BokGym
SÄLLSKAPSDJUR 1
Bengt Weidow och Marina Jonsson
SÄLLSKAPSDJUR,
Innehåll
SÄLLSKAPSDJUR
Sällskapsdjurens
Sällskapsdjurens
Sällskapsdjurens
ORGAN OCH LIVSPROCESSER
Sällskapsdjur, nivå 1
Centralt innehåll
Undervisningen i ämnet sällskapsdjur på nivå 1 ska behandla följande centrala innehåll:
Biologisk grund
• Identifiering och namngivning av vanligt förekommande arter av sällskapsdjur.
• Reproduktion och avel, till exempel könsbestämning, dräktighetstid och avvänjningsålder.
• Sällskapsdjurs byggnad däribland organ och organsystem samt rörelseapparaten.
• Livsprocesser däribland andning, blodcirkulation och fodersmältning samt djurens rörelse och temperaturkontroll.
CENTRALT INNEHÅLL: xyz
• Sällskapsdjurens historik och betydelse för människan.
• Djurarternas egenskaper, naturliga beteenden och behov.
• Typiska och avvikande beteenden samt åtgärder för att främja naturliga beteenden, till exempel miljöberikning.
• Foder och foderstater, fodrets näringsinnehåll och kvalitet samt artspecifika foderbehov.
• Djurvälfärdsbegreppet och hur det används.
• Metoder för avlivning samt hantering av döda djur.
Arbetsuppgifter och utrustning
• Observation och visitering av sällskapsdjur samt tolkning av djurs beteenden.
• Hantering av djurfoder samt foder- och vattenhygien.
• Etisk hantering samt daglig skötsel av olika sällskapsdjur i olika åldrar, till exempel utfodring och tillsyn.
• Skötsel och underhåll av vistelseutrymmen samt kontroll av utrustning.
• Återkommande rutinåtgärder, till exempel visitation, hälsokontroll, pälsvård och kloklippning.
• Hygien och smittskyddsrutiner i samband med aktuella arbetsuppgifter.
Arbetsmiljö, säkerhetsfrågor och bestämmelser
• Ergonomi och säkerhet i samband med arbete med sällskapsdjur samt val av arbetsmetoder för att främja ett långsiktigt hållbart arbetsliv.
• Resurseffektivitet och miljöhänsyn.
• Lagar och andra bestämmelser som gäller yrkesmässigt arbete med sällskapsdjur.
Betygskriterier
Av 15 kap. 24 § andra stycket och 20 kap. 37 § andra stycket skollagen (2010:800) följer att läraren vid betygssättningen i ett ämne ska göra en sammantagen bedömning av elevens kunskaper på den aktuella nivån i ämnet i förhållande till de betygskriterier som gäller för ämnet som helhet och sätta det betyg som bäst motsvarar elevens kunskaper. Samtliga kriterier för betyget E ska dock vara uppfyllda för att eleven ska kunna få ett godkänt betyg.
Betyget E
F Eleven identifierar med viss säkerhet arter av sällskapsdjur och namnger dessa med vetenskapliga och yrkesmässiga termer. Eleven redogör översiktligt för olika sällskapsdjurs anatomi och livsprocesser.
F Eleven observerar sällskapsdjur och identifierar med viss säkerhet tecken som tyder på välmående och eventuella avvikelser från detta. Eleven gör enkla bedömningar med utgångspunkt i sina observationer och föreslår åtgärder för att förbättra djurens hälsa och närmiljö.
F Eleven redogör översiktligt för olika fodermedel och deras egenskaper samt gör enkla foderberäkningar för olika djurarter.
F Eleven sköter och hanterar med visst handlag sällskapsdjur på ett etiskt och säkert sätt samt utifrån djurens behov och verksamhetens krav.
F Eleven väljer och använder ekonomiskt och miljömässigt hållbara arbetsmetoder och arbetar i enlighet med lagar och andra bestämmelser som rör djurhållning. I arbetet vidtar eleven med viss säkerhet smittförebyggande åtgärder.
Betyget D
F Elevens kunskaper bedöms sammantaget vara mellan C och E.
Betyget C
F Eleven identifierar med säkerhet arter av sällskapsdjur och namnger dessa med vetenskapliga och yrkesmässiga termer. Eleven redogör utförligt för olika sällskapsdjurs anatomi och livsprocesser.
F Eleven observerar sällskapsdjur och identifierar med säkerhet tecken som tyder på välmående och eventuella avvikelser från detta. Eleven gör välgrundade bedömningar med utgångspunkt i sina observationer och föreslår åtgärder för att förbättra djurens hälsa och närmiljö.
F Eleven redogör utförligt för olika fodermedel och deras egenskaper samt gör relativt avancerade foderberäkningar för olika djurarter.
F Eleven sköter och hanterar med gott handlag sällskapsdjur på ett etiskt och säkert sätt samt utifrån djurens behov och verksamhetens krav.
F Eleven väljer och använder ekonomiskt och miljömässigt hållbara arbetsmetoder och arbetar i enlighet med lagar och andra bestämmelser som rör djurhållning. I arbetet vidtar eleven med säkerhet smittförebyggande åtgärder.
Betyget B
F Elevens kunskaper bedöms sammantaget vara mellan A och C.
Betyget A
F Eleven identifierar med god säkerhet arter av sällskapsdjur och namnger dessa med vetenskapliga och yrkesmässiga termer. Eleven redogör utförligt och nyanserat för olika sällskapsdjurs anatomi och livsprocesser.
F Eleven observerar sällskapsdjur och identifierar med god säkerhet tecken som tyder på välmående och eventuella avvikelser från detta. Eleven gör välgrundade och nyanserade bedömningar med utgångspunkt i sina observationer och föreslår åtgärder för att förbättra djurens hälsa och närmiljö.
F Eleven redogör utförligt och nyanserat för olika fodermedel och deras egenskaper samt gör avancerade foderberäkningar för olika djurarter.
F Eleven sköter och hanterar med mycket gott handlag sällskapsdjur på ett etiskt och säkert sätt samt utifrån djurens behov och verksamhetens krav.
F Eleven väljer och använder ekonomiskt och miljömässigt hållbara arbetsmetoder och arbetar i enlighet med lagar och andra bestämmelser som rör djurhållning. I arbetet vidtar eleven med god säkerhet smittförebyggande åtgärder.
1
CENTRALT INNEHÅLL:
■ Sällskapsdjurens historik och betydelse för människan.
Dingon (Canis lupus dingo) är en australisk vildhund. Den antas härstamma från de hundar människan hade med sig från sydöstra Asien till Australien för flera tusen år sedan.
Sällskapsdjur
Sällskapsdjur kallas de djur som människor håller som sällskap, till skillnad från produktions- eller arbetande djur. Husdjur som ko, gris och får, är produktionsdjur, då de hålls för produktion av mat. Häst är också i vissa avseenden ett sällskapsdjur, men behandlas inte i denna bok. Ett sällskapsdjur är oftast domesticerat och har en stor betydelse för människans välbefinnande.
Vissa djur har hållits av människor under mycket lång tid, exempelvis kanariefåglar. Det är framförallt vissa fåglar och däggdjur som tidigt hade rollen som sällskapsdjur, men på senare tid har även fiskar, reptiler, groddjur, spindeldjur och insekter blivit vanligare. Vissa djur är inte tillåtet att hålla som sällskapsdjur, exempelvis de flesta rovdjur och rovfåglar.
Sällskapsdjurens historia
För cirka 10 000 år sedan övergick människan från ett liv i en kringvandrande jägar- och samlarkultur till en mer bofast jordbrukskultur. Flera anledningar låg till grund för denna utveckling. En var en växande befolkning. Jordbrukskultur gav mer mat än att jaga och samla mat. En annan orsak var förbättrade jaktmetoder, vilket ledde till att bytesdjuren blev färre. Samtidigt började en del djurarter att domesticeras och blev till husdjur.
Vargen blev det första djuret som människor domesticerade.
Djurens anpassning till människan skedde successivt. När bytesdjuren minskade samlades vissa flocklevande djur i hjordar. Människan kunde då driva djuren till områden där det fanns mat och vatten, samtidigt som de skyddades mot rovdjur. Sakta anpassade djuren sig till människan och blev till husdjur.
Den första djurarten som domesticerades var vargen, som med tiden utvecklades till våra dagars hund. Därefter domesticerades get, får och gris.
Genetiska studier har visat att vilda djur från olika geografiska områden har legat till grund för dagens husdjur. Exempelvis har geten och fåret sitt ursprung inom den bördiga halvmånen i Mellanöstern mot floden Indus i Pakistan. Kon härstammar från västra delen av denna region inklusive Indien och grisen från både västra Turkiet och Kina. Katten härstammar dock från den afrikanska vildkatten och inte från den europeiska eller asiatiska vildkatten. Detta har DNA-forskning visat.
Domesticeringen skedde successivt. Människan valde ut olika individer av djur för avel. Man valde de djur som hade egenskaper som tilltalade. Sakta förändrades det vilda djuret till att anta det domesticerade djurets egenskaper, vilket kunde vara ett djur med ett lugnare och mer fogligt temperament. Förutsättningar för att en djurart skulle kunna bli domesticerat var att arten kunde föröka sig i fångenskap, snabbt kunna anpassa sig till en ny livsmiljö, ny diet och nya sjukdomar. Andra förutsättningar var att djurarten var social, kunna underkasta sig en människa som ledare och inte vara alltför flyktbenäget eller nervöst.
Flertalet av våra domesticerade arter är flockdjur. Många är anpassningsbara med god förmåga att lära sig nya saker. De lever sällan i fasta långvariga parförhållanden och parar sig fritt mellan olika hanar och honor.
Bördiga halvmånen är ett halvcirkulärt område i Mellanöstern. Det omfattar delar av det som idag är Israel, Jordanien, Libanon, Syrien och Irak. Även floddalar och angränsande bördiga områden i Egypten, Cypern, Turkiet och Iran hör till bördiga halvmånen.
