Historiska nyheter
Foto: Peter Claesson
Kristian Wedel har sedan år 2000 regelbundet skrivit personliga texter i Göteborgs-Posten om Göteborg och dess historia. Hans karaktäristiska och uppskattade på stan-iakttagelser, som även präglar denna bok, belönades 2009 av Svenska Akademien. Han har som skribent utkommit med ett tiotal böcker, bland andra 63 skäl att åka till Hisingen, I väntan på sjuan, Manhattan, Staden vid havet och Perspektiv på Göteborg.
Här återkommer de gamla nyheterna ledsagade av tidningsklipp och foton om och av dem som en gång placerade Göteborg i händelsernas centrum: Elvira Madigan som dansade en sommar på Lorensberg, brottaren ”Våran” Gustafsson, polarfararen Andrée, storwitziren Jonason, Malm och hans älskade blåval, målspottaren Svarte Filip, smugglarkungen Bremer. Och många, många fler.
Bokförlaget Max Ström Skeppsholmen 111 49 Stockholm www.maxstrom.se
ISBN 978-91-7126-202-8
bokförlaget max ström
9 789171 262028
nyheter Göteborg i händelsernas centrum
KRISTIAN WEDEL
Sedan 1859 har Göteborgs-Posten speglat Göteborg och göteborgarna.
Historiska
Kristian Wedel bokförlaget max ström
En pressfotograf försöker att positionera sig inför Greta Garbos presskonferens ombord på Svenska Amerikaliniens ”Kungsholm” den 13 juni 1935. Pressfolket, som klivit ombord tillsammans med tulltjänstemännen, fick vänta länge innan Garbo plötsligt materialiserades på däck med en cigarrett i handen. På presskonferensen bad hon om ursäkt för att hon inte hade kammat sig och förklarade att filmen om drottning Kristina inte riktigt blivit som hon tänkt sig. Reportrarna var kollektivt bedårade – GP:s utsände hörde någon viska att Garbos utstrålning var lika fantastisk som ärkebiskop Söderbloms. Vid kajen väntade tusentals hurrande göteborgare. När Garbo klev iland eskorterad av polismästare Fontell spelade fartygsorkestern ”Du gamla du fria”. Senare samma sommar hade storfilmen Anna Karenina premiär i New York.
Historiska
nyheter GÜteborg i händelsernas centrum
© Bokförlaget Max Ström © Fotografier: respektive upphovsman © Text: Kristian Wedel Formgivning: Joen Wetterholm Bildhantering och korrektur: Susanna Huldt Tryck: Fälth & Hässler, Värnamo 2010 ISBN 978-91-7126-202-8
Historiska
nyheter Göteborg i händelsernas centrum
Kristian Wedel bokförlaget max ström
Innehåll Intendent Malms konstigaste idé
9
Greven som avskaffade sig själv
17
Hur många får plats i en etta?
25
En göteborgsk världsstjärnas uppgång och fall
29
Var Wieselgren lite knäpp?
37
Skål för spårvägsbolaget
42
Storwitziren
51
Den dryga miljonen försvunna
59
Ormmänniska hjälpte Elvira Madigan
65
Göteborg underifrån
70
Gnistan i elektriskt ljus
76
En stjärna föds i trång trikå
82
Intervju med ingenjör Andrée
86
1 386 röster räckte till valseger
95
Spjutet slungades mot kungafamiljen
100
”Slå sippa ut! slå ut i hundratusen ...”
105
Konstnären och hans livvakt
112
Selmas sorgklädda särbo
118
Svallvågorna efter sjöslaget
125
Världskrig och sill
133
Överraskningen på Lysekilståget
138
Råskinnet, gentlemannen och bilfabriken
143
Smugglarkungen
149
”Konsertsalen fylldes med ett gnistregn”
157
Andersson lurad i London
162
Trampade Svarte Filip AIK:s centerhalv i ansiktet?
168
Mannen, myten, mumien
172
Döden mitt i ärtsoppan
177
Sista färden mellan Tyskland och Norge
184
Redaktionell kommentar
191
Bildkällor
192
Intendent Malms konstigaste idé
Hösten 1865 fick museiintendenten August Wilhelm Malm sin konstigaste idé. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev den 31 oktober:
Föregående uppslag: Den sexton och en halv meter långa blåvalen, uppdragen på Lindholmens slip.
