9789163977329

Adyashanti

släpp taget Öppna upp släpp taget

Finn livets

sanna väsen

Adyashanti Öppna upp, släpp taget

Finn livets sanna väsen

Översättning: Agneta Sellin

Dana Förlag

TidigareutgivetavAdyashanti påDanaFörlag: Sannmeditation(2018)

Originalets titel:

Falling into Grace – Insights on the End of Suffering

Copyright © 2013 Adyashanti. This translation published by exclusive license from Sounds True, Inc.

Svenska utgåvan © Dana Förlag 2019

Alla rättigheter är förbehållna förlaget, varför eftertryck, helt eller

delvis, endast kan ske med förlagets medgivande.

Översättning: Agneta Sellin

Förord till den svenska utgåvan: Peter Fowelin

Formgivning och typografi inlaga: Anders Kretz

Formgivning omslag: Anders Kretz

Typsnitt: Diotima i rubriker, Sabon i brödtext

Första utgåvan, första tryckningen

Tryck: Tallin Book Printers, Estland 2019

ISBN 978-91-639-7732-9

Dana Förlag

c/o Peter Fowelin

Hasselstigen 42, 152 30 Södertälje www.danaforlag.se

kontakt@danaforlag.se

Förord till den svenska utgåvan

Jag vill förstå hur livet rör sig som katten kring het gröt

I mörkret gör månen gräset självlysande

Jag ser med andra ögon – inifrån

Kanske är det där hemligheten avslöjas

I februari 2014 satt jag och min fru på Karolinska sjukhuset i Solna, i ett väntrum på Radiumhemmet. I handen hade jag min mobiltelefon och i ena örat en hörlur – den andra hörluren hade min fru. Vi lyssnade på första kapitlet i Falling into Grace, den här bokens engelska original, som kommit ut som ljudbok något år tidigare.

Det var en vän som tipsat mig om boken. ”Du borde bekanta dig med Adyashanti”, hade han sagt. Jag kände till hans andliga intressen och jag svarade honom att jag behövde vägledning för att hantera livet här och nu, inte utläggningar om upplysningen och andra andligt upphöjda tillstånd.

”Men om Adyashanti har något för en jordbunden typ som jag, så kan jag ge det en chans”, sade jag.

”Då är Falling into Grace rätt bok för dig”, sade han.

Jag lyssnade – och blev snabbt fångad. Inte minst berodde det på Adyashantis naturliga och varma tilltal, både i den här boken och i inspelningar från hans retreater, som jag efterhand också började lyssna på. Innehållet var inte alltid jordbundet, långt därifrån. Ändå hade jag inte svårt att ta det till mig, för de teman Adyashanti tog upp – ofta grundade i zenbuddhismen – landade hos mig i inre riktningsgivare för hur livet kan hanteras här och nu. Och dessutom öppnades ett nytt fönster om frågor kring tillvarons väsen, medvetandets natur och vad min livsbana här på jorden faktiskt handlar om.

Så i februari 2014 satt vi där, min fru och jag, och lyssnade på Adyashanti. Bara några veckor tidigare hade vi fått den förkrossande diagnos som sa att hon hade en aggressiv, obotlig hjärntumör. Förhoppningen var att tumören skulle sluta växa av strålningen och kanske till och med tillbakabildas. I alla fall en aning. Så mycket mer kunde vi enligt läkarna inte hoppas på.

”Vad tycker du om boken?” frågade jag henne – där vi satt skuldra vid skuldra. ”Jag tycker mycket om den”, svarade hon. ”Han gör mig lugn.” I min önskan att hon skulle finna en aning tröst och tillit gladde det mig mycket.

Strålbehandlingen klarade hon sedan bra, både den gången och när vi kom tillbaka de följande veckorna. Om strålningen hade så stor verkan på tumören är svårt att veta, för det dröjde inte länge förrän den hade vuxit så mycket att hennes förmåga att bearbeta situationen som hon hamnat i försvagades. Adyashanti kunde då inte längre hjälpa henne.

Istället blev Adyashanti min tröst. Under promenaderna med vår hund under sjukdomstiden lyssnade jag så ofta jag kunde på hans ljudböcker och retreatinspelningar. ”Don’t argue with what is” var ett av Adyashantis uttryck som etsade sig fast. De orden hjälpte mig att

stå någorlunda stadigt – för min frus och hela vår familjs skull. Och sedan för mig själv efter att hon lämnat oss i oktober 2014. Insikten sjönk in att det inte fanns någon poäng med att anklaga ödet eller tycka synd om mig själv. Sorg och saknad är inget straff, utan hjärtats svar när våra nära lämnar oss.

