EN PERIFERI I NORR
En historia om Sverige från istid till tjugohundratal
Bo Persson
En periferi i norr
En historia om Sverige från istid till tjugohundratal
Omslagsbild: Vädersolstavlan (163 × 110 cm, Storkyrkan, Stockholm), målning av Jacob Heinrich Elbfas, 1636.
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 40112
ISBN 978-91-44-12810-8
Upplaga 1:1
©Författaren och Studentlitteratur 2023 studentlitteratur.se
Studentlitteratur AB, Lund
Formgivning inlaga: Annika Lyth/Lyth & Co
Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB
Kartor, illustrationer och diagram: Jonny Hallberg
Formgivning omslag: Karl Stefan Andersson
Printed by Dimograf, Poland 2023
I. Forntiden
II. Medeltiden
III. Tidigmodern tid
IV. Modern tid
Bilagor
sV er Iges härskare och regenter 1250– 549
sV er Iges reger Ingar 1866– 551
Val tIll sV er Iges r Iksdag 1911– 553
sV er Iges kr Ig 1521– 555
lItteratur FörtecknIng 559
BIldFörtecknIng 579
r egIster 589
Demokrati och välfärd
Den tidsperiod som behandlas i detta kapitel är kortare är de tidigare och ligger nära vår egen tid. Ändå ter den sig svår att överblicka. Mycket av det som har hänt tycks ha varit betydelsefullt, de bestämda händelsernas tyranni som historikern Yvonne Hirdman har uttryckt det. I den nära samtidshistorien tappar också historieforskningen lätt perspektiven och slutsatser får gärna ett kort ”bäst före-datum”. Det är svårt att hitta långa linjer, eftersom de kanske inte ännu är avslutade eller ens skönjbara. Liksom för den allra äldsta historien som skildras i denna bok är samtidshistorien ett snabbt föränderligt forskningsfält. Men här är det sällan nya fakta eller undersökningstekniker som förändrar uppfattningarna, utan nya perspektiv och frågor.
Under det sena 1900-talet var det svenska samhället mycket annorlunda än tidigare. En rad förändringar hade gett människorna möjligheter att leva sina liv utifrån egna val och levnadsstandarden hade höjts för de allra flesta. Livet blev på många sätt lättare. En rad komplexa och sammanlänkade förändringsprocesser och politiska beslut hade skapat dessa möjligheter.
Perioden inleddes med införandet av allmän och lika rösträtt. Det innebar att majoriteten av vuxna, svenska medborgare kunde delta i fria demokratiska val till de beslutande politiska organen, oavsett kön, inkomst, förmögenhet och egendom. Detta var en genomgripande förändring av hur samhället styrdes och vilka som kunde få tillgång till statens resurser. De politiska partierna tvingades formulera politiska mål som angick många och konkurrera om väljarnas sympatier. Politik blev att vilja, som en statsminister uttryckte det. Människor kunde också göra mer än att bara rösta. De kunde bilda eller gå med i organisationer för att påverka inriktningen på politiken. Överlag fick organiserade intressen stort inflytande i samhället, vare sig de bestod av aktörer med starka ekonomiska resurser eller företrädde grupper som hade svårt att göra sig hörda. Demokratin kom att omfatta allt fler grupper i samhället.
Under perioden från 1932 till 1976 innehade socialdemokratin nästan oavbrutet regeringsmakten. Partiet fick ett dominerande inflytande på politiken, både på riksplanet och lokalt, och det kunde bedriva en långsiktig politik. Den långa regeringstiden byggde bland annat på periodvisa samarbeten med borgerliga partier, men också på en stor förmåga att knyta olika samhällsgrupper till den förda politiken. Perioden före 1932 präglades däremot av täta regeringsväxlingar och instabila majoriteter i riksdagen. Under den långa perioden efter 1976 växlade regeringarnas sammansättning utifrån ett höger- respektive vänsterblock av partier. Så småningom uppstod en parlamentarisk situation då regeringarna fick svårt att bilda stabila underlag i riksdagen.
Kvinnornas ställning i samhället förändrades i grunden under perioden. De blev politiskt och juridiskt myndiga och fick undan för undan samma rättigheter som männen. Möjligheterna till utbildning och självständig försörjning blev lika männens. Men arbetsmarknaden var till stora delar uppdelad mellan könen. Kvinnors huvudansvar för hem och familj var också en seg struktur och svår att bryta.
Demokratin och socialdemokraternas politiska dominans skapade möjligheter för reformer inom de områden som diskuterats under 1800-talet. Det gällde bland annat fattigdomen, den sociala tryggheten och arbetslösheten. En rad så kallade välfärdsreformer mildrade de påfrestningar som den enskilde kunde ha under sitt liv och ökade tryggheten, från födelsen till ålderdomen. Detta var genomgripande förändringar av människors villkor. Reformerna underlättades av en exceptionell ekonomisk tillväxt som ökade vinsterna för företagen och höjde reallönerna för de anställda liksom statens skatteintäkter. Det fanns ett relativt stort politiskt samförstånd om behovet av dessa reformer. När den tidigare ekonomiska tillväxten bromsades efter mitten av 1970-talet, förändrades utformningen av välfärdssystemen. Många privatiserades och marknadsutsattes.
Utbildningssystemet byggdes ut kraftigt under efterkrigstiden. Den grundläggande skolutbildningen blev nioårig och det blev möjligt att söka sig till högre utbildningar även om man saknade ekonomiska resurser. Förändringar av produktionen och arbetslivet ledde till att de flesta yrken krävde högre utbildning. Ny kunskap och vetenskaplig utveckling sågs som nödvändig inom alla samhällsområden.
Relationerna på arbetsmarknaden följde de politiska maktförhållandena, genom den nära kopplingen mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratin respektive arbetsgivarna och de borgerliga partierna. De återkommande stora arbetskonflikterna fortsatte under 1920-talet och början av
1930-talet. Därefter följde en period av stabila relationer på arbetsmarknaden, med samförstånd mellan parterna. Men från 1970-talet upphörde det tidigare samförståndet. Arbetsgivarnas politiska engagemang ökade och fackföreningarna förlorade både medlemmar och inflytande.
