Bibeln är ingen vanlig bok – den är ett helt bibliotek. Här finns 77 böcker, 1 353 kapitel, 2 269 berättelser eller avsnitt och 30690 verser. Bibelns böcker berättar om händelser som ägt rum från ca 1 800 f.Kr., då Abraham och Sara vandrade in i Kanaans land och blev upphov till Israels folk, fram till ca 100 e.Kr., då den kristna tron hade spridits till Mindre Asien och Europa.
BÖCKERNASBOK
Bibeln är den mest spridda boken i världen. Den tillhör världslitteraturen och det är många konstnärer, författare, musiker, filmförfattare och regissörer som inspirerats av Bibelns olika berättelser, personligheter och utmanande budskap. Bibeln är därför både en historiebok, läsebok, berättelsebok, andaktsbok och ett viktigt trosdokument.
FÖNSTER, VÄGVISARE OCH SPEGEL
Bibeln kan ge svar på många av livets stora frågor men ställer också frågor om vad vi vill med våra liv. Den är ett fönster som vidgar våra perspektiv, en ledstjärna vi kan följa och en spegel där vi kan lära känna oss själva.
MÄNSKLIG OCH GUDOMLIG
Bibeln är skriven och sammanställd av människor som kämpat med frågorna om ont och gott, sanning och lögn, liv och död men som också upplevt Guds godhet och makt.
Somliga har fått uppdraget att förkunna vad Gud vill med världen och våra egna liv. Genom dem talar Gud till oss. Därför kallas Bibeln ”Guds ord” eller ”Den Heliga Skrift”.
BÅDE GAMMALT OCH NYTT
För en kristen är Nya testamentet den viktigaste delen i Bibeln. Där får vi veta vem Jesus Kristus är och vad det innebär att vara kristen. Men vi behöver också läsa Gamla testamentet för att kunna förstå Jesu undervisning och apostlarnas förkunnelse. Gamla testamentet var helig skrift för Jesus och de första kristna och de hänvisade ofta till händelser i det och vad profeter och andra sagt. När vi läser Gamla testamentet kan vi också se sambandet mellan det gamla och det nya och få en klarare bild av vad som är nytt i Nya testamentet och i den kristna tron.
BIBELNS RÖDA TRÅD
Genom Bibelns olika böcker och texter finns det en röd tråd som handlar om Guds helighet, kärlek och godhet. Tydligast kan vi se detta i Jesu liv. Jesus har visat oss vem Gud är. Orden i Joh 3:16 brukar kallas ”Lilla Bibeln”:
BRAATTVETANÄRDULÄSERBIBELN
Sidnummer
Kapitelsiffra
Verssiffra
3Kursiverade meningar i bibeltexten är citat från Gamla testamentet eller Apokryferna
Utläses »tredje kapitlet första versen«
Noter till bibelverserna på respektive sida
Parallellhänvisningar till andra bibelverser med samma tema
Lukasevangeliet 3
Johannes döparen
1Under femtondeåret av kejsar Tiberius regering, när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes tetrark i Galileen, hans bror Filippos i Itureen och Trachonitis och Lysanias i Abilene, 2och när Hannas och Kajafas var överstepräster, kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. 3Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, 4som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka.
5Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas.
6Och alla människor skall se Guds frälsning. 7När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: »Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? 8Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. 9Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.«
dela med sig åt d har bröd skall gö drivare kom dit honom: »Mästa rade: »Driv inte 14Och när det ko »Och vi, vad sk »Pressa inte av n utan nöj er med e 15Folket var fy sig om inte Joha han svarade dem Men det kommer är inte värdig att Han skall döpa e har kastskoveln i de säden och sam skall han bränna 18På detta och folket när han f 19Men när han gic f ör hans förbind dias och för det m 20lade Herodes til Johannes i fängel
Bibelbok och kapitelsiffra
3:1 kejsar Tiberius Regerade 14–37 e.Kr. Hans femtonde regeringsår inföll alltså ca 28
3:1 Pontius Pilatus, Herodes Se noter till Matt 27:2; 14:1.
3:1 Filippos Liksom tetrarken Herodes en son till Herodes den store; Itureen och Tra bell 1, Kronologisk översikt.
3:1 Lysanias Det lilla riket Abilene var beläget norr om Filippos område. Dess histo känd. En furste vid namn Lysanias regerade enligt Josefus där 40–36 f.Kr., men sam
3:2 Hannas, Kajafas Hannas hade varit överstepräst 6–15 e.Kr. men behöll även se släktingar. Till dem hörde hans svärson Kajafas, som var överstepräst 18–36 e.Kr.
3:3 Omvändelse.
3:2 Joh 18:3; Apg 4:6
3:3 Matt 3:2 ; Apg 13:24; 19:4
3:4–6 Jes 40:3–5
3:6 Tit 2:13
3:7 Matt 3:7
3:8 Joh 8:39
3:9 Matt 3:10
= Se uppslagsdelen, sidan 1761
= Se fler parallellhänvisningar vid den med angivna bibelversen
BRA HJÄLPMEDEL I BIBELN
Varje bibelbok, t.ex. Första Moseboken, börjar med en bild och en introduktionstext. Introduktionerna avslutas med en översikt av bibelbokens innehåll där du kan hitta särskilda händelser.
I slutet av Bibeln finns information av olika slag samlat.
På sidan 1761 hittar du Bibelkommissionens uppslagsdel. Den svarta trekantiga pilen framför ett ord visar att det finns information om detta i uppslagsdelen.
I Bättre grepp om Bibeln på sidan 1911 hittar du var i Bibeln olika ord, uttryck och teman finns. Här kan du också hitta
Bevingade ord från Bibeln och en bibelläsningsplan. Allra längst bak finns 32 f ärgsidor om Den bibliska historien med många fakta, tidsaxlar och lättlästa kartor.
ETT BRA SÄTT ATT LÄSA BIBELN
Bibeln kan läsas på många sätt. En bra väg in i Bibelns värld är att läsa den utifrån teman eller viktiga ord. Då kan du börja med egna frågor och se vad Bibeln har att säga. Vill du anteckna vad du funnit, kan du använda några av de sista sidorna i din bibel.
BIBELN PÅ NÄTET
Bibeltexterna och mycket annat finns också på nätet. En bra webbadress är www.bibeln.se.
ISBN 978-91-526-9921-8 RÖD Förstaupplagan,tolftetryckningen
ISBN 978-91-526-0178-5 BLÅ Förstaupplagan,förstatryckningen
ISBN 978-91-526-0201-0 VINRÖD Förstaupplagan,förstatryckningen
Omslag,röd:OlaNyberg
Omslag,blåochvinröd:AnnaLarssonDesign
Typsnitt:StonePrint 8,5/9,5
Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg
Tryck:RoyalJongbloed,Nederländerna, 2025
INNEHÅLL
Förord 9
gamla testamentet 11
Första Moseboken(1 Mos) 13
Andra Moseboken(2 Mos) 69
Tredje Moseboken(3 Mos) 113
Fjärde Moseboken(4 Mos) 145
Femte Moseboken(5 Mos) 191
Josua(Jos) 235
D omarboken(Dom) 263
Rut(Rut) 293
Första Samuelsboken(1 Sam) 299
Andra Samuelsboken(2 Sam) 333
Första Kungaboken(1 Kung) 365
Andra Kungaboken(2 Kung) 401
Första Krönikeboken(1 Krön) 437
Andra Krönikeboken(2 Krön) 469
Esra(Esr) 509
Nehemja(Neh) 523
Ester(Est) 541
Job(Job) 553
Psaltaren(Ps) 591
Ordspråksboken(Ords) 695
Predikaren(Pred) 733
Höga visan(Höga v) 745
Jesaja(Jes) 755
Jeremia(Jer) 831
Klagovisorna(Klag) 903
Hesekiel(Hes) 915
Daniel(Dan) 971
Hosea(Hos) 991
Joel(Joel) 1007
Amos(Am) 1015
Obadja(Ob) 1027
Jona(Jon) 1031
Mika(Mik) 1037
Nahum(Nah) 1047
Habackuk(Hab) 1053
Sefanja(Sef) 1059
Haggaj(Hagg) 1065
Sakarja(Sak) 1069
Malaki(Mal) 1083
tillägg till
gamla testamentet
– Apokryferna eller
De deuterokanoniska skrifterna 1089
Tobit(Tob) 1091
Judit(Judit) 1109
Ester enligt den grekiska texten(Est Gr) 1129
Första Mackabeerboken(1 Mack) 1143
Andra Mackabeerboken(2 Mack) 1185
Salomos vishet(Vish) 1217
Jesus Syraks vishet(Syr) 1241
Baruk(Bar) 1301
Jeremias brev(Jer br) 1309
Tillägg till Daniel(Till Dan) 1315
Manasses bön(Man) 1325
testamentet 1329
Matteusevangeliet(Matt) 1331
Markusevangeliet(Mark) 1381
Lukasevangeliet(Luk) 1411
Johannesevangeliet(Joh) 1459
Apostlagärningarna(Apg) 1497
Romarbrevet(Rom) 1545
Första Korinthierbrevet(1 Kor) 1565
Andra Korinthierbrevet(2 Kor) 1587
Galaterbrevet(Gal) 1601
Efesierbrevet(Ef) 1611
Filipperbrevet(Fil) 1621
Kolosserbrevet(Kol) 1629
Första Thessalonikerbrevet(1 Thess) 1637
Andra Thessalonikerbrevet(2 Thess) 1643
Första Timotheosbrevet(1 Tim) 1649
Andra Timotheosbrevet(2 Tim) 1657
Titusbrevet(Tit) 1665
Filemonbrevet(Filem) 1671
Hebreerbrevet(Heb) 1675
Jakobsbrevet(Jak) 1693
Första Petrusbrevet(1 Pet) 1701
Andra Petrusbrevet(2 Pet) 1709
Första Johannesbrevet(1 Joh) 1715
Andra Johannesbrevet(2 Joh) 1723
Tredje Johannesbrevet(3 Joh) 1724
Judasbrevet(Jud) 1725
Uppenbarelseboken(Upp) 1729
bibelkommissionens komplement 1757
Förklaringar 1759
Uppslagsdel 1761
bättre grepp om bibeln 1911
Förkortningsregister 1913
Teman, uppslagsord och översikter 1915
B evingade ord och uttryck i Bibeln 1949
Bibelläsningsplan 1955
Den bibliska historien 1961
f. = närmast följande vers
ff. = närmast följande verser jfr = jämför
--- fler bibelställen följer
= se/se även Bibelkommissionens uppslagsdel = se parallellhänvisningar
f.Kr. = före Kristus
e.Kr. = efter Kristus
gt Gamla testamentet
till gt Tillägg till Gamla testamentet, Apokryferna
nt Nya testamentet
Kursiverade meningar i bibeltexten = citat från gt, till gt [---] Texten går ej att översätta
Bibeln föreligger nu i en ny svensk översättning. Det är den tredje med officiell karaktär sedan reformationen. De båda tidigare utgavs 1541 och 1917 sedan de blivit gillade och stadfästa av Konungen. Den nya översättningen har utförts på uppdrag av svenska folket genom att den har beslutats av riksdagen. Beslutet har verkställts av regeringen, som utsett en bibelkommission att utföra arbetet enligt tydligt angivna direktiv. När arbetet nu avslutas överlämnas översättningen till uppdragsgivarna, men den kommer inte att stadfästas genom särskilt statligt beslut. Det är genom att tas i allmänt bruk av svenska folket som översättningen uppnår sitt i direktiven angivna syfte: att vara huvudtext för bibeln inom det svenska språkområdet.
Enligt direktiven för den nya bibelöversättningen skall bibelns grundtexter överföras till nutida svenskt språk i trohet mot originalets stilmedel och stilvariationer, sedan deras ursprungliga lydelse har fastställts och sedan de utforskats och tolkats med vedertagna vetenskapliga metoder. Översättningen skall utnyttja det svenska språkets alla resurser på ett sådant sätt att den förmedlar texternas innehåll och stilkaraktär på en rik och varierad svenska och utan att vålla onödiga språkliga hinder för förståelsen.
Den nya bibelöversättningen skall svara mot ett allmänkulturellt behov av en tillförlitlig översättning och kunna användas på skiftande sätt inom olika kyrkor och samfund. Den skall ha siktet inställt på nuets och framtidens krav utan att därför utestänga traditionens. Den skall vara ägnad för gudstjänstbruk men också lämpa sig för grundläggande och högre undervisning. Den skall fungera vid enskild andakt och privat läsning, men man skall också kunna läsa den högt från predikstol, på scen och i studio. Den skall vara så stram i formen att den kan användas vid liturgisk läsning och sång. Men den skall samtidigt vara så trogen mot originalets skiftande stilarter och så
lyhörd för nutida uttrycksformer att den kan brukas av den som söker historisk kunskap och litterära skönhetsvärden.
Det är alltså många, höga och svårförenliga ambitioner som möts i de direktiv som bibelkommissionen har haft till uppgift att förverkliga. Det har den gjort genom att låta flera av landets främsta bibelvetenskapare, språkforskare och författare svara för översättningsarbetet. Kommissionen har haft en mångsidigt sammansatt styrelse, där ledamöterna representerat olika riksdagspartier, specialvetenskaper, trossamfund och andra grupper av bibelanvändare. Utomstående experter inom exegetik och filologi, även från andra nordiska länder, har granskat de första utkasten. Referensgrupper har yttrat sig om det pågående arbetet och försett kommissionen med synpunkter från kyrkor och samfund, från författare och översättare, från forskarsamhället och kulturlivet, från språkvården, mediavärlden och skolan och från vanliga bibelläsare, unga och gamla.
Den nya översättningen av bibelns texter offentliggjordes den 17 november 1999 . Flera provöversättningar av Gamla testamentet hade getts ut dessförinnan. Nya testamentet och Tillägg till Gamla testamentet var sedan länge (1981 resp. 1986 ) tillgängliga och i allmänt bruk och hade vid utgivningen 1999 bara genomgått en lätt översyn.
I bibelkommissionens uppdrag har ingått att förse bibeltexterna med kompletterande information i form av noter, uppslagsdel, parallellhänvisningar, textkritiska anmärkningar m.m. Detta material utges nu tillsammans med bibeltexten. Ett fåtal tryckfel har korrigerats, i övrigt är översättningen helt oförändrad.
Bibelkommissionen tillsattes 1972 och avslutar sitt arbete i och med utgivningen av denna nya svenska bibelöversättning i februari 2001 . Bibelkommissionens styrelse godkände föreliggande utgåva den 18 december 2000 .
G AMLA TESTAMENTET
G AMLATESTAMENTET
historiska böcker
Första
FÖRSTA MOSEBOKEN genesis
Första moseboken är boken om begynnelsen. Den börjar med Guds skapelse av universum och slutar med hans löfte om att ta sig an sitt folk. Genom sitt innehåll och sin placering intar denna bok en särställning; den är ett slags ouvertyr till Bibeln.
Boken består av två tydliga delar. Den första delen berättar urhistorien. Framställningen är inte vanlig historieskrivning utan förkunnelse. Urhistorien lägger grunden för frälsningshistorien, som sedan löper genom hela Bibeln. Här berättas om Gud som skapare och uppehållare av allting; Gud är en trofast Gud. Här berättas också i förklarande framställningar sådant som all historia och mänsklig erfarenhet alltsedan begynnelsen är bekant med: inte minst ondskans makt i och mellan människor.
Den andra delen börjar med kapitel 12 och innehåller berättelserna om Israels tidiga fäder och mödrar: särskilt Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Jakob och Rakel. Dessutom finns på slutet den långa
berättelsen om Josef, eller snarare berättelsen om hur Gud handlar i det fördolda, om hur Gud vänder ont till gott. Den skildringen är sedan utgångspunkt för det som följer i Andra Moseboken.
Boken har en brokig förhistoria. Det material som ställts samman i Första Moseboken kommer alldeles säkert från olika källor. Någon enskild författare går därför inte att ange, och några upplysningar om ursprunget till denna bok ges inte. Det innebär också att det heller inte är möjligt att säkert datera boken.
