KAPITEL 1
DNär gängkriminaliteten slår till
et var en helt vanlig kväll. En torsdag i mars 2023, med de bestyr som hör vardagen till. Disk och tvätt och småprat i soffan. Utanför gråmulet och fuktig luft, folk vandrade omkring som sömndruckna, övervintrade björnar i väntan på våren.
När jag och min sambo Åsa lade oss för att sova, gav jag henne en puss på kinden och läste en stund i telefonen innan jag somnade.
Så som man gör, vanliga dagar, vanliga veckor i ett vanligt liv. Särskilt i vår lugna plätt av världen. Ett tryggt radhusområde i Hässelby utanför Stockholm. Bara de som bor där har någon anledning att vara där och alla känner alla. Jag somnade snabbt.
Halv två på natten slungades jag abrupt ur min sömn. Det som varit en verklighet före midnatt, hade på några få timmar blivit något annat. Ändrats på ett ögonblick.
Det var som att öppna ögonen inuti en fyrverkeriraket. Svallvågorna kom från golvet, som hammarslag i luften.
”Vad i helvete”, utbrast jag och ställde mig på benen. Det kändes som en kraftigt mullrande jordbävning under oss. Sömndrucken försökte jag orientera mig i rummet, vakna ordentligt. Försäkra mig om att Åsa var okej. Min första instinkt var att vi var angripna. Det som skett, vad det nu var, måste vara riktat mot mig och mitt tidigare jobb, som polis. Det var också så jag tog mig an situationen. Att först skapa mig en lägesbild. Vad fan var det som pågick?
Det tjöt i öronen och kändes som ett jävla tumult i några sekun-
der. Det var som att försöka ställa sig upp i en torktumlare, innan allt blev ofattbart tyst. Och kolsvart.
Åsa, som i månader hade klagat över att det sipprade in ljus i sovrummet när vi skulle sova, hade fått mig att ordna dyra persienner som stängde ute allt ljus. Jag hade bett min vän Stefan att installera dem och noterade i all hast att de nu hade flyttat på sig av kraften. Nu strilade några få ljusstrålar in från gatlampans sken och lyste över delar av förödelsen på golvet. Nedfallna tavlor, mindre möbler som vält omkull, skålar som gått i kras.
Jag kunde känna blomkrukorna som stått i fönstret under mina fötter. Det spred sig en isande känsla av oro i kroppen.
”Släck lampan för fan”, väste jag åt Åsa som också snabbt kommit på benen och famlat sig fram till lampknappen. Att lysa upp hemmet vore att göra sig sårbar för eventuella angripare. ”Släck!
Jag måste kolla”, upprepade jag och grep tag i en batong som jag alltid har liggande i sängbordets låda. Kanske en yrkesskada efter 30 år som polis. Jag hade aldrig förr behövt använda den.
I trappan till nedervåningen trampade jag på krossat glas.
”Smart, Göranzon”, tänkte jag för mig själv och förbannade att jag inte tagit på mig något på fötterna. Självinsikten uppenbarade sig från intet. Där stod jag halvnaken, iklädd endast kalsonger och med en batong i handen. Hur löjlig måste jag inte ha sett ut för en eventuell inkräktare i vardagsrummet? Det skulle förstås inte avskräcka någon.
Huvudet gick höger, vänster, bakom ryggen.
Det var till synes tomt. Jag började söka igenom rummen. Lägesbilden utvidgades allt eftersom och min prioritet var att se om någon – eller något – rörde sig där nere.
Varje steg stammade från ett polisliv, en karriär som lärt mig hur man agerar när det oväntade slår till. Vid uppkomna krissituationer agerar jag oftast kontrollerat och effektivt, grundat i flera års erfarenhet av att hantera oväntade händelser.
Nog har man sett det mesta.
Resten av nedervåningen var också proppad av föremål på golvet. Fönsterrutor som tvingats ur sina lägen och krossat glas
över hela parkettgolvet. Kunde det ha varit en lastbil som kört in i huset?