Samhället fick under denna tid en ny ekonomisk och social befolkningsstruktur. Sverige omvandlades från det agrara landsbygdsland det varit under tusentals år till ett mer urbant land, i början präglat av en kraftig industrialisering. Den befolkning som försörjde sig på jordbruk minskade drastiskt, framför allt under efterkrigstiden, men ett effektivare jordbruk kunde ändå producera tillräckligt med mat för den växande befolkningen. Industriproduktionen ökade kraftigt och med den både antalet industriarbetare och privata tjänstemän. Kraftiga återkommande konjunkturnedgångar och nationell och internationell konkurrens ledde till hårda rationaliseringar inom industrin, som på sikt medförde att andelen industriarbetare minskade under efterkrigstiden. Vid periodens slut hade den utbyggda offentliga sektorn och service- och tjänstesektorn flest anställda.
Befolkningen fortsatte att öka i Sverige, om än inte lika kraftigt som under 1800-talet. Likaså tilltog urbaniseringen. Under efterkrigstiden förändrades Sverige från ett utvandrarland till ett invandrarland. Det var en helt ny situation som förändrade det tidigare relativt homogena samhället och vitaliserade det, samtidigt som det medförde ökade spänningar.
Något som också minskade enhetligheten i samhället var att statskyrkans makt över människor slutgiltigt bröts när den kristna protestantiska kyrkan skiljdes från staten. En medborgares trosuppfattning var i fortsättningen en privatsak, kopplad till individen.
Synen på sexualiteten förändrades genomgripande. Människors sexualitet synliggjordes och diskuterades i offentligheten i all sin mångfald, och även om den fortfarande uppfattades som en privatsak förlorade familjerna och auktoriteterna sitt formella inflytande över den. Offentligheten i samhället ökade. Det var en förändring som påbörjats långt tidigare, men nu blev uppdelningen mellan offentligt och privat allt otydligare. Nya medier som film, radio och television skapade en gemensam referensram som delades av medborgarna. Men medierna placerade också Sverige i en internationell ram. Mediernas genomslag ökade ytterligare i slutet av perioden, då den digitala utvecklingen och framväxten av sociala medier tenderade att skapa en omedelbar närhet mellan människor utan geografiska begränsningar.
Hur kan vi veta något om denna tid?
Källorna till historien om denna nära tid överflödar i alla former: texter, bilder, audiovisuella källor och muntliga. Liksom tidigare finns problem med bevarande och tillgänglighet. Nya typer av källmaterial som tillkommit genom digitaliseringen har särskilda problem. En del av det digitala materialet riskerar att inte kunna användas i framtiden, på grund av den snabba tekniska utvecklingen. Mycket av det som publiceras på internet och i sociala medier blir snabbt förgängligt, även om Kungliga biblioteket försöker skapa ett tillgängligt arkiv av det som sker på internet, hur svårt det än är att genomföra.
De källor som funnits tidigare är nu rikligare, inte minst de som kommer från staten, kommuner och landsting (regioner). Grunden för olika politiska beslut går att studera, men också beslut som rör enskilda personer. Organisationer och föreningar liksom företag och ekonomiska sammanslutningar har skapat källmaterial, men det är endast tillgängligt i den mån källproducenterna ger sitt tillstånd. Det privata källmaterialet från individer är i princip oändligt, i den mån det blir bevarat. Massmedia , som spelade en stor roll under perioden, efterlämnar ett stort och oftast tillgängligt källmaterial. Detsamma gäller olika typer av kulturella yttringar, som nu finns bevarade från betydligt fler grupper än tidigare. Liksom tidigare är också det fysiska landskapet en kvarleva.
Mängden av källmaterial gör det möjligt att få syn på förhållanden och företeelser som kanske ter sig nya, men som funnits under lång tid. Med ny kontext och ny forskning ger de ny kunskap. Problemet för historiker är snarast att kunna orientera sig i och välja i det nästan oöverskådliga källmaterialet. De alltmer formaliserade källorna medför att många intressanta uppgifter försvinner, och i det digitala samhället upphör många av de traditionella historiska källorna helt.
En fördel för historisk forskning är att tidsperioden ligger nära. Det skiljer endast cirka tre generationer mellan 1920 och idag, och äldre släktingar kan berätta minnen som täcker stora delar av det som skett. En forskare kan därför komplettera bevarat källmaterial med att göra intervjuer med dåtida aktörer, på liknande vis som historieskrivare alltid har gjort. Även minnena i sig kan studeras.
En nackdel med denna närhet är att den lätt lockar till anakronistiska tolkningar och kontrafaktiska frågor och att den inbjuder till moraliska och politiska ställningstaganden. Under denna tidsperiod skapades förutsättningar för de liv vi lever idag och för dagens politiskt brännande frågor.
Risken är att den historiska kontexten försvinner och att det kan vara svårt att förstå vilka handlingsval som var möjliga för dåtidens människor. Historieskrivningen om perioden rör sig ofta på områden som är kontroversiella, där varje tolkning gärna ifrågasätts, inte bara av historiker av facket.
Den krympande agrara sektorn
Förutsättningarna för jordbruket förbättrades i början av perioden. Den globala lilla istiden tog slut under det sena 1800-talet och följdes av ett varmare klimat. Det var gynnsamt för de agrara näringarna. Om skördarna ändå slog fel, var det tack vare förbättrade transporter lätt att frakta överskott från ett område till ett annat eller att importera mat. Från 1970talet ökade den globala uppvärmningen kraftigt, på grund av tillväxten av växthusgaser. Den skapade problem för jordbruket, med periodvis torka eller kraftiga regn.
