Nyfiken på mer?
Titta in på www.alfabeta.se
Följ Alfabeta Bokförlag på Facebook och Instagram (@alfabetabokforlag)
Copyright © 2025 text: Åsa Anderberg Strollo
Omslag: Eric Thunfors
Sättning: Maria Svedberg, Happy Book
Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm
Tryckt hos Scandbook, Falun 2025
ISBN 978-91-501-2326-5
Förra gången vi hade godisförbud klarade jag bara fyra månader. Nu i fredags hade jag klarat elva månader, en vecka och två dagar.
Båda gångerna har jag haft nätter när jag drömmer om godis. Jag är någonstans med helt sjuka mängder och kan bara sträcka ut handen och proppa munnen full. Bananer och nappar, colaflaskor, geléhallon, smörkola och chokladkakor med knäck, popcorn, mandlar, puffat ris, kokos och nötkräm, och tuggisar, mintkulor och salta fiskar.
Det finns lakritsbomber som jag också tar av, klubbor, remmar och surisar med melonsmak och jordgubb och
INGEN ser mig, så jag äter så mycket jag bara kan och det är underbart. Jag brukar vakna med båda händerna djupt i en godislåda eller munnen full av kola och känslan i kroppen är då både ”Mmm” och ”Ååhnej!”.
Men i fredags, då var det ingen dröm.
För mig började det på tisdagskvällen, med två polisbilar
som körde förbi på Centralvägen. Min kusin Olivia och jag såg dem när vi kom från Kulturskolan med våra gitarrer på ryggen.
”Wow, det måste ju hänt något?!”
De körde inte fort och hade inga sirener, men vi kastade oss ändå upp på våra cyklar och trampade efter. Tills de plötsligt försvann ur sikte.
Vi stannade och försökte lyssna åt alla håll, men det enda som hördes var vår egen andning, vinden och trafikbrus
på avstånd. Och det enda som syntes var trista villor, trista trädgårdar och trista gator.
Suck. Ge upp och cykla hem alltså?
Olivia föreslog genvägen förbi idrottsplatsen i så fall och jag nickade, men dog lite inuti. För sedan vi flyttat hit är alla dagar prick lika tråkiga.
Men så, utanför idrottsplatsen: Polisbilarna!
”Hurra!”
”Nej, vi skiter i det här, Sebbe. Jag vill hem nu.”
Olivia var blek plötsligt. Och envisades, så till slut sa jag:
”Men då går jag själv. Jag vill veta vad som hänt.”
”Nejmen nej. Gå inte dit, Sebbe!”
Olivia hängde med in ändå, och fortsatte vara konstig. Vi passerade föräldrar som väntade på barn som tränade, och mörkret föll som svarta ridåer runt oss. Och jag suckade:
”Hallå varför tänds inte strålkastarna?! Hemma har vi lampor överallt och bilar och skyltfönster o…”
”Hemma har vi lampor överallt och bilar och skyltfönster o…”
Olivia härmade mig med fånig röst och jag tystnade. Jag fattar inte varför, men det verkar störa henne som fan att jag inte tycker den här hålan är paradiset på jorden.
Våra pappor är brorsor och har byggfirma ihop, så våra familjer ses hela tiden. Och Olivia och jag hade kul ihop när vi var små. Men nu – för mig är det nästan lättare att hänga med hennes brorsa nu, fast Frans bara är sju. Och samtidigt är jag ny och har börjat på Olivias gitarr och hon vet allt om allt och kan göra volter på studsmattan i vår trädgård. Så. Typiskt att vi flyttade hit prick när Olivia och jag har vuxit ifrån varandra.
Men idrottsplatsen fick mig ändå att bli glad. Dörrarna till omklädningsrummen stod öppna och det kom ljus, skratt och prat därifrån och när ögonen vant sig så såg man, trots mörkret.
Dumt av mig att klaga. Fotbollsklubben här är faktiskt bättre än min gamla i stan. Tränarna har varit med från början och känner alla och vi gör roligare övningar. Och alla killarna i laget är snälla. Speciellt en, Momo, och en som heter Jonte (tror jag).