Vildget var ett av de tidigaste djuren som domesticerades av människan.
Kunskapskontroll
Frågor
1 Vad är det för skillnad på sällskapsdjur och produktionsdjur?
1
CENTRALT INNEHÅLL:
2 Av vilka anledningar blev människan bofast för 10 000 år sedan?
3 Vad är den bördiga halvmånen?
4 Hur måste djuret vara för att det ska kunna domesticeras?
5 Redogör för skillnaden mellan ett domesticerat och ett tämjt djur.
6 Beskriv hur ett vilt djur som vargen successivt blev till husdjuret hund.
2
CENTRALT INNEHÅLL:
■ Sällskapsdjurs byggnad däribland organ och organsystem samt rörelseapparaten.
■ Livsprocesser däribland andning, blodcirkulation och fodersmältning samt djurens rörelse och temperaturkontroll.
Organ och livsprocesser
Flertalet av våra sällskapsdjur tillhör klassen däggdjur. Men det finns även sällskapsdjur som systematiskt tillhör klasserna fåglar, kräldjur, groddjur, benfiskar samt insekter. Då de flesta sällskapsdjuren är däggdjur omfattar detta kapitel om organ och livsprocesser huvudsakligen denna klass.
Däggdjur
Däggdjur är den högst utvecklade klassen bland ryggradsdjuren. Däggdjurets hjärna är en aning större än hos andra djur och också mer komplicerat byggd. I likhet med fåglar har däggdjuren en inre värmereglering. Denna förmåga är en viktig orsak till att däggdjuren lyckats kolonisera i stort sett alla jordens miljöer. Många däggdjur är helt eller delvis aktiva på nätterna. Däggdjurens omvårdnad av sina ungar är avancerad och påtagligt utvecklad. I grunden har alla däggdjurs anatomi och fysiologi en liknande utformning.
Hud och extremiteter
Huden är normalt täckt med hår, som byts (fälls) ett par gånger om året. Hos en del arter är håren kraftigt reducerade eller ersatta med taggar eller fjällplåtar.
På kroppen finns två par extremiteter. Dessa varierar i utformning och funktion. Flertalet däggdjur använder extremiteterna som förflyttnings och/eller griporgan. De är då försedda med förstärkningar och anpassningar i form av förhårdnader (klor, hovar, klövar, trampdynor) eller fingrar.
Alla däggdjurs skelett har en likartad uppbyggnad. Bilden visar skelettet hos en hund.
Skelettet och muskulatur
Stommen i skelettet är ryggraden, som består av ett antal kotor. Ryggraden bär upp huvudet, de fyra extremiteterna och revbenen. Inuti skelettet finns benmärg, vars främsta funktion är att producera blodkroppar.
På skelettet är musklerna fästade. Det är senor i musklernas ändar som fäster i skelettet. Med hjälp av musklerna kan djuren röra sig. Däggdjurens muskelvävnad är av skilda slag och påverkas av viljan i varierande grad. Exempelvis påverkas hela rörelseapparaten av viljan att förflytta sig medan hjärtats muskler inte alls påverkas av djurets egen vilja.
Hjärt- och kärlsystemet
Hjärtat har fyra kamrar och pumpar runt blodet. Dels pumpas blodet till lungorna (lilla kretsloppet), och dels genom stora kroppspulsådern till resten av kroppen (stora kretsloppet). Det är i lungorna som blodet syresätts. Härifrån går det åter till hjärtat och pumpas ut till kroppens alla celler. När blodet avlämnat syret i cellerna går det åter till hjärtat och ett nytt kretslopp kan påbörjas.
Lungorna
Alla däggdjur andas med lungor. Lungorna påminner om ett träd vars förgreningar i spetsarna är mycket tunna rör. Rören slutar med lungblåssäckarna. Omkring de halvklotformiga lungblåsorna finns ytterst små blodkärl. Här sker överföringen av syre från lungorna till blodet. Det är behovet av syre till kroppens alla celler som styr andningsbehovet. När ett djur anstränger sig behöver muskelcellerna mer syre och djuret andas fortare.
Luftstrupe, bronker och lungblåssäckar. Omkring de halvklotformiga lungblåsorna finns ytterst små blodkärl. Här sker överföringen av syre från lungorna till blodet.
En muskel består av ett antal muskelbuntar som hålls samman av bindvävnad. Varje muskelbunt består i sin tur av ett stort antal muskelfibrer. Varje muskelfiber innehåller ett stort antal myofibriller. Dessa består av ett regelbundet mönster av tjocka och tunna proteintrådar, som består av proteinerna aktin och myosin. När muskeln ska arbeta sker en impuls från hjärnan som leder till sammandragningar i muskeln. Reaktionerna sker under en bråkdels sekund och leder till att djuret kan röra sig.
1
Rosahårig chilespindel är en art fågelspindel som hålls som sällskapsdjur.
FAKTA:
Spindelarter
I världen finns det cirka 42 000 spindelarter, varav cirka 740 i Sverige.
Spindeldjur
Kroppen hos spindeldjuren är uppdelad i framkropp och bakkropp och har fyra par ben. Längst fram på framkroppen sitter ett par klor, som används till att fånga byten med. Bakom dem finns det palper som djuret använder när föda förs in i munnen. Bakkroppen innehåller fodersmältningsorgan, trakéer och könsorgan. Spindeldjuren omfattar bland annat ordningarna skorpioner, spindlar och kvalster.
Kommer man riktigt nära en spindel framifrån, kan den se på oss med sina åtta ögon. Spindlar framställer eleganta och sinnrika fångstnät av olika utseende med hjälp av spinntrådar. De kommer från spinnkörtlar som avsöndrar ett klibbigt ämne bestående av proteiner. När det stelnar i luften, blir det synnerligen elastiskt. I nätet beter sig spindeln som ett rovdjur, och fångar in små insekter. Hon förlamar dem med giftiga bett.
En hel del spindlar, bland annat fågelspindlar, spinner inget nät. I stället springer de i kapp sitt byte. Fågelspindlar är stora håriga djur, som också förekommer som husdjur inomhus i terrarier.
Insekter
Insekter varierar i hög grad både i form och storlek. Det är naturligt med en sådan rikedom av arter. Vissa yttre och inre egenskaper är gemensamma för alla insekter. Det gäller bland annat kroppens hud. Den är täckt av en kutikula, det vill säga ett hudskelett. Kutikulan består av kitin och härdat protein. En annan gemensam egenskap är att alla insekter består av tre delar: huvud, mellankropp och bakkropp.
De arter insekter som hålls som sällskapsdjur i terrarier är relativt få. Vanligast är vandrande pinnar, som tillhör ordningen spökskräckor, samt några olika arter skalbaggar.
FAKTA:
En insekts delar och organ.
Insekters nervsystem
Insekter har ett mycket välutvecklat nervsystem med en hjärna som är placerad i huvudet. Hjärnan är störst hos de samhällsbyggande insekterna. Nervsystemet är djurvärldens effektivaste. Det blir mycket påtagligt när man exempelvis försöker fånga en husfluga. Handen har inte hunnit flytta sig långt innan flugans nervsystem hinner reagera, och den tar till vingarna. Det finns andra insekter som har nervsystem som är ännu snabbare än husflugans.
Huvud
På huvudet finns till det yttre mundelar, antenner och ögon. Mundelarna kan antingen vara bitande eller sugande. Insekter som har bitande mundelar äter fast föda. Det kan vara växter eller djur. Insekter med sugande mundelar lever av flytande föda. Det kan vara växtsaft eller annan flytande föda. På antennerna sitter luktorganen. De är hos många insekter mycket välutvecklade. Antennerna kan också fungera som känselspröt.
Insekternas ögon är mycket stora och kallas för facettögon. De är sammansatta av en mängd små så kallade punktögon, med var sin lins. Antalet facetter kan i extrema fall vara närmare 30 000. Insekterna har i allmänhet relativt dålig syn trots det stora antalet facetter. Förutom facettögonen har många insekter tre små punktögon uppe på hjässan.
Mellankropp
Mellankroppens viktigaste delar är två par vingar och tre par ben. Vingarna är tillbakabildade hos några insektsgrupper. Det gäller båda vingparen hos de lägst stående insekterna samt hos vissa grupper bland ordningen steklar. I ordningen tvåvingar är det ena vingparet reducerat. Inuti mellankroppen är det mesta av utrymmet fyllt med muskler för vingar och ben.
Bakkropp
Bakkroppen innehåller många olika organ. Dels finns där fodersmältningsorgan och utsöndringsorgan, dels stora delar av blodkärlssystemet. Det består av ett enda blodkärl som löper längs ryggen och vars bakre del bildar ett slags hjärta.
Insekterna andas med trakéer. Det är rör som går från utsidan in i kroppen. Luften förs via rikt förgrenade trakéer till olika organ. Här försörjs dessa vävnader med syre. Den syrefattiga luften går sedan ut genom andra trakéer. Hos många insekter kan man på bakkroppens sidor se en rad små hål, som ser ut som prickar. Det är mynningarna på trakéerna.
Spökskräckor
Det mest utmärkande för arterna i ordningen spökskräckor är deras förmåga att smälta ihop med omgivningen. På så sätt gömmer de sig för rovdjur. Typiska representanter för ordningen är ”vandrande pinnar” och ”vandrande blad”. På lite avstånd är det nästan omöjligt att urskilja spökskräckor när de gömt sig utmed en stam eller i ett bladverk.
Vandrande pinnar är en av de få insektsarter som hålls som sällskapsdjur i terrarier. Spökskräckor förekommer huvudsakligen i tropiska miljöer. I världen finns det cirka 2 500 spökskräckarter, varav inga är fritt levande i Sverige.
FAKTA:
Sexuell fortplantning
De flesta insekter har sexuell fortplantning och lägger ägg. Fortplantningsorganen finns i bakkroppen. Hos många arters honor kan man dessutom se äggläggningsröret i bakändan. Några insektsgrupper har i en del generationer partenogenes. Partenogenes innebär att ett djur kan fortplanta sig utan föregående befruktning. Bladlöss är ett exempel på en insektsgrupp där det förekommer partenogenes, det vill säga att honorna föder till synes levande ungar. Äggen har redan kläckts inuti bladlössen.
