Översättning
Villemo Linngård Oksanen
harpercollins.se info@harpercollins.se
© Kathe Webb 2022
Originalets titel: Stay Buried
Översättning: Villemo Linngård Oksanen
Omslagsdesign: Ghost
Omslagsbild: Alamy, Plain Picture, Shutterstock
Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen
Sättning: Type-it AS, Trondheim
Satt med teckensnittet HC Arc, som ger en ökad läsbarhet och ett lägre klimatavtryck.
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.
Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2025, enligt avtal med HarperCollins Publishers Ltd.
All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorized use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited.
This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-509-8104-9
ISBN 978-91-509-8104-9
Dag ett, fredag
”K ommissarie Lockyer?”
En kvinnoröst, ihålig, underligt bekant. En kort stund tyckte Lockyer att han kände igen den. Sedan hördes bara tystnad i andra änden av luren, sånär som på en svag inandning.
Håren reste sig i nacken på Lockyer. Hans suddiga spegelbild betraktade honom från fönstret – en lång, ranglig figur med mörk kalufs som behövde klippas, sned näsa och mörka ringar under ögonen. Han behövde verkligen en god natts sömn.
”Ja. Vem är det här?”
”Det är Hedy. Hedy Lambert.”
Lockyer var tyst så länge att kriminalassistent Broad tittade upp från datorn. Han vände sig instinktivt bort från hennes nyfikna blick.
”H… Miss Lambert.” Han harklade sig. ”Jag … Det var ett tag sedan. Det var oväntat att höra från dig.” Det stod tre tomma muggar på hans skrivbord. Han började fösa dem närmare varandra och vände handtagen inåt så att han skulle kunna plocka upp dem med en hand. Pillade med dem, som ett nervöst barn. Han tvingade sig att låta bli.
”Ja.” Hedy drog efter andan. ”Hur är det med dig?”
”Varför ringer du, miss Lambert?” Han ångrade genast sitt korthuggna tonfall. Det blev tyst igen.
”För upptagen för att prata om gamla tider?” Hedys röst var torr, men den darrade lite. Lockyer väntade. Han skulle kanske ha sagt mer ifall Broad inte suttit precis intill honom och ivrigt låtsats
som om hon inte lyssnade. ”Jag behöver träffa dig, kommissarie Lockyer.”
”Varför det?”
”Det är viktigt. Det … Det kan vara brådskande. Kanske. Det gäller det som hände. Det gäller Harry Ferris.”
”Har du ny information om utredningen?”
”Ja. Men innan du frågar vill jag säga att jag inte tänker berätta något i telefon. Du måste komma hit. Snälla du.” Det där sista lät snudd på bönfallande.
Lockyer försökte låta neutral. ”Jag kan inte lova något.” Han letade efter en penna bland papperen och bråten på skrivbordet.
”Vilken är adressen?”
”Adressen?” Det där torra, roade tonfallet igen, med underströmmar av något mycket mörkare. ”Eastwood Park.”
Lockyer bet ihop käkarna. Kriminalassistent Broad kastade en penna till honom. Eastwood Park-fängelset. Det hade gått fjorton år sedan han satte Hedy Lambert bakom galler, och där hade hon blivit kvar. Han klottrade ned ett helt meningslöst Kriminalvården, E Park på en papperslapp. Av någon anledning hade han trott att hon skulle vara frigiven vid det här laget, men självklart var det inte så. Hon hade dömts till minst tjugo år i fängelse. Det var straffet för kallblodigt, överlagt mord.
”Är allt som det ska, kommissarien?” frågade Broad när han lagt på luren. Hon lade armarna bakom huvudet för att stretcha ut axlarna.
Gemma Broad var kort och satt, vilket fick en del kollegor att anta att hon var ur form trots att det absolut inte stämde. Hon var triatlet på fritiden. Under ett välgörenhetslopp som Wiltshires poliskår sprang förra året hade hon slagit de flesta männen i laget, trots att hon behövde hjälp över de högsta murarna. Hon var ung, entusiastisk och väldigt smart, och borde egentligen inte sitta fast på enheten för kalla fall tillsammans med Lockyer. Hon var också väldigt nyfiken, men Lockyer ville inte prata om Hedy Lambert eller Harry Ferris-utredningen – inte förrän han blev tvungen.
”Du borde gå hem, Gem”, sa han. ”Det där kan vänta till måndag.”
”Var det något nytt åt oss?”