✴ Universums skapelse, kapitel1–2 .
✴ Berättelsen om syndafallet, kapitel3 .
✴ Kain och Abel, kapitel4 .
✴ Noa och floden, kapitel6–9 .
✴ Babels torn, kapitel11 .
✴ Abrahams kallelse, kapitel12 .
✴ Hagar och Ismael, kapitel16 .
✴ Gud uppenbarar sig för Abraham och Sara, kapitel18 .
✴ Abraham ber för Sodom, kapitel18 .
✴ Abraham prövas av Gud, kapitel22 .
✴ Isak och Rebecka, kapitel24 .
✴ Isak välsignar Jakob, kapitel27 .
✴ Jakobs dröm i Betel, kapitel28 .
✴ Jakobs kamp med Gud vid Jabboks vadställe, kapitel32 .
✴ Josefoch hans bröder, kapitel37 .
✴ Josefi Egypten, kapitel39–41 .
✴ Josefoch hans bröder i Egypten, kapitel42–45 .
Första Moseboken
Gud skapar världen
11I begynnelsenskapade Gud himmel och jord. 2Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. 3Gud sade: »Ljus, bli till!« Och ljuset blev till. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.
6Gud sade: »I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.« Och det blev så. 7Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. 8Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.
9Gud sade: »Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.« Och det blev så. 10Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och
Gud såg att det var gott. 11Gud sade: »Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.« Och det blev så. 12Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. 13Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.
14Gud sade: »På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. 15De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.« Och det blev så. 16Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.
20Gud sade: »Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.« 21Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. 22Gud välsignade dem och sade: »Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.« 23Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.
24Gud sade: »Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.« Och det blev så. 25Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.
1:1 I begynnelsen skapade Gud Första Mosebokens första del, kap. 1–11, skildrar världens skapelse och mänsklighetens urhistoria. I den senare delen återges patriarkernas, Abraham, Isak och Jakob, historia, kap. 12–36, och berättelsen om hur Jakobs son Josefnår en hög ställning i Egypten, där israeliterna bosätter sig, kap. 37–50. Bokens undertitel Genesis betyder »ursprunget«; Moseböcker.
1:1–3 I begynnelsen … Gud sade Eller »När Gud började skapa himmel och jord – jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet – sade Gud«; jfr 2:4–24 med not. – Se även not till Ps 89:10 ff.
1:2 en gudsvind Annan tolkning »en våldsam vind«. Den traditionella översättningen »Guds ande« är också språkligt möjlig (hebreiskan har samma ord för »vind« och »ande«) men är här mindre sannolik; v. 2 är en grammatiskt sammanhållen skildring av kaostillståndet före Guds skapelsehandling (v. 3). Ande.
1:2 svepte fram Det hebreiska ordets betydelse osäker.
1:21 olika arter GT:s artindelningar motsvarar inte alltid nutidens. Det ord som återgetts med »kräldjur« (v. 24) innefattar också smådjur och insekter.
1:1 Joh 1:1 ff.
1:2 Jer 4:23
1:32 Kor 4:6 1:6 f. 1 Mos 7:11
1:14–18 5 Mos 4:19; Ps 136:7 ff.; Vish 13:1 ff.
26Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« 27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. 28Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«
29Gud sade: »Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30Åt markens djur, åt himlens f åglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.« Och det blev så. 31Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.
21Så fullbordadeshimlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.
4Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.
1:26 Vi Gudsnamn.
Människan i Edens trädgård
När Herren Gud gjorde jord och himmel, 5när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – 6men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – 7då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 8Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. 9Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.
10En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. 11Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. 12Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. 13Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. 14Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.
15Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. 16Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i trädgården 17utom av trädet som ger kunskap om gott
1:29 f.Här beskrivs ett paradisiskt tillstånd där människor och djur lever i fred med varandra och livnär sig av växter. I 9:2 f. införs en ny ordning: människan ges rätt att döda och äta djur.
2:4–24 När Herren Gud… Medan den föregående skapelseberättelsen, 1:1–2:4, skildrar världens uppkomst handlar denna framför allt om hur människan blir till. Den börjar med att ge exempel på vad som inte fanns före skapelsen, något som också kännetecknar skapelseberättelser i Israels omvärld. Även 1:1–3 kan tolkas på det sättet (se not). Moseböcker.
2:6 flöde Det hebreiska ordets betydelse osäker; jfr Job 36:27 med not.
2:7 människan Det hebreiska adám, »människa«, som är ett kollektivt ord med betydelsen »mänsklighet«, »människosläkte«, förknippas här med adamá, »mark«. Längre fram (från 4:25) används ordet också som egennamn på den första människan, Adam.
2:8–14 Eden I hebreiskan anspelning på ett ord för »ljuvlighet«. Eden brukar lokaliseras till området mellan Eufrat och Tigris eftersom dessa floder nämns i berättelsen och Eden anges ligga »österut« (v. 8). Övriga namn är svåra att identifiera. De kan beteckna floder och länder i samma område eller på andra håll i den då kända världen. Några namn har förbundits med Arabien och Egypten–Nubien. Kush.
1:26–28 1 Mos 5:1 f.; 9:6; Ps 8:6 ff.; Vish 2:23; 9:2; Syr 17:3; 1 Kor 11:7; 2 Kor 4:4 ; Ef 4:24; Kol 3:10; Jak 3:9
1:271 Mos 5:2; Matt 19:4
1:281 Mos 8:17; 9:1, 7
1:29 f. 1 Mos 9:3; Jes 11:6 f.
2:22 Mos 20:11; 31:17; Heb 4:4
2:71 Mos 3:19; Job 10:9; 34:14 f.; Ps 103:14; 104:29; Pred 12:7; Vish 7:1; 15:8, 11; Syr 17:1; 33:10; 1 Kor 15:45, 47
2:8 Jes 51:3; Hes 31:9
2:91 Mos 3:22; Upp 2:7; 22:2, 14
2:17 Rom 5:12
och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.«
18Herren Gud sade: »Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.« 19Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. 20Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. 21Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. 22Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. 23Då sade mannen:
»Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött.
Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen.«
24Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.
Människans olydnad och straff
25Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra.
31Ormen var listigastav alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: »Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?« 2Kvinnan svarade: »Vi f år äta frukt från träden, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.« 4Ormen sade: »Ni kommer visst inte att dö. 5Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kun-
skap om gott och ont.« 6Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. 7Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
8De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. 9Men Herren Gud ropade på mannen: »Var är du?« 10Han svarade: »Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.« 11Herren Gud sade: »Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag f örbjöd dig att äta av?« 12Mannen svarade: »Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.« 13Då sade Herren Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort?« Hon svarade: »Ormen lurade mig, och jag åt.«
14Då sade Herren Gud till ormen:
»Du som gjorde detta, f örbannad skall du vara, utstött från boskapen och de vilda djuren.
På din buk skall du kräla och jord skall du äta så länge du lever.
15Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen.«
16Till kvinnan sade han:
»Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig.«
2:18–24 mannen I skildringen av kvinnans skapelse förutsätts att »människan« är av manligt kön, och ordet adám översätts här med »man«. I slutet av v. 23 och i v. 24 återger »man« ett annat hebreiskt ord, ish
2:23 Kvinna … av man Det hebreiska ishá, »kvinna«, liknar ordet för »man«, ish
3:5 som gudar Eller »som Gud«.
3:15 I senare, kristen tradition har versen lästs som en profetisk utsaga om Maria (kvinnan) och Kristus (kvinnans avkomma).
2:18 Tob 8:6; 1 Kor 11:9
2:21–231 Kor 11:7 f.; 1 Tim 2:13
2:24 Matt 19:5
3:1–72 Kor 11:3; 1 Tim 2:14; Upp 12:9; 20:2
3:14 Jes 65:25
3:15 Rom 16:20 3:16 Ef 5:22 ; 1 Tim 2:11 f.; 1 Pet 3:1
17Till mannen sade han:
»Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av, f örbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, 18törne och tistel skall den ge dig. Du skall äta av växterna på marken, 19du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen, jord är du och jord skall du åter bli.«
20Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever. 21Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.
22Herren Gud sade: »Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.« 23Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. 24Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd.
Kain och Abel 4
1Mannen låg medsin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. »Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp«, sade hon. 2Därefter f ödde hon Abel, Kains bror.
Abel var herde och Kain brukade jorden. 3En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 4Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin
3:20 Eva Det hebreiska Chawwá anspelar på chaj, »levande«.
3:22 en av oss Jfr 1:26; Gudsnamn.
3:24 Kerub.
4:1 Jag har gett liv åt I hebreiskan anspelning på namnet Kain.
hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva 5men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 6Herren sade till Kain: »Varför är du vred, och varför sänker du blicken? 7Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.«
8Kain sade till sin bror Abel: »Kom med ut på f älten.« Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.
9Herren sade till Kain: »Var är din bror Abel?« Han svarade: »Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?« 10Herren sade: »Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. 12Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.« 13Kain sade till Herren: »Mitt straffär för tungt att bära. 14Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig.« 15Herren svarade honom: »Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom.« Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. 16Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden.
Kains ättlingar
17Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Han byggde då en stad och kallade den Henok efter sin son. 18Henok fick en son,
4:7 ligger synden vid dörren MT troligen skadad; översättningen osäker.
4:8 »Kom med ut på fälten.« Med den samaritanska texten, Septuaginta och Peshitta; orden saknas i MT.
4:16 Nod I hebreiskan anspelning på ordet för »rotlös« i v. 14.
3:171 Mos 5:29
3:191 Mos 2:7 ; Job 34:14 f.; Ps 90:3; Pred 3:20; Vish 2:23 f.; Rom 5:12
3:221 Mos 2:9
4:4 f.Heb 11:4
4:7 Rom 6:12, 14 4:8 Vish 10:3; Matt 23:35; 1 Joh 3:12
4:10
Job 16:18; Heb 12:24 4:14 Job 15:20 ff. 4:15 Upp 7:3
TILLÄGG TILL GAMLA TESTAMENTET
de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna
TILLÄGGTILLGAMLATESTAMENTET
– APOKRYFERNAELLER
DEDEUTEROKANONISKASKRIFTERNA
Tobit 1091
Judit 1109
Ester enligt den grekiska texten 1129
Första Mackabeerboken 1143
Andra Mackabeerboken 1185
Salomos vishet 1217
Jesus Syraks vishet 1241
Baruk 1301
Jeremias brev 1309
Tillägg till Daniel 1315
Manasses bön 1325
Tobi ts bok är på ytan en skildring av en prövad judisk familj och dess räddning och upprättelse. På ett djupare plan är det en berättelse om att Gud inte överger sitt folk utan tar hand om det genom alla svårigheter.
Skildringen tar sin utgångspunkt i beskrivningen av den fromme Tobit. Han tillhör dem som fördes i fångenskap till Assyrien på 700-talet f.Kr. I bokens första del berättar han om sig själv och sin bakgrund. Han berättar om sina förtroendeuppdrag vid den assyriske kungens hov och sin välgörenhet mot drabbade landsmän. Men han berättar också om olyckor, om hot, om utblottelse och flykt. Till allt annat kommer att han förlorar sin syn. Den första delen av boken slutar med en bön i bedrövelse där Tobit – med ord som påminner om Jobs och andra bibliska bedjares – ber om befrielse.
Men inte bara Tobit är drabbad. Också hans släkting Sara borta i Medien är utsatt för svårigheter. Sju män har hon blivit bortgift med; ingen av dem har överlevt bröllopsnatten. En demon har dödat dem
alla. Samtidigt som Tobit ber om befrielse, ber också Sara om samma sak. Båda vill hellre dö än leva.
En stor del av Tobits bok handlar om sonen Tobias resa till Medien och f örberedelserna för den. Tobit har deponerat en större summa pengar hos en israelit i Medien, och Tobias får i uppdrag att hämta dem. Genom ett ingripande från Gud får Tobias ängeln Rafael till ressällskap. När de den första natten slagit läger vid floden Tigris, fångar de en fisk, och på ängelns uppmaning tar Tobias vara på dess galla, hjärta och lever.
Framme i Medien tar de in hos Tobias släkting Raguel och hans dotter Sara. Rafael ordnar så att Tobias och Sara gifter sig. När de efter middagen skall tillbringa bröllopsnatten tillsammans, räddar Tobias sitt liv och driver iväg den onda demonen genom att röka hjärta och lever från fisken.
Sedan pengarna hämtats återvänder Tobias hem med sin hustru Sara. Han botar sin fars blindhet med gallan från fisken, och bröllopsfesten fortsätter – nu i Tobits hem.
I ett långt tal avslöjar Rafael vem han är, och boken slutar med en lovsång av Tobit samt med ett tal som han håller på sin dödsbädd. Hans testamente är att givmildhet leder till liv och orättfärdighet till döden.
Tobits bok är en sammansatt skildring, där själva berättelsen fylls ut med långa böne- och förmaningspartier. Författaren kan sitt Gamla testamente. Moselagens bestämmelser och de gammaltestamentliga psalmisternas böner är väl kända för honom.
Sannolikt tillkom Tobits bok under persisk eller tidig hellenistisk tid, alltså någon gång mellan 400 och 200 f.Kr. Författaren, som ursprungligen skrev på arameiska, är okänd. På grekiska finns boken i flera versioner. Den nya översättningen utgår från en längre text än tidigare svenska översättningar.
✴ Tobits fromhet och prövningar, kapitel1–2 .
✴ Ängeln Rafael, kapitel3, 12 .
✴ Tobias och Sara, kapitel4–11 .
✴ Tobits lovsång och avskedsord, kapitel13–14 .
NYA TESTAMENTET
NYATESTAMENTET
Matteusevangeliet 1331
Markusevangeliet 1381
Lukasevangeliet 1411
Johannesevangeliet 1459
Apostalagärningarna 1497
Romarbrevet 1545
Första Korinthierbrevet 1565
Andra Korinthierbrevet 1587
Galaterbrevet 1601
Efesierbrevet 1611
Filipperbrevet 1621
Kolosserbrevet 1629
Första Thessalonikerbrevet 1637
Andra Thessalonikerbrevet 1643
Första Timotheosbrevet 1649
Andra Timotheosbrevet 1657
Titusbrevet 1665
Filemonbrevet 1671
Hebreerbrevet 1675
Jakobsbrevet 1693
Första Petrusbrevet 1701
Andra Petrusbrevet 1709
Första Johannesbrevet 1715
Andra Johannesbrevet 1723
Tredje Johannesbrevet 1724
Judasbrevet 1725
Uppenbarelseboken 1729
EVANGELIETENLIGTMATTEUS
Matteusevangeliet blev tidigt det mest använda och står därför först i Nya testamentet (NT). Det innehåller mer av Jesu undervisning än de andra och är därför lämpligt för undervisningen i kyrkan. Det bildar också en tydlig länk till Gamla testamentet (GT). Matteusevangeliet är i långa stycken en utvidgad och bearbetad version av Markusevangeliet, inramat av berättelser om Jesu födelse och uppståndelse. Evangelisten är övertygad om att Jesus är den utlovade Messias, Davids son, som genom ord och handling förnyar f örbundet med Gud. Nu vill han övertyga främst judiska läsare men även andra om detta. Därför hänvisar han ofta till profetior i GT. Evangeliet har en omsorgsfull och systematisk uppbyggnad. I fem längre tal undervisar Jesus om Moses lag, lärjungarnas missionsuppdrag, Guds rike, gemenskapen i kyrkan och tidens slut. Jesus är framför allt den store Läraren som med makt undervisar om vardagliga och himmelska ting.
En människa, ibland med änglavingar, är evangelistens symbol.
Han börjar sin berättelse med Jesu mänskliga härkomst.
Evangeliet avslöjar inte vem som är författaren. Det fick förmodligen sin slutliga form på 80-talet när judar och kristna började gå skilda vägar. Några generationer senare ansåg kristna lärare att evangeliet var det äldsta, skrivet av en av Jesu lärjungar, tullindrivaren Matteus.
✴ Jesu släkttavla och födelse ur Josefs perspektiv, kapitel1 .
