9789152638170 by Smakprov Media AB

FINNA BÖNEN SOM REDAN FINNS Martin Modéus

Copyright © Martin Modéus och Verbum AB 2020 Bibelcitaten är hämtade ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet © Psalmtexter och övriga texter respektive rättighetsinnehavare Sid 5, © Copyright AF-stiftelsen Psalm och sång, Stockholm. ISBN 978-91-526-3817-0 Omslag: Anna Larsson Design Sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: Livonia, Lettland 2020 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

O Gud, du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande. (ur Den svenska psalmboken 476, text: Anders Frostenson)

Inledning

önen har i årtusenden varit människors grund i både glädje och nöd, inte bara i den kristna kyrkan utan i många andra sammanhang. Historien visar också på många besvikelser inom bönens område. Av detta har människor dragit olika slutsatser, allt från att bön är en av livets friskaste källor till att bön är meningslöst. När föreställningar skiljer sig så radikalt åt finns anledning att försöka gå ett steg bakom kulisserna. Vi behöver fundera på vilka förväntningar vi har på bönen och dess roll i livet. Det kan gälla böneglädje och bönesvar, på vilka sätt och hur ofta vi vill be. Vilka bilder av bönen är konstruktiva? Vilka anspråk kan man rimligtvis ha på bönens liv? Religion är på tapeten igen, och det var kanske inte så konstigt att det förr eller senare blev så. Statistiken säger att drygt en miljon svenskar ber varje vecka i Sverige.1 De flesta som bor i Sverige har, medvetet eller omedvetet, referensramar från den kristna historien, och jag anar att religionens återkomst får fler och fler att undra vad mer som finns att hämta i det som man börjar inse är en del av den egna bakgrunden. Precis som det i dag mer än någonsin behövs kunskap om religioners föreställningsvärld och historia behöver man också få förtro7

genhet med hur religion utövas. Framför allt behövs det, eftersom många är utövare utanför de mer etablerade ramarna. Eftersom jag är den jag är, så är boken skriven ur ett lutherskt perspektiv. För mig är detta ett öppnande perspektiv, inte avgränsande. Förhoppningsvis kommer många, vare sig man kallar sig kristen eller något annat, att kunna känna igen sig åtminstone i de grundläggande perspektiven. Boken är inte bara skriven för den som ber utan också för den som nästan ber – liksom för den som börjar ana att så faktiskt är fallet. Och faktiskt också för den som inte ens tänkt tanken. Dessutom har jag skrivit boken för att jag själv behövde den. Många av de tankar som finns här behövde jag själv bringa reda i, för att förstå mina egna reaktioner och upplevelser av bön. Några perspektiv finns med från det jag skrivit tidigare. Så måste det bli när man tycker saker är viktiga. Grundperspektivet i boken har med hopp att göra, på många olika sätt. Bönen behöver inte uppfinnas, eftersom den redan finns i oss. Bokens kanske viktigaste ärende är att hjälpa oss att få syn på detta och att hjälpa oss att leva i det. En avgränsning av ämnet, som kommer av detta, är att boken handlar om individens bön. Detta är en avsiktlig begränsning. Det går dock inte komma ifrån att en minst lika viktig del av bönen egentligen är den gemensamma bönen. En del skulle nog säga att det är kollektivets bön som är utgångspunkten för bönen. Här ligger en förklaring till mångas ambivalenta hållning till gudstjänst. Gudstjänster är utformade för att i första hand vara gemenskapens bön, inte individens. Om man kommer dit med 8

tanken att detta ska vara en privat andaktsstund, så kommer det kanske att skava. Under alla omständigheter så hör gemenskapens bön samman med individens, men med sin egen dynamik. Det är dock inte det som denna bok handlar om. Kanske kommer jag att återkomma i ärendet vid ett senare tillfälle. En annan avgränsning är att detta inte är en bok med modeller för hur bön kan eller bör se ut. Här finns inga ordningar, nästan inga ”gör-så”. Det finns redan många bra böcker som handlar om detta. Det finns många olika perspektiv på bönen. Det är också värt att se på livet utifrån bönens perspektiv. Perspektivtänkandet har fått bestämma bokens form; den är skriven som kortkapitel, fragment av perspektiv på bönen. Vår livsvandring är splittrad och sökande. Helheten är Guds bild av oss, knappast vår egen. En del resonemang återkommer på flera ställen. Det är som det ska. Vi läser en bok framifrån, men vi förstår den bakifrån. Därför behöver saker få återkomma. Naturligtvis hör kapitlen hemma i en följd, men de är just fragment att passa in i den egna helheten. Som pusselbitar eller som en mosaik. Vissa bitar ser vi ännu inte användningsområdet för. Där är för stora vita fläckar i livet för att vi ska se var de hör hemma. Andra bilder är svåra att passa in. Ibland kan det vara för att vi vänder pusselbitarna på fel håll. Vrid och vänd på det jag skriver och se var det passar in. Andra fragment kan det vara jag som råkat vända bak och fram, så att det inte passar in. Vänd då på dem så att det blir rätt. 9