”Det tvivlar jag på.” Han skakade på huvudet. ”Det var bara någon från en gammal utredning som förmodligen var uttråkad eller ville ha uppmärksamhet och … ” Han tystnade, oförmögen att ljuga om Hedy. ”Det är förmodligen ingenting. Trevlig helg, Gem.”
”Ska du inte med ut och ta ett glas?”
”Nej, jag har inte lust.”
”Ska du göra något annat roligt i helgen?”
”Bara det vanliga. Middag med familjen. Jobba på huset.”
”Rena partyt, va?”
”Hela tiden. Och du själv?”
”Vi ska till Petes mamma.” Broad lyckades låta bli att himla med ögonen. ”Igen.”
”Är det inte tredje helgen i rad?”
”Nej.” Hon reste sig med en suck. ”Men det känns så. Hon är upprörd över att byggjobbarna slutat arbeta. Gud vet vad hon sa till dem. Jag har egentligen inte så mycket emot det, men hon vägrar släppa in Merry i huset. Den stackaren måste sova i garaget och sedan klagar hon på att hans gnällande håller henne vaken.”
”Det låter som en bra ursäkt för att stanna hemma och låta Pete åka ensam, tycker jag.”
”Jo, men … Han vill gärna att jag följer med”, sa hon en aning generat.
”Ha så trevligt, då.”
Lockyer hade träffat Broads pojkvän ett par gånger och förstod inte vad hon såg i honom.
När Broad gått satt Lockyer kvar en stund. Han kunde inte förstå vad Hedy Lambert hade att säga till honom, såvida hon inte bara ville få utlopp för sin ilska. Eller också ville hon äntligen erkänna. Efter en stund släckte han lamporna och gick igenom kriminalpolisens avdelning, ned för trapporna och ut från polisstationen. Wiltshires polisstation var en imponerande tegelbyggnad från sextiotalet i västra utkanten av Devizes. Flaggan med polisens emblem och motto hängde slappt från stången. Primus et optimus. Först och bäst – eftersom det var den äldsta poliskåren utanför London. Det kunde också ha stått minimus , minst, om det inte varit för Warwickshire. Båda ställena hade färre än tusen poliser.
Lockyer gick långsamt mot bilen, som stod parkerad på baksidan, medan han tänkte på allt han gjort de senaste fjorton åren – ställena han varit på, människorna han träffat, utredningarna han jobbat med. Hela den där tiden hade Hedy Lambert suttit i fängelse. Han hade spelat en betydande roll i utredningen som placerat henne där. Obehagskänslan kröp över bakhuvudet. Det var samma känsla som han haft förra året, under utredningen som fick honom flyttad från enheten för grova brott till enheten för kalla fall. Han trodde att han började känna igen känslan. Den dök upp när han var på väg att göra fel.
Men han visste redan att han skulle besöka Hedy Lambert, precis som hon bett honom göra. Han var nyfiken på vad hon hade att säga och han kunde inte skaka av sig känslan av att han var skyldig henne något. Han skulle aldrig glömma hur hon fått honom att brottas med sig själv, hur han kastades mellan att tro på henne och att tvivla på henne tio gånger om dagen. Och han hade aldrig varit säker på att han till sist valt rätt, inte ens när hon dömdes för mord.
Tankarna på Hedy Lambert följde Lockyer hem till föräldrarnas hus. Det är viktigt. Det … Det kan vara brådskande. Det var så länge sedan utredningen avslutades. Han förstod inte hur något kunde vara brådskande.
Westdene Farm låg för sig själv i en liten sänka på Salisburyslätten, en bit från vägen mellan Melksham och Salisbury som löpte över grässlätten. Regnet kom i ojämna vågor över gården när han svängde in och parkerade bilen. Svart plast fladdrade där den lossnat från några övergivna ensilagebalar och vinden ven mellan metallstolparna i den nya ladan, som varit ny för trettio år sedan. Luften luktade av slam och rök och hundarna började skälla när de hörde bilmotorn. Det vanliga gamla skräpet låg utspritt över gården – övergivna däck och maskindelar, tomma plasttunnor, verktyg och ogräs som ingen rensat bort. Bortom det reste sig landskapet uppåt och bortåt, stort och tomt.
I halvmörkret och regnet såg stället övergivet ut, men det var hemma – platsen där Lockyer växt upp. Den var lika välbekant som subtilt deprimerande numera.