I spekulationerna rörde sig blicken ut mot gatan och genom fönstret såg jag ett stort moln av damm från andra sidan gatan. Ett av radhusen, snett över gården, låg som i en rökpelare. Uppenbarligen hade det som skett, vad det än var, inträffat där. Jag visste att hantverkare höll på att byta tak på flera av husen och byggnadsställningarna som löpte kring dem hade rasat, vilket i sig förstärkt mullrandet. Grannar i sovkläder uppenbarade sig på innergården, på fötterna stövlar eller tofflor. De kom från alla håll. Alltsammans i en nästan ofattbar tystnad som sänkt sig över oss.
Det verkade inte vara jag och Åsa som var måltavlor. Axlarna sjönk en aning, men höjdes snabbt igen.
”Gå ut och se efter vad som hänt.”
Åsa hade kommit efter mig och noterade samma sak som jag. Jag tittade på hennes fötter och fastnade vid att hon varit smart nog att ta på sig skor. Hon är alltid den vettigaste i familjen, tänkte jag hastigt.
Jag ryckte åt mig så oömma kläder som möjligt och gick ut med rejäla kängor på fötterna. Anade att jag skulle behöva vada genom bråte. Jag minns att jag förberedde mig på att det hela kunde dra ut på tiden och bad Åsa brygga kaffe åt oss och grannskapet.
Utanför ytterdörren slog kylan till mig som en lavett i kinden.
Helvete vad det kan vara kallt i mars.
”Jag förbereder”, ropade Åsa efter mig och gjorde sig redo att vårda eventuella skadade. Hon är sjuksköterska och agerade också metodiskt, präglad av många års arbete inom sitt yrke. Akutväskan i näven och en ryggradsmässig systematik.
Snart hade hela grannskapet samlats utomhus. Där rådde kaos och förtvivlan, rädsla och oro över vad som kunde ha hänt. Vi var ju ett lugnt radhusområde i Hässelby. En liten skärva av världen där folk snickrar på sina altaner och köper nya grillar, installerar elbilsladdare och hälsar vänligt på varandra över häckarna. Pratar solceller och barnens fritidsaktiviteter.
Jag tog upp min telefon och ringde en gammal kollega inom polisen. Frågade om han hade hört något. Svaret överrumplade mig.
En misstänkt sprängning.
Sveriges blodiga gängkrig hade alltså hittat hit. Jag kastade en blick mot vårt hus och började förstå omfattningen. Insåg att vi inte skulle kunna återvända hem på ett tag.
För första gången sedan jag blev polis hade jag drabbats som privatperson.
KAPITEL 2
NAladdinasken Rinkeby
är min morsa träffade min farsa låg inte precis Amor och lurpassade i buskarna. Två ungdomar i det nyligen hippiefrälsta Sverige, ett 1960-tal där kärlek, fred och förståelse hade importerats från USA. Som präglade popkulturen och ungdomarna. Alkohol, fester och möjligen droger. Deras korta möte blev en natt som blev ett liv. Ett litet östgötskt misstag som fick namnet Anders Bengt Göranzon. När jag kom till världen nio månader senare var han som kallades farsan redan borta. Istället fick min unga, ensamstående mamma dras med mig, med hjälp av morfar och mormor.
De bodde och abonnerade ett mindre hotell i ”Flygstaden”, Linköping, och svepte sina skyddsvingar runt mig och morsan. Det var en himla tur.
Jag tror att det första året var tufft för morsan. Förutfattade meningar och skvaller, sneda blickar och allt vad man nu kan föreställa sig som ensamstående förälder i en mindre stad i mitten av 60-talet.
När hon fick jobb i receptionen på Pripps bryggeri i huvudstaden, såg hon det nog som en slags befrielse, från ansvar – och från mig. Hon tilldelades en nedgången andrahandslägenhet i Traneberg och jag blev kvar i Östergötland. Mina första fem år i livet tillbringade jag hos mina morföräldrar. Jag satt intill dem i hotellreceptionen, plockade med det som behövdes och hälsade på gäster. De tog mig till dagis och hämtade, omhändertagande och glada. Var fjortonde dag hälsade morsan på oss, som en gäst.
Mina första minnen i livet är ljusa.
Först när jag var sex fick hon för sig att hon skulle ta sitt ansvar, uppfostra mig. Hon flyttade mig till Traneberg, där vi bodde i något år innan hon fick en lägenhet i Rinkeby.
