Issuu

BOKHANDELN CINNAMON BUN

Översättning

Elisabeth Essén

Dream Harbor

Kafé Pumpkin Spice

Bokhandeln Cinnamon Bun

harpercollins.se info@harpercollins.se

Omslag: Lucy Bennett/HarperCollins Publishers Ltd Omslagsillustrationer © Kelley McMorris/Shannon Associates Sättning: Type-it AS, Trondheim Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.

Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.

Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025, enligt avtal med HarperCollins Publishers Ltd.

All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorized use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited.

This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.

Första upplagan, första tryckningen

ISBN 978-91-509-8115-5

Kära läsare – den här är till er.

Tack för att ni återvänder till Dream Harbor med mig.

Hazel Kelly älskade bra historier. Det var bara det att hon inte hade några egna, vilket underströks av att hon fortfarande stod på samma ställe bakom kassadisken i bokhandeln Cinnamon Bun som hon gjort de senaste femton åren.

Alltså, hon stod inte här hela tiden. Hon fick gå hem efter stängning varje dag – men ändå, känslan fanns där. Femton år på samma ställe.

Hazel suckade och rättade till högarna med gratis bokmärken som låg på disken. Det var en lugn dag i bokhandeln.

Klart och soligt väder, den sortens dag då människor ville vara utomhus, inte inne och botanisera bland böcker. Inte för att Hazel begrep sig på det sättet att tänka. Ville man inte alltid botanisera bland böcker i en bokhandel?

Det var inte det att hon inte trivdes här bakom kassadisken hon stått vid redan på sitt första arbetspass i tvåan på high school. Men ingenting annat i hennes liv hade heller förändrats. Samma jobb. Samma stad. Samma vänner. Faktum var att det enda som förändrats – förutom att hon var lite stel i ryggen när hon vaknade på morgnarna – var namnet på

bokhandeln, som hennes chef bytte ut vartannat år ungefär.

Hazel var bokstavligt talat omgiven av fantastiska historier, böcker fyllda med kärlek och äventyr och liv, men själv satt hon fast.

”Och om två månader fyller jag trettio”, muttrade hon för sig själv eftersom det inte fanns någon annan att prata med i den tomma butiken.

Trettioårsdagen lurade där framme och blängde hotfullt på henne. Datumet, den 28 september, stod med eldskrift i hennes huvud. Hazel antog att för vissa människor framstod trettioårsdagen som slutpunkten för den vilda och mytomspunna tjugoårsåldern. Ett tillfälle att stadga sig, ta saker på allvar, bli vuxen.

Hazel hade andra invändningar mot att fylla trettio.

Hon hade liksom glömt att vara vild och samla på sig historier. Hennes tjugoårsålder hade varit … lugn? Seriös? Tråkig. Hazel hade i allt väsentligt varit i trettioårsåldern sedan hon var femton. Eller snarare i sjuttioårsåldern, om man frågade Annie, utan vars vänskap Hazel förmodligen aldrig någonsin lyft näsan ur en bok.

Detta hade aldrig bekymrat Hazel förut. Hon tyckte om sin bokhandel. Hon tyckte om koppar med kamomillte, regniga dagar och korsordet i söndagstidningen. Hon tyckte om sitt stillsamma liv. Men nu plötsligt, med en trettioårsdag som spydigt räckte ut tungan åt henne, undrade Hazel om det var något hon missat. Hon kanske hade glömt att testa ett och annat? Livet utanför böckernas värld kanske chockerande nog var något hon borde ha varit med om vid det här laget?

Solen sken hånfullt på henne genom de stora skyltfönstren. Hazel hade just ställt fram augusti månads boktips – ”strand-

läsning” – men mindes inte när hon senast tagit med sig en bok till stranden. Hon hade en tendens att bränna sig om hon var i solen mer än tio minuter, och det var kanske en vink om att hon hade något slags problem och dessutom kanske D-vitaminbrist, vilket hon borde kolla upp.

Hazel behövde äventyr.

Snarast.

Eller åtminstone en bra historia att berätta nästa gång hon satt på Macs pub och lyssnade på Annies senaste teorier om Mac och varför han var ute efter henne. Eller på Jeanies och Logans renoveringsplaner för det stora huset på gården, om Jeanie nu äntligen skulle besluta sig för att flytta dit. Hazel ville för en enda gångs skull få överraska sina vänner, överraska sig själv. Hon ville för en enda gångs skull göra någonting helt o-Hazel-aktigt.