En märkvärdig fångst. […] Sistl. Söndag kl. 9 f.m varseblefvo tvenne fiskare, Carl Hansson och Olof Larsson i Backa, Frölunda socken, en hvalfisk som fastnat mot ett grund, omkring 20 famnar från land, utanför näset vid Frölunda strand. Efter någon tveksamhet togo de mod till sig och nalkades det väldiga djuret i en båt, hvarefter den ene, med en stor tälgknif bunden vid spetsen af en stake, stack hvalfisken djupt in i ena ögat, då genast en häftig blodström framforsade. I GP stod först ingenting. Kanske hade redaktör Felix Bonnier och reportern Aron Jonason missbedömt magnituden. Några dagar senare försökte GP ta igen skadan.
August Wilhelm Malm, intendent vid Göteborgs museum mellan 1848 och 1882.
Malm utgav år 1867 ett avancerat planschverk på franska om sitt fynd – Monographie Illustrée du Baleinoptère. Trouvé le 29 Octobre 1865 sur la côte occidentale du Suède. På grund av den långa exponeringstiden ser vattenytan ut att vara helt slät.
10
Igår uppkom den kolossala tingesten till Lindholmen, dit under eftermiddagens lopp skaror af skådeslystna pr ångbåt vallfärdade för att mätta sin nyfikenhet. Att detta emellertid icke var någon passande utflygt straxt på maten, derom kunde man dock redan på långt håll öfvertyga sig, ty der var something rotten i vidundret och man förnam redan på afstånd dess haut goût. Ja, man påstår att en och annan blef så ”haj” vid åsynen deraf och inandandet af de mefitiska ångorna, att han hals öfver hufvud begaf sig åter in till staden, dervid allvarligen görande till sitt valspråk: ”Man bör supa på fisken!” I dag på förmiddagen lärer han – fisken nota bene – komma att fullkomligt uppdragas på det torra, för att fotografieras, hvarefter styckningen kommer att försiggå. (GP den 4 november 1865) Man kan starkt misstänka att den osignerade texten är författad av vitsexperten Jonason. Museiintendenten A W Malm åkte alltså ut i hästdroska och
Ur Monographie Illustrée du Baleinoptère.
köpte valen till museet för 1 500 riksdaler med James Dickson som sponsor. Med ångbåt släpades kadavret till Lindholmens slip, i en stank av härsket tran. Malm fick idén att konservera hela valen. För 2000-talets besökare i Naturhistoriska museet i Slottsskogen – vi som är vana att se Malmska valen som en enorm solid träspole klädd med svartnat fett skinn och tusentals kopparskruvar – vållar fotografierna från Lindholmen en chock: en stor sladdrig fisklik kropp, blodrester och slamsor. Valen byggdes som en båt. Skinnet spikades över de kraftiga spanten. Malm mätte ena halvan av valen och dubblerade måtten, utan att tänka på att den del som inte pressades mot marken svällde av gaserna. Skinnet satt som en för trång kavaj på skrovet och Malm hängav sig åt en stunds nervsammanbrott medan en praktisk kollega fodrade med plank i skarven. Glipan – fem meter lång – syns än i dag under valen. 11
Ur Monographie Illustrée du Baleinoptère.
Malmska valen är en blåval, en knappt halvvuxen unge, som enligt den noggranne Malm var exakt 16 416 millimeter lång. Men han matchade fyndet som en helt ny art – Balaenoptera Carolinae. Carolinae efter hustrun Caroline. Det är en exklusiv komplimang. Han sålde sedan ”hvalpreparatet” till museet. (Ingen verkar i hastigheten ha tänkt på att det redan var museets val, efter Dicksons inledande bistånd.) August Wilhelm Malm var i stort sett självlärd och hade den glade autodidaktens bullrande självförtroende i alla ämnen. Under sin långa karriär konstruerade han ett system för luftväxling i ladugårdar, förbättrade familjen Dicksons kakelugnar, organiserade kampanjer för att spika upp fågelholkar, utgav på arabiska en fågelskyddsbroschyr som spreds i Egypten och skissade på en expedition för att resa till Nordpolen med renar. Han 12
startade Småfoglarnes vänner och ville följaktligen utrota större fåglar, som pilgrimsfalken och kungsörnen. Han fyllde hyllor med gipsavgjutningar av skallar, eftersom han trodde att man kunde tolka en människas personlighet genom att iaktta knölar på huvudet. Han var övertygad om att en makrill som dragits upp vid Gåsö var en ny art med ”ett antal af hebreiska alfabetets bokstäver av särdeles god form” i fjällen – och han gav den namnet: Scomber scomber var. litterata. Han skrev dikter och komponerade och fick medalj på lantbruksmöten. Han var en kändis i Göteborg. Han kunde ha med sig en trettiondel av stadens befolkning på sina expeditioner för att plantera skog i Bjurslätt. Han var den godmodige besserwissern som vi alla känner – den evige scouten som vet var baddartorskarna går, hur en fågelholk ska byggas, hur en sill ska saltas eller hur en sjuk kanariefågel ska kureras (man badar den och rullar den i potatismjöl – Malm skrev sedan förundrad att kanariefågeln verkade reserverad).
