K.Sven SS on
harpercollins.se info@harpercollins.se
© K. Svensson 2025
Omslagsdesign och illustration: Kerstin Hanson
Sättning: Type-it AS, Trondheim
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.
Utgiven av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025, enligt avtal med Salomonsson Agency.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-509-8216-9
vad den blinde såg
Alla poeter drömmer om att bli blinda. När en grå fläck dyker upp i utkanten av synfältet förstår han att han är kallad. Ett år senare ser han mycket dåligt och efter ytterligare ett år går han med armen framför sig som en tentakel, ett kännande öga. Tre år senare är han helt blind och sen dröjer det inte länge innan utmärkelserna börjar komma.
Blindheten tas som en intäkt, ett pris han betalat för att ha skådat ett särskilt ljus. De brända fjädrarnas kolmörker efter att ha flugit för nära.
Om resan till solen vittnar hans dikter.
Hans namn är Anatole Perseus.
Alla är överens om att det är något alldeles särskilt med honom. Han mottar The Jerusalem Herald’s stora litteraturpris och får Ibsenmedaljen samma år. Det är innan hans första diktsamling återupptäcks.
Han debuterade som ung. Det var under de goda åren, bokläsarna var i stort sett obekanta med det liv som pågick i mörkret, i undanskymdhet. Kriminaliteten var låg, även om ett bestialiskt dåd då och då skakade om, tiggeriet nästan avskaffat, men skrapade man på ytan fann man lager på lager av människor som inte passade in. Anatole Perseus tillhörde de som drack vitt vin på förmiddagen, åt opium och rökte hasch i vattenpipa.
Efter den andra boken ansågs han ha tappat det.
Perseus gav inte upp, men gick i tystnad. Länge var han borta. Återkom – med basuner. 43 år senare kom tre böcker
i rask följd, samtidigt som han gick in i blindhet och berömmelse.
De tre sista böckerna hyllades.
Den andra var ett pinsamt fiasko.
Den första glömdes bort.
Det är på väg att förändras.
Fyra månader hade gått sen Winterman installerade sig på kontoret och gjorde världen uppmärksam på sin närvaro genom en liten annons i tidningen. Det vore lögn att påstå att hans firma gick särskilt bra, men Winterman tröstade sig med att det berodde på att tiderna var usla.
Hur mycket tröst det nu var.
Intäkterna var alltjämt noll, medan utgiftskontot fortsatte växa. Förutom annonskostnaden och hyran för kontoret tillkom dagligen nya utgifter, bröd och smör och allt som behövs.
Tiderna var sannerligen usla.
Lyckligtvis stod en ny tid för dörren.
Mittemot Winterman satt den store poeten Anatole Perseus och grät. Bredvid honom hans hustru Sarah som torkade hans våta kinder och Winterman sjöng:
”Åh, Sarah, jag älskar dig.”
”Vad i helvete handlar det där om?” röt Perseus.
”Bara en sång som jag hörde nån sjunga på stan, alla sjunger den nu.”
”Jag har aldrig hört nån sån sång”, sa Perseus och fortsatte berätta om sin blindhet och framgången som kom med den. Utmärkelserna, medaljerna. Förlagen som började höra av sig och nu fanns det förhandlingsmån när kontrakten skulle skrivas. Efter att ha varit bortglömd länge var plötsligt allt av intresse – brev, dagböcker och naturligtvis den första diktsamlingen, som hyllats men fallit i glömska.
”Jag förlorade mig”, sa Perseus, ”blev stolt när de ville ge ut mina brev och skisserna jag gjort på akvarellpapper. När förlaget erbjöd sig att trycka upp min första diktsamling accepterade jag utan att tänka. Jag minns dem som ärligt
menade, dikterna alltså. Jag såg ingen anledning att inte återutge dem. Det var först efteråt jag kom på … Du förstår, det är många år sen jag skrev dikterna, en tid av mitt liv som jag sällan tänker på. Jag minns adresser jag bott på och en del annat, inte min ungdomspoesi. Nu är jag blind och kan inte läsa själv.”