Jordbruksproduktionen var strax efter sekelskiftet 1900 ungefär lika stor som industrins, men det fanns fler sysselsatta inom jordbruket än inom
örändr I ng . Jordbruksarbetet förändrades i grunden under 1900-talet, även om förändringen på många platser skedde långsamt. Bilden från gården Gesäter i Dalsland 1944 visar en kafferast vid veteskörden. Vetet slogs av männen med lie, kvinnorna band nekar av det och trädde upp nekarna på störar för att torka, så att de därefter kunde tröskas. Snart ersattes detta arbete med en modern tröskmaskin, som både slog och tröskade säden, och som kunde skötas av en person.
industrin. Det var först vid mitten av 1930-talet som den del av befolkningen som var sysselsatt i industrin översteg jordbrukets. Fortfarande bodde dock de flesta människorna på landsbygden. Sverige var därför under mellankrigstiden ett agrart och landsbygdsdominerat land, trots en stark industrialisering.
Detta förändrades sedan på några decennier. Urbaniseringen ökade liksom befolkningen och behovet av livsmedel. Jordbruken rationaliserades och under början av efterkrigstiden lades tre fjärdedelar av dem ner, samtidigt som produktiviteten i jordbruket ökade kraftigt. Idag (2020) är jordbruket en mycket liten sektor i ekonomin, som endast sysselsätter två procent av befolkningen. Likväl kan det svenska jordbruket producera föda för många, även om Sveriges självförsörjningsgrad sjunkit till 50 procent sedan EU-inträdet på 1990-talet.
JordBrukets organIsatIoner och statens
JordBruksPolItIk
Böndernas organisering under det sena 1800-talet fortsatte det kommande seklet och bönderna kom tillsammans med staten att utforma jordbrukspolitiken och starkt påverka jordbrukets organisation och likriktning. Staten hade här en pådrivande roll, med syftet att garantera folkförsörjningen. Matproduktionen skulle räcka till hela befolkningen, även om landet blev avskuret i en kris- eller krigssituation. Detta mål gällde fram till 1990-talet.
De internationella ekonomiska kriserna i början av 1920-talet och början av 1930-talet drabbade jordbruket hårt, med låga priser på jordbruksprodukter, strama krediter och svag lönsamhet. Under 1920- och 1930talet stödde staten bildandet av småbruk och arbetarsmåbruk (så kallade Per Albin-torp) genom förmånliga lån. Småbruk sågs som lönsamma, om de kombinerades med inkomster från boskapsskötsel och tillfälliga lönearbeten inom skogsbruket. Även nybyggen på statens marker understöddes. En del av dem etablerades i Norrlands inland, där förutsättningarna för att bedriva någon form av jordbruk var dåliga. Dessa nybyggen kolliderade som tidigare med rennäringen.
Bönderna byggde undan för undan ut sina organisationer. 1929 bildade de Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) som en bondefacklig organisation. Förbundet ville på liknande sätt som fackföreningarna motverka konkurrensen mellan bönderna i förhållande till uppköparna av jordbruksprodukter. Den andra grenen av bonderörelsen, den kooperativa med olika
branschorganisationer för till exempel mejerierna, slakterierna, äggproducenterna och skogsägarna, ombildades 1938 till Svenska lantbruksförbundet (SL). År 1970 slogs RLF och SL ihop till Landsbygdens riksförbund (LRF). Förbundets tidning Land blev en viktig opinionsbildare.
Mellan och inom bondeorganisationerna fanns under mellankrigstiden spänningar, till exempel mellan stora jordbruk och mindre, mellan södra och norra Sverige samt mellan de fackliga och de kooperativa funktionerna. Här fanns också politiska motsättningar, där en del grupper och individer sympatiserade med den nazistiska ideologin som växte i Europa. Men sett i ett internationellt perspektiv var den svenska bonderörelsen ändå ovanligt enhetlig. Förbunden fick tillsammans med jordbrukarrörelsens andra organisationer ett slags folkrörelsekaraktär och fungerade på så vis som en viktig demokratisk skola för bönderna.
En ny statlig jordbrukspolitik började utformas runt 1930. Småbruken började ses som olönsamma och omoderna, och för att stödja jordbruket utformade Bondeförbundet, de frisinnade och de övriga borgerliga partierna 1930 en statlig regleringsapparat för produkter som bröd, socker, säd, mjölk, smör, margarin, fläsk och nötkött samt fodermedel. Subventioner gavs och priser och produktionsvolymer reglerades liksom exporten och importen av jordbruksvaror.
Jordbrukspolitiken stabiliserades våren 1933 med en politisk uppgörelse
l ant B ruksnämnderna fick en viktig uppgift i rationaliseringen av det svenska jordbruket under efterkrigstiden. De regionala nämndernas uppgift var att skapa bärkraftiga enheter genom att förmedla lån, bidrag och råd. Men de medverkade också aktivt till att förmå bönder att lägga ner jordbruk som bedömdes vara olönsamma. På fotot besöker tjänstemän från lantbruksnämnden en gård i byn Yxbo, utanför Bollnäs i Hälsingland, 1956.
mellan den socialdemokratiska regeringen och Bondeförbundet, den så kallade krisuppgörelsen eller kohandeln. Uppgörelsen innebar att staten skyddade den inhemska produktionen av jordbruksprodukter och reglerade marknaden. Statliga organisationer inrättades som utövade tillsyn över politikens praktik.
Med denna överenskommelse inleddes en långvarig jordbrukspolitik, där böndernas kooperativa organisationer förhandlade med staten om importnivåer och priser på jordbruksprodukter. Jordbrukarrörelsen blev, trots sin relativt lilla numerär, en viktig aktör i skapandet av det moderna Sverige. De stora producenterna och de som fanns i södra Sverige gynnades, medan konsumenterna – speciellt de lågavlönade – missgynnades genom höga matpriser. För staten uppstod höga kostnader för subventionerna och de stora produktionsöverskotten av jordbruksprodukter som måste säljas utomlands med stora förluster. Men för jordbruket var politiken positiv. Näringen återhämtade sig efter krisen och lönsamheten och självkänslan steg bland bönderna.