✴ De vise männen, kapitel2 .
✴ Bergspredikan, kapitel5–7 .
✴ Om bönen, Herrens bön, kapitel6:5 ff.
✴ Gyllene regeln, kapitel7:12 .
✴ Några av Jesu under, kapitel8–9, 12, 14 .
✴ De tolv apostlarna sänds ut, kapitel10 .
✴ Liknelser, kapitel13, 20, 24 – 25.
✴ Kritik av dåtidens andliga ledare, kapitel23 .
✴ Tidens slut, kapitel24–25 .
✴ Jesu lidande, död och uppståndelse, kapitel26–28 .
✴ Jesu dop- och missionsbefallning, kapitel28:16 ff.
Matteusevangeliet
1Jesu släkttavla
1Släkttavla förJesus Kristus, son av David, som var son av Abraham.
2Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Juda och hans bröder, 3Juda till Peres och Serach, vilkas mor var Tamar, Peres till Hesron, Hesron till Ram, 4Ram till Amminadav, Amminadav till Nachshon, Nachshon till Salma, 5Salma till Boas, vars mor var Rachav, Boas till Oved, vars mor var Rut, Oved till Jishaj 6och Jishaj till David, konungen.
David var far till Salomo, vars mor var Urias hustru, 7Salomo till Rehabeam, Rehabeam till Avia, Avia till Asa, 8Asa till Joshafat, Joshafat till Joram, Joram till Ussia, 9Ussia till Jotam, Jotam till Achas, Achas till Hiskia, 10Hiskia till Manasse, Manasse till Amon, Amon till Josia 11och Josia till Jojakin och hans bröder, vid den tid då folket fördes bort till Babylon.
12Efter bortförandet till Babylon blev Jojakin far till Shealtiel, Shealtiel till Serubbabel, 13Serub-
babel till Avihud, Avihud till Eljakim, Eljakim till Asor, 14Asor till Sadok, Sadok till Akim, Akim till Elihud, 15Elihud till Elasar, Elasar till Mattan, Mattan till Jakob 16och Jakob till Josef, Marias man; av henne föddes Jesus som kallas Kristus.
17Antalet släktled är alltså: från Abraham till David fjorton led, från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och från fångenskapen i Babylon till Kristus fjorton led.
Jesu födelse
18Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande. 19Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet. 20Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: »Josef, Davids son, var inte rädd för att föra
1:1 Släkttavla för Jesus Kristus Eller »Boken om Jesu Kristi tillblivelse«. – Matteusevangeliets författare visar speciell förtrogenhet med GT och med judiska förhållanden. Vem han var är okänt. Traditionen har identifierat honom med en av Jesu apostlar; jfr 9:9 med not. Evangelieskrifter.
1:1 son av David Messias skulle tillhöra Davids släkt (jfr 22:42). Enligt evangelistens uppfattning räknas Jesus dit i sin egenskap av adoptivson till Josef(v. 16).
1:1 son av Abraham Härledningen till det judiska folkets stamfar (1 Mos 15) betonar att Jesus var jude. I Luk 3:23–38, där släkttavlan förs tillbaka till Adam, markeras Jesu samhörighet med alla människor.
1:17 Antalet släktled Sammanräkningen utgår från judisk talmystik. Sjutalet var heligt, och talet fjorton motsvarade Davids namn. – Släkttavlans innehåll är delvis hämtat från Rut 4:18–22; 1 Krön 3:10–17 men överensstämmer inte helt vare sig med GT eller med släkttavlan i Luk 3.
1:18 trolovad Trolovningen ingicks tidigt, i regel när kvinnan var ca 13 år. Kravet på trohet var lika strängt som i ett fullbordat äktenskap (5 Mos 22:23 f.; straffbestämmelserna tillämpades dock troligen inte i praktiken vid denna tid).
1:19 rättfärdig Att en from jude inte kunde fullfölja förbindelsen med en otrogen kvinna förutsätts här som självklart. Josefs rättfärdighet, dvs. hans vilja att behandla Maria så skonsamt som möjligt, bestod i att han inte ville dra henne inför domstol utan tänkte skilja sig privat genom att ge henne ett av två personer bevittnat skilsmässobrev.
1:20 Ängel.
1:1–17 Luk 3:23–38
1:11 Krön 17:11 / 1 Mos 22:18
1:21 Mos 21:2 f.; 25:24 f.; 29:35
1:31 Mos 38:29 f.; Rut 4:12, 18 f.; 1 Krön 2:4 f.
1:5 Rut 4:13–22; 1 Krön 2:10–12
1:6 Rut 4:17, 22; 1 Krön 2:13–15 / 2 Sam 12:24
1:7–121 Krön 3:10–19
1:112 Kung 24:10–16; 2 Krön 24:12–16; Jer 27:20
1:121 Krön 3:17, 19
1:16 Matt 27:17, 22
1:18–25 Luk 2:1–7
1:18 Luk 1:26 f.
hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. 21Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.« 22Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: 23Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). 24När Josefvaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade. 25Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.
De österländska stjärntydarna
21När Jesus hadefötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem 2och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.« 3När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. 4Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. 5De svarade: »I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten:
6Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.«
7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. 8Sedan skickade han dem till Betlehem. »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet«, sade han, »och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.« 9Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. 10När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. 11De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. 12I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Flykten till Egypten
13När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josefoch sade: »Stig upp och ta med
1:21 Jesus Namnet är en omformning av det hebreiska Josua, som betyder »Herren (Jahve) är räddningen (frälsningen)«. Ordleken med det följande »frälsa« kan inte uppfattas i grekiskan. Författaren förutsätter alltså att hans läsare har någon förtrogenhet med GT:s språk.
1:22 för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas Denna formulering återkommer ofta i Matt (2:15, 17, 23; 4:14; 8:17; 12:17; 13:35; 21:4; 26:56; 27:9) tillsammans med GT-citat, som fritt tillämpas på Jesu historia. Skrifttolkning.
1:23 Jungfrun skall bli havande Orden, som hämtats från Jes 7:14 (se not), syftar i sitt ursprungliga sammanhang på en ung kvinna i Jesajas samtid. Födelsen av hennes barn var enligt profeten ett tecken på att Guds löften om hjälp skulle uppfyllas. Då Matteus tillämpar orden på Maria uppfattar han den unga kvinnan som jungfru i betydelsen sexuellt orörd, vilket underlättas av ordvalet i Septuaginta.
2:1 kung Herodes tid Hänvisningen innebär att Jesus föddes senast år 4 f.Kr., alltså före den tidpunkt som vår nuvarande tideräkning utgår från. Denna tillkom på 500-talet och bygger på otillförlitliga beräkningar av Jesu födelseår. Tabell 1, Kronologisk översikt.
2:1 stjärntydare Grundtextens ord syftar här sannolikt på ett slags babyloniska hovfunktionärer, som med hjälp av drömtolkning och stjärntydning gav råd åt högt uppsatta personer; jfr Dan 2:2. 2:2 hans stjärna Antik stjärntydning utgick från att himlakropparnas inbördes läge bestämde människors och länders öden. Med den judiske kungens »stjärna« menas kanske ett möte mellan planeter (en s.k. konstellation), som tillmättes symbolisk betydelse, möjligen en komet eller en hastigt uppflammande stjärna, »nova«. Jfr 4 Mos 24:17. 2:2 gå upp Eller »i Österlandet«. Grundtextens uttryck kan användas både om himlakroppars framträdande och om det väderstreck där de går upp. Samma sak gäller i v. 9
2:4 Överstepräst.
2:11 rökelse och myrra Dessa aromatiska växtämnen förbinds i olika texter med kulten (2 Mos 30:23, 34) och med kungliga bröllop (Ps 45:9; Höga v 3:6–11). Därför kan de här symbolisera Jesu värdighet som Messias. Jfr Joh 19:39
1:21 Ps 130:8; Luk 1:31; Apg 4:12
1:23 Jes 7:14; 8:8, 10
1:25 Matt 1:21; Luk 1:31; 2:21
2:1 Luk 2:4–7
2:24 Mos 24:17
2:5 Joh 7:42
2:6 Mik 5:2 / 2 Sam 5:2
2:11 Ps 72:10 f.; Jes 60:6
2:131 Kung 11:40; Jer 26:21–23
bibelkommissionens
komplement
Förklaringar 1759
Uppslagsdel 1761
bättre grepp om bibeln
Förkortningsregister 1913
Teman, uppslagsord och översikter 1915
B evingade ord och uttryck i Bibeln 1949
Bibelläsningsplan 1955
Den bibliska historien 1961
BIBELKOMMISSIONENS
K OMPLEMENT
Förklaringar
Bibelkommissionens utgåva av bibeln omfattar text, noter med kompletterande uppslagsdel, parallellhänvisningar, rubrikregister och textkritiska anmärkningar
Text
Bibeln är skriven på hebreiska (Gamla testamentet) och grekiska (Tillägg till GT och Nya testamentet). I GT finns dessutom ett par avsnitt på arameiska. Texterna föreligger i vetenskapliga utgåvor som varit utgångspunkten för bibelkommissionens arbete med att fastställa den ursprungliga textens lydelse, dvs. den grundtext som översättningen utgår från. Textutgåvorna och det textkritiska arbetet beskrivs i inledningarna till Textkritiska anmärkningar och i uppslagsdelens artiklar Läsart och Text.
Bibelns böcker var från början inte indelade i mindre avsnitt. Raderna var inte alltid ens uppdelade på ord, och skiljetecken användes inte. Nutida översättningar av bibeln delar in texten i stycken och är i allmänhet försedda med mellanrubriker. Dessa rubriker har utformats i samband med översättningen och ingår alltså inte i grundtexten.
Indelningen av bibeltexten i kapitel och verser är en sen anordning. Den är från innehållets och sammanhangets synpunkt inte invändningsfri men är ett nödvändigt hjälpmedel vid hänvisningar till texten. Översättningen och textuppställningen är dock inte bunden till denna indelning. Ett kapitel kan börja mitt inne i ett stycke, två verser kan vara sammanförda till en enda dubbelvers och en siffra kan saknas då en vers utelämnats av textkritiska skäl; se artikeln Kapitel- och versindelning i uppslagsdelen.
[] Klammer kring ett textparti innebär att det enligt vedertagen uppfattning inte tillhördetexten i dess tidigaste form. Det har dock en sådan ålder och en sådan ställning i traditionen att det bör ingå i en
översättning. I bibelkommissionens utgåva är 2 Krön 36:22–23, Mark 16:9–20 och Joh 7:53–8:11 markerade på detta sätt.
() Markerar en parentetisk kommentar som utgör en del av grundtexten.
[---]Markerar i GT att ett avsnitt om minst ett par ord inte har kunnat översättas. Samtliga ställen är upptagna i notapparaten och försedda med hänvisning till artikeln Text i uppslagsdelen.
kursiv Anger i Tillägg till GT och i NT att de stil kursiverade orden är citat från GT. Motsvarande parallellhänvisning är också kursiverad. Mycket fria återgivningar av gammaltestamentliga ställen, anspelningar och brottstycken av citat har inte markerats, inte heller citat inom GT.
Noter och uppslagsdel
Noterna är placerade närmast efter den översatta texten på varje sida. De innehåller uppgifter om historiska, geografiska och kulturella förhållanden samt kortfattade förklaringar av vissa ord och begrepp, tankesammanhang och bilder, som kan bereda svårigheter för en nutida läsare. Vidare finns noter om de olika skrifternas tillkomstsituation, författare, språk och stil m.m.
I textorienterade noter anges om den grundtext som översatts avviker från den valda textutgåvan eller om någon läsart i handskrifterna ansetts värd att beakta. Vidare anges om grundtexten kan översättas på annat sätt (»Eller«) eller om den kan tolkas annorlunda (»Annan tolkning«). Om den underliggande texten är sådan att översättarna inte kunnat nå full visshet om dess mening anges att grundtextens innebörd är osäker.
Förklaringar till ord och begrepp som ofta återkommer i texten eller kräver en mer utförlig, övergripande behandling har av praktiska skäl sam-
lats i en särskild uppslagsdel. Den är alltså ett komplement till noterna och skall inte uppfattas som ett fristående bibellexikon med anspråk på fullständighet.
Uppgifter om skrivning och uttal av namn i bibeln återfinns i uppslagsdelen under artikeln Namnformer och i Tabell 4, Betoningsförslag till några bibliska namn.
Anger att ordet behandlas i uppslagsdelen. Pilen utmärker antingen uppslagsordet, t.ex. Son, eller, i löpande text, också en böjningsform av ordet, t.ex. sönerna.
Parallellhänvisningar
Parallellhänvisningarna är placerade längst ner på varje sida, närmast efter noterna. Där ges hänvisningar till andra bibelställen som innehåller likartade formuleringar, tankar eller bilder. Hänvisningarna är ordnade efter varje boks placering i bibeln. I allmänhet avser hänvisningen en eller flera verser, men den kan ibland gälla ett eller flera kapitel.
Anger att ytterligare parallellställen finns förtecknade på det utpekade stället.
/ Används för att åtskilja hänvisningar eller grupper av hänvisningar som hör till samma vers men hänför sig till olika delar av versen. Om ingen förkortning av bibelbok anges efter ett sådant snedstreck innebär detta att den närmast föregående angivelsen fortfarande gäller.
Förkortningar
Förkortningar av enskilda bibelböcker, se sidan 1913.
GTGamla testamentet
aFörsta delen av angiven vers. b Andra delen av angiven vers.
kursiv stil
Markerar att hänvisningen avser det kursiverade GT-citatet i texten.
() Parentes kring en hänvisning till ett NT-ställe kan stå efter en kursiverad citatmarkering och anger att GT-citatet återfinns även på detta ställe.
Exempel: parallellhänvisningen till Luk 19:38
Ps 118:25 f. (Matt 21:9+) / Luk 2:14
betyder: Första delen av versen utgörs av ett citat från Psalm 118 i Psaltaren. Samma citat återfinns också i Matt 21:9. I parallellhänvisningen där anges ytterligare ställen i NT som innehåller just detta citat. – Andra delen av versen innehåller en parallell till Luk 2:14
Rubrikregister
Samtliga mellanrubriker har sammanförts i ett rubrikregister. Registret ger en översikt över innehållet i varje bok men gör det också lättare att söka sig fram till ett bestämt avsnitt eller textställe.
Under rubrikerna i varje evangelium anges i förekommande fall parallella avsnitt i övriga evangelier.
Tillägg till GTTillägg till Gamla testamentet. De apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna
NTNya testamentet
MTmasoretiska texten, Text. kap.kapitel
v. vers(er)
f.närmast följande (vers)
ff.närmast följande (verser)
med par.med parallellställe(n). Gäller hänvisningar mellan Matteus-, Markus- och Lukasevangelierna och, mera sällan, Johannesevangeliet.
U ppslagsdel
alfabetiska dikter I poetiska texter kan radernas begynnelsebokstäver väljas så att ett mönster framträder i form av t.ex. ett namn eller en bokstavsräcka när de läses uppifrån och ner. En sådan dikt kallas ett akróstikon. Bibliska dikter av denna typ följer det hebreiska alfabetet; dess 22 bokstäver uppträder i tur och ordning i radernas början. Tekniken tillämpas i Ps 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145; Ords 31:10–31; Klag 1–4. I ett par fall är bokstavsordningen ofullständig (Ps 9–10; Nah 1:2–8). Dikten i Klag 5 anknyter till typen enbart genom att versradernas antal är 22. Ibland står de alfabetiska begynnelsebokstäverna bara på varannan eller var tredje rad och markerar därigenom ett slags strofer (Ps 37; Klag 1, 2, 4). Det förekommer också att alla raderna i en strofbörjar på samma bokstav. Så är det i Klag 3, som har tre rader i varje strof, och i Ps 119, som har åtta.
