Beata Molin och Boel Niklasson
Gynekologi, obstetrik och andrologi för sjuksköterskor
Molin & Boel Niklasson
Gynekologi,
obstetrik och andrologi
för sjuksköterskor
Första upplagan Liber
Beata
01Sjuksköterskans kompetens och omvårdnadsansvar Sjuksköterskans roll inom gynekologi,
05Eftervård
02Reproduktionsorganens anatomi och fysiologi
De
08Andrologi
Förord
Reproduktiv hälsa, gynekologi, obstetrik och andrologi är viktiga kompetensområden för sjuksköterskor. I sin kliniska vardag möter de kvinnor och män i livets olika skeden och i situationer som bland annat involverar graviditet och förlossning, gynekologiska och andrologiska sjukdomar eller sexuell och reproduktiv hälsa.
Denna bok har tagits fram för sjuksköterskestuderande och yrkesverksamma sjuksköterskor som vill fördjupa sina kunskaper om gynekologi, obstetrik och andrologi. Den kombinerar teoretisk kunskap med praktiska aspekter och ger därmed en heltäckande förståelse av ämnet. Boken fungerar som värdefull referenslitteratur inom klinisk verksamhet, särskilt på gynekologiska, obstetriska och urologiska/kirurgiska avdelningar. Den är även användbar inom andra typer av vårdverksamhet, till exempel som stöd vid samtal och omvårdnad kring sexuell hälsa i relation till sjukdom, läkemedel och åldrande.
Boken inleds med en beskrivning av sjuksköterskans roll och ansvar inom reproduktiv hälsa och omvårdnad. Därefter följer en genomgång av dels reproduktionsorganens anatomi och fysiologi hos både kvinnor och män, dels de processer som styr fertilitet och reproduktion. Graviditet och förlossning beskrivs utifrån sjuksköterskans kompetensområden och omfattar allt från fostrets utveckling, förlossningens olika faser och eftervård till vanliga komplikationer hos modern och det nyfödda barnet. Gynekologikapitlet behandlar vanliga sjukdomar och tillstånd, bland annat infektioner, blödningsrubbnin-
gar, prolaps, inkontinens och endometrios samt gynekologisk cancer och screening. Andrologikapitlet fokuserar på sjukdomar och tillstånd som påverkar mäns reproduktiva hälsa, inklusive infektioner, hormonella rubbningar, prostatarelaterade tillstånd och cancer. Sexuell och reproduktiv hälsa diskuteras i ett livstidsperspektiv, från barndom och pubertet till klimakteriet och åren därefter. I detta sammanhang avhandlas även preventivmedel, infertilitetsbehandlingar, abort och sexuellt överförbara infektioner. Ett viktigt kapitel är det som ägnas åt våld och våldsutsatthet, kvinnlig könsstympning och sjukvårdens roll i omhändertagandet av utsatta personer. I boken används orden ”kvinna” och ”man” med hänvisning till det biologiska könet. Begreppet ”mamma” beskriver den person som har burit, fött och vårdar barnet, medan ”partner” betecknar den närstående och den familj som är en del av det aktuella sammanhanget.
Arbetet med att utveckla denna bok har varit både spännande och lärorikt. Vi ser att den fyller ett viktigt tomrum i undervisningen, särskilt inom sjuksköterskeprogrammet men även inom andra utbildningar där dessa ämnen är relevanta. Vår förhoppning är att boken inte bara blir en värdefull resurs för studenterna, utan att den även kan fungera som en vägledning och ett stöd i sjuksköterskans dagliga arbetet. Vi hoppas att den därmed kommer att bidra till en säker och evidensbaserad vård.