Men inte nu. För precis nu fastnade hennes blick på en sned bokrygg i romancehyllan, och det Hazelmässiga vore att räta upp den. Det var ju hennes jobb. Hon tog några långsamma steg mot hyllan och kastade samtidigt ett öga ut genom dörren utifall någon hade vägarna förbi och kanske tittade in, men gatorna var öde. Det var en perfekt sensommareftermiddag och det verkade som om hela Dream Harbor var på stranden, gick längs någon vandringsled eller låg och slappade vid en pool för att försöka suga i sig så mycket värme som möjligt innan väderomslaget kom.

Till och med Annie hade deklarerat att man inte kunde stanna inne när det var så fint väder, stängt sitt bageri tidigare än vanligt och dragit iväg med sina systrar för att besöka en vinodling. Hazel suckade. Hon visste att hon skulle få en noggrann redogörelse imorgon för hur det hade varit medan hon

själv inte hade någonting alls att bidra med i samtalet annat än den nervkittlande historien om boken som stod snett i hyllan.

Hon skakade på huvudet. Hon måste gaska upp sig. Och vad kunde vara mer effektivt då än att städa och rensa? Romanceavdelningen hade svämmat över sina bräddar på senare år tack vare Dream Harbors bokcirkeldeltagares påverkanskampanjer och kärlek till genren. Hazel rodnade bara hon såg vissa omslag, men om det var bra för affärerna ställde hon förstås upp.

Boken som stod snett stod inte bara snett utan dessutom på fel ställe, så hon drog ut den, undvek ögonkontakt med den halvnakne mannen på omslaget och skulle just ställa in den i rätt hylla när hon upptäckte att någon gjort ett hundöra i den.

”Vad nu?” muttrade hon. Hade folk ingen hyfs? Inte köpa boken men ändå ha mage att göra hundöra? Det var nära att hon tillade: ”Det går utför med mänskligheten.”

Hon slog upp boken på den invikta sidan och såg till sin förfäran att en mening var markerad med överstrykningspenna. Klotter i en av hennes böcker! Det var helt oacceptabelt! Ofattbart! Någon hade knallat rakt in här och vandaliserat en av hennes böcker och inte ens gjort sig besväret att betala för den.

Hazel skulle ha fortsatt jaga upp sig hela dagen om inte den förstrukna meningen fångat hennes uppmärksamhet.

Det var inget särskilt med den. Den var varken kärnfull eller djupsinnig. Men det var som om boken, eller vem det nu var som strukit för den där meningen, talade direkt till Hazel.

Följ med mig, tjejen, om du vill vara med om äventyr.

Hon tappade nästan boken i golvet.

Hon såg sig om och förväntade sig halvt om halvt att se någon stå där och skratta åt henne. Det måste ju vara ett skämt.

Men vem skulle göra något sådant? Och vem kunde väl veta vad hon gått och tänkt på hela dagen?

Det var fortfarande tomt i bokhandeln. Såklart. Det här var bara något slags skumt sammanträffande.

Hazel tittade på hyllan igen. Inga andra böcker stod snett. Det hade bara varit den här. Den hon fortfarande höll i ett fast grepp. Det var en sjörövare på omslaget, klädd i en skjorta som uppenbarligen slitits i trasor av stormen som även fick hans hår att fladdra i vinden. Kärlekens rov stod det med spretiga bokstäver högst upp.

Hon fick en märklig impuls att krypa upp i en soffa någonstans och läsa boken från pärm till pärm, men hon var på jobbet och den här boken kändes farlig. Som något hon verkligen inte ville läsa på sin arbetsplats.

Det var bara det att det faktiskt kändes som om denne man, denne hypotetiske, påhittade man, på riktigt skulle kunna ta med henne på äventyr.

Hon slog upp sidan med den förstrukna meningen igen och studerade den noga som om hon bara genom att stirra på den hade kunnat lösa mysteriet om vem som strukit för den och ställt tillbaka boken i hyllan. Hon var så djupt försjunken i sina tankar att hon inte hörde dörren till butiken öppnas.

Hon hörde ingenting alls förrän en djup röst mullrade dovt alldeles intill hennes öra. ”Vad läser du?”