När alfabetiska dikter översätts måste bokstavsmönstret i regel offras för att innehållet skall framträda naturligt och troget. I föreliggande översättning har dock Ords 31:10–31 utformats så att grundtextens teknik illustreras: begynnelseraderna följer det svenska alfabetet. Eftersom detta har fler bokstäver än det hebreiska måste några bokstäver hoppas över.
allhärskaren Ordet är en direkt återgivning av grekiskans pantokrátor, som i äldre svensk tradition översattes med »den Allsmäktige« (eller »den Allsvåldige«). I Septuaginta, där översättarna ibland tolkar hebreiskan i filosofisk anda och mildrar djärva beskrivningar av Gud, används ordet pantokrátor f ör att återge gudsbeteckningen Sebaot. Bilden av Gud som härförare tonas på så vis ner, till förmån för tanken att han är regent över hela världen. Ordet »allhärskaren« är sålunda bundet till de bibeldelar som har grekisk grundtext, dvs. Tillägg till GT samt NT. Inom NT förekommer det huvudsakligen i Uppenbarelseboken.
aln Det vanligaste längdmåttet i bibeln, motsvarande ca en halv meter. Mått.
Ammon, ammoniter Ammoniterna var ett av Israels grannfolk öster om Jordan; Folknamn. Deras område låg norr om moabiternas. Huvudstaden Rabba (»Rabba i Ammon«) motsvarar det nuvarande Amman i Jordanien. Ammoniterna uppfattades som besläktade med israeliterna; enligt 1 Mos 19:38 härstammade de från Abrahams brorson Lot (jfr 5 Mos 2:19). Men de skildras huvudsakligen som fiender, vare sig de angriper israeliterna (t.ex. Dom 10:8 f.; 2 Sam 10:6; 2 Kung 24:2; 2 Krön 20:1) eller blir undanträngda och besegrade (t.ex. Jos 13:25; Dom 11:33; 1 Sam 11:11; 2 Sam 12:31). De får inte »upptas i Herrens församling« (5 Mos 23:3; Neh 13:1).
En rad av profeternas domsord riktas mot dem (t.ex. Jer 49:1–6; Hes 25:1–7; Am 1:13–15), och deras gud Milkom nämns bland de avgudar som lockade israeliterna bort från Herren (1 Kung 11:5, 33; 2 Kung 23:13). Ännu under persisk tid, då alla de små folken i området hade mist sin självständighet, uppträder ammoniter som israeliternas motståndare (Neh 4:3, 7).
amoreer Amoreerna är kända från utombibliska dokument under namnet amurru. Omkring år 2000 f.Kr. behärskade de stora delar av Främre orienten; flera stater regerades under de närmast följande århundradena av kungar med amoreiska namn. Kring mitten av andra årtusendet f.Kr. förlorade amoreerna ledningen och uppgick delvis i andra folk. I bibeln står deras namn för ett av många folk som bodde i Palestina före israeliternas invandring; Folknamn. Ibland används det, omväxlande med kanaaneernas, som samlande beteckning för hela den f örisraelitiska befolkningen; se t.ex. Jos 7:7; D om 6:10; 1 Kung 21:26; Am 2:9 f. Ibland knyts amoreerna speciellt till landets bergsbygder och angränsande områden (t.ex. 4 Mos 13:30;
5 Mos 1:7, 19 f., 44; Jos 10:5; Dom 1:36 med not). En ofta återkommande tradition handlar om amoreiska riken i östjordanlandet. »Amoreernas kung Sichon« regerade i Heshbon öster om Döda havets nordspets. Enligt 4 Mos 21:21–35 besegrade Mose och israeliterna först honom och sedan Og, härskaren i det nordliga grannområdet. På flera ställen nämns båda som amoreiska kungar (5 Mos 3:8; 4:47; 31:4; Jos 2:10; 9:10).
anakiter, Anaks ättlingar Ett folk som enligt 4–5 Mos, Jos och Dom bodde i trakten kring Hebron före israeliternas invandring. Namnet Anak kan representera både anfadern och det personifierade folket; tre underordnade stammar nämns som Anaks »söner« eller »ättlingar« i 4 Mos 13:23; Jos 15:14; Dom 1:10, 20. Ytterligare en stamfar, Arba, förknippas med Hebrons äldre namn Kirjat Arba (Jos 14:15; 15:13; 21:11).
Enligt en tradition överlevde en spillra av anakiternas folk bland filisteerna (Jos 11:21 f.; Jer 47:5). Berättelsen om Goljat (1 Sam 17) kan stå i samband med den; anakiterna beskrivs som skräckinjagande jättar. Kanske ansågs de ha övernaturligt ursprung (samma ord för »jättar« finns i 1 Mos 6:4 och 4 Mos 13:34). Jättemotivet knyts dessutom till ett par östjordanska folk (5 Mos 2:10 f.; 3:11).
ande, andedräkt, andekraft, andlig Hebreiskan har samma ord (rúach) för ande och vind. Vilken innebörd som avses i ett givet fall kan vara svårt att avgöra (t.ex. 1 Mos 1:2; Hes 3:12; 37:9). Motsvarande ord i grekiskan (pneu ´ ma) är också dubbeltydigt (Joh 3:5). Båda orden kan även syfta på andedräkten (Ps 135:17; 2 Thess 2:8). Den skildras i bibeln som en direkt gåva av Gud: han har blåst in sin egen andedräkt i människan (Job 33:4; jfr 1 Mos 2:7). En livskraft av samma art tänks alltså förena Gud och människa.
Guds ande, eller andedräkten ur hans mun, är ibland lika med hans ord eller tal som skapar och ger liv (Jes 11:4; Ps 33:6). Ibland ter den sig som en våldsam fysisk kraft (2 Kung 2:16; Hes 8:3; Till Dan C:36). Översättningen »andekraft« kan då vara lämplig. Tanken på vind eller storm finns
samtidigt i närheten. Tron att alla naturkrafter står i Guds tjänst (Ps 104:4) bidrar till att gränsen mellan Herrens ande och vanliga vindar är otydlig.
Människans ande betraktas som ett lån av Gud (Vish 15:16). Döden innebär att lånet återkrävs (Job 34:14; Ps 104:29), vare sig anden återvänder till Gud eller förenas med stoftet (Pred 3:21; 12:7). Att livsanden skyddas eller bevaras är detsamma som att en människa får fortsätta leva. Grundtextens »ande« kan därför vara liktydigt med »liv« (Ords 29:10; jfr 4 Mos 16:22). Beträffande synen på tillvaron efter döden se Dödsriket.
Hebreiska uttryck om anden handlar ofta om människan själv och hennes tillstånd. Det är därför inte alltid nödvändigt eller ens lämpligt att uttryckligen återge ordet. Att behärska sin ande är t.ex. detsamma som att behärska sig själv (Ords 16:32). Om någon har fått en skicklighetsande, svartsjukeande eller villighetsande är meningen att personen i fråga blivit skicklig (2 Mos 28:3), gripits av svartsjuka (4 Mos 5:14) eller är villig (Ps 51:14).
I bakgrunden finns dock tanken att människors egenskaper är sända av Gud. Det är han som ger dem en ande av den ena eller andra beskaffenheten. Detta gäller både negativa tillstånd, t.ex. förvirring, svårmod eller falskhet (1 Sam 16:14; 1 Kung 22:22), och positiva. Utpräglad vishet och handlingskraft förklaras med att Gud har gett människan en ny del av sin heliga ande. Så tolkas profeternas verksamhet (se t.ex. 2 Kung 2:9–15), men också konstnärlig skicklighet (2 Mos 35:31), politiskt ledarskap (5 Mos 34:9) och fysisk styrka (Dom 14:6; 15:14). Extatisk hänryckning skildras ibland som ett synligt tecken på att den heliga anden tar en människa i sin tjänst (4 Mos 11:25; 1 Sam 10:5–12). Men även vanliga beslut ges en liknande tolkning: Herren har väckt människans ande, dvs. gett henne en ingivelse (Esr 1:1). Löftet att människans försvagade ande skall förnyas genom inflöden av Guds heliga ande är ett led i somliga profeters förkunnelse om en bättre framtid (Hes 11:19; Joel 2:28).
I NT betraktas dessa förutsägelser som upp-
TABELL2
Regentlängd
Tabellen följer ett av flera nyare vetenskapliga försök att förena bibelns delvis motstridiga tidsangivelser till ett sammanhängande system. De enskilda årtalens osäkerhet har med hänsyn till tabellens översiktlighet inte markerats. Tideräkning.
Regenter i det odelade riket
Saul 1025–1005
David 1005–965
Salomo 965–926
Regenter i Sydriket resp. Nordriket
JudaIsrael
Rehabeam
926–910
Aviam 910–908
Asa 908–868
Joshafat
868–847
Joram 847–845
Achasja 845
Atalja 845–840
Joash 840–801
Amasja 801–787
Asarja/Ussia
Jotam
787–744
744–736
Achas 736–715
Hiskia 715–696
Manasse 695–642
Amon 641–640
Josia 639–609
Joachas 609
Jojakim 608–598
Jojakin 598–597
Sidkia 597–587
Jerobeam 926–907
Nadav 907–906
Basha 906–883
Ela 883–882
Simri 882
Tivni 882–878
Omri 878–871
Achav 871–852
Achasja 852–851
Joram 851–845
Jehu 845–818
Joachas 818–802
Joash 802–787
Jerobeam II 787–747
Sakarja 747
Shallum 747
Menachem 747–738
Pekachja 737–736
Pekach 735–732
Hosea 731–722
TABELL3
Månadssystem i bibeln
Tabellen visar de båda fullständiga system som satt spår i bibelns sätt att räkna och benämna månaderna. Ett äldre israelitiskt system representeras av de alternativa namnen i kolumn A; i detta system inföll nyåret på hösten.
A = den babyloniska månadskalendern
B = den makedoniska månadskalendern
C = ungefärlig motsvarighet i vår kalender
ABC
1 nisan (= aviv) 7 artemisiosmars/apr
2 ijjar (= siv) 8 daisiosapr/maj
3 sivan 9 panemosmaj/juni
4 tammus 10 loosjuni/juli
5 av 11 gorpiaiosjuli/aug
6 elul 12 hyperberetaiosaug/sept
7 tishri (= etanim) 1 diossept/okt
8 marcheshvan (= bul) 2 apellaiosokt/nov
9 kislev 3 audynaiosnov/dec
10 tevet 4 peritiosdec/jan
11 shevat 5 dystrosjan/febr
12 adar 6 xanthikosfebr/mars
TABELL4
Betoningsförslag till några bibliska namn
Bibeln innehåller så många namn att alla inte lämpligen kan förtecknas här. Nedanstående lista tar inte upp namn vilkas betoning lätt kan bestämmas med hjälp av allmänna regler ( Namnformer). Sålunda utesluts i regel
– namn där näst sista stavelsen har diftong eller en vokal som följs av två konsonanter (tonen läggs på denna stavelse);
– hebreiska namn som slutar på -aja (tonen läggs på ändelsens första a);
– hebreiska namn där tonen enligt huvudreglerna faller på ändelserna -im, -ot eller -ajim (-ájim);
– hebreiska namn som slutar på -eel, -iel, -uel, -eam eller -oam, ändelser som i svensk tradition har blivit tonlösa (tonen läggs närmast före dem);
– geografiska namn som slutar på -ien (ändelsen är
Abatáza
Ábraham
Abróna Ábsalom
Acháikos
Achía
Achíkam
Achíkar
Achimélek
Áchior
Achitófel
Achítuv
Adonía
Adóra
Adram´yttion
Afai´rema
Ágabos
Ainéas
Ájalon
Akeldámak
Akrabatténe
Alexandría
Álkimos
Amálek
Amása
Amfípolis
Amminádav
Ampliátus
Ananías
Androníkos
Antiochía
Antíochos
Ántipas
Antípatris
Ápfia
Apollófanes
Apollónia
Apóllyon
Áquila
Árados
Árarat
Árava
Arbéla
Archeláos
Arétas
Ariárathes
Áriel
Ársakes
Ártemas
Ásael
Asásel
Aséka
Ásenat
Ashéra
Áshkelon
Asótos
enligt vanligt svenskt språkbruk alltid obetonad, och tonen läggs närmast före den).
Däremot förtecknas ett urval namn för vilka reglerna ger otillräcklig ledning, särskilt namn där betoningen beror på om näst sista vokalen är lång eller kort, vilket inte markeras i skrift. Likaså upptas namn där en fast svensk uttalstradition lämpligen ges förtur i strid mot de allmänna reglerna. Eftersom namn med gemensamma ändelser ofta (fast inte alltid) betonas på samma sätt, kan listan ge någon vägledning även för somliga namn som inte återfinns där.
Förslagen är rekommendationer, avsedda som en hjälp åt tveksamma läsare, och gör inte anspråk på definitiv giltighet. I många fall är även andra betoningar fullt försvarliga.
Asríkam
Asúva
As´yages
As´ynkritos
Áttalos
Aurános
Avía
Avigájil
Avimélek
Avíram
Avíshaj
Bagóas
Baitomestháim
Bákchides
Bakénor
Báladan
Bárabbas
Barjésus
Barjóna
Bárnabas
Barnéa
Básemat
Baskáma
Batséba
B eélsebul
B ektíleth
B elbáim
B éliar
Belmáin
B énjamin
Bereníke
B ería
B ésalel
B etáne
B etánia
B etfáge
B étlehem
B étuel
Boráze
Caesaréa
Chai´reas
Clau´dia
Clau´dius
Dalmanúta
Dámaris
Dáthema
Debóra
Delíla
Demétrios
Démofon
Dioskúrerna
Diótrefes
Dor´ymenes
Dosítheos
Éfesos
Éfraim
Éfrata
Ekbátana
Elále
Elása
Elásar
Elchánan
Eleu´theros
Elía
Éliav
Eliéser
Élifas
Élihu
Elisháma
Éljakim
Elkána
Elymaís
Élymas
Émmaus
Épafras
Epafrodítos
Epai´netos
Epífanes
Epiménides
Ésau
Eshtemóa
Euérgetes
Eu´menes
Euníke
Euódia
Eu´pator
Eupólemos
Eu´tychos
Evjátar
Fasélis
Filadélfia
Filémon
Filétos
Filólogos
Filométor
Foi´nix
Fortunátus
Fórum Áppii
F´ygelos
Gábbata
Gadára
Gállio
Gamáliel
Gechási
Gedéra
Gennésaret
Gerása
Gergésa
Gerisím
Gíbbeton
Gidóni
Gílboa
Gílead
Gólgota
Górgias
Gudgóda
Hadadéser
Hadásha
Hadíd
Hadóram
Hakíla
Hammedáta
Hanáni
Harmagédon
Haróshet
Hásael
Hasarmávet
Havíla
Hegemónides
Heliodóros
Henádad
Hérakles
Hermógenes
Heródes
Heródias
Heródion
Hierápolis
Hierónymos
Hilkía
Hiskía
Hyrkános
Iéser
Ikónion
Imálkue
Immánu El
Isébel
Iskáriot
Itámar
Jaddúa
Jafía
Jámnia
Janóach
Jédutun
Jériko
Jerócham
Jerubbáal
Jéshimon
Jéshua
Jéshurun
Jishbáal
Jishbóshet
Jishía
Jísreel
Jívleam
Jóachas
Jochánan
Jógbeha
Jojáda
Jójakim
Jójakin
Jójariv
Jókmeam
Jókneam
Jonádav
Jónatan
Jónatas
Josádak
Josávad
Jóshafat
Josía
Júnias
Kafárnaum
Kafenáta
Kájafas
Kallísthenes
Kánaan
Karéach
Kárkemish
Kaserín
Kau´da
Kedorlaómer
Kefíra
Keíla
Kénchreai
Késalon
Ketúra
Kinnéret
Kléopas
Kolóssai
Kórasin
Kyréne
Lásaros
Lásthenes
Lémuel
Leviátan
Líbanon
Lúcius
Lysánias
L´ysias
Lysímachos
Maáfa
Maáka
Maaséja
Máchalat
Machséja
Mackéda
Mágadan
Mágdala
Mahalalél
Makpéla
Málaki
Mánachat
Mánaen
Manóach
Marésha
Marísa
Mattat(h)ías
Medéva
Méfaat
Mefivóshet
Mehétavel
Melkisédek
Ménachem
Meneláos
Menéstheus
Merári
Meríva
Meshésavel
Metushélach
Míjamin
Milétos
Mínjamin
Mítredat
Mityléne
Bihang till Syr
Många bibliska skrifter har både en förhistoria och en efterhistoria. Det är t.ex. ofta tydligt att författarna har byggt på äldre dokument, som dock inte är direkt åtkomliga för oss. Sedan texten fått sin slutliga form har den redan i gammal tid översatts till andra språk, ibland med sådan frihet att nya självständiga versioner uppstått. Trots detta råder i regel ingen tvekan om vilken text som skall ligga till grund för en nutida nyöversättning: det är den äldsta för oss åtkomliga lydelse som boken har i sin avslutade form på originalspråket.