Huset var en fyrkantig tegelbyggnad med ett par hundra år på nacken. Både Lockyers pappa och farfar var födda där inne. Precis som många av de små bondgårdarna på slätten hade Westdene ägts av samma utblottade familj i generationer. Vattnet droppade ned på den tjocka mossan från de igensatta takrännorna och fönstren på övervåningen var blanka, svarta och vakande, men i köksfönstret lyste ett gult sken. Lockyer såg en skymt av sin mamma där inne, smal och korthårig, klädd i ett bleknat förkläde och insvept i ångan från kastrullerna på spisen. Tack gode Gud för henne. När han öppnade dörren rusade två gråstrimmiga collies ut för att hälsa på honom och han omslöts av husets doft, som varit densamma sedan han föddes – gammal matta och sot, otvättade hundbäddar, kaffe och matlagning. En behaglig odör som fick hans axlar att slappna av en liten stund.
Lockyer åt middag hos sina föräldrar två eller tre gånger i månaden. De ringde sällan till varandra – ingen av dem tyckte om det. Det bekymrade Lockyer att Trudy och John började bli alltmer isolerade och avskurna från omvärlden, med bara varandra och sina gamla sorger till sällskap. Ibland kändes det som om han var deras sista länk till omvärlden, men att han var sorgligt underkvalificerad för uppgiften.
Han ropade ut en hälsning innan han satte sig på bänken i hallen för att ta av sig skorna. Hundarna tryckte sig mot honom och körde upp nosen i hans ansikte, och när han rätade på ryggen fick han se sin yngre bror Christopher komma skyndande ned för trappan iförd säckiga jeans och den ena av sina två finskjortor, knäppt och instoppad i byxlinningen. Hans blonda hår var täckt av gelé och spretade åt alla håll. Utan att titta upp grävde han efter en tiopundssedel i plånboken. Det var fredag kväll, förstås.
”På väg till puben?” sa Lockyer. Åtminstone trodde han att han sa det. Han blinkade förskräckt till och ögonblicket drog förbi. Han hade inte sagt något högt eftersom Chris egentligen inte var där. Självklart var han inte där. Lockyer satt stilla en stund och väntade tills knuten i magen försvann.
Föräldrarna pratade mestadels om bondgården medan de åt och inget som de sa var särskilt positivt. Bara mer oro på grund
av vädret, de fallande priserna och utträdet ur EU. John sa knappt något alls. Han tittade bara upp från köttfärspajen när Trudy sa åt honom att göra det. De åt ofta köttfärspaj, när de inte åt köttgryta eller kyckling med klimp. Det var samma sorts mat som de alltid ätit och Lockyer hade inte hjärta att berätta för sin mamma att han inte åt kött längre. Det hade han inte gjort på åratal, men han kände att han redan hade avvisat tillräckligt mycket av deras livsstil genom att ge sig av till universitetet istället för att stanna på bondgården och sedan bli polis. Även om de så småningom började förstå polisbiten, tänkte han. Ibland undrade han varför inte fler bönder var vegetarianer. Han mindes hur nervös han hade varit inför sin första obduktion: illamåendet inför det kontrollerade våldet, den främmande åsynen av en människas insida och den mycket verkliga risken att förnedra sig själv inför kollegorna genom att bli askgrå eller grön i ansiktet. Att svimma eller kräkas. I slutändan var det betydligt mindre hemskt än många av de saker han sett och hört på gården under sin uppväxt. Får angripna av flugor, uppätna levande av larver; kor med trumsjuka som fick magen att spricka; det desperata råmandet från mjölkkorna när deras kalvar fördes till slakt. Han hade förlorat förmågan att se någon grundläggande skillnad mellan sig själv och djuren de födde upp.
”Vad är det, Matthew? Du är så frånvarande”, sa Trudy. ”Skicka hit tallriken. Har du fått sova något?”
”Inte särskilt mycket igår natt”, medgav han.
Hans pappa grymtade till. ”Fullmåne”, sa han. John Lockyer sov inte heller särskilt mycket och han hade en lista på allt som orsakade sömnsvårigheterna, som om han alltid behövde ha ett skäl nära till hands. Förutom de verkliga skälen, som de alla var väl medvetna om.
Lockyer avskydde att se hans slokande skuldror och hur fingrarna planlöst vandrade över kläderna eller bordsskivan då och då, som om de sökte efter något. ”Så kan det vara”, sa han.
”Den höll hundarna vakna”, sa John. ”Jag hörde dem gnälla och vanka runt halva natten.”