Några tankar om hur man kan läsa boken på lite olika sätt finns i slutet av boken, där också innehållsförteckningen återfinns. Efter varje kapitel finns två frågor att reflektera över och en övning.2 Du kan läsa boken själv, men vissa av övningarna är bra att göra tillsammans med någon, till exempel i en studiegrupp, eller tillsammans med en vän eller en andlig vägledare. Kanske du vet någon som du vill utforska bönen med? I det okända, i människans djup, i Guds djup och i tillvarons djup finns så mycket som är oåtkomligt. Det är alltid som fragment vi själva tar plats i bönen. Som i relationen med en annan människa, men ännu mer oåtkomligt. I djupet är vi alltid hemligheter, både för oss själva och för varandra. Men inte för Gud. Linköping i fastetiden 2020 Martin Modéus Biskop i Linköpings stift

1 Bönen som alltid får svar

ar stilla ett ögonblick … Nu fick du svar på bön. Och nu fick du ett bönesvar till. Och nu ett till. Varje gång vi andas får vi bönesvar, för det finns en grundbön i tillvaron som lyder: Gud, ge mig liv. Bokstavligen många gånger per minut får vi svar. Många tänker nog ganska ofta, med förundran: det är egentligen konstigare att kroppen fungerar än att den inte fungerar. Detta är i sig en diskret påminnelse om Guds verk – ett svar på grundbönen: Gud, ge mig liv. Det är en påminnelse om att livet först och främst är en gåva. Varje utandning, när vi tömmer lungorna, är en överlåtelse till Gud. Jag litar på att jag får ett andetag till. Varje inandning är ett tack till Gud: Tack gode Gud för att du gav mig liv den här gången också. Du fyller mina behov och ger mig luft. Du ger mig livets Ande. I kväll, när jag går och lägger mig, har jag fått bortåt 20 000 bönesvar sedan i går kväll, för det är ungefär så många gånger vi andas varje dygn. Det är inte konstigt att andningen är en av de vanligaste bilderna för bön, och många religioner knyter sin bön nära andningen. För många år sedan arbetade jag med en doktorsavhandling om ritualer.3 Då blev jag varse hur bakvänt vi ofta tänker om riter och 11

om bön. Resonemanget lyder ofta: hur kan människor tro att man kan påverka världen genom riter och böner? Regndansen är ett av de tydligare exemplen. Hur kan man tro att man kan påverka meteorologiska omständigheter genom att dansa? Bakom dessa berättigade frågor ligger dock en dold tanke, nämligen att riter först och främst skulle handla om att försöka påverka verkligheten. Samma gäller bönen. Det finns ju en ganska vanlig föreställning om att bönens främsta syfte är att påverka verkligheten; jag är missnöjd med något jag ser eller upplever, och då ber jag Gud att ändra det. Men det som blev så tydligt för mig, i mitt arbete med riter, är att de för det mesta inte alls försöker påverka världen. I stället följer de naturens rytm och livets utveckling, enligt logiken: eftersom det blivit dags för jul så firar vi julens riter. Och det fungerar; när vi firar riterna så blir det jul. Lite banalt, men så fungerar det faktiskt. Regndanser dansar man också på detta sätt; man dansar när man vet att regntiden börjar. På samma sätt är bönen Gud, ge mig liv en oftast outtalad bön som följer andningens gång i stället för att försöka påverka den. Jag tar i tillit emot vad jag får. Vår grundläggande, outtalade mänskliga erfarenhet är därför att riten fungerar och att bönen får svar. Inte motsatsen. Genom regndansen firar man regnet, genom julgranen firar vi julen – och i bönen tackar vi för livet. Erfarenheten att riten och bönen fungerar blir därmed det dolda skälet för att vi också tar till rit och bön när verkligheten hotar oss. Så gör man i hela världen. Vår erfarenhet säger oss att när vi firar jul så blir det jul, alltså 12

känns det rimligt att dansa regndans när regnet uteblir eller att be när vi blivit sjuka. Den grundläggande erfarenheten är att både rit och bön fungerar, för normalt ”går den med” skapelsen i stället för att ”gå mot”, försöka förändra, den fysiska verkligheten.4 Ibland hör Gud bönen som också går mot den fysiska verkligheten. Många människor har erfarenhet av detta. Men det är inte bönens huvudsakliga angelägenhet. Det är de 20 000 bönesvaren om dagen. Genom att göra den bönen tydlig bekräftar vi inför Gud, varandra och oss själva att vi faktiskt anar Gud i allt, hela tiden. På kristet språk kan man uttrycka detta som att det finns en Guds uppenbarelse med naturlagarna och en Guds uppenbarelse mot naturlagarna. Av olika kulturella och psykologiska skäl verkar vi ibland övervärdera Guds uppenbarelse mot naturlagarna och undervärdera Guds uppenbarelse med naturlagarna. Vi ser inte gåvan eftersom vi har blivit hemmablinda. Konstigt nog verkar vi ibland anse det märkvärdigare att ha fått en fot mirakulöst helad än att helt enkelt ha en fot. Det är så lätt att tappa siktet på det självklara, att Gud ger liv. Att Gud ger skörd och växt, luft och vatten. Tack Gud, för att du ger detta utan att jag tänker på att be om det. Om den fjärde bönen i Vår fader, Ge oss i dag det bröd vi behöver, säger Martin Luther i Lilla katekesen: Gud ger väl dagligt bröd också utan vår bön åt alla onda människor. Men vi ber i denna bön att han låter oss inse det och med tacksamhet ta emot vårt dagliga bröd.5 Detta är den stora böneinsikten vi behöver göra i dagens samhälle. Detta är något som vi faktiskt behöver be om hjälp med och 13