GP den 4 november 1865.
13
14
15
Föregående uppslag: Valhuvudet, nyss befriat ur Ostindiska huset, strax innan det ska dras på egna hjul till det nya museet i Slottsskogen. År 1918.
16
Han var anhängare av evolutionsläran och lär ha fått ett uppmuntrande brev från Darwin. Men med sin fallenhet för att skänka personlig touch åt alla teorier trodde han att människan härstammade från orangutangen. Lite i marginalen av detta kan man konstatera att han i sin iver att klassificera, mäta och ordna – han var en systematiker med skenande fantasi, ungefär i Linnés anda – faktiskt svarade för några bestående vetenskapliga upptäckter. Han artbeskrev verkligen fiskar och diverse kräftor och blötdjur och han löste den gamla gåtan om ”flundreögats vandring” – det vill säga hur det kommer sig att den vuxna flundran har båda ögonen på samma sida av huvudet. Hans stora kärlek var ändå Balaenoptera Carolinae. Han skickade sin älskling på turné – i tre järnvägsvagnar – till Stockholm där den ställdes ut i ett kuriosakabinett med en småväxt lappkvinna och en kvinna utan armar som sydde tapisserisöm med tårna. På kontinenten gick det sämre. Publiken svek och valen togs i beslag i Berlin – rimligen ett unikt ärende i Berlinpolisens historia. James Dickson fick rycka ut igen och lösa ut Balaenoptera Carolinae. Museet hade därmed i princip köpt samma val tre gånger. År 1918 var hon ute senaste gången. Hon rullades då på små skrangliga hjul från Ostindiska huset på Norra Hamngatan till det nya museet i Slottsskogen. Malmska valen är ännu på 2000-talet den stora attraktionen. Vid högtidliga tillfällen får besökarna klättra in i valens kvava inre. Där finns små väggfasta soffor. Valen öppnas genom att överkäken hissas upp. Därmed är Malmska valen världens enda däggdjur med rörlig överkäke. Balaenoptera Carolinae är verkligen den enda i sitt slag, en helt egen art om man så vill, precis som den ivrige, yvige museiintendenten August Wilhelm Malm så gärna önskade.
Greven som avskaffade sig själv
Göteborg d. 19 December 1865 Landshöfdingen grefve Ehrensvärd emottogs redan vid sin ankomst med gårdagsaftonens bantåg af åtskilliga af stadens mest framstående medlemmar och då hr grefven utträdde på jernvägstorget, som var alldeles uppfylldt af menniskor, uppstämde skarpskyttemusik-kåren en marsch, hvarefter brukspatron J. Dickson utbragte ett lefve för den ädle höfdingen, hvilket åtföljdes af lifliga hurrarop. Hr grefven åkte derefter ner till residenset och mottogs vid ankomsten dit äfven af hurrarop från de otaliga menniskohopar som församlat sig utanför detsamma. (GP den 19 december 1865) Det var ett spektakel, men det var befogat. Genom ett riksdagsbeslut hade den gamla ståndsriksdagen avskaffat sig själv till förmån för ett modernt tvåkammarsystem. En av de riksdagsmän som hade röstat för reformen var den färske landshövdingen i Göte17
18
borg, den då 44-årige Albert Ehrensvärd. Han var alltså både vinnare, i det att han stod på reformvännernas sida, och förlorare, i det att han avskaffade adelns i princip sista privilegium: rätten till en plats i riksdagen. Eftersom landshövdingen därmed tömde sin grevetitel på sitt sista väsentliga innehåll kan man säga att han avskaffade sig själv. På bevarade porträtt framträder han pompös med ordnar och jättepolisonger och en imposant fetma. För nutiden framstår han som en karikatyr av en trögtänkt samhällsbevarare. Men det fina med 1800-talet är att sådana schabloner inte alls stämmer (där heller), för de som tänkte djärvt och nytt var ofta de som satt i frack och drack punsch. Greven och landshövdingen Ehrensvärd var en demokratisk kraft. Det främsta skälet till brukspatron Dicksons, skarpskyttemusikkårens och chalmeristernas entusiasm var nog inte förvåningen över landshövdingens beteende, utan hänförelsen – en känsla av overklighet – över att det fyrhövdade trögdjuret riksdagen otroligt nog hade lyckats bestämma sig efter en debatt som hade pågått i ungefär 50 år. Redan när Napoleons revolutionsgeneral Bernadotte blev svensk kung hade några naiva optimister hoppats att det gamla systemet med adel, präster, borgare och bönder skulle åka ut. Men Karl Johan utsåg betryggande senila ministrar och ville absolut inte modernisera riksdagen. (Därtill påminde reformvännernas tankar om det norska Stortinget – en institution som Karl Johan betraktade som nästintill organiserad brottslighet.) Men med läskunnigheten, tidningarna, folkskolan, urbaniseringen, industrialiseringen, emigrationen, 1848 – hela 1800-talets utveckling – följde att ständerna framstod som en alltmer bisarr skämtspegel av Sverige. Två bernadotter – Karl Johan och Oscar I – lyckades spjärna emot. Under den tredje – Karl XV – beseglades adelns öde, och den 7 december 1865 röstade grevarna i Riddarhuset bort sig själva.