”Jag fick bara ett oväntat telefonsamtal precis innan jag gick från jobbet, mamma. Det är allt. Om en utredning.”
Pausen som uppstod efter orden var välbekant och full av förväntan. John mötte hans blick för första gången på hela kvällen och Lockyer svor tyst för sig själv.
”Det gällde inte Chris”, tillade han milt.
”Självklart inte.” Trudy log tappert. ”Vi vet att du berättar för oss så fort något dyker upp.”
Så fort något dyker upp. Det var Lockyers fel. När han förflyttades till avdelningen för kalla fall var det han som nämnt sin bror, som sa att han skulle kunna titta på utredningen med nya ögon. Behovet av att hitta den skyldige gnagde som hunger i kroppen och var omöjlig att ignorera. Han hade inte sagt något om att han, med tanke på den privata kopplingen, inte borde röra utredningen. Han hade inte sagt något om att han, när han ändå gjorde det, hade hamnat i samma återvändsgränd som den ursprungliga utredaren.
Han hade fått dem att hoppas, trots att han inte borde ha gjort det. Han hade själv hoppats, övertygat sig själv om att han skulle hitta något som gått utredarna förbi. Och han hade ägnat mer tid än han borde åt att bevisa för sig själv att han hade fel.
Lockyer nickade. ”Det gällde faktiskt en av mina gamla utredningar. En av de första jag hade som kommissarie.”
”Ett olöst fall?”
”Nej, nej. Det är avslutat.” Han såg att Trudy lade märke till ordvalet. Inte det är löst. ”Det är förmodligen inget viktigt. Telefonsamtalet, alltså. Det leder säkert ingenstans. Vad blir det till efterrätt?”
Han ville inte att hon skulle oroa sig över att han gjort fel eller hamnat i mer trubbel. Han visste att hon oroade sig för honom, trots allt annat hon hade att oroa sig över. Det var så folk reagerade på plötsliga förluster. De höll fast vid allt alldeles för hårt. Han reste sig för att duka av bordet eftersom Hedy Lamberts utredning fyllde tankarna igen. Minnet av hur han kom till professor Roland Ferris hem i det strålande gryningsljuset en försommarmorgon. Doften av jasminen som blommade vid väggen och av fuktigt, nyklippt gräs. En randig katt som snodde sig runt benen medan han knackade på dörren. Och sedan, strax efteråt, hur han stod intill Hedy vid en död man som låg på det fiskbensmönstrade tegelgolvet i en liten lada. Han mindes hur hon stirrade på honom utan att blinka. Hur
hon darrade. Hur hon höll sina blodiga händer långt från kroppen, som om hon inte ville kännas vid dem. Som om hon inte ville få blod på kläderna, trots att de redan var nedstänkta. Han mindes hur han en kort stund glömde all sin träning och kände sig lika förvirrad som hon såg ut.
Det hade gått fjorton år, men han mindes till och med att katten hette Janus. Varje liten detalj. Som om de legat och väntat i bakhuvudet. Som om en liten del av honom visste att det var något oavslutat och att han en vacker dag skulle behöva gå igenom det igen.
Trudy följde honom in i köket med resten av faten.
”Hur är det med honom?” frågade Lockyer lågt.
”Inte så illa.” Trudy gjorde en grimas. ”Du känner din pappa. Allt är mörkt och dystert, men vi kämpar på.”
”Kom igen, mamma.” Det hände alldeles för ofta att hon försökte verka nonchalant.
”Jo.” En kort stund försvann det invanda leendet från läpparna och hon såg bara gammal och eländig ut. ”Det är alltid värre så här års. Om bara det jäkla regnet kunde ge sig! Eastgrund och Flint är redan översvämmade.”
”Jag såg det när jag körde hit.” De två fälten närmast vägen var täckta av dallrande vatten.
Han var nästan på väg att ta upp frågan om att sälja gården igen. Att föreslå att de båda skulle flytta till en varm bungalow någonstans där det fanns mindre lera, sorg och slit; kanske med ett par grannar som påminde dem om att de tillhörde ett större sammanhang och där livet inte bara bestod av att mata boskap och skyffla dynga under ständigt knussel, trixande och balanserande på ruinens brant. Trudy skulle kanske gå att övertyga, tänkte han. Hon hade växt upp i ett bekvämt radhus i den lilla staden Amesbury, inte långt från Stonehenge, men familjen Lockyer hade alltid bott på Westdene Farm och senast han föreslog att de skulle lämna den hade John sett alldeles förbryllad ut. Sälja den? Och göra vad?