Hazel kastade ifrån sig boken. Den flög iväg och landade med en duns i läshörnan vid fönstret. Hon snodde runt och möttes av Noah Barnetts breda leende.

Noah, ägare/maskinist på Dream Harbors enda och allenarådande fisketursfirma. Noah, som dykt upp i staden för några år sedan och snabbt blivit vän med Logan och nu svävade fram

i utkanten av Hazels liv som en sexig satellit. Hon skakade på huvudet. Bara för att varenda kvinna och minst hälften av alla män i staden tyckte att Noah var läcker måste inte hon falla för hans charm.

”Så bra, alltså?” sa han med ett lojt leende.

Suck, han var ändå het. Faktiskt så het att hans eskapader med kvinnliga turister blivit nästan legendariska. Att han fortsatte visa sig i hennes bokhandel var alltså obegripligt för Hazel.

”Du skrämde mig.”

”Märkte det.”

Hennes hjärta bultade, och bara delvis på grund av att hon avslöjats med att läsa tantsnusk på arbetstid. Det berodde också på … att Noah log mot henne så där igen.

Hon kunde inte sätta fingret på vad det var. Visst, hon kunde gå med på att Noah rent objektivt var väldigt snygg. Men han var inte hennes typ överhuvudtaget, även det rent objektivt.

Det var också solklart för henne att hon inte var hans typ, huvudsakligen på grund av att hon bodde i Dream Harbor, så hon tyckte det var konstigt att han alltid log mot henne som om han visste något hon inte visste.

Annie påstod att han var tänd på henne men Hazel visste att det var en absurd tanke. Ingen, inte ens hennes få expojkvänner, hade någonsin varit tänd på henne. Hazel var gullig. Det kunde hon medge. Gullig som typ en koala som slumrar i ett träd. Inte gullig typ jag-vill-ha-henne. Och det var helt okej. Hon hade försonats med den tanken.

Men Noah såg fortfarande på henne med den blicken.

Hon gick iväg för att plocka upp boken och dolde omslaget noga genom att trycka det mot sitt bröst. ”Var det något särskilt

du ville?” frågade hon och ignorerade samtidigt hur Noah nu stod nonchalant lutad mot kassadisken och tittade när hon kom gående mot honom.

”Kanske det …”

”Kanske?”

”Ja, jag bara …” Hans blick flackade mellan hennes ansikte och hyllorna bakom henne. Det här var typiskt för Noahs besök i bokhandeln. Han kom in varannan vecka och ville köpa en bok men visste aldrig vilken.

Annie sa att det var bevis på att han var tänd på henne, men Hazel var ännu inte övertygad. Annie sa att han skulle behöva dra ned brallorna mitt i butiken för att lyckas övertyga henne, men Hazel hoppades verkligen att det aldrig skulle hända.

”Jag behöver något nytt att läsa.” Han korsade armarna över bröstet så att musklerna på underarmarna spelade. Värmen hade fört med sig att folk var mer lättklädda, och alla Noahs tatueringar var nu fullt synliga. Hazel blev röd om kinderna när hon såg den halvnakna sjöjungfrun som slingrade sig runt hans vänstra biceps.

Detta var en man med historier. Så många att han hade dem inpräntade i huden.

Hazel harklade sig. ”Gillade du den senaste boken jag gav dig? A Curse of Blood and Wolves.”

Noah nickade, och hans kopparröda hår glänste i det sena eftermiddagsljuset. ”Jepp, mycket.”

”Toppen. Vi fick nyss in del två i serien. Jag hämtar den.”

Hon hade tänkt att gå ensam men Noah följde efter till fantasyhyllan och med honom kom en mustig doft av sol och hav. Hazel hade aldrig lagt märke till en mans doft förut. Annie skulle ta det som bevis för att Hazel var tänd på Noah.

Vilket skulle vara … dumt? Meningslöst? Äventyrligt.

”Här är den.”

Noah stod på tok för nära när hon vände sig om och hon stötte nästan emot hans breda bringa.

”Hoppsan.”

”Ursäkta!”

Båda böckerna föll i golvet och Hazel famlade efter dem, men Noah var snabbare och fick den halvnakne sjörövaren i handen innan hon kunde nappa åt sig dem igen.

”Kärlekens rov?” Han höjde på ena ögonbrynet.

De satt båda på huk i gången nu, alltför nära varandra för att Hazel skulle kunna undvika att möta hans blick. ”Det är inte min. Jag menar, jag läste den inte. Jag skulle bara ställa tillbaka den på hyllan.”