Jesus Syraks vishet intar en särställning. Boken skrevs på hebreiska, men den skrift som fann sin plats i bibeln var en grekisk översättning. Både den hebreiska och den grekiska versionen har bearbetats och utökats i gammal tid. Den hebreiska texten kom så småningom ur bruk och gick förlorad. I vår tid har väsentliga upptäckter gjorts. Dels har en stor del av den hebreiska texten på nytt blivit tillgänglig genom handskriftsfynd av olika kvalitet. Dels har den textkritiska forskningen kunnat visa vilka delar av den grekiska texten som är tillagda i efterhand. Dessa delar, som ofta omfattar hela verser, utesluts vanligen i nutida översättningar, med f öljden att det blir många luckor i versräkningen ( Kapitel- och versräkning).
Eftersom den hebreiska versionen inte har återfunnits i sin helhet, lämpar den sig inte som grund för en fullständig översättning. En konsekvent återgivning måste fortfarande utgå från den grekiska texten. Därmed uppstår ett ovanligt läge. Översättningen återger, mot huvudregeln, inte genomgående den äldsta bevarade versio-
nen. För oss åtkomliga delar av bokens ursprungliga form blir oredovisade. Samtidigt visar versräkningens luckor att översättningen förbigår en betydande, från äldre bibelutgåvor välkänd, del av dess senare utformning. Det är rimligt att översättningens läsare får vissa upplysningar om båda dessa utelämnade skikt. Men uppgifterna kräver så mycket utrymme att de inte lämpligen kan placeras i vanliga fotnoter. I stället ges de i nedanstående tabell.
Fastän tabellen i första hand ger information om speciella egenheter i en enda bibelbok, belyser den indirekt ett mer allmänt förhållande: bibliska texter har kunnat förändras redan i gammal tid genom bearbetning, översättning och tolkning. På detta finns många exempel, fast problemen i regel är mindre påträngande och inte brukar redovisas i vanliga bibelutgåvor.
ATillägg till den grekiska texten Här upptas alla de rader som uteslutits ur huvudöversättningen därför att de saknas i pålitliga textvittnen och på den grunden bedömts vara sekundära. De tillägg som markerats med (H) finns inte bara i sena grekiska handskrifter utan också i hebreiska. Detta bevisar inte att de är ursprungliga, eftersom också den hebreiska texten har bearbetats.
Verssiffrorna anger var resp. tillägg står i den sammanhängande texten. Raderna i en vers anges med bokstäver: a, b, c etc. Om t.ex. tilläggets f örsta rad har markerats med c, skall det läsas som en tredje rad i angiven vers, efter de två som står i huvudöversättningen. TABELL5
1:5 Vishetens källa är Guds ord i höjden, och de vägar den visar på är de eviga buden.
1:7 För vem har vishetens tankekraft blivit uppenbarad? Vem förstår dess mångfaldiga kunskaper?
1:10c En gåva av Herrens kärlek är den ärorika visheten, han ger den åt dem han uppenbarar sig för, så att de får se honom.
1:12cGudsfruktan är en gåva från Herren, ty i kärlek styr han människornas vägar.
1:18cMen båda delarna är gåvor av Gud som ger fred; stor berömmelse får de som älskar honom.
1:21 Fruktan för Herren avvärjer synder; där den stannar stillar den all vrede.
2:5cFörtrösta på honom i sjukdom och nöd.
2:9cTy den lön han ger är evig och glädjerik.
3:19 Många har makt och berömmelse, men han avslöjar sina hemligheter för de ödmjuka. (H)
3:25 Har du inga pupiller saknar du ljus, och är du utan kunskap skall du inte lova hjälp. (H)
4:23b och dölj inte din vishet för att verka belevad. (H)
10:8cIngen är mer omoralisk än den girige, ty han säljer till och med sin egen själ.
10:21 Vill du bli mottagen av Herren, så börja med att frukta honom. Vill du bli bortstött, så börja med förhärdelse och övermod.
11:15 Vishet, klokhet och kunskap om lagen kommer från Herren, från honom kommer kärlek och ett liv i goda gärningar.
16 För villelse och mörker finns från födelsen hos syndarna, och ondskan varar livet ut hos dem som skryter med den.
12:6c Men han skonar dem till den dag då straffet kommer.
BÄTTREGREPP
OMBIBELN
bättre grepp om bibeln
Förkortningsregister 1913
Teman, uppslagsord och översikter 1915
B evingade ord och uttryck i Bibeln 1949
Bibelläsningsplan 1955
Den bibliska historien 1961
Förkortningsregister
f. = närmast följande vers
ff. = närmast följande verser jfr = jämför
--- fler bibelställen följer
= se/se även Bibelkommissionens uppslagsdel = se parallellhänvisningar
f.Kr. = före Kristus
e.Kr. = efter Kristus
gamla testamentet
1 MosFörsta Moseboken
2 MosAndra Moseboken
3 MosTredje Moseboken
4 MosFjärde Moseboken
5 MosFemte Moseboken
JosJosua
DomDomarboken
RutRut
1 SamFörsta Samuelsboken
2 SamAndra Samuelsboken
1 KungFörsta Kungaboken
2 KungAndra Kungaboken
1 KrönFörsta Krönikeboken
2 KrönAndra Krönikeboken
EsrEsra
NehNehemja
EstEster
gt Gamla testamentet till gt Tillägg till Gamla testamentet, Apokryferna nt Nya testamentet
Kursiverade meningar i bibeltexten = citat från gt, till gt [---] Texten går ej att översätta
Bibelboksförkortningar
JobJob PsPsaltaren
OrdsOrdspråksboken
PredPredikaren Höga vHöga visan
JesJesaja
JerJeremia
KlagKlagovisorna
HesHesekiel
DanDaniel
HosHosea
JoelJoel
Am Amos
ObObadja
JonJona
MikMika
Nah Nahum
Hab Habackuk
SefSefanja
Hagg Haggaj
SakSakarja
MalMalaki
tillägg till gamla testamentet
– apokryferna eller
de deuterokanoniska skrifterna
TobTobit
JuditJudit
Est GrEster enligt den grekiska texten
1 Mack Första Mackabeerboken
2 MackAndra Mackabeerboken
VishSalomos vishet
Syr Jesus Syraks vishet
Bar Baruk
Jer brJeremias brev
Till DanTillägg till Daniel
Man Manasses bön
nya testamentet
Matt Matteusevangeliet
Mark Markusevangeliet
Luk Lukasevangeliet
JohJohannesevangeliet
ApgApostlagärningarna
RomRomarbrevet
1 Kor Första Korinthierbrevet
2 Kor Andra Korinthierbrevet
GalGalaterbrevet
EfEfesierbrevet
FilFilipperbrevet
Kol Kolosserbrevet
1 Thess Första Thessalonikerbrevet
2 Thess Andra Thessalonikerbrevet
1 Tim Första Timotheosbrevet
2 Tim Andra Timotheosbrevet
TitTitusbrevet
Filem Filemonbrevet
Heb Hebreerbrevet
Jak Jakobsbrevet
1 Pet Första Petrusbrevet
2 Pet Andra Petrusbrevet
1 Joh Första Johannesbrevet
2 Joh Andra Johannesbrevet
3 Joh Tredje Johannesbrevet
Jud Judasbrevet
UppUppenbarelseboken
Teman, uppslagsord och översikter
Aktning
Se Hänsyn, aktning och respekt
Aldrig – alltid
Kommer aldrig in i himmelriket Matt 18:3
Mina ord skall aldrig förgå Luk 21:33
Skall aldrig hungra Joh 6:35
Skall aldrig någonsin dö Joh 11:26
Kärleken upphör aldrig 1 Kor 13:8
Gud handlar alltid trofast Ps 33:4
Guds dom är alltid rättvis Tob 3:2
Sanna ord består för alltid Ords 12:19
Hjälparen skall vara hos er för alltid Joh 14:16
Plågad men alltid glad 2 Kor 6:10
Tacka alltid vår Gud och fader Ef 5:20
Gläd er alltid i Herren Fil 4:4
Var alltid glada 1 Thess 5:16
Var alltid beredda att svara 1 Pet 3:15
Alla, allt – ingen, ingenting
Gud, all skönhets upphov Vish 13:3
Allt har skapats för sitt ändamål Syr 39:21
Allt vad ni vill att människorna skall göra f ör er Matt 7:12
All makt, alla folk, alla bud, alla dagar
Matt 28:20
Jesus vill dra alla till sig Joh 12:32
Alla har syndat Rom 3:23
Så att Gud blir allt, överallt 1 Kor 15:28
Gud och allas Fader Ef 4:6
Alla knän skall böjas … alla tungor bekänna att
Jesus Kristus är herre Fil 2:10
Gud vill att alla skall räddas 1 Tim 2:4
För Gud är allting möjligt Matt 19:26
De första kristna hade allting gemensamt
Apg 2:44
Han som är över allting Rom 9:5
Av … genom … till honom är allting Rom 11:36, Heb 2:10
Gör allting i kärlek 1 Kor 16:14
Ingen kan tjäna två herrar Matt 6:24
Ingen av dem är glömd av Gud Luk 12:6
Ingen har … sett Gud Joh 1:18, 1 Joh 4:12
Ingen kommer till Fadern utom genom mig Joh 14:6
Ingen finns som är rättfärdig Rom 3:10 ff.
Vad inget öga sett 1 Kor 2:9, jfr Jes 64:4
Kristi kärlek lämnar mig inget val 2 Kor 5:14
Inget mörker finns i Gud 1 Joh 1:5
Äger jag dig … önskar jag ingenting Ps 73:25
Ingenting nytt under solen Pred 1:9
Ingenting är omöjligt för Gud Luk 1:37
Om jag saknar kärlek är jag ingenting
1 Kor 13:2
Ande
Se Guds ande, Kropp, själ och ande
Annorlunda
Se Nytt och annorlunda
Ansikte och utseende
Guds ansikte = Gud själv, 2 Mos 33:20 ff., 4 Mos 6:25 f., Ps 4:7
I Kristi ansikte ser vi Guds härlighet, Matt 17:2, 2 Kor 4:6.
Kristus är församlingens huvud Ef 1:22, Kol 1:18
Ansiktet är själens spegel 1 Mos 4:6 f.,
Ords 15:13, Luk 18:13
Kan även spegla Guds härlighet, 2 Mos 34:29, Apg 6:15.
Bedöm inte människor efter utseendet
1 Sam 16:7, Syr 11:2
Vänliga blickar gör hjärtat glatt Ords 15:30
Då skall vi se ansikte mot ansikte 1 Kor 13:12
Ansvar och förtroende
Berättelser, liknelser
Skapelseberättelserna 1 Mos 1–2
God eller dålig tjänare Matt 24:45–51
Liknelsen om de tio punden Luk 19:11–27, jfr Matt 25:14–30
Andra texter
Bevara ett förtroende Ords 11:13, Syr 27:16
Personligt ansvar inför Gud Pred 11:9, Rom 13:8, 14:12
De mäktigas ansvar Vish 6:1–11
Vad man sår, det får man skörda Gal 6:7
Förtroendet att tjäna Kristus 1 Tim 1:12–17
Arbete och vila
Arbetet ger livet mening 2 Mos 20:9, Ef 4:28
Förutsätter vila 5 Mos 5:12–14
Gud vilade på sjunde dagen 1 Mos 2:2 f.
Jag (Jesus) skall skänka er vila Matt 11:28 f.
Följ med mig … ni kan vila er lite Mark 6:31
Få vila efter sina mödor Upp 14:13, se även
Heb 4
Ord till den som är lat Ords 6:6–11
Arbetaren är värd sin mat, sin lön
Matt 10:10, 1 Tim 5:18
Den som inte vill arbeta ska heller inte äta
2 Thess 3:6–12
Arbetet för Guds rike, evangeliet
Matt 9:35–38, Fil 1:3–6
Arbetet för det goda 1 Pet 3:13
Avbild
Människan skapad till Guds avbild
1 Mos 1:26 f., 5:3, Jak 3:9, jfr Ps 8
Kristus är Guds avbild 2 Kor 4:4, Ef 4:24, Kol 1:15, Heb 1:3
Efter hans bild skall vi formas Rom 8:29, Kol 3:10
Se även Förebild
Avundsjuka
Berättelser, liknelser
Kain och Abel 1 Mos 4:1–16
Josefoch hans bröder 1 Mos 37
Liknelsen om arbetarna i vingården
Matt 20:1–16
Andra texter
Ingår i den Ondes strategi 1 Mos 3
En mänsklig reaktion 1 Mos 30:1
Leder till stress och konflikter Pred 4:4, Tit 3:3,
Jak 3:13–4:2
Var en av orsakerna till att Jesus dömdes till döden Matt 27:18
Avund är synd Mark 7:22
Föranledde förföljelser mot de första kristna
Apg 17:5
En livsstil Rom 13:13, 1 Pet 2:1
Barmhärtighet
Berättelser, liknelser
Den barmhärtige samariern Luk 10:29 ff.
Jesus och äktenskapsbryterskan Joh 8:1 ff.