Stockholm, april 2025
Beata Molin och Boel Niklasson
Sjuksköterskans kompetens
och omvårdnadsansvar
Sjuksköterskans roll inom gynekologi, obstetrik och andrologi 12
PLISSIT-modellen 14
Sjuksköterskans roll inom gynekologi, obstetrik
och andrologi
Gynekologi (läran om kvinnan) har sitt ursprung i de grekiska orden gynaíka (kvinna) och logía (lära), och är den medicinska specialitet som fokuserar på sjukdomar och tillstånd relaterade till kvinnans reproduktionsorgan. Denna disciplin omfattar även studier av kvinnans biologiska funktioner, könsorganens hälsa, sexuella funktioner, prekonceptionell hälsa, barnlöshet och hormonrubbningar. Obstetrik (lat. obstetrix, barnmorska) inriktar sig på kvinnans reproduktiva funktion, dvs. förmågan att fortplanta sig, och omfattar vård av kvinnor under graviditet, förlossning och perioden efter förlossning. Ovan nämnda områden handläggs av gynekologer, obstetriker och legitimerade barnmorskor och omfattar exempelvis preventivmedelsrådgivning, handläggning vid graviditet, förlossning och klimakteriet. Sjuksköterskor som arbetar inom området gynekologi möter kvinnor i alla åldrar på mottagningar och vårdavdelningar, både inom öppen- och slutenvård. Arbetet omfattar akut och planerad omvårdnad av patienter med gynekologiska sjukdomar inklusive gynekologiska cancerdiagnoser, patienter som genomgår tidig abort eller behandling efter missfall samt kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Sjuksköterskor handlägger även komplikationer under tidig graviditet fram till vecka 22; därefter övergår ansvaret till barnmorskan inom obstetriken.
Kvinnan och det nyfödda barnet omhändertogs från början av barnsköterskor som ansvarade för barnet och barnmorskor som ansvarade för kvinnan. Barnmorskorna ansåg dock att barnsköterskorna saknade helhetsbilden, och av denna anledning fasades de
successivt ut från BB-avdelningarna. Med tiden har arbetssituationen förändrats och bristen på barnmorskor har lett till att sjuksköterskor dels har fått ett utökat ansvarsområde, dels samverkar i team tillsammans med barnmorskor och andra yrkeskategorier inom eftervården.
Andrologi är motsvarigheten till ämnesområdet gynekologi och en underspecialitet till urologi. Andrologi (grek. aner, andros i genitivform) är den medicinska specialitet som fokuserar på mannens hälsa, särskilt den som är relaterad till reproduktionsorganen. Området omfattar en rad tillstånd, från hormonella störningar och infertilitet till erektil dysfunktion och prostatabesvär. För att kunna erbjuda effektiv vård och behandling är det viktigt att det nns en djup förståelse för de olika sjukdomar och tillstånd som kan påverka mannens reproduktiva hälsa. Det nns dock ingen egentlig vårdstruktur som hanterar mäns hälsa från ett helhetsperspektiv. Män har heller inte samma möjlighet till en samlad vård inom sexuell och reproduktiv hälsa som kvinnor har. Den andrologiska vården är fördelad på olika kliniker, där framför allt de kirurgiska och urologiska specialiteterna står för merparten av de utredningar och behandlingar som görs inom detta område. Till skillnad från gynekologi/obstetrik är det sjuksköterskor som bär det huvudsakliga ansvaret för omvårdnaden av patienterna inom andrologin.
Sjuksköterskor som arbetar på mottagningar eller avdelningar som inte har gynekologiska, obstetriska eller andrologiska besvär i fokus, t.ex. allmänmedicinska avdelningar
eller inom äldreomsorgen, kommer ändå ofta i kontakt med patienter som har problem relaterade till sin sexuella och reproduktiva hälsa. Exempelvis kan era sjukdomstillstånd, som diabetes eller hjärt–kärlsjukdomar, och läkemedelsbehandling leda till negativa konsekvenser för den sexuella funktionen. Det är därför viktigt att alla sjuksköterskor har kunskap om problem som rör reproduktionsorganen, inte minst med tanke på att dessa ofta är relevanta i olika medicinska kontexter.
Sjuksköterskans arbete inom gynekologi, obstetrik och andrologi skiljer sig inte från arbetet inom andra specialiteter. Sjuksköterskor arbetar alltid utifrån kärnkompetenserna och enligt omvårdnadsprocessen, som handlar om att enskilt eller i samarbete med andra yrkeskategorier upptäcka, identi era och bedöma patientens omvårdnadsbehov (bedömning), fastställa omvårdnadsdiagnos samt upprätta en omvårdnadsplan med speci ka, realistiska och acceptabla mål (planering) samt genomföra åtgärder för att eliminera eller lindra aktuella besvär (genomförande). Omvårdnadsprocessen omfattar även utvärdering av åtgärder och en strukturerad dokumentation av dessa.