som vi behöver hjälpa varandra med: hjälp mig att inse detta och med tacksamhet ta emot mitt dagliga bröd. Och min dagliga luft. Att reflektera över

1. Andningen som bön – vad får det för konsekvenser för hur du tänker om bön? 2. Vilka är de viktigaste gåvorna ”med naturlagarna” som du får av Gud? Övning

Ägna några minuter på kvällen åt att tänka på livet som en Guds gåva: andning, mat, livets små händelser. Ju vardagligare företeelser, desto bättre. Öva blicken för tacksamheten över att allt i livet är gåvor.

2 Bilder av bön

ör många år sedan var jag med och planerade en kurs om gudstjänster. Vi behövde en snygg broschyr till kursen, och vi bad därför en medarbetare om hjälp med att hitta illustrationer. Broschyren kom tillbaka och den var mycket snygg. Men det fanns ett problem: alla bilder föreställde knäppta händer och levande ljus. För snävt, tyckte vi och skickade tillbaka den. Mer energi ville vi ha! Broschyren kom tillbaka med bilder av något som närmast liknade ett traditionellt frikyrkomöte, med människor som höjde händerna i luften. Energi var det, men det var inte den bilden av bön vi ville ge. Och nu hade vi inga bättre förslag. Vid det laget hade vi dock börjat inse att nästan vilka bilder vi än valde så skulle de snarare illustrera fördomar om bön än verklig bön. Framför allt skulle de ge mycket snäva bilder av bönens rikedom. När vi ska tala om bön så börjar vi ofta i det som någon anser vara typiskt för bönen, och så försöker vi knöla in människor i det. Vi börjar alltså i ”fenomenet bön” och inte i människan och hennes liv. Gudstjänst och bön reduceras då lätt till något ganska litet: ett särbeteende för en liten skara i stället för något djupt mänskligt. Teologen Josef Sudbrack (1925–2010), professor, mystikforskare 15

och jesuitpater, menar att systematisering och abstraktion alltid hotar när man ska förklara något, och han pekar på att detta är särskilt destruktivt när det handlar om bönen. Ingenstans får man ut mindre av att påstå något, som till exempel att ”bön är samtal med Gud” och sedan försöka härleda allt annat ur det påståendet.6 Den bön som är nära verkligheten är till sin natur obestämbar och svårfångad. Vi hittar andra saker om vi börjar i andra änden: att fundera över hur bön tar sig uttryck i den mångfacetterade människan och mänskligheten. Är jag en bedjare? Oavsett vad jag just nu svarar på den frågan tror jag att vi alla har mycket att vinna på att inventera de bilder som frågan i sig kallar fram på den inre näthinnan. Ser du dig själv eller någon annan när frågan handlar om bön? Är det främst gamla eller unga människor som dyker upp? Är det knäppta händer eller händer i luften, eller är frågan helt irrelevant? Och, framför allt, är de bilder du får syn på bilder som gör dig glad eller som gör dig besvärad? För något år sedan läste jag en artikel i en dagstidning. Det var en ambitiöst upplagd artikel, där journalisten hade intervjuat personer från många religioner om deras tro. Ändå blev jag dyster av läsningen; oavsett vilken tradition de intervjuade kom ifrån så presenterade de sin tro genom att berätta om vilka regler som tron innehöll. Här återkommer frågan om de knäppta händerna igen. Varför beskriver vi ytan när vi får frågan om djupet? Det är inte ovanligt att höra att någon är uppvuxen i ett ”strängt religiöst hem”. Och då menar man inte alltid att föräldrarna varit 16