Andra texter
Gud är barmhärtighetens fader 2 Kor 1:3
Har sin grund i Kristi död och uppståndelse
Rom 15:8 ff., 1 Pet 1:3
Får vi del av genom dopet och tron Tit 3:5
En kristen ska vara barmhärtig Matt 9:13, 18:33
Även gentemot fienden Luk 6:36
Se även Godhet och nåd, Kärlek
B ekymmer
Se Rädsla, oro och bekymmer
B ekänna och erkänna
Berättelser
Kvinnan vid Sykars brunn Joh 4:39–42
Petrus och Johannes frimodighet Apg 4:13–22
Andra texter
B ekänna sin tro på Gud/Jesus Matt 10:32, Mark 8:38, Luk 12:8 f., Rom 10:10, Fil 2:11
En stad … ett berg kan inte döljas Matt 5:14
B ekänna synd och skuld Ps 51:5, Matt 3:6, Jak 5:16, 1 Joh 1:9
Inget kan döljas för Gud Heb 4:13
Vittna, vittnesbörd Joh 1:15, 12:17, 19:35, Apg 1:8, 4:33
Bevara i minnet / hjärtat 5 Mos 4:9, Ps 119:11, Ords 3:1, Luk 2:19, 51
Den som vill bevara sitt liv skall mista det Luk 17:33
Bibelläsningsplan
Vid morgon-Vid aftonandaktenandakten
1 söndagen i advent
M Jes 1:1–18 Gal 1:1–24
Ti” 2:1–17 ” 2:1–21
O” 5:1–16 ” 3:1–29
To” 5:18–30 ” 4:1–30
F” 6:1–13 ” 4:31–5:26
L” 8:16–9:2 ” 6:1–18
2 söndagen i advent
M Jes 11:1–10 Fil 1:1–18
Ti” 13:1–13 ” 1:18b–30
O” 25:1–9 ” 2:1–18
To” 26:1–13 ” 2:19–30
F” 29:8–24 ” 3:1–11
L” 30:8–18 ” 3:12–4:1
3 söndagen i advent
M Jes 30:19–26 Fil 4:2–9
Ti” 35:1–10 ” 4:10–23
O” 40:1–18 Kol 1:1–29
To” 40:21–31 ” 2:1–23
F” 42:1–12 ” 3:1–4:1
L” 43:1–13 ” 4:2–18
4 söndagen i advent
M Jes 43:16–25 Luk 1:1–25
Ti” 44:1–22 ” 1:26–38
O” 45:1–8 ” 1:39–56
To” 45:18–25 ” 1:57–66
F” 48:12–19 ” 1:67–80
Jultiden
24/12 Sak 2:10–131 Joh 1:1–10
27/12 Jes 49:1–10 ” 2:1–14
28/12 ” 49:13–19 ” 2:15–29
29/12 ” 50:1–10 ” 3:1–12
30/12 ” 51:1–11 ” 3:13–24
Nyår
Vid morgon-Vid aftonandaktenandakten
31/12 Jes 52:1–101 Joh 4:1–10
2/1 ” 54:1–17 ” 4:11–21
3/1 ” 55:1–11 ” 5:1–21
4/1 ” 57:15–212 Johv 1–13
5/1 ” 58:5–143 Johv 1–15
Trettondedag jul
M Jes 60:9–22 Joh 1:1–18
Ti” 61:1–11 ” 1:19–34
O” 62:1–12 ” 1:35–51
To” 63:1–19 ” 2:1–12
F” 64:1–12 ” 2:13–25
L” 65:17–25 ” 3:1–21
1 söndagen efter trettondedagen
MOrds 1:1–19 Joh 3:22–36
Ti” 1:20–33 ” 4:1–15
O” 3:5–30 ” 4:16–38
To” 4:1–27 ” 4:39–54
F” 8:1–21 ” 5:1–18
L” 9:1–18 ” 5:19–30
2 söndagen efter trettondedagen
MHos 11:1–9 Joh 5:31–47
Ti” 13:4–15 ” 6:1–21
O” 14:2–10 ” 6:22–40
To Joel 2:1–14 ” 6:41–71
F” 2:15–32 ” 7:1–24
L” 3:1–21 ” 7:25–39
3 söndagen efter trettondedagen
M Mika 1:1–16 Joh 7:40–52
Ti” 2:1–13 ” 7:53–8:20
O” 4:1–3 ” 8:21–45
To” 5:2–15 ” 8:46–59
F” 6:1–16 ” 9:1–23
L” 7:1–19 ” 9:24–41
Vid morgon-Vid aftonandaktenandakten
4 söndagen efter trettondedagen
M Amos 3:1–11 Joh 10:1–21
Ti” 5:1–24 ” 10:22–42
O” 6:1–14 ” 11:1–27
To” 7:1–17 ” 11:28–44
F” 8:1–14 ” 11:45–57
L” 9:1–15 Upp 1:1–20
5 söndagen efter trettondedagen
M Dan 1:1–21 Upp 2:1–11
Ti” 2:1–23 ” 2:12–29
O” 2:24–49 ” 3:1–13
To” 3:31–4:16 ” 3:14–22
F” 4:17–34 ” 4:1–5:10
L” 5:1–30 ” 5:11–6:17
6 söndagen efter trettondedagen
M Dan 6:1–13 Upp 7:1–17
Ti” 6:14–28 ” 8:1–13
O” 7:1–28 ” 12:1–18
To” 9:1–27 ” 14:1–20
F” 10:1–11:1 ” 15:1–8
L” 12:1–13 ” 21:1–27
Septuagesima
M 1 Mos 1:1–2:31 Kor 1:1–31
Ti” 2:4–25 ” 2:1–16
O” 3:1–24 ” 3:1–23
To” 4:1–16 ” 4:1–21
F” 6:5–22 ” 5:1–13
L” 7:1–24 ” 6:1–20
Sexagesima
M 1 Mos 8:1–221 Kor 7:1–24
Ti” 11:27–12:9 ” 7:25–40
O” 13:2–18 ” 8:1–13
To” 14:1–24 ” 9:1–27
F” 15:1–18 ” 10:1–33
L” 16:1–16 ” 11:1–34
Vid morgon-Vid aftonandaktenandakten
Fastlagssöndagen
M 1 Mos 17:1–221 Kor 12:1–31
Ti” 18:1–19 ” 13:1–13
O” 18:20–33 ” 14:1–25
To” 21:1–21 ” 14:26–40
F” 22:1–19 ” 15:20–34
L” 24:1–28 ” 16:1–24
1 söndagen i fastan
M 1 Mos 24:50–67 Mark 1:1–20
Ti” 25:19–34 ” 1:21–45
O” 27:1–29 ” 2:1–28
To” 27:30–46 ” 3:1–35
F” 28:1–22 ” 4:1–41
L” 29:1–20 ” 5:1–43
2 söndagen i fastan
M 1 Mos 31:17–29 Mark 6:1–16
Ti” 32:3–30 ” 6:17–29
O” 33:1–20 ” 6:30–56
To” 35:1–20 ” 7:1–23
F” 37:1–11 ” 7:24–37
L” 37:12–36 ” 8:1–26
3 söndagen i fastan
M 1 Mos 40:1–23 Mark 8:27–9:1
Ti” 41:1–36 ” 9:2–32
O” 41:37–57 ” 9:33–50
To” 42:1–17 ” 10:1–16
F” 42:18–38 ” 10:17–31
L” 43:1–34 ” 10:32–52
Midfastosöndagen
M 1 Mos 44:1–34 Hebr 1:1–14
Ti” 45:1–15 ” 2:1–18
O” 45:16–46:7 ” 3:1–19
To” 46:28–47:12 ” 4:1–16
F” 48:1–21 ” 5:1–14
L” 50:14–26 ” 6:1–20
Den bibliska historien
Bibelns böcker
G AMLATESTAMENTET
Gamla testamentet består av 39 böcker. Till de historiska böckerna i den kristna Bibeln räknas de fem Moseböckerna, Josua, D omarboken, Ruts bok, 1–2 Samuelsböckerna, 1–2 Kungaböckerna, 1–2 Krönikeböckerna, Esra, Nehemja och Ester.
De poetiska böckerna är Jobs bok, Psaltaren och Höga visan. Predikaren och Ordspråksboken brukar räknas till de poetiska böckerna men hör också till vishetslitteraturen i Bibeln.
G AMLATESTAMENTETSAPOKRYFER
Apokryferna kallas också De deuterokanoniska böckerna och är 11 till antalet.
De finns med i Septuaginta, den grekiska översättningen av gt och ingår även i Vulgata, Hieronymus latinska bibelöversättning från 300-talet.
Även Martin Luther har dem med i sin översättning och de finns också i Gustav Vasas bibel 1541. De skulle ha ingått i 1917 års bibelöversättning men blev inte färdiga f örrän 1921. Nu har vi fått dem tillbaka i Bibel 2000.
NYATESTAMENTET
Nya testamentet innehåller 27 böcker. De fyra evangelierna och Apostlagärningarna är historiska böcker. Uppenbarelseboken är en apokalyptisk bok.
De övriga 21 är undervisande, förmanande, uppmuntrande brev, skrivna av apostlarna eller dem närstående personer och adresserade till de kristna församlingarna i
Övriga 17 böcker är profetiska till sitt innehåll med kärva, kritiska, tröstefulla och hoppfulla budskap. Daniels bok är inte bara profetisk, utan också apokalyptisk, dvs. den avslöjar vad som skall ske i de yttersta tiderna.
gt:s skrifter är skrivna på hebreiska och arameiska.
Som historiska böcker kan 1–2 Mackabeerböckerna räknas. Böckerna Tobit och Judit är uppbyggliga berättelser, Salomos vishet och Jesus Syraks vishet tillhör vishetslitteraturen.
Tillägg till Esters och Daniels böcker, Baruks bok, Jeremias brev och Manasses bön är kompletteringar till kanoniska bibelböcker.
Apokryferna är ursprungligen skrivna på hebreiska eller grekiska.
Rom, Korinth, Galatien, Efesos, Filippi, Kolossai, Thessaloniki, till de kristna i Mindre Asien eller bara till de kristna. Några brev har personlig adress, t.ex. breven till Timotheos, Titus och Filemon.
Samtliga böcker i nt är skrivna på grekiska.
De olika bibelböckernas författare, tillkomsthistoria och innehåll presenteras i introduktionstexterna till respektive bibelbok.
Första sidan av Johannesevangeliet i Gutenbergsbibeln 1454.
1964 Den bibliska historien
Bibeln erövrar världen
Från muntlig tradition till skrivna texter
En generation efter Jesu död och uppståndelse kom de första skriftliga vittnesbörden om Jesu liv och lära. Muntliga traditioner skrevs ner i olika handskrifter som sedan kunde användas vid utformningen av Markus, Matteus och Lukasevangelierna. Breven från Paulus och andra kristna ledare
bevarades och samlades in. Omkring 100 e.Kr. kom Johannesevangeliet som det sista av våra evangelier.
Gamla testamentets texter har tillkommit på liknande sätt. Den muntliga traditionen har nedtecknats i handskrifter som efter hand gett oss Gamla testamentet.
Handskrift till profeten Jesaja, från ca 100 f.Kr., funnen i Qumran 1947.
Tillägg till Gamla testamentet, de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna
Apokryferna är judiska texter, författade på grekiska och hebreiska. De tillhör inte judarnas heliga skrifter, eftersom de ansetts ha tillkommit efter den tid då Guds direkta uppenbarelse var avslutad. De ingick dock i Septuaginta, se nedan. Inom de romerska och ortodoxa kyrkorna är dessa skrifter en
Översättningar från Septuaginta till Bibel 2000
På 200-talet f.Kr. översattes Gamla testamentet och en del apokryfiska böcker till grekiska. Denna översättning fick namnet Septuaginta (lat. sjuttio), eftersom det var sjuttio lärda män som enligt en legend gjorde översättningen.
naturlig del av Gamla testamentet. Luther, som ansåg att apokryferna inte hörde till de kanoniska skrifterna men ändå var »goda och nyttiga att läsa«, placerade dem mellan gt och nt, en tradition som vi nu följer i Bibel 2000.
Under 300-talet e.Kr. reviderade och översatte Hieronymus Bibeln till latin, Versio Vulgata. Den syriska översättningen Peshitta kom under 400-talet. I slutet av samma århundrade färdigställdes den gotiska översättningen, som delvis finns bevarad i Silverbibeln i Uppsala.
Martin Luther har haft en stor betydelse för de västerländska bibelöversättningarna. Han ansåg det vara viktigt att människor kunde läsa Bibeln på sitt eget språk. Därför översatte han Bibeln till tyska från grundspråken. nt utkom på tyska år 1522. England fick en helbibel 1540, den danska kom 1550. Hela Bibeln på finska utkom år 1642. Efter-
som Norge tillhörde Danmark under reformationstiden kom inte Bibeln på norska f örrän under slutet av 1800-talet.
Bibeln är idag översatt till nära 400 språk, Nya testamentet finns på närmare 1000 och delar av Bibeln, framförallt ur nt, på mer än 2000 språk.
I Sverige utkom nt på svenska 1526 och hela Bibeln 1541, Gustav Vasas bibel, översatt av bland andra Olavus och Laurentius Petri. Översättarna följde i stort sett Luthers översättning. Reformatorernas översättning fungerade som kyrkbibel ända fram till 1917. Vissa ändringar i stavning och ordformer gjordes 1618, Gustav II Adolfs bibel, och 1703, Karl XII:s bibel. Texten indelades också i verser och försågs med flera noter och förklaringar.
Arbetet med den andra bibelöversättningen startade 1773 genom den bibelkommission som Gustav III utsåg. Ingen kunde väl ana att det skulle ta 144 år innan arbetet var slutför t. År 1917 togs Gustav V:s bibel i bruk.
År 1972 startade det översättningsarbete som lett fram till den nya helbibel som fått namnet Bibel 2000, den tredje officiella bibelöversättningen i Sverige, som i sin slutversion innehåller noter, parallellställen och uppslagsdel till samtliga Bibelns böcker.
Titelsidan till Gustav Vasas bibel 1541.
Bibeln på svenska
1966
Abraham – trons fader
Den bibliska historien
Abraham hette först Abram. Det nya namnet, som betyder »fader till många«, fick han när Gud slöt förbund med honom, 1 Mos 17:5. Abraham bodde i Ur i Kaldeen, nära floden Eufrats utlopp i Persiska viken. Därifrån flyttade familjen till Harran. Hans far Terach dyrkade flera gudar. Abraham trodde på en enda Gud.
Genom en uppenbarelse fick Abraham befallning av Gud att lämna Harran och gå till ett land som Gud skulle visa honom.
Abraham lydde Gud och begav sig tillsammans med sin hustru Sara och brorsonen
Lot med familj till Hebron i landet Kanaan. Se Karta 1.
Abraham och Sara hade inga barn. När Abraham klagade över detta gav Gud honom löftet att hans släkt skulle bli lika talrik som stjärnorna på himlen. Abraham trodde på det, 1 Mos 15:6. Genom sonen
Ismael, som tjänstekvinnan Hagar födde, blev Abraham stamfar för de arabiska folken. Genom sonen Isak, som Sara födde vid hög ålder, blev han stamfar för israeliterna. En av Isaks söner hette Jakob. Han fick efter en kamp med Gud namnet Israel.
Abraham är Israels religiösa idealgestalt. I den kristna traditionen kallas han trons fader. Han lydde Gud och lämnade sitt land utan att veta var han skulle hamna. I Nya testamentet är Abraham förebilden för vad verklig tro är.
Abraham, Isak och Jakob kallas de tre patriarkerna (stamfäderna) och Gud presenteras som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, 2 Mos 3:6, Matt 22:32, Apg 3:13.
Patriarktiden brukar dateras till åren 1800–1700 före Kristi födelse.
AbrahamIsak/Jakob/EsauJakobs familj Israeliterna flyttar till i slaveri Egypten
1 Mos 12–251 Mos 21–351 Mos 25–49 1 Mos 37–502 Mos 1–10
Egypten:Mellersta riket omkring 2000–1800
Den amoreiska folkvandringen 1800–1530
Babyloniens första dynasti 1830–1550
Egypten behärskas av Hyksos
Amarnaperioden i Syrien-Palestina 1720–1550
Codex Hammurabi omkring 1700
Egypten:Det nya riket omkring 1570–1310
Mose och ökenvandringen
När patriarken Jakob och hans söner flyttade till Egypten vet vi inte säkert. Troligen var det på 1600-talet f.Kr.
På 1500-talet utvecklades denna invandring till en fångenskap som varade omkring tvåhundra år. När farao befallde att alla nyfödda gossar skulle dödas lade en kvinna sin nyfödde son i en vasskorg och satte ut den i Nilen. En av faraos döttrar hittade korgen, tog med sig pojken till hovet och gav honom namnet Mose.
När Mose blivit vuxen blev han sitt folks ledare. Gud uppenbarade sig för honom i en brinnande buske och gav honom uppdraget att befria israeliterna. När farao vägrade släppa dem sände Gud tio plågor över landet.
Den sista plågan bestod i att allt förstfött i Egypten skulle dödas. För att den plågan inte skulle drabba israeliterna fick de Guds befallning att slakta ett lamm och stryka blodet på dörrposten. När dödsängeln såg lammets blod skulle han »gå förbi«. Till
minne av den händelsen firar judarna påsk. Det hebreiska ordet pasach, »gå förbi«, anses ha att göra med ordet för påsk, pesach. Israeliterna lämnade Egypten och färdades österut genom öknen. I fyrtio år varade vandringen. Folket slöt förbund med Gud vid berget Sinai. Där fick Mose ta emot de tio budorden, som han upptecknade på två stentavlor.
Mose kom själv aldrig in i det utlovade landet, men han såg det från berget Nebo. Där dog Mose.
I södra delen av Sinaihalvön ligger Sinaimassivet med Djebel Musa, det berg där enligt traditionen Mose mottog lagen.
Se Karta 2.
Bibeln ger ingen upplysning om vilken förtryckets farao är och därför är det svårt att datera uttåget ur Egypten. De flesta bibelforskare antar, att israeliterna lämnade Egypten under slutet av Ramses II:s regering eller under hans efterträdare, farao Merneptah.