Och gården var förstås den plats där Christopher fanns, om han nu fanns någonstans. De hade tömt hans rum istället för att behålla det som en helgedom, men han var fortfarande där. Fortfarande där, och samtidigt så fasansfullt borta. I en ensam strumpa som
lurade i luddet bakom torktumlaren; i burken med Marmite, som ingen annan tyckte om och som nu stod kladdig och oätlig längst in i skafferiet. Lockyer undrade om föräldrarna såg honom ibland, precis som han själv gjorde. Bara en hjärnvilla, ett minne som blixtrade till alldeles för skarpt, men ändå ett kort ögonblick – bara en bråkdels sekund – då allt kändes bra igen.
”Kan ni inte åtminstone överväga att skaffa lite hjälp?” försökte han. ”En lantarbetare eller en lärling skulle inte kosta …”
”Han eller hon skulle kosta mer än vi har råd med, Matt.” Trudy sträckte sig upp mot en hög skåphylla för att ta ned ett nytt sockerpaket. Hon grinade illa och tryckte fingertopparna mot de tunna musklerna i axeln; alla år av arbete på bondgården hade satt sina spår. Lockyer kände sig hjälplös, och en gammal ilska som inte hade någonstans att ta vägen glimmade till. Christopher borde vara här och hjälpa till istället för att ligga död och kall i graven. Det var han som ville stanna på bondgården och göra den till sitt yrke. Det var han som haft lätt att få vänner och kunde få folk att skratta.
Trudy tog Lockyers hand. ”Oroa dig inte så mycket för oss. Vi klarar oss.”
”Mamma …”
”Så, det där samtalet … Betyder det att du kommer att titta på utredningen igen?”
”Det beror på vad hon berättar för mig.”
”Hon?”
”Hedy Lambert.”
”Hedy? Som filmstjärnan? Det var en av min pappas favoriter.”
”Jag fick henne inspärrad för mord för fjorton år sedan.” Hur han än försökte kunde han inte låta lättsam.
Trudy sneglade på honom och klappade hans arm. ”Jag är säker på att det var hennes egna handlingar som fick henne inspärrad, raring. Inte dina. Men du jobbar i kalla fall-gruppen. Vem skulle vara bättre lämpad att ta hand om saken?”
”Kan två personer vara en ’grupp’?”
”Självklart! Jag tycker om den där Gemma. Hon har huvudet på skaft.” Trudy rörde ned fyra sockerbitar i Johns kaffe. ”Jag vet, jag
vet”, sa hon när hon såg Lockyers ogillande min. ”Men jag måste välja mina strider, Matthew.”
”Jag kommer tillbaka imorgon och tar hand om takrännorna. Jag har inget annat inplanerat, och …”
”Förutom att du behöver vila och få ordning på ditt hus. Och, jag vet inte, kanske delta i någon form av social samvaro? Träffa någon? Vi klarar oss.”
”Jag kommer imorgon och tar hand om det. Säg inte emot, mamma.”
Lockyer visste att han inte skulle få sova gott den här natten heller. Han visste det så snart han lagt sig, strax efter midnatt, när vinden ven längs väggarna på hans lilla hus och dundrade in i de kala träden bakom det. Det var ett ensamt ljud som han älskade, trots att det alltid gjorde honom rastlös. Men det var inte bara vinden, eller den tunga klumpen av köttfärspaj i magen.
Minnena av Hedy Lambert fortsatte skölja över honom. Den döda kroppen intill henne på tegelgolvet, blodet på hennes händer och hur ihålig rösten lät i telefon idag, fjorton år senare. Han undrade hur hon såg ut nu; om åren varit snälla mot henne eller om fängelselivet tagit ut sin rätt. När de träffades hade han inte kunnat sätta fingret på vad som var annorlunda med henne. Det var först senare, när hela brottsplatsen fotograferats och undersökts och dokumenterats och hon fått lov att skölja av sig blodet och byta kläder, som han insåg hur det låg till.