Ofullständig förvandling: från ägg till fullbildad insekt (i detta exempel en skinnbagge).
Fullständig förvandling: från ägg, via larvstadier och puppa till fullbildad insekt (i detta exempel en knäppare).
FAKTA:
Insekters förvandling
När en insekt växer kan den antingen genomgå en ofullständig eller en fullständig förvandling. Vid den ofullständiga förvandlingen kläcks först ägget. Ur ägget kommer det fram en larv. Efter hand som larven äter och växer blir den yttre huden för trång. Den sprängs och i nästa stadium är larven större. Det upprepas några gånger allteftersom larven växer. Efter varje hudömsning blir larven alltmer lik den fullvuxna individen. Efter den sista hudömsningen har insekten nått både sin slutliga storlek och den fullbildade artens utseende.
Vid fullständig förvandling (metamorfos) passerar insekterna förutom ett ägg- och larvstadium även ett puppstadium. Efter några larvstadier förvandlas huden till en hård puppa. Inuti puppan går insekten igenom en slags förvandling. Efter förvandlingen, som tar en viss tid, gör insekten hål på puppan och tar sig ur denna. Den fullbildade insekten har ett helt annat utseende än larven. Många gånger lever larven och den fullbildade insekten på olika slags föda och konkurrerar därmed inte med varandra. De större ordningar med insekter som har fullständig förvandling är skalbaggar, steklar, nätvingar, nattsländor, fjärilar, tvåvingar och loppor. Alla övriga ordningar har ofullständig förvandling.
Kunskapskontroll
Frågor
1 Vad är kännetecknande för djur som tillhör klassen däggdjur jämfört med andra ryggradsdjur?
CENTRALT INNEHÅLL:
2 Vilka slag av förstärkningar och anpassningar på extremiteterna finns det hos däggdjur?
3 Vad består skelettet hos däggdjur av?
4 Var är musklerna hos däggdjuren fästade?
5 Beskriv en muskels olika delar.
6 Vilken är skillnaden mellan stora kretsloppet och lilla kretsloppet i däggdjurens kärlsystem?
CENTRALT INNEHÅLL:
xyz
■ Identifiering och namngivning av vanligt förekommande arter av sällskapsdjur.
■ Djurarternas egenskaper, naturliga beteenden och behov.
■ Typiska och avvikande beteenden samt åtgärder för att främja naturliga beteenden, till exempel miljöberikning.
Kännetecknen för de hundartade rovdjuren är att de inte kan dra in sina klor i tassen, till skillnad mot de flesta kattdjur.
Fakta hund
Livslängd 10–12 år
Kroppstemperatur 38–39 °C
Puls 60–120 slag per minut
Andning 10–40 andetag per minut
Vikt 2–90 kilo beroende på ras
FAKTA:
Flockliv
En hund är en mycket social art och vill leva med sin flock, lever hunden i ett mindre hushåll riskerar den att bli ensam under längre perioder än hos en familj med flera familjemedlemmar.
FAKTA:
Dingon
Dingon (Canis lupus dingo) är en australisk vildhund. Troligen anlände den till Australien med människan från sydöstra Asien. Det skedde för tusentals år sedan. Idag är dingon det största landlevande rovdjuret i Australien.
Egenskaper och beteende
Alla de djurarter som människan har som sällskapsdjur ryms inte i denna bok. De allra vanligaste arterna behandlas relativt utförligt. För artrika djurgrupper såsom burfåglar, akvariefiskar, groddjur, reptiler samt leddjur begränsas presentationen till minst en representativ art för varje grupp. För dessa djurarter är skötsel, hantering, utfodring och uppfödning mer generell och översiktlig.
Hund
Hunden (Canis lupus familiaris) är ett däggdjur, som tillhör ordningen rovdjur (Carnivora) och familjen hunddjur (Canidae). Den härstammar från vargen, som var ett av de första djuren som människan domesticerade. När och var detta skedde är mycket omdiskuterat och ännu inte fullt klarlagt. Ett av de äldsta fynden av tamhund har hittats i Australien och är över 15 000 år gammalt.
Vargen drogs till människans boplatser för att finna föda. Så småningom började människan prägla avkommor till vargen för att ha dem till jakt och som vakthund. Vargen lever i utpräglade familjeflockar med ett alfapar som ledare. De lever främst av klövdjur som de jagar genom att göra bytet så utmattat så att det sedan lättare kan dödas. En hund räknas som en underart till vargen och kan få en fertil avkomma om den parar sig med en varg. Detta är dock inte tillåtet i Sverige.
Hundens förfader är vargen (Canis lupus). Bilden visar en hanne, som kan väga upp emot 80 kg.
FAKTA:
Gråvarg eller ulv Vargen kallas också för gråvarg eller ulv. En gång var det världens mest spridda däggdjur. Den har dock utrotats från stora delar av sitt utbredningsområde. Orsaken är att varg angriper människans boskap och är även konkurrent till människans jakt på vilt. Dessutom finns en rädsla för vargen att den ska angripa människor.
Egenskaper och naturligt beteende
Hundar har ett annorlunda beteende än vargar. De lever inte i samma utpräglade familjeflockar som sin anfader. Många hundar trivs med att leva i flock tillsammans med andra hundar, förutsatt att flockens sammansättning är någorlunda stabil. Studier har visat att hundar verkar se på oss människor som del i en närstående familj. I en sådan familjeflock är det människan som är flockledare.
Luktsinnet
Hunden har ett mycket känsligt luktsinne - ett av djurvärldens mest utvecklade. Hundnosen är normalt fuktig och det hjälper hunden att samla och lösa upp doftpartiklar.
I hundens doftcentrum finns det mellan 220 till 300 miljoner doftreceptorer som tar upp doften och skickar den vidare till luktloben i hundens hjärna, vilken är fyra gånger större än människans luktlob. Detta gör att användningsområdena för hundens nos är stora, allt från att spåra brottslingar, hitta narkotika och sprängämnen till att larma om en människas epilepsianfall.
Kommunikation
Hunden använder hela kroppen när den ska kommunicera med andra hundar och med människan. De kan med sitt kroppsspråk berätta när de är glada och mår bra, men också när de är nervösa eller oroliga på något sätt.
En hund skäller när den försöker uttrycka sig verbalt och ett hundskall kan finnas i många olika tonhöjder. En varg skäller inte normalt utan den ylar i stället. Många hundar kan också yla, speciellt när de känner sig ensamma eller om hunden känner stress eller rädsla. En hund som viftar på svansen visar ofta glädje till skillnad mot katten som visar aggression. Har hunden stoppat in svansen mellan benen är det ett tecken på rädsla, medan en svans som står upprätt kan visa på uppmärksamhet från hunden, men även på dominans.
Avvikande beteenden
Inlärning spelar en stor och viktig roll i hundens liv för att den ska kunna anpassa sig till olika livssituationer. Vissa hundar har en bra förmåga att anpassa sig till olika miljöer och därför också en större förmåga att lära sig, medan andra hundar inte har lika stort behov av att kunna anpassa och förändra sitt beteende genom inlärning.
Många hundar som blir lämnade ensamma kan bli stresspåverkade och utveckla beteende där hunden börjar skälla, yla, bita på inredning eller andra saker i sin omgivning. Allra viktigast för att förebygga dessa oönskade beteenden är att ägna hunden tid, att aktivera den och lämna hunden ensam i så lite utsträckning som möjligt. Aktiviteter kan vara promenader och annan motion i olika miljöer, lek med boll eller lydnadsträning.
Hunden kan använda varje näsborre enskilt för att kunna urskilja varifrån doften kommer.
Att leka med boll är ett av de absolut vanligaste sätten att få hunden aktiverad.
En hund kommunicerar på olika sätt, bland annat genom att skälla.
behöver aktiveras varje dag för
Hundens känsliga nos söker efter narkotika bland väskorna på en flygplats.
Hundar
att må bra.
1
Den sibiriska tigern (Panthera tigris altaica) är det största vilda kattdjuret. Arten är starkt hotad. Vild sibirisk tiger finns i ett mindre område i östra Ryssland och norra Kina.
Katt
Fakta katt
Livslängd 10–20 år
Kroppstemperatur 38,0–39,0 °C
Puls 110–140 slag per minut
Andning 20–40 andetag per minut
Vikt 2–12 kilo beroende på ras
Tamkatten (Felis catus) är ett däggdjur, som tillhör ordningen rovdjur (Carnivora) och familjen kattdjur (Felidae). I familjen ingår de stora kattdjuren lejon, tiger, leopard, puma och snöleopard, de små kattdjuren lodjur, serval, karakal, leopardkatt och katter (Felis) samt gepard, som utgör en egen grupp.
Tamkatten härstammar från falbkatten (Felis silvestris lybica) som är en underart till den afrikanska vildkatten (Felis silvestris) som levde i den bördiga halvmånen: Turkiet, Cypern, Iran, Irak och Egypten för omkring 10 000 år sedan. Vildkatten drogs till människornas bosättningar när många skadedjur som råttor, möss och fåglar samlades i spannmålsförråden. Denna miljö blev en ekologisk nisch för vildkatten. Falbkatten finns fortfarande som vildkatt, bland annat i Israel och i Egypten.
Katter som av människan införts på öar har i en del fall orsakat betydande skada. De har blivit ett allvarligt hot mot andra djur. Det gäller särskilt mot fåglar som häckar på marken.
FAKTA:
Namn på katter
Ett handjur kallas katt, ett hondjur katta och en unge kattunge. Tamkatter som är födda i vilt tillstånd eller som blivit förvildade kallas ibland felaktigt för ”vildkatter”.
Afrikansk vildkatt (Felis silvestris lybica) fotograferad i Kalahariöknen i Sydafrika.
Det minsta vilda kattdjuret är den rostfläckiga katten (Prionailurus rubiginosus), som finns i södra Indien och på Sri Lanka.
