kraxaforlag.se Copyright © Markus Sköld 2022 Omslag och grafisk form: Kraxa förlag Omslagsfoto: Alexander Krivitiskiy Författarfoto: Nicklas Herrera Hansson Tryck: Booksfactory, Polen isbn 978-91-519-3516-4
11:e januari
04:34 Rebecka rycker åt sig mobiltelefonen i samma ögonblick som den vibrerar på nattduksbordet. Ett snabbt klick på svarsknappen och sedan håller hon luren mot bröstet medan hon sneglar på Mårten som sover intill henne i sängen. Tatueringen på axeln höjs och sänks i takt med att han andas. Den föreställer en tupp med cigarr i mungipan som står vid ett DJ-bås och pumpar med handen – eller vingen – i luften. Rebecka har alltid tyckt att den är fånig, men hon kan ändå inte låta bli att le när hon ser den. Mårten skaffade den för att hon utmanade honom. Det var det fulaste motivet de hade i tatueringsstudion och hon trodde aldrig att han skulle gå med på det, men till hennes förvåning gillade han den. En dämpad röst hörs från mobilen. ”Hallå ? Är du där ?” Det är Sigge. ”Vänta lite”, viskar Rebecka, fäller ihop datorn och tassar så försiktigt hon kan ut ur sovrummet. ”Vad ?” ”Väckte jag dig ?” ”Nä, jag satt och jobbade. Vad vill du ?” ”Känner du till en liten stad i södra Norrland som heter Lommensvik ?” ”Mmm”, viskar Rebecka och knuffar försiktigt igen sovrumsdörren. ”Mindre stad”, säger Sigge. ”Runt tjugo tusen innevånare. Du kanske passerar den om du ska till fjällen, men nästan ingen svänger in dit.”
Rebecka lägger datorn på köksbordet, drar ut en stol och sätter sig. ”Ja, jag skrev ett reportage om småstäder för något år sen. Då var den med. Men jag åkte aldrig dit. Det var bara en stad av flera för reportaget.” ”Jag förstår dig. Ingen reser väl dit frivilligt.” ”Så vad är det med den ?” ”Det är som om den har försvunnit.” ”Vad menar du ?” ”Det är snöstorm där. En baddare. Så MSB har kontinuerlig kontakt med räddningstjänsten på orten. Du vet, ifall de behöver assistans. Men sedan i natt någon gång så tappade de kontakten. Ingen telefon. Inget internet. Nada.” ”Och du vet det här hur ?” ”Någon orolig morsa ringde in och sa att hon hade försökt få tag på sin son som bor i Lommensvik.” ”Mitt i natten ?” ”Inte vet jag, men tanten var alldeles upp i limningen. Hon hade till och med ringt polisen, men tyckte inte att de gjorde något åt det. Så hon tyckte att vi skulle göra ett reportage om det. Att polisen inte bryr sig.” ”Är det inte långsökt ändå ? Han kanske helt enkelt inte orkar med sin kontrollerande mamma mitt i natten.” ”Så tänkte jag också”, säger Sigge och drar efter andan innan han fortsätter. ”Men när jag frågade vidare så fick jag höra att hon även försökt ringa flera av hans kompisar, hans flickvän, en massa folk där uppe, men inga samtal gick fram. Så jag ringde Anders Boman på polisen.” ”Boman ? Är det han du spelar innebandy med ?” ”Precis. Tänkte be honom kolla om det gjorts någon anmälan. Men han var nervig som fan, så jag misstänkte att det var något på gång. Till slut fick jag ur honom att ingen har kontakt med Lommensvik.” 5