Winterman tittade på Perseus som hade slutat gråta. Saltränderna gick som linjer i tennisgrus, strålade från läderhakan. På kindbenen hängde skinnet på tork. Det gick enkelt att föreställa sig att Perseus en gång varit vacker. Sarah, vad kunde hon vara? 15 år yngre än poeten? Kanske mer? En kvinna i Wintermans ålder och definitivt i hans smak. Hennes närvaro gjorde honom självmedveten och han förbannade att han inte bytt skjorta, justerade slipsen med broderade apelsinblommor så att den täckte fläcken på bröstet. Såg sig om i rummet.
De befann sig på bottenvåningen till den gamla pälsaffären som tidigare legat där – Nothnagels Pälsar, som drevs med sån framgång under de goda åren. Sen kom kriget och sen kom krisen och de paranta damer som frekventerat affären kunde ses klippa pälstovor att dryga ut sina vattniga stuvningar med. Pantbankerna hade minkkappor och rävsvansar i högar, flertalet rockar i varg med bräm av kanin hängde från mässingsrören. De tog inte emot fler. Nothnagels lager såldes ut och lokalerna stod länge tomma.
En doft av malmedel hängde kvar och skvallrade om bättre tider, liksom det enorma skrivbordet i jakaranda som inte gick att få ut genom dörren och därför ingick i hyran. Otto Nothnagel hade låtit bygga bordet på plats under de goda åren. Nu var han liksom pälsarna borta och lokalen hyrdes ut av änkan som bodde kvar på ovanvåningen.
”Sarah läser för mig”, sa Perseus.
”Hans ögon har jag varit länge”, sa Sarah. ”Med tiden också händer och fötter.”
”Kroppen, hela kroppen!” skrek Perseus och slickade sig om läpparna.
”En kväll läste vi de dikter han skrev när han var ung och galen.”
”Jag och Miguel Careca, min allra bästa kompis!”
”Lugn, Anatole!”
Sarah läste för Perseus. När mörkrets rottingkorg flätades allt tätare över huvudet ökade läslusten. De älskade gamla böckerna! Makarna kunde hålla på i timmar; Anatole djupt ner i fåtöljens fårskinn, ullstrumpor och ett glas belgiskt öl inom räckhåll; Sarah, liggande i en hög av kuddar, läsande ur något som Perseus valt ut efter frukost.
”Vanligtvis vill Anatole höra gamla favoriter, gärna klassikerna”, sa Sarah. ”Det händer naturligtvis att vi läser någon av hans egna böcker, enstaka dikter kan Anatole läsa för mig, de han har memorerat …”
”Djuren har bara ögon för varandra …”
”Inte nu, Anatole!”
”Jag skrev den till dig.”
”Den är mycket rå!”
”Självklart.”
”Den första diktsamlingen …”, påminde Winterman.
”Just det”, sa Sarah. ”Den hade vi inte läst och när vi gjorde det var det för sent. Upplagan höll på att tryckas och förlaget såg inget skäl att stoppa pressarna.”
”Jag hade inte ägnat de dikterna en tanke”, sa Perseus. ”Du förstår, det var en tid av mitt liv …”
”Du var sjuk, Anatole”, sa Sarah.
”Visst var jag det – och värre blev det ju mer jag åt av Miguel Carecas opium.”
”Men ni läste dikterna?” sa Winterman.
”Visst”, sa Sarah. ”Dikt efter dikt, de var faktiskt riktigt bra.”
”En märkvärdig lyrik”, frustade Perseus. ”Både avlägsen och nära på samma gång.”
”Sen kom vi till sidan 31”, sa Sarah.
Hon sköt över en tunn volym, sa:
”Du kan få läsa själv.”
