Ekumeniska pilgrimer
EKUMENISKA PILGRIMER
Ekumeniska
JONAS JONSON pilgrimer
EN LITEN BOK
OM STOCKHOLMSMÖTET 1925
Första upplagan, första tryckningen
© 2025 Jonas Jonson och Verbum AB
Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet
Omslag: Anna Larsson Design
Textil: Ann-Mari Forsberg i Uppsala domkyrka
Foto: Henrik Viberg/Svenska kyrkan Uppsala
Sättning: Aina Larsson, Sättaren
Tryck: Print Best, Estland 2025
ISBN 978-91-526-3832-3
Utgiven med stöd från Samfundet Pro Fide et Christianismo som förvaltare av kyrkoherde Nils
Henrikssons Stiftelse, samt med stöd från Thora Ohlssons stiftelse.
Verbum AB
Box 22543, 104 22 Stockholm
Tel 08-743 65 00 verbum.se
Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappers insamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.
Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra.
Psaltaren 85:11
INLEDNING
En vårdag 1962 mötte jag Willem Visser ’t Hooft på Kyrkornas världsråds kontor i Genève. Han var generalsekreterare. Jag var tjugotre år och hade tagit tåget till Schweiz för en grundkurs i ekumenik. Han, som var född 1900, hade varit den yngste delegaten vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925 och påmint de församlade om vad världens unga förväntade sig av dem. Visser ’t Hooft blev min levande länk till den ekumeniska rörelsens begynnelse. Längre än så är inte den organiserade ekumenikens historia.
Stockholmsmötet inträffade i en annan tid, en annan värld och en annan kyrka. Deltagarna hade gjort sina livsval och intagit sina platser i kyrkan och samhället innan första världskriget slog deras värld i spillror. När de vaknade ur mardrömmen var en ny tid på väg. Det moderna Europa föddes i blod. I gläntan mellan det olycksbådande fredsslutet i Versailles och Hitlers maktövertagande i Berlin samlades evangeliska och ortodoxa kyrkoledare för att samråda om tidens utmaningar, söka
Guds Andes ledning och välja färdriktning i det förödda andliga landskapet.
Hundra år har gått sedan dess. Vi betraktar Stockholmsmötet med vår tids ögon och i det perspektiv som den historiska utvecklingen gett oss. Delegaterna var oroliga för framtiden. De kunde inte föreställa sig ett världskrig grymmare än det första. De hoppades att kyrkornas samarbete och Nationernas förbund skulle ge världen fred. De tänkte inte tanken att den katolska kyrkan skulle göra en radikal kursändring. De förutsåg inte världens globalisering och naturligtvis inte digitaliseringen.
Delegaterna reste den långa vägen till Sverige för att omförhandla kristendomens plats i världen. De kom till ett neutralt land utanför krigets malström och mötte ett folk med bevarade institutioner, monarki och statskyrka. De välkomnades av kungen, umgicks med aristokrater och talade med studenter som hjälpte till vid mötet, men några arbetare såg de inte till. Amerikanerna angav riktningen: framåt, mot Guds rike! Européerna var stadigare rotade i sin historia men inbjöds att ompröva sina värderingar. De ortodoxa drömde sig tillbaka till Bysans storhetstid. De hade i sin utsatthet inget annat val än att söka stöd hos västkyrkorna.
Utan den katolska kyrkans närvaro var det ekumeniska mötet alltför anspråkslöst för att kallas ”The Universal Christian Conference on Life and Work”. Det stod på bräcklig grund, var svagt förankrat i kyrkorna och hade en oklar målsättning. Delegaterna fattade få
beslut och lämnade inga bindande överenskommelser efter sig. Ändå skrevs det spaltkilometer om detta möte i världens tidningar. Det skulle leva i minnet och skrivas in i kyrkans historia. I händelsernas centrum rörde sig ärkebiskop Nathan Söderblom, inspirerande och outtröttlig. Han var motorn i alltsammans.
Stockholmsmötet hade förberetts i decennier. Redan i mitten av 1800-talet började protestantiska samfund alliera sig med varandra. Väckelsens vågor sköljde över samfundsgränserna. Missionsföretagen samordnade sina verksamheter, kristna studentföreningar organiserade sig i världsförbund och sociala rörelser inspirerade varandra i kampen för rättvisa och mänsklig värdighet. När krigsmolnen tätnade tog kristna i olika länder gemensamma initiativ för att dämpa spänningarna. De skapade opinion för nedrustning och höll ut i bön för fred. Förslag om ett internationellt kyrkomöte väcktes i flera länder.
När Söderblom vigdes till ärkebiskop i Uppsala 1914 hade första världskriget just brutit ut. Han kände sig kallad att bli Guds redskap för kyrkans enhet och världens fred. Han var rätt man på rätt plats vid rätt tid.
Stockholmsmötet var en frukt av hans trosvissa uthållighet, men utan samarbete med likasinnade i andra kyrkor hade mötet inte varit möjligt.
Det har skrivits många böcker om denna ekumeniska konferens. Mest omfångsrik är Nathan Söderbloms personliga rapport, Kristenhetens möte i Stockholm, om 964 sidor. Mest tillförlitlig är den officiella rapporten, Die
Stockholmer Weltkirchenkonferenz, redigerad av Adolf Deissmann, om 762 sidor. Bengt Sundklers Nathan Söderblom. His Life and Work rymmer en enastående Söderblombiografi och en livfull analys av Stockholmsmötet. Inför dess 100-årsjubileum tog Sveriges kristna råd initiativ till en antologi, Detta är endast en begynnelse, med många röster om mötet och dess betydelse.