Denna svenska utgåva har fått titeln Öppna upp, släpp taget – finn livets sanna väsen. Den vackra originaltiteln är tyvärr inte möjlig att översätta till svenska på ett bra sätt. Här tar vi i stället fasta på ett återkommande tema i boken: att vi behöver öppna upp för nya perspektiv och släppa taget om våra invanda, fasta föreställningar om saker och ting. De fem år som gått efter min frus bortgång har för mig präglats av just det. Jag har fått ställa mig frågan om vem jag faktiskt är när vardagstillvaron inte längre ser ut på det sätt som jag vant mig vid; inte längre definieras av relationen med en annan människa. Vem är jag när jag blickar inåt – när jag vilar i stillheten som lyser i mitt inre? Och vad säger svaren jag då får om livets och tillvarons väsen?

Adyashantis bok har hjälpt mig att återskapa tilliten till livet, i det stora och det lilla. Att nu, fem år senare, kunna ge ut Öppna upp, släpp taget på Dana Förlag är på ett personligt plan mycket speciellt. Min förhoppning är att du ska hitta något här som har betydelse för dig.

Peter Fowelin, förläggare på

Dana Förlag

Fotnot: I min bok En dag i sänder – när sorgen slår följe med livet skildras de nio månader som min fru var sjuk och den period som sedan följde.

Inledning

För en tid sedan kom jag att fundera över den undervisning som jag ägnat så många år. En sak som jag har noterat är att det som medför den största förvandlingen i all andlig undervisning är själva basen, grundprinciperna. Dessa grunder är också lättast att glömma bort eftersom det naturliga för vår hjärna är att röra sig mot det som är komplext. Den tror att ju mer svårfångat och sammansatt någonting är, desto mer korrekt återspeglar det verkligheten. Men det jag har uppmärksammat under alla år jag har studerat och undervisat är att det egentligen är grundstenarna som har störst påverkan; att det är i de basala elementen den verkliga kraften finns för att hjälpa oss att förändra våra liv.

Denna insikt har varit ett av mina tyngst vägande motiv för att skriva den här boken: att lägga fram de grundläggande delarna i det jag vill lära ut, eftersom jag ser det som den viktigaste aspekten av mitt arbete. Visst, det finns subtilare och mer komplexa delar att fördjupa sig i, men de är faktiskt inte så viktiga. Om och om igen har jag märkt att ju enklare och klarare saker och ting framställs, desto kraftfullare och mer omdanande blir de. Det kan vara svårt att inse detta – hur något så enkelt kan vara så kraftfullt. Men jag har fortsatt kunnat konstatera att det är genom att undersöka de grundläggande elementen till varför vi lider och ser på våra liv utifrån övertygelsen att vi är separata varelser som den mest transformerande kraften finns.

Även bortom all undervisning är emellertid den mest djupgående aspekten av vårt andliga liv den som rör nåden. Nåd är någonting som kommer till oss när vi kan känna att vi är helt och hållet tillgängliga, när våra hjärtan och sinnen är öppna och vi är villiga att överväga möjligheten att vi kanske inte vet det vi tror oss veta. I detta tomrum där vi inte vet, i upphävandet av alla beslut, kan en helt annan grund för liv och verklighet strömma in. Det är det jag kallar nåd. Det är aha-upplevelsen eller ögonblicket av igenkänning när vi inser något som vi tidigare aldrig riktigt kunnat föreställa oss.

Det finns många omständigheter och erfarenheter som har förmågan att öppna oss för denna nåd. Det kan handla om en vacker naturupplevelse, att vara tillsammans med någon vi älskar eller kanske bara att sitta tyst i ensamhet – och av någon anledning öppnas i den stunden ett helt nytt perspektiv. Vi känner hur vi fylls av nåd. Andra gånger kan nåden visa ett bistrare ansikte. De svåra upplevelserna i våra liv har en särskild kraft att öppna våra hjärtan och sinnen. Vi gör vårt yttersta för att undvika de händelserna och ögonblicken, men det är ofta just dessa utmaningar som erbjuder störst möjligheter för oss att växa och att förändra vårt medvetande.