stränga. Uttrycket återspeglar att den som talar har bilden av att kristen tro i sig är sträng. Media presenterar ofta religion på det sättet. Standardbeskrivningarna av tro börjar ofta med orden den troende måste … eller den troende får inte … och så kommer det en beskrivning. Det är väl en sak att media beskriver religion på detta sätt, men när de religiösa själva gör det så känner jag mig vemodig, även om jag naturligtvis vill respektera varje människas rätt att själv beskriva sin egen religion och bli tagen på allvar. Religionen tar alltid till sig en beteendeform, och det är väl inte mycket att säga om det. Allt mänskligt liv har en form. Men om vi stannar i formen så blir tron snäv. När Jesus beskriver sin samhörighet med Gud gör han det inte i regeltermer utan i relationstermer. Han kallar Gud för sin pappa. Han använder ord som kärlek, sanning och liv när han försöker uttrycka hur människa och Gud förhåller sig till varandra. Man skulle nästan kunna säga att själva ordet ”bön” krånglar till det. Att det finns ett särskilt ord för detta skapar ett intryck av att bön är något annorlunda, nästan som ett föremål. Själva ordet skapar distans till bönen. Bön är något som andra sysslar med eller något man behöver övning eller utbildning i för att kunna ägna sig åt. Precis som det finns en massa bilder i samhället om hur vi ”borde” leva så finns också en massa bilder av hur bön ”borde” se ut. Det är lätt att bli förälskad i, eller frustrerad av, dessa drömbilder av bön. Det är viktigt att komma ihåg att de är provisoriska och kan förändras. Vi behöver pröva våra bilder, utmana dem. 17

Bilder förmedlar vi hela tiden utan att tänka oss för. Till exempel: hur många gånger har jag inte själv sagt låt oss bli stilla och be. Varför det? Varför ska man vara just stilla när man ber? Många gånger är det väl mycket mer relevant att säga låt oss bli aggressiva och be? Om det är det som är viktigt i mitt liv just nu. Vi behöver naturligtvis en del gemensamma sätt att bete oss, det skapar trygghet och samhörighet. Men bönens uttryck handlar inte om rätt och fel, utan om olika personligheter, kroppsspråk, seder. Man skulle kunna skratta åt detta om det inte vore så vanligt att människor är rädda för att ”be på fel sätt”. En gammal man låg på sin dödsbädd och prästen kom på besök. Den gamle berättade att han inte alltid varit Guds bästa barn. Han hade inte gått i kyrkan särskilt ofta och inte hade han läst så mycket i Bibeln heller. Men framför allt hade han haft svårt för att be. Men så berättade han för prästen att han brukade ställa fram en stol bredvid sängen och så låtsades han att Jesus satt där och så pratade han med honom, precis som med vem som helst. Och det där, det hade fungerat riktigt bra. Men så kom hans oro. Säg pastorn, får man lov att göra så? Eller tror du Gud blir arg på mig för att jag inte ber som man ska? Prästen svarade: Jag är helt säker på att Jesus finns hos dig och sitter här på stolen bredvid dig när du samtalar med honom. Ett par veckor senare, när den gamle mannens dotter ringde och berättade att han hade dött så sade hon: Men vet du, det var så konstigt … precis innan pappa dog hade 18

han rest sig halvvägs upp ur sängen och lagt huvudet i stolen som han alltid hade stående bredvid sängen, och hela hans ansikte strålade av en sådan oerhörd frid.7 Det djupaste svaret på bönen är Gud själv. Vår kulturs starka bilder av hur bönen ”ska” se ut gör att många uppfattar bönen som en ansträngning, kanske en prestation – och i förlängningen därmed också en besvikelse. Men bönens utgångspunkt är Guds gåva och inte människans ansträngning. Och svaret finns i relationen. Jag tror att det är bäst att försöka hålla distans till bilderna, men också att aktivt söka de bilder som befriar oss. Vi får fram olika bilder om vi till exempel prövar tanken om hantverk som bön, kanske broderi, matlagning, snickeri, eller fotografering eller fallskärmshoppning. Eller varför inte lek som bön? Att reflektera över

1. Vad kommer upp på din inre näthinna när du hör ordet bön? Hur ser dina bilder av bön ut? 2. Vilka bilder av bön får dig att slappna av? Vilka väcker ditt motstånd? Övning

Se dig omkring under veckan och iaktta olika former av bön – eller sådant som, med lite fantasi, skulle kunna uppfattas som bön. Vilka sätt att uttrycka bön passar dig?

3 Att finna bönen mer än att uppfinna den

ppfattningen att bön är något som vi själva skapar efter färdiga föreställningar ställer sig lätt i vägen för den bön som redan finns och hindrar oss från att se den. Det finns mängder av böcker om hur man kan be, och det är väl bra. Problemet är att detta skapar intrycket av att man måste vara kunnig för att be. Men bönen kommer, liksom andningen, som en gåva. För några år sedan läste jag en bok om fotografering, kontemplation och bön.8 Författaren, Christine Valters Paintner, frågade där hur det kommer sig att vi säger att vi ”tar” ett foto. Motiven och bilderna kommer ju egentligen till oss, men vår kultur är präglad av vår uppfattning att vi ”tar” i stället för att vi ”får”.9 Vi ”skaffar” barn i stället för att ”få” barn. Vi tar ett bad, tar en paus, och så vidare. Egentligen borde vi kanske säga att vi får ett bad, får en bild, får en paus. På samma sätt är bön mycket mer något vi får än något vi tar eller gör eller ger. Parallellen till andningen visar att bön är något medfött, inget vi behöver anstränga oss för att uppfinna eller hitta på. Vi uppfattar lätt bönen som en mänsklig aktivitet som ska 20