Hennes ansikte var helt naket. Han mindes inte när han senast sett en kvinna – åtminstone inte en ung kvinna – utan minsta spår av smink. Och håret var rent, men inte stylat på något vis. Det såg inte ut att ha blivit klippt på länge och var inte heller färgat. En mellanbrun, oansenlig nyans, och hon hade kammat det i mittbena och strukit det bakom öronen. Inte ett enda smycke. Hon hade inte gjort något av det som andra kvinnor gjorde för att blir mer acceptabla i varandras ögon, eller i mäns ögon, eller i sina egna. Gamla jeans och en säckig T-shirt. Hedy Lambert hade sett ut som en kvinna som försökte vara osynlig och vid första anblicken var hon inte alls särskilt söt. Ansiktet var en aning för långt och smalt
och ögonen mer grå än blå. Ändå hade Lockyer känt hur blicken drogs till henne om och om igen, precis som hur minnet av henne återvände nu.
Det var meningslöst att ligga där när sömnen var så långt borta, så Lockyer steg upp. Ibland hjälpte det att ta en promenad. Han klev i kängorna och drog på sig jackan och gav sig iväg. Det hade slutat regna och molnen höll på att skingras så att månens bleka ansikte skymtade uppe i den föränderliga skyn. Ljudet av vinden mellan träden påminde om havets brus. Uppfarten utanför hans hus var genomdränkt, förvandlad till lera, och alla potthål var vattenfyllda. Lamporna var tända i stugan som satt ihop med hans, den enda grannen inom någon kilometers avstånd. Gamla mrs Musprat kunde visst inte heller sova. Lockyers liv var fullt av människor som inte kunde sova. Han undrade om Hedy Lambert kunde det.
Eftersom han skulle besöka fängelset som civilist snarare än polis måste han boka tid ett dygn i förväg. Det var söndag eftermiddag när Lockyer körde norrut genom byarna som trätts längs vägen över slätten som pärlor på en tråd. Han kisade mot det bleka solskenet och aktade sig för att tänka för mycket på vem han skulle träffa eller vad hon kanske skulle säga. Han svängde vänster ut på M4 och körde sedan norrut på M5 utan att lyssna på radion och med blicken envist riktad mot vägen.
Eastwood Park låg precis utanför byn Falfield i South Gloucestershire, en samling låga, ocharmiga byggnader bakom ett grönt stängsel. Lockyer hade ägnat förmiddagen åt att surfa på nätet. En nyligen genomförd inspektion hade funnit att tre av de slutna enheterna var olämpliga för sitt ändamål och att vissa av internerna hölls instängda i sina celler större delen av dagen. Av de ungefär fyrahundra kvinnorna som hölls där fick en tredjedel aldrig besök. Man hade problem med självskador, droganvändning och mental ohälsa och en stor andel av internerna blev hemlösa när de släpptes fria. Lockyer hade slutat läsa.
Han väntade vid ett bord i besöksrummet, orolig, nyfiken och
väl medveten om att han förmodligen inte borde ha åkt dit. Till viss del berodde oron på det naturliga obehaget som kom sig av att han var en polis i ett fängelse, men det var inte hela förklaringen. Sedan dök hon upp. Hon var tjugofem när hon dömdes; Lockyer var tjugosju och hade snabbt avancerat till sin nya tjänst som kommissarie. Nu var hon trettionio och magrare; kindbenen syntes tydligare och håret hängde oklippt ned till armbågarna, men var fortfarande struket bakom öronen. De första grå hårstråna skymtade vid tinningarna. Kläderna var lika formlösa som de alltid hade varit – joggingbyxor och T-shirt – och läpparna ryckte lite när hon fick syn på honom. Det var inte något leende.
Hon satte sig utan att säga något och Lockyer undertryckte den instinktiva lusten att luta sig bakåt, bort från henne, som om det fanns risk för att hon skulle ge sig på honom. Han undrade varför hans undermedvetna trodde att det var ett möjligt scenario. Hon granskade honom med samma klara grå blick som han mindes.
”Tack för att du kom”, sa hon till sist.
”Hur har du haft det?” sa Lockyer osäkert.
Hon log, en aning ironiskt. ”Tja, du vet. Helt fantastiskt. Min cellkamrat tog en enorm dos spice i förrgår kväll, så jag har rummet för mig själv tills hon kommer ned på jorden igen.” Hon granskade hans ansikte igen och Lockyer mindes att hon var smart. Hur trasig hon än varit på den tiden och hur trasig hon än var nu var hon fortfarande smart. ”Jaså, du är fortfarande bra på att småprata”, sa hon. ”Kallar kollegorna fortfarande dig för Gillis Bonde?”
”Inte lika ofta.”
”Jag trodde att de bara drev med din dialekt. Det tog ett tag innan jag fattade att det hade med något cockney-rim om hemorrojder att göra.”