Det jag vill lära ut i den här boken är helt enkelt metoder som kan öppna oss för nåden, öppna oss för detta gåtfulla ljus som tar sig in i de fördolda och tysta ögonblicken. Det sätter igång en genomgripande förändring i vårt sätt att uppfatta livet, en revolution som leder långt, som hjälper oss att få ett slut på det lidande och den kamp som så många människor lever med varje dag.

Det jag lär ut här är inte avsett som information till hjärnan utan som någonting att meditera djupt över så att du kan hitta fram till din egen sanning. Men du måste vara beredd att sakta ner, till och med stanna upp, och till

fullo smälta det du läser, för till syvende och sist står aldrig sanningen i någon lära att finna i orden. Snarare är det så att sanningen finns i det som uppenbarar sig inom oss själva. Genom att utforska vårt inre gör vi lärosatserna till våra egna. Och genom att uppleva vad de pekar på i vår egna erfarenheter väcks vi till en livssyn som är mer komplett och hel – och som därmed vänder sig direkt till det som det mänskliga hjärtat djupast längtar efter och saknar.

Det mänskliga dilemmat

När jag var barn – jag var kanske sju eller åtta år gammal – var en av de saker jag började lägga märke till och fundera över när jag betraktade de vuxna omkring mig, att vuxenvärlden hade en benägenhet att utsätta sig själv för lidande, smärta och konflikter. Trots att jag växte upp i en välfungerande familj, med kärleksfulla föräldrar och två systrar, och faktiskt hade en alldeles underbar och lycklig barndom

såg jag ändå en hel del smärta omkring mig. Jag betraktade vuxenvärlden och undrade: Varför hamnar människor i konflikt?

Jag var också ett barn som lyssnade mycket – någon skulle kanske till och med säga tjuvlyssnade. Jag lyssnade på vartenda samtal som ägde rum i huset. Det blev till och med ett skämt i familjen att ingenting hände i huset utan att jag visste om det. Jag ville veta allt som pågick runt omkring mig, vilket innebar att jag tillbringade en hel del av min barndom med att lyssna till de vuxnas

samtal, hemma hos oss och hos släktingar. Ofta tyckte jag att det de talade om var riktigt intressant, men jag lade också märke till ett slags ebb och flod i de flesta diskussioner; hur samtal rörde sig i riktning mot en konflikt och sedan drog sig tillbaka från den, sedan närmare konflikt igen, och så tillbaka från den. Då och då uppstod en dispyt, eller känslor sårades och människor kände sig missförstådda. Jag upplevde alltsammans som rätt märkligt och förstod egentligen inte varför vuxna uppträdde som

de gjorde. Deras sätt att kommunicera och förhålla sig till varandra gjorde mig förvirrad. Jag visste inte riktigt vad det var som hände, men någonting kändes fel.

Att tro på det vi tänker

Dag efter dag iakttog jag och observerade, vecka efter vecka, månad efter månad, till och med år efter år, och så en dag uppenbarades det för mig: ”Nu förstår jag! Vuxna tror på det de tänker! Det är därför de lider. Det är därför de hamnar i konflikt. Det är därför de uppför sig så konstigt, på sätt som jag inte förstår. Det är för att de faktiskt tror på tankarna i sitt huvud.”

För mig som ett barn var den här föreställningen som de vuxna hade verkligen egendomlig. Det var en främmande tanke för mig. Självfallet hade även jag idéer i huvudet, men jag gick inte omkring som de vuxna, med ständiga kommentarer i hjärnan. Jag var helt enkelt för upptagen med att leka, lyssna eller fascineras och förvånas av någon aspekt av livet. Det gick upp för mig att vuxna tillbringade en massa tid med att tänka, och viktigare ändå – och konstigare tyckte jag – faktiskt trodde på det som de tänkte. De trodde på tankarna i sitt huvud. Plötsligt insåg jag vad det var som hände när vuxna kommunicerade med varandra: att det som de egentligen förmedlade var sina tankar och att varje person trodde att de egna tankarna faktiskt var sanna. Problemet var att alla vuxna hade olika uppfattningar om vad sanningen var. Så när de kommunicerade med varandra blev det en sorts outtalad förhandling, ett försök att vinna över den andra till sin sida genom att försvara sina tankar och åsikter.

Medan jag fortsatte att studera hur vuxna satte tilltro till sina tankar slog det mig: ”De är inte kloka! Nu förstår

jag: De är galna. Det är ju vansinnigt att tro på tankarna i sitt huvud.” Att som barn göra denna upptäckt var på sätt och vis en stor lättnad. Jag kände mig lättad över att äntligen börja förstå den egendomliga vuxenvärlden, även om den inte verkade särskilt vettig.