Noahs leende blev bredare. ”Den verkar bra.” Han slog upp sidan med hundörat. ”Jag tyckte du sa att du inte höll på att läsa den.”

”Jag … eh …”

Hans blick fastnade på den förstrukna meningen. ”’Följ med mig, tjejen, om du vill vara med om äventyr.’”

Åh, nej. Att höra den meningen läsas upp av Noahs djupa röst påverkade henne … fysiskt. Vad var det som pågick idag?!

Hazel skakade på huvudet.

”Jag skulle bara ställa tillbaka den på hyllan”, upprepade hon och ryckte åt sig boken innan Noah hann läsa mer och göra allting värre.

”Men någon har gjort ett hundöra i den”, sa han. Han reste sig och tornade upp sig över henne. Måste han vara så stor och dofta så gott? Han gjorde henne förvirrad och det gillade hon inte.

”Jag vet.”

”Någon har alltså klottrat i den och sedan bara ställt tillbaka den i hyllan.”

”Ja.”

”Konstigt.”

”Ja, eller hur. Och hen ställde inte ens in den på rätt ställe.”

Hon krånglade sig förbi honom, undvek att nudda vid hans stora, väldoftande kropp och banade sig väg till den relativa tryggheten närmare utgången.

Noah kom efter. ”Nästan som om hen ville att du skulle hitta den.”

Hazel stannade till och vände sig hastigt mot honom. Det var nära att de krockade igen, men Noah hejdade sig också genast. ”Vad menar du?”

Han ryckte på axlarna. ”Vet inte. Bara att det kändes som en ledtråd, eller något.”

”En ledtråd?” Hazel kisade mot honom. ”Noah, driver du med mig?”

”Driver?” Han såg uppriktigt förvånad ut men det gick Hazel inte på.

”Har du gett dig på mina böcker för att försöka skoja med mig? I så fall måste du faktiskt betala.” Hon viftade med boken framför honom. Han höjde ännu mer på ögonbrynen.

”Klart att jag inte har gjort det. Jag skulle aldrig … ge mig på dig. Och absolut aldrig dina böcker.” Han gjorde en gest som ett kors över hjärtat. ”Jag svär. På min fiskarheder.”

Nu var det Hazels tur att höja på ena ögonbrynet. ”Fiskarheder? Någon sådan har jag aldrig hört talas om.”

”Den finns i alla fall.”

”Hmm.”

”Och jag tror fortfarande att det kan vara en ledtråd.”

”Varför skulle någon ge mig ledtrådar?”

Han ryckte på axlarna igen men det glimrade till i hans ljusbruna ögon. ”För att ta med dig på äventyr, kanske.”

Äventyr.

Noah log brett och Hazels hjärta slog en volt och boken hon höll i kallade på henne. Den kanske innehöll en ledtråd.

Eller åtminstone en bra historia.

Noah var galet tänd på Hazel Kelly. Det förvånade honom nästan lika mycket som det tycktes förvåna henne, men så var det. Hon liknade inte någon av de kvinnor han brukade träffa. Ta idag, till exempel. I en löst sittande buttondown-skjorta instoppad i ett par byxor med hög midja, med några tunna guldkedjor om halsen och ett par söta platta skor på fötterna såg hon … alldeles för bra ut för honom. Hon såg skärpt och sofistikerad ut. För att inte tala om de där mjuka lockarna som ramade in hennes ansikte och det där oemotståndliga sättet att trycka upp glasögonen på näsan. Som nu, när hon stirrade på honom som om han kom från en främmande planet.

Han var kär.

Ärligt talat tokkär.

Vilket aldrig hade hänt honom förut, någonsin. Noah tyckte om kvinnor. Mycket. Och åtminstone hittills i sitt liv hade han varit rätt bra på att locka dem till sig. Men han hade aldrig känt så här förut. Vilket var beklagligt eftersom han var ganska säker på att hon inte kände likadant.

Hon brukade ofta titta på honom på samma sätt som hon

gjorde nu. Som om hon inte förstod sig på honom. Den känslan var i alla fall ömsesidig. Han fattade inte hur han skulle kunna visa sitt intresse på något tydligare sätt. Varannan vecka kom han hit och gjorde sitt bästa för att charma henne, flirta och få henne att tycka om honom fast det verkade inte funka.