Långhårig svart tamkatt.
Fakta guppy
Livslängd 1–3 år
Storlek 3,5 centimeter (hanar), 5 centimeter (honor)
CENTRALT INNEHÅLL:
Två guppy-hannar uppvaktar honan, som är längst till höger.
Fakta metallpansarmal
Livslängd 15 år
Storlek 8 centimeter
FAKTA:
Tarmandning
Pansarmalarna simmar regelbundet upp till ytan och snappar luft, luften passerar sedan tarmkanalen där syret så småningom utvinns. Detta kallas för tarmandning och kompenserar för syrebrist i stillastående vattendrag.
Skäggtömmar
Skäggtömmar är smak- och känselorgan hos vissa fiskar. De kan sitta på hakan, nosen eller runt munnen. Organen utgörs av rörliga spröt eller tentakler. Skäggtömmarna hjälper fiskarna att hitta föda i grumligt bottenvatten. Vanliga fiskarter som torsk, gråsej, långa, kolja, malar och lake, har alla skäggtömmar.
Guppy
Guppy (Poecilia reticulata) tillhör överklassen benfiskar och familjen levandefödande tandkarpar (Poeciliidae). Den idag så populära akvariefisken upptäcktes och beskrevs som ny art så sent som 1856. Det är en sötvattensfisk som härstammar från Centralamerika och norra Sydamerika. Genom människan har den spritts till alla kontinenter utom Antarktis.
Egenskaper och naturligt beteende
Guppyn härstammar från sötvattendrag i Sydamerika. Här lever den i stim. Det ser ut som om honan föder levande ungar, men det är äggen som kläcks inne i honan omedelbart före själva födseln. Fenomenet kallas för ovovivipari.
Metallpansarmal
Metallpansarmal (Corydoras aeneus) tillhör överklassen benfiskar och familjen pansarmalar (Callichthyidae). Pansarmalarna är sötvattensfiskar och tillhör kategorin bottenfiskar. Namnet pansarmal kommer från att de flesta arterna i familjen har ett pansarliknande fjäll över kroppen som utgör ett visst skydd. Metallpansarmalen har sitt ursprung i Syd och Centralamerika.
Egenskaper och naturligt beteende
Pansarmalarna ingår ofta i stim och lever på mjuka bottnar i främst strömmande och grunda vatten. I stillastående vatten simmar de regelbundet upp till ytan och snappar upp luft för senare tarmandning. Pansarmalarna har skäggtömmar som de använder när de söker föda på botten.
En metallpansarmal där man tydligt ser dennes skäggtömmar på hakan.
En grupp metallpansarmalar letar efter föda på botten av ett akvarium.
Hannen av en guppy. Honan är större än hanen och har blygsammare färger.
Vanlig clownfisk
Vanlig clownfisk (Amphiprion ocellaris) tillhör överklassen benfiskar och familjen frökenfiskar (Pomacentridae). Det är en saltvattenfisk.
Man hittar clownfisk i korallreven i de varma delarna av de stora världshaven, bland annat i de västra delarna av Stilla havet och i de östra delarna av Indiska Oceanen. Den lever i skydd av anemoner, främst med arten Heteractis magnifica. Clownfisken brukar också kallas för anemonfisk.
Egenskaper och naturligt beteende
Clownfiskar befinner sig i stora korallrev, där de lever i symbios med havsanemoner. De lever i grupper som har en strikt rangordning med en dominant hona högst upp.
Honan parar sig med den dominanta hanen. Övriga fiskar i gruppen är inte fertila. Dör den dominanta honan kan den dominanta hanen byta kön och en av de andra hanarna tar över den dominanta hanens plats. Alla clownfiskar föds som hanar. När fisken har hittat en egen havsanemon försvarar den denna aggressivt.
Avvikande beteenden
Om en fisk förändrar sitt sätt att simma kan den vara sjuk. En möjlig orsak kan vara att den fått problem med simblåsan. Risken att få problem med akvariefiskarna minskar om akvariet är tillräckligt stort för de fiskar man har, om temperaturen är rätt, om botten är lämplig för de arter som finns i akvariet, om växterna är lämpliga, renaren anpassad och fungerar samt att akvariet i övrigt sköts.
Fakta vanlig clownfisk
Livslängd 10–20 år
Storlek 11 centimeter
Vanlig clownfisk i en havsanemon. Clownfisken är ganska liten och har normalt de karaktäristiska färgerna med vita och orange ränder. I vissa områden utanför Australien kan clownfisken dock i stället ha svarta och vita ränder.
Ett välfungerande och avancerat saltvattensakvarium med uppbyggt korallrev.
FAKTA:
Symbios
Ordet symbios betyder ett biologiskt samliv där två organismer är ömsesidigt beroende av varandra. Clownfisken och havsanemonen är ett bra exempel på symbios. Fisken försvarar aggressivt sin anemon mot andra djur. Clownfisken förser även sin havsanemon med näring från sin avföring. Havsanemonen, å andra sidan, skyddar clownfisken. Det gör den genom att den har giftiga tentakler med nässelceller. Med dessa fångar den och bedövar sina byten med. Clownfisken är skyddad genom ett lager av slem.
Vanlig clownfisk i ett saltvattenakvarium. Deras rena och karakteristiska färger har bidragit till att den blivit omtyckt.
Kunskapskontroll
Frågor
1 Berätta vad du vet om hundens härstamning.
CENTRALT INNEHÅLL:
2 I vilka situationer lever hunden som ett flockdjur?
3 Berätta om hundens luktsinne.
4 På vilka sätt kommunicerar en hund?
5 Hur undviker man avvikande beteenden hos hundar?
6 Var härstammar tamkatten ifrån?
7 Berätta vad du vet om katters egenskaper och naturliga beteende.
8 Varför är rörelse och jakt viktigt för en katt?
CENTRALT INNEHÅLL:
■ Foder och foderstater, fodrets näringsinnehåll och kvalitet samt artspecifika foderbehov.
■ Djurvälfärdsbegreppet och hur det används.
■ Observation och visitering av sällskapsdjur samt tolkning av djurs beteenden.
■ Hantering av djurfoder samt foder- och vattenhygien.
■ Etisk hantering samt daglig skötsel av olika sällskapsdjur i olika åldrar, till exempel utfodring och tillsyn.
■ Skötsel och underhåll av vistelseutrymmen samt kontroll av utrustning.
■ Återkommande rutinåtgärder, till exempel visitation, hälsokontroll, pälsvård och kloklippning.
■ Hygien och smittskyddsrutiner i samband med aktuella arbetsuppgifter.
Skötsel av sällskapsdjur
Skötsel av sällskapsdjur omfattar i första hand utfodring, skötsel och underhåll av vistelseutrymmen, observation och visitering samt tillsyn att djuren mår väl.
Djurvälfärd
All skötsel av sällskapsdjur utgår från synsättet att djur ska ha ett värdigt liv med bra levnadsvillkor. En internationellt utbredd definition av djurvälfärd kallas de Fem Friheterna för Djurvälfärd. De fem friheterna fokuserar på näring, miljö, hälsa, beteende och mental välfärd. Om dessa friheter uppfylls kan djuren anses ha en god välfärd.
Ett djurs välfärd kan mätas genom att undersöka djurets fysiska tillstånd, djurets fysiologi och djurets beteende. Djurs fysiska tillstånd och fysiologi kan lätt mätas med våg, termometer, måttband och andra mätverktyg. Att mäta djurs beteende fordrar inga särskilda instrument. Man observerar djuret noga och jämför med djurartens naturliga beteende. Den som gör bedömningen måste således ha en god iakttagelseförmåga och kunskap om djurarten. Sammantaget ger dessa mätningar och observationer en god kunskap om hur djuret behandlats. Än så länge har man inte någon metod för att föra samman de olika iakttagelserna till ett mått, ett siffervärde, som anger graden av välfärd för djuret.
Det ställs höga krav och förväntningar på den som driver kennel- eller hunddagis så att djurens välfärd är tillgodosedd.
FAKTA:
De fem friheterna
De fem friheterna betyder:
1. Frihet från hunger och törst; genom tillgång till färskt vatten och en diet som upprätthåller fullständig hälsa och kraft.
2. Frihet från obehag; genom att ordna med en lämplig miljö som inkluderar skydd och en komfortabel viloplats.
3. Frihet från smärta, skada och sjukdom; genom förhindrande av detta eller snabb diagnos och behandling.
4. Frihet att utföra naturligt beteende; genom att tillgodose djurets behov av, tillräckligt utrymme, rätt resurser och sällskap av djurets eget slag.
5. Frihet från rädsla och oro; genom att säkra förutsättningar och behandlingar som undviker mentalt lidande.
FAKTA:
Herbivorer, omnivorer och karnivorer
Herbivorer är växtätare, omnivorer är allätare och karnivorer är rena köttätare.
Foder
Fodermedel
Skilda djurarter har olika foderbehov. Vissa arter är strikta köttätare, andra äter enbart växter och en tredje grupp är allätare. Olika djurarter behöver äta det foder som deras foderspjälkningssystem är anpassat för. Det går inte att förändra ett djur som är en ren köttätare till att bli en växtätare eller tvärtom. Dock finns det djurarter som är köttätare som unga, men som vuxna går över till att bli växtätare eller allätare. För sådana djur är det en naturlig förändring och inget som människan kan påverka.
FAKTA:
Foderspjälkning
Foderspjälkning är samma sak som fodersmältning. Det är den process när fodret som djuret äter spjälkas eller sönderdelas till näringsämnen, som sedan tas upp i djurets tarm.
Ibland kan sällskapsdjuret få för mycket foder. Fetma leder till att djuret inte vill röra sig tillräckligt mycket och att dess energibehov av den anledningen minskar. Det leder i sin tur till att övervikten ökar. Får djuret då samma mängd foder som tidigare är det snart ett problem. Fetma kan, beroende på vilken art det rör sig om, leda till ökad risk för diabetes, ledproblem, hudåkommor, försvagat immunförsvar och en ökad belastning på både skelett och inre organ.
