Svensk kriminalpolitik
Robert Andersson & Roddy Nilsson
Upplaga 3
Svensk kriminalpolitik
ISBN 978-91-47-14948-3
© 2025 Författarna och Liber AB. Text- och datautvinning ej tillåten.
Förläggare: Helena Ekholm
Projektledare: Stefanie Holmsved Thott
Redaktör: Ann-Sofie Lindholm
Produktion: Helene Ågren
Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander
Foton omslag: Getty Images
Tredje upplagan
1
Repro: Integra Software Services, Indien
Tryck: People Printing, Kina 2025
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.
Liber AB, 113 98 Stockholm
Kundservice tfn 08-690 90 00 kundservice.liber@liber.se www.liber.se
Innehåll
Förord till tredje upplagan 9
1. Kriminalpolitikens väsen 11
Vad är kriminalpolitik? 11
Straffteori 12
Straff och prevention 12
Individualprevention 14
Allmänprevention 16
Vedergällning 18
Straffteori i dagens svenska straffsystem 21
Preventionsteori 22
Preventionens olika betydelser och nivåer 22
Fyra modeller 23
Bakgrund och analytisk ram 26
Kriminalpolitiken och vetenskapen 26
Kriminalpolitik, styrning och problematisering 28
Kriminalpolitikens förändrade förutsättningar 30
Kriminalpolitik och socialpolitik 33
Bokens upplägg 35
2. 1900–1930. Kriminalpolitikens etablering 37
Tidskontext 37
Från straffpolitik till kriminalpolitik 39
1800-talets straffpolitik 39
Kriminalpolitik som nationellt projekt 41
Kriminalpolitikens idémässiga bakgrund 42
Den positiva skolan 46
Den sociologiska skolan 49
Kriminalpolitik i praktiken 52
Den liberala kriminalpolitiken 52
Barn och ungdomar som kriminalpolitiskt problem 56
Nya straffrättsliga inslag: villkorlig dom och villkorlig frigivning 59
Andra tendenser: modernisering och motstånd 60
Den vidgade kriminalpolitiken: lösdrivare, alkoholister och psykiskt sjuka 63
Fångvård och polis vid seklets början 69
Sammanfattning 72
Litteratur 76
3. 1930–1965. Kriminalpolitik och välfärdsstat 79
Tidskontext 79
En ny era tar sin början 81
Kriminalpolitik och vetenskap 82
Schlyters reformpolitik 85
Brott och psykisk sjukdom 90
Ungdomsproblemen tornar upp sig 93
Ungdomsbrottsligheten i fokus 96
Den ökande kriminaliteten 101
Kriminalpolitiken och kriminologin 102
Polisen – den uteblivna förändringen 104
Individualpreventionen i praktiken 107
Förslaget om skyddslag 110
Sammanfattning 112
Litteratur 117
4. 1965–1985. Välfärdsstatens fall 119
Tidskontext 119
Kriminalpolitik i en turbulent tid 121
Lugnet före stormen – den nya brottsbalken 121
Kriminalvården är problemet, inte lösningen 123
KRUM och etablerandet av kritiken av kriminalvården i Sverige 126
Från individualprevention till allmänprevention 129
Från individ till struktur 131
Den juridiska kritiken av behandlingstanken 133
Nytt straffsystem 134
Konfliktytor 137
Politisk formering och omformulering av brottsproblemen 140
Reformernas och av- och nedkriminaliseringarnas tid 140
Samverkan och kunskap för resocialisering 142
Nya problemformuleringar 144
Prioriteringspolitiken 147
Våldsbrottsligheten – det nya problemet 149
Genomslaget av den juridiska kritiken av straffrätten 152
Polisen och 1965 års reform 154
Polisen och brottspreventionen 156
Politisk brottslighet 157
Brottsförebyggande rådet 158
Praktikerna – de nya experterna 160
Rutinaktiviteter och situationell brottsprevention 163
Risktänkandets verklighet 166
Sammanfattning 167
Litteratur 168
5. 1985–2005. Kriminalpolitikens politisering 170
Tidskontext 170
Från välfärdsstat till minimalstat – en ny politisk ekonomi 172
Det tudelade brottsproblemet 173
Kritiken mot välfärdsstaten 174
Massbrottssamhället 177
Det allmänna rättsmedvetandet 180
Moralbildning 182
Brottslighetens karaktär 183
Straffvärde 185
Ansvarsgörandepolitiken 188
Från struktur- till kontrollmodell. Exemplet ungdomsbrottslighet 190
Kontrollmodellens hegemoni 191
Den ekonomiska logiken 192
Demokratirealisering 194
Den ”grova brottsligheten” och uppkomsten av ett symboliskt förnekande 195
Narkotikaproblemet – förnekelse par excellence 198
Rättstrygghet 201
En offensiv straffrättspolitik 203
Att inte visa undfallenhet mot brott 207
Reparativ rättvisa – medling och brottsoffer 213
Den motsägelsefulla kriminalpolitiken 213
Brottsoffret 214
Reparativ rättvisa 218
Fången, fängelset och kriminalvården 220
Från prisonisering till inkapacitering 220
MKK, KRUM & KRIS 221
Viljan att ändra tänkandet hos de intagna 223
Samhällsskydd och obotlighet 227
Sammanfattning 230
Litteratur 232
6. 2005–2016. Den postpolitiska kriminalpolitiken 234
Tidskontext 234
Introduktion till den postpolitiska kriminalpolitiken 236
Den preventiva vändningen och den postpolitiska brottspreventionen 239
Trygghetsvandringar 240
Höjda straff som universalåtgärd 242
Ett litet uppror? 245
Juridifieringen och postpolitiken 248
Hotbilder och framtidsanalyser 250
Internationaliseringen av brottsligheten och kriminalpolitiken 257
Den gränsöverskridande organiserade brottsligheten 258
Lissabonfördraget och EU:s straffrättsliga kompetens 259
Harmonisering av straff 261
Europol 263
Terrorismen 267
Vems terrorism och vem är terroristen? 268
Den postpolitiska terrorismen 270
De nya experterna och det nya hotet 271
Radikalisering – när åsikter blev en risk och ett hot 275
Fri rörlighet för dem som ska ha det, men inte för andra 277
Polisen 280
Från fostran och moralbildning till situationell brottsprevention 282
Mål- och resultatstyrning 286
I centrum för den kriminalpolitiska debatten 289
2006 års polissatsning 290
Personuppklaring – ett mått på poliseffektivitet? 290
Polisens brottsförebyggande arbete 292
2015 års polisreform – reform utan stöd, eller reform utan kunskap? 294
Postpolitisk konsensus och en ny behandlingsideologi 296
Det svårhanterliga klientelet 297
Medicinarnas återkomst 303
Forskningen i högsätet 305
Sammanfattning 306
Litteratur 308
7. 2017 – nu 311
Tidskontext 311
Utvecklingen i stora drag 313
Danska straff för svenska brott och hemliga tvångsmedel 317
Samverkan utvecklar kontrollmodellen 319
Straffvärdereformens död – eller att segra ihjäl sig 325
Konsekvenser 328
Säkerhetsstraff eller internering – spot the difference 329
Sverige som gangsterparadiset – en problematisering i tiden 332
Gäng, gäng, gäng – det svenska tillståndet 337
Utsatta områden 342
Historien bakom utsatta bostadsområden 343
Begreppet och dess definition 348
När det som varit flytande tar fast form 356
Polisen – lösningen på precis allt 357
10 000 fler polisanställda 358
Riksrevisionen, polisen och granskningssamhället 360
Kriminalvården 362
Sammanfattning 365
Litteratur 365
8. Teoretiska reflektioner över kriminalpolitikens utveckling 366
Materialistiska och kulturistiska förklaringsmodeller 367
Den straffande vändningen 368
Penal populism 371
Penal elitism 375
Science-related populism 378
Moralism och den postpolitiska kriminalpolitiken 382
Den ideologiskt motiverade repressionen 385
Liberalism 385
Socialdemokraterna 387
Moderaterna 390
Den ny(gamla) problemformuleringen 392
Sammanfattande reflektioner 395
9. Uppsummering och reflektioner kring framtida kriminalpolitiska skeenden 397
125 år av kriminalpolitik 397
1930-talets reformvilja 398
Ökad brottslighet, ny brottsbalk och förstatligat polisväsende 399
Behandlingskritiken 400
Sammansmältning av kriminalpolitik och socialpolitik 402
Polisen tar allt större plats 403
Fokus på brottsoffer 404
Risk, kontroll och effektivitet – de nya ledorden 404
Allt hårdare tag 406
Reflektioner över möjliga framtida skeenden 407
Referenser 420
Register 453
Förord till tredje
upplagan
Kriminologi som ämne och disciplin har expanderat kraftigt under 2000-talet och flertalet universitet och högskolor erbjuder numera såväl kurser som program i ämnet. Kriminologi är synnerligen beroende av politiken för valet av ämnets inriktning. Dess forskningsobjekt uppstår primärt genom att handlingar förbjuds i lag. Kriminologin är därför såväl historiskt som i nutid intimt sammankopplad med den politik som förs och i mycket hög grad fokuserad på sin samtid. Risken är alltså att ämnet missar, förbigår eller överser med historiska fakta, omständigheter eller skeenden som är av betydelse om vi ska kunna förstå brottslighet som ett socialt fenomen. Med Svensk kriminalpolitik vill vi försöka motverka att så sker. Eftersom kriminologin i så stor omfattning hämtar sina problem och problemformuleringar från politiken kände vi att det var dags för en ny upplaga.
Denna tredje upplaga av Svensk kriminalpolitik är en utvidgad och delvis omarbetad upplaga av den bok som kom 2017. Kronologiskt behandlas perioden från sekelskiftet 1900 och fram till och med 2024. Förutom att vi i den nya upplagan uppdaterar boken rent periodiskt i tid, har vi även ambitionen att föra en teoretisk diskussion kring hur kriminalpolitiska skeenden kan förstås. Kriminalpolitik som forskningsfält inom kriminologin har expanderat radikalt de senaste decennierna. Samtidigt verkar det som om kriminologin, i alla fall till viss del, förhållit sig tämligen svalt till detta och mest refererar till eventuell forskning om kriminalpolitik om denna kan anpassas till ens övriga förståelse. Kriminologisk forskning lider ofta av en presentism, det vill säga avsaknad av hänsyn till såväl dåtid som framtid, och riskerar således, som vi ser det, att inte kunna tillgodogöra sig relevant forskning om denna inte kan fås att passa ihop med kriminologins ”världsbild” i stort. När vi då befinner oss i en situation där politiken allt oftare utgår från kartan i stället för verkligheten vill vi bidra till att ge en historiskt förankrad förståelse av de kriminalpolitiska skeendena.
Redan i samband med den första upplagan av boken konstaterade vi att forskningen kring den svenska kriminalpolitiken inte var särskilt omfattande och att stora luckor fanns beträffande forskning rörande polisen och Kriminalvården. Det innebar att vi behövde genomföra vissa studier av primärmaterial. För att få ett bättre grepp om den kriminalpolitiska
utvecklingen under det senaste decenniet, har vi i anslutning till arbetet med den nya upplagan behövt göra ny forskning. Denna har framför allt genomförts av Robert. Men vi vill också understryka att vi står i stor tacksamhetsskuld till den forskning som tidigare utförts inom området.
För värdefull hjälp och initierade kommentarer tackade vi i den första upplagan följande personer: Lennart Johansson, Martin Bergman, Joakim Thelander, Kenneth Petersson, Henrik Tham, Claes Lernestedt och Paula Wahlgren.
I den andra upplagan riktades ett särskilt stort tack till Paula Wahlgren för hennes bidrag i samband med omarbetningen av boken.
I den tredje upplagan vill vi tacka Johan Kardell som läst delarna kring utsatta områden. Tack går också till Paula Wahlgren som även denna gång varit till stor hjälp. Slutligen vill även tacka vår redaktör Ann-Sofie Lindholm för gott samarbete.
Växjö i februari 2025 Robert Andersson & Roddy Nilsson
1. Kriminalpolitikens väsen
Det här kapitlet ger en ingång till och överblick av vad kriminalpolitik innebär. Vi inleder med att redogöra för begreppets innebörd där vi särskilt betonar att kriminalpolitik inte kan begränsas till något enbart förbehållet staten och dess olika organ. Kapitlet fortsätter sedan med ett avsnitt om straffteori. Kriminalpolitiska diskussioner innehåller ofta mer eller mindre explicita resonemang om de föregivna effekterna av olika former av straff. En annat centralt inslag i kriminalpolitiken som berörs är diskussioner om hur brott ska kunna förhindras, vanligen beskrivet i termer av prevention. Den sista delen av kapitlet ger den bakgrund och teoretiska ram vi rört oss inom i arbetet med boken och avslutas med en översikt av bokens upplägg.
Vad är kriminalpolitik?
Kriminalpolitik kan ses som riktlinjer och utgångspunkter för olika slags interventioner i samhället, på individ-, grupp- eller strukturnivå. Följaktligen är avsikten att styra och påverka samhället på olika sätt. Mer konkret kan kriminalpolitik beskrivas som politiska åtgärder som har direkt eller indirekt beröring med kriminaliteten i samhället, huvudsakligen via lagstiftning och genom den verksamhet som bedrivs av polis, åklagarmyndigheter, domstolar och kriminalvård. Kriminalpolitik har också en moralisk dimension som handlar om såväl samhälleliga värdekonflikter som frågor om den enskildas integritet.
Kriminalpolitikens uppenbara syfte beskrivs vanligen i termer av att minska brottsligheten och de skadeverkningar den på olika plan för med sig. Det kan, förutom lagstiftningsarbete, handla om rehabilitering av brottslingar, stöd till brottsoffer eller olika trygghetsskapande åtgärder.
Samtidigt är det viktigt att understryka hur varje avgränsning av kriminalpolitiken från andra politikområden är ytterst vansklig. Det är uppenbart att många inslag i till exempel bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, invandringspolitiken, ungdomspolitiken eller den politik som bedrivs för att stävja missbruk och beroenden av olika slag kan påverka kriminaliteten i samhället. Genom EU-medlemskapet har också den internationella nivån inom kriminalpolitiken fått ökad betydelse. Det är
heller inte möjligt att begränsa kriminalpolitik till något som enbart är förbehållet staten och dess organ. Exempelvis bedriver kommuner, enskilda sammanslutningar, föreningar och även vissa från staten mer eller mindre självständiga företag kriminalpolitiska aktiviteter och verksamheter.
En annan relaterad fråga som är tämligen omdiskuterad är huruvida – och i så fall vilka följder detta fått – medierna ska ses som självständiga kriminalpolitiska aktörer eller inte. Så har till exempel många forskare framhållit att medierna kommit att spela en allt viktigare roll för vad som idag uppfattas som de största kriminalpolitiska problemen. Traditionellt har straffrätten och den straffteoretiska diskussionen intagit en särställning inom kriminalpolitiken. Vi ger inledningsvis en presentation av de dominerande straffteorierna. Därefter följer en kortare diskussion kring det preventionsteoretiska tänkandet utifrån ett antal modeller på området. Dessa två avsnitt ger en bakgrund för att förstå kriminalpolitikens karaktär och förändringar mer generellt.
Straffteori
Straff och prevention
Både kriminalpolitiska och kriminalvetenskapliga diskussioner bygger på och rör sig med teoretiska modeller kring hur straff och andra kriminalpolitiska åtgärder fungerar och därigenom motiveras. Samtidigt ska det understrykas att straff- och preventionsteoretiska resonemang som presenteras i detta kapitel inte utesluter att andra dimensioner, funktioner och uttryck för straff och prevention är av kriminalpolitisk betydelse. Så har till exempel historiker, sociologer och kriminologer betonat hur straff och brottspreventivt arbete också kan studeras som en representation där symboliska, kommunikativa och retoriska uttryck hela tiden produceras genom de diskurser som omger fängelset. Representationerna ger inte i första hand svar på frågor av mera instrumentell art – de skapar mening. Genom att straffa människor sänder makthavarna ett budskap som kan hjälpa oss att avläsa relationen mellan staten och medborgarna. Straffet, liksom arbetet med att motverka brott, betraktas som en narrativ och kommunikativ aktivitet (Garland 1990 och 2001, Pratt 2002, Smith 2008). Detta perspektiv kommer dock inte att diskuteras vidare här.
Man brukar skilja på straffteori och teorier om brottsprevention på så sätt att straffteori handlar om verkningarna och legitimerandet av själva straffandet eller utdömandet av straff, medan brottspreventionsteorier däremot handlar om olika teorier om hur man kan minska brottsligheten. Medan straffteorier rör själva straffandet, dess normativa grund och eventuella brottspåverkande effekter, handlar preventionsteorier om allt från farthinder och reformer i bostadspolitiken till kemisk sterilisering. Uppdelningen är på intet sätt glasklar, och straffteorier kan även inordnas under brottspreventionsteorier. Eftersom såväl straffteoretiska som preventionsteoretiska antaganden många gånger ligger implicita i kriminalpolitiken, är det för att förstå denna nödvändigt att inledningsvis redogöra för huvuddragen i dessa teoretiska antaganden.
Vanligtvis brukar man räkna med tre olika straffteorier:
• individualprevention
• allmänprevention
• vedergällning (retribution).
De två förstnämnda bygger på en så kallad konsekvensetisk grund. Med detta menas att vad som moraliskt och normativt legitimerar ett eventuellt straff är de konsekvenser straffet medför i termer av minskad brottslighet. Det handlar alltså om en framåtblickande logik, där det är framtida skeenden som ger den moraliska rätten att utdöma och påföra ett straff. Påförandet av ett straff eller införandet av ett straffhot är således riktigt om och endast om dessa åtgärder minskar brottsligheten. Detta brukar också benämnas ett utilitaristiskt förhållningssätt. Vi återkommer till detta nedan. Vedergällning däremot bygger på en så kallad pliktetik; det är själva handlingen och inte den handlande som utgör grunden för de normativa övervägandena. Här blir frågor om ansvarsförmåga, avsikt och skuld centrala. Däremot är eventuella framtida konsekvenser i termer av minskad brottslighet ointressanta. Ett straff påförs för att en brottslig handling begåtts och det är själva denna handling som är föremål för straffet. Handlingen ska alltså sonas. Logiken här blir bakåtblickande – det är genom att titta bakåt på avsikter med, ansvar för och skuld till handlingen som straffet bestäms.
Individualprevention
Individualprevention handlar om de brottsminskande effekterna av påförandet av olika straff eller påföljder på den enskilda individen. Man brukar tala om tre olika individualpreventiva åtgärder:
1) Inkapacitering/oskadliggörande
2) Behandling
3) Avskräckning
Individualprevention kan sägas utgöra den straffteori som förespråkades av såväl de kriminologiska klassikerna Cesare Beccaria (1738–1794) och Jeremy Bentham (1748–1832) som de kriminologiska positivisterna inom den italienska skolan med Cesare Lombroso (1838–1909) i spetsen och den sociologiska skolan med Franz von Liszt (1851–1919) som förgrundsfigur. Dessa olika skolor diskuteras utförligare i kapitel 2. Individualprevention handlar om att på olika sätt avpassa påföljder och straff till individens ”behov”. Både den italienska och den sociologiska skolan arbetade mycket med att kategorisera brottslingar – kategoriseringar som då också ansågs svara mot specifika åtgärdsbehov hos dem som fördes in under de olika kategorierna. Vanligen brukade man dela in brottslingarna i tre kategorier: den obotliga, den reformerbara och den som bara behöver ett skarpt tillrättavisande. Dessa kategoriseringar svarar också mot den uppdelning man brukar göra av individualprevention i inkapacitering (för den obotliga), behandling (av den reformerbara) och avskräckning (av den som endast behöver ett skarpt tillrättavisande).
Inkapacitering har i teorin den eventuella brottsminskande effekt som följer av att ha personer inlåsta. Inkapacitering kan också handla om andra förhindrande åtgärder som indragning av körkort eller näringsförbud. Den mest inkapaciterande åtgärden är dödsstraffet. Vanligen diskuteras dock inkapacitering i termer av inlåsning. Man kan skilja mellan kollektiv och selektiv inkapacitering. Kollektiv inkapacitering är den eventuella brottsminskande effekt användningen av fängelser generellt medför genom att detta (i princip) förhindrar brott bland dem som är inlåsta. Selektiv inkapacitering däremot handlar om de eventuella brottsminskande effekterna av att ge längre eller tidsobegränsade straff till individer som, genom prognoser, bedömts vara mera brottsbenägna än andra. Selektiv inkapacitering var den åtgärd som förespråkades av bland annat lombrosianer gällande dem som de benämnde homo criminalis, med vilket de avsåg människor födda till brottslingar och som därmed ansågs vara obotliga. Även de svenska straffen/påföljderna
internering och förvaring byggde på denna logik. Själva begreppet selektiv inkapacitering är dock mycket modernare och myntades under 1970-talet då studier genomfördes för att just selektera dem som antogs vara extremt brottsbenägna personer. Genomgående kan man säga att såväl kollektiv som selektiv inkapacitering har svagt eller inget empiriskt stöd (se till exempel Lab 2014). Gällande selektiv inkapacitering har det påvisats att man både får alldeles för hög andel av såväl falska positiva som falska negativa, det vill säga att andelen personer som (felaktigt) bedöms ha hög såväl som låg benägenhet att begå brott är genomgående stor. Beträffande den kollektiva inkapaciteringseffekten krävs mycket långa straff vilket därigenom medför en kraftigt ökad fångpopulation. Behandling handlar helt enkelt om att ta till diverse olika tekniker för att försöka göra brottslingen frisk från sitt brottsliga beteende; det kan handla om allt från psykoanalys till arbetsterapi. Ofta sammanfattas betoningen av behandling inom straffsystem och närliggande områden under beteckningen ”behandlingsideologi”. Denna intog en mycket stark ställning inom kriminalpolitiken decennierna kring 1900-talets mitt för att senare försvagas betydligt. Detta diskuteras mer utförligt längre fram. Under de senaste åren har behandling som kriminalpolitisk åtgärd återigen börjat vinna mark. Ett exempel på detta är olika behandlingsformer, som exempelvis Brottsbrytet, som tar sin utgångspunkt i det som benämns kognitiv beteendeterapi (KBT). Även detta kommer att diskuteras mer utförligt i kapitel 5.
Behandlingstänkandet är det individualpreventiva resonemang som lämnat störst avtryck i kriminalpolitiken. Ett exempel är termen ”påföljdssystem” som samlande beteckning för de åtgärder som vidtas mot dem som befinns skyldiga till brott. Att man talar om påföljd för straff och straffsystem är ett uttryck för ett behandlingstänkande. Utgångspunkten hos många som förespråkat behandlingsinsatser har varit att brottslighetens etiologi, det vill säga dess orsaker, berott på olika patologiska tillstånd hos individen. Brottsligt beteende var symptom på ett sjukdomstillstånd som skulle föranleda vårdinsatser. Behandling följer sålunda logiskt av att se brott som ett symptom på ett sjukdomstillstånd, och då bör också medicinska hänsynstaganden vara det som avgör åtgärdernas art. De vidtagna åtgärderna bör följaktligen avspegla sjukdomstillståndet. Fokus sätts därmed på botandet av detta sjukdomstillstånd och inte på att straffa. Just att medicinska i stället för juridiska skäl ska bestämma straffmätning och påföljdsval är det som primärt har utsatts för kritik. Om den så kallade skuldprincipen får råda och skuldfrågan avgöras av domstol och jurister behöver emellertid inte ett behandlingsperspektiv
komma i konflikt med så kallade klassiska rättsprinciper som legalitet, proportionalitet, förutsägbarhet och likhet inför lagen.
Det tredje ledet inom individualpreventionen är avskräckning. Tanken här är att straffet ska få personer att avstå från fortsatt brottslighet. Individualavskräckning sägs vara det som exempelvis Beccaria ([1798] 1977) och Bentham ([1791] 2002) främst förespråkade. Här kan vi följaktligen se hur deras resonemang blivit tankegods som lever kvar i vår tid. Om man utgår från antaganden om att människan styrs av lust över lidande-kalkyler blir det uppenbart att påförandet av ett lidande har ett avskräckande värde, men även ett pedagogiskt. Enklast kommer detta till uttryck i tanken om att den som lägger handen på en varm spisplatta inte gör om det. Den människosyn som Beccaria och Bentham ger uttryck för har kallats homo economicus, den ekonomiska människan som gör kostnads-/vinstkalkyler. Det är just denna tankefigur som lever kvar idag och tar sig uttryck bland annat i åtgärder mot framför allt brottsliga ungdomar med beteckningar som Boot-Camp och Short-Sharp-Chock i USA, men även i de krav på tidiga insatser mot ungdomsbrott som hörs i vårt land. Utgångspunkten är alltså att det finns ett samband mellan utförd handling och konsekvenserna av denna, ett förhållande som man på olika sätt skulle kunna utnyttja för att påverka brottsligheten.
För både den italienska skolan och den sociologiska skolan var det däremot bara den kategori som behövde ett skarpt tillrättavisande som kunde bli aktuella för dessa resonemang. Bland annat hävdades att de korta fängelsestraffen var dåliga och i deras ställe förordades böter. Korta fängelsestraff var en dålig lösning eftersom dessa inte innefattade de tidsmängder som behövdes för att få till stånd verksamma behandlingsåtgärder mot dem som behövde det, de reformerbara. De korta straffen var också negativa för dem som bara behövde ett skarpt tillrättavisande, då de i fängelset kom i kontakt med ”riktiga” brottslingar, vilket riskerade att leda in dem på brottets bana. Det svenska dagsbotssystemet kan exempelvis ses som något som utformats utifrån ett individualavskräckningsresonemang, eftersom det bygger på att man kan avpassa boten till behovet i termer av avskräckning.
Allmänprevention
Allmänprevention handlar om den effekt som straffhotet har på allmänheten. Man brukar dela upp allmänpreventionen i dels allmänavskräckning, dels moralbildning. Vidare är det vanligt att skilja på omedelbar och medelbar avskräckning. Omedelbar avskräckning är den avskräcknings-
effekt som eventuellt kan nås genom att exempelvis använda sig av offentliga avrättningar. Medelbar avskräckning handlar om straffhotets eventuella avskräckande effekter dels genom det faktum att ett brott, till exempel misshandel, är kriminaliserat, det vill säga förbjudet i lag, dels genom att själva kriminaliseringen är kopplad till ett straff.
För att kunna nå en allmänavskräckningseffekt brukar man hävda att tre förutsättningar måste vara uppfyllda. Den första förutsättningen handlar om normkunskap och innebär att den straffrättsliga regeln dels måste vara tillräckligt klar och entydig, dels vara känd både av den aktuella regelns adressater, det vill säga de som avses att styras genom denna regel, dels av de myndigheter som har att kontrollera regelefterlevnaden. Den andra förutsättningen handlar om sanktionssannolikheten. För att en kriminalisering ska styra eller avskräcka människor från ett visst beteende krävs att upptäcktsrisken för ett eventuellt brott upplevs som tillräckligt hög. Det krävs även att det finns en viss anmälningsbenägenhet hos antingen brottsoffren eller, när det gäller så kallade offerlösa brott som skattebrott och miljöbrott, hos de kontrollerande myndigheterna. Slutligen krävs för en allmänpreventiv effekt en viss sanktionsstränghet, det vill säga att de sanktioner som följer på ett brott upplevs som tillräckligt stränga eller ingripande för att avskräcka en potentiell gärningsperson.
Sammantaget ger detta att det inte är så lätt, som man ibland från bland annat politiskt håll tror, att påverka brottsnivån genom att höja sanktionssträngheten, det vill säga genom att höja straffen. Samtliga preventionsteorier är tämligen väl studerade och har visat sig ha litet eller inget empiriskt stöd. Tittar man på forskning kring allmänavskräckning är det snarare sanktionssannolikhet som eventuellt skulle kunna ha en påverkan.
Moralbildning handlar om den vanebildande effekt ett straffhot kan ha genom att människor kommer att se på handlingen inte bara som förbjuden, utan även som moraliskt förkastlig. Man brukar skilja på i lag förbjudna handlingar som är mala prohibita respektive mala per se, det vill säga handlingar som är ”dåliga” för att de är förbjudna i lag och handlingar som är ”dåliga” i sig. När man talar om moralbildning handlar det vanligen om att man genom kriminalisering vill ge uttryck för ett fördömande som man önskar att även allmänheten ska omfatta. Tanken är att förbudet mot en handling, mala prohibita, över tid ska ge den status som mala per se, det vill säga som moraliskt dålig och felaktig. Ett exempel på ett sådant brott i Sverige är rattfylleri, som gått från att vara just mala prohibita till att bli ett av de brott som möter starkast moraliskt fördömande. Det är inte bara genom kriminalisering, utan även så kalllad nykriminalisering som lagstiftaren kan försöka påverka allmänhetens
uppfattningar. Nykriminalisering innebär att man utökar brottsrekvisiten eller höjer sanktionssträngheten. Moralbildningsargumentet har också blivit ett populärt argument att ta till vid både kriminaliseringar och nykriminaliseringar. Ser vi till den så kallade brottskatalogen, med både brottsbalken och specialstraffrätten, blir det tämligen uppenbart att brotten i brottsbalkens brottskatalog, även benämnda traditionella brott, genomgående är av typen mala per se, det vill säga de är starkt moraliskt fördömda, även av dem som utför dem. Detta medan specialstraffrättens brott, vilka innefattar så kallad modern brottslighet, genomgående är av mer moraliskt neutral art, såsom exempelvis skattebrott och trafikbrott. Undantagen i specialstraffrätten utgörs av de just nämnda rattfylleribrotten, men även av narkotikabrotten.
Huruvida det finns eller uppnås några allmänpreventiva effekter är svårt att mäta, eftersom vi inte kan hitta någon utgångspunkt där vi kan hävda att det inte finns något straffhot eller liknande som vi då skulle kunna utgå ifrån i en jämförelse med ett tillstånd med formell statlig kontroll. Det är också svårt att särskilja vad som är uttryck för så kallad informell kontroll, det vill säga sociala relationer som påverkar ens beteende, och vad som är uttryck för den formella kontrollen i termer av lagar, domstolar och poliser. Ett exempel på betydelsen av allmänavskräckning brukar bli Köpenhamn under tyskarnas ockupation av Danmark under andra världskriget. Tyskarna drog under en tid in den danska polisen och resultatet blev en tämligen allmän laglöshet under denna period. Exemplet är dock inte särskilt lyckat eftersom en ockupation av en fientlig krigsmakt knappast torde främja laglydigt beteende. Under sådana förhållanden kan lagöverträdelser tolkas som en protest mot ockupationsmakten. Sedan blir ju också exemplet, om det ska tas som intäkt för allmänprevention, ett flagrant exempel på att moralbildningen helt uteblivit.
Vedergällning
Vedergällning är ett klassiskt motiv för att straffa som omnämns bland annat i religiösa texter, som den kristna Bibeln. Straffet ska komma som en hämnd för begångna oförrätter. Huruvida straffet minskar brottsligheten på något sätt är ovidkommande; det är inte därför straff påförs. Vedergällning brukar sålunda kopplas ihop med hämnd. Men i och med upplysningen och det moderna samhällets intåg i västvärlden kom vedergällningstanken att alltmer framställas som något förlegat och primitivt, något styrt av känslor i motsats till förnuft, vilket efter upplysningens genomslag sågs som det som skulle styra människors handlande.
Att låta vedergällningstanken påverka exempelvis straffandet ansågs av upplysningstänkare som Beccaria och Bentham som just primitivt och som uttryck för förnuftets motsats – känslorna. Det fanns dock en upplysningsfilosof som förespråkade vedergällning som straffandets moraliska utgångspunkt, nämligen Immanuel Kant (1724–1804), som ansåg att det var moraliskt felaktigt att använda människor som enbart medel till något: människan skulle alltid vara målet. Som kritik av individual- men framför allt av allmänpreventionen blir Kants ([1788] 2004) argument att det är moraliskt oförsvarligt att använda personer endast som ett medel för att exempelvis avskräcka andra från brott. Här har vi en konflikt som bygger på huruvida handlingar ska bedömas utifrån sina konsekvenser eller utifrån avsikten, intentionerna och ansvarsförmågan hos den handlande. Det handlar följaktligen om huruvida det ska vara en bakåtblickande eller en framåtblickande moralisk logik. För utilitarister som Beccaria och Bentham var det inget moraliskt problem att använda någon som medel för något, i detta fall minskad brottslighet, om nu dessa konsekvenser följer av handlingen. För Kant däremot var detta moraliskt oförsvarligt på grund av att en handlings moraliska värde dels inte kunde bygga på konsekvenserna av denna handling, dels inte kunde innefatta kränkandet av en annan persons integritet.
Det var emellertid inte vedergällning som hämnd som Kant förespråkade. Enligt Kant har vi inte rätt att straffa någon hur som helst, utan måste avpassa straffandet till vad som är moraliskt försvarligt. Det Kant förespråkade är också något som många av dagens svenska straffrättstänkare tagit som sin utgångspunkt, nämligen proportionerlig vedergällning. Proportionalitet är en princip som hyllas av de flesta som filosoferat kring straffrätten, inklusive Beccaria och Bentham. Frågan är dock hur vi ska se på proportionalitet. För Beccaria och Bentham var proportionalitet en instrumentell princip, det vill säga den var ett medel för något gott. Proportionalitet var en princip som borde användas eftersom oproportionerliga straff kunde hota den allmänna laglydnaden. Om man använder sig av oproportionerliga straff hotar det att underminera förtroendet för rättsordningen och lagarna. Sålunda riskerar man att förlora i legitimitet, vilket i förlängningen kan medföra dåliga konsekvenser, bland annat genom att människor som inte respekterar lagen lättare begår brott. Om dessa konsekvenser däremot inte uppkommer kan det vara rätt att använda oproportionerliga straff under förutsättning att dessa skulle visa sig vara effektivare för att minska brotten. Här får alltså proportionalitetsprincipen en utilitaristisk utformning där konsekvenserna avgör dess värde. Detta var dock inte vad Kant tänkte sig. För Kant hade proportionaliteten ett intrinsikalt värde, det vill säga den var god i sig. Proportiona-
litet var alltså en princip som skulle tillämpas oavsett vilka konsekvenser den medförde.
Men vad är då proportionerligt och var ska vi börja jämförelsen, var finns nollpunkten? Proportionalitet som rättsprincip omnämns redan i Bibeln i termer av öga för öga, tand för tand. Lex talionis, som den också brukar benämnas, bygger på en absolut proportionalitet mellan handlingens skada och det straff som utdöms – en utslagen tand skulle då kräva att man gjorde detsamma mot gärningspersonen. Ett sådant resonemang är inte rimligt i länder som Sverige, där straffen utgörs av fängelse och böter. Så hur ska man få ett proportionerligt förhållande mellan en handling och ett straff som fängelse? Ett sätt är att ta sin utgångspunkt i det allvarligaste eller minst allvarliga brottet och till detta knyta ett straff och sedan rangordna de andra brotten utifrån detta. Detta låter sig dock inte göras enkelt eller utan ett visst mått av godtycke. Ett problem när det gäller proportionaliteten rör hur man ska räkna vid så kallad flerfaldig brottslighet, när personer åtalas för fler än ett brott.
Den proportionalitetsprincip som Kant förespråkade utgick från en tanke om jämvikt, en jämvikt som den brottsliga handlingen rubbat. Brottet var således något som skadat jämvikten i samhället och gett brottslingen en oförtjänt fördel, varför syftet med straffet var att återställa denna jämvikt. Proportionalitet i straffandet blev något som, så att säga, tog tillbaka den fördel brottslingen erhållit genom brottet. Det var följaktligen i relation till denna fördel som straffets proportioner skulle utformas. Även detta tänkande är svårt att omsätta i enkla fungerande straffmätningsprinciper.
Vi kan alltså dra slutsatsen att det troligen inte finns någon utgångspunkt för en absolut proportionalitet som inte på något sätt måste bli godtycklig. Men vad kan man då göra? Ett sätt, som också ligger till grund för resonemangen kring dagens svenska straffmätningsprinciper, är att tala om relativ proportionalitet och då lyfta fram de faktorer som man kan anse som relevanta för att bedöma vad en handling förtjänar i termer av straff. Proportionerlig vedergällning är alltså frågan om förtjänst, det vill säga en fråga om vad den brottsliga handlingen förtjänar. Här kan vi se hur den bakåtblickande logiken tar vid. Om de två preventionsinriktade straffteorierna handlar om behov i termer av vad som behövs för att uppnå en brottsminskande effekt, blir logiken här tvärtom. I en framåtblickande och på konsekvensetiken byggd straffmätnings- och påföljdsvalsprocess blir den relevanta frågan: Vad behövs för att få en brottsminskande effekt? Därigenom blir själva handlingen, den handlandes avsikter och dylikt ointressanta; de är ovidkommande för hur straffet ska utformas. Men i en straffmätnings- och påföljdsvalsprocess som syftar till propor-
tionerlig vedergällning blir det i stället handlingen och den handlandes insikter, avsikter och ansvarsförmåga som avgör värdet på handlingen. Därav följer sålunda den bakåtblickande logiken – vi måste se bakåt, till den handlandes insikter, avsikter och ansvarsförmåga, helt enkelt skulden, för att avgöra vad handlingen förtjänar i termer av straff.
Straffteori i dagens svenska straffsystem
Sedan 1989 har det svenska straffsystemet en tredelad legitimering. Man skiljer då på lagstiftnings-, dömande- och verkställighetsnivån. Lagstiftningsnivån, det vill säga riksdagen, handlar om kriminaliseringar och nykriminaliseringar. Här används en allmänpreventiv grund som legitimering. Kriminaliseringar och nykriminaliseringar görs för att tillförandet eller utökandet av straffhotet ska förmå människor att avstå från brott, endera genom själva straffhotet eller genom moralbildning.
Dömandenivån, det vill säga domstolsförfarandet, och då framför allt straffmätningen och påföljdsvalsprocessen, handlar om tillämpande av proportionerlig vedergällning. Det är handlingen samt skuld- och ansvarsfrågan i termer av avsikter, intentioner och insikter som ligger till grund för denna process. Det är denna bakåtblickande logik i termer av proportionerlig vedergällning som legitimerar själva utdömandet av straff. Det är detta som är brottets så kallade straffvärde och som ska avgöra straffmätning och påföljdsval.
Verkställighetsnivån slutligen handlar om hur straffen eller påföljderna utformas, deras innehåll och genomförande. Denna nivå legitimeras utifrån individualpreventiva resonemang. Från lagstiftarens sida kunde man läsa i propositionen till 1989 års förändringar (prop. 1987/88:120) att just användandet av individualpreventiva hänsyn vid genomförandet och verkställandet av ett straff inte väcker några problem, så länge dömandenivån inte påverkas. Individualprevention blir i detta sammanhang snarare att man ska ta hänsyn till verkställighetsformernas eventuella påverkan på framtida brottslighet i det individuella fallet.
Register
Aabolitionist 214, 216
adhd 300, 301, 304, 305 alkohol 83, 97 -frågan 66, 77
alkoholism 50, 54, 66, 108, 111, 397
alkoholist 33, 37, 55, 65, 68, 93, 107 alkoholistanstalt 64, 65, 66, 108, 113 alkoholisthem 75
alkoholistlagen 65, 66, 77
alkoholistvård 55, 65, 72, 124, 401
alkoholkonsumtion 70, 113, 164 alkohollagstiftning 69 alkoholpolitik 101
Alkoholproblematikers riksorganisation (ALRO) 127
allmänpreventativ teori 22
allmänprevention 13, 16, 19, 22, 50, 85, 88, 91, 110, 112, 121, 129, 130, 145, 153, 160, 182, 185, 400, 402
allmänt rättsmedvetande 26, 147, 180, 186, 187, 204, 232, 243, 251, 402, 409
Andenæs, Johannes 130
andra vågens feminism 138, 139, 214, 215, 216 anmälningsbenägenhet 17, 149, 205, 217, 291 ansvarsgörande 188, 192, 194 ansvarsgörandepolitik 177, 188, 210, 222, 224, 226, 232, 405 ansvarsgörandeprocess 180, 231
Antilla, Inkeri 130, 136 arbetsanstalt 64, 108, 113
Arbetsgruppen mot organiserad brottslighet (AMOB) 202
arbetslinjen 109, 234, 303
Ask, Beatrice 244, 415
Asp, Petter 260
Aubert, Johan Vilhelm 104, 124 avskräckning 14, 22, 34, 45, 50, 61, 145, 197, 220, 228, 243, 261, 262, 283
B
barnavård 25, 36, 42, 53, 55, 72, 74
barnavårdsanstalt 24
barnavårdslagen 57, 58, 64, 95, 97, 122
barnavårdsnämnd 56, 57, 59, 87, 94, 95, 100, 117
Baudrillard, Jean 252, 256
Bayely, David 286
Beccaria, Cesare 14, 16, 19, 45, 46, 130, 136
Becker, Howard 120, 126 behandling 14
behandlingsideologi 23, 89, 98, 110, 121, 131, 136, 168, 182, 297, 323, 369 behandlingskritiken 325, 329, 342
Bejerot, Nils 199
Bentham, Jeremy 14, 16, 19, 25, 45, 46, 125
Bergling, Stig 228 Bergqvist, Thorwald 113 bin Laden, Usama 274 biologisering 300
Bodström, Thomas 256, 289, 299
Boëthius, Maria-Pia 139
Bondeson, Ulla 125
Braithwaite, John 219
Branting, Hjalmar 70 brottsbalken 129
brottsförebyggande arbete 106
Brottsförebyggande rådet (Brå) 103, 134, 144, 159, 161, 168, 239, 240, 253, 254, 267, 276, 285, 291, 292, 296 brottslighet, organiserad 254, 273
brottsoffer 11, 139, 172, 187, 213, 214, 215, 216, 218, 404 brottsofferfonden 172
Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ) 214
Brottsoffermyndigheten 172, 214 brottsprevention 34, 110, 157, 163, 164, 168, 180, 344 situationell 102, 239
Burt, Cyril 104
Bush, George Sr. 211 Bush, George W. 273 Börjeson, Bengt 124
C Cagney, James 255
cellfängelse 224
Centralförbundet för socialt arbete (CSA) 54, 72, 94, 190
Chicagoskolan 343
Christie, Nils 104, 124, 216
Cloward, Richard 104
Cohen, Albert 104
Comte, Auguste 46
Cooley, Charles 125
D
DAMP 300
defensible space 166 degeneration 67
demokratirealisering 194, 195, 231 den preventiva vändningen 189, 242 det allmänna rättsmedvetandet 26, 147, 180, 186, 187, 204, 232, 243, 251, 402, 409
Dewey, John 125 differentiering 228 differentieringsbehov 228, 229 dom, villkorlig 51, 89, 90, 95, 98, 121
Dukakis, Michael 211
Durkheim, Émile 34, 81, 164
E
Edelman, Murray 250, 251, 295
Elwin, Göran 130
Eriksson, Björn 287
Eriksson, Jörgen 126
Eriksson, Torsten 84, 109, 113, 114, 128 etnifiering 352 eugenik 67
F falsifiering 301 fattigvårdsfrågan 65 fattigvårdslagstiftningen 69 feminism 138, 150, 218 andra vågens 138, 139, 214, 215, 216 Ferri, Enrico 46, 48, 110 Feuerbach, Anselm von 45 Flyghed, Janne 277 Foucault, Michel 271 Franck, Hans-Göran 207 frestelsefrekvens 165 Friedman, Milton 174, 176 frigivning, villkorlig 51, 90, 121 frivårdsorganisation 90
fångpopulation 313
Fångvårdsmannaförbundet 85 Fångvårdsstyrelsen 94 fängelselag 296 förnekande, symboliskt 195, 213 förnekelsepolitik 177, 198, 202, 203, 210, 218, 220, 232, 405 förnekelseprocess 180 förrättsligande 250 förvaring 89, 134 förvaringslagen 109 förvaringsstraff 109
G
Galls, Franz Joseph 48 Galtung, Johan 104 gangsterparadis 333, 336 Garland, David 75, 84, 198 Garofalo, Raffaele 46 Geijer, Lennart 127, 140 Glueck, Eleanor 104 Glueck, Sheldon 104 Gottfredson, Michael 191 grov brottslighet 147, 173, 195, 196, 213, 221 grov organiserad brottslighet 236 gränsöverskridande organiserad brottslighet 257, 258, 260, 264 gängskjutningar 337 Görling, Lars 126
H
Halldoff, Janne 127 Hall, Stuart 212 Hansson, Per Albin 79, 85 Hare, Robert 304 Hegel, G. W. F. 45 Hellsvik, Gun 229 hemliga tvångsmedel 318 hemlig dataavläsning 318 Hirsch, Andrew von 245 Hirschi, Travis 165, 191, 302 Hjalmarsson, Jarl 207 Hoffman, Bruce 273 homo economicus 45 Hussein, Saddam 274 hyperverklighet 252, 268, 406 Hägerström, Axel 88
Iideologiernas död 237
ideologiskt motiverad repression 385
individualprevention 13, 14, 15, 22, 50, 85, 89, 91, 107, 112, 121, 129, 152, 160, 168, 185, 329, 398
Inghe, Gunnar 93
inkapacitering 14, 109, 129, 220, 243 kollektiv 14 selektiv 14
interneringsstraff 153
internering 67, 89, 121, 134 interneringslagen 109 italienska skolan 110
JJames, William 125
Jareborg, Nils 248
Johansson, Morgan 229, 303, 415
Jonsson, Gustaf 93 juridifiering 248
K
Kant, Immanuel 19, 20
karriärkriminell 302
keynesianism 174, 211, 237
Kinberg, Olof 49, 68, 83, 90, 91, 93, 135
Kleen, Else 92
klientelförsämring 99
klientel, svårhanterligt 34
klientorganisation 127
Knepper, Paul 257, 289
kognitiv beteendeterapi (KBT) 223, 225
kontrollmodell 25, 163, 164, 168, 191, 321, 344
kontrollteori 226
kriminalantropologi 43, 62, 67, 75 kriminalbiologi 75 kriminalpolitik emotionell 187 expressiv 187
Kriminalpolitiska sällskapet 86
Kriminellas revansch i samhället (KRIS) 222, 223
kriminogen faktor 160
kriminogen situation 35, 162, 165, 174, 180, 239
Kriminologiska centralarkivet 89
kunskapsbaserat arbete 190, 224
LLab, Steven 241
Lacassagne, Alexandre 44
lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) 227, 229, 296 lagen om tvångsuppfostran 95 lagstiftningsoptimism 245, 249, 250, 289, 292, 314, 317, 324, 416 legalitetsprincipen 130 lex talionis 20
Liszt, Franz von 14, 49, 50 lokalsamhälle 173, 177, 190, 195, 226, 230 Lombroso, Cesare 46, 47, 48, 68, 135 Lund, David 67 Lundstedt, Vilhelm 89 lösdriveri 33, 52, 53, 55, 70, 93 lösdriverilagen 60, 64, 65
M
Mannheim, Karl 104 massbrottssamhälle 177, 180 master status 353 Mathiesen, Thomas 104 Matza, David 126 Maynard Keynes, John 211 Mead, George 125 medborgardialog 241 medborgarlöfte 241 media 251, 257 medling 219 mentalsjukhus 113 minimal brain dysfunction (MBD) 300 Mobilisera de kriminella mot kriminaliteten (MKK) 221, 223 monokausalt tänkande 357 moral
skötsamhets- 109 moralbildning 16, 22, 187, 204 moraliserande mot brottsligheten 316 moralisk ingenjörskonst 173, 200, 314 moralism 382 moralistiska kriminalpolitiken 313 myndighetskriminologi 160, 168, 230, 320, 354, 378 Myrdal, Alva 83 Myrdal, Gunnar 83 Möller, Gustav 83
Register N
narkotika 141
narkotikabrottslighet 143, 148, 200, 201, 292 narkotikahaj 148 narkotikapolitik 197, 198, 247, 305 narkotikaproblem 220 narkotikastrafflagen 245, 247
Nationella trygghetsundersölningen (NTU) 180
Newman, Oscar 166
New Public Management (NPM) 237, 405
New York-modellen 208 Nixon, Richard 196 nolltolerans 209 nothing works 124, 161, 173, 190, 225, 400
Nyhlén, Lars 299 nyklassicism 130, 136, 153 nykriminalisering 18, 60 nykterhetsfrågan 42 nykterhetsnämnd 65 nykterhetsvårdslagen 65, 122 nyliberalism 171 nyliberal politisk ekonomi 192, 211, 222 Nytt straffsystem 134 närpolisreformen 284, 287
O
Ohlin, Lloyd 104
organiserad brottslighet 254, 273 grov 236 gränsöverskridande 257, 258, 260, 264
P
Palm, August 70 parallellsamhälle 355 patologisering 305
Peirce, Charles 125 penal elitism 375 penal populism 371, 373 personuppklaring 291 Persson, Göran 270, 272
Petrén, Alfred 91
Pockettidningen R 127 politisering 230, 296 politisering av kriminalpolitik 174 politisk profilering 146, 173 positiva skolan 46, 51, 70, 72, 398 postpolitik 239, 242, 247, 248, 270, 296, 297, 405
postpolitisk kriminalpolitik 370, 382 postpolitiskt tillstånd 236, 382 presentism 357 prevention 156 allmän- 13, 16, 19, 22, 50, 85, 88, 91, 110, 112, 121, 129, 130, 145, 153, 160, 182, 185, 400, 402
brotts- 34, 110, 157, 163, 164, 168, 180 individual- 13, 14, 15, 22, 50, 85, 89, 91, 107, 112, 121, 129, 152, 160, 168, 185, 398 preventionsforskning 166 preventionspolitik 324 preventionsteori 22 preventive turn 166, 189 preventiv vändning 189, 242 prioriteringspolitik 147, 150, 183, 197, 313 prisoniseringseffekt 125, 145, 146, 173, 214, 220, 226, 400 Pritchard, James C. 48 problematisering 332, 342, 350, 351 problemformulering 184, 196, 203, 242, 270, 315, 348 progressivsystem 70 proportionalitet 19 proportionalitetsprincipen 130, 244, 245, 325 proportionerlig vedergällning 21, 185, 249, 325 prostitution 50, 54, 55, 65, 70, 71 påskkravallerna 96
QQuételet, Adolphe 48
R
Rancière, Jacques 236 rashygien 67 Reckless, Walter 126 recycling 412 regelstyrning 286 Reinfeldt, Fredrik 299 Reis, Albert 126 reparativ rättvisa 213, 216, 218 repressionspolitik 324, 416 Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende (RFHL) 127 Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) 123, 126, 138, 140, 221, 223, 400, 401
Riksförbundet för miljöterapi (RFMT) 127
Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) 127
Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) 214
Rikspolisstyrelsen (RPS) 154, 253 riskanalys 162, 164
riskbedömning 102, 230, 303
riskbedömningsinstrument 306 riskbeteende 172 riskfaktor 301, 302 risktänkande 162, 164, 166, 168
Rumsfeld, Donald 273 rutinaktivitetsteorin 163, 320, 322 räjonger 110 rättsmedvetande, allmänt 26, 147, 180, 186, 187, 204, 232, 243, 251, 402, 409 rättspsykiatri 91 rättspsykiatrisk undersökning 91, 93, 122 rättsrealism 88 rättssäkerhet 91, 93, 131, 181 rättssäkerhetsfråga 135 rättstrygghet 181, 201, 202, 203
S
samarbetsorgan för åtgärder mot ungdomsbrottslighet 100
samhällsskydd 64, 108, 142, 145, 153, 314, 329, 330, 332, 398 samhällsskyddsbehov 299 samhällstjänst 229 samverkan 321, 323 sanktionssannolikhet 17 sanktionsstränghet 17 Schengenavtalet 171
Schlyter, Karl 82, 83, 85, 90, 113, 114, 124 science-related populism 378, 380 Sellin, Torsten 84 sinnessjukdom 93 sinnesslöanstalt 113 sinnesslöhet 93 sinnesslövård 55 situationell brottsprevention 102, 163, 165, 239 självdeklarationsundersökning 132 självrapporteringsstudie 163 skyddsfostran 111 skyddshem 56, 113
skyddsinternering 111 skyddsintresse 260 skyddskonsulent 90, 117, 122 skyddstillsyn 111, 121, 122 skyddsuppfostran 98 skyddsvårdsanstalt 111 Skyddsvärnet 55 skötsamhetsmoral 109 slavhandel, vit 257, 258 social ingenjörskonst 80, 83, 136, 145, 159, 173, 189, 200, 239, 249, 323, 408 socialisationsmodellen 23 sociallagstiftning 63 socialliberalism 52, 53 socialpolis 107 socialpolitik 54 socialvård 90, 124, 146 sociologiska skolan 49, 59, 61, 70, 72, 398
Sondén, Torsten 83 spaningsbrott 179, 201, 292 sterilisering 67 steriliseringsfrågan 67 steriliseringslagen 68, 87 steriliseringspolitik 68 straffande vändning 375 straffmätning 137 straffprocessuellt tvångsmedel 198 straffteori 12
straffvärde 21, 182, 185, 243, 245, 246, 330 straffvärdebegreppet 185, 325 straffvärdereformen 249, 297, 325, 328, 330, 369 strafförklaring 122
Strahl, Ivar 84, 113 strukturförändringsmodellen 24 stämplingsteori 125, 213 Sutherland, Edwin 126
Svenska kriminalistföreningen 54, 85, 86
Svenska Skyddsförbundet 55
Sykes, Gresham 104, 126 symbolisk interaktionism 125 symboliskt förnekande 195, 213 symbolpolitik 204
T terrorism 352 Thatcher, Margaret 211
Thyrén, Johan 61, 62, 82 tillfällesstruktur 97, 133, 149, 163, 165, 179, 180
Tingsten, Herbert 81 trafficking 257, 261 trygghetspolitik 240 trygghetsvandring 240 tudelad kriminalpolitik 324 tudelat brottsproblem 173, 324 tvångsarbetsanstalt 66 tvångslagstiftning 63 tvångsmedel, straffprocessuellt 198 tvångsuppfostran 89, 95, 397 Tönnies, Ferdinand 34, 164
U
ungdomsarrest 99 ungdomsbrottslighet 29, 34, 52, 58, 88, 93, 94, 95, 97, 101, 106, 190, 315 ungdomsbrottslighet, samarbetsorgan för åtgärder 100 ungdomsdomstol 99 ungdomsfängelse 25, 86, 89, 96, 98, 100, 134, 153, 314
ungdomskravaller 96 ungdomsupplopp 96 ungdomsvård 53 ungdomsvårdslag 95 ungdomsvårdsskola 25, 95, 96, 100, 117 ungdomsövervakning 315 Uppsalafilosofin 89 Ursut, Ioan 228 utsatta områden 342 utslagna 33 utvärderingsforskning 161
V
vardagsbrottslighet 147, 173, 191, 221, 230 vedergällning 13, 18, 34 proportionerlig 19, 21, 185, 249 vedergällningsprincip 244 vedergällningstänk 402 verkställighetslag 70 verkställighetsplan 296 viktimisering 214, 216 viktimologi 214 villkorlig dom 51, 89, 90, 95, 98, 121 villkorlig frigivning 51, 90, 121 vit slavhandel 257, 258
Vold, Georg 104 våldsmonopol 350 välfärdskriminalpolitik 142, 145, 159, 173, 242 välståndskriminalitet 96 Weber, Max 34
Wenström, Bo 295 Westberg, Olle 209 Wetter, Folke 84 what works 190, 225
Zizek, Slavoj 236
åtalseftergift 87 återfallsfrekvens 225
överbudspolitik 324 Övervakarnas riksförbund 90
Kriminalpolitiken är idag ett av våra mest debatterade samhällsområden och en central fråga på den politiska agendan. Lagstiftning, politiska åtgärder och arbetet inom rättsväsendet – från polis och åklagare till domstolar och kriminalvård – präglas av en tydlig moralisk dimension. Här speglas både samhällets värderingar och individens rätt till integritet.
Under de år som har gått sedan förra upplagan av Svensk kriminalpolitik kom har mycket hänt. Boken ger en fördjupad och tankeväckande analys av den svenska kriminalpolitikens utveckling, från en statligt styrd, institutionsbaserad politik med fokus på straff, via välfärdsstatens sociala ingenjörskonst, till dagens kriminalpolitik som alltmer präglas av liberala styrningsmodeller, kontroll och riskhantering.
I boken diskuteras också hur den förändrade situationen i världen, inte minst flyktingströmmar och hotet från terrorismen, lett till en gradvis sammansmältning av kriminalpolitiken och säkerhetspolitiken. Polisiära begrepp som ”utsatta områden” och ”gangsterparadis” granskas – vilken effekt har de på politiken och samhällsdebatten? Här resoneras också om olika aktuella teoretiska begrepp inom kriminalpolitiken som ”penal populism” och ”den straffande vändningen” och vad dessa kan, eller inte kan, göra för vår förståelse av de kriminalpolitiska skeendena i Sverige. Avslutningsvis tecknar författarna möjliga framtidsscenarier.
Svensk kriminalpolitik vänder sig till kriminologistudenter på såväl grund- som avancerad nivå men också till de som vill förstå kriminalpolitikens dynamik och dess effekter på vårt samhälle.
Robert Andersson är lektor och docent i kriminologi och Roddy Nilsson är seniorprofessor i historisk kriminologi, båda vid Linnéuniversitetet i Växjö.