Men han hade ändå läst fler böcker under de senaste månaderna än i hela sitt liv, och det var ju en bonus.

Han borde förmodligen bara säga som det var och bjuda ut henne eller något. Det hade funkat för Logan, åtminstone efter ett tag, och nu var han ihop med Jeanie och de var outhärdligt lyckliga och så vidare.

Men de var annorlunda. Hazel var annorlunda. Och Noah var ute på främmande mark.

”Äventyr?” frågade hon och väckte honom ur hans vindlande funderingar om hur söt hon var och hur hopplös han var.

”Tja. Vet inte. Det kanske är någon som ger dig ledtrådar, som till en skattjakt eller något.”

”Hmm.” Hazel drog ihop ögonbrynen så att det blev en liten rynka mellan dem. ”Verkar osannolikt.”

”Kanske det. Men osannolika saker händer ju hela tiden.”

Som att du tackar ja till en dejt med mig någon gång …

Det var nära att han sa det högt, nära att han ställde frågan men så slank hon plötsligt in bakom disken och slog in hans nya bok i kassan.

”Var det bra så?”

”Eh … jepp.”

”Tjugoen och nittiofem, tack.”

Det var definitivt inte bra så men Noah sträckte ändå fram sitt kort. Det fanns inte en chans att denna smarta, underbara

kvinna ville dejta honom. Det fanns en anledning till att Noah fokuserade på tjejer som bara var här över sommaren, turister och engångsligg. Noah dög till att ha lite kul med, en tillfällig flirt. Han dög inte åt bra tjejer som Hazel Kelly.

Hon räckte honom boken och hans fingrar snuddade vid hennes. Hon såg honom i ögonen ett par sekunder och i den stunden fick Noah nästan för sig att hon också kände den –gnistan. Men sedan tittade hon bort och sa hejdå och hans fötter bar honom mot dörren.

Tjejer som Hazel Kelly var inte för honom. Så mycket fattade han åtminstone.

Han kom ut ur bokhandeln i sensommarvärmen. Det var den första soliga dagen efter en regnig julimånad och staden hade omedelbart återgått i sommarstämning. Sommaren var kort i New England. Om du inte kastade dig ut i den direkt skulle du missa den helt och hållet. Det var visserligen augusti men Storgatan var fortfarande pyntad för nationaldagsfirande med röda, vita och blå banderoller och flaggor i nästan alla butiksfönster. Sommaren hade alltid varit Noahs favoritårstid. Sommar betydde strandliv och obegränsat med glass och ingen skola. Frihet. Han hade aldrig varit bra i skolan. Det var för mycket stillasittande. Han hade aldrig varit bra på att sitta stilla. Eller att stanna på en och samma plats alltför länge. Efter att han flyttat hemifrån hade han inte stannat någonstans längre än en månad eller två, bara samlat ihop sina grejer och åkt vidare så snart han blivit uttråkad. Men det var något med Dream Harbor som fick honom att stanna kvar. I alla fall som det var nu.

Noah funderade på att titta in på Kafé Pumpkin Spice och ta en iste men var helt slut och ville bara hem och sova middag. Han hade varit tvungen att gå upp klockan fyra för att dra

iväg på dagens första fisketur och tillbringat morgontimmarna med att lära ett gäng snubbar från storstaden hur man fiskar. Tråkigt nog var de flesta av Noahs kunder killar som inte visste någonting om sjön, båtar eller fiske och det var hans jobb att få dem att känna det som om de ändå gjorde det.

Faktum var att det mest var Noah som fick jobba, se till att det blev någon fångst, att den rensades och paketerades och kunde tas med hem, medan killarna satt i solen och fyllnade till. Men det betalade räkningarna och han fick vara ute på sjön så det var inte bara dåligt.

Och det var bättre än att ta över familjens fisk- och skaldjursimperium uppe i North Shore. Hans systrar var i vilket fall som helst ändå bättre på att driva det – det hade han inte behövt vara på plats för att fatta, även om han fortfarande hade dåligt samvete för att han hade stuckit. Men det handlade snarare om människorna än om företaget. Det visste han också, även om han inte var beredd att ta itu med det riktigt än.