Det som blev mitt riktiga hem.
Morsan var egentligen inte i skick att uppfostra en unge, tydligt präglad av tidigare feltramp och synder. Så som det kan bli i livet.
En urspårning, som man sedan ägnar resten av sitt liv åt att kompensera eller rädda, med motsatt effekt. Hon utvecklade med tiden ett missbruk av alkohol, som kom smygande de första åren men blev värre för varje år som gick.
I nästan alla mina minnesbilder från den här tiden promenerar vi. Morsan hade ännu inte blivit alkoholist men hade svårt med ekonomin. Det fanns sällan pengar till bussbiljetter och världens omfång var snävt. När vi fortfarande bodde i Traneberg rörde vi oss mest mellan Pripps bryggerier i Johannesfred och förskolan och hemmet. En promenadsträcka på kanske sex kilometer. I minnena är det där vi är, ständigt på väg någonstans, i kylan eller värmen, till fots.
Sommaren när jag skulle fylla sju hamnade vi i Rinkeby. Då fanns ju inga mobiler där hela världen gick att utforska i näven. Världen bestod av kvarteren runt huset och där byggdes mina referensramar.
Det var en tid då inga yttre inslag sipprade in i medvetandet. Ingenting vidgade min syn på saker och ting, gav mig förståelse för varför enskildheter är som de är eller hur alternativa tidslinjer kunde ha sett ut.
Sådant där kommer ju senare. Människor man möter och upplevelser som formar en. De första cykelturerna på småvägarna i tonåren, då vi tog oss från Rinkeby till intilliggande förorten Tensta. Upptäcktsfärder och äventyr, omkring oss öppna fält, som föreföll mytiska. Alla små bitar som blir ett pussel som ger en större bild av vad livet föreställer.
Men där och då hade pusslet bara några få bitar: Jag och mamma och Rinkeby.
Vårt enskilt största problem var att mammas pengar ständigt var slut. Trots att hon fick lön från Pripps tog det i regel bara omkring två veckor innan de var borta.
Det hon tjänade söp och rökte hon upp. Medan hjärnbarken på mig stärktes blev det allt jobbigare att hantera.
I lågstadiet brukade hon skicka med mig små, skrynkliga handskrivna papperslappar som hon bad mig ge till klasskamraternas föräldrar. Där bad hon dem om ett lån på tjugo eller trettio kronor och det hände ibland att de förbarmade sig över mig.
Du får tillbaka pengarna i morgon, skrev hon på lapparna.
I den åldern vill ingen vara annorlunda. Man vill vara fotbollsproffs och superhjälte, men i Rinkeby var vi alla annorlunda på våra egna sätt. Kanske förenades vi i det.
I takt med att morsan började missköta jobbet fick vi då och då kuponger från Frälsningsarmén. Dem kunde vi använda på Konsum, men kupongerna gällde endast matvaror – mjölk, smör, Skogaholmslimpa och prickigkorv. Inte för hennes jävla cigaretter. Röda Prince. Korta. Fast på något sätt hittade hon ändå alltid pengar till dem, och de kostade lika mycket som de andra varorna tillsammans.
Jag var väl inget geni, men få åttaåringar kunde räkna huvudräkning lika snabbt som jag. Det sitter i än i dag. Det viktigaste var nämligen att komma så nära summan på kupongen som möjligt. Stod det att kupongen var värd 20 kronor, skulle varorna jag plockade helst kosta just det. Eller 19,95. Det som blev över återgick till Frälsningsarmén.
Det var ett ständigt räknande och varor kånkades fram och tillbaka. Handlingen blev mitt uppdrag och jag gjorde vad jag kunde för att bemästra det. Möjligen skulle morsan då tycka att jag var duktig.
”Det är ditt jävla fel att jag sitter i den här satans lägenheten i det här jävla Rinkeby.”
Hennes avgrundsvrål ekade mellan lägenhetsväggarna, den mörka ångesten vällde fram i hennes ögon. Små nålar av grundmurat självhat som istället riktades mot mig.
”Satans ungjävel, du har förstört mitt liv!”
Vissa ord tatueras in i själen.
Hon grät ofta, morsan. Miserabel, sorgsen och tyngd av bördorna hon själv dragit på sig. Ibland blev det för mycket för henne. Jag var bara ett barn och har först i efterhand insett det. Men hon gjorde det som ligger närmast till hands för människor i trängda situationer: Hon flydde. Det är alltid enklare att lägga benen på ryggen än att möta sina demoner.
Inte sällan lämnade hon mig ensam. Vips, försvann hon, jag hörde bara dörren slå igen efter något av hennes utbrott. Ibland utan förvarning.
Plötsligt satt jag ensam kvar i bostaden och undrade vad jag skulle ta mig till. Som åtta-, nioåring tror man att morsan har försvunnit för gott. Som farsan gjorde.
Som längst kunde hon vara borta ett par dagar. Det var ensamma nätter med blicken fäst på gången fram till lägenhetsporten. Kanske skulle hon snart dyka upp. Kanske hade allt ordnat sig.
När dörren åter öppnades var det mest en lättnad. En vulkan som hade slocknat. Trots att lavan ständigt låg över bostaden som ett varnande täcke hade den för ett ögonblick stelnat och i väntan på nästa utbrott gällde det att navigera varsamt.
Var hon befann sig när jag lämnades ensam vet jag än i dag inte. Jag frågade aldrig, och egentligen spelade det ingen roll. Kanske var det en flykt för flyktens skull. Ett andningshål hos någon annan pundare i förorten.
Ibland tog hon inspiration av 1970-talets veckotidningar. Inredningsmagasin och hemjournaler där kvinnorna hade stora förkläden och rykande pajer på köksbordet. Håret var tjusigt uppsatt och hemmen välstädade.
Emellanåt kunde morsan bli sådan också.
Hon hade gjort kåldolmar som jag fick när jag kom hem från skolan, och bestämt sig för att bli en bullmamma. Hade gjort det mysigt med tända ljus och jag såg på henne att hon ansträngde sig. Att hon faktiskt ville väl. Möjligen även att hon älskade mig.
Det skulle ske vissa förändringar, bedyrade hon varje gång. Allt
skulle bli bra, vi skulle ha en omhändertagande och varm atmosfär som varade resten av vår tid tillsammans. Vid ett tillfälle gällde det inte minst den annalkande julen. Jag började drömma magiska drömmar. Julafton med gran och klappar. Räknade dagarna före dopparedan.
Men alkoholism går inte att bota med goda ambitioner.
När den 24 december närmade sig hade förhoppningarna börjat sjunka.
Den där julkänslan som jag hade lärt mig att älska kom från de tidiga jularna med mormor och morfar. Det var snö, julkulor, mysig stämning, värme, glädje, skratt. Årets höjdpunkt. Vi firade hemma hos mormor och morfar med hela släkten. Där var min moster, Marie Göranzon, den folkkära skådespelaren, och hennes man Jan Malmsjö, kusiner och övrig släkt. Ja, det var närapå idylliskt. Än i dag älskar jag julen och troligen kommer det därifrån.
Men hemma lyste den med sin frånvaro. Löftena hade brutits.
Jag hade hunnit bli elva år gammal och av någon anledning var det viktigt för mig att ha en gran. En inneboende stark önskan, så där som barn har ibland, men som omständigheterna nu hindrade mig ifrån.
Jag valde att inte fly.
En sen kväll knackade jag på hos min bäste vän Hakan och bad honom följa med. Vi var som ler och långhalm under barndomen.
Hade träffats redan samma dag som jag flyttade till Rinkeby. Han hade han ropat på mig ute på gården och var ett år äldre än jag. Initierade en lek och från den stunden var det vi. Nu visste jag inte om morsan hade pengar till en gran men jag tänkte be om hans hjälp att skaffa en. Att stjäla ur hennes börs låg på något sätt inte för mig.
Istället gömde jag en liten såg som jag hade hemma, under jackan. Tog med mig Hakan till Järvafältet, det stora grönområdet mellan förorterna. Kanske kunde vi sno en gran av en försäljare.
På plats kändes omgivningens blickar särskilt riktade mot oss. Människor överallt. Klumpen i halsen som växte i takt med att vi närmade oss. Kanske såg det helt enkelt omöjligt ut.
Så jag gick in i skogen och sågade ner en gran själv. Hakan hjälpte mig att släpa hem den.
Det var det enda sättet jag kunde komma på, och inte visste jag att det var ett brott.
Det var min skit att lösa, och jag hade lärt mig att ingen löser min skit utom jag. Jag kan inte minnas att mamma ens kommenterade granen.
På den här tiden kallade vi Rinkeby för ”byn”, ”orten” kom senare. Med åren har jag lärt mig att det finns inbyggt i människor att de vill känna tillhörighet med något. Alla vill vara sedda, hörda, bekräftade.
Man är ”AIK:are” eller ”norrbottning” eller ”rörmokare”. En identitet du fäster ditt varande på. En liten etikett innanför revbenen som du antingen satt dit själv, eller fått placerad av din omgivning.
På våra etiketter stod det ”byn”.
Mångkulturen i området var vår identitet och det var en positiv kraft. Jag älskade den.
Som lintott var jag i kraftig minoritet, men det tog sig aldrig något särskilt uttryck. Ingen tänkte ens på det och det kom att prägla mitt synsätt för resten av livet. Jag bryr mig helt enkelt inte om var folk kommer ifrån eller var deras föräldrar är födda. Jag ser det inte som något främmande att människor har andra kulturer – jag levde i den mångkulturella grytan och trivdes i den.
Uppskattade kulturella inslag från andra platser och uppfostrades i ett kamratskap där vi var blinda för hudfärger. Hade någon frågat mig och Hakan vad som skilde oss åt hade vi svarat: ”våra intressen”.
”Jag är bättre på fotboll än vad han är.”
Bland oss fanns en samhörighet över nationsgränserna och bakgrunderna som överskuggade allt annat. Fattigdom, spretiga rötter och trasiga hemförhållanden – allt det var sekundärt, så länge du kom från byn.
”Var fan är Mesut? Jag har inte sett honom på länge.”
Vi stod på innergården och spelade basket när det slog mig. En passning som borde ha kommit till mig, men som inte gjorde det.
Mesut hade aldrig missat. Nu hade jag inte sett honom på hela sommarlovet. Kanske var vi tretton år gamla.
”Eh … Jag tror han är i Turkiet över sommaren”, svarade någon av killarna.
”Åh fan. Vad gör han där?”
”Han är turk, vet du.”
”Jaha. Och du då? Var är du ifrån?”
”Jugoslavien. Du då?”
”Jag är från Linköping.”
Där stod vi med basketbollen mellan oss. Vilade en stund, körde sedan på igen. Det var så jag fick lära mig var mina vänner kom ifrån. Under alla år vi känt varandra hade jag inte ens undrat.
I byn pratade ingen om nationalitet eller religion. När skolan hade julavslutning i kyrkan var alla där. Juggarna, turkarna, grekerna. Så gjorde man ju i Sverige.
Det fanns en jugoslavisk förening och en chilensk förening, en grekisk och en albansk. Men utanför lokalerna höll sig alla till ungefär samma ramar.
När skolan under högstadiet började erbjuda hemspråksundervisning, uppstod rentav rabalder. Många av invandrarföräldrarna ville inte ha det.
”Vi pratar arabiska hemma, men i skolan ska de prata svenska”, minns jag ett av argumenten som flög genom rummet på föräldramötet.
Några veckor efter beslutet satt bara en handfull ungar och snirklade bokstäver efter skoltid. De flesta kände sig tvingade och flera av mina kamrater slutade efter någon termin.
I byn pratade alla redan samma språk.
När jag och morsan flyttade till Rinkeby hade området just byggts som ett svenskt miljonprogramsområde under 1960- och 70-talen. Framförallt på grund av bostadsbristen som rådde till följd av den stora invandringen till städerna. Först byggdes loftgångshus i två eller tre våningar, med gul puts eller vitt tegel, runt ett stråk som kom att bli butikscentrum. Sedan allt mer grå betong, högre och bredare.
I Stockholmsförorter som Alby, Husby, Rinkeby, Tumba och Tensta var det som att byggnationerna följde en mall. Där fanns lediga lägenheter och invandrarna placerades där i allt högre utsträckning. Upptäckte att det redan fanns en mängd landsmän och lyckades behålla sina nationella identiteter. Lät dem till och med prägla området.
Den allmänna mediebilden av områdena blev snabbt exotifierad. Det handlade främst om exotiska fruktstånd och nya typer av mat. Spännande kulturer som tilläts blomstra.
Bilden ändrades senare till att oftare handla om den höga arbetslösheten, parallella samhällen och kriminalitet. Att förorterna aldrig getts en chans.
Att alla som växer upp i dessa förorter är offer.
På min tid pratade ingen om sig själv som ett offer. Rinkeby var som en Aladdinask, med både ljus och mörk choklad, några trippelnötter och några krokanter. Men det var samma jävla ask. Samma väggar och ramar, samma ingredienser.
Det var ett maskrossamhälle som pumpade oss barn med drömmar. Man var tvungen att bli kreativ, street smart och kvick.
Alla befann ju sig mer eller mindre i en mental krigszon där man behövde kämpa för att stå ut – såga ner egna granar eller stå upp mot gårdsmobbaren som gäckade de yngre.
Men aldrig med avkall på en gemensam syn på etik och moral.
Att det som var fel för mig, var fel även för dig. Man stal inte basket- eller fotbollar, för den kunde ju eventuellt tillhöra en kompis eller hans brorsa. Eller någon som kände någon. Ville man låna bollen fick man snällt fråga – och om man ägde en, var man kung.
Vi hade samma förutsättningar.
När jag återvände till Rinkeby som polis i vuxen ålder hade mycket av det där förändrats.
Någonstans hade det skett ett identitetsuppvaknande som ökade diversifieringen.
Ungdomarna vi grep eller tillrättavisade hade ett ökat fokus kring religion och grupptillhörighet. Det fanns plötsligt grupper inom gruppen – byn var inte längre en enhet på samma sätt som när jag växte upp. Man grupperade sig lika gärna efter sin etniska
grupp, sin trostillhörighet eller nationella enklav, som med byn som stort.
”Det är samhällets fel”, blev ett allt vanligare argument för att förklara sina felsteg.
Den svenska kulturen försvann successivt i området och i dag möts invånarna ofta av butiksskyltar på andra språk än svenska – delar av tiden undervisar friskolorna på barnens modersmål. Med utanförskapet kommer känslan av maktlöshet. Sedan ilskan. Desperationen. Den gör att de snabba vägarna ut ur elände blir attraktivare.
Som barn visste alla vilka cykeltjuvarna och klottrarna var. De var marginaliserade, betraktade som något farligt och fult.
När jag arbetade som polis var gängledarna hjältar. De körde dyra bilar på kriminella pengar eller hade tunga kedjor runt halsen. Flera ville bli som de. Ak47:or byter i dag händer bland 14-åriga barn.
Utöver mig, fick morsan ytterligare två barn med män som försvann ur bilden. Syrran kom när jag var drygt tio, lillbrorsan efter ytterligare ett decennium. Han omhändertogs av sociala myndigheter när jag var utflugen sedan länge.
Syrran hade det förmodligen inte heller särskilt lätt hemma med morsan. I morsans framtidsplaner skulle saker förstås bli bättre, men ingenting blev enklare av fler barn.
Jag hade tur som hade mina morföräldrar. I tonåren formades min världsbild allt mer av dem och de stunder jag fick vara i Linköping.
Morfars hjärta hade kunnat rymma hela staden, men till lynnet var han nästan militärisk. Förordade ordning och reda och rättvisa. Redan som 14-åring hade han skickats på militärskola. Hans pappa Elof hade kallat honom till sig strax innan mönstringen för att ge honom en rungande jävla örfil.
”Jag har ju inte gjort något?” hade morfar sagt förvånat.
”Jag vet. Det var en smäll för de gånger du kommer göra det”, svarade pappa Elof.
De där dragen, att göra saker i förebyggande syfte, gav han till mig, i något mer vadderat omslag.
Jag hade ju aldrig någon pappa och kunde därför inte sakna det. Men morfar var det närmsta en pappa jag kom. Han hjälpte mig att snickra ihop en egen moralisk kompass och gav mig en insikt i vad empati innebär. Formade min uppfattning om moral och etik. Han var vettig, osjälvisk och klok.
Det tog hårt på mig när han dog, 68 år ung. Jag var i tonåren och mormor fick ett helvete.
Hon, som aldrig druckit en droppe alkohol i sitt liv, började nu döva sig med piller och sprit. Upptäckte den tröstande och dämpande effekten.
Sedan några år bodde de båda i Stockholm dit de flyttat för att komma närmare familjen. Först till Alvik och sedan till Hässelby, innan mormor till slut behövde bo på ett ålderdomshem efter morfars död. Det låg ovanför jugoslaviska föreningen i Rinkeby.
Jag fick höra det av en slump i 25-årsåldern, under ett annat samtal med en släkting. Jag ringde omedelbart morsan.
”Hur fan tänkte ni?” undrade jag och frågade dem. ”Ska hon sitta där ensam med spriten och allt stök som pågår runtomkring?”
Hemmet låg i ett av de kvarter som börjat få uppmärksamhet för hur oroligt det blivit. Det pågick en mängd kriminella saker som fått fäste i omgivningens medvetande. Knark, vapen, skjutningar.
Allt det där.
Morsan var oförstående. I grunden för att hon förstås inte mäktade med att ha något ansvar för mormor. Men kanske brydde hon sig inte heller. Det var när mina bättre bemedlade släktingar ringde i panik, som jag på allvar förstod. De bodde på trygga Strandvägen i city och var livrädda när de skulle besöka Rinkeby. De krävde att jag, som då hunnit göra lumpen och var på väg att bli polis, skulle eskortera dem.
Det blev en ögonöppnare för mig. Det är nämligen enkelt att sitta i privilegierade enklaver och ha åsikter. Att det ska byggas broar, mötas över gränserna och visas öppenhet. Men i realiteten vågar man inte ens hälsa på sin mor eller mormor i kvarter där man inte känner sig hemma. Det är höjden av hyckleri.
Jag höll kontakt med mormor på mitt eget sätt. Åkte dit ensam under de tre år som hon bodde där. Vi ringde varandra nästan varje dag, och innan hon dog hade hon berättat att hon inte orkade leva längre. Hon var nöjd och klar.
”Anders, jag har gjort mitt. Jag saknar morfar”, sa hon i vårt sista samtal och jag tänkte att det var något fint med det hela.
Att vara 84 år och känna att man är färdig, inte ha någon ångest för allt som blev, det som kunde hänt. Ingen bucketlist-hysteri om att man borde ha bestigit Mount Everest.
Personalen på ålderdomshemmet hittade mormor efter frukosten. Hon hade somnat in över köksbordet efter en kopp kaffe när allt var sagt och gjort. Nu fick hon vara hos morfar.
Min räddning utöver mina morföräldrar, var att jag var jävligt duktig på basket. Utan den vet jag inte vad det hade blivit av mig. Jag hade fallenhet för sporten och kanske var det en flykt från allt annat, en förströelse som gjorde allt uthärdligt. Kanske var det ett forum där jag fick känna mig duktig. Sedd och bekräftad. Laget blev en slags familj.
Det var dessutom billigt, nära hemmet och enkelt att engagera sig i – nästan alla i byn spelade basket.
Jag och kompisarna brukade ta den nybyggda tunnelbanan från Rinkeby till Näckrosen, därefter buss 515 till Solnahallen. Busskortet kostade några hundra spänn i månaden och köptes på Pressbyrån, men jag och min kompis Robban ritade egna för hand. Klippte, klistrade, använde kopiatorer på skolan. Jag hade ju inte råd och kunde knappast be morsan.
Vi höll faktiskt på i åratal, kopierade exakta siffror och gjorde logotyper. Vi kom på att vi hastigt kunde lyfta upp kortet mot chaufförerna med några fingrar som dolde halva kortet. Oftast sneglade de förstrött på oss, ouppmärksamt. Vi gled förbi. Slappnade av. Det fungerade utmärkt tills vi blev påkomna av en ilsken herre som hade bett om att få syna kortet och upptäckte vad vi gjort. Innan han hann öppna munnen hade vi hoppat av bussen och börjat springa tills mjölksyran fyllde benen med cement. Vi kroknade i en dunge intill vägen och hulkade med ryggarna mot marken.
”Nu får vi börja cykla”, sa jag till Robban. Jag var inget offer, det var inte samhällets fel. Det var min skit att lösa.
Som trettonåring började jag döma basketmatcher för att tjäna extrapengar och höll tyst om pengarna jag fick. Det främsta syftet med jobbet var att jag vägrade ta av morsans pengar. Mest för hennes egen skull. Ju mindre pengar hon lade på mig, desto enklare skulle hennes vardag bli. Kanske var det ett sätt för mig att visa kärlek.
Jag redde mig själv och hon undrade egentligen aldrig hur det gick till.
Dessvärre spelade det ingen roll vad jag gjorde för att hjälpa henne, jag kunde bara påverka det till en viss gräns. I tonåren hade vi bråkat för ett helt liv, så när möjligheten att flytta öppnade sig tog jag den. En polare, Oskar Gillström, hade en källare som stod tom och han visste att jag inte hade det särskilt roligt hemma. Jag föredrog att hänga hos honom. Han snackade med sin vänliga mamma, Irre, och hon lät både mig och kompisen Jojja flytta in. Inga konstigheter eller skrupler.
Vi packade en väska med kläder, tandborste och någon serietidning, och flyttade in i källaren hos hans familj. Femton år gamla och med en sökande blick på världen.
Jag hade mer eller mindre sagt upp kontakten med morsan men fortsatte att hälsa på mina halvsyskon som bodde kvar i hemmet. Inför mina besök hade hon börjat gömma spritflaskorna för mig.
Jag sökte efter dem och blev i slutändan expert på att hitta gömmorna. Jag brukar säga att jag hade gjort hundratals husrannsakningar redan innan jag blev polis.
Det är sådant som sätter sig i ryggmärgen. Blir till ett slags sjätte sinne.
Jag tittade egentligen aldrig bakåt. I gymnasiet hade dörr efter dörr börjat öppna sig. Nya påminnelser om allt som kunde bli.
När jag började gymnasiet i Spånga, treårig samhällsvetenskaplig linje, hade jag handplockats till Solnas All Star-lag, samt
Stadslaget. De bästa från länet samlades i ett elitlag och jag hade förmånen att få vara en av dem.
Ny dörr, ny värld.
Mina vänner och jag var förortsungar från Rinkeby, Tensta och Hjulsta. När de bästa i länet skulle spela i samma lag hade vi plötsligt lagkamrater från Danderyd och Djursholm som också ingick i upptagningsområdet. Kommuner med hög levnadsstandard där invånarna hade landets högsta medelinkomster. Det var nyttigt för samtliga.
Vi kände oss nervösa inför att träffa dem, men det var aldrig några överklassfasoner eller drygheter. Största skillnaden var att villapojkarna hade träningsbagar medan vissa av oss bar ombytet i plastpåsar. Vi åkte kommunalt, med köpta biljetter, eller cyklade, medan de blev skjutsade i senaste årsmodellerna. Och deras föräldrar var alltid på matcherna. Ryggdunkande och berömmande.
Miljön hade format de två grupperingarna på var sitt håll och vi var stökigare än de. Vana vid tjafs. Vi tog för oss på ett annat sätt och var mer utåtriktade, mindre rädda för konfrontationer och bråk. Sådant var ju vardag i byn.
Första gången jag besökte villaområdena i Norrort, var jag femton år. En av Danderydsföräldrarna hade bett oss vänta vid T-banestationen där han skulle hämta oss och köra till matchen.
Gatorna var ny mark och bilen kryssade genom de okända stadsdelarna i vintermörkret. För mig var husen stora som palats, byggda för kungar och drottningar. Jag hade bara snuddat vid deras existens, aldrig tagit mig tid att betrakta dem. Förstått kontrasterna mot lägenhetskomplexen i byn. Genom bilrutan slog det mig att det fanns annat än betongväggarna där mitt liv utspelat sig dittills. Att världen var större än Aladdinasken.
Ingen ilska, ingen offermentalitet.
Det var bara så verkligheten såg ut. Nu hade den vidgats en aning.