Kaniner är herbivorer.
Hundar är omnivorer.
Katter är karnivorer.
Det är bekvämt att ge katten torrfoder. Man måste dock vara observant på att katten är en köttätare.
Att vässa klorna är en naturlig instinkt för katten.
Katt
Katten ska helst hållas inomhus i hemmet där man lever. Men det ställer också krav på att katten aktiveras på ett bra sätt, så att den får sysselsättning. En möjlighet är att bygga en kattgård, näta in en balkong eller en altan för att även en innekatt ska kunna få vara ute, men på ett säkert sätt. Kattgården ska vara berikad med hyllor där den kan spana på omgivningen och gömställen så att katten kan dra sig undan när den vill vara ifred.
Inomhus måste katten få utlopp för sina behov. Ett större klätterträd är ett bra sätt att undvika att katten klöser på möbler och väggar. Det viktigaste är att den får chans till att utöva sina naturliga instinkter.
Kattens toalett är viktig för både katten, som är ett mycket renligt djur, och för ägaren. En bra kattlåda har tak eller lucka så katten kan få lite avskildhet. En riktigt bra kattlåda hindrar att inte mängder av sand kommer ut på golvet och att det inte heller luktar.
FAKTA:
Utegående katter
En katt som går ute i det fria bör vara kastrerad, steriliserad eller på annat sätt vara förhindrad att kunna föröka sig okontrollerat enligt djurskyddslagen.
Utegående katter äter sina byten hela och får därigenom i sig mycket fibrer som underlättar foderspjälkningen.
Många katter dricker gärna direkt ur vattenkranen.
Utfodring, näringsinnehåll samt specifika foderbehov Katten är en enkelmagad karnivor. Fodret passerar genom foderspjälkningskanalen på mindre än fyra timmar. Då katten är en ren köttätare måste kosten innehålla rikligt med kött och i jämförelse med hunden mer animaliskt protein och fett. Det är endast animaliskt protein som innehåller de essentiella aminosyror som katten måste få i sig via fodret. Främst gäller det aminosyrorna taurin och arginin.
Katten har ett lågt behov av kolhydrater, då kattens foderspjälkningssystem baseras på att spjälka protein och fett. Ute i naturen när katten jagar sina byten får den fibrer från sina bytens fjädrar, päls och magsäcksinnehåll. Katten behöver fibrer för att foderspjälkningen ska fungera och tarmen ska kunna transportera fodret framåt. Den kan inte smälta stärkelsen i exempelvis spannmål eller potatis, om den inte är kokt eller bakad.
Fettet som finns i fodret använder katten till energi, för att lagra energi och för att skydda de inre organen. Fett ingår också i cellväggar och är viktig för upptagningen av fettlösliga vitaminer och för reproduktionen. När fettet är av animaliskt ursprung är det till största delen mättat, vilket är vad katten är anpassad till att hantera.
Katter är i allmänhet dåliga på att dricka. För att stimulera dem att dricka kan man ha flera vattenskålar utplacerade och helst inte bredvid matskålen. En katt kan överleva i flera veckor utan att äta, men den dör inom två dagar om den inte får vatten.
FAKTA:
Essentiella aminosyror
Katten äter gärna hundmat. Dock är det inte bra för katten, då hundmaten har för lite av innehåll av aminosyrorna taurin och arginin. Proteiner av hög kvalitet till katten finns i fisk, ägg och rött kött.
FAKTA:
Taurin och arginin
Utan tillräckliga mängder taurin förtvinar ögats näthinna och katten blir blind. Arginin krävs för att omvandla ammoniak till urea, saknas den kan katten få farligt höga och rentav dödliga nivåer av ammoniak i blodet.
Vitaminer och mineraler
A-, D-, E- och K-vitamin är fettlösliga. De lagras i kroppens fett och används vid behov. B- och C-vitamin är vattenlösliga och behöver tillföras dagligen via fodret. De olika vitaminerna har olika funktion och kan inte ersätta varandra.
Katten kan själv inte framställa A-vitamin och D-vitamin utan dessa vitaminer måste tillföras i kattens kost via animaliska källor. Av mineralerna är kalcium och fosfor de viktigaste, då de främst bygger upp skelett och tänder. Kalcium ska vara 1,2 till 1,5 gånger mer i mängd än fosforn.
Aminosyrorna bygger upp proteinerna. Essentiella aminosyror är livsnödvändiga. Sådana aminosyror kan inte kroppen bilda på egen hand utan det måste djuret få i sig via födan den äter.
CENTRALT INNEHÅLL:
Det är bra om man då och då kan öppna luckan till fågelburen och låta fåglarna flyga fritt i rummet. Att flyga fritt är deras naturliga beteende.
FAKTA:
Burens placering
Platsen där fågelburen ska stå är väldigt viktig. Den ska placeras i den del av bostaden där man minst stör fåglarna, helst i ett separat rum med gröna växter och en dörr som går att stänga på natten så att fåglarna får lugn och ro. Buren bör stå mot en vägg i ett ljust rum med ett par meter från fönstret så att inte fåglarna utsätts för drag och kallras.
Vatten- och/eller sandbad
Många fåglar gillar att antingen vattenbada eller sandbada. Badande burfåglar ska ha rent badvatten och fågelbadet får inte vara djupare än att fåglarna bottnar. Fåglar som är sandbadande ska ha tillgång till ren och finkornig sand.
UV-lampor
Man kan sätta upp speciella lysrör för fåglar. Dessa bör placeras cirka 40 centimeter från fågelns vanliga sittplats. Belysningen bör vara tänd i minst tolv timmar, speciellt under den mörkare årstiden. UV-lampor måste regelbundet kontrolleras och bytas ut så att de inte tappar sin effekt.
Till de riktigt stora papegojorna, som aror och kakaduor, bör man ha stora voljärer som har byggts samman med hundgårdsgaller. Dessa fåglar har kraftiga näbbar och gallret i en vanlig bur bänds ofta sönder av dem.
Burfåglar
Huvudregeln är att sällskapsfåglar ska hållas i par eller grupp. Fåglarna måste ha gott om plats att röra sig på, antingen i en stor bur eller en voljär. Ett bostadsrum som är dragfritt, väl ventilerat och med en temperatur på cirka 16–18 °C ger en bra inomhusmiljö, som passar de flesta fåglar.
Burens sockel kan ha glasskivor vars överkant är rundslipade. De hindrar fröskal och sand att sprätta ut över bord och golv. Burens botten bör vara utdragbar för att underlätta dess rengöring. Bottenmaterialet kan vara av alspån, fågelsand eller pappersströ.
All inredning i buren bör vara kraftig och lätt att göra ren. Foderkopparna bör helst vara i keramik för att stå stadigt. Vatten ska finnas i en skål eller i ett vattenrör, som byts till nytt vatten varje dag.
Sittpinnar ska sitta så att fågelns spillning inte förorenar vare sig foder eller vatten. Dessa ska förstås vara anpassade efter storleken på fågelns fötter.
I buren ska det finnas en stimulerande miljö, för att fåglarna ska kunna bete sig naturligt. De ska kunna sysselsätta sig med att flyga mellan pinnar, klättra, gnaga på saker eller leta efter föda.
På natten kan en svag 15-watts nattlampa vara tänd som ledljus till fåglarna, om det skulle uppstå någon form av oro eller panik i buren eller voljären.
Det är tillåtet att hålla sällskapsfåglar i en utomhusvoljär under sommarhalvåret.
Många burfåglar badar gärna.
Fröblandning anpassad för undulater.
Undulater äter med förtjusning på hirskolvar. En blågul ara som äter en nöt. Arten är krävande och fordrar en stor voljär i metall.
Utfodring, näringsinnehåll samt specifika foderbehov Fåglar behöver kolhydrater, fetter, proteiner, mineraler och vitaminer. Kolhydrater finns i söta frukter, grönsaker och fröer och används till energi. Fetter bygger upp energireserven och tar upp fettlösliga vitaminer. De finns särskilt i oljerika fröer som hamp- och solrosfrö. Proteiner krävs för uppbyggnad av vävnader, enzymer och antikroppar. Dessa finns i synnerhet i ägg, insekter, fisk, spannmål och andra fröer. Mineraler som kalcium behövs för benstomme och äggbildning. Snäck- och äggskal är särskilt rika på kalcium. D-vitamin får fåglar av solljuset. Detta vitamin behövs för upptagningen av kalcium ur fodret. Andra vitaminer finns i färsk frukt, grönsaker, rotfrukter, spenat, vattenkrasse, maskrosblad och våtarv. Frukten avokado är dock dödligt giftig för fåglar.
Mindre burfåglar utfodras dagligen med en vanlig fröblandning anpassad för kanariefåglar samt några torra hirskolvar. Oljerika feta fröer som hampfrö och solrosfrö i större mängder bör undvikas. Kompletterande grönfoder kan vara sallad, spenat, våtarv och späda maskrosblad.
Större burfåglar, såsom många papegojor, kan också betraktas som fröätare. Många arter kan dock äta en betydligt mer varierad kost, exempelvis blötlagda och förvällda bönor, linser och ärtor, men även majs och olika sädesslag. Serverar man blötlagt foder är det bäst att ge givan i mindre portioner och servera flera gånger om dagen. I annat fall är det lätt att fodret blir dåligt. Fodergivorna kan med fördel kompletteras med lite frukt, bär och grönsaker. En del fåglar äter gärna insekter i form av myrpuppor, mjölmaskar och liknande.
FAKTA:
Snabb ämnesomsättning
Fåglar har en högre kroppstemperatur än många andra djur. Det innebär en snabb ämnesomsättning. Fodret passerar därför snabbt från munhålan till krävan, som fungerar som en förvaringsplats för det fåglar äter. I körtelmagen, som kommer därefter, blandas fodret med saltsyra och enzymer. Finfördelning av fodret med hjälp av kraftiga muskelsammandragningar och nötningar mot stenar och grus sker i muskelmagen. Många arter har två blindtarmar och de fungerar främst som jäsningskammare för de fåglar som äter fiberrika växter.