Noah var inte gjord för att driva företag. Åtminstone inte något stort. Hans föräldrar hade börjat med ett litet fiskeriföretag och med åren förvandlat det till ett mångmiljonbolag som försåg hundratals restauranger över hela landet med fisk och skaldjur. När föräldrarna gått i pension hade hans äldre systrar tagit över som vd och ekonomichef. Och Noah hade flytt.

Han strök svetten ur pannan där han gick och översköljdes av de välbekanta skuld- och skamkänslorna. Det fanns en gräns för hur många gånger man kunde göra sin familj besviken innan det var dags att släppa taget och fly därifrån, och han hade nått sin gräns ganska tidigt i livet.

För övrigt funkade hans lilla fisketursfirma bra. Han planerade och skötte allt själv. Och det innebar att ingen skulle bli

besviken när hela företaget oundvikligen en gång gick omkull.

Det var enklast så.

Han vandrade genom staden och tänkte på att han väl borde ringa sina systrar och på Hazel och på hur många turer han

hade kvar den här veckan, lät tankarna flyga från ämne till ämne och skakade långsamt av sig minnena av gamla misstag.

När sjöboden kom inom synhåll hade han återigen börjat tänka på Hazel och boken hon läst och undrade om hon gillade killar med båtar. Eftersom han råkade vara en kille med en båt.

Han kanske skulle bjuda ut henne i alla fall.

Noah började klättra ned för en stenig sluttning mot havet.

Förr fanns det en stig här från vägen ned till stranden, men den hade vittrat bort med åren, så för att komma fram till strandkanten måste man numera klättra över några stora bumlingar och gamla betongfundament. Det gjorde inte Noah något. Badstranden några kilometer bort var mer lättillgänglig och förmodligen full med folk en sådan här dag, men här var det lugnt och stilla.

Han sparkade av sig skorna när han kom ned på sanden, borrade ned fötterna och kände sig omedelbart lugnare.

När Noah landat i Dream Harbor för några år sedan hade han bott ombord på sin båt ett tag innan han upptäckt en radda gamla sjöbodar på en bortglömd strandremsa och tänkt att om någon renoverade dem skulle de bli perfekta att hyra ut till sommargäster. Och så hade han börjat renovera, som ett hobbyprojekt, för ungefär ett år sedan och halvt om halvt väntat sig att någon skulle säga åt honom att det var olagligt. Men hittills hade ingen gjort det.

Nu sov han över här då och då. Han bodde fortfarande mestadels i lägenheten ovanpå Macs pub, och såvitt de nyfikna

ortsborna visste var den lägenheten hans hem. Men förr eller senare skulle han nog prata med borgmästare Kelly om sina idéer och kolla om det gick att köpa de gamla bodarna. Det skulle han nog.

Fast det kanske var en dum idé. Sådana hade han gott om i bagaget.

Tänk om han blev polisanmäld för egenmäktigt förfarande?

Han visste inte vad som gällde. Men som det var nu trivdes han här. Han öppnade dörren till den lilla boden och steg in i svalkan. Sjöbrisen som blåste in genom fönstren mot havet gav ett behagligt inomhusklimat även heta dagar som den här.

Gliporna måste tätas om man skulle bo här vintertid men Noah hade redan lappat ihop taket och lagt om golvet. Han hade haft turen att få hänga på sin morfar överallt som liten och frågat ut honom om allting. Och alla morfaderns tips och tricks hade till slut kommit väl till pass.

Den totala boytan var knappt fyrtio kvadratmeter, men det fanns ett litet kök, plats för en dubbelsäng, ett duschrum med rördragningar som var äldre än han själv och ett avlopp som i bästa fall fungerade okej.

Noah slängde ifrån sig sin nya bok på sängen och tog fram en kall öl ur kylväskan som stod i köket. Elektriciteten var, utöver rörmokeriet, det enda han inte kunde fixa själv, så tills vidare fick det här duga. Det var så lugnt och skönt här att det inte störde honom. Ljudet av bränningarna fyllde rummet och

Noah visste att han skulle somna innan han ens hunnit slå upp sin bok.

Han sträckte ut sig på madrassen som fungerade som säng, tog en klunk av ölen och lät tankarna vandra tillbaka till Hazel. Vad skulle hon tycka om det här huset och hans

planer? Skulle hon tycka att han var löjlig? Han hann inte fundera länge på den saken förrän han slumrade in och började drömma om att fånga in ett visst bokhandelsbiträde och ta med henne ut på havet i sin båt.