”Ser man på. Ovanligt bra grävt för att vara du.” Sigge skrockar. ”Jag har mina kontakter.” ”Du får berätta mer sen. Är du på redaktionen ? Ska bara dra på mig lite kläder så kommer jag. Men du Sigge.” ”Ja ?” ”Är du aldrig ledig ?” ”Ska du säga”, skrattar Sigge och lägger på. Rebecka biter sig i läppen och stryker telefonen mot hakan. Utanför köksfönstret är gatorna vita av frost. Termometern visar på några grader under noll och ett par snöflingor dansar i skenet från gatlyktorna. Hon tassar tillbaka till sovrummet, öppnar dörren och kikar in. Mårten vänder sig i sängen, men sover fortfarande. Så tyst hon kan smyger hon in och tar med sig kläder från garderoben. Ett par leggings att ha under jeansen och en extra tjock tröja. Sovrumsdörren knarrar när hon drar igen den. Rebecka håller andan. Mårten rör sig inte. Han sover fortfarande. Försiktigt stänger hon dörren och klär på sig. Hon blir stående vid köksbordet och funderar på om hon ska skriva en lapp till honom. Bestämmer sig för att strunta i det. Han får klara sig. Om hon blir borta länge kan hon ringa honom istället. Kylan biter i kinderna när hon kommer ut. Andedräkten blir till ånga. Bilen står parkerad på en tvärgata några hundra meter bort och Rebecka småspringer hela vägen. När hon svänger runt hörnet lyser parkeringsboten gul från vindrutan. ”Fan också.” Då ser hon skylten. Städdag. ”Jävla skit.” När ändrade de det ? Den satt inte där när hon parkerade, det kan hon svära på. Hon sliter åt sig p-boten och stoppar den i fickan. Dörren har frusit och isen knastrar innan Rebecka får 6
upp den. Hon slänger datorryggsäcken på passagerarsätet och letar tills hon hittar fönsterskrapan under alla kvitton, godispapper och servetter i dörrfacket. Isen på rutan är seg. Rebecka lyckas bara skrapa upp ett litet hål mitt på rutan innan hon hoppar in och vrider om nyckeln. Startmotorn kämpar en stund innan bilen motvilligt går igång. Då är det redan imma på insidan av rutan. Hon vrider upp fläkten på max, drar ner ärmen över handen och gnider över rutan ett par gånger. Det får duga. Hon lägger i växeln och kör iväg.
05:03 Simon flämtar och det väser när han andas. Med snabba steg, på gränsen till att springa, rör han sig mot änden av byggnaden. När han rundat hörnet pressar han sig mot väggen. Han andas tungt, kikar tillbaka och spanar. Det är ingen där. Han lutar huvudet mot den kalla och skrovliga väggen. Lätta snöflingor dalar sakta ner, som om de inte kan bestämma sig för var det ska landa. Som om de vet att marken fortfarande är för varm och de kommer att dö smältdöden när de snuddar asfalten. En bit bort finns en parkering med fem bilar. Han tar ett par steg i riktning mot den, men hejdar sig då ljudet av fotsteg hörs. Simon backar, ställer sig blickstilla vid väggen och håller andan. En ung kille kommer gående över parkeringen. Simon följer honom med blicken tills han är mer än halvvägs över parkeringen. Då lämnar han gömstället vid väggen och skyndar efter. Killen har hörlurar i öronen. Han lyssnar på musik och gungar huvudet i sidled fram och tillbaka medan han går. Han höjer bilnyckeln och trycker på knappen. En av bilarna blinkar till. När Simon är alldeles bakom stannar killen och vänder sig om. Simon klipper till. Slaget träffar perfekt på hakan och det hörs 7
på ljudet att det är en rejäl smäll. Killen segnar ihop. Simon sparkar honom i mellangärdet, sliter åt sig bilnyckeln och springer fram till bilen. Killen ligger kvar på marken. Han är inte medvetslös för han rör sig fortfarande, men han är uppenbarligen omtumlad. Simon hoppar in och letar efter startknappen medan svetten pärlar sig i pannan. ”Var fan är den ? !” Då hittar han den. Motorn vaknar till liv i samma ögonblick som han trycker på knappen. ”Bingo.” Han backar ut, missar precis killen som rullar undan i sista stund, och fortsätter ut från parkeringen. Han får syn sig själv i backspegeln. Ett leende sprider sig över ansiktet.