MoseIsraels uttågJosua efterträder kallasur EgyptenMose ÖkenvandringenKanaans land erövras
2–5 Mosebok 5 Mos 31Josua
Egypten:Farao Seti ca 1309–1290
Farao Ramses II ca 1290–1224
Farao Merneptah ca 1224–1213
Förbundsarken
Lagens båda tavlor, där de tio budorden var upptecknade, förvarades i förbundsarken, en låda av akacieträ, drygt en meter lång och 70 cm bred. Läs mer om detta i 2 Mos 25:10–22.
Arken var Israels heligaste föremål, platsen för Guds uppenbarelse. Arken var överdragen med guld invändigt och utvändigt.
Locket var av rent guld med två keruber i ett stycke med locket. De var vända mot varandra med utbredda vingar. Locket kallades tidigare för »nådastolen« och i Heb 9:5 används uttrycket »försoningsstället«.
Från Sinai bars arken av leviterna före folket. Under ökenvandringen hade den sin plats i det allra heligaste, längst in i uppenbarelsetältet. Efter ökenvandringen placerades först arken i Shilo men fördes sedan av kung David till Jerusalem, där templet byggdes omkring den. I templet hade den sin plats i det allra heligaste.
En etiopisk tradition säger att den nu finns i katedralen Aksum i Etiopien.
Plan över uppenbarelsetältet med förgården.
1.Ingång
2.Brännofferaltare
3.Kopparkaret (används för tvagningar vid gudstjänsten)
Uppenbarelsetältet, boningen, var ett tält, 6 x 18 meter, som israeliterna förde med sig under ökenvandringen. Av beskrivningarna i Andra Moseboken framgår att tältet var ett verkligt konstverk, vävt i tio våder i violett, purpurrött och karmosinrött samt med tältstänger i akacieträ, klädda med guld.
Tältet bestod av två rum, det heliga och det allra heligaste. Mellan rummen hängde ett draperi eller förhänge. Runt platsen, där uppenbarelsetältet stod, fanns en inhägnad f örgård.
I det allra heligaste förvarades förbundsarken. I det heliga fanns rökelsealtaret, lampstället med de sju lamporna och bordet med skådebröden.
Gud hade själv gett anvisningar om hur tältet skulle byggas, 2 Mos 25–27,30, 35–40. Efter folkets bosättning byggdes Jerusalems tempel efter samma anvisningar.
Sedan Mose hade begravts på berget Nebo förde Josua israeliterna in i det utlovade landet. När Jerikos murar hade fallit för hornstötarna, fortsatte israeliterna västerut och besegrade kanaaneerna. Josua fördelade landet på de tolv stammarna och samlade allt folket i Shekem. Där förnyades Sinaiförbundet med Gud. Israel blev ett folk.
Se Karta 3. Levi stam fick inte något eget område. De fick istället slå sig ner i 48 särskilt utvalda städer. Josefs stam delades upp i två stammar, uppkallade efter Josefs söner Efraim och Manasse. Om allt detta kan vi läsa i Josuas bok.
Sammanhållningen var inte alltid den bästa. Många stammar visade stor självständighet och agerade på egen hand både politiskt och religiöst. Många låg i krig med grannfolken och började avfalla till kanaaneiska gudar. För att hålla samman folket utsåg Gud domare som folkets ledare. 1970
KanaansLandet fördelas
Domare leder folket landmellan stammarna i krig och fred
Josua 1–13Josua 13–24Domarboken
D omartiden
D omartiden var en politiskt och religiöst orolig tid i Israels historia. Domarboken berättar ingående om denna kampfyllda period. Flera av de tolv domarna beskrivs närmare: Otniel, efterträdd av den vänsterhänte Ehud, profetissan Debora/Barak, Gideon, Jefta och Simson. De fick föra en hård kamp för sitt folks frihet.
Det största hotet mot de invandrande israelitiska stammarna kom från filisteerna. De kom från Mindre Asien via den egeiska övärlden och fick under 1100-talets förra hälft fotfäste på Palestinas sydkust, framför allt i de fem städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod, Ekron och Gat, se Karta 3, A 3–4. Mot dem förde Simson en intensiv kamp.
Men det förekom också interna strider mellan några av stammarna. Efterhand tvingades stammarna sluta sig samman. Därigenom bereddes marken för ett gemensamt kungarike.
Den siste domaren var Samuel. Han fick uppdraget att utse Saul och sedan även David till kungar över det enade riket.
OtnielEhudDebora/Baruk/Gideon/Jefta Simson Samuel
Shilo förstörs
Domarboken 1–8,Rut 1 Samuelsboken
Det hettitiska riket Etruskerna går under ca 1200
Filisteerna slår sig ner i östra Medelhavet
Mykene går under Fenikiernas skriftspråk
Omkring år 1020 f.Kr. valdes Saul till kung över det enade riket. Han efterträddes av den unge David från Betlehem, som vann ära i kampen mot filisteerna, när han dödade den storvuxne kämpen Goljat. David var gift med Sauls dotter Mikal. David blev också god vän med kungens son Jonatan. Därmed förbereddes Davids trontillträde, när Sauls tid var ute.
David smordes till kung över Israel och Juda omkring år 1000 f.Kr. Han trängde tillbaka filisteerna till ett smalt kustområde
och gjorde Jerusalem till sin huvudstad. När han förde dit förbundsarken med lagens tavlor blev staden också folkets religiösa centrum. Nu hade Israel blivit en stormakt.
David efterträddes år 960 f.Kr. av sin son Salomo, som regerade i fyrtio år. Han upprättade goda relationer till grannländerna och drev handel med dem. En minnesvärd insats gjorde han genom att bygga det första templet.
Efter Salomos död 922 f.Kr. kunde riket inte längre hållas samman. Det delades i nordriket Israel under Jerobeam och sydriket Juda, bestående av stammarna Juda och Benjamin med Rehabeam som kung.
I Israel – det norra riket – blev Samaria huvudstad och Betel och Dan religiösa centra. Där placerade Jerobeam, som vistats en tid i Egypten, avgudabilder för att vända folket bort från tron på Herren. Nordriket, som bestod av de tio nordliga stammarna var överlägset Sydriket. På grund av stammen Efraims centrala läge går Israel även under namnet Efraim.
Under samtliga kungar i Israel fortsatte det religiösa förfallet. De mest omtalade kungarna i Israel är Basha, Omri, Achav, Jehu och Jerobeam II. Profeterna Elia, Elisha, Hosea och Amos varnade folket och dess ledare men 722 f.Kr. gick Nordriket under. Samaria föll och Assyrien intog riket. En del
Nordriket–Israel
Jerobeam 922–901
Basha 900–877
Omri 876–869
Achav 869–850
Jehu 841–814
Joachas 814–801
av befolkningen fördes bort i fångenskap och assyrier bosatte sig i Israel.
Det södra riket – Juda rike – förde tidvis en intensiv kamp med Israel/Efraim, men de båda rikena var ibland också i förbund med varandra.
Till de goda kungarna i Juda räknas Asa, Hiskia, Ussia och Josia som genomförde en religiös reformation. Han rensade templet och återinförde påskfesten. Kulten centraliserades till Jerusalem, vilket fick stor framtida betydelse. I Juda verkade profeterna Joel, Mika, Jesaja, Nahum, Jeremia, Habackuk, Daniel, Hesekiel och Obadja. Under Manasse led Jesaja antagligen martyrdöden. Manasse genomgick, enligt 2 Krön 33:13, en radikal omvändelse, se Manasses bön.
Sydriket gick under 587 f.Kr. och den inflytelserika delen av befolkningen bortfördes till Babylonien. Kungatiden skildras i 1–2 Sam, 1–2 Kung, 1–2 Krön.
Jerobeam II 786–746
Hosea 732–722
1 Kung 12–2 Kung 25 2 Krön 10–36
Sydriket–Juda
Rehabeam 922–915
Asa 913–873
Joshafat 873–848
Joash 837–800
Ussia 783–742
Achas 736–716
Hiskia 716–687
Manasse 687–642
Josia 640–609
Jojakin 598–597
Sidkia 597–587
Templen
Salomos tempel
Kung David beslöt att bygga ett tempel som skulle ersätta uppenbarelsetältet från ökenvandringens tid. David förberedde tempelbygget men det var hans son Salomo som fick fullfölja det. Därför kallas detta första tempel Salomos tempel. Det byggdes på Moria berg i Jerusalem. Templet var mycket praktfullt. Läs om detta i 1 Kung 5–8, 2 Krön 2–7.
När Jerusalem förstördes år 587 f.Kr. brändes templet ner till grunden. Judarna fördes bort till fångenskap i Babylonien. Där började de bygga synagogor som en ersättning för templet.
Serubbabels tempel
År 538 f.Kr. kunde judarna återvända från f ångenskapen. De började då genast förbereda det andra tempelbygget. Efter många svårigheter kunde templet byggas åren 526–515 f.Kr., se Esr 3–6. Templet, som fått namnet Serubbabels tempel, var inte lika praktfullt som det första. Till stor del berodde detta på att förbundsarken inte längre fanns kvar.
Tempelområdet. Modell av Ingemar Eklöv, Hållandsgården, Järpen. Foto: Roland Brinkberg
Herodes tempel
Serubbabels tempel restaurerades av Herodes den store år 20 f.Kr. Restaureringen blev så omfattande att templet betraktades som nytt. Herodes tempel präglades av stor prakt och skönhet, Luk 21:5–6. Arbetet med templet avslutades i början på 60-talet e.Kr.
När den romerske härföraren Titus erövrade Jerusalem år 70 stacks templet i brand och blev fullständigt förstört. Sedan dess har judarna saknat tempel och därmed upphörde den judiska offerkulten.
Profeterna
Israels religion är från början en profetisk religion. Profeterna hade som uppgift att till folk och kungar föra vidare vad Gud uppenbarat för dem i visioner eller hörbara ord. Profeterna var karismatiska människor, som var medvetna om sin kallelse och aldrig tvivlade på den. »Så säger Herren« hänvisade de ständigt till. Profeterna visste sig vara utrustade med Herrens ande och gr undade sin auktoritet på detta. För sin kallelses skull satte de allt på spel. Många profeter fick därför lida martyrdöden.
I äldre tid kallades profeterna ofta för siare, men att förutsäga framtiden var inte deras enda uppgift. De skulle också varna f ör Guds straffoch påminna om Guds godhet. Inte minst vände sig profeterna mot
makthavarnas obarmhärtighet och de sociala orättvisorna i samhället.
Till de äldre profeterna räknas Samuel, Natan, Elia, som kämpade mot Baals-profeterna på Karmel, och Elias lärjunge Elisha. Man kan inte dra någon skarp gräns mellan dessa tidiga profeter och de s.k. skriftprofeterna, som framträdde från 700-talets mitt. De kallas så därför att de efterlämnat skrifter, ofta nedtecknade av deras lärjungar.
Till de stora skriftprofeterna räknas Jesaja, Jeremia och Hesekiel. Övriga profeter brukar kallas »de mindre profeterna«. Det fanns också kvinnor med profetisk gåva.
Var och under vilken tid profeterna verkade framgår av tidsaxlarna på sidorna 12, 13, 17 och 18.
Två texter, som den kristna kyrkan tolkar som profetior om den kommande Messias, Kristus
Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom.
Jes 53:3–6, jfr Apg 8:32–33
Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna.
Ja, folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött.
Då skall de som är kvar av hans bröder återvända till Israels folk.
Han skall träda fram som herde med Herrens kraft i Herrens, sin Guds, höga namn, och folket skall bo i trygghet, nu då han blir ärad över hela jorden.
Mik 5:2–4, jfr Matt 2:3–6
Fångenskapen
Nordriket Israel föll 722 f. Kr. och den del av befolkningen som deporterades till Assyrien, gick helt upp i den nya omgivningen.
Sydriket intogs av Babylonien 587 f.Kr., då Jerusalem föll. De ledande skikten av folket i Juda rike deporterades till Babylonien i två omgångar, 597 och 587 f.Kr. Hur de hade det i fångenskapen vet vi inte mycket om. I Ps 137 finns en situationsbild bevarad. Troligen levde judarna tillsammans i större eller mindre kolonier.
De höll fast vid sina religiösa traditioner. För att avgränsa sig från babylonierna och andra folk firade de sabbat regelbundet och
de höll också fast vid omskärelsen. Kanske var det under denna tid de första synagogorna uppfördes.
Det babyloniska riket försvagades alltmer och den persiska stormakten var på frammarsch. I Jes 40–55 kan vi läsa om det hopp som de fångna satte till den persiske kungen Kyros.
År 539 krossade Kyros Babylonien och året därpå, 538 f.Kr., förverkligades de fångnas drömmar. De fick då återvända hem. Någon nationell frihet var det dock inget tal om och Davids kungaätt fick heller ingen upprättelse.
Under den persiska tiden ingick Juda i en större provins, dit också Israel, det gamla nordriket, hörde. Det kallades nu Samarien.
Folket i Juda, som efter hemkomsten kallades judar, byggde upp det förstörda templet i Jerusalem under ledning av Serubbabel.
Men i landet rådde nöd och fattigdom. Esra, en av de judar som återvänt från Babylonien, blev folkets religiöse ledare. Han ville skapa en judisk församling, som enbart judar fick tillhöra. Esra ingrep strängt mot blandäktenskap, genomdrev tvångsskilsmässor och förvisade barn som fötts i blandäktenskap. För judarna stod nu lagen i centrum.
Nehemja, en högt uppsatt jude vid det persiska hovet, såg till att Jerusalems nedrivna murar blev återuppbyggda, och under
hans tid blev Juda en särskild provins inom det persiska riket med Nehemja som ståthållare. Läs mer om detta i bibelböckerna
Esra, Nehemja, Haggaj, Sakarja och Malaki.
Det sjuarmade lampstället är en vanlig symbol för Israels folk och tro.
Judarna återvänder hem 538
Templet i Jerusalem återuppbyggs 520–515
Esra återvänder och genomför sina religiösa reformer 458
Nehemja bygger upp Jerusalems murar 445
Buddha 563–483
Konfucius 551–479 Romerska riket grundas 510
Platon 427
Sokrates dör 399 Aristoteles 384
Esra Nehemja Ester
Mackabeertiden
Det persiska riket besegrades av grekerna år 333 f.Kr., men även det grekiska väldet föll snart sönder. År 198 f.Kr. fick de syriska seleukiderna makten i Palestina. Deras rike sträckte sig från Medelhavet till Indien. Judarna förlorade nu den religionsfrihet de haft under perserna. Kung Antiochos Epifanes (175–164 f.Kr.) ville påtvinga judarna grekisk kultur och religion. Han förbjöd judiska seder och han skändade templet i Jerusalem genom att införa dyrkan av andra gudar.
Under ledning av Judas Mackabaios gjorde judarna uppror. De lyckades snart återfå rätten att utöva sin egen religion och kunde rena och återinviga templet.
Men Judas Mackabaios och hans bröder Jonatan och Simon, mackabeerna, strävade också efter politisk makt. Genom att utnyttja interna maktstrider inom det seleukidiska riket lyckades de göra Judeen självständigt. De fick också rätten att ärva översteprästämbetet.
De senare mackabeerna, som också kallas hasmoneer, antog kungatitel. På grund av inbördes strider om tronen försvagades deras makt och år 63 f.Kr. gjorde romarna slut på Judeens självständighet.
Om denna tid handlar 1 och 2 Mackabeerboken.
Davidsstjärnan – en symbol för det judiska folket och dess frihetskamp.