Under andra världskriget uppstod så småningom svårigheter med folkförsörjningen, på grund av avspärrningarna som skar av handelsförbindelserna. Dessa avhjälptes genom egenodling och tillverkning av ersättningsprodukter (surrogat). Bristen på importerade drivmedel, som bensin, ersattes av veddrivna gengasaggregat som monterades på fordonen. Vis av erfarenheterna från första världskriget byggdes den statliga livsmedelspolitiken ut ytterligare genom Livsmedelskommissionen. Denna reglerade priserna, gav bidrag till producenterna och införde ransoneringar av vissa varor och produkter. Inför varje år förhandlade regeringen med jordbrukets organisationer. Den noggranna planeringen medförde att det varken uppstod någon livsmedelsbrist eller någon större svart marknad. Stora delar av denna byråkrati behölls efter kriget.
Förhandlingarna mellan staten och jordbrukets organisationer fortsatte under efterkrigstiden och från 1960-talet deltog även representanter som företrädde konsumenterna. Systemet skapade låsningar som gjorde det svårt att förändra politiken.
Det grundläggande riksdagsbeslutet för efterkrigstidens jordbruk fattades 1947 och bestod av tre delar. För staten var full livsmedelsförsörjning fortfarande det viktigaste målet. Ett annat mål var att jordbrukarna skulle ha en liknande levnadsstandard och inkomst som industriarbetarnas. Ett tredje mål var att små jordbruk skulle omvandlas till bärkraftiga enheter med hjälp av lån, bidrag och rådgivning.
Det praktiska genomförandet av politiken skulle skötas av lantbruks-
nämnder i varje län. De hade förköpsrätt till alla jordbruk och kunde också expropriera jordbruk. Undan för undan höjde lantbruksnämnderna kraven för vad som räknades som ett bärkraftigt jordbruk, speciellt i norra Sverige, samtidigt som bidragen minskade, trots motstånd från både jordbrukarna och de borgerliga politikerna. Detta var början på ”flyttlassens tid” och befolkningen i dessa landsdelar minskade mer och mer. I 1967 års jordbruksbeslut var rationaliseringarna huvudmålet, vilket ökade nedläggningstakten av jordbruken.
Från slutet av 1960-talet förändrades diskussionerna om jordbruket helt, när en radikal miljökritik växte fram i samhället. Försök gjordes att komplettera de tidigare politiska målen med sådana som betonade miljö och hälsa. Mejerierna lanserade nya produkter med mindre fetthalt, till exempel mellanmjölk.
1991 lades jordbrukspolitiken om helt, samtidigt som en stor skattereform genomfördes i landet. Omläggningen stöddes även av böndernas organisationer. Den innebar att stora delar av det omfattande regelverket avskaffades och att prisbildningen släpptes fri för marknaden att bestämma. Lantbruksnämnderna fick andra uppgifter. Jordbrukarna skulle bli likställda med andra samhällsgrupper, men inga inkomstmål sattes och ingen kompensation gavs om det skulle uppstå överskott i jordbruksproduktionen. Kvalitet och miljö betonades och bönderna uppmanades att producera bioenergi och skog. Under några år var det svenska jordbruket ett av de mest avreglerade i världen.
Men redan 1995, när Sverige anslöt sig till EU, återkom regleringarna. Fri konkurrens skulle i och för sig råda på den inre marknaden, men EU:s jordbrukspolitik medförde återigen ökad byråkrati och regleringar, samtidigt som unionens olika bidrag och subventioner underlättade för de enskilda jordbrukarna. De politiska diskussionerna fortsatte, där bland annat statens intresse för folkförsörjning stod emot konsumenternas och producenternas olika intressen. En del jordbrukare lade om driften till ett mer småskaligt och ekologiskt jordbruk, för att möta konsumenternas önskemål om högre kvalitet och närproducerad mat.
Från småBruk tIll högteknologIska Företag
Sättet att bedriva jordbruk fortsatte att förändras. De regionala olikheterna var påfallande, inom alla områden. Men småbruk och mindre jordbruk dominerade, både till antal och till andel av den totala produktionen. Dessa jordbruk producerade för marknaden och var innovationsbenägna. De
så kallade blandjordbruken som både odlade växter och höll djur ökade och mellankrigstiden kan ses som det differentierade jordbrukets sista blomstringstid.
Den uppodlade åkerarealen i Sverige var som allra störst runt 1920. Därefter minskade den. Mekaniseringen och elektrifieringen av jordbruket fortsatte. Tidigare arbetskrävande uppgifter blev enklare. Elektriska pumpar transporterade vatten till djuren genom ledningar. Ståltråd och taggtråd revolutionerade hägnadsarbetet. Elektriska motorer underlättade vedkapning och tröskning. Maskinmjölkning blev vanlig från mitten av 1930-talet och ersatte en tidigare viktig kvinnlig arbetsuppgift. Elektriciteten gav också ljus, som kunde förlänga arbetsdagarna. Självbindare och tröskverk blev vanligare.
Med det stigande välståndet under efterkrigstiden ökade konsumtionen av mat samtidigt som matkulturen förändrades. Konsumenterna hade under lång tid köpt råvaror på marknaden för att förädla dem i hemmen. Nu övergick allt fler till att köpa färdiga produkter eller halvfabrikat. Behovet av kaloririk och fettrik kost minskade när arbetslivet
sV er I ges tre r I ksområden F ör
J ord B ruk . Riksområde är ett annat namn för produktionsområde. År 2000 fanns cirka två tredjedelar av landets
åkerjord och cirka 45 procent av alla brukningsenheter i riksområde 1. I riksområde 3 fanns en tiondel av åkerjorden och drygt 15 procent av brukningsenheterna.