”Sidan 31 sa du … Ja, här ser jag …” Winterman läste de fyra rader som Sarah hade markerat i diktsamlingen:
Huvudets låda har fyra lås floden ett täcke av tystnad revbenens bågar krabbornas kyrka
Den blinde poeten och hans läsande fru satt kvar medan det började rycka kring munnen på Winterman, som alltid när han tänkte. Han mindes att det hade ryckt kring munnen på hans pappa, dammgrå framför spegeln där han ansåg sig tänka så bra. Faktum var att även Wintermans dammiga mamma kunde drabbas av samma ryckighet så fort ett svårt beslut skulle tas, vilket fick Winterman att sluta sig till att det var en sedvänja de tagit med sig från hemlandet.
Han brukade tänka sig dem grå.
Winterman visste inte så mycket om sina föräldrar och det han visste förstod han sig inte på. Nu var det för sent för frågor och det var han tacksam för. Som gåtor var de för evigt balsamerade i hans minne och så föredrog han att ha det. Två gåtor som skapat en tredje, han själv som inte varit ens två år när de lämnade Etiopien.
Inte heller om det hade han frågat dem.
Gåtorna dansade som spöken runt hans läppar.
Tidigare hade han kunnat få stopp på ryckningarna med hjälp av ett pipskaft, men det var längesen han ansåg sig ha råd att röka. Nu kunde det bli ändring på den saken.
Skåpet med de fyra låsen.
Winterman trodde sig kunna historien hyfsat väl.
Det är en annan tid:
På sin tjugofemte födelsedag tar Gauthiod Heagle över sin pappas kassaskåpsfabrik. Han har stora planer för sig själv
och sin ärvda fabrik. Inte för att det är några fel på pappans kassaskåp, de är svåra nog att knäcka, men av sin farbror har Gauthiod fått lära sig att intelligensen är en ständigt ökande faktor.
”Den ökar på bred front, även tjuvarna blir smartare och då räcker det inte med kallt stål. Världen kommer behöva en helt ny typ av kassaskåp”, predikar Gauthiod i en omtalad tidningsintervju och ökar därmed sin fallhöjd dramatiskt.
Prototypen till hans nya kassaskåp är försedd med fyra lås och kan endast öppnas med en uppsättning specialkonstruerade nycklar som sägs vara omöjliga att kopiera. Dessa ska i sin tur vridas i olika kombinationer och naturligtvis i rätt ordning, vilket ger en nästan oändlig mängd möjligheter. Skåpets väggar och dörr är i decimetertjock stålplåt som armerats efter ett hemligt recept. Givetvis är det brandsäkert och vattentätt ner till 2 000 meters djup.
En dag blir det stulet.
Tidigt på morgonen får polisen in en anmälan. Det är Gauthiods tjänstepersonal som ser till att historien blir bokförd och – dessvärre – spridd. Folk finner det helt enkelt väldigt lustigt att kassaskåpsfabrikören har blivit bestulen på sitt eget kassaskåp – där han ska ha förvarat en obetydlig summa pengar. Det hela är givetvis mycket pinsamt för arvtagaren, som satsat allt på sitt toppmoderna, inbrottssäkra kassaskåp.
Han blir en visa på stan, alla skrattar åt ungtuppen.
Ja, länge skrattar man åt Gauthiod Heagle. På små och stora scener firas triumfer med fyndiga skämt och larvigt rimmade visor, men skratten ska tystna.
Det börjar med att man hittar en fot.
Gauthiods kassaskåp har varit försvunnet i tolv år, när en fiskare får upp en rengnagd fot i det nät som han lagt i Opicafloden. Fyndet rapporteras till polisen, som kan konstatera att det rör sig om en människofot. Dykningar görs och det är då man hittar kassaskåpet halvt nedsjunket i flodbotten, täckt av ett tjockt lager alger och mollusker som sugit sig fast i lådan med de fyra låsen.
Ett nästan komplett skelett upptäcks en bit från kassaskåpet, det mesta ligger invirat i en matta som ruttnat under alla år i vatten. Det enda som saknas är huvudet.