Septuagintaöversättningen påbörjas 250
Antiochus III 223–187
Seleukiderna tar makten i Judeen 198
Simon befriar Judeen 143–134
Templet renas och återinvigs 164
Antiochos IV Epifanes skändar templet
Judas Mackabaios leder upproret 167–160
Jonatan blir guvernör och överstepräst 160–143
1–2 Mack
Alexander den store 336–323
Hannibal går över Alperna 217
Ptolemaios II 285–246
Kinesiska muren 214
Johannes Hyrkanos, Simons son 134–104
Romarna intar Jerusalem. Judeen styrs av en romersk prokurator 63
Johannes döparen
Johannes döparen är, enligt de bibliska texterna, den siste profeten i det gamla förbundet och därmed förbindelselänken medan gammalt och nytt. Han växte upp i ett judiskt prästhem och var från unga år väl förtrogen med de heliga skrifterna och judiskt fromhetsliv. Hans mor Elisabet och Jesu mor Maria var släkt med varandra.
Johannes döparen åstadkom en märklig rörelse genom sin stränga domspredikan. Folket räknade honom som en profet. Jesus kallade honom Elia, som skulle förbereda Messias ankomst. Johannes döparen predikade att Guds rike var nära och gick till storms mot all orättfärdighet i landet. Han uppmanade de botfärdiga att låta döpa sig som en förberedelse inför den kommande domen.
När Johannes döpte Jesus i Jordan fick han visshet om att Jesus var Messias. Flera av Johannes lärjungar lämnade honom för att f ölja Jesus.
Med sin förkunnelse om den kommande Messias stärkte Johannes folkets frihetslängtan. Den romerska ockupationsmaktens förtryck hade skapat en stor mottaglighet för budskapet om den frihet Messias skulle ge folket. De flesta uppfattade denna frihet som en politisk frigörelse. Messias skulle befria Israel. Den frihet Johannes förkunnade var en inre, andlig frihet.
Herodes Antipas insåg att Johannes förkunnelse skulle få politiska konsekvenser. Dessutom hade Johannes förebrått Herodes f ör dennes äktenskapsbrott med sin brors hustru Herodias. När Herodias dotter på Herodes födelsedag hade dansat bad hon att som belöning få Johannes döparens huvud på ett fat. Herodes beviljade hennes begäran. Johannes döparen halshöggs och räknas till kyrkans första martyrer.
The Olivetan Master, Milano ca 1440, foto: Åsa Lundén, Nationalmuseum 1997
Det
Det är en politiskt splittrad tid när Johannes döparen och Jesus framträder. Stora delar av befolkningen hatade den romerska regimen och de som stod i den romerska statens tjänst, t.ex. tullindrivarna, var föraktade. Den fråga om beskattning som ställdes till Jesus var högst aktuell, Mark 12:13–17.
Det fanns fyra olika politiskt-religiösa partier eller rörelser som med sina läror och politiska program ville påverka folket och den politiska utvecklingen.
Sadukeerna hade sina rötter i aristokratiska, prästerliga kretsar och var mycket inflytelserika på nt:s tid. Deras verksamhetsområde var templet, där de vakade över de rituella lagarna. Teologiskt var de mycket konservativa och förkastade alla läror som inte var förenliga med de fem Moseböckerna. De trodde inte på uppståndelsen från de döda eller på änglar och andar, Apg 23:8. Sadukeerna stödde den styrande makten och såg Jesus som ett politiskt hot.
Fariseerna ville göra sina religiösa läror och seder till norm för alla judar och deltog därf ör i den allmänna debatten och i undervisningen vid synagogorna. De försökte förnya lagarna och tolkade dem för sin tid, de äldstes stadgar, Mark 7:3–4. Men fariseerna var inget enhetligt parti. Där fanns många
åsiktsskillnader vilka blev tydliga under slutet av det första århundradet. Fariseerna ogillade den romerska makten, men överlämnade regerandet i landet åt Guds försyn.
Esseerna var ännu strängare än fariseerna och ansåg, att rituell renhet endast kunde nås genom att skilja sig från den närmaste omgivningen. De hade ingen privat egendom, levde i celibat och följde sin egen religiösa kalender. En judisk kommunitet vid
D öda Havets nordvästra strand, Qumran, blev känd, när Dödahavsrullarna hittades där 1947–1952. Denna grupp stod esseerna nära. Vissa forskare anser att Johannes döparen fostrats av esseerna med tanke på hans stränga livsstil. När han träder fram är han en mycket självständig profetgestalt, eftersom esseerna inte ville ha något med det politiska livet att göra.
Seloterna hade mycket gemensamt med fariseerna men ansåg det vara Guds vilja, att judarna skulle göra väpnat uppror mot romarna. De predikade därför våld och revolution, en politisk linje som hade växt sig stark under mackabeertiden. Seloterna blev ett parti under första århundradet men rörelsen fanns redan på Jesu tid. En av hans lärjungar går under namnet Simon Seloten. Somliga forskare tror, att Judas Iskariot hade liknande åsikter.
Jesus Kristus
Någon sammanhängande biografi om Jesu liv finns inte i Nya testamentet. De första åren av Jesu liv vet vi inte mycket om. Matteus och Lukas berättar om Jesu födelse. I evangelierna finns också korta notiser om Jesu familj. Lukas berättar om hur Jesus besökte templet i Jerusalem när han var tolv år gammal. Evangeliernas berättelser kretsar kring vad Jesus sagt och gjort under de tre år som han var offentligt verksam.
Det är först efter det att Jesus uppstått från de döda som det blir viktigt att berätta om honom. När han som var död blir levande igen måste det vara något särskilt med både hans liv och hans död.
Jesus är en verklig människa, som blir både arg och rädd. Han är Människosonen, Marias son av Davids ätt. Hans födelse skildras av Lukas som ett övernaturligt under. Johannes skriver: »Ingen har någon-
sin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära fadern, han har förklarat honom f ör oss«, Joh 1:18. Genom sina under visar han på Guds makt över det onda och sjuka. Jesus undervisar med hjälp av liknelser och samtal. Han är orädd och går till attack mot allt som vill fördärva och förfuska människors liv. Hans liv är konsekvent. Han är trogen sitt uppdrag ända till döden.
Det centrala i Jesu liv är att Guds vilja ska segra. Jesus är sänd till hela världen med frälsning och frigörelse. Han uppfyller Guds vilja och tar människornas skulder på sig. Hans uppståndelse visar att döden inte längre har sista ordet. En dag ska han komma tillbaka och skapa allting nytt. Då ska det inte finnas vare sig likgiltighet eller förtryck. Då ska rättfärdigheten och kärleken triumfera.
Herodes den store 27–4 f.Kr.
Ju lius Caesar
f.Kr.
Achelaos (Judeen) 4 f.Kr.–6 e.Kr.
Herodes Antipas (Gallileen) 4 f.Kr.–39 e.Kr.
Herodes Filippos (Itureen) 4 f.Kr.–34 e.Kr.
Jesus föds 7 f.Kr.(?)
Johannes Döparen 7 f.Kr.
Augustus 27 f.Kr.–14 e.Kr.
Evangelierna
Tiberius 14–37 e.Kr.
Pontius Pilatus 26–36 e.Kr.
Jesus korsfästes 33 e.Kr.
Jesu dop 29 e.Kr.
Apostlarna och den första kristna tiden
Efter Jesu uppståndelse var elva apostlar kvar i livet. Judas Iskariot, som tog livet av sig sedan han förrått Jesus, efterträddes av Mattias, en av dem som hade varit vittne till Jesu uppståndelse. Vi vet inte så mycket om deras fortsatta liv. Det antas att aposteln Jakob dog på 40-talet. Övriga apostlar har enligt traditionen dött som martyrer utom Johannes som dog på ön Patmos ca 100 e.Kr. Två personer fick mer framträdande roller och det är Petrus och Paulus.
Petrus
Petrus härstammade från Betsaida vid Genesarets sjö och bodde sedan i Kafarnaum. Tillsammans med sin bror Andreas, som var lärjunge till Johannes döparen, mötte han Jesus och blev kallad till Jesu lärjunge. Petrus hade en särställning bland apostlarna. Han var med när Jesus förklarades på berget och var en av de tre lärjungar som fick följa med
Pontius Pilatus 26–36
Jesu uppståndelse
Tiberius 14–37
Jesus in i Getsemane. Petrus har ibland kallats den mänskligaste av apostlarna. Hans impulsivitet och initiativrikedom drev honom ofta till överdrifter och tanklösheter. Slutpunkten på denna stormiga del av Petrus liv är händelsen på översteprästens gård när Petrus förnekar Jesus. Efter Jesu uppståndelse får han upprättelse och förnyat förtroende av sin Mästare.
Uppgifterna om den senare delen av Petr us liv är osäkra. Även om han inte grundlade församlingen i Rom finns det goda skäl att tro att han verkade där och korsfästes i Rom under kejsar Neros förföljelse.
Petrus nycklar, Matt 16:19
Apostlamötet i Jerusalem 49
Paulus kallelse 34 / 35
Första resan 46–48
Andra resan 49–52
Tredje resan 53–57
Herodes Agrippa 41–44
Apostlagärningarna
Caligula 37–41
Paulus i Efesos 54–57
Claudius 41–54
Paulus
Paulus föddes i Tarsos (väster om Adana) i Mindre Asien i en judisk familj. Hans judiska namn var Saul. Till yrket var han tältmakare. Paulus tillhörde fariseernas parti och studerade till skriftlärd i Jerusalem.
Första gången vi möter honom övervakar han steningen av martyren Stefanos. Saul hatade de kristna och hade på egen begäran fått översteprästens uppdrag att spåra upp de kristna i Damaskus. På vägen dit fick han, genom en dramatisk uppenbarelse, kallelsen att förkunna evangeliet om Kristus. Efter 12 års förberedelser i Arabien och Tarsos börjar han resa runt i världen som apostel.
I slutet av 40-talet hade kristendomenspritt sig från Jerusalem till Damaskus, Antiochia och andra städer. Det var i Antiochia namnet »de kristna« först användes. Paulus kallelse var att föra ut evangeliet även till hedningarna. Det ledde till konflikter, bl.a. vid apostlamötet i Jerusalem år 49. Men Paulus stod fast vid sin kallelse och avskildes
Herodes Agrippa II 50–93
Festus 60–62
Jakob,Herrens broder lider martyrdöden 62
Massada faller 73
Paulus i fängelse 59–62
Paulus och Petrus martyrer 67?
Apostlagärningarna
Nero 54–68
tillsammans med Barnabas, en jude från Cypern, för missionen bland icke-judar.
Paulus var den store hednamissionären medan Petrus kände ett särskilt ansvar för arbetet bland judarna. Mellan dessa båda apostlar var läget ibland spänt på grund av att de hade olika tolkningar av det kristna livets innebörd. Petrus hade förståelse för Paulus tankar och tycks ha fungerat som medlare mellan Paulus och den lagtrogne Jakob, »Herrens broder«, som var ledare för f örsamlingen i Jerusalem.
Som hedningarnas apostel gjorde Paulus tillsammans med olika medhjälpare tre missionsresor i östra Medelhavsområdet, se Karta 5. Eventuellt har han också besökt Spanien. Han grundade en rad kristna församlingar i Mindre Asien och Grekland och tillsatte ledare för dessa. Efter flera år i fångenskap – med perioder av frihet – led Paulus martyrdöden. Han blev troligen halshuggen under kejsar Neros förföljelse på 60-talet e.Kr.
Första judiska upproret mot Rom 66–70 Jerusalem och templet förstörs 70
Johannes förvisas till Patmos ca 95,dör ca 100
Berättelsen om Abraham och Sara 1 Mos 11:31–18:33, 20:1–25:10
1 . Från Egypten till Sinai 2 Mos 1:8 ff., 12:37–51, 13:17–14:31, 15:22–19:2
2 . Händelserna vid Sinai 2 Mos 19:2–40:38
3 . Från Sinai till Kadesh Barnea 4 Mos 10:11–11:35, 20:1, 21:10–22:1
4 . Från Kadesh Barnea till J eriko 4 Mos 20:22–22:1
5 . Intåget i K anaans land Jos 1–24
Det judiska året och det kristna kyrkoåret
Läs mer om de olika judiska högtiderna under uppslagsordet »högtider« på sidan 1801.
BIBELN I ALMANACKAN
Nyårsdagen Luk 2:21
Trettondedag jul Matt 2:1–12
Kyndelsmässodagen Luk 2:22–32
Marie bebådelsedag Luk 1:26–38
Palmsöndagen Joh 12:1–16
Skärtorsdag Matt 26:17–30
Långfredag Luk 23:26–56
Påskdagen Mark 16:1–8
Annandag påsk Luk 24:13–35
Kristi himmelsfärds dag Apg 1:1–11
P ingst Apg 2:1–11
Midsommardagen 1 Mos 1:1 ff.
Johannes döparens dag Luk 1:5–17
Kristi förklarings dag Matt 17:1–8
Den helige Mikaels dag Upp 12:7–12
Alla helgons dag Matt 5:1–12
Domssöndagen Matt 25:31–46
Första advent Matt 21:1–9
Juldagen Luk 2:1–20
Annandag jul Apg 6:8–15, 7:59–8:8
Värnlösa barns dag Matt 2:13–23
BIBELN I GUDSTJÄNSTEN
Introitus är hämtad från Psaltaren
Herre förbarma dig Ps 6:3, Matt 15:22
Syndabekännelsen bl a Ps 51
Förlåtelsen Luk 7:48
Ära åt Gud i höjden Luk 2:14
Instiftelseordet till dopet Matt 28:18–20
Instiftelseordet till nattvarden 1 Kor 11:23–25, Matt 26:26–28, Luk 22:14–20
Helig, helig, helig Jes 6:3, Upp 4:8
Herrens bön Matt 6:9–13, Luk 11:1–4
O Guds lamm Joh 1:29, 1 Pet 1:18–19, Upp 5:9
Din död förkunnar vi 1 Kor 11:26
Brödet som vi bryter 1 Kor 10:16–17
Herrens frid Luk 24:36
Välsignelsen 4 Mos 6:22–27, Rom 1:7
Apostoliska välsignelsen Rom 1:7, 1 Kor 1:3, 2 Kor 13:13
Amen ”förvisso” (hebr.), bekräftelse- och avslutningsord
5 Mos 27:15 ff., Ps 106:48, Man 15, 2 Kor 1:20. Även namn på Kristus Upp 3:14.
KÄNDA BIBELSTÄLLEN
Skapelseberättelserna 1 Mos 1–2
Adam och Eva 1 Mos 3
Babels torn 1 Mos 11
Sodom och Gomorra 1 Mos 18:16–19:29, Matt 10:15
Jakobs dröm 1 Mos 28:10–22
Josef och hans bröder 1 Mos 37, 42–50
Mose födelse, ”Mose i vassen” 2 Mos 2:1–10
Den brinnande busken 2 Mos 3:1 f
De tio budorden 2 Mos 20, 34, 5 Mos 5, Matt 19:17, jfr Rom 7:12 ff., Rom 13:7 ff.
Dubbla kärleksbudet 3 Mos 19:18, 5 Mos 6:5, Matt 22:37 f
Salomos visa dom 1 Kung 3:16–28
Drottningen av Saba 1 Kung 10:1–13
Herdepsalmen Ps 23
Fredsfursten Jes 9:2–7, jfr 11:1–10
Jona i fiskens buk Jon 1:1–2:11
Susanna i Babylon Till dan a:1–64
De visa männen, stjärntydarna Matt 2:1–12
Jesu bergspredikan Matt 5–7
Herrens bön, Fader vår, Vår fader Matt 6:9–13, Luk 11:1–4
Gyllene regeln Matt 7:12
Dubbla kärleksbudet Matt 22:37
Kvinnorna vid Jesu grav Matt 28:1–10, Joh 20:1–18
Dop- och missionsbefallningen Matt 28:18–20
Marie bebådelse Luk 1:26–38
Julevangeliet, Jesu födelse Luk 2:1–20
Marta och Maria Luk 10:38–42
Lilla bibeln, ”Så älskade Gud världen” Joh 3:16
Kvinnan vid Sykars brunn Joh 4:1–42
Jesus och äktenskapsbryterskan Joh 8:1–11
Jesu sju ”Jag är” Joh 6:35, 8:12, 10:7, 11, 11:25, 14:6, 15:5