Riksområde 3
Norra Sverige
Riksområde 2
Södra och mellersta
Sveriges skogs- och dalbygder
Riksområde 1
Södra och mellersta
Sveriges slättbygder
förändrades. En ökande trend mot mer hälsosam matkultur påverkade marknaden. Även konsumtionen av mat som inte var odlad och framställd inom landet ökade kraftigt, något som blev möjligt med järnvägar, kylfartyg och transportflyg. Den internationella arbetsdelningen ökade även i matproduktionen.
Under efterkrigstiden omvandlades jordbruken kraftigt. Tidigare hade de flesta haft en bred produktion, både för eget behov och för avsalu. Nu blev de allra flesta specialiserade producenter, som själva köpte de livsmedel de konsumerade. Produktionen av fodersäd och foderväxter ökade kraftigt. Höproduktionen ersattes av kraftfoder och ensilage. Allt färre jordbruk höll sig med boskap. Detta var något nytt, men där det fanns boskap var de desto fler och högproducerande. Antalet mjölkbönder blev allt färre. Antalet arbetshästar minskade när fler började använda traktorer, men denna trend avlöstes mot slutet av 1900-talet av en kraftig ökning av antalet ridhästar för privat bruk.
Med specialiseringen av produktionen ökade också mekaniseringen och storskaligheten. Dagens jordbruk är en högteknologisk och kapitalintensiv verksamhet där få människor är inblandade i produktionen. Omvandlingen av jordbruken var kostsam, men finansieringen skedde liksom tidigare genom besparingar, extra inkomster, privatlån och samt lån från sparbanker och hypoteksföreningar. Från 1967 utgick statliga lån. Stordriften och aveln ledde samtidigt till att sjukdomar och skador på djur och växter blev vanligare. Den ensidiga användningen av markerna ökade mängden ogräs och skadeinsekter, vilka bekämpades med kemiska medel. Sjukdomar hos djuren behandlades bland annat med antibiotika. Användningen av konstgödsel ledde till övergödning av sjöar och vattendrag samt försämringar av grundvattnet. Effekter av denna så kallade agrokemi började uppmärksammas på 1960-talet och allt fler, både producenterna och allmänheten, blev snart medvetna om miljöriskerna med de kemiska bekämpningarna , där medel som DDT, kvicksilver, Hormoslyr, Lindan och Roundup användes. Opinionen blev omfattande. Kvicksilver förbjöds 1966 och DDT 1970. Användningen minskade, men snart framställdes nya preparat. Bioteknik gjorde det så småningom möjligt att genmodifiera både växter och djur för att öka produktionen och skapa större motståndskraft mot olika skador, men genmodifieringen är omdiskuterad.
FamIlJeJordBrukens lIVskraFt
Behovet av arbetskraft i jordbruket minskade. De största gårdarna och den mesta jordbruksmarken låg i södra och mellersta Sveriges slättbygder. Godsen och de större jordbruken rationaliserades under hela 1900-talet, så att antalet anställda till slut blev mycket få. Egentligen skulle de kunna betecknas som familjejordbruk i stor skala, jämfört med de tidigare små och mellanstora familjejordbruken. De riktigt stora jordbruken blev inte fler till antalet. Småbruken minskade däremot i antal under efterkrigstiden och många gårdar arrenderades av andra. Men fortfarande vid sekelskiftet 2000 var hälften av alla jordbruk i landet mindre än 30 hektar.
På de större jordbruken förbättrades lantarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden långsamt, inte minst tack vare fackligt arbete. Men motståndet var stort från många godsägare. Arbetarnas skördestrejker möttes med vräkningar och inkallade strejkbrytare, ofta från särskilda strejkbrytarorganisationer. Ibland rekryterades strejkbrytarna från andra länder. För lantarbetarna var införandet av kollektivavtal 1929 en viktig framgång. Behovet av lantarbetare minskade snabbt efter 1945. Avskaffandet av statarsystemet 1944 var också ett tecken på detta. I slutet av 1800-talet fanns det 34 000 statarhushåll, 1944 var de endast 7 000.
Antalet familjejordbruk ökade. Dessa företag ägdes och drevs av familjer, även om inte alla familjemedlemmar deltog i arbetet. År 1945 utgjorde de 70 procent av alla jordbruk och i början av 2000-talet hela 90 procent. Familjejordbrukets starka överlevnadskraft tycks ha haft att göra med att familjerna hade en långsiktig planering av generationsväxlingen, då gården och yrket gick i arv från far till en av sönerna. Kvinnor blev vanligen jordbrukarhustrur genom äktenskap.
Kvinnornas arbete i jordbruket förändrades under efterkrigstiden, då den traditionella genusarbetsdelningen luckrades upp. Förrådshushållningen minskade och arbetet med mjölkningen mekaniserades. Som för många andra kvinnor blev kraven motstridiga, att vara både en arbetskamrat och en hemmafru. Fler och fler jordbrukarhustrur började arbeta utanför gården, ofta i den offentliga sektorn.
Strukturomvandlingen under efterkrigstiden innebar stora påfrestningar för människorna som arbetade inom jordbruket. Få kan idag försörja sig enbart på jordbruk och många jordbruk är deltidsjordbruk. Som tidigare får jordbrukarna vara flexibla och försöka utnyttja de olika försörjningsnischer som finns i lokalsamhället. De regionala skillnaderna är stora, men generellt ligger inkomsterna cirka 30 procent under en industriarbetarlön.