”tillföras” det ”vanliga” livet. Möjligen behöver vi finna bönen, men vi behöver inte uppfinna den. I Romarbrevet skriver Paulus om bönen och den heliga Anden: Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill (Rom 8:26–27). Samma vittnesbörd finns om Jesus: Han visste av sig själv vad som fanns i människan (Joh. 2:25). Paulus säger också: Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? (1 Kor 6:19) Gud kommer inte bara till oss utifrån, utan i lika hög grad inifrån. Gud är redan på plats. Gud vet vad vi behöver; detta behöver vi inte informera Gud om. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga (Ps 139:4). Bilden som tonar fram här låter oss ana att det i hela tillvaron och i våra hjärtan ständigt pågår en bön som bygger på Guds djupa förtrogenhet med det mänskliga. Den bönen kan vi göra oss medvetna om. Bönen är i sin djupaste karaktär ett Guds initiativ, och bönen är i sig själv ett svar. Visst är det gott att kunna formulera sig, men Gud vet redan vad bönen innehåller. Flödet pågår. Ett av mina favoritcitat om bönen är hämtat från Gerard W. Hughes (1924–2014), jesuitpräst och andlig vägledare i den så kallade ignatianska traditionen, det vill säga den andliga tradition som går tillbaka till Ignatius av Loyola (1491–1556), grundaren av jesuitorden.10 Denna tradition har på senare tid fått en ekumenisk spridning långt utöver den katolska kyrkan. Hughes skriver: 21

Ingen kan be! Bön är en överlåtelse av hela vår varelse till Gud, så att Gud får bli barmhärtighetens och medlidandets Gud för oss och genom oss. Alltför mycket medveten ansträngning kan ta död på bönen! Bön handlar om att låta Guds ande be i oss.11 Bönen finns redan, den behöver inte uppfinnas. Men den går att finna, vila i och få rum att blomma ut i medvetandet. När vi sår frön till blommor är det inte vår prestation som får fröna att växa. Solen skiner och regnet faller. Plantan växer mer eller mindre av sig själv. Det är ingen motsättning mot detta att vi kan se ett behov – eller en glädje – i att rensa och luckra för att skapa rikare möjligheter för plantan att växa. Så blir blomman – bönen – till ännu större glädje. Att reflektera över

1. Var finner du den bön i ditt liv som redan finns? 2. När upplever du din bön som blommor, som ger glädje och kärlek? Övning

Sätt dig en gång om dagen och dra tio andetag. På inandningen tänker du Tack för livet jag får. På utandningen tänker du Tack för livet jag ger.

4 Det är mänskligt att be

fta använder vi ordet bön om människors försök att medvetet tala med Gud, eller att leva medvetet tillsammans med Gud. Människor som längtar efter att hitta sin relation med Gud säger ofta just så: jag ber. Men eftersom bön och andning hör så nära ihop kan vi också vända på detta sätt att resonera. Omedvetenheten blir då en utgångspunkt för bönen. Redan nu kan vi glatt – eller smått förskräckt – säga till oss själva: hoppsan, jag ber tydligen. Det hade jag ingen aning om. Vi tänker ofta att först kommer tron på Gud och sedan kommer bönen. På samma sätt tänker man ofta om riter, traditioner och gudstjänster: först kommer tron, tanken, teorin, sedan kommer handlingen.12 Tänk om det är tvärtom. I andningen finns bönen och i den lever vi i oreflekterad relation till en okänd vän. Jag anar att detta för rätt många motsvarar hur bönen tar plats i livet. Man funderar inte så mycket kring Gud. Man bara ber. Om vi tänker på Gud som en person och våra liv i relation till Gud – medvetet eller omedvetet – så är det kanske bönen som är tron. Då blir det ännu viktigare att inte behöva uppfatta bönen som någon sorts prestation. Då blir det än viktigare att hålla fast 23

vid det nära bandet mellan bön och andning. Ingen kan tänka att andningen är en prestation som somliga är duktigare på än andra. Själva livet är ett svar på människans grundläggande bön. Och tvärtom. Kanske är det därför som människor i hela världen, förmodligen i alla religioner och också utanför den etablerade religiositeten, ber. Bönen är ett sätt att leva med Gud, men det är ett sätt som är givet, inte taget. Om det är så borde bön vara ett högst allmängiltigt fenomen, och det är det också. Bön är ett av de mest mångkulturella och kulturöverskridande fenomen som vi människor har. Visst varierar bönens former världen över, men under sin yta av olikhet mellan olika kulturer tycks bönen vara en mänsklig sammanhållande faktor. Vår moderna svenska kultur bär många fördomsfulla perspektiv på religion och andligt liv. Ett av dem är att religion huvudsakligen skiljer människor åt och skapar konflikter. Visst kan det vara så, men i hög grad är det tvärtom. Bön bör uppfattas som en kulturförenande faktor i mycket högre grad än som kulturskiljande. Det är, helt enkelt, mänskligt att be. Förenande mer än skiljande – om vi vågar se det. Somliga menar att människan, i nödens tid, tar till vad som helst – också bön. Man brukar ju säga att i skyttegravarna finns inga ateister. Visst kan det vara så, men som helhetsförklaring till bönen räcker det inte. Det är inte bara i tider av nöd som människor ber. Också i livets vardag finns bönen där. Skälet är att bön i hög grad är glädje och gensvar, inte bara 24