Jag har använt mig av dessa och många andra böcker men också mängder av tidningsartiklar i Sigtunastiftelsens klipparkiv för att skriva en liten bok som närmast är att betrakta som en essä. I den tecknar jag Stockholmsmötets bakgrund och förlopp. Ett par kapitel på slutet sammanfattar vad som hände sedan, fram till Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968.
En lathund för ekumeniska pilgrimer som vill gå med lätt packning.
SolEn SkEn när delegaterna anlände till Stockholm i augusti 1925. Staden visade sig från sin bästa sida. Alla flaggor var hissade. Det nya stadshuset speglade sig i Riddarfjärden. Flanörer bar stråhatt och promenadkäpp.
Barn lekte i parkerna. De utländska besökarna hängde undan sina paletåer och njöt av sommaren i en stad utan ruiner och krigskyrkogårdar.
Ärkebiskopen Nathan Söderblom hade bjudit världens kyrkor till Sverige för att manifestera sin andliga enhet och hjälpa nationerna att ta sig ur det moraliska moras som kriget skapat. Mer än sex hundra kyrkoledare, teologer, samhällsvetare och politiker hade rest över land och hav för att delta i vad som ansågs vara det mest representativa kyrkomötet sedan konciliet i Nicaea år 325. Tillsammans skulle de be Guds Ande leda kyrkor, folk och länder i framtidens riktning och ge mänskligheten nytt hopp. De skulle översätta den kristna bekännelsen till förnuftig och praktisk kristendom, demonstrera kyrkornas enhet och bidra till ett rättvist samhälle och världens fred. De gyllene kronorna på stadshustornet blänkte ikapp med ärkebiskopens kors när han välkomnade Hans Salighet, den grekisk-ortodoxe patriarken Photios av Alexandria, och alla de andra.
Medan delegaterna samlades i Stockholm, marscherade Mussolinis svartklädda fascister på Roms gator. På tyska bokhandelsdiskar låg första delen av Hitlers Mein Kampf.
Vägen till Stockholm hade varit lång. För att förstå hur mötet kom till är det nödvändigt att gå tillbaka till sekelskiftet 1900.
2
årtiondEna kring sekelskiftet kallas ofta la belle époque, den sköna tidsåldern. Det var en period på omkring fyrtio år med fred och växande välstånd i Europa. För avtalslösa och underbetalda arbetare var det en svår tid. De sociala klyftorna var avgrundsdjupa.
Strejker slogs ner med våld och fackföreningar krossades. Nöden var vardag och tryggheten utom räckhåll.
Den sociala oron tilltog. Terrordåd plågade Europa när anarkister försökte avskaffa klassamhället med våld. Med ideologisk glöd förkunnade socialister att kapitalismen skulle bryta samman om proletariatet reste sig till motstånd. Reformister ville förändra samhället genom organisering, rösträtt och politisk påverkan; revolutionärer genom samhällsomstörtning.
Många kyrkor var konservativa och världsfrånvända i sin tro att Guds skapelseordning var orubblig. Den hade alltid rymt både krig och fred, mäktiga och maktlösa, rikedom och armod. Men det fanns också kristna för vilka förtryck och orättvisor var oförenliga med Guds vilja. För dem som ville förverkliga Guds rike på jorden blev ”den sociala frågan” särskilt brännande.
Diakonin fick ett uppsving, men för att komma till rätta med strukturella orättvisor krävdes mer. I England bildades 1889 Christian Social Union, med målet att förverkliga kristendomens etiska principer i samhället.
I Tyskland uppstod en evangelisk social rörelse, och i Frankrike agiterade protestantiska präster för social kristendom. Påven Leo XIII utfärdade 1891 encyklikan Rerum Novarum, som stakade ut en väg mellan oreglerad kapitalism och doktrinär socialism och lade grunden för den katolska socialläran.
UndEr SEx år på 1890-talet arbetade Nathan Söderblom som präst och forskare i Paris. Han följde den sociala och politiska utvecklingen på nära håll och lärde känna radikala franska protestanter och katoliker. Han reste till England för att informera sig om den kristna socialismen. I Tyskland deltog han i konferensen när
Friedrich Naumann ryckte åt sig ledningen för den evangeliska sociala rörelsen. Hos honom fann Söderblom en handlingskraftig och ”manlig”, innerlig men utåtvänd kristendom som han uppskattade.
Söderblom var intensivt upptagen av den sociala frågan. Han betonade att evangeliet inte var ett socialt eller politiskt program, men han ville utveckla socialetiska riktlinjer för att överbrygga klasskillnader och påverka lagstiftningen i humanistisk riktning. Det var kyrkans
ÅR 2025 ÄR EKUMENIKEN en etablerad och levande del av den världsvida kyrkan. Så var det inte för 100 år sedan, när det största ekumeniska kyrkomötet sedan konciliet i Nicaea år 325 ägde rum i Stockholm. Att ortodoxa och evangeliska kyrkor möttes i bön och samtal om kristenhetens gemensamma uppdrag i världen var en historisk vändpunkt.
I Ekumeniska pilgrimer skildrar Jonas Jonson tiden och arbetet som ledde fram till Stockholmsmötet 1925 och konferensens intensiva och hoppfulla sensommarveckor, när stadens gator fylldes med representanter från kyrkor och samfund, reportrar och intresserade stockholmare. I centrum för berättelsen står ärkebiskop Nathan Söderblom, en till synes oförtröttlig förkämpe för kristenhetens enhet och världens fred.
JONAS JONSON är författare, teologie doktor i missionsvetenskap och biskop emeritus i Strängnäs stift.