Polisen gör vad de kan för att öppna kassaskåpet, men den armerade stålplåten går varken att skära eller bränna sig igenom. Man diskuterar möjligheten att spränga det, men bestämmer sig till slut för att borra upp de komplicerade låskistorna med diamantborr. Den särskilt kraftfulla modell som skåpet ifråga kräver måste beställas från Internationella polisen och ärendet drar ut på tiden.
Innan diamantborren kommer fram hinner kassaskåpet identifieras som just det kassaskåp som anmäldes stulet av
Gauthiod Heagles tjänstepersonal, tolv år tidigare. Ägaren kontaktas och går med blossande kinder med på att leta fram de fyra nycklarna, som han lyckligtvis sparat.
Gauthiod vrider de fyra nycklarna i kombinationer.
Skåpet går upp och mycket riktigt …
Huvudets låda har fyra lås floden ett täcke …
Winterman läste raderna en gång till, högt den här gången.
”Det här är alltså skrivet medan kassaskåpet låg i vattnet?” sa han.
”Mm”, grymtade poeten.
”Så olyckligt.”
”Väldigt olyckligt.” Perseus nöp i sina ögonlock. ”Jag kan inte förklara det! Jag vet inte varför jag skrev så!”
”Vad vill du att jag ska göra?” sa Winterman.
”Det ska jag berätta”, sa Sarah. ”Anatole står blind och åldrad. Äntligen får han det erkännande han så länge förtjänat, inte ska en sån triumf solkas ner.”
Winterman svalde.
”Naturligtvis inte.”
”Vi vill att du sätter dit den som gjorde det.”
”Som gjorde vad?” sa Winterman fastän han redan visste.
”Som högg huvudet av nån stackare och slängde han i floden”, förtydligade Sarah.
”Vad ni ber om är ingen liten sak”, började han och tänkte att det är så typiskt. När det äntligen dyker upp en kund så är kraven orimliga. Det måste ha gjorts hundratals försök att få nån rätsida på huvudet i kassaskåpet. Inte minst en omfattande polisiär utredning, helt resultatlös. Bevisen är för få; ingen har sett något; det har gått för lång tid.
”Till och med snutarna har gett upp”, sa han.
”De kanske saknar den rätta motivationen”, sa Perseus och la ett tjockt kuvert framför sig.
Winterman tog osynligt mått och kände sig genast lite mer motiverad. I fyra månader hade han drömt om att någon skulle lägga upp ett rultigt kuvert på hans skrivbord, i hans drömmar innehöll det alltid samma sak.
”Alla har gett upp, utredningen är nedlagd”, sa Sarah. ”Det är därför vi kommer till dig.”
”Ni har inte tänkt på att mördaren med största säkerhet är död eller sitter livstid för något annat?” sa Winterman.
”Det spelar ingen roll”, sa Sarah. ”Ta reda på vem som gjorde det, så att ingen får för sig att min man –”
”Jag vill undvika onödig ryktesspridning”, avbröt Perseus.
”Vad händer om jag misslyckas?”
”Det vill jag inte ens tänka på”, sa Sarah, ”men du behåller naturligtvis ditt förskott, om det är det du undrar.”
Winterman sken upp.
”Du förstår säkert att det brådskar”, sa Perseus. ”Boken är på väg ut i handeln och det är bara en tidsfråga innan någon läser raderna och gör kopplingen till det där jävla kassaskåpet. Tackar du nej går vi till nån annan.”
”Absolut inte!”
”Är det ett ja?”
”Visst”, sa Winterman.
De tog i hand och Winterman tyckte att Sarah dröjde med fingertopparna mot hans handled och han upplevde det som fullständigt ljuvligt. Anatole Perseus handslag var onaturligt.
”Du förstår att det brådskar?” påminde poeten.
”Jag lägger allt annat åt sidan”, ljög Winterman.
”Gott, gott!”
”Får jag bara fråga en sista sak?” sa Winterman efter att ha kontrollräknat handpenningen i det rultiga kuvertet. ”Varför just jag?”
”Gillade namnet”, sa Sarah. ”Ses snart, Winterman.”