05:11 Rebecka parkerar utanför redaktionen och kliver ur bilen. Skylten på taket – den tillplattade röda cirkeln med orden Ellips Nyhetsmedia – kastar ett blekt ljus över parkeringen medan hon skyndar bort till entrén, drar passerkortet och väntar otåligt på surret från det magnetiska låset som indikerar att dörren går att öppna. Hon nickar mot nattvakten som tittar upp från sin telefon när hon närmar sig. Drar passerkortet igen i spärren och skyndar bort till hissen. Redaktionen är tom. Ibland har någon kört en all-nighter och dräller kvar vid den här tiden på morgonen, men just idag är ingen där. Enstaka skärmsläckare lyser upp rad efter rad med skrivbord. Rebecka rör sig genom det öde kontorslandskapet. Varje plats är den andra lik, fast med vissa små skillnader. Någon har vridit en av bildskärmarna på högkant. Vissa av 8
skrivborden är höjda till ståbordshöjd och vid ett par av platserna står övergivna kaffemuggar. Rebecka fortsätter bort mot studion. Dörren till kontrollrummet står öppen och där inne sitter Sigge. ”Tjena, hur går det ? Har du hört något mer ?” Han snurrar stolen mot henne. ”Jag har grävt lite. Ringde en kompis som jobbar med stadsnät och han säger att det inte har tagits emot eller skickats några internetpaket – vad nu det är – sedan klockan 03:14 i morse.” ”All trafik på internet består av paket”, säger Rebecka, drar ut en stol och sätter sig bredvid honom. ”Värst vad du kan allt då. Men något måste ha hänt. Det verkade som att det var en big deal det där med paketen.” ”Jag antar det. Så vad pratar vi om ? Är stan kvar över huvud taget ?” ”Vet ej. Och jag vet vad du tänker. Att det är ett överraskningsanfall. Men varför skulle man i så fall slå till mot en liten håla i Norrland och sedan inte följa upp det med något mer ?” ”Det var inte det jag tänkte. Jag tänkte att det har med snöstormen att göra. Massivt strömavbrott.” Sigge skakar på huvudet, sträcker sig efter kaffemuggen och tar en klunk. ”Uh, jag hatar kallt kaffe.” Han tar en klunk till och grimaserar. ”Det skulle förklara en del, men inte allt. Internet har backuper för sådant. Samma med mobilmasterna.” ”Men kan de inte ha blivit utslagna av stormen ?” ”Tänk om de inte har det. Tänk om det är något annat som hänt.” ”Vänta lite”, säger Rebecka och öppnar mobilens telefonbok. ”Jag har några kontakter där uppe. Folk som jag ringde och intervjuade när jag gjorde det där reportaget.” ”Ska du ringa nu ? Jag skulle bli skitsur om någon väckte mig vid den här tiden.” Hon hyschar åt honom och sätter telefonen till örat. Signaler9
na skorrar ett par gånger innan de slår över till en upptagetton som låter som om den kommer från början av nittonhundratalet. Hon lutar sig tillbaka i stolen. ”Är vi först med det här ?” ”Har inte hört eller sett något från någon av de andra kanalerna. Inte ens de mest fanatiska bloggarna har fått upp något om det här än.” ”Det är bara en tidsfråga. Så vad gör vi ? Ska vi ta en road trip ?” Sigge ställer ifrån sig muggen. ”Till Lommensvik ? Är du galen ?” ”Vadå ? Tycker du vi ska låta någon annan ta storyn ?” ”Jag tänkte att du kunde skriva något och vi kunde köra det direkt. Bli först på det sättet. Rapportera här hemifrån.” ”Det är inte samma sak. Vi behöver komma dit, få intervjuer från folk på plats.” ”Missade du detaljen att hela stan är insnöad ? Det är omöjligt att ta sig dit.” ”Det vet vi väl inte säkert ? Vi kan väl i alla fall kolla på möjligheterna ?” Sigge lägger armarna i kors. ”Det är väl ingen som bryr sig om Lommensvik i alla fall.” ”Jo, det kommer de att göra.” Rebecka ställer sig upp. ”Om vi gör vårt jobb så kommer hela Sverige att bry sig.” Sigge drar ett djupt andetag och skakar på huvudet. ”Vi måste göra det”, säger Rebecka. ”Det är vår plikt.” ”Men hur ska vi ens ta oss dit ? Hela tiden glömmer du lägligt nog att det inte går att ta sig fram genom snöstormen.” ”Det ordnar sig. Vi kan väl ta en skoter eller något ?” Sigge skrattar. ”Och du har naturligtvis en skoter ?” ”Så svårt kan det väl inte vara att få tag på en. Det ligger ju i Norrland. Det finns väl snöskotrar överallt där uppe.” 10
”För det första är det målfoto på om Lommensvik ens räknas till Norrland. Vi snackar någon mil norr om Dalälven här. Och för det andra så låter du inte så lite stockholmsöverlägsen nu.” ”Men vad du är can’t do. Jag behöver höra can do nu. Det var ju du som hittade det här, men nu låter det som att du inte vill göra något av det.” Sigge suckar. ”Fine. Låt höra din plan.” ”Jag tänker att vi får tag på en snöskoter. Det måste finnas något ställe i närheten av Lommensvik som vi kan hyra från. Vi tar oss in, kollar vad som har hänt. Får lite första intryck från de boende där.” Sigge skakar på huvudet. ”Kan du inte bara skriva en artikel ? Vi kommer att få en massa skit från Gunnar om vi drar iväg på något sådant här utan att cleara med honom först. Och jag har fan inte råd att pröjsa bensin eller någon jävla skoterhyra själv.” ”Du vet vad som kommer att hända om jag bara skriver något. Gunnar låter Anderberg hyra en helikopter och så får hon bilder från stan. Sedan spelar det ingen roll att vi var först med vår lilla notis.” ”Jag vet inte …” ”Så varför ringde du och väckte mig i så fall ?” ”Det gjorde jag ju inte sa du.” ”Kom igen nu. Jag hittar någon som kan hyra ut en snöskoter och så tar jag det på firmakortet. Sedan ringer jag Gunnar och pitchar. Om han säger nej så struntar vi i det. Men det kommer han inte att göra. Börja packa bilen. Vi behöver inte så mycket. En kamera borde räcka. Kom ihåg att vi ska få det med oss på skotern.”
11
06:40 Simon kastar blickar i backspegeln medan han kör. Emellanåt skymtar strålkastare genom snön. Han kör förbi vägskyltar utan att lägga märke till dem. Snöflingorna piskar ilsket mot vindrutan och bildar en vägg som påminner om bruset från en död tv-kanal. Sikten är inte mer än några meter framför bilen, men det hindrar honom inte från att hålla hög fart. Däcken plöjer genom den decimeterdjupa snön och skapar fåror. Antingen var det länge sedan någon körde här eller så snöar det så kraftigt att alla andras spår har utplånats. Någon har rökt i bilen. Simon rynkar på näsan. ”Idiot.” Han öppnar sidorutan ett par centimetrar och låter kall frisk luft strömma in i kupén. Ett par snöflingor letar sig in genom springan och dalar ner på hans axel. Det rycker i ögonvrån. Han kniper ihop ögonen och drar ett djupt andetag. Dunkar sig själv i pannan med handloven. Snön skrapar mot sidan av bilen. Han flämtar, slår upp ögonen och styr tillbaka mot mitten av vägen. ”De kan inte vara efter dig. Inte nu”, mumlar han. ”Det finns inte en chans.” Ändå pressar han gaspedalen mot golvet. Snöflingor slår mot rutan mellan vindrutetorkarnas svep. Duns, duns, duns. Det rytmiska ljudet är både sövande och skrämmande. Bilen glider fram och tillbaka över snön. Ett ilsket tjutande ljud hörs från springan i fönstret. En avfartsskylt – Lommensvik – passerar vid sidan av vägen. I samma ögonblick dör bilen. Ljudet från motorn tystnar, instrumentbrädan blir svart. Däcken släpper fästet om snömodden och bilen kanar över vägen. Simon drar i ratten för att räta upp bilen, men ingenting han gör har någon effekt. Bilen glider i sidled över vägen, rakt mot vägrenen. En stor snövall kommer närmare. En dov smäll. Simons huvud kastas framåt och sedan blir allt omkring honom mörkt. 12