nödrop. Det är inte i första hand jag som sträcker mig mot Gud. Jag bejakar att Gud sträcker sig mot mig. Det är ingen tillfällighet att sången ”Jag vill tacka livet” fått sådant genomslag.13 Det är som om Gud har en bundsförvant i varje människas inre, oavsett vilka yttre bilder av religion och religionens bruk och missbruk man går och bär på. I kristen tradition uttrycker vi detta med orden: Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn (Rom 8:16). Det är väl för mycket att säga att detta är en förklaring till varför religionen aldrig tycks dö. Men det är en iakttagelse av att Gud för ett aktivt liv i vårt inre. Mycket tyder på att sekulariseringen har gått mycket hårdare åt den organiserade religiositeten än vad den har gått åt hjärtats religiositet, och där framstår bönen som ett av de viktigare kännetecknen. Människor ber, och det finns undersökningar som visar att det till och med är vanligt att människor som inte tror på Gud ber.14 Världen är full av smygbedjare, och i Sverige är bönen i det tysta förmodligen en av våra största folkrörelser. Vi ber som vi ber, och ibland är det svårt att identifiera sin egen längtan, eller det där som händer i mitt inre, med bön. Egentligen finns det inte heller någon anledning att tvinga in sina egna erfarenheter under en sorts samlingsbegrepp som man kanske inte kan identifiera sig med. Man har det man har och man gör det man gör – också inom bönens område. Benediktinerabboten John Chapman (1865–1933) lär ha sagt: Pray as you can and not as you can’t (Be som du kan och inte som du inte kan). Jag tror det är klokt. Vi behöver hitta vår egen bön och skydda den. Bönen är en skör planta som mår bäst av att få 25

växa i lugn och ro. Om den nu behöver växa: det är ju Gud som ger bönen som gåva. Däremot finns det anledning att tjuvlyssna på dem som talar om sina erfarenheter av bön, eftersom man själv kan lära sig en del av dem. Våra mänskliga erfarenheter hör ihop. Därför tycker jag att vi behöver våga oss på lite trevande, prestigelösa samtal om bön, samtal som mindre handlar om hur bönen borde se ut – alltså alla de där bilderna – och mer om vad vi faktiskt redan har. Och vad händer om vi hela tiden utgår från att den människa vi möter är en människa som har en gudsrelation? Som har ett livs erfarenhet av Gud. Som får bönesvar 20 000 gånger om dagen. Spelar det stor roll om detta är medvetet eller inte? Att reflektera över

1. Sök en positiv erfarenhet av bön. Det kan vara något du varit med om eller som du är med om, eller något som du hört någon annan berätta om. 2. Vad gör det lätt att samtala om bön? Vad gör det svårt? Övning

Öva dig i att möta människorna i vardagen som människor med erfarenhet av Gud. Tala inte om det, men se och begrunda. I varje människas liv finns Gud med. Och varje människa andas.

5 Finna mening och sammanhang

n av de viktigaste faktorerna i livet är mening, och mening hör ihop med sammanhang. I den amerikanske psykologen Abraham Maslows (1908–1970) så kallade behovstrappa så kommer de faktorer som har med meningsbärande sammanhang, gemenskap, i mitten av pyramiden, efter kroppsliga behov. De betraktas alltså inte som lika livsnödvändiga som det som har med kroppens överlevnad att göra. Sist i trappan kommer sådant som har med individens självförverkligande att göra. Genom livet har jag mer och mer kommit att fundera över hur vi tänker kring den här ”rangordningen” i vårt samhälle. Berättelser om hur människor överlevt i koncentrationsläger lyfter, så vitt jag förstår, inte sällan fram meningsfrågan som avgörande. Men när jag ser hur den moderna konsumtionskulturen gestaltas, så handlar den i hög grad om självförverkligande. Detta ligger i toppen av trappan, det vill säga det som Maslow pekar ut som det som kommer ”sist”. Någonstans här börjar jag undra om inte meningsfaktorn är betydligt viktigare än vad det moderna samhället har insett. I begreppet KASAM, skapat av Aaron Antonovsky (1923–1994), professor i medicinsk sociologi, anar jag något liknande. Begreppet står för Känsla Av SAMmanhang, och uttrycker att människan 27