Vi fortsatte mot klubbstugan, utetoaletterna och kiosken längst ner, och ingen stoppade oss. Och jag kände hur jag blev extra glad av tankarna på kiosken. Våra tränare säger att bra stämning och gemenskap är det viktigaste för att ett lag ska vinna matcher och så. Och därför driver de kiosken, för att vi ska kunna hänga efter träningen och prata taktik eller bara lära känna varandra. Det är så himla smart. Och kul.
Efter oss är det ett tjejlag som tränar och ibland blir vi kvar efter deras pass också, och hänger med dem. Det finns en tjej där som är söt.
Men nej! Kiosken var avspärrad med blåvita band som om det hänt något där. Vi kom från baksidan och dörren stod öppen och poliser gick runt därinne och fotograferade, lyste med ficklampor och pratade över en sprakande polisradio.
”Ja, vi vet … Nej. Uppfattat.”
Hade det varit inbrott? Man såg att det var rörigt därinne och kanske att det brunnit också? Golvet var svart och smutsigt. Sen såg vi att luckan på framsidan var borta, och att ALLT därinne var förstört. Hyllorna och kassan gapade tomma och det hängde sladdar från taket och läskkylen låg vält med krossad glasdörr.
Fan vad trist! Det skulle ju ta en evighet innan vår kiosk kunde ha öppet som vanligt.
”Så jävla onödigt …Vem har gjort det här?”
Olivia svarade inte, och jag fortsatte med blicken mot allt det förstörda.
”Och när? Jag hade ju träning i torsdags och då var allt …”
Hon sa fortfarande ingenting och jag vände mig om.
”Polisen. De får inte se oss!” Olivia backade, drog in luft mellan tänderna och gjorde en ansats att springa därifrån.
”Kom Sebbe!”
”Men vänta!”
Jag grep tag i hennes gitarrväska och jacka.
”Vi kollar ju bara?”
”Fast vi kanske inte får vara här!”
”Vadå? I så fall skulle de väl stängt av idrottsplatsen?”
Jag fattade inte, men Olivia ville absolut gå. Så vi smög oss iväg i mörkret utan att prata med poliserna fast jag ville
det, och jag var frustrerad men klagade inte ens, för Olivias skull. Vi vände tillbaka mot våra cyklar och jag höll i Olivias
jacka hela vägen så att hon gick lugnt. För det vet ju alla, den som springer drar till sig onödig uppmärksamhet.
Men när vi kom till cyklarna blev hon arg och började gråta.
”Du får inte hålla fast mig sådär, jag hatar det!”
”Men vad är det med dig, har du mens?”
”Vi skulle skitit i att gå dit, det sa jag ju.”
”Och jag erbjöd mig att gå själv, Olivia!”
Hon låste upp cykeln och kisade surt med händerna på styret. Och så sa hon:
”Du är så jävla dryg, vet du det? Jag önskar ni hade bott kvar i stan.”
”Som om det var jag som ville flytta hit? Jag hatar det!”
”Jag hatar dig! Hoppas du cyklar vilse nu!”
Jag stod kvar när hon försvann på sin cykel. Cykla vilse?
Trodde hon att hon måste ta hand om mig, jag är ju ett år äldre?! Och hade hon precis skrikit att hon hatade mig?
Jag behövde min kusin lika mycket som jag behövde hänget efter fotbollen den här hösten – och nu verkade jag prick ha förlorat båda två.
En dag står en polis i klassrummet. Bredbent. Misstänksam. Det har varit inbrott i kiosken och nu vill polisen veta vad 5C gjorde på friluftsdagen.
Men ingen i klassen säger något, ingen tar ens hans mobilnummer, alla uppför sig bara väldigt konstigt. Yeva störtar ut, Faiza och Greta sitter stirriga, Adam och Olivia frågar om branden och Louie föser försiktigt in sin ryggsäck under bänken.
Den ser knökfull ut, tycker Edvin, som också ser att Gunnars skor ligger med ena sulan uppåt, med chokladsmulor intrampade i mönstret.