Sjuksköterskans roll inom gynekologi, obstetrik och andrologi innefattar förebyggande vård, behandling, rehabilitering samt information och stöd till patienter och deras familjer. Omvårdnad inom dessa områden kräver att sjuksköterskan har kunskap om fysiologiska, psykologiska och sociala aspekter av reproduktiv och sexuell hälsa. Sjuksköterskans roll innebär att hen måste ha kunskap om patofysiologiska mekanismer, giltiga och tillförlitliga metoder för bedömning, tillgängliga behandlingsmetoder och omvårdnadsåtgärder inklusive de effekter, biverkningar och risker som dessa medför. Sjuksköterskan bör därför hålla sig uppdaterad om den senaste forskningen och riktlinjerna inom sexuell och reproduktiv hälsa genom kontinuerlig fortbildning. Vidare samverkar sjuksköterskan i
team med barnmorskor, läkare, fysioterapeuter och andra vårdprofessioner för att ge en personcentrerad och holistisk vård som främjar patienternas välbe nnande. Vid behov ansvarar sjuksköterskan för att annan expertis samt närstående involveras i behandlingen.
Sjuksköterskans bemötande är en nyckelfaktor när det gäller att skapa en trygg, stödjande och effektiv vårdmiljö som främjar patientens hälsa och välbe nnande. Sjuksköterskan bör bemöta varje patient med respekt och empati, oavsett bakgrund, kön, sexualitet eller kulturell tillhörighet. Att garantera patientens integritet och säkerställa kon dentialitet är grundläggande. Patienten måste kunna lita på att hens personliga och känsliga information hanteras diskret och enbart delas med annan vårdpersonal när det är absolut nödvändigt. Att skapa en trygg och fördomsfri miljö där patienten känner sig accepterad är avgörande för att främja en öppen kommunikation.
Frågor om patientens sexuella hälsa bör ställas rutinmässigt och vara lika självklara som frågor om sömn eller toalettvanor. I praktiken hamnar dock sexualiteten långt ned på prioriteringslistan, troligen på grund av att samtal om sexualitet på era sätt upplevs som svåra av såväl sjukvårdspersonal som patienter. Flera hinder som minskar benägenheten att prata om reproduktiv och sexuell hälsa har identi erats, t.ex. ett högt arbetstempo och arbetsbelastning samt brist på riktlinjer och stöd från arbetsledare. Många sjuksköterskor känner att de inte har tillräcklig utbildning eller expertis för att kunna hantera frågor kring sexuell och reproduktiv hälsa. Detta kan leda till osäkerhet och en ovilja att ta upp dessa ämnen med patienterna. Sjukvårdspersonalens personliga värderingar och kulturella eller religiösa övertygelser kan också påverka deras bekvämlighet och villighet att diskutera ämnen som är relaterade till sex och reproduktion. Sjukvårdspersonal kan ibland anta att vissa patienter, beroende på ålder, kön
Sjuksköterskans kompetens och omvårdnadsansvar
Sjuksköterskans roll inom gynekologi, obstetrik och andrologi
eller sexuell läggning, inte är intresserade av eller behöver information om sexuell och reproduktiv hälsa. Vissa är oroliga för att samtal om sexuell och reproduktiv hälsa kan upplevas som pinsamma eller påträngande för patienten, särskilt om hen verkar obekväm eller ovillig att diskutera dessa ämnen. I många samhällen är frågor om sexualitet fortfarande tabu, vilket kan påverka både patienternas och sjukvårdspersonalens möjligheter att ge och få information och vård.
Att prata om sexuell och reproduktiv hälsa kräver dels sjuksköterskans genuina intresse, dels effektiv och empatisk kommunikation som säkerställer att patienten känner sig sedd, hörd och förstådd. Samtalet bör ske i en privat och ostörd miljö, eftersom det underlättar för patienten att känna sig säker och bekväm. Genom att sjuksköterskan ställer öppna frågor uppmuntras patienten att prata fritt, vilket kan ge en djupare förståelse för hens situation. Det är också viktigt att undvika att döma och att använda en neutral och stödjande ton i både frågor och kommentarer. Sjuksköterskan bör visa empati och respekt för patientens känslor och erfarenheter oavsett hens bakgrund eller livsstil och oberoende av den egna etiska kompassen. Särskild lyhördhet krävs av den som hanterar känsliga ämnen som könsstympning, hbtqi-frågor eller erfarenheter av våld. Det är också viktigt att vara beredd att erbjuda stöd och hänvisa till lämpliga resurser
och tjänster i de fall som patienten avslöjar traumatiska erfarenheter.
En viktig del i omvårdnadsarbetet är att tillgodose patientens behov av information och kunskap. Kunskap om olika behandlingsalternativ och möjliga effekter, biverkningar och risker kan bidra till att skapa realistiska förväntningar hos både patient och vårdgivare, vilka kan förbättra behandlingsresultatet. En informerad patient har också bättre förutsättningar att delta aktivt i sin behandling, fatta välgrundade beslut och uppleva en högre grad av autonomi och kontroll över sin situation. Patientundervisningen måste anpassas till patientens speci ka behov samt till hens ålder, kognitiva förmåga och kulturella bakgrund.
Noggrann dokumentation är avgörande. En sjuksköterska bör dokumentera omvårdnadsprocessen, vad som diskuterats och vilka råd som givits, så att både hen själv och andra vårdgivare kan följa upp dessa vid framtida besök. Planering för uppföljande samtal eller besök är också viktig för att fortsätta stödja patientens sexuella och reproduktiva hälsa över tid. Allt detta bidrar till en kontinuitet i vården och patientsäkerheten. Utvärdering och re ektion är också viktiga komponenter för att ständigt kunna förbättra förmågan att hantera dessa känsliga ämnen. Genom regelbunden re ektion kan sjuksköterskan identiera områden för förbättring och utveckling.
PLISSIT-modellen
PLISSIT är en internationellt erkänd samtalsmodell som används för att adressera sexuell hälsa inom hälso- och sjukvården (Socialstyrelsen, 2024; Tuncer & Oskay, 2022). Modellen utvecklades av den amerikanske psykologen och sexologen Jack S. Annon på 1970-talet (Annon, 1970) utifrån insikten att vårdpersonal ofta kände sig osäker på hur den skulle ta upp eller hantera sexuella problem hos sina patienter.
Med hjälp av modellen kan sjuksköterskan hantera frågor om sexuell och reproduktiv hälsa på ett strukturerad och trygg sätt. Akronymen PLISSIT representerar de interventioner som görs på följande fyra nivåer: P (permission) – att vara tillåtande – handlar om att skapa en öppenhet för samtal om sexuell hälsa samt att bekräfta och normalisera patientens upplevelser. Att öppna upp för samtal om sexualitet och på så sätt ge patienten ”tillåtelse” att prata om sin sexuella hälsa kan göras verbalt (t.ex. genom att ställa direkta frågor om sexuell hälsa i samband med anamnes), visuellt (genom af scher, böcker eller broschyrer, som signalerar att sexuell hälsa är ett välkommet samtalsämne) och symboliskt (t.ex. genom att visa upp hbtqi- aggor, som signalerar att det nns stöd för sexuell mångfald). Samtalet kan inledas med att sjuksköterskan ställer öppna frågor: ”Är det något som är relaterat till din sexualitet som du skulle vilja prata om?” eller ”Många personer i din situation upplever förändringar i sitt sexualliv, är det något du har tänkt på?”. Genom att bekräfta och normalisera patientens upplevelser visar sjuksköterskan att hen respekterar patientens livsstil och sexuella prak-
tik utan att döma, liksom att hen förstår att sexualitet varierar mellan individer (därmed inte sagt att allt, t.ex. övergrepp, bör normaliseras). Genom att bekräfta patientens känslor och erfarenheter som normala och vanliga kan sjuksköterskan minska patientens eventuella känslor av skam och isolering. Det skapar inte bara trygghet, utan kan också bidra till att patienten blir mer mottaglig för vidare rådgivning och behandling.
LI (limited information) – sexualupplysning –handlar om att sjuksköterskan förmedlar generell information om sexuell hälsa. Informatio-
PLISSIT-modellen hjälper sjuksköterskor att erbjuda stöd på olika nivåer, beroende på patientens behov och situation, vilket gör att ämnet kan hanteras på ett respektfullt och individanpassat sätt. Sjuksköterskor kan arbeta enligt PLISSIT-modellen på följande sätt:
1.Skapa en trygg och icke-dömande miljö där patienten känner att hen kan diskutera frågor om sexualitet.
2.Lyssna aktivt på patientens oro och behov samt ge hen tillåtelse att tala om ämnet genom att normalisera samtalet.
3.Ge information som är anpassad till patientens specifika situation.
4.Ge specifika förslag när patienten behöver hjälp med att hantera problem, t.ex. relaterade till medicinering, sjukdom eller livsstilsförändringar.
5.Remittera patienten vidare till specialistvård när problemet så kräver.
Faktaruta 1.1. PLISSIT-modellen.
nen bör vara tydlig och anpassad till patientens individuella situation. Exempel på sexualupplysning kan vara information om vanliga sexuella problem, råd om säkert sex samt information om hur kroppsliga förändringar (t.ex. i samband med åldrande) och läkemedel kan påverka sexualiteten. Förutom att förmedla information är syftet med detta steg också att normalisera patientens upplevelser.
SS (speci c suggestions) – sexualrådgivning –handlar om att utforma speci ka åtgärder för att behandla patientens sexuella problem. Detta kräver en djupare förståelse av patientens sexuella problem och hur dessa påverkar och påverkas av andra aspekter av livet. Ofta krävs specialiserad sexologisk utbildning för att kunna ge effektiv sexualrådgivning, men trots att en sjuksköterska inte har någon formell utbildning inom sexologi kan hennes professionella kunskap ändå bidra till att lösa vissa aspekter av det sexuella problemet. Hen kan t.ex. anpassa patientens medicinering för att undvika negativa sexuella biverkningar.
IT (intensive therapy) – sexologisk vård – innebär att patienten remitteras till en specialist för sexologisk vård när problemet ligger utanför sjuksköterskans kompetensområde. Sjuksköterskan kan även hänvisa patienten till rätt specialist och stödja hen i att ta detta steg.
Referenser
Annon, J.S. (1976). The PLISSIT Model: A proposed conceptual scheme for the behavioral treatment of sexual problems. J Sex Educ Ther, 2:1–15.
Socialstyrelsen (2024). Samtala om sexuell hälsa: samtalsstöd för dig som möter patienter i primärvården. Hämtad 17 augusti 2024 från www. socialstyrelsen.se.
Taylor, B. & Davis, S. (2006). Using the extended PLISSIT model to address sexual healthcare needs. Nurs Stand, 21:35–40.
Tuncer, M. & Oskay, Ü.Y. (2022). Sexual counseling with the PLISSIT model: a systematic review. J Sex Marital Ther, 48:309–18.
Reproduktionsorganens anatomi och fysiologi 02
De kvinnliga reproduktiva organens anatomi
Det kvinnliga fortplantningssystemet består av yttre och inre könsorgan. Dess uppgift är att stödja reproduktion genom att möjliggöra äggproduktion, befruktning, graviditet och förlossning.
Yttre reproduktiva organ
Kvinnans synliga, yttre organ kallas med ett gemensamt namn för vulva, och de omfattar de stora och små blygdläpparna, förgården, klitoris, Bartholins körtlar och mellangården (bild 2.1).
Venusberget (mons pubis) är det trekantiga området ovanför blygdbenet som täcks av pubeshår från och med puberteten. Från venusbergets sidor utgår två hårbeklädda hudveck som bildar de yttre blygdläpparna (labia majora). Dessa veck innehåller fettvävnad samt svett- och talgkörtlar. Innanför de yttre blygdläpparna ligger de tunnare och hårlösa
klitoris förhud
klitoris ollon
slidan (vagina) urinrörets mynning
inre blygdläpparna (labia minora), som kan variera i storlek, form och färg hos olika kvinnor. Området innanför de inre blygdläpparna benämns förgården (vestibulum). Här nns den synliga delen av klitoris, urinrörets mynning och vaginas öppning.
Klitoris är det kvinnliga erektila organ som innehåller de svällkroppar som fylls med blod vid sexuell upphetsning. Den största delen av klitoris ligger dold under huden; det är endast ett avrundat huvud, klitorisknoppen eller ollonet, som syns vid yttre inspektion (bild 2.2). Ollonet är ungefär lika stort som en ärta och täcks av förhud som bildas av de inre blygdläpparna. Det är den mest känsliga delen av klitoris och den innehåller ett stort antal nervändslut, vilka har betydelse för sexuell respons. Klitoris ollon övergår i ett skaft som delar sig i två skänkelformade svällkroppar som fäster vid blygdbenet. Klitoris har samma embryonala ursprung som mannens penis. Utveck-
förgården (vestibulum)
yttre blygdläppar (labia majora)
inre blydläppar (labia minora)
Bartholins körtlar anus mellangården (perineum)
Bild 2.1. Kvinnans yttre reproduktiva organ.
huva
ollon
(glans clitoris)
svällkropp (corpus cavernosum)
urinrörsmynning
klyfta (bulbus vestibuli)
lingen till penis respektive klitoris beror på hormonella faktorer som i sin tur påverkas av fostrets genetiska kön (se kapitel 3). Under sexuell upphetsning sväller klitoris beroende på ökad blodtillförsel. Det leder till erektion, känsla av lust, ökad känslighet och slutligen till ejakulation och orgasm (se kapitel 10).
Även blygdläpparna fylls med blod under sexuell upphetsning.
På var sin sida av slidöppningen ligger Bartholins körtlar. De producerar genomskinligt sekret som hjälper till att smörja och fukta slidöppningen vid sexuell upphetsning. En smörjande sekret kan även frisättas via slidans väggar samt från de parauretrala körtlarna (s.k. Skenes körtlar, som tömmer sig via urinröret). Tillsammans leder denna sekretion till att slidan blir våt och hal, s.k. lubrikation.
Hudområdet mellan slidöppningen och anus kallas mellangården (perineum). I samband med förlossning kan denna drabbas av olika grader av bristningar (se bild 4.8 och 4.9).
Inre reproduktiva organ
Kvinnans inre könsorgan består av slidan, livmodern, de parvisa äggledarna och äggstockarna (bild 2.3). Slidan (vagina) är en cirka 7–10 cm lång, elastisk kanal som sträcker sig mel-
skänkel (crus clitoris)
lan de yttre könsorganen och livmoderhalsen. Slidans vägg är uppbyggd av veckad slemhinna och glatt muskulatur. Under sexuell upphetsning fylls väggarna med blod och svullnar, vilket leder till att slidöppningen vidgas, slidkanalen öppnas och vaginan blir längre. Vagina är koloniserad med laktobaciller (mjölksyrabakterier) som sänker pH-värdet till 3,8–4,2. Den sura miljön motverkar angrepp av skadliga bakterier och svamp samt bidrar till det lokala immunförsvaret.
Ett par centimeter innanför slidmynningen nns en s.k. slidkrans bestående av slemhinneveck med olika former och utseenden.
Slidkransen är elastisk och tänjbar, vilket gör att den kan sträckas och anpassas till olika aktiviteter, inklusive fysisk aktivitet och samlag. Ibland kan slidkransen spricka eller sträckas vid första samlaget eller på grund av fysisk aktivitet. Detta kan ibland åtföljas av ett visst obehag eller smärta. Slidkransen har historiskt sett varit föremål för olika kulturella och sociala föreställningar och har ofta felaktigt associerats med oskuld eller jungfrulighet. Det är dock viktigt att betona att slidkransen inte är ett pålitligt tecken på någon av dessa faktorer (Christianson & Eriksson, 2011).
Livmodern (uterus) är ett organ som till formen och storleken påminner om ett litet
Bild 2.2. Klitoris anatomi. skaft
äggstock (ovarium)
livmoderbotten (fundus uteri)
livmoderhåla (cavum uteri)
äggledare (tuba uterina)
livmoderkropp (corpus uteri)
livmoderhals (cervix uteri)
isthmus uteri myometrium
fornix
slida (vagina)
perimetrium
inre livmodermun yttre livmodermun endometrium livmodertapp (portio)
päron. Den har era viktiga funktioner inom det kvinnliga reproduktionssystemet. Livmodern transporterar spermier till äggledarna, tar emot och skyddar det befruktade ägget, möjliggör fostrets utveckling och förlossning med hjälp av muskelkontraktioner. Livmodern består av två anatomiska delar: livmoderkroppen (corpus uteri) och livmoderhalsen (cervix uteri). Den övre delen av livmodern kallas fundus uteri. Livmoderkroppen utgör den största delen av uterus, medan livmoderhalsen är en kanal som fungerar som en barriär mellan slidan och livmodern. Den spelar en viktig roll under förlossningen genom att den öppnar sig för att möjliggöra fostrets passage. Livmoderkroppen och -halsen skiljs åt av ett mellanliggande segment, isthmus uteri. I livmoderhalsens slemhinna nns körtlar som producerar sekret, vars funktion är att fukta och skydda slemhinnan i slidan. Detta sekret innehåller glykogen, som av bakterier bryts ned till mjölksyra och som i sin tur sänker pH-halten i vagina. Livmoderhalsens öppning mot vagina kallas yttre livmodermunnen, medan öppningen mot livmodern kallas inre livmodermunnen. Den nedersta delen av livmoderhalsen som syns i slidan benämns liv-
modertappen (portio). Det är från dess yta som prover tas i syfte att hitta cellförändringar som kan utvecklas till livmoderhalscancer. Livmoderns vägg består av era lager av vävnader. Den innersta skiktet bildas av slemhinnan (endometrium), som spelar en central roll under menstruationscykeln och graviditeten (se kapitel 3). Den innehåller rikligt med blodkärl och exokrina körtlar, vilkas frisättning regleras via hormoner från äggstockarna. Muskelskiktet (myometrium) är det tjockaste skiktet i livmodern. Det är uppbyggd av glatt muskelvävnad, och dess muskler är ansvariga för livmoderns sammandragningar under både menstruationscykeln och förlossningen. Musklernas aktivitet regleras hormonellt, huvudsakligen av oxytocin från hypofysens baklob. Livmoderns yttersta lager (perimetrium) består av visceral bukhinna. Livmodern hålls på sin plats mellan urinblåsan och ändtarmen av bäckenbotten samt av muskler och ligament som fäster vid skelettet i bäckenet. Från livmoderns övre del avgår två äggledare (tuba uterina) som ansluter äggstockarna till livmodern. Dessa 10–14 cm långa rör har en utvidgad, trattliknande öppning närmast äggstocken. Öppningen har ngerlik-
Bild 2.3. Kvinnans inre reproduktiva organ.
nande utskott, mbrier, vilka hjälper till att ”fånga” äggcellen när den släpps från äggstocken under ägglossningen. Äggledarens glatta muskulatur och slemhinnans immerhår möjliggör transport av äggcellen genom äggledaren till livmodern. Det är också inne i äggledaren som en eventuell befruktning av äggcellen samt den första celldelningen av det befruktade ägget sker.
Äggstockar (ovarier) är pariga organ som är belägna i bukhålan på vardera sidan av livmodern. De innehåller äggceller och producerar de kvinnliga könshormonerna östrogen och progesteron. Äggstockarna ansvarar också för ägglossningen. Hos den fertila kvinnan är äggstockarna cirka 3,5 cm långa, 2 cm breda och 2,5 cm i tjocklek, och de har en oval eller mandelformad struktur. De omges av en bindvävskapsel som måste passeras av ägget vid ägglossningen för att kunna nå öppningen till äggledaren. Den innersta delen av äggstocken består av lös bindväv som innehåller blodkärl, nerver och lymfkärl som försörjer äggstocken. I äggstockens yttersta skikt nns blåsor (folliklar) där äggen utvecklas, mognar och lagras.
Bäckenets och bäckenbottens anatomi
Bäckenet (pelvis) består av era ben och benutskott som bildar en kraftfull struktur som både ger stöd åt kroppens övre del och skyddar inre organ. Bäckenet består av två höftben (os coxae) och korsbenet (os sacrum) som tillsammans bildar bäckenringen (bild 2.4). Bäckenringen omger och skyddar bäckenorganen och ger även fästen för muskler och ligament. Varje höftben består av tre sammanväxta ben: tarmbenet (os ilium), sittbenet (os ischium) och blygdbenet (os pubis). Höftbenen förbinds framtill av en stabil broskförbindelse, blygdbensfogen (symfysis). Området mellan de båda tarmbenen benämns det stora bäckenet och den nedre delen av bäckenet kallas det lilla bäckenet eller bäckenkanalen. Hos kvinnor har bäckenet en unik anatomisk struktur som är anpassad för reproduktion och barnafödande. Eftersom barnet passerar det lilla bäckenet vid en vaginal förlossning måste dess dimensioner vara tillräckligt stora i förhållande till barnets huvud. Det kvinnliga bäckenet är därför bredare, lägre och har en vidare vinkel mellan blygdbenen än det manliga. En annan viktig förutsättning för graviditet och förlossning är att höftbenen
korsben (os sacrum)
tarmben (os ilium)
spina iliaca anterior superior
höftbenskam (crista iliaca) sittben (os ischii) blygdben (os pubis)
ledyta mot ländkota 5
sakroiliakaled spina ischiadica
blygdbensfogen symfysen höftledsgropen svansben (os coccygis)
Bild 2.4. Bäckenets anatomi.
och korsbenet kan förskjutas lite i förhållande till varandra. Under graviditeten producerar moderkakan dessutom hormonet relaxin, som har en uppluckrande effekt på ledbrosk. Det leder till att ledförbindelserna i bäckenet, framför allt symfysen, kan vidgas.
Bäckenorganen vilar på en platta av tvärstrimmig muskulatur som benämns bäckenbotten (diaphragma pelvis) och vars funktion är att stödja organen i buken och det nedre bäckenet. Bäckenbotten består av en komplex grupp av muskler. Till de viktigaste räknas m. coccygeus och m. levator ani (bild 2.5). Levator ani-muskeln kallas även levatorplattan och hänger som en hammock i bäckenet mellan baksidan av blygdbenet, höftbenen och sittbensuttskotten. Den består av tre delar: m. puborectalis, m. pubococcygeus och m. iliococcygeus. I bäckenbotten nns öppningar för passage av urinröret, vagina och analkanalen. Bäckenbottens muskler är elastiska och hållfasta och gör det därmed möjligt för fostret att passera under förlossningen. Efter bland annat graviditet och förlossning eller
på grund av det naturliga åldrandet kan dessa muskler försvagas. Detta kan leda till problem som inkontinens (urinläckage) och bäckenorganprolaps, ett tillstånd som kännetecknas av att organen sjunker ned i bäckenet (se kapitel 7). Bäckenbottenmusklerna bidrar även till att öka njutningen genom de rytmiska sammandragningar som sker under sexuell aktivitet.
Bröstens anatomi
Brösten (mammae) är en del av kvinnans reproduktionssystem, medan de hos mannen saknar väsentlig funktion på grund av avsaknad av körtelvävnad. Det kvinnliga bröstet består av körtelvävnad, fettvävnad, bindväv, lymfkärl, blodkärl och nerver. Under puberteten, med start något år före första menstruationen (menarke), leder hormonell påverkan till att brösten utvecklas. Det innebär bland annat att körtelvävnad utvecklas och att bindväv och fett växer till. Denna utveckling fortsätter under graviditeten för att så småningom möjliggöra mjölkproduktion.
m. pubococcygeus
m. puborectalis levator ani m. iliococcygeus
m. coccygeus
Bild 2.5. Bäckenbottens anatomi.
ISBN 978-91-47-15171-4
© 2025 Beata Molin, Boel Niklasson och Liber AB
Text- och datautvinning ej tillåten.
förlagsredaktör : Christina Brynolfsson
projektledare : Annika Sandström
förläggare : Kristina Iritz Hedberg omslag och grafisk form : Gudbrand Klæstad och Nette Lövgren Design layout/original : ord & form, Gudbrand Klæstad foton omslag : Shutterstock
författarfoton : Helen Komlos Grill, Röda korsets högskola (Beata) och David Bicho (Boel) illustrationer : Jonny Hallberg, Integra Software Services, Indien, AB Typoform och Shutterstock foton : Shutterstock (där inget annat anges)
Första upplagan 2025 1
repro : Exakta Print AB
tryck : People Printing, Kina 2025
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.
Intrång i upphovshavarens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.
Liber AB, 113 98 Stockholm www.liber.se/kundservice www.liber.se
Gynekologi, obstetrik och andrologi för sjuksköterskor beskriver de reproduktiva organens specifika anatomi och fysiologi samt de tillstånd och sjukdomar som kan drabba dessa organ under livets gång. Boken skildrar även graviditet och förlossning, omvårdnaden av mamma och barn under eftervården samt amning och bröstkomplikationer. Kapitlen om reproduktiv och sexuell hälsa avhandlar sexualitet från ett livsperspektiv och innefattar bland annat antikonception, sexuellt överförbara infektioner samt särskilda aspekter på den äldre mannens och kvinnans sexuella hälsa. Boken tar även upp hbtqi-frågor och svåra ämnen som våld och våldsutsatthet i relation till reproduktiv och sexuell hälsa samt kvinnlig könsstympning.
Målgruppen är i första hand studenter på sjuksköterskeprogrammet, varför boken inleds med en översikt över sjuksköterskans kompetensbehov och ansvarsområden inom området. Boken är även lämplig för annan vårdpersonal som arbetar inom reproduktiv, perinatal och sexuell hälsa.
Beata Molin är barnmorska, leg. farmaceut och med. dr vid Karolinska institutet. Hennes forskning fokuserar på långvarig smärta relaterad till graviditet och förlossning. Hon har mångårig erfarenhet av undervisning på både grund- och avancerad nivå och arbetar för närvarande som lektor på Röda korsets högskola.
Boel Niklasson är leg. sjuksköterska och leg. barnmorska med närmare 40 års klinisk erfarenhet samt med. dr vid Karolinska institutet.
Hennes forskningsområde är smärta i samband med elektivt kejsarsnitt samt infertilitet och pedagogik. Hon är lektor på Sophiahemmet högskola där hon under lång tid har undervisat i bland annat gynekologi och obstetrik.