”Att jag var skitjobbig, alltså”, sa han lugnt. ”Bara på skoj, förstås.”
”Verkligen?”
”Vad var det du ville berätta för mig, H… miss Lambert?”
”Du kan lika gärna kalla mig Hedy. Vi är trots allt gamla vänner.”
”Jag är inte här som din vän, Hedy.”
Hon ryckte till. ”Nej. Tack för det.”
”Vad jag menar är att du ville träffa mig som polis, inte som vän. Eller hur?”
”Ja. För du är polisen som såg till att jag hamnade här.”
”Och du är personen som lärde mig att aldrig lita på magkänslan.”
Hedy stirrade på honom med sorgsen min. Tröttheten hade ristat fåror runt ögonen. Hon hade aldrig varit vacker, men hon var fortfarande anslående. Det fanns fortfarande något väldigt tilldragande hos henne.
”Tänk om din magkänsla hade rätt, kommissarie Lockyer”, sa hon.
”Vad handlar det här om, Hedy?”
”Harry Ferris är tillbaka.”
”Harry Ferris?”
”Ja. Han har kommit hem.”
Lockyer blinkade till. Hjärtat slog ett ensamt, hårt slag, som om det kände att något viktigt inträffat. Något stort. ”Vad menar du med hem?” sa han försiktigt.
”Hem till sin pappa. Han är tillbaka hos professor Ferris, på Longacres i Stoke Lavington.”
Longacres, med jasminbusken runt dörren och katten Janus, och den gamla ladan med fiskbensmönstrat tegelgolv på baksidan. Blodet från liket hade runnit längs murbruket mellan tegelstenarna, krupit ut med kuslig geometrisk precision. Först hade de identifierat den döde mannen som Harry Ferris – Roland Ferris hade insisterat på att det var hans sedan länge försvunne son Harry – men sedan hävdade Rolands syster Serena att det inte alls var Harry, att hennes bror hade fel, och en kort period hade den döde mannen två identiteter – eller ingen alls – och hela utredningen stretade i motvind, hämmad av gåtan kring vem offret egentligen var. Lockyer mindes hur den ansvariga utredaren blivit blodröd i ansiktet när de första dna-proverna slarvades bort. Till slut var det fingeravtrycken som gav dem svaret. Det var inte Harry, utan en man som hette Michael Brown.
I ett senare skede av utredningen var det Lockyer som listade ut att Hedy Lambert hade anledning att döda dem båda.
”Hur kan du ens veta att Harry är tillbaka?” sa han nu.
”Jag har fortfarande en vän i byn”, sa Hedy. ”Det väckte uppståndelse där. Hon ringde mig.”
”Det … Det förändrar inte vad du gjorde. Eller vad som hände.”
”Det gör det visst!” Hon talade med en låg intensitet i rösten och lade handflatorna platt mot bordet med spretande fingrar. Lockyer såg ärr på armarna som inte funnits där tidigare. Tunna parallella, linjer i skärt och silver. ”När du grep mig första gången var det för mordet på Harry Ferris. En man som lämnat sin far – hela sitt liv – bakom sig femton år tidigare. Försvunnit spårlöst. Hur kan det inte betyda något att han är tillbaka nu?”
”Du dödade ändå en man, Hedy. Det var inte Harry, men …”
”Jag har inte dödat någon!”
Vakten tittade åt deras håll och Hedy drog sig in i sitt skal igen, lade händerna i knäet och stirrade ned på dem. Hon hade sagt samma sak hela tiden. Hävdat sin oskuld utan att vackla, om än på det där märkligt dämpade, avtrubbade sättet som hon hade då. Hennes uppträdande hade inte varit till någon hjälp när det gällde polisen eller juryn.
”Vem är din vän i byn?” frågade Lockyer. Hedy lyfte ena handen till munnen och gnagde på huden intill tumnageln. Det var en nervös ovana hon aldrig haft tidigare. 2005 fanns det en stillhet hos henne som fängelsetiden uppenbarligen krossat. Hon hade ärr på insidan av handleden också och hon såg att han lade märke till dem. Hon sänkte handen igen och rynkade pannan.
”Jag gjorde ett försök”, sa hon tyst. ”För ett par år sedan. Men när jag väl börjat kändes det lika meningslöst som att leva. Att dö menar jag. Så jag ångrade mig och ropade på vakterna. Du anar inte hur mycket skit jag fick för det. Det finns många här inne som hellre skulle vilja vara döda, men man får bara respekt om man har mod nog att genomföra det. Ett rop på hjälp leder bara till att man blir utskrattad.”