behöver sammanhang för sin hälsa. Det handlar om att livet måste innehålla begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Sammanhang är avgörande. Vi människor behöver se att vi tillhör sammanhang som är större än oss själva. Vi behöver meningsbärande sammanhang som visar på vår tillhörighet och livets syfte i mer övergripande mening än vad individen själv kan skapa. Ensam är inte stark. Själv är inte bäste dräng. Det viktigaste är inte att förverkliga sig själv. Vi hör ihop, långt utöver den lilla synliga kretsen. Nationalism, konsumism och fundamentalism är tre ytterligheter som är snabba att tillhandahålla tvivelaktiga sammanhangsbilder. Nationalismen skapar en falsk bild av enhetlighet som bygger på tillhörighet till en folkgrupp. Konsumismen skapar falska bilder av samhörighet utifrån konsumtionsmönster: du definieras av de föremål du köper, de kläder du bär eller hur du inreder ditt hem. Också fundamentalistiska sekter har liknande funktion: i en kaotisk värld erbjuds jag tryggheten i gruppen, samtidigt som grupptillhörigheten knyts till att jag offrar mitt självständiga tänkande och mina relationer med andra som tänker eller lever annorlunda. Att dessa samhörighetsmönster blivit så tydliga i samtiden hänger nog ihop med västerlandets långt drivna individualism. Den ställer oss helt ensamma i formandet av personlighet och identitet. Men så fungerar inte vi människor. Vi kan inte skapa oss själva. Var dig själv var lätt att ta emot med lättnad i en tid när bilderna av hur livet skulle gestaltas formades av enhetssamhället. Var dig själv kräver något av oss på ett helt annat sätt när vi utsätts för en stormflod av alternativ till hur livet kan gestaltas. Om ”var dig 28

själv” uttalat i enhetssamhället innebär: du kan vara fri, så kan samma ord i ett postmodernt samhälle betyda: du är ensam. För vi är aldrig ”oss själva”. Människan blir alltid till i relation, i samspelet med andra, i jämförelsen, i speglandet. Det samhälle som upplöser våra samhörigheter får oss människor att bli desorienterade. Vi ville frihet men fick vilsenhet. Vi ville oberoende men fick ensamhet. Det är fler som säger sig be än som säger sig tro. Bönen är en sammanhangsskapande handling, för den ”kopplar upp mig” mot vyer och perspektiv som är långt mycket större än mina egna. Och inte nog med det, bönen drar in mina medmänniskor, ja hela världen och skapelsen, i denna sfär. Eller rättare sagt: bönen bejakar att vår samhörighet sträcker sig utöver det synliga och påtagliga som finns här på jorden. Om detta stämmer borde bönen vara något av det viktigaste vi har i vårt samhälle i dag. En kravlös möjlighet att sträcka mig utanför mig själv och se mig insatt i ett sammanhang långt mycket större än jag själv. Livet är större än vad individen kan bära. I bönen får jag placera frågor, omständigheter, glädje, smärta, förtvivlan och hopp utanför mig – utan att jag därför flyr eller förnekar dem. Tillvaron är större än individen, och det behövs olika ”vi” för att bära både glädje och smärta. Här kan det vara på plats att påminna om att även bön kan hamna i detta individualiserande. På ytan kan också denna bok tyckas vara en del av detta. Historiskt sett tyder dock mycket på att bön i hög grad varit 29

och också, skulle jag vilja hävda, bör vara en kollektiv handling. Bönen sätter in oss i sammanhang, och sammanhang behöver också ta fysisk gestalt. Den här boken behandlar i stort sett bara individen och bönen, men det måste tydligt sägas att en stor del av bönens fält därmed lämnas obeaktat. Det får bli en annan bok. Det är nog ingen tillfällighet att Härlig är jorden (Den svenska psalmboken 297) är en av de vanligaste psalmerna vid begravningar. Texten handlar just om hur våra liv är insatta i sammanhang större än oss själva. Mina anhöriga långt bak i tiden är delar av detta sammanhang, och det sträcker sig utöver livet. Och psalmen berättar att Någon som är större än jag är en viktig del av denna helhet. Släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen. Bön och bedjande har inte försvunnit ur vårt samhälle. Snarare har bönen gått under jorden, och kanske är det bra att det blivit så, när bilderna av tro, i vår kultur, har blivit både begränsade och begränsande. Att låta bönen gå under jorden kan vara ett sätt att rädda sin relation till det ovetbara, det andliga, det översinnliga undan trivialisering och fundamentalism. Rätt klokt egentligen. Att reflektera över

1. Fundera över livets olika sammanhang. Vilka sammanhang är viktiga på riktigt? 2. Hur tror du att den osynliga bönen i samhället ser ut?

Övning

Lev med Härlig är jorden under en tid. Läs eller sjung den varje dag, gärna några gånger. Fundera över sammanhangen i psalmen. Vilka människor ser du stiga fram för din inre blick?