Albert Ehrensvärd, landshövding i Göteborg 1864–1885.
19
Och så underligt hampade det sig alltså att denna reform – som ytterst och på sikt förvandlade grevar och friherrar till alldeles vanliga svenskar med studielån, ATP-poäng och Billybokhyllor – ledde till att göteborgarna denna kväll behandlade greve Ehrensvärd som vore han en halvgud. Å jernvägstorget samlades emellertid nu ett festtåg, hvartill vår stad sällan kunnat uppvisa maken. I detsamma märktes Sjömannasällskapet med sina fanor, Frivilliga Brandkåren under alla sina mångfärgade och dyrbara standar, Stadens och Masthuggets Brandkårer, Chalmerska slöjdskolans elever m.fl., en procession som upptog i sig flera tusende deltagare. I Stockholm var medborgarna så uppspelta att de lösgjorde hästarna till Karl XV:s ekipage för att med handkraft dra honom till slottet. Kungen skyndade sig att tacka nej, kanske var han rädd för att någon av dragarna plötsligt skulle komma ihåg att han motsatt sig reformen. Representationsreformen skulle på sikt bana väg för det moderna Sverige, men den första och besynnerligaste effekten blev märkbar så fort den nya tvåkammarriksdagen öppnade i januari 1867. Allt var plötsligt så tråkigt. Alla tongivande politiker hade varit specialister på representationsreformsdebatt. De hade haft eleganta tal till hands i varje ögonblick. De kunde om det knep väckas dödfulla klockan fyra på morgonen och avlossa ett retoriskt fyrverkeri. Hela karriärer hade framgångsrikt inletts, genomförts och avslutats utan att något hänt. Nu, när något hade hänt, inträdde en stor tomhet. De hade inte längre något att prata om. Det var som om någon skulle säga till en nutida svensk politiker – av vilken kulör som helst – att hon ska hålla ett inspirerat Almedalstal utan att säga ett ord om Skola, Vård och Omsorg. De svenska riksdagsdebatterna som varit så briljanta i 186020
talets början var några år senare ett landskap av fadd tristess. Dessutom var det rörigt, för det ansågs ofint med partier. I marginalen kunde man också dystert konstatera att den gamla eländiga ståndsriksdagen varit mer beslutsför. Den järnväg som greve landshövdingen färdats på med cigarr i mun genom Karl XV:s omväxlande punschbrusiga och svältdrabbade Vintersverige kunde knappast ha blivit byggd med ett så resolut statligt initiativ om tvåkammarriksdagen hade fått denna fråga på sitt bord. Och när krutröken hade lagt sig efter det första valet (baserat på rösterna från någon procent av den vuxna befolkningen) visade det sig att ungefär samma personer valts till den nya riksdagen som till den gamla. I Första kammaren återfanns inledningsvis 78 adelsmän, däribland 42 grevar och friherrar. Denna politiska baksmälla
Gustaf Adolfs torg på 1860-talet.
21
22
23
Föregående uppslag: Stora Hamnkanalen på 1860-talet. I bakgrunden syns Brunnsparken.
Frivilliga brandkåren som hyllade landshövdingen vid järnvägsstationen.
24
– handlingsförlamningen, tristessen, och vad som på nusvenska skulle kallas ett demokratiskt underskott – fick landshövdingen och greven Ehrensvärd sin beskärda del av, för naturligtvis blev han oundvikligen göteborgarnas ledamot i Första kammaren. Men denna decemberkväll 1865 när han anlände med bantåget och mottogs av brukspatron Dicksons tal och unga chalmeristers jubel hade han nog roligt – inte minst av skarpskyttemusikkåren som bör ha klingat imponerande falskt. Och i detta ligger ingen förmodan om att musikanterna skulle vara inkompetenta, utan blott enkla meteorologiska skäl: en blåsorkester utomhus i december i Göteborg har det besvärligt.
Hur många får plats i en etta?
Osund lägenhet. Till gårdagens polissession var en förgyllare vid namn Altrichter inkallad för att höras öfver en från helsovårdsnämden till poliskammaren ingifven skrifvelse, angående osunda rum och lägenheter i ett honom tillhörigt hus, nemligen n:r 21 i trettonde roten. Tilltalade Altrichter upplyste vid förhöret, att den lägenhet som afsågs i berörde skrifvelse var af honom uthyrd såsom bagerilokal till en handelsidkerska vid namn Constance Hansson. Denna, som äfven var vid förhöret närvarande, påstod, att hon i sin ordning uthyrt meranämde lägenhet, bestående af ett rum och kök till en madam Norström i Flygarns Haga. Madam Norström ockrade äfven på lokalen, i det hon till en arbetskarl Zacharias Johansson uthyrt densamma mot 8 kr. i månaden. I detta lilla kyffe jemte köket hade nu senast sistnämde arbetskarl jemte hustru, 3 barn samt tvenne inneboende drängar varit inhysta och följden 25
blifvit att hustrun jemte alla barnen och en af drängarne insjuknat i typhus. (GP den 6 april 1877)
Nödbostäder vid Stampgatan 1918. Ett halvt sekel skiljer mellan bilden och GP-notisen om trångboddheten – men scener som denna har förekommit under nästan hela Göteborgs historia.
26
Hur många inneboende kan en inneboende ha i en etta som värdinnan hyr i andra hand? Göteborgarna – åtminstone den fattiga majoriteten – betalade ett högt pris när Göteborg blev en storstad. I arbetarkvarteren bodde i bästa fall fem eller sju personer i en etta med fungerande vattenpump, brygghus och dass på gården. Så var det gärna i mönsterbostäderna i Annedal eller runt Carnegies bruk i Klippan. Men i Landala, Masthugget och Haga var trängseln till och med värre än i notisen om förgyllaren Altrichters lägenhet. Hela familjer kunde bo i ett källarhål och med undernäringen och trångboddheten kom epidemier och sjukdomar: kolera, tuberkulos, difteri, tyfoidfeber, reumatism, engelska sjukan, hjärnhinneinflammation och rosfeber. Ibland bodde en familj i ett uthus. Det var fuktigt och ruttet. Eldstaden rykte in, dörren gick inte att stänga, vinden pep i fönstren. Ett moraliskt problem som 1865 års fattigdomsutredning (pauperiseringskommittén) underströk var att trångboddheten kunde leda till att sextonåriga konfirmandflickor tvingades dela rum med berusade hamnsjåare. Detta ansågs särskilt bekymmersamt. Epidemisjukhusets placering – det vill säga nuvarande Konstepidemin – är ingen slump: de sjuka hämtades i regel från de fattiga källarna i Haga och Majorna. Med 2000-talets perspektiv ter sig inte alla försök att häva det sena 1800-talets trångboddhet sympatiska. År 1863 presenterades ”Plan för Göteborgs utvidgning och reglering 1866” och kommittén skrev då: Med sakkännedom och urskiljning äro säkert särskilt föreslagna hvilka delar, som företrädesvis lämpa sig för att bebyggas
27
med vare sig arbetarebostäder, magasiner, fabriker, vanliga hus eller sådana mera för de rikare samhällsklasserna afsedda och med trädgårdar omslutna villor.
Utsikt över Flygarns Haga på 1880-talet.
28
1866 års stadsplan byggde alltså in en segregation i 1800-talets Göteborg. Till skillnad från exempelvis Stockholm där fattiga och rika ofta rörde sig i samma kvarter – issågaren bodde i en liten murken lägenhet, men dock i närheten av grosshandlaren – blev Göteborg mot slutet av 1800-talet en kluven stad. I stenstaden runt avenyn bodde generalkonsuler med sina familjer i paradlägenheter med fyra eller fem rum i fil mot gatan. I grannvåningen bodde husets arkitekt eller byggmästare. Det var nyrenässansfasader prydda med inskeppade belgiska zinkornament eller prefabricerade akantusrankor. I stenstaden var ingen trångbodd.
En göteborgsk världsstjärnas uppgång och fall
Ibland skapas berättelser slumpvis i nyhetsspalterna. Vid en bläddring på måfå i 1877 års tidningslägg kan en nutida läsare trilla över notisen: Rederiaktiebolaget ”Örnen” hade i går ordinarie bolagsstämma, hvarvid ansvarsfrihet lemnades styrelsen för förvaltningen under sistl. år 1876. Af årets nettovinst kr. 126,566: 77 bestämdes en utdelning af 60 kr. pr aktie med 90,000 kr. eller 6 proc. å inbetalta aktiekapitalet samt afsattes till reservfonden 36,000 kr., så att denna nu uppgår till 198,000 kr. (GP den 27 april 1877) Det är alltså en liten krumelur från det skede i Göteborgs sjöfartshistoria då trafiken tredubblades och segelfartygen började få svårt att tävla med alla personalsnåla och punktliga ångbåtar som körde havre till Londons spårvagnshästar. 29
GP den 27 april 1877.
Ändå startade tunga finansiärer i Göteborg – Gibsöner och Olssöner och Magnusar – år 1873 ett stort segelfartygsrederi som kort efter det fina förvaltningsåret 1876 (vet man med historiens facit) började sin seglats mot undergången. Den glada bokslutsnotisen är verkligen ett bokslut över den sista sorglösa tiden för den segelsjöfart på träskrov som var lika gammal som civilisationen. Nog är den värd att fiska upp ur Götborgs historia. Men nedanför detta meddelande hade alltså 1877 års typograf råkat lägga in den kortaste notis som går att tänka sig: Enligt hit i går ingånget telegram ha här hemmahörande sälfångstångarne ”Vega” och ”Capella” fångat c:a 4- à 5 000 ungsäl. Sälfångstångaren ”Vega”, undrar 2000-talsläsaren? Den ”Vega”? ”Vega” – för det var rätt skuta – var alltså ett 43 meter långt barktacklat sälfångstfartyg, byggt i Bremerhaven 1872, med en ångmaskin på 60 hästkrafter och en säkerligen kraftfull doft av sältran. Sommaren 1877 såldes hon av sälfångstbolaget Ishafvet till ett kon30
sortium präglat av polarfararsponsorn Oscar Dickson. Ständigt denne Dickson. Han var en polisonglockig göteborgsk timmerbaron som bodde i ett vitt palats vid Heden. ”Vega” såldes alltså bara ett par veckor efter notisen i GP. Hon fick nytt trossbottendäck, en kapp över nedgången till gunrummet, förstärkt ishud av greenheart, en grövre propeller och små hytter i aktern för zoologer, botanister och deras mässingsattiraljer. Expeditionen startade sommaren 1878 i Tromsö där den handlingskraftige (alternativt rastlöse) 45årige mineralogiprofessorn Adolf Erik Nordenskiöld klev ombord. ”Vega” ångade genom dimman längs Asiens nordkust, förbi Kap Tjeljuskin, längs Tajmyrhalvön och bara två dagar från Berings sund frös det till och man satt fast. Vegamännen hängde i ett isberg i tio månader och åt salt fläsk, surkål och grönsakskonserver, de mätte och vägde naturligtvis allt de såg, träffade inuiter (”tschuktscher”) och startade byteshandel med valkotor, hundslädar, issilar och björnskulpturer. (Många läsare undrar nu säkert oroligt över vart det obligatoriska infödingshuvudet har tagit vägen – jodå, doktor Almqvist lyckades till slut röva ett sådant på en gravplats.) Om den göteborgska sälfångaren ”Vegas” resa genom Nordostpassagen har Nordenskiöld skrivit en ofantligt träig bok i två röda band med utvikbara kartor, guldpräglingar och xylografier på skäggiga svenske män. Expeditionen – starkt men korrekt sammanfattad – bestod av ett års segling och ett års partaj. Det andra bokbandet är festerna. Dessa skildrar författaren med heroisk trumpenhet. Vegamännen höll på att aldrig komma hem för alla galamiddagar i Japan, Kina, Indien, Borneo, Ceylon, utflykter till pyramiderna, flaggceremonier, blommig vers, fyrverkerier, champagne och Oscar II:s namnchiffer på oväntade ställen. I deras väg kom geografiska sällskap, amiraler, den japanske kejsaren, napolitanska prinsar, den portugisiske kungen (”sjelf sjöman”) och alla tycktes vilja ge en stor guldmedalj till Nordenskiöld och en lite mindre medalj till kapten Palander. 31
32
33
Föregående uppslag: Adolf Erik Nordenskiölds expedition 1878–1880 med det ombyggda göteborgska sälfångstfartyget ”Vega” blev en vetenskaplig och PR-mässig succé. ”Vega”, på bilden fastfrusen i isen, var det första fartyg som tog sig igenom Nordostpassagen – sjövägen från Europa till Asien via Norra ishavet.
I Europa måste de kliva av ”Vega” ett slag och åka tåg för att i Sorbonne möta delegerade från ”28 lärda sällskap”, mottaga Hederslegionen och skaka hand med en åldrig Victor Hugo som myndigheterna skrämt fram. De tackade sedan nej till allt i Belgien och Holland för att hinna till den stora entrén på Stockholms ström den 24 april 1880. Då började det verkliga kalasandet. Bland alla de hyllningstelegram från städer och studentkårer som torrt registrerades av Nordenskiöld handlar den för eftervärlden mest fängslande upplysningen om en särskild hälsning undertecknad ”qvinnor i nordliga Ryssland”. Men för att inse vidden av det konstiga som sedan hände måste man betänka att Vegaexpeditionen alltså låg mitt i den storsvenska andra halvan av 1800-talet. Det var en epok som präglades av flaggpunsch, Kungssången, järnvägsstationsinvigningar, Skansen, skarpskytteklubbar, Anders Zorns spanande på tjocka kullor vid Mora marknad och ett ivrigt snickrande på vikingavillorna vid Föreningsgatan i Göteborg – och det var åtminstone nästan samtidigt som Snoilsky till sentida litteraturvetares glädje klämde till med ”Stenbocks kurir” och Heidenstam till samma forskares fasa skrev Karolinerna. Mitt i detta blågula brusande punschdelirium seglade det världsberömda fartyget ”Vega”. Kapten Palander adlades till ”Palander af Vega”. I svenska hem stod Vegatallrikar, Vegatvål, Vegakaka eller Vegakaffe. Flickebarn hette Vega, städer fick Vegagator. Nordenskiölds skildring utkom samtidigt på elva språk, och Svenska Familj-Journalen skrev: ”Det svenska namnets ära var häfdad, Sverige intog åter, liksom förr, en plats bland jordens stordådsfolk, dess namn skulle snart med heder ljuda bland jordens alla folk, dess rykte skulle åter uppfylla en verld.” Inget kunde vara svenskare än ”Vega”. Inget borde vårdas med större omsorg än ”Vega”. 357 bruttoregisterton. 60 hästkrafter. Maxfart 7 knop. Leve kung Oscar. Skål.
34
189
ev bild
190
Redaktionell kommentar Denna bok bygger huvudsakligen på den serie jubileumsartiklar som publicerades i Göteborgs-Posten i samband med tidningens 150-årsjubileum år 2009. Jag har också använt stoff från några föredrag som jag höll på Göteborgs Stadsmuseum hösten 2009. Materialet i boken är kraftigt omarbetat och utbyggt. En komplett litteraturförteckning skulle bli för vidlyftig, men berättelserna stöder sig naturligtvis tungt på andra författare. I synnerhet när det gäller de biografiska skisserna har jag dragit nytta av exempelvis Göran Malmqvists biografi över Bernhard Karlgren, Eva Helen Ulvros biografi över Sophie Elkan, Charlotta Arnströms bok om Beda Hallbergs majblommeprojekt och Karl-Olof Anderssons redigerade utgåva av gråstensarbetaren J A Westbergs dagbok. I Håkan Edléns bok om Konserthuset fann jag intervjun med basunisten Lohengrin Cremonese. Och så vidare. De viktigaste bildkällorna är bildbyrån Kamerareportage och Göteborgs Stadsmuseum. Särskilt stor nytta har jag haft av Bror Augustssons egna kreativa djupdykningar i Kamerareportages arkiv. Men texterna ledsagas också av fynd från Göteborgs Naturhistoriska Museum, Göteborgs universitetsbibliotek (handskriftsamlingarna), Kulturföreningen Fogelstad, Bohusläns museum, Grenna Museum, Tullmuseum, Beda Hallbergarkivet, Östasiatiska Museet och Etnografiska museet. På alla dessa arkiv har jag mött vänlighet och entusiasm. Faksimilen är fotograferade ur Göteborgs-Postens egna lägg på Polhemsplatsen. Det är förklaringen till att fakturanummer ibland är klottrade på annonserna. Bo Herlin har bistått med bilden av Max Bremer och hans kumpaner. Även en del gamla Göteborgsböcker har fått bidra med illustrationer. I några fall har upphovsrätten inte kunnat klargöras. Eventuellt förbigångna rättighetsinnehavare får gärna höra av sig. GP-redaktörerna Kent Andreasson och Anders Hansson har varit mycket engagerade i texterna och gett mig flera värdefulla uppslag.
Förödelsen dokumenteras efter jättebranden vid Järntorget på skärtorsdagskvällen 1935. Hela längan med byggnader – mest möbelaffärer – mot Järntorget brann ner till grunden. Enligt GP:s referat trängdes åskådarna på kiosker, hustak och i kranar för att bevittna släckningsarbetet. Ljusskenet var så kraftigt att det iakttogs av en polispatrull i Lindome.
191
Bildkällor Omslag framsida Kamerareportage Omslag baksida Göteborgs Naturhistoriska Museum 6–7 Göteborgs Naturhistoriska Museum 8 Göteborgs Naturhistoriska Museum Göteborgs Naturhistoriska Museum 10 Göteborgs Naturhistoriska Museum 11 Göteborgs Naturhistoriska Museum 12 14–15 Göteborgs Naturhistoriska Museum Ur Magnus Lagerberg: Göteborgare. 1913 18 Göteborgs Stadsmuseum 21 22–23 Göteborgs Stadsmuseum Ur C. R. A. Fredberg: 24 Det gamla Göteborg I. 1919 Kamerareportage 27 Ur Carl Lagerberg & Otto Thulin: 28 Göteborg under 300 år. 1923 32–33 Louis Palander/Etnografiska museet Louis Palander/Etnografiska museet 35 Göteborgs Stadsmuseum 36 Ur Lagerberg & Thulin: 38 Göteborg under 300 år. 1923 Ur Lagerberg & Thulin: 41 Göteborg under 300 år. 1923 44–45 Ur Lagerberg & Thulin: Göteborg under 300 år. 1923 46–47 Kamerareportage Ur C. R. A. Fredberg: 48 Det gamla Göteborg I. 1919 Göteborgs Stadsmuseum 50 Göteborgs Stadsmuseum 54 56–57 Göteborgs Stadsmuseum 60–61 Göteborgs Stadsmuseum Göteborgs Stadsmuseum 62 66 Göteborgs Stadsmuseum 67 Göteborgs-Posten 72–73 Ur Lagerberg & Thulin: Göteborg under 300 år. 1923 Ur C. R. A. Fredberg: 75 Det gamla Göteborg III. 1922 77 Göteborgs universitetsbibliotek 79 Göteborgs Stadsmuseum 80 Göteborgs Stadsmuseum Göteborgs-Posten 83 87 Grenna Museum
192
89 90–91 92 101 102 107 108–109 110 111 113 114 116 117 120–121 126 129 130–131 132 134 136 137 139 140 144–145 147 148 152–153 154 156 158 161 164 166–167 170 174 178–179 181 182 183 185 186 189 190
Kamerareportage Grenna Museum Grenna Museum Kamerareportage Kamerareportage Beda Hallberg-arkivet Kamerareportage Beda Hallberg-arkivet Beda Hallberg-arkivet Göteborgs universitetsbibliotek Göteborgs universitetsbibliotek Göteborgs universitetsbibliotek Göteborgs universitetsbibliotek Göteborgs Stadsmuseum Göteborgs Stadsmuseum Ur The Great War. 1916 Göteborgs Stadsmuseum Kamerareportage Kamerareportage Ur C. R. A. Fredberg: Det gamla Göteborg III. 1922 Kamerareportage Kulturföreningen Fogelstad Kulturföreningen Fogelstad Kamerareportage Volvo/Kamerareportage Tullmuseum Bohusläns museum Tullmuseum Tullmuseum Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage Östasiatiska Museets bildarkiv Krigsarkivet/Kamerareportage Kamerareportage Krigsarkivet/Kamerareportage Krigsarkivet/Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage Kamerareportage GHT/Kamerareportage