Gusten är en björn. Bara Eriks björn.
Och han har alltid funnits. Lika länge som Erik kan minnas, och lika länge som hunden Molly, säger pappa.
Ibland tycker storebror Ossian att Erik och Gusten sitter ihop. Det är inte sant.
Erik vill bara att Gusten ska vara med. Helst överallt. Helst hela tiden.
I affären, på förskolan, i soffan, hos farmor, hemma, och alltid borta. Men allra mest när Erik ska sova.
Gusten säger ingenting.
Men han tänker en massa.
Erik känner allt Gusten tänker.
När Erik borrar in näsan i pälsen mellan Gustens öron och andas in DJUPT , känns det mjukt i benen. Hela Eriks hjärta blir varmt och stort som solen.
Gusten doftar som bara Gusten kan. Han doftar varmt, och allt som är bra.
Men det tycker inte alla.
Pappa tycker INTE att Gusten doftar allt som är bra. Han tycker Gusten luktar sur mjölk och svettiga strumpor. – Så här kan han inte ha det, säger pappa och häller pulver i tvättmaskinen. Sedan lägger han Gusten där inne i mörkret. Stänger luckan. – Så! Detta kommer göra honom gott, ska du se.
Gusten är en björn och den bästa Erik vet. Gusten har alltid funnits och doftar allt som är bra.
Men en dag tvättar pappa Gusten, och han är inte längre som han brukar. Gusten måste FIXAS!