Fågelsand och snäckskal
Fåglar som äter frö måste ha tillgång till fågelsand, som de kan svälja. Gruskornen hjälper till att mala sönder fröerna i krävan och muskelmagen. En skål med snäckskal bidrar till kalciumintaget.
Struma på undulater
Undulater ska ha fröblandningar med tillsatt jod. Annars finns risk för jodbrist och utvecklad struma. Vid jodbrist förstoras sköldkörteln och börja trycka på omgivande organ i bröstkorgen.
Kunskapskontroll
Frågor
1 Hur mäter man ett djurs välfärd?
1
CENTRALT INNEHÅLL:
2 Vad är en herbivor, omnivor och en karnivor? Ge exempel på något djurslag i varje grupp.
3 Varför är det viktigt med en god kvalitet på fodret?
4 Hur bedömer man kvaliteten på ett foder?
5 Beskriv ett system med systematiserade hälsokontroller – visitering.
6 Berätta vad det är som skiljer en katt och en hund när det gäller deras olika foderbehov.
CENTRALT INNEHÅLL:
■ Reproduktion och avel, till exempel könsbestämning, dräktighetstid och avvänjningsålder.
Hund
Könsmognad 7–18 månader
Löpning 1–2 gånger per år
Dräktighetstid 63 dagar
Kullstorlek 2–9 ungar
Digivningstid 4–5 veckor
Leveransklara 8 veckor
Reproduktion och avel
För att arbeta med djur på ett ansvarsfullt sätt krävs kunskap om hur de förökar sig. Reproduktion handlar om könsbestämning, parning, dräktighet och födsel. Avel innebär att välja ut individer för att få fram önskade egenskaper. I kapitlet behandlas bland annat dräktighetstid och avvänjningsålder, samt hur reproduktionen skiljer sig mellan olika djurarter.
Könsmognad och avelsmognad är inte samma sak. För att det ska fungera på ett bra sätt när det gäller förlossning och sedan omhändertagandet av ungarna bör honan vid aveln oftast ha minst dubbla åldern jämfört med könsmognaden. Oavsett djurslag är det ett ansvar att para djur och att sedan ta hand om avkomman. Det innebär dels att hantera ungarna men också att kanske så småningom avyttra dessa.
Hund
Seriösa uppfödare tar ansvar för att utveckla den hundras som man avser att avla på. Det långsiktiga målet är att få fram så friska och sunda hundar som möjligt. Många hundraser har också olika hälsoprogram för att minska risken för avel på djur med genetiska sjukdomar eller defekter. I djurskyddslagen finns det regler för hur föräldradjuren ska vara som man avser använda i avel.
Barn och djur brukar ofta fungera bra tillsammans, men en vuxen måste ha ansvaret. Det gäller även att en vuxen har ansvaret för avkomman.
Båda föräldradjuren som man avser att använda i avel ska vara i god form både fysiskt och psykiskt. Dessa två golden retriever-hundarna uppfyller de kraven.
Parning
Tiken bör vara i en lämplig ålder och i god kondition för att kunna klara av en dräktighet. Enligt djurskyddslagen får en tik inte paras förrän hon är minst 18 månader. Tiken löper en till två gånger per år, varför man bör ta kontakt med hanhundens ägare i god tid innan beräknat löp. Flertalet hundklubbar har också som regel att en tik inte får gå i avel efter att hon har fyllt tio år. Under sin livstid får en tik ha maximalt fem kullar.
Hanhundsägaren tar normalt ut en ersättning för parningen och sedan också en avgift för varje valp. I de flesta fall åker tiken till hanhunden för parning och har man god kontroll på tikens löp brukar den lämpligaste tiden vara två till tre dagar innan löpet går över. Denna period kallas också för höglöpet, och då har alla ägg avgått, hunnit mogna och är befruktningsdugliga. Hela tikens löplängd brukar variera från 10–28 dagar.
Vid parningen hoppar hanhunden på tiken bakifrån, och när han trängt in i tiken kommer de att fastna ihop då hans penis sväller i henne. Man ska i detta skede inte dela på djuren. Parning bör övervakas.
FAKTA:
Omogna ägg
Äggen hos hunden är omogna när de avges. De behöver ytterligare två till fem dagar efter ägglossningen för att mogna och bli befruktningsdugliga. Hanhundens spermier lever normalt i f yra till sex dygn i tikens livmoder och äggledare. Således kan spermierna befrukta ägg som har mognat senare än själva parningen.
Hanens penis sväller i tiken, och han brukar då kliva av henne så de står svans mot svans. Företeelsen kallas hängning. Hur länge hängningen pågår är väldigt individuellt, ofta omkring 10–20 minuter. Bilden visar hängning hos två Pomeranian.
Iller
Iller
Könsmogen Första våren efter födseln
Brunst/löpning Parning efter 10–14 dygn i löpet
Dräktighetstid 41–43 dygn
Kullstorlek 1–17 ungar
Digivningstid 6 veckor
Leveransklara 10 veckors ålder
FAKTA:
Lämpligt parningstillfälle
Brunsten märks på att honans könsöppning (vulva) börjar svälla. Tio till fjorton dagar därefter är honan beredd för parningen.
Som vid all avel bör man även när det gäller illrar fundera på varför man vill para sin hona. Är det för att behålla en unge och sedan sälja resten? Finns det köpare till ungarna? Tänk om honan får över tio ungar, vilket inte är helt ovanligt! När man väl bestämt sig och tänker para sin hona gäller det att försöka hitta en obesläktad hane. Man behöver tänka igenom konsekvenserna av att ha en fertil hane hemma hos sig, då denne doftmarkerar och luktar väldigt mycket.
Parning
Honan brukar gå i brunst första våren efter födseln. När man släppt ihop en hane med honan kommer hanen i början att bita tag i hennes nacke och släpa runt henne innan han parar henne. Precis som hos hunden kommer illrarna att fastna ihop då hans penis sväller i henne. Man ska inte dela på paret under hängningen då det kan sluta illa för hanen. Efter att de har lossnat från varandra kan parningen upprepas några gånger till under en till två dagar.
Sju till tio dagar efter parningen ska honans vulva minskat markant i storlek. Är den fortfarande lika stor eller till och med större har hon inte blivit dräktig och parningen måste göras om. Vissa honor kan bli skendräktiga och visa dräktighetssymtom som att gå upp i vikt och få svullna spenar, men när det är tid för att föda kommer inga valpar.
FAKTA:
Könsbestämning iller
Honans könsorgan sitter längre ner än hanens och det är också bara en liten öppning. På hanen sitter könsorganet högre upp och det är också lite svullet runt om.
Två illrar som bekantar sig med varandra.
En tre veckor gammal illervalp.
Födsel
Under de sista veckorna innan födsel växer fostren snabbt i honans mage, som får en päronliknande form. Honan blir lugnare och sover mer. Det kan då vara lämpligt att ställa i ordning en boplats till henne. När valparna föds är de både döva och blinda. De har ett tunt, ljust lager fjun på kroppen över den rosa huden. Efter några dagar brukar detta bytas ut mot en riktig päls. Storleken på en nyfödd iller brukar ligga mellan fem till sex centimeter i längd och vikten sju till tio gram.
Ungarnas utveckling
Ögonen öppnas efter tre till fyra veckors ålder och hörseln utvecklas samtidigt. Vid denna ålder kan de få smaka på fast föda i form av köttfärs eller uppblött torrfoder. De börjar nu försöka att röra på sig. Detta är ett lämpligt tillfälle att också börja träna illrarna att bli rumsrena genom att sätta ner dem i en låda direkt efter det att de vaknat och har ätit.
FAKTA:
Socialisering
Illervalpar präglas starkt under deras allra första levnadsmånader. Det är därför mycket viktigt att de får så mycket social träning som möjligt för att bli trevliga och hanterbara sällskapsdjur.
Vid tio veckors ålder är det dags för vaccinering mot valpsjuka, besiktning och chipmärkning.
1
CENTRALT INNEHÅLL:
för att de ska få ett antal parningschanser.
Marsvin
Parning
Marsvin
Könsmogen Hona 4–5 veckors ålder
Brunstcykel Vart 16:e dygn i åtta timmar
Dräktighetstid 68–72 dygn
Kullstorlek 2–4 ungar
Digivningstid 3 veckor
Leveransklara 6 veckors ålder
FAKTA:
Toxicos
Dräktiga marsvinshonor kan drabbas av toxicos under de två sista veckorna av dräktigheten, men även under den första veckan efter förlossningen. Toxicos finns i två former: antingen äter den dräktiga honan inte tillräckligt, eller så trycker livmodern på blodkärl som leder till syrebrist i vävnaden. Båda formerna kan leda till att marsvinshonan dör om man inte är uppmärksam på symtomen. Dessa kan vara att honan slutar äta eller dricka, är allmänt slö, vinglig och kan få kramper. För att förebygga detta bör avelshonor hållas i god form, de ska inte vara för feta när de paras och man ska undvika att honan blir utsatt för stress.
Marsvinshonan blir könsmogen vid fyra till fem veckors ålder, och hanen lite senare. Dock bör man vänta med att para sin hona första gången tills hon är minst fem månader, dock inte senare än sju månaders ålder, då det annars kan uppstå förlossningskomplikationer. Honan har brunst var 16:e dag, och då under cirka åtta timmar. Fostren brukar växa som mest de sista tre veckorna, och i slutet av dräktigheten brukar honan se sprickfärdig ut.
Födsel
Honan bygger inget bo utan söker sig till en skyddad plats som hon har valt ut innan. Ungarna föds fullt utvecklade med öppna ögon, päls och tänder och väger runt 100 gram. Så fort de har torkat efter födseln kan de springa runt i buren. Det finns en ökad risk för komplikationer om marsvinet får sin första kull sent i livet när hon är över sju månader. Orsaken är att bäckenet sluter sig i ett smalt läge, vilket innebär att förlossningsvägarna blir alltför trånga och fostren kommer inte kunna passera förbi. Föder honan en kull tidigare i livet, kommer bäckenet att bredda sig innan det förbenas.