Precis som det förhistoriska och det historiska jordbruket lämnar 1900talets jordbruk synliga spår i landskapet. De finns i form av ett å ena sidan högeffektivt modernt jordbruk i främst södra och mellersta Sverige med stora arealer och stor markpåverkan, å andra sidan nedlagda förfallna gårdar och igenvuxna odlingsmarker, med rostiga maskiner och redskap samt torp som blivit ”fritidshus” och jordbruksmark som blivit golfbanor. Men det finns en påfallande historisk kontinuitet i arealanvändningen, från neolitiseringen fram till idag. Det idag kvarvarande öppna landskapet med jordbruksmark har på många håll reducerats till den mark som allra först togs i bruk.
statlIg samePolItIk och samIsk PolItIsk moBIlIser Ing
En ny statlig samepolitik formulerades under 1930-talet, men den hade påbörjats redan under slutet av 1800-talet. Den kopplade renskötseln till det etniska ursprunget. Politiken kan sammanfattas i uttrycket ”lapp ska vara lapp”. Målet var att de renskötande samerna skulle förbli renskötare. Denna inriktning av samepolitiken var speciell för Sverige. Den norska politiken var inriktad på en aktiv assimilering och ”förnorskning”, för att få samerna att övergå till att bli bofasta jordbrukare, inlemmade i majoritetssamhället. Den svenska politiken innebar i stället att staten genom olika segregerande särlösningar skulle se till att de renskötande samerna kunde fortsätta med sin näring, men att de inte skulle lämna den. De som inte fortsatte med rennäringen skulle inte längre betraktas som samer. Denna politik exkluderade skogssamer och andra samer. Genom 1928 års renbeteslag var det endast den som kunde påvisa nära släktskap med tidigare renskötare som hade rätt att bedriva renskötsel. De som inte omfattades av detta regelverk förlorade sina tidigare fiske- och jakträtter. Denna politik avvecklades successivt i början av efterkrigstiden.
Ett annat utslag av detta tänkande var det segregerade skolsystem som infördes 1913, nomadskolesystemet. Staten inrättade ambulerande skolor (så kallade kateketskolor) för de lägre klasserna i folkskolan och stationära skolor för de högre. Många av de ambulerande skolorna blev senare stationära. Skolgången var obligatorisk för de nomadiserande fjällsamernas barn. I nomadskolorna skulle barnen få en viss grundläggande utbildning, men utan att de skulle frestas att lämna det renskötande livet. Framför allt skulle barnen utbildas till att bli renskötare. Svårigheterna att genomföra systemet i praktiken var stora och förhållandena i skolorna var många gånger undermåliga.
Det fanns olika uppfattningar om vilket undervisningsspråk som skulle användas i nomadskolan. Myndigheterna såg valet av svenska som ett sätt att assimilera den samiska gruppen i majoritetssamhället. En del, även en del samer, ansåg att svenskan gav en möjlighet för samerna att överleva som grupp. Genom att bemästra majoritetsspråket skulle de kunna tillvarata sina rättigheter. Andra menade att samiskan i stället hade en kulturbärande funktion för samerna och att det därför borde vara undervisningsspråket. En del av lärarna menade att undervisning på samiska också skulle underlätta pedagogiken. Resultatet blev att riksspråket svenska blev det huvudsakliga undervisningsspråket, men att samiska kunde användas för begripliggöranden. Nomadskolsystemet bidrog ytterligare till att särskilja de renskötande samerna från andra samer. Det avskaffades först 1962, då skolorna blev likvärdiga.
I grunden byggde den statliga ”lapp ska vara lapp”-politiken på ett rasbiologiskt tänkande, där samer sågs som speciella och underordnade, även om de ofta romantiserades. Rasbiologiska institutet i Uppsala genomförde resor i samiska områden, där tjänstemännen gjorde fysiologiska undersökningar av samer, bland annat genom så kallade skallmätningar. Undersökningarna avvecklades från och med 1932, då institutet fick en annan inriktning. Institutets verksamhet var dock inte direkt kopplat till samepolitiken. Den förda steriliseringspolitiken under perioden var inte heller inriktad mot samerna.
Den statliga politiken förändrades långsamt och samerna fick del i de medborgerliga rättigheter som andra svenska hade. De samer som ville skaffa en mer permanent bostad kunde, som andra medborgare under efterkrigstiden, söka egnahemslån och bostadsbidrag. Systemet att beteckna samerna som främmande stam eller folk, vilket införts 1894 i kyrkobokföring och folkräkningar, upphörde 1945.
I samband med att myndigheten Lappväsendet avskaffades 1971 etablerades samebyar (2023 är de 51 stycken), både fjällsamebyar och skogssamebyar. Rätten att bedriva renskötsel grundas idag på så kallad urminnes hävd och är förbehållen dem som är av samisk härkomst. För att få utöva sin rätt måste man tillhöra eller väljas in i en sameby. Renarna ägs individuellt av samebyarnas familjer, men byn förfogar över betesmarkerna. Rösträtten i byarna är proportionell till antalet renar man äger.
Renskötseln har under efterkrigstiden genomgått en liknande rationalisering och mekanisering som jordbruket. Produktionen har blivit storskalig och mekaniserats. Bofastheten har blivit större. Men svårigheterna inom näringen är stora. Lönsamheten är svag och de statliga begränsningarna har inneburit att antalet renskötare sjunkit under 1900-talet. Runt år 2000
fanns det dryg 4 500 renägare och cirka 2 000 personer som försörjde sig på renskötseln.
Konflikterna och spänningarna i Sápmi har varit många under hela 1900-talet. Det gäller till exempel jakt- och fiskerättigheter, det moderna skogsbruket, vägbyggen, rovdjursstammens storlek och anläggandet av stora turistanläggningar. Friktionerna var stora vid utbyggnaden av vattenkraften, som dramatiskt påverkade både renbeten, renarnas vandringsvägar och samiska bosättningar och visten, utan att ge tillfredsställande kompensationer. Mot slutet av 1900-talet uppstod konflikter i samband med utbyggnaden av vindkraften och nya gruvprojekt i det samiska området.
Möjligheterna för samerna att föra sin egen talan och hävda sina rättigheter till marker och resurser hade genom en smygande och administrativ process sedan 1700-talet inskränkts av staten. Länsstyrelserna ersatte de lokala tingen och Kammarkollegiet ansågs företräda samerna i tvister om brukningsrättigheterna. Under 1900-talet använde samerna två vägar för att försöka hävda sina rättigheter: via rättsväsendet och genom att skapa egna organisationer.
Den juridiska vägen blev så småningom relativt framgångsrik. Flera uppmärksammade rättstvister har drivits, bland annat i det så kallade Skattefjällsmålet 1966, där samerna hävdade sina rättigheter till områden i Jämtland och Härjedalen, samt det så kallade Härjedalsmålet, som rörde vinterbeten. I båda målen förlorade samerna. I ett tredje mål, den juridiska tvisten mellan samebyn Girjas (Norrbotten) och staten, hävdade samebyn sina anspråk på rätten till jakt på småvilt och fiske inom sitt område. Genom ett utslag i Högsta domstolen 2020 fick samebyn denna gång rätt gentemot staten. I alla dessa mål har historien åberopats av båda parter till stöd för sina ståndpunkter.
Den andra vägen var att, som så många andra grupper i samhället, försöka bilda organisationer och grunda egna tidningar för att tillvarata sina intressen och skapa opinion. Från 1918 samlades samerna till samiska landsmöten. De var politiska manifestationer, som krävde inflytande över den lagstiftning som rörde samerna. En tidning grundades samma år, Samefolkets egen tidning, nuvarande Samefolket. Politiker uppvaktades, men framgångarna var få. Under andra världskriget hölls flera sameriksdagar och då bildades också en samisk folkhögskola i Jokkmokk.
År 1950 bildades Svenska samernas riksorganisation. Den baserades på samebyarna och därmed på de renskötande samerna. Från 1960 breddades riksorganisationens inriktning, till frågor som språk och kultur och samernas status som urfolk. Genom riksorganisationen lyckades samerna
få ett visst inflytande på den statliga samepolitiken, men de fick inte delta i beslutsfattandet.
År 1993 inrättades ett folkvalt sameting. Det fungerade både som en förvaltande myndighet i vissa frågor och som ett organ för att tillvarata samers rättigheter och kultur. Sametinget har varit omdiskuterat bland samer, vilket bland annat har att göra med dess begränsade makt. På många sätt fortsatte staten att bedriva samepolitik utan samer. En konsultationsordning antogs 2022 av riksdagen. Genom den är staten skyldig att konsultera företrädare för samerna innan det fattas beslut som berör dem.
Röstberättigade och valbara till sametinget är de som enlig vissa kriterier anses vara same. Men valdeltagandet har varit sjunkande över åren. Antal röstberättigade i 2017 års val var drygt 8 700 personer, varav nära hälften bodde i Norrbottens län. Något fler bodde i Stockholms län än i Jämtlands län. Idag är de flesta samer inte renskötare och många bor långt från de traditionella samiska bosättningarna i fjällen och skogslandet i Sápmi.
Under det sena 1900-talet skapades en rörelse som ville hävda den samiska identiteten. Man kan tala om en transnationell etnopolitisk rörelse, eftersom den omfattade även Norge och Finland. Den krävde erkännande
a ntro P olog I ska undersökn I ngar aV samer. Vid mitten av 1800-talet började inställningen till samer förändras utifrån rasbiologiska uppfattningar. Samerna började uppfattas som lägre stående, en uppfattning som legitimerades av samtidens rasforskare, till exempel Anders och Gustaf Retzius som utförde undersökningar av kranier och huvuden av levande samer. Denna kvasivetenskapliga forskning fortsattes under 1900-talet av Rasbiologiska institutet i Uppsala som genomförde fysiologiska undersökningar av den samiska befolkningen. Bilden, troligen från 1905, föreställer Gustaf Retzius (1848–1919) i färd med att undersöka en same från Härjedalen, som uppges heta Fjällstedt (utan förnamn). Bilden är tydligt arrangerad, där Retzius är borgerligt klädd och försedd med skjutmått och anteckningsbok, medan Fjellstedt är iförd traditionell samisk dräkt.
för de oförrätter som drabbat samerna och att återfå rättigheter till mark och markresurser. Denna rörelse är kopplad till andra internationella rörelser för urbefolkningar. Statliga utredningar och utredningar av Svenska kyrkan har försökt att lyfta fram konsekvenser, kränkningar och orättfärdigheter i den politik som förts. En statlig så kallad sanningskommission planeras. Syftet med dessa initiativ är att erkänna den förda politiken, att be om ursäkt, att ge upprättelse och att försöka komma till en försoning. Ett exempel på genomslaget för denna etnopolitiska rörelse är etableringen av det transnationella begreppet Sápmi, som blev vanligt från 1970-talet, fastän det saknar historiska rötter. Begreppet betecknar vad historikern Lars Elenius kallat en symbolisk samisk nation, men är samtidigt en etnopolitisk konstruktion för att stärka minoritetskulturen.
Idag betecknas samerna som en nationell minoritet och samiska är ett minoritetsspråk i Sverige. Sedan 1977 har samerna status som urfolk , i enlighet med ILO:s konvention nr 169 (1957) om urfolks rättigheter. Det är det enda urfolket i Europa. Samernas urfolksrättigheter grundas på att de varit bosatta inom ett visst territorium innan moderna stater etablerat sig i området, att de bär på en kulturell och institutionell egenart i förhållande till ”majoritetssamhället”, att rennäringen är en säregen naturberoende näring och att de själva identifierar sig som samer.
Parallellt med samernas egna politiska strävanden har den historiska forskningen om samerna förändrats. Under perioden 1930–2000 var den huvudsakligen inriktad på rennäringens utveckling och naturresurskonflikterna med nybyggarna och staten. Från och med 1990-talet har postkoloniala perspektiv blivit vanliga. Nya frågor har ställts om förhållandet mellan samerna och den svenska staten, och dessa har betonat att Sverige har varit och är en kolonialmakt i förhållande till samerna. Sedan 2000 finns också ett särskilt centrum för forskning om samerna, Várdduo vid Umeå universitet.
Kriser och strukturomvandlingar i ekonomin
Den sektor i ekonomin som, tillsammans med tjänstesektorn, fortsatte att växa efter 1920 var industrin. Runt 1965 var den industriella sektorns andel av ekonomin som allra störst och industriarbetarna som flest, både absolut och relativt. På liknande sätt som jordbruket rationaliserades industriproduktionen under hela perioden och på sikt minskade antalet sysselsatta.
Efter 1970 var det tjänstesektorns del av ekonomin som expanderade.
Tjänsterna i den offentliga sektorn ökade som en följd av de utbyggda välfärdssystemen, men även i de privata företagen och i finanssektorn ökade antalet tjänstemän. Det blev en stor arbetsmarknad för kvinnor. Med digitaliseringen efter 1970-talet ökade tjänstesektorns andel ytterligare.
De internationella konjunkturerna påverkade som tidigare den svenska ekonomin, även om staten från 1930-talet aktivt försökte begränsa konsekvenserna genom ekonomiska och politiska åtgärder. Två stora nedgångar under mellankrigstiden ledde till hög arbetslöshet, många arbetskonflikter och omstruktureringar av näringslivet. Arbetslösheten och konflikterna minskade dock kraftigt från slutet av 1930-talet, och perioden efter andra världskriget fram till 1970-talet blev en period av full sysselsättning, samförstånd på arbetsmarknaden, ekonomisk tillväxt, ökade reallöner och ökad välfärd. Runt 1970 ökade oron på arbetsmarknaden och samförstånden blev ifrågasatta. Tillväxten minskade och många företag råkade i stora svårigheter. Arbetslösheten ökade dramatiskt. I slutet av seklet och i början på det nya inträffade flera ekonomiska kriser.
mellankrIgstIdens krIser
Under hösten 1920 inträffade en kraftig konjunkturnedgång. Det var en del av en internationell ekonomisk kris och det var den djupaste kris som dittills drabbat Sverige. Industriproduktionen sjönk kraftigt liksom exporten. Priserna föll och arbetslösheten ökade dramatiskt, upp emot 15 procent av de LO-anslutna medlemmarna saknade arbete. Sett till samtliga industriarbetare var andelen kanske 25 procent. Krisen förvärrades av den mycket strama penningpolitik som fördes av regeringarna. Följden blev att företag gick i konkurs och det gjorde även banker och kreditinstitut. Krisen blev trots allt relativt kortvarig, men arbetslösheten var mycket hög även under resten av 1920-talet (10 procent).
De företag som klarade sig bäst ur krisen var de verkstadsföretag som tillhörde ”snillegenerationen” från sekelskiftet 1900. Vinnare var också de stora affärsbankerna, som nu kunde ta kontroll över mindre banker som kommit på obestånd. Ägandet i den svenska ekonomin centraliserades till ett fåtal storbanker, som hade stora företag knutna till sig. Mest framträdande blev familjen Wallenberg med Stockholms enskilda bank.
Till vinnarna hörde också de arbetare som fortfarande hade arbete när reallönerna ökade efter krisen, medan de många som var arbetslösa var förlorare. Arbetslösheten drabbade främst män som arbetade i tung landsbygdsbaserad industri samt bygg- och anläggningsbranschen. En generell
framgång för arbetarna var att arbetstiden i industrin begränsades till 48 timmar per vecka genom en lag 1920.
Arbetstidslagen och den ekonomiska krisen fick företagen att inleda genomgripande rationaliseringar av sin verksamhet och dessa fortsatte in i efterkrigstiden. Idéerna hämtades bland annat från USA, med Henry Fords löpande band-tillverkning av bilar och F W Taylors Scientific management som förebilder. För att minska lönekostnaderna ersattes mänsklig arbetskraft med maskiner där det gick. För att kontrollera arbetstiden infördes stämpelur och för att få arbetarna att utföra arbetet så effektivt som möjligt gjordes noggranna tidsstudier av hur arbetet utfördes. Arbeten som vanligen utfördes på ackord delades upp i moment mellan olika arbetare, där varje enskilt moment prissattes av arbetsgivaren. På så sätt kunde företagen minska sina lönekostnader. För många arbetare blev innehållet i arbetet mindre överskådligt och utförandet mindre möjligt att påverka och mer enahanda. Konflikter om rationaliseringarna och ackordsprissättningen återkom på arbetsplatserna under lång tid framöver.
För att göra företagen mer konkurrenskraftiga byggdes deras ledningsfunktioner ut. Planeringsavdelningar med ingenjörer och tekniker fick en viktig roll för att utveckla produktionen och ta fram nya produkter. Funktionerna för försäljning, marknadsföring, distribution och administration utvidgades, man kan säga att företagen och företagsledningarna byråkratiserades.
Till de branscher som utvecklade nya produktionstekniker och skapade nya produkter hörde massa- och pappersindustrin. En annan bransch var den transnationella sjöfarten, som utnyttjade dieseldrivna motorfartyg, liksom varvsindustrin, som använde fartygskonstruktioner med svetsade plåtar. En helt ny produkt som började tillverkas var bilar, med företag som Volvo.
Nya områden som växte var kopplade till ett modernt konsumtionssamhälle. Det var till exempel konfektionssömnad, detaljhandel, postorderföretag som Åhlén och Holm samt varuhus som PUB och NK och lågprisvaruhus som EPA. För dessa företag var marknadsföring viktigt och varorna exponerades i skyltfönster och i tidnings- och tidskriftsannonser. Stora mediekoncerner byggdes upp, som Bonnierkoncernen på 1910–1920-talet, där förlag, grafisk industri och populärtidskrifter ingick samt dagstidningar.
Tjänstesektorn expanderade också på grund av utbyggnaden av offentliga verksamheter i stat och kommun. Så formerades en ny växande medel klass med urbana livsmönster. Skillnaderna mellan tjänstemännen och arbetar-
grupperna var stora, inte minst inkomstmässigt. År 1920 stod matkonsumtionen för 43 procent av utