9789147149377

Sociolingvistik används som kurslitteratur på olika språksociologiska och sociolingvistiska kurser vid universitet och högskolor, men den riktar sig också till andra som är intresserade av språkets sociala sida. Boken uppskattas bland annat för att den ger en heltäckande bild av ämnet och har en tydlig struktur.

Författare är: Emilia Aldrin, docent i svenska språket vid Högskolan i Halmstad.

Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska vid Göteborgs ­universitet.

Ellen Bijvoet, docent i svenska som andraspråk vid Uppsala universitet.

Maria Bylin, filosofie doktor i nordiska språk, språkexpert på Regeringskansliet.

Anna-Malin Karlsson, professor i svenska vid Stockholms universitet.

E VA S U N D G R E N ( R E D . )

Under de tio år som har gått sedan förra upplagan av Sociolingvistik kom har mycket hänt, och i den här tredje upplagan inkluderas forskning och teorier från de senaste åren. Några kapitel är helt nyskrivna, och i stället för ett kapitel om ungdomsspråk finns nu Språk och ålder som inte bara tar upp ungdomars språk och samtalsstil utan också andra åldersgruppers språkbruk. Dessutom tillkommer två kapitel, nämligen Förortsför­ankrat tal och Namnens sociolingvistik.

Sociolingvistik

Sociolingvistiken utforskar förhållandet eller det ömsesidiga beroendet mellan språk och samhälle och tar fasta på språkets sociala funktion. Det är ett mångfasetterat ämne med många olika forskningsfält, och i den här introduktionsboken presenteras viktiga områden av olika författare.

Sociolingvistik

Jarmo Lainio, professor emeritus i finska vid Stockholms universitet.

E VA S U N D G R E N ( R E D . )

Björn Melander, professor i svenska språket vid Uppsala universitet.

Karin Milles, professor i svenska vid Södertörns högskola.

Stefan Norrthon, universitetslektor i svenska vid Stockholms universitet.

Karin Senter, universitetslektor i svenska som andraspråk vid Högskolan Dalarna.

Eva Sundgren, professor emeritus i svenska språket med inriktning mot ­sociolingvistik vid Mälardalens universitet.

Karolina Wirdenäs, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Best.nr 47-14937-7 Tryck.nr 47-14937-7

U PPL AGA 3

Sociolingvistik E VA S U N D G R E N ( R E D . )

Liber

Sociolingvistik ISBN 978-91-47-14937-7 © 2024 Författarna och Liber AB Förläggare: Helena Ekholm Projektledare: Stefanie Holmsved Thott Redaktör: Ann-Sofie Lindholm Produktionsspecialist: Helene Ågren Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander Omslagsbild: Getty Images Tredje upplagan 1 Repro: Integra Software Services, Indien Tryck: People Printing, Kina 2024

Första upplagan 2007 Andra upplagan 2013

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm Kundservice tfn 08-690 90 00 kundservice.liber@liber.se www.liber.se

Innehåll Förord 6 Författarna till boken 7

Inledning 8 Eva Sundgren

Vad är sociolingvistik? 8 Vad är ett språk? 10 Sociolingvistikens arbetsområden 13 Ett mångfasetterat ämne 19 Referenser 24

1. Dialekter och sociolekter 25 Lars-Gunnar Andersson

Språklig variation kräver språkliga variabler 26 Samspel mellan geografisk och social variation 30 Socialt index – ett sätt att mäta social status 33 Koppla sociala skillnader till språkliga skillnader 34 Stilistisk variation 38 Glidning eller växling mellan dialekt och standard 40 Indikatorer, markörer och stereotyper 42 Orsaker och korrelationer 43 Språkbruk eller språksystem 46 Sociolingvistik och samhällsrelevans 48 Bernsteins koder 50 Avslutning 52 Referenser 52

2. Språklig variation och förändring 54 Eva Sundgren

Språklig variation 54 Språklig förändring 62 En förändringsstudie – Eskilstuna 1967 och 1996 72 Dialektutjämning i Västsverige 80 Avslutning 81 Referenser 81

3. Språkattityder och språkideologier 85 Ellen Bijvoet

Hur kan vi definiera attitydbegreppet? 86 Vad är det som styr våra språkattityder? 89 Hur får vi fatt i människors språkattityder? 90 Multimetod och folklingvistik 96 Indexikalitet och enregistrering 100 Språkideologier 101 Avslutning 104 Referenser 105

Innehåll

4. Språk och kön 110 Karin Milles

Kön i teorin 110 Att göra genus med språket 112 Kvinnor och män samtalar 113 Inga större skillnader mellan kvinnors och mäns språkbruk 113 Språk och makt 115 Kvinnorna tar plats i talarstolen 118 Könsneutralt språk 119 Språk och könsidentitet 121 Språk och sexualitet 123 Avslutning 127 Referenser 127

5. Samtal och samtalsforskning 130 Karolina Wirdenäs och Stefan Norrthon

Några samtalsanalytiska utgångspunkter 130 Samtal som studiematerial 131 Om att analysera samtal 134 Identitet, roller och kategorier i samtal 143 Institutionella samtal 146 Samtalsanalys i samhället 149 Avslutning 150 Referenser 151

6. Språk och ålder 156 Eva Sundgren

Vem är ungdom, vem är medelålders och vem är äldre? 157 Medieanvändning i olika åldersgrupper 160 Ungdomars språk 161 Engelskans ställning i Sverige 168 Ungdomar i en digital värld 168 Språk i medelåldern 170 Språk i äldre generationer 172 Avslutning 175 Referenser 176

7. Förortsförankrat tal 181 Karin Senter

Forskning om förortsindexerad svenska 182 Vad ska vi kalla den här sortens majoritetsspråksvariation? 183 Enregistrering och indexikalitet 184 Plats och rum 185 Etnografi 186 Att göra förort 188 Formell och informell 190 Att analysera sitt eget tal – exemplet V3 194 Avslutning 195 Referenser 196

4

Innehåll

8. Flerspråkighet och språkkontakter i Sverige 199 Jarmo Lainio

Inledning till flerspråkighetsfältet 200 Att definiera två- respektive flerspråkighet och modersmål 202 Bakgrunden till flerspråkighets- och språkkontaktstudier 204 Språk i kontakt eller kontakt mellan språkbrukare? 205 Olika sätt att studera språkkontakter 206 Effekter av språkkontakter: blandspråk, pidginspråk och kreolspråk 213 Sveriges interna språkliga mångfald 215 Externa bidrag till Sveriges språkliga mångfald 219 Uppfattningar om flerspråkiga – en nyckelfråga 221 Avslutning 222 Referenser 223

9. Skriften och samhället 227 Anna-Malin Karlsson

Vem läser, vem skriver, och varför? 227 Skrift, kunskap och makt 229 Skriftkulturer och diskursgemenskaper 232 Skrift som teknik 233 Skrift ingår i sociala sammanhang 234 Referenser 235

10. Namnens sociolingvistik 238 Emilia Aldrin

Vad är ett namn? 238 Namn och identitet 240 Namn som skapar genus 242 Namn som skapar familjeband 243 Namn som skapar mångkultur 243 Namntrender och språkliga innovationer 244 Namnplanering och maktutövning 246 Namn som studiematerial 249 Avslutning 250 Referenser 250

11. Språkpolitik och språkvård 253 Maria Bylin och Björn Melander

Centrala termer 253 Modeller och nivåer 255 Varför standardspråk och språkpolitik? 258 Språkvården och språkvetenskapen 262 Sveriges språkpolitik 263 Svenska språkvårdsaktörer 265 Förändring i samhället och språkvården 266 Referenser 267

Ordlista 269 Register 281

5

Förord Den här introduktionsboken i sociolingvistik används som kurslitteratur på olika språksociologiska och sociolingvistiska kurser vid universitet och högskolor, men den riktar sig också till andra som är intresserade av språkets sociala sida. Det har gått tio år sedan den andra upplagan av Sociolingvistik kom och det har blivit dags för en ny, uppdaterad upplaga, där forskning och teorier från de senaste åren också finns med. Efter inledningskapitlet om vad sociolingvistik är, vilka arbetsområden som ingår i ämnet samt en kortfattad presentation av varje kapitel följer elva kapitel om var sitt viktigt delområde, skrivna av olika författare. Det har hänt mycket under en tioårsperiod. Några kapitel är helt nyskrivna, och i stället för ett kapitel om ungdomsspråk finns nu Språk och ålder som inte bara tar upp ungdomars språk och samtalsstil utan också andra åldersgruppers språkbruk. Dessutom tillkommer två kapitel, nämligen Förortsförankrat tal och Namnens sociolingvistik. Författarna har haft samma mål, nämligen att ge en så tydlig, heltäckande och intresseväckande bild av sociolingvistik som möjligt. Efter kapitlen finns en ordlista, där termer som används inom sociolingvistiken definieras och förklaras.

Boken är avsedd att läsas på grundnivå i högskoleutbildning, men den har också mycket att ge för den som redan har grundläggande kunskaper inom sociolingvistik, bland annat genom ett stort antal referenser till både internationell och svensk forskning.

Jag hoppas och tror att du som läser denna bok blir fascinerad av sociolingvistik. Kunskap om sociolingvistik hjälper oss att förstå hur möten mellan oss människor fungerar och ger insikt i språkets viktiga roll i det sociala samspelet.

Eskilstuna hösten 2023 Eva Sundgren

6

Författarna till boken Emilia Aldrin är docent i svenska språket vid Högskolan i Halmstad.

Lars-Gunnar Andersson är professor emeritus i modern svenska vid Göteborgs universitet.

Ellen Bijvoet är docent i svenska som andraspråk vid Uppsala universitet.

Maria Bylin är filosofie doktor i nordiska språk, språkexpert på Regeringskansliet.

Anna-Malin Karlsson är professor i svenska vid Stockholms universitet.

Jarmo Lainio är professor emeritus i finska vid Stockholms universitet.

Björn Melander är professor i svenska språket vid Uppsala universitet.

Karin Milles är professor i svenska vid Södertörns högskola.

Stefan Norrthon är universitetslektor i svenska vid Stockholms universitet.

Karin Senter är universitetslektor i svenska som andraspråk vid Högskolan Dalarna.

Eva Sundgren är professor emeritus i svenska språket med inriktning mot sociolingvistik vid Mälardalens universitet.

Karolina Wirdenäs är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.

7

1. Dialekter och sociolekter

1. Dialekter och sociolekter Lars-Gunnar Andersson

D ia l ek t o c h s o c i ol e k t är t e rmer som används för att beskriva den språkliga variationen inom ett språk. Alla mänskliga språk, varje språkområde, varje språkmiljö innehåller en större eller mindre språklig variation.

Det är till och med svårt att föreställa sig ett land eller en stad där alla alltid talar likadant, alla skulle alltid uttrycka sig på samma sätt – kvinnor som män, äldre som yngre, lärare som elever, centrallyriker som generaldirektörer. Det känns otäckt att föreställa sig ett sådant samhälle, det känns till och med omänskligt. Till det mänskliga hör att vi uttrycker oss på olika sätt. Ändå beskrivs språket ibland som om det inte fanns någon språklig variation. Det skrivs svenska grammatikböcker, och dessa ska beskriva hur det svenska språket ser ut. De ska ju faktiskt beskriva hur cirka tio miljoner svensktalande uttrycker sig. Det är lätt att inse att ett sådant arbete kräver gigantiska generaliseringar och abstraktioner. Grammatikförfattarna försöker hitta det gemensamma, och de måste då bortse från stora delar av variationen. Och det finns naturligtvis massor som vi är helt överens om, till exempel att det heter ett stort hus och inte en stor hus, eller ett hus stort, eller en hus stor eller något annat i den stilen. Grammatiska beskrivningar görs typiskt utifrån ett generaliseringsperspektiv, man har generaliseringsglasögonen på sig.

Sociolingvistiken ser språket ur ett variationsperspektiv. Inget språksamhälle är helt homogent och ingen människas språk är helt homogent. Dels varierar språkbruket från en individ till en annan – interindividuell variation.

Man talar inte på samma sätt i Norrbotten som i Skåne. Dels varierar varje människas språkbruk från en situation till en annan – intraindividuell variation.4 Man talar inte på samma sätt med chefen som med sin bästa vän, inte på samma sätt på en flott bjudning som i kön till korvkiosken. Termerna dia­ lekt och sociolekt behövs för att strukturera och bringa reda i den språkliga variationen.

Dialekt är den gamla invanda termen, och vi vet alla att skånska och värmländska är två olika svenska dialekter. Dialekterna hör ihop med olika geografiska områden, större eller mindre. Man kan tala om bohuslänska som 4 Det latinska förledet inter- betyder ’mellan’, som i internationell ’mellan nationer’, och förledet intra- betyder ’inom’, som i intravenös ’i venerna’.

25

1. Dialekter och sociolekter

en dialekt men också om nordbohuslänska eller om man så vill om koster­ dialekten. Dialekterna blir som kinesiska askar, den ena inuti den andra.

Men hela tiden är det geografiska områden som avses.

Här är det på sin plats med ett påpekande. När man talar om en dialekt, till exempel värmländska, så är det ju faktiskt på det viset att man är tillbaka i generaliseringsperspektivet. Inte heller värmländska är ett homogent fenomen, inte ens språket i Torsby är enhetligt. Också värmlänningar förändrar sitt uttryckssätt från en situation till en annan, och de låter inte likadant allihop.

Sociolekt är en betydligt nyare term i svenskan, en term som inte användes förrän mot slutet av 1960-talet. Även om termen är ny, så är fenomenet gammalt: När Samuel Columbus runt 1680 i boken ”En swensk Orde-Skötsel” talade om l-ljudet, uttryckte han sig på följande sätt: ”Männ Hof-folke ha tungan weekare. Hål, bool, wälen, mål, snål. Med tunt ell” (Bergman 1968:117). Enkelt uttryckt: fint folk (hovfolket, alltså) hade tunt l-ljud, medan enkelt folk hade tjockt l. Han talade alltså om den språkliga variationen i samhället men inte utifrån ett geografiskt perspektiv utan utifrån ett socialt. Det tjocka l-ljudet finns fortfarande kvar i många svenska dialekter, men det tunna l-ljudet har blivit mycket vanligare sedan Columbus dagar. Och det finns fortfarande en social dimension i de två uttalen av l-ljudet. Städerna och tätorterna har ofta tunt l-ljud medan landsbygden runtomkring har tjockt l. Människor med hög utbildning har oftare tunt l-ljud än de med låg utbildning. Det är ingen tvekan om att det under de senaste 300 åren ansetts finare med tunt l än med tjockt. Det finns alltså en social variation i språket.

Den finns i dag och den fanns för 300 år sedan. Det är rimligt att anta att den fanns för 1 000 år sedan också, och att den finns runt om i världen.

Däremot behöver man inte anta att social variation är en språklig naturnödvändighet. För att en social variation ska uppstå i ett språksamhälle krävs det en social struktur med makthierarkier, funktionsuppdelningar och könsroller. Det är svårt att föreställa sig ett samhälle som inte skulle ge upphov till de sociala förutsättningarna för språklig variation.

Språklig variation kräver språkliga variabler Det mest grundläggande begreppet när man studerar språklig variation är språklig variabel. En språklig variabel är en språklig enhet som kan uttryckas (realiseras) på mer än ett sätt. L-ljudet är en sådan språklig variabel. Man kan inte tala svenska utan att ha ett l-ljud, och detta ljud kan man uttala som antingen ett tunt eller som ett tjockt l-ljud. Man säger antingen blå eller bLå.

26

1. Dialekter och sociolekter

Man säger att l-ljudet (eller l-fonemet) är variabeln och att l och L är de två varianter som finns av denna variabel.

En annan språklig variabel är r-ljudet med de två varianterna främre och bakre r. Detta är kanske den mest välkända språkliga variabeln i landet. Varje vuxen svensk är medveten om att en del har främre r-ljud medan andra har bakre (eller skorrande) r, och i stort sett alla vet att bakre r används i södra Sverige medan främre r används i resten av landet. De flesta språkliga variabler ligger inte på en sådan här hög medvetandenivå. Uttalet av ordet är är en variabel som vi inte är lika medvetna om. Här finns varianterna e, ä och är i uttalet. En del säger alltså de e bra, andra de ä bra och åter andra de är bra.5 Ett skäl till att vi inte är lika medvetna om den här variationen i uttalet är säkert att variationsmönstret är mycket mer komplicerat än för r-ljudet. Varje individ har i princip ett enda r-ljud som de alltid använder: antingen bakre eller främre r.6 Däremot är det sannolikt att de flesta är kapabla att ibland säga e och ibland är, medan andra säger ä ibland och är ibland. I uttalet av r har vi att göra med en interindividuell variation, i uttalet av är har vi att göra med en variation som kan vara både interindividuell och intraindividuell.

Detta låter kanske krångligt, men tänk efter hur du gör själv. Använder du bakre eller främre r-ljud? Min gissning är att du kan svara på detta utan att behöva tänka efter. Säger du är bra, eller ä bra eller e bra? Min gissning är att du inte är alls lika säker på det här svaret. Sanningen är kanske att du ibland använder en variant och ibland en annan – och dessutom utan att du själv någonsin funderat över saken.

Språkliga variabler kan vi hitta på alla språkliga nivåer. Den språkliga variationen i svenskan är emellertid störst vad det gäller uttal och ordval.

Det är alltså mycket enklare att hitta fonologiska och lexikala variabler än morfologiska och speciellt syntaktiska. Människor skiljer sig alltså mycket åt vad det gäller uttal och ordval, men de har i stort sett samma grammatik.

5 Några kanske till och med säger det är bra, men de är nog inte så många. De flesta svenskar uttalar skriftens det som de och skriftens de som dom. Detta är en självklarhet för en vuxen språkbrukare men inte så lätt för den som ska lära sig att läsa och skriva.

6 Påståendet är lite förenklat. Det finns ett område med den så kallade götaskorrningen till exempel i Västergötland. Där har man bakre r initialt i ord och efter kort vokal: Röra, KäRRa och kära. Dessutom kan uttalet av såväl bakre som främre r variera runt om i Sverige; en del tremulerar sina r (rullar på dem), medan andra har ett svagare, närmast frikativt uttal.

27

1. Dialekter och sociolekter

Här följer nu en lista på ett urval språkliga variabler.

Fonologiska variabler:7 r-ljudet, uttal med bakre eller främre r, eller båda delarna l-ljudet, tunt eller tjockt l-ljud korta i och y blir e och ö (fisk/fesk, kyrka/körka) långa ä uttalas som e (räv/rev) långa ä och ö får ett öppnare uttal, [ɛ:] blir [æ:] och [ø:] blir [œ:] kex med k- eller tje-ljud Morfologiska variabler: bestämd form pluralis av neutrala substantiv, husen/husena preteritumändelsen av verb i första konjugationen, kasta/kastade han eller honom som objektsform, jag såg han/honom bestämd form singularis av gamla feminina substantiv, dörra/dörren Lexikala/semantiska variabler: hink eller spann jämte eller bredvid betyder grina ’skratta’ eller ’gråta’ betyder tjacka ’köpa’ eller ’sälja’ heter det ha sönder, ta sönder eller göra sönder Syntaktiska variabler:8 hon blev glad eller hon vart glad detta huset eller det här huset dom är glada eller dom är glad jag har skidorna står på verandan eller jag har skidorna stående på verandan

7 Fonologiska variabler och i synnerhet de som involverar vokaler är sällan enkla att hantera.

Skälet är att det ofta handlar om gradskillnader som till exempel mellan kort i och e (fisk/fesk) eller mellan långt e och ä (rev/räv). Inte sällan urskiljer man något vokalläge mellan i och e eller mellan e och ä.

8 Det är inte självklart var gränsen ska dras mellan morfologiska och syntaktiska variabler. Man kan se på valet mellan blev och vart som ett morfologiskt val, eller man kan se det som ett val mellan de syntaktiska konstruktionerna blev + predikativ och vart + predikativ. Man kan till och med se det som en lexikal variabel, eftersom valet sker mellan två olika ord.

28

1. Dialekter och sociolekter

Om vi tänker oss att vi fyllde på de här exemplen med fler språkliga variabler, skulle vi kunna säga att en svensk dialekt karaktäriseras av att man väljer på ett visst sätt bland de här variablerna. Redan utifrån den här lilla uppställningen kan vi säga en del om ett par svenska dialekter (med viss reservation för en del förenklingar).9 Skåningen: Bakre r, tunt l, tjex, både hink och spann, bredvid, ta sönder, blev glad, är glada, detta huset och det här huset Göteborgaren: Främre r, tunt l, tjex, både hink och spann, både jämte och bredvid, göra sönder, blev glad, är glada, detta huset och det här huset Stockholmaren: Främre r, tunt l, kex, hink, bredvid, ha sönder, både blev och vart glad, är glada, det här huset Värmlänningen: Främre r, tjockt l, kex, hink, bredvid, ha sönder, vart glad, är glada, det här huset Västerbottningen: Främre r, tjockt l, kex, hink, bredvid, ha sönder eller he sönder, vart glad, är glad, det här huset

Utifrån den här beskrivningen är det uppenbart att språkvetenskapen betraktar en dialekt som en uppsättning språkliga egenskaper. Värmländska är enligt det här sättet att se en samling språkliga detaljer: speciella vokal- och konsonantljud, speciella sätt att böja ord och så vidare.

Fundera för ett ögonblick på hur beteckningarna stockholmaren, värmlänningen och så vidare används här. Alla stockholmare använder inte språket på samma sätt. Uppställningens stockholmare får ses som den typiska representanten för ungefär en miljon talare. Ibland används termen idiolekt som beteckning för den enskildas språkbruk. Uppställningens ”stockholma9 En bra övning är att för den dialekt man själv talar tänka igenom alla de språkliga variabler som nämndes ovan och för var och en av dem ange vilken variant man själv använder. Om man är ett par stycken med samma språkliga bakgrund upptäcker man lätt att det inte alltid är så självklart vilken variant man använder. En annan och lika bra övning är att försöka fylla på uppställningen av språkliga variabler med andra variabler som man tror skulle kunna vara relevanta för att skilja en dialekt från en annan.

29

1. Dialekter och sociolekter

ren” är egentligen en abstraktion utifrån vad man vet (eller tror) om hur alla olika stockholmares idiolekter ser ut.

Som grund för olika beskrivningar av språk, dialekter och sociolekter finns alltså enskilda människors sätt att använda olika språkliga enheter i olika situationer. Det är precis detta som går att observera och spela in. Om man hårdrar det hela kan man säga att det är omöjligt att spela in svenska språket (i största allmänhet). Det som går att spela in är enskilda individer som i en konkret situation använder sin idiolekt. Utifrån dessa konkreta situationer görs sedan generaliseringarna.

Det är ju inte riktigt på det här krångliga sättet man i vardagslag tänker på dialekter. Då ägnar man sig i stället åt något man kan kalla för modellmatchning. Om man har en granne som är värmlänning, så vet man hur han talar. När man sedan möter en person som talar på ett snarlikt sätt, utgår man från att denna person också talar värmländska. Vi drar slutsatsen att en person talar värmländska utan att för ett ögonblick fundera över hur den här personens vokaler eller konsonanter låter. Vi ser på dialekten med ett slags gestaltseende. Vi ser helheten, inte detaljerna. Jämför med hur vi känner igen ett ansikte. Det tar oss ett ögonblick att känna igen en god vän, men vi kan ändå ha svårt att beskriva hur den här personens ögon, näsa, läppar, mun, öron och så vidare ser ut.

Man kan alltså säga att språkvetenskapens sätt att se på dialekten är att plocka fram detaljerna snarare än att se dialekten som en helhet. Det finns en typ av språkliga variabler som inte har nämnts ovan och som spelar en avgörande roll när vi känner igen en dialekt och det är satsmelodin. Satsmelodin varierar mellan de olika svenska dialekterna och den spelar en stor roll i vår uppfattning av dialekten. Kruxet är att det är väldigt svårt att på ett enkelt sätt beskriva satsmelodin som en variabel med en serie distinkta varianter.

Samspel mellan geografisk och social variation Nu är det förstås så att den geografiska och den sociala variationen i språket samspelar. Om man jämför hur tjugo snickare i Trelleborg talar med hur tjugo advokater i Luleå talar, så kan man misstänka att skillnaderna i språkanvändning kan förklaras både geografiskt och socialt. I realiteten innebär det att man alltid studerar de sociala skillnaderna i språket på en viss ort, liksom man också studerar könsskillnader och åldersskillnader i språket på en viss ort.

30

1. Dialekter och sociolekter

Låt oss nu börja förklara begreppen dialekt och sociolekt genom att sätta upp förenklade manualer för hur man gör en dialektundersökning respektive en sociolektundersökning.

Dialektundersökningsmanual 1. Skaffa en karta över området som ska undersökas.

2. Välj ut ett antal relevanta språkliga variabler.

3. Åk runt i området, intervjua människor och markera på kartan vilken variant de använder av variabeln.

4. Rita in en gränslinje för en viss variants utbredning. En sådan linje kallas för en isogloss.

5. En dialekt brukar beskrivas som ett område som inringas av ett knippe isoglosser.

Den mest kända svenska isoglossen är den för r-ljudet. Det bakre r-ljudet används söder om en linje som går ungefär från Varberg i väster upp mot Jönköping och sedan sydöst ut mot Oskarshamn. Följande karta ur Gösta Sjöstedts undersökning visar isoglossen för r-ljudet och ett par andra svenska språkdrag (Sjöstedt 1936:319).

Den prickade linjen visar gränsen för utbredningen av bakre r. Den streckade linjen i fetstil anger sydgränsen för tjockt l för skriftens rd i ord som jorden;

31

1. Dialekter och sociolekter

norr om gränsen säger man joLa och söder om har man r-uttal. Linjen som består av streck och ringar anger sydgränsen för svenskans supradentaler.

Resten av isoglosserna kan vi bortse från här och nu. Den här kartan visar dels att isoglosserna tenderar att hamna på ungefär samma ställe (om än inte exakt), dels att det vardagsspråkliga sättet att koppla ihop landskap och dialekt är grovt förenklat. R-isoglossen skär Halland mitt itu och skär av det nordöstra hörnet av Småland från resten av landskapet.

Under första hälften av 1900-talet var den vanliga uppfattningen att det bakre r-ljudet spreds norrut i landet. Senare studier på 1970-talet har visat att gränsen ligger kvar på samma ställe som 40 år tidigare. Det mesta tyder på att den här gränsen har legat still de senaste hundra åren.

Sociolektundersökningsmanual 1. Skaffa en social karta (eller ska vi säga stege) över området. Eller mindre slarvigt uttryckt: Gör en socialgruppsindelning av ett urval människor i undersökningsområdet.

2. Välj ut ett antal relevanta språkliga variabler.

3. Intervjua människor med olika social bakgrund och markera vilken variant de använder av variabeln.

4. Sätt upp tabeller för de olika varianternas användning i olika sociala grupper.

5. En sociolekt brukar beskrivas som ett visst socialt skikts sätt att använda språket.

Det är lätt att se likheten mellan de här två beskrivningarna. I båda fallen handlar det om att få grepp om den språkliga variationen och i båda fallen utgår man då från de språkliga variablerna. Det kan mycket väl vara samma språkliga variabler som är relevanta när den geografiska och den sociala variationen i språket undersöks.

Det typiska är att man väljer variabler utifrån sin kunskap om hur språket är. De flesta av oss har en känsla av att det bakre r-ljudet varierar geografiskt men inte socialt. I Skåne använder alla (högutbildad som lågutbildad, fattig som rik, ung som gammal, kvinna som man) det bakre r-ljudet och i norr använder alla oavsett kön, ålder och social bakgrund det främre r-ljudet. Det tjocka l-ljudet kan däremot misstänkas variera såväl geografiskt som socialt.

Den geografiska variationen kan grovt beskrivas som att tjockt l används i de områden som har främre r. Men det används inte av alla, utan det har en högre frekvens hos dem med kort utbildning och mindre statusfyllda arbeten.

32

1. Dialekter och sociolekter

Socialt index – ett sätt att mäta social status Ett knivigt begrepp i studiet av språkets sociala variation är det som nyss kallades för en social karta. Det finns mer än ett sätt att beskriva det svenska samhället i olika sociala skikt. Det vanligaste sättet är att tala om olika socialgrupper, och då brukar vi traditionellt tala om tre socialgrupper i Sverige.

Det typiska mönstret i Sverige har varit att koppla ihop yrke och socialgrupp.

I dagligt tal säger vi ofta arbetarklass, medelklass och överklass i Sverige, eller lägre och övre medelklass i stället för medel- respektive överklass.

I dagens undersökningar i sociolingvistik utgår man i stället oftast från ett socialt index. Ett sådant kan enkelt beskrivas som ett mått på hur lång utbildning, hur hög inkomst och vilket yrke en person har. Konkret kan detta exempelvis innebära att man ger ett poäng för 6-årig skolgång, två poäng för 9-årig, tre poäng för 12-årig, fyra poäng för gymnasium plus 3-årig högskoleutbildning och fem poäng för gymnasium plus 5-årig högskoleutbildning.

På ett likartat sätt sätter man högre poäng ju högre lön en person har. Sådana här mätningar är både krångliga och tidsödande, och man kan fråga sig hur träffsäkra de är. Med ett sådant här poängsystem kan ju teoretiskt en hel mängd olika sociala grupper identifieras, en grupp för varje siffervärde.

Man gör klokt i att bara betrakta ett socialt index som ett knep för att skilja människor socialt; man ska inte tro att man hittar en grupp som identifierar sig med eller känner solidaritet med ett visst socialt index.

En genväg som använts inom svensk forskning är att utgå från den socialgruppsindelning som använts inom officiell svensk statistik. Denna hänför olika yrken till endera av de tre socialgrupperna och den baseras på den utbildning som normalt krävs för ett visst yrke, vilket ansvar som kopplas till yrkesrollen och vilken lön som normalt gäller inom gruppen. I grova drag hörde högre tjänstemän och större företagare till socialgrupp 1, övriga tjänstemän och företagare till socialgrupp 2 och arbetare till socialgrupp 3. De yrken som organiseras av LO, TCO och SACO kan slarvigt sägas höra till socialgrupp 3, 2 respektive 1. Numera brukar man inte använda socialgrupps­ begreppet i officiell svensk statistik utan beroende på fråga använder man antingen utbildningsnivå eller inkomstnivå. För den språkliga variationen torde utbildning vara en mer utslagsgivande faktor än inkomstnivå.

Människor lever under olika socioekonomiska villkor och det är sådana skillnader som ett socialt index eller en klassificering i socialgrupper är ute efter. Det ska också sägas att dessa klassificeringar inte på något sätt är speciella för språkvetenskapen. I samhällsvetenskaplig forskning spelar liknande sociala indelningar en långt mycket större roll.

33

1. Dialekter och sociolekter

Även om socialgruppsbegreppet inte används officiellt längre i Sverige är det ändå befogat att använda det i en bok som denna. Dels för att det har använts tidigare, dels för att det lever kvar i människors medvetande. Detsamma gäller distinktionen mellan arbetare och tjänstemän. Detta är inga precisa och väldefinierade termer, men de flesta vet ändå ungefär vad som menas.

Det är också lätt att inse att skillnaderna mellan typiska arbetaryrken och typiska tjänstemannayrken har språkliga konsekvenser. Ett vanligt mönster inom industrin är att människor tillbringar hela dagen innanför fabriksportarna och de enda de talar med under en dag är arbetskamraterna. Att man i en sådan arbetsmiljö på ett pappersbruk i Ångermanland eller på en bilfabrik i Göteborg har goda möjligheter att utveckla och bevara en dialekt är lättbegripligt. Ett tjänstemannayrke som från morgon till kväll innehåller samtal med kunder och leverantörer från olika håll erbjuder inte samma homogena språkliga miljö.

Koppla sociala skillnader till språkliga skillnader Å ena sidan kan vi med språkliga variabler beskriva den språkliga variationen, å andra sidan kan vi med sociala index beskriva den sociala variationen.

Varje sociolingvistisk undersökning handlar om att på något sätt koppla ihop sociala skillnader med språkliga skillnader. Man kan till exempel studera hur kvinnor och män skiljer sig åt språkligt och man kan studera hur yngre och äldre skiljer sig åt. Och man kan studera hur olika socialgrupper skiljer sig åt.

Låt oss utgå från att vi har tre socialgrupper och att vi på något slumpmässigt sätt valt ut 20 informanter i varje grupp.

I nästa steg behöver vi hitta de lämpliga språkliga variablerna. Om det var en undersökning av språket i Göteborg, så kunde förekomsten av dentalt uttal i stället för supradentalt uttal vara ett lämpligt fenomen att undersöka.

En del säger fors, andra säger foss, en del säger fort, andra säger fott, en del säger bord, andra säger bod och så vidare. Det supradentala uttalet av ljudföljderna rs, rt, rd, rn och rl är det standardsvenska uttalet (undantagandes det sydsvenska området med bakre r och de finlandssvenska dialekterna med rd), medan det dentala uttalet är dialektalt. De här båda varianterna är inte slumpmässigt fördelade utan de är socialt skiktade eller socialt stratifierade, som det brukar heta i sociolingvistiska undersökningar.

Anta nu att vi intervjuar våra 60 informanter, spelar in intervjuerna och markerar alla fall där informanterna använder till exempel rs-kombinationen. Om vi nu går igenom intervjuerna för att se om de använder supradentalt eller dentalt uttal, så kommer vi att finna följande. En del informanter

34

1. Dialekter och sociolekter

använder alltid supradentalt uttal och en del väljer alltid dentalt uttal, men en stor andel informanter kommer ibland att ha det ena uttalet, ibland det andra. Men det supradentala uttalet är överrepresenterat i den översta socialgruppen och det dentala uttalet är överrepresenterat i den lägsta. En tänkt tabell som illustrerar detta skulle kunna se ut på följande sätt.

Tabell 1. Tänkt tabell för supradentalt uttal av rs, rt, rd, rn och rl.

Socialgrupp 1

80 %

Socialgrupp 2

60 %

Socialgrupp 3

40 %

Så här enkla och jämna blir naturligtvis aldrig resultaten i en verklig undersökning. Men bortsett från det, vad är det som ligger bakom ett visst resultat, till exempel 40 % i socialgrupp 3? Jo, man har gått igenom 20 informanters inspelningar, letat rätt på samtliga ställen där någon av kombinationerna rs, rt, rd, rn och rl förekommer, och så har man undersökt om talaren i de enskilda fallen valt ett supradentalt eller ett dentalt uttal. Detta är ett mycket tidsödande arbete; det är till och med mer tidsödande än man kan föreställa sig innan man gett sig in på det. Ett stort problem är att det faktiskt är mycket svårare att höra vilket uttal en person har när talet flyter på än när vi demonstrerar de båda uttalen genom att uttala orden isolerat.

Vi ser av den tänkta tabellen att socialgrupp 1 har det mest standardspråkliga uttalet. Men det finns annat som också är värt att notera. För det första att det inom alla sociala grupper finns en språklig variation. De 20 talarna inom varje grupp kommer naturligtvis att skilja sig åt en hel del. Det kan finnas talare i samtliga grupper som enbart använder det standardspråkliga uttalet, och de borde rimligtvis vara flest i socialgrupp 1. Vi kan också tänka oss att det finns talare som alltid har dentalt uttal, och vi väntar oss att de framför allt ska finnas i socialgrupp 3. Men för de flesta finns det någon annan fördelning mellan de båda uttalen. Poängen är att informanterna inom de olika grupperna typiskt skiljer sig åt och att de procentangivelser vi finner i tabellerna är sammanfattningar av en heterogen och bångstyrig uttalsvariation.

Den sociolingvistiska forskning som gjorts runt om i världen har visat att den språkliga variationen är störst i lägre socialgrupp och mindre högre upp.

Följande pyramid kan sägas illustrera detta fenomen. Idén till figuren kommer från Peter Trudgills lärobok Språk och social miljö (Trudgill 1976:50).

35

1. Dialekter och sociolekter

Socialgrupp 1 Socialgrupp 2 Socialgrupp 3 språklig variation

Figuren säger alltså att den språkliga variationen inom ett land är större i socialgrupp 3 än i socialgrupp 1 och 2. Det betyder exempelvis att om vi har tio snickare och tio advokater från Trelleborg och Luleå, så väntar vi oss att finna en större språklig variation mellan snickarna än mellan advokaterna. Det går bra att jämföra gymnasielärare och golvläggare också, eller journalister och sjukvårdsbiträden.

Bengt Nordberg gjorde den första större sociolingvistiska undersökningen i Sverige när han undersökte talspråket i Eskilstuna 1967–1968. Följande tabell redovisar några av resultaten (Nordberg 1985:24).

Tabell 2. Social variation i Eskilstuna. Procentuell andel standardspråksformer i olika socialgrupper. huset/huse neutrum best.f.

husen/husena best.f. plur

affären/affärn best.f. vissa ord

kastade/kasta pret., 1:a konj.

socialgrupp 1

78

64

62

31

socialgrupp 2

52

34

50

9

socialgrupp 3

37

17

47

4

Tabellen visar resultaten för fyra variabler. I samtliga fall är det så att talarna i socialgrupp 1 använder standardformen oftare än talarna i socialgrupp 2, som i sin tur i samtliga fall använder standardspråksformerna oftare än talarna i socialgrupp 3. Pyramiden som visades ovan illustrerar just detta, nämligen att den lägsta socialgruppen är den som avviker mest från standardspråket och att den högsta är den som avviker minst. Det är ändå så att den högsta socialgruppen faktiskt också i en del fall premierar icke-standardformer. I valet mellan preteritumformen för verb av första konjugationen (kastade/kasta) har den högsta socialgruppen så mycket som två tredjedelar av icke-standardformen kasta. Å andra sidan är standardformen kastade nästan obefintlig i socialgrupp 3 – bara fyra procent.

Det är också värt att lägga märke till att såväl standardformer som icke-standardformer förekommer för varje variabel inom samtliga socialgrupper. Det är alltså inte så att en grupp talar på ett sätt och en annan grupp

36

1. Dialekter och sociolekter

på ett helt annat sätt, utan det är fördelningen mellan olika varianter som växlar från en grupp till en annan. Dessutom har de flesta individer inte kategoriskt bruk av den ena eller den andra varianten, utan växlar till och med i samma samtal mellan standard och icke-standard.

Bakom siffrorna i tabell 2 ligger intervjuer med 83 informanter från Eskilstuna. När intervjuerna skrivs ut får man ett material som omfattar totalt 460 000 ord. I detta material fanns det 3 038 belägg på variabeln huset/huse, alltså om man har med t i uttalet av bestämd form singularis av neutrala substantiv. På variabeln kastade/kasta hittades 3 643 belägg. På variabeln husen/husena var beläggen färre, nämligen 440. Det är lätt att föreställa sig hur mycket arbete som krävs först för att skriva ut intervjuerna med den noggrannhet som fordras och sedan för att gå igenom materialet i jakt efter en viss variabel.

Det är värt att lägga märke till ytterligare en sak. De 83 informanterna är inte bara socialgruppsmässigt klassificerade i grupper, utan även könsmässigt (i två grupper) och åldersmässigt (i fem grupper). Detta betyder att informanterna är indelade i sammanlagt 30 grupper (2x3x5), vilket i sin tur betyder att de flesta grupper inte rymmer mer än två eller tre individer. På det här viset är även andra sociolingvistiska undersökningar upplagda. Man kan alltså utifrån samma material undersöka den språkliga variationen socialt, könsmässigt och åldersmässigt. I det här kapitlet bortses från den åldersbundna och den könsbundna variationen.

Till sist ska ytterligare en fråga tas upp till behandling i det här avsnittet: Finns det sociolekter? Frågan kan synas konstig eftersom kapitlet heter just Dialekter och sociolekter. Inte desto mindre är den relevant. Det finns många artiklar och böcker som behandlar olika dialekter, såväl landsbygdsdialekter som stadsdialekter. Men ännu har väl ingen sett en bok som heter något i stil med ”Sociolekten på Lidingö” eller ”Socialgrupp 3-sociolekten i Malmö”. Förklaringen är att sociolingvister beskriver variationen i termer av frekvenser, och då blir det konstigt om man skulle försöka identifiera två, tre eller flera sociolekter inom undersökningsområdet. Däremot är det så att när det görs dialektbeskrivningar, så är dessa implicit också beskrivningar av en sociolekt. Den som undersöker dialekten på Gullholmen i Bohuslän intervjuar inte prästen eller folkskolläraren utan vänder sig snarare till fiskarbefolkningen. På motsvarande sätt är det med de beskrivningar som gjorts av de svenska stadsdialekterna. Den som ska skriva om den gamla stockholmsdialekten söker informanter från arbetarstadsdelarna snarare än från de elegantaste kvarteren på Östermalm. Poängen är alltså att begreppen dialekt och sociolekt griper in i varandra, och det är ju precis det som den nyss presenterade pyramiden illustrerar. De största språkliga skillnaderna i landet hittar vi några steg ner på den sociala stegen.

37

1. Dialekter och sociolekter

Stilistisk variation Vi kan alla höra om våra familjemedlemmar talar med någon de känner väl eller med en okänd, och vi kan höra om de talar med en vuxen eller med ett barn. Det är bara datorstyrda röster som talar på exakt samma sätt kl.

06.05, 11.30 och 23.50. Det är svårt att föreställa sig en människa som oavsett situation använder samma uttal, samma ordval och samma meningsbyggnadsmönster.

Den här situationsmässiga variationen är inte slumpmässig utan styrd av diverse principer. Vi sade tidigare att det finns en stor intraindividuell variation i språket. Låt oss ta variationen kasta/kastade, det vill säga preteritumformen av verb i första konjugationen, som exempel. De flesta svenskar har nog i sitt tal ibland kasta och ibland kastade. Ju formellare situationen är, desto större andel standardspråkliga former visar man upp i talet, och den standardspråkliga formen är i det här fallet kastade. Det här betyder att vi har många verbformer som kasta när vi till vardags talar med våra vänner, men när det blir formellare som när man talar inför publik eller intervjuas i radio eller tv, så ökar antalet verbformer som kastade. Ännu mer ökar de när vi läser upp skrivet språk. Och allra mest ökar de när vi läser upp enstaka ord från en lista. Knappast någon skulle läsa tala, kasta och visa om det stod talade, kastade och visade på manuslappen.

Den här tendensen att tala mer standardspråkligt i formella talsituationer anses vara universell, det vill säga alla följer den oavsett vilket modersmål man har. Däremot behöver inte formalitetsskalan vara densamma för alla talare. Den person som för första gången ska hålla ett föredrag upplever naturligtvis situationen som mer formell och pressande än den som gör sådant mest varje dag.

Följande tabell visar hur det kan se ut när man studerar hur människor i Norwich använder variabeln -in/-ing i situationer med olika formalitetsgrad.

Tabell 3. Procentuell andel -in (t.ex. walkin i stället för walking) i fyra kontextuella stilar i Norwich (Trudgill 1974:133). ordlistläsning

38

textläsning

formellt tal

vardagligt tal

MMK

0

0

3

28

LMK

0

10

15

42

ÖAK

5

15

74

87

MAK

23

44

88

95

LAK

29

66

98

100

1. Dialekter och sociolekter

I vänsterspalten anges fem sociala grupper: medel medelklass, lägre medelklass, övre arbetarklass, medel arbetarklass och lägre arbetarklass. Den här klassificeringen baseras på olika sociala index, och läsaren gör nog klokt i att inte grubbla för mycket på precis vad exempelvis ”medel arbetarklass” betyder.

I kolumnrubrikerna anges fyra olika kontextuella stilar: ordlistläsning, textläsning, formellt tal och vardagligt tal. I princip: ju längre åt vänster, desto större medvetenhet om och koncentration på uttalet. Och ju mer man tänker på sitt uttal, desto standardspråkligare blir det. Distinktionen mellan formellt och vardagligt tal kan man locka fram på lite olika sätt i en intervjusituation. Man kan tänka sig att man i början av intervjun försöker hålla en formellare ton, för att mot slutet lätta upp stämningen genom att skämta lite eller blanda in andra i situationen.

Ur tabellen kan vi utläsa att alla fem grupperna använder både in-uttal och ing-uttal, men de gör det i olika omfattning i olika situationer. Dels har vi fler in-uttal ju längre ner vi går i den sociala hierarkin, dels har vi fler in-uttal ju informellare stilen blir. Den sistnämnda tendensen gäller i samtliga sociala grupper. Samtliga tjugo procentangivelser i tabellen visar ett perfekt mönster: i den mest standardspråkliga ändan av tabellen har vi noll procent av den vardagliga in-formen och i det minst standardspråkliga hörnet har vi 100 procent. Alla sociolingvistiska tabeller är inte riktigt så här eleganta, men mönstret går ändå igen från undersökning till undersökning.

Ingen förvånas väl över att informanterna oftare har ing-uttal när de läser från en ordlista än när de talar fritt. Skillnaden mellan att läsa en text och en ordlista är ganska stor. När man läser från en ordlista tar man ett ord i taget och då är sannolikheten att man använder standardformen större än när man läser en text; man koncentrerar sig på ett ord i taget. Att standardformerna är vanligare vid läsning än vid spontant tal är inte heller förvånande. När man vid läsningen ser skriftformerna lagade, sprickorna och taket framför sig, är sannolikheten större för att de standardspråkliga varianterna av ändelserna kommer med i uttalet än när man talar fritt, då man kanske säger han laga sprickerna i take snarare än han lagade sprickorna i taket.

En rimlig förutsägelse är att variationen mellan laga och lagade liksom mellan sprickor och spricker på de flesta håll i landet skulle visa ett mönster som liknar det vi har i tabellen för den brittiska variationen mellan -in och -ing ovan. Det är sannolikt annorlunda med variationen mellan taket och take, där den senare formen förekommer mycket oftare i Svealand än i Götaland.

I tabellen ovan redovisas ordlistläsning och vardagligt tal på samma sätt och i var sin kolumn, men självklart är språkforskare i allmänhet och sociolingvister i synnerhet i första hand intresserade av det informella talspråket.

Detta har inte minst Labov påpekat vid flera tillfällen. Han har sagt att vi

39

1. Dialekter och sociolekter

som språkforskare egentligen vill undersöka hur människor talar när de inte är medvetna om att vi observerar hur de talar. Detta har han kallat observer’s paradox (observatörens paradox) (Labov 1966). Om vi som språkforskare är intresserade av det naturliga talspråket bör vi alltså anstränga oss för att skapa inspelningssituationer som påminner om informanternas vardag så mycket som möjligt. Man kan ta upp ämnen som engagerar, man kan spela in flera personer samtidigt. Dessutom använder man hellre den sista hälften av inspelningen än den första.

I anslutning till tabell 3 kan man nämna ett fenomen som Labov noterat vid en del tillfällen, nämligen att den näst högsta gruppen i de mer formella situationerna blir ännu mer standardspråklig än den högsta gruppen.10 I hans undersökning handlar det om skillnaden mellan middle middle class och upper middle class. Han tolkar detta resultat som ett exempel på att den näst högsta gruppen inte är lika språkligt trygg och självsäker som den högsta gruppen. Den här språkliga osäkerheten, som baserar sig på social osäkerhet och social ambition, visar sig då i att man anstränger sig för att uttrycka sig mer standardspråkligt i de formella situationerna. Labov benämner det här uttalet som hyperkorrekt, vilket kanske är en mindre lyckad term eftersom språkvetare annars använder den termen för övergeneraliseringar av korrektionsmönster, som när blåa blir blåda i analogi med röa som blir röda vid noggrant uttal (röa till röda är en korrektion, medan blåa till blåda är en hyperkorrektion).

Glidning eller växling mellan dialekt och standard Den beskrivning som ges av den språkliga variationen i det här kapitlet och inte minst i det förra avsnittet om stilistisk variation beskriver den språkliga variationen som gradskillnader. Ju formellare situationen blir, desto mer standardspråkligt brukar människor uttrycka sig. Det finns, skulle vi kunna säga, en skala mellan det dialektala uttryckssättet och det standardspråkliga.

Den här typen av språklig variation kan schematiskt beskrivas på följande sätt.

10 Observera att detta inte illustreras av tabell 3. Det skulle i stället resultera i en tabell där det finns ett hack i den perfekta systematik som tabell 3 visar.

40

Register A Ackommodation 44 Ackommodationsteorin 69 Acquisition planning 258 Allmänspråket 230 Andraspråk 204 Anti-essentialistisk språksyn 263 Apparent time. Se Skenbar tid Assimilationsprocess 218 Asymmetriskt samtal 146 Attityder 255, 262 B Begränsad kod 50, 161, 230 Berättelse 173 Binär könsordning 242 Blandspråk 213 Boomer 159 Bristhypotesen 50 Bristperspektiv 192 Burnouts 61 C Changes from above. Se Förändringar uppifrån Changes from below. Se Förändringar nedifrån Cisnormativitet 110 Cisperson 110 Codification 257 Conversation Analysis 131 Corpus planning 257 Crossing 166, 187 D Deadname. Se Dödnamn Deltagande observation 187 Deltagarperspektiv 130 Den fjärde åldern 159 Den tredje åldern 159 Det dominerande språket 218 Dialekt 10, 25 traditionell dialekt 11 utjämnad dialekt 11 Diglossi 42, 200, 228 Diskursgemenskap 232

Diskurspartiklar 149, 163 Dold prestige 58, 156 Dom-reform 12, 260 Domän 221, 263 Du-reformen 15 Dödnamn 122 E Elaborated code. Se Utvidgad kod Elaboration 257 Emotiv språkfunktion 239 Engelskans ställning 168 Enregistrering 101, 185 Enspråkighetsnorm 101 Essentialistisk språksyn 12, 104 Etiska perspektiv 249 Etnografisk forskning 186 F Face 148 Fackspråk 230 Fatisk funktion 9 Flerspråkighet 14 Folklingvistik 98 Fonem 12 Foreigner talk 215 Fri variation 47, 56 Främmande språk 220 Funktionell språkteori 230 Funktionell ålder 157 Förklaringsansvar 148 Förort 181 Förortsindexerad svenska 185 Förortsslang 184 Förortssvenska 184 Förstärkningsord 164 Förändringar nedifrån 66 Förändringar uppifrån 66 G Generaliseringsperspektiv 25 Genus 17, 111 genusskapande 242 genussystem 111 göra genus 112 Geografisk mobilitet 61

281

Register

Glokalisering 245 Gruppmarkör 239 H Heteronormativitet 110 Historisk sociolingvistik 19 Hyperkorrektion 40 I Ickebinär 110 Identitet 240 Ideologi 239 Idiolekt 29 Implementation 257 Indexikalitet 100, 185, 241 Indikatorer 42 Individualisering 245 Induktivt perspektiv 131 Inneord 171 Innovatör 69 Inom- och utomspråkliga faktorer 67 Institutionellt samtal 146 Instrumentell motivation 220 Integrationsindex 78 Integrativ motivation 220 Interaktionell lingvistik 139 Interaktionellt perspektiv 173 Interindividuell variation 25, 54 Intersektionellt perspektiv 17 Intraindividuell variation 25, 54 Invandrarspråk 205 Isof (Institutet för språk och folkminnen) 265 J Jocks 61 Junggrammatikerna 67 K Klarspråksarbete 253, 267 Kodväxling 166, 209 Kollektiv identitet 243 Kolonialspråk 221 Kommunikationsetnografi 14 Kommunikativ kompetens 55 Komplementär distribution 47 Komplementär språklig kompetens 222 Konstruktivistisk språksyn 12 Kontextualiseringssignal 9, 142

282

Kontinuum 58, 184 Korpusplanering 257 Kreolspråk 214 Kritisk analys 247 Kronologisk ålder 157 Kulturell appropriering 183 Kvalitativ forskning 16, 56 Kvantitativ forskning 16, 56 Kön 110 biologiskt 110 juridiskt 110 Könad språkideologi 112 Könsidentitet 110 Könsmaktsordning 111 L Labovs Martha’s Vineyard-undersökning 64 Labovs New York-undersökning 58 Labovs varuhusundersökning 57 Language crossing 211 Language cultivation 254 Language management 254 Language planning 254 Language policy 254 Lexikal spridning 68 Lingua franca 205, 267 Lingvistisk etnografi 187 Lån 206 M Majoritetsspråk 205 Makronivå 13 Makroperspektiv 44 Makt 10, 246 Markörer 42 Maskulinitet toxisk eller giftig 111 Matched guise 93 MCA-analys 145, 175 Medelåldern 158 Mesonivå 15 Middle youth 158 Mikronivå 13 Mikroperspektiv 44 Minimal respons 142 Modellmatchning 30 Modersmål 202

Register

Modersmålsideologi 104 Morfem 12 Multimodalitet 233 Mångkultur 243 N Namnattityder 244 Namnidentitet 240 Namnmode 244 Nationella minoriteter 216 Nationella minoritetsspråk 264 Neutral standard 11 Nominering 135 Nongender 110 Nordbergs Eskilstunaundersökning 72 Normering 260 Normeringsprocess 259 Normkonfliktfrågor 49 Normkritiskt språk 110 Normluckefrågor 49 Nya ord 63 Nämnden för svensk språkvård 266 Närhets- och engagemangsstil 161, 241 Närhetspar 136 Nätverksbegreppet 59 O Observatörens paradox (observer’s paradox) 40 Officiella minoritetsspråk 215 Omdömesurval 57 Onomastiskt kapital 248 Ordlån 207 Ord- och grammatikvård. 257 P Panelstudie 73 Patriarkat 111 Pidginspråk 214 Plats 185 Platsanknytning 78 Platsidentitet 248 Pluricentriska språk 259 Praktikgemenskap 17, 62 Preferens 148 Prestige 89 dold 58, 156, 185 öppen 156

Q Queerlingvistik 125 R Real time. Se Verklig tid Regional standard 11 Relationsskapande språkbruk 241 Reparation 138 Responsevidens 136 Restricted code. Se Begränsad kod Revitalisering 216, 262 Rum 185 S Salience 71 Samtalsramar 142 Schibbolet-funktion 55, 100 Sekvenser 136 Selection 257 Sexuell läggning 110 Simultan och successiv två-/flerspråkighet 209 Självrepresentation 242 Skenbar tid 64, 72, 156 Skillnadshypotesen 51 Skrifthändelse 229 Skriftpraktik 229 S-kurvan 66 Slumpmässigt urval 57 Sociala medier 160 Sociala nätverk 44 Social-desirability bias 92 Socialgrupp 16 Social positionering 242 Social rörlighet 61 Socialt index 33 Socialt nätverk 16 Socioekonomisk indelning (SEI) 16 Sociolekt 10, 26 Sociolingvistik 8 Socioonomastik 19, 238 Solidaritet 10, 59 Speaker evaluation experiments 93 Språk 200 Språkaktivism 261 Språkattityder 86 Språkbyte 212 Språkbytesprocess 216

283

Register

Språkdöd 212 Språkhierarki 95 Språkideologi 86, 255 Språk i medelåldern 170 Språkkontakter 201 Språklagen 264 Språklig innovation 244 Språklig maktkamp 247 Språklig praktik 255 Språklig purism 104, 213 Språklig variabel 26 Språkmöten 214 Språkpolitik 253 Språkriktighetsfrågor 262 Språkrådet 265 Språksociologi 8 Språkstruktur 199 Språkstyrning 255 Språksyn 187 anti-essentialistisk 263 essentialistisk 12, 187 konstruktivistisk 12, 187 Språktypologi 207 Språkvalsplanering 259 Språkvård 253 Standard neutral standard 11 regional standard 11 Standardisering 259 Standardnorm 259 Standardspråk 85, 258 Standardspråksideologi 103 Standardspråksnorm 190 Status 59 Statusplanering 257, 262 Status planning 257 Stereotyper 43 Stilisering 188 Strategisk essentialism 12, 263 Stratifierat urval 57 Stylization 187 Svenska Akademien 265 Svenska institutet 266 Sveriges språklag 264 Svordomar 165

284

T Tabun 55 Talackommodation 18 Taletnografi 14 Talgemenskap 15, 57 Terminologi 264 Tillägnelseplanering 257 Topiker 140 Traditionell dialekt 11 Transfer 207 Transkribering 132 Transkriptionsprinciper 18, 132 Translanguaging. Se Transspråkande Transperson 110 Transspråkande 14, 200 Tredje vågens undersökningar 62 Trendundersökning 73 Trudgills Norwich-undersökning 58 Tur 134 Turbytesplats 135 Turtagning 135 Tvekljud 171 Tvåspråkighet 14 Tvärsnittsundersökning 64 Tweens 158 U Unga vuxna 158 Ungdomsspråk 161 Uppbackning 137 Urban jumping 70 Utjämnad dialekt 11 Utomspråkliga variabler 58 Utvecklad kod 230 Utvidgad kod 50 V V3-ordföljd 182 Variationslingvistik 54 Variationsperspektiv 25 Varietet 11, 187 Varumärkesbyggande 248 Verbal guise 94 Verklig tid 65, 73 Växling intersententiell 210 intrasententiell 210

Register

Å Åldersgradering 64, 156 Återbesök i Eskilstuna 73 Ä Äldres språkbruk 172 Ö Öppen prestige 58, 156

285

Sociolingvistik används som kurslitteratur på olika språksociologiska och sociolingvistiska kurser vid universitet och högskolor, men den riktar sig också till andra som är intresserade av språkets sociala sida. Boken uppskattas bland annat för att den ger en heltäckande bild av ämnet och har en tydlig struktur.

Författare är: Emilia Aldrin, docent i svenska språket vid Högskolan i Halmstad.

Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska vid Göteborgs ­universitet.

Ellen Bijvoet, docent i svenska som andraspråk vid Uppsala universitet.

Maria Bylin, filosofie doktor i nordiska språk, språkexpert på Regeringskansliet.

Anna-Malin Karlsson, professor i svenska vid Stockholms universitet.

E VA S U N D G R E N ( R E D . )

Under de tio år som har gått sedan förra upplagan av Sociolingvistik kom har mycket hänt, och i den här tredje upplagan inkluderas forskning och teorier från de senaste åren. Några kapitel är helt nyskrivna, och i stället för ett kapitel om ungdomsspråk finns nu Språk och ålder som inte bara tar upp ungdomars språk och samtalsstil utan också andra åldersgruppers språkbruk. Dessutom tillkommer två kapitel, nämligen Förortsför­ankrat tal och Namnens sociolingvistik.

Sociolingvistik

Sociolingvistiken utforskar förhållandet eller det ömsesidiga beroendet mellan språk och samhälle och tar fasta på språkets sociala funktion. Det är ett mångfasetterat ämne med många olika forskningsfält, och i den här introduktionsboken presenteras viktiga områden av olika författare.

Sociolingvistik

Jarmo Lainio, professor emeritus i finska vid Stockholms universitet.

E VA S U N D G R E N ( R E D . )

Björn Melander, professor i svenska språket vid Uppsala universitet.

Karin Milles, professor i svenska vid Södertörns högskola.

Stefan Norrthon, universitetslektor i svenska vid Stockholms universitet.

Karin Senter, universitetslektor i svenska som andraspråk vid Högskolan Dalarna.

Eva Sundgren, professor emeritus i svenska språket med inriktning mot ­sociolingvistik vid Mälardalens universitet.

Karolina Wirdenäs, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Best.nr 47-14937-7 Tryck.nr 47-14937-7

U PPL AGA 3