Honan ska alltid ha fri tillgång till hö och vatten, och dagligen få Cvitaminrika grönsaker. Vid komplikationer med förlossningen går det att göra kejsarsnitt på marsvinshonan, men risken är stor att hon dör. Ungarna brukar kunna klara sig med flaskmatning.
Ungarnas utveckling
Marsvinsungarna föds full utvecklade och kan äta fast föda och dricka från en skål efter bara några timmar. De bör få dia i tre veckor innan de avvänjs. Hanarna bör flyttas när de är fyra till fem veckor, gärna till en vuxen hane. Normalt är ungarna leveransklara vid sex veckors ålder.
FAKTA:
Könsbestämning marsvin
När ungarna ska könsbestämmas kan man trycka försiktigt med två fingrar strax ovanför och på båda sidorna om könsområdet. På hanen syns en penis och på honan en springa.
Eftersom marsvin normalt inte slåss kan hanen och honan bo ihop i fem veckor
En marsvinshona och hennes fem ungar.
Guldhamster
Parning
Vuxna guldhamstrar som är äldre än två månader tolererar varandra endast under honans brunst. Den infaller vart fjärde dygn och under cirka tre timmar åt gången, vanligtvis på eftermiddagen eller kvällen. Man bör släppa ihop honan och hanen på en neutral plats och övervaka parningen. Om honan inte är intresserad finns det en risk att hon kastrerar hanen. Parningen kan ske i en plastbalja med bottenmaterial. Guldhamsterhonan bör vara minst fem månader när hon paras första gången, och det går bra upp till ett års ålder. Därefter ökar risken för komplikationer vid förlossningen.
Födsel
Några dagar före förlossningen börjar guldhamsterhonan att bygga bo och hon bör då få tillgång till rivet hushålls- eller toalettpapper. Guldhamstern är dräktig i ungefär 16 dygn och ungarna föds nakna och blinda. Ungarna är endast någon centimeter stora. Många honor kan vara känsliga för störningar. Den första kontrollen i boet kan man göra när ungarna är sju till tio dagar gamla. Stressade honor kan bita ihjäl sina ungar.
Ungarnas utveckling
Guldhamsterns ungar öppnar sina ögon när de är omkring 14 dagar gamla. Redan innan ungarna har öppnat sina ögon kan de krypa ut ur boet, men mamman brukar snabbt hämta in dem igen. När de är omkring en vecka gamla kan man börja ge dem fast föda. Det kan vara något lättuggat såsom mosade ärter, majs, ägg och liknande.
Vid fyra veckors ålder bör hanarna separeras från honorna, eftersom de kan bli könsmogna vid den tidpunkten. Hanarna kan sedan bo i en egen bur tills de flyttar till ett nytt hem vid fem veckors ålder. När de är senast åtta veckor ska alla guldhamstrar ha en egen bur, så att de inte börjar slåss med varandra.
Nyfödda ungar av guldhamstrar. Förutom hushållseller toalettpapper fungerar hö som material till boet.
Guldhamster
Könsmogen Hona 5–6 veckors ålder
Brunstcykel Vart fjärde dygn i tre timmar
Dräktighetstid 15–17 dygn
Kullstorlek 6–8 ungar
Digivningstid 3 veckor
Leveransklara 5 veckors ålder
FAKTA:
Könsbestämning guldhamster
På hanarna är avståndet mellan könsorganet stort medan det på honorna är litet. Man kan också se små rader av spenar på honorna. Hanarna har, när de blivit könsmogna, en förlängd bakdel där testiklarna ligger.
En guldhamsterhona med sina ungar, som ännu inte öppnat ögonen.
Kunskapskontroll
Frågor
1 Varför är inte könsmognad och avelsmognad samma sak?
CENTRALT INNEHÅLL:
2 Vilka avelsförutsättningarna för katter gäller enligt djurskyddslagen?
3 Vad är en stamtavla?
4 I vilka sammanhang brukar man använda ultraljudsundersökning i samband med avel?
5 Vad är råmjölk?
6 Vad menas med sympatipar?
CENTRALT INNEHÅLL:
■ Ergonomi och säkerhet i samband med arbete med sällskapsdjur samt val av arbetsmetoder för att främja ett långsiktigt hållbart arbetsliv.
■ Resurseffektivitet och miljöhänsyn.
■ Lagar och andra bestämmelser som gäller yrkesmässigt arbete med sällskapsdjur.
Ergonomi, säkerhet och bestämmelser
Ergonomi och säkerhet i samband med arbete med sällskapsdjur samt val av arbetsmetod är av central betydelse för att främja ett långsiktigt hållbart arbetsliv. I allt arbete med djur måste miljöhänsyn tas och djurskyddslagen följas.
Ergonomi
Begreppet ergonomi omfattar exempelvis hur redskap och verktyg är utformade för att vara både ändamålsenliga och passa individen som använder dem. Vidare handlar ergonomi om hur arbetsplatsen och arbetsmiljön är utformad för att inte slita på kroppen i onödan.
Detta omfattar exempelvis arbetsställningar, ljud, ljus och klimat. Rätt val av arbetsmetoder och arbetssätt ger goda förutsättningar för ett långsiktigt hållbart arbetsliv.
Det övergripande målet och syftet med ergonomi är att förstå hur arbetet ska kunna anpassas efter människan. En ergonomiskt utformad arbetsplats är anpassad för varje enskild person.
Inom yrkesmässigt arbete med sällskapsdjur, exempelvis uppfödning, finns många arbetsuppgifter som kan vara svåra att anpassa. Mycket arbete utförs också som ensamarbete. Då är det extra viktigt att den enskilde är observant och tänker igenom hur arbetet ska utföras för att bli ergonomiskt rätt utfört. Det kan exempelvis handla om att anpassa arbetsställning och arbetssätt och om att variera och byta arbetsuppgifter under dagen.
Redskap och verktyg
De redskap och verktyg som man använder som djurskötare ska vara funktionella. Innebörden är att de ska underlätta arbetet och även vara formgivna på ett sådant sätt att de passar användarens handgrepp. Redskap ska ha lämplig längd och tyngd i förhållande till den som använder dem.
Är man ovan att använda verktyg finns det extra anledning att vara stadig på handen, använda handskar och arbeta lugnt och metodiskt. Det är den som har bråttom, och är slarvig och vårdslös som oftast råkar ut för onödiga skador av verktyg.
Att efter hemkomsten från arbetet ha ont i ryggen tyder på att arbetsställningarna under dagen inte varit bra.
Att i sitt yrke dagligen lyfta stora djur för pälsvård och klippning tär på kroppen. Lyft av stora djur till ett arbetsbord ska ske på ett ergonomiskt riktigt sätt. Det innebär att djurskötare böjer sig ner och greppar djuret. Detta sker med böjda knän, rak rygg och raka armar. Att lyfta med raka ben, böjda armar och böjd rygg är fel. Det resulterar förr eller senare i ryggproblem. Andra alternativ kan vara höj- och sänkbara bord eller en lång planka som djuret själv går uppför.
Ergonomiskt arbetssätt
Människans kropp är byggd för rörelse och belastning och mår bra av att arbeta. Det viktiga är att rörelserna varieras och att kroppen får tid till återhämtning och vila. Risken för att kroppen ska ta skada ökar när rörelsen utförs i kraftigt böjda, sträckta eller vridna ställningar. En annan risk för skada är när musklerna arbetar statiskt. Skaderisken ökar om kroppen inte får möjlighet till återhämtning. Medan belastning på kroppens muskler behövs för att man ska hålla sig stark och frisk, finns det belastning som är skadlig även i små mängder. Det är belastningar som man inte kan träna kroppen till att klara. Exempel på sådana belastningar är buller, vibrationer och luftföroreningar. Dessa typer av belastningar måste man undvika eller skydda sig mot på annat sätt.
Även arbete på ojämnt, halt eller stumt underlag, i trånga utrymmen och i besvärlig arbetsställning ska om möjligt undvikas. Om man utför arbete i sådana situationer, är tidiga tecken på överbelastning av kroppen svullnad, trötthet, stelhet eller värk i leder eller muskler. Detta kan övergå i smärta och nedsatt funktion i den utsatta kroppsdelen. Genom att planera och organisera arbetet, och att anpassa arbetet och hjälpmedlen, kan man förebygga sådana smärtsamma problem och dessutom undvika olycksfall.
Arbetsredskap för rengöring i en djuranläggning, exempelvis för golv i en större fågelbur. Borstar, skrapor och andra redskap ska vara ergonomiskt utformade och i längd passa den som använder dem.
1
CENTRALT INNEHÅLL:
Även den som är anställd har ett ansvar för sin egen arbetsmiljö. Det gäller bland annat att ha skaffat sig kunskap om beteende hos de djur man arbetar med och att använda anvisad skyddsutrustning.
FAKTA:
Arbetsgivarens ansvar
Arbetsgivaren har ett långtgående arbetsmiljöansvar för sina anställda. Ansvaret gäller även för personer som tillfälligt arbetar med djuren. Även den som inte är arbetsgivare, utan arbetar med djur som egenföretagare eller har djur som fritidssysselsättning, har nytta av att se över den egna arbetsmiljön. Det gäller att kritiskt granska hur man själv arbetar med djuren och hur miljön i utrymmen där djur finns ser ut.
Den som arbetar med djur ska ha kunskap om deras egenskaper och beteenden i olika situationer. Denne ska också ha kunskap om eventuella risker med just den verksamhet och produktion som bedrivs på arbetsplatsen. Det är skillnad mellan att hantera smådjur på en veterinärstation, hundar på en kennel, djuren i en zoologisk affär eller möss i forskningsarbete.
Arbetstagarens ansvar
Även arbetstagaren har ett ansvar kring sin egen arbetsmiljö. Denne har ett ansvar för sin egen arbetssituation, exempelvis att denne använder den skyddsutrustning som arbetsgivaren anvisar. Arbetstagaren är även skyldig att följa andra instruktioner gällande skyddsåtgärder.