”Du kan inte ha så lång tid kvar att sitta av nu”, sa Lockyer.
”Jaså?” Hedys mun förvreds till en grimas. ”Tycker inte du att sex år är lång tid?”
”Tja …”
”Det är tillräckligt länge för att jag aldrig ska hinna få egna barn. Jag kommer aldrig att få någon familj.” Ilskan fick blicken att hårdna, men var blandad med sorg. ”Det är tillräckligt länge för att något som jag inte gjorde ska förstöra min sista chans till ett bättre liv. Ett riktigt liv.”
”Vem är din vän i byn?” frågade Lockyer igen.
”Tänker du undersöka saken närmare? Tänker du prata med Harry Ferris? Tänker du fråga var han har varit hela den här tiden och varför hans pappa påstod att en främling var hans son?”
”Hedy …”
”Jag vet att du jobbar med kalla fall nu. Det förvånade mig. När vi träffades verkade du vara på väg uppåt.”
”Tja …” Lockyer vände bort blicken. De flesta erfarna poliser skulle ha sett det som en slags degradering. Som att bli undanskuffad, vilket han förstås blivit. Raka vägen in i en karriärmässig återvändsgränd. Men han hade inte lika mycket emot det som folk trodde. ”Det passar mig bättre. Jag har aldrig varit särskilt bra på politik.” Han berättade för mycket för henne, var på väg att bli för familjär.
”Nej. Det kan jag tänka mig.” Hon lutade sig framåt igen. ”Se det här som ett kallt fall, då. Utred det på nytt.”
”Jag tittar på olösta fall när nya bevis dyker upp eller när ny teknik kan hjälpa oss att komma vidare, eller om jag ser att något spår inte har följts upp. Det här är inget olöst fall.”
”Jo, det är det.” Hon såg stint på honom. ”Är du rädd att ha fel? För att bevisa att du hade fel, menar jag?”
”Det var juryn som dömde dig, Hedy. Inte jag.”
”Du gav dem vad de behövde. Men de hade fel, och det hade du också.”
”Jag kan inte bara öppna en avslutad utredning. Inte utan goda skäl.”
”Harry Ferris är ett gott skäl!” Han kunde höra den växande desperationen i hennes röst. ”Är inte hans uppdykande ett nytt spår? Min vän i byn heter Cass Baker. Hon jobbar fortfarande vid postdisken. Prata med henne – hon är den enda som alltid har trott på min oskuld. Det är åtminstone vad hon säger …” Hedy slog ned
blicken och skakade på huvudet. ”Till och med min mamma tror … Hon har aldrig sagt det, men jag ser det på henne. Inte för att vi träffas så ofta längre. De flyttade till Spanien för ett par år sedan, hon och Derek – de ville härifrån före Brexit.” Hon tystnade en liten stund. ”Jag är säker på att du vill prata med Harry Ferris. Är du inte ens en aning nyfiken på var han varit i tjugonio år? Varför han gav sig av från första början och varför han har kommit tillbaka nu?”
Lockyer satt tyst en stund. Han var nyfiken. Harry hade blivit osams med sin pappa och spårat ur i tonåren – det var inget anmärkningsvärt med det. Han hade spårat ur tillräckligt mycket för att bli relegerad från skolan och fått flytta till sin faster och kusin som femtonåring. Vid arton års ålder – efter att ha vägrat ha kontakt med pappan i tre år – packade han sina väskor och försvann helt och hållet. Hans pappa Roland hade längtat så mycket efter att få honom tillbaka att han klängt sig fast vid en främling som dykt upp tolv år senare i tron att det var Harry. Men Lockyer sa ingenting. Att han var nyfiken räckte inte: inget han kunde få reda på om Harry skulle förändra vad Hedy gjort.
Hedy väntade, betraktade honom och tog till sist till orda. ”Nyss sa du att jag lärt dig att inte lita på magkänslan. Betyder det att du inte trodde att jag var skyldig? Att du vid något tillfälle under utredningen trodde att jag var oskyldig?”
”Vid något tillfälle. Kanske. Det vet du nog redan.” Han mötte hennes blick och höll kvar den. ”Men jag hade fel.”
”Tänk om du inte hade det?” replikerade hon snabbt. ”Tänk om magkänslan stämde?” En kort tystnad följde. ”Den som dödade Michael Brown kom undan med det, kommissarien. Så mycket är definitivt sant.”