Att läsa boken Denna bok är egentligen inte tänkt för sträckläsning utan för ett års eftertanke. Den innehåller bortåt 50 kort-kapitel, tänkta att läsas ett i veckan, gärna tillsammans med någon annan person. De samtalsfrågor som avslutar varje kapitel är tänkta för att underlätta samtalet. Varje kapitel avslutas också med en enkel övning man kan göra under veckan. Förslagen på övningar är mest till för att väcka tanken att bönens olika perspektiv faktiskt går att öva på. Vill man göra andra övningar, som man blivit inspirerad till av texten, så kan man förstås göra det. Under de stora helgerna kan man läsa evangelietexterna och ”leva lekfullt” med dem, och ”be texterna” som kapitel 9 och 22 beskriver. Jag föreslår också att läsaren hittar en eller några övningar som gripit tag när de gjordes. Återvänd till dem under helgveckan, gör dem på nytt, men fundera då särskilt på vad helgens budskap och helgens perspektiv tillför övningens och livets sammanhang. Gå gärna i kyrkan, be kanske att få predikan utskriven, och spegla den i några av de frågor som under de senaste veckorna blivit särskilt angelägna.

252

Om man vill läsa boken i form av en samtalsgrupp eller studiecirkel under nio samlingar per termin under ett år, kan man läsa enligt följande ordning: Samling 1: kapitel 1–4 Samling 2: kapitel 5–6 Samling 3: kapitel 7–9 Samling 4: kapitel 10–13 Samling 5: kapitel 14–16 Samling 6: kapitel 17–19 Samling 7: kapitel 20–21 Samling 8: kapitel 22–24 Samling 9: kapitel 25–27 Samling 10: kapitel 28–29 Samling 11: kapitel 30–32 Samling 12: kapitel 33–34 Samling 13: kapitel 35–36 Samling 14: kapitel 37–38 Samling 15: kapitel 39–42 Samling 16: kapitel 43–45 Samling 17: kapitel 46–47 Samling 18: återblick på helheten

253

Innehåll Inledning 7 1. Bönen som alltid får svar

2. Bilder av bön

3. Att finna bönen mer än att uppfinna den

4. Det är mänskligt att be

5. Finna mening och sammanhang

6. Bedjande-och-sökande 32 7. Vem möter jag i bönen?

8. Det bortvända ansiktet

9. Vilket ansiktsuttryck har Gud?

10. Lyssnandets bön

11. Bön och relation

12. Ansiktena som skapar oss

13. Andlighet – perspektivet där allt hör ihop

14. Bönens perspektiv

254

15. Det jag fyller mitt sinne med kommer att uppfylla mitt sinne

16. Konturer av gudsbild

17. Hitta sin bön

18. Svar på bön?

19. Komma närmare Gud?

20. Utan att se Gud

102

21. Att lägga tron åt sidan – en handling i bön

107

22. Möte med erfarna vänner

111

23. Psaltaren – sångerna om livet

116

24. Se och be

122

25. Inbjuden till mitt hjärta

126

26. Uppgörelsen med Gud

132

27. Att be i ande och sanning

137

28. Onytta och lekfullhet

141

29. Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden 145 30. Urskiljningen – vad är det?

149

31. Urskiljningens smak

154

32. Återblicken på dagen

159

33. Bön, ansvar och handling

164

34. Att be för sina fiender

169 255

35. Om andlig självupptagenhet

175

36. Bortom verklighetsflykten

180

37. Skrik på hjälp när det behövs – om mirakel

184

38. Helande eller helhet?

188

39. Torftighet i det andliga livet

192

40. Tid för bön? Lust för bön?

197

41. Koncentration och närvaro

203

42. Öknens välsignelse

207

43. Bygga bönens rum

212

44. Ögonblicks- och påminnelseböner

217

45. Sakramenten som bön

222

46. Kyriepunkten 226 47. Bönen är hoppets språk

232

Noter

239

Källor och litteratur

247

Att läsa boken

252

256

Jag orkar inte be. Jag hinner inte be. Jag vet inte vad jag ska säga. Och vad gör det för skillnad? Känner du igen dig? Den här boken är för dig. Du som ber, du som nästan ber, du som börjar ana att du kanske ber och du som inte ens tänkt tanken. Det här är en bok som sänker kraven, skänker hopp och berättar att bön är mycket mer något vi får än något vi tar eller gör eller ger. Bönen är medfödd, inget vi behöver anstränga oss för att uppfinna eller hitta på. Den finns redan. Den här boken hjälper dig att finna den.

»Bönen ger rum för glädje, befrielse, äkthet och nåd. Äktheten kan väcka smärta, men det finns ingen annan väg till nåden och befrielsen. Och det är där den sanna glädjen bor.» —Martin Modéus Martin Modéus är biskop i Linköpings stift och har bland annat gett ut boken Tradition och liv. ISBN 9789152638170

9 789152 638170

BÖNEN SOM REDAN FINNS

FINNA BÖNEN SOM REDAN FINNS Martin Modéus

MARTIN MODÉUS

Genom 47 korta kapitel om alltifrån bönesvar och böneglädje, till bönen när allt hopp är ute och när lusten att be inte finns, beskriver Martin Modéus sin syn på bön förankrad i många års erfarenhet som präst och biskop. Varje kapitel har reflektionsfrågor och övningar som går utmärkt att göra själv eller tillsammans i en studiegrupp.

FINNA