FAKTA:
Föreskrifter för naturbruket
Dessvärre kan ett sjukt djur bete sig oberäkneligt och angripa människor.
Säkerhet
Säkert arbetssätt
Arbeten inom naturbruksområdet är ofta riskfyllda, och varje år skadas hundratals personer i Sverige i arbetsolyckor. Arbete med djur och maskiner är särskilt riskfyllda. Skadorna är ofta allvarliga och några skadas så svårt att de avlider. En bidragande orsak till arbetsolyckor inom naturbruket är att det kan vara svårt att förutse hur djuren ska reagera, att många arbetar ensamma, att arbetet kan vara stressigt och att arbetsmiljöarbetet inte prioriterats. Skador med djur inblandade drabbar också många som inte arbetar med dem, som exempelvis besökare på anläggningar med djur.
Arbetsmiljölagen
Den viktigaste lagstiftningen avseende arbetsmiljön och säkerheten är arbetsmiljölagen. Under arbetsmiljölagen finns arbetsmiljöförordningen. Den beslutas av regeringen.
Arbetsmiljöverket
Arbetsmiljöverket är den myndighet som har fått i uppdrag av regeringen att mer i detalj bestämma vad som gäller för arbetsmiljön. Det sker genom att myndigheten beslutar om föreskrifter för arbetsmiljön. Sådana föreskrifter omfattar exempelvis buller, farliga ämnen, ensamarbete och arbetsplatsens utformning.
Arbete med djur (AFS 2008:17) är en föreskrift som gäller de som arbetar med djur. Den har till syfte att minska antalet olyckor och skador som beror på arbete med djur.
Arbetsmiljölagen
Arbetsmiljölagen är den övergripande lagstiftningen om arbetsmiljö och beslutas av riksdagen. Syftet med arbetsmiljölagen är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet och att skapa en god arbetsmiljö. Arbetsmiljölagen anger bland annat att alla arbetsgivare har ett ansvar för att förebygga ohälsa och olycksfall samt att skapa en god arbetsmiljö.
Riskfaktorer
På en arbetsplats finns många möjliga riskfaktorer. Några som kan vara aktuella bland verksamheter som arbetar med sällskapsdjur är ljus, belastningsskador, skador av verktyg, bitskador orsakade av djur, halk och fallolyckor, samt damm och luftvägsirritationer.
Ljus
För att utföra ett gott arbete i alla slag av djurhus och djurstallar är det nödvändigt med bra belysning. Särskilt viktigt är det vid visitering av djur för att kunna upptäcka eventuella skador hos djuren. I skumma och dammiga lokaler ökar också risken att man snubblar på föremål och ramlar.
Belastningsskador
Belastningsskador är ett stort arbetsmiljöproblem. Skador uppstår ofta i samband med tunga lyft, upprepade rörelser och obekväma arbetsställningar.
Att arbeta med djur innebär risker att drabbas av belastningsskador, om man inte är uppmärksam. Arbetet kan omfatta tunga lyft av djur och foder, arbete under knähöjd, samt arbete som innebär att man upprepar samma rörelser.
Många belastningsskador är onödiga och kan förebyggas med mycket enkla åtgärder. Att värma upp kroppen innan det fysiska arbetet börjar är en sådan enkel åtgärd. Vidare att i sitt arbete hålla ett lagom arbetstempo, variera rörelserna och ha lämpliga arbetsställningar. Inget av detta är svårt, det som är svårt är att ta till sig informationen och agera efter råden. En viktig orsak till många belastningsskador är tunga och felaktigt gjorda lyft.
tillbaka till arbetslivet efter en
Att lyfta djur upp och ner från sina burar tar på ryggen om arbetsställningen är fel. Många gånger kan ryggen skonas om man väljer burar på lägre nivå för djur som inte själva kan hoppa upp och in i sin bur.
Även små djur kan innebära risker i arbetet för personalens hälsa.
Visitering av djur förutsätter bra ljus.
Vägen
svår belastningsskada kan bli lång, plågsam och mödosam.
Kunskapskontroll
Frågor
1 Vad är ergonomi?
1
CENTRALT INNEHÅLL:
2 Vilka ergonomiska krav ska djurskötare ha på redskap och verktyg som denne ska använda?
3 Ge ett exempel på belastningar som man inte kan träna kroppen till att klara.
4 Hur lyfter man tunga föremål på ett ergonomiskt riktigt sätt?
5 Vad är syftet med arbetsmiljölagen?
6 Beskriv översiktligt arbetsgivarens arbetsmiljöansvar.
CENTRALT INNEHÅLL:
xyz
■ Metoder för avlivning samt hantering av döda djur.
Avlivning och hantering av döda djur
Som djurägare är man ansvarig inte bara för djuret under dess livstid, utan även när det är dags att ta farväl av sitt sällskapsdjur. Det kan finnas många olika orsaker till att ett djur måste avlivas. Djuret kan ha fått någon sjukdom med en dålig prognos för ett tillfrisknande eller djuret har skadat sig så att det lider.
Andra orsaker kan vara att djuret är så gammalt att det inte längre kan utföra sina naturliga beteenden, eller att djuret fått beteendestörningar som gjort att djuret nästan är omöjlig att hantera. Sammanfattningsvis: om ett djur är skadat eller sjukt på ett sådant sätt att det inte längre kan leva ett bra liv ska det avlivas.
Det är tungt och känslosamt, kanske särskilt för ett barn, att efter många år tillsammans ta farväl av ett sällskapsdjur.
FAKTA:
Djurskyddslagen
Djurskyddslagen säger att om ett djur är sjukt eller skadat måste det snarast få nödvändig vård, om inte sjukdomen eller skadan är så svår att djuret måste avlivas omedelbart.
Avlivning
Den som avlivar sällskapsdjur ska kunna hantera djur på ett bra sätt och behärska den aktuella avlivningsmetoden. Djur får inte utsättas för lidande i samband med avlivningen. Att avliva ett djur kan vara känslomässigt svårt och komplext. Därför är det viktigt att säkerställa att avlivningen går rätt till. En veterinär kan ge råd om hur man kan gå till väga för att säkerställa att avlivningen utförs korrekt.
Den vanligaste metoden för att avliva hundar och katter är att låta en veterinär ge en överdos av narkosmedel. Hundvalpar och kattungar som är yngre än 14 dagar får avlivas genom slag mot huvudet. Mindre sällskapsdjur som kaniner, gnagare och burfåglar, tas också oftast till veterinär för avlivning genom en överdos av narkosmedel. Även för dessa djurslag finns andra metoder som är tillåtna, dock endast under förutsättning att den person som genomför avlivningen uppfyller kompetenskraven.
En veterinär kan utföra avlivning antingen med inhalationspreparat eller med ett injektionspreparat.
Inhalationspreparat
Inhalationspreparat får endast användas på djur som väger mindre än sju kilo eller på djur där det kan vara svårt att lägga en kanyl. I Sverige är det endast tillåtet med koldioxid som inhalationspreparat vid avlivning. Proceduren tar något längre tid än att ge en spruta eftersom det krävs en viss koncentration av gasen i lungblåsorna innan någon effekt märks. Det är viktigt att djuret får ett lugnande medel först.
FAKTA:
Djurägares rätt att avliva
Djurägare får avliva sina djur själva, men det finns regler för hur djur ska avlivas. Det är inte tillåtet att avliva djur genom exponering för kolmonoxid, eter, kloroform genom frysning eller andra metoder som medför onödigt lidande. Jordbruksverkets föreskrifter anger vilka metoder som är tillåtna. Till exempel är det tillåtet att skjuta djuret med ett gevär. Den som gör detta ska vara ansvarig och kunnig.
Som djurägare har man ansvar för att låta djuret somna in när det inte längre orkar.
Kunskapskontroll
Frågor
1 Vilka olika orsaker kan det finnas för att man måste avliva ett sällskapsdjur?
1
CENTRALT INNEHÅLL:
2 Vilken är den vanligaste metoden för att avliva hundar och katter?
3 Vilka villkor gäller för den djurägare som själv vill avliva sitt djur?
4 Vad innebär avlivning med ett inhalationspreparat?
5 Hur går avlivning genom en överdos av narkosmedel till?
6 Vad innebär kremering?
7 Vilka regler gäller för begravning av ett djur på egen mark?
Övningsuppgift
• Skriv en kort uppsats där du redovisar vilka metoder för avlivning som finns, samt hur man ska hantera döda djur. Använd bokens innehåll men också andra trovärdiga källor. Se till att redovisa med både text och bilder för bästa resultat.
BokGym
SÄLLSKAPSDJUR 1
Sällskapsdjur nivå 1 riktar sig till studerande på gymnasiet och vuxenutbildningar. Läromedlet täcker identifiering och egenskaper hos vanligt förekommande sällskapsdjur, inklusive deras naturliga beteenden, behov och livsprocesser som andning, blodcirkulation och fodersmältning. Reproduktion och avel, artspecifika foderbehov samt daglig skötsel, visitering och hygienrutiner behandlas. Ämnet inkluderar även metoder för att främja naturliga beteenden, som miljöberikning, samt observation av avvikande beteenden. Praktiska moment omfattar skötsel och underhåll av vistelseutrymmen, rutinåtgärder som pälsvård och kloklippning, ergonomi och säkerhet i arbete med sällskapsdjur, samt smittskydd och foderhygien. Lagar och bestämmelser för yrkesmässigt arbete med sällskapsdjur är centrala teman, liksom resurseffektivitet och miljöhänsyn. Genom att behandla dessa områden ges studerande goda förutsättningar att klara Skolverkets betygskriterier. Boken är strukturerad med kunskapskontroller och övningsuppgifter som de studerande kontinuerligt kan arbeta med. Läromedlet är utvecklat för Sällskapsdjur nivå 1 enligt Gy25.
Bengt Weidow och Marina Jonsson