När jag har delat med mig av den här erfarenheten har jag fått höra att många andra minns att de i unga år fått liknande insikter om vuxenvärldens vanvett. Men istället för att förmedla ett slags lättnad fick den här insikten dem att som barn börja ifrågasätta sig själva och undra om det var något fel på dem. Det kan vara en skrämmande upplevelse för ett barn att tro att de vuxna, som de är beroende av för sin överlevnad, omsorg och kärlek, faktiskt kan vara galna.

Det mänskliga lidandets dilemma

Av någon anledning som jag inte förstår gjorde den här insikten inte mig rädd för vuxenvärlden. Istället blev det en stor lättnad att jag åtminstone kunde förstå varför de vuxna gjorde som de gjorde. Utan att jag visste det fick jag min första inblick i ett av människans stora dilemman: orsaken till mänskligt lidande. Detta är den fråga Buddha ställde sig för mer än 2 500 år sedan: Vad är upphovet till människans lidande?

När vi ser på världen omkring oss upptäcker vi skönhet och ofattbara mysterier. Det finns många saker att uppskatta och känna vördnad inför, men vi kan ändå inte betrakta människans tillvaro utan att se förekomsten av lidande och missnöje. Det finns mycket våld, hat, okunskap och girighet i vår värld. Hur kommer det sig att vi människor verkar ha en sådan fallenhet för att lida? Varför tycks vi hålla fast vid lidandet som om det vore en värdefull ägodel?

Jag växte upp omgiven av katter och hundar. En sak jag lade märke till var att en hund kunde bli sur, besviken eller stött, för att inom bara några minuter, ibland till och med sekunder, skaka av sig alltsammans. Den kunde snabbt bli av med sitt lidande och återvända till sitt naturliga glada tillstånd. Så jag ställde mig frågan: ”Hur kommer det sig att människor har så svårt att göra sig av med sitt lidande? Vad är orsaken till att vi så ofta bär omkring på det trots att det är en sådan börda för oss?” Det är som om många människors liv definieras av de händelser som orsakat dem lidande, och många plågas av sådant som har skett för mycket länge sedan. Det som en gång hände sker inte i nuet men genomlevs fortfarande och lidandet känns alltjämt. Vad är det som händer?

Den insikt jag fick som barn var, trots att jag just då inte fattade vikten av den, början på min förståelse av varför vi lider. Det blev så tydligt att en av de främsta orsakerna till vårt lidande är att vi tror att det vi tänker är sant. Tankarna vi har dyker oinbjudna upp i vårt medvetande, virvlar runt, och så tar vi dem till oss. Vi identifierar oss med dem och ansluter oss till dem. Det tog mig många år, eller flera decennier, att inse att det jag hade uppfattat som barn berörde själva roten till att vi egentligen lider, nämligen att vi tror på våra tankar.

Men varför gör vi det? Varför tror vi på tankarna vi har i huvudet? Vi tror inte på de tankar som andra har i sitt huvud när de berättar om dem för oss. När vi läser en bok – vilket inte är något annat än en återgivning av någon annans tankar – väljer vi om vi vill ta det skrivna till oss eller inte. Hur kommer det sig då att vi är så benägna att ta till oss de tankar som dyker upp inom oss själva, hålla fast vid dem och identifiera oss med dem? Av någon anledning tycks vi inte kunna skaka av oss dem ens när de ger upphov till både smärta och lidande.

Adyashanti hjälper oss i Öppna upp, släpp taget att upptäcka livet så som det verkligen är – vackert, odelbart och ett uttryck för det obestämbara och oändliga. En nyckel är att sluta tro på våra tankar. Om vi istället kan bli djupt förtroliga med oss själva öppnas dörren till vem och vad vi egent-

ligen är – och till livets sanna väsen. När vi börjar utgå från denna inre plats av stillhet kan vi också börja relatera till varandra på ett nytt sätt. Då öppnar vi upp för allt vad livet bjuder och vårt handlande präglas av respekt, vishet och kärlek – både gentemot mot oss själva och dem vi har omkring oss, liksom mot hela vår planet. Här vänder sig Adyashanti direkt till oss läsare med ett personligt, varmt tilltal och fördjupar sitt budskap från boken Sann meditation, som introducerade Adyashanti för svenska läsare.

ISBN 978-91-639-7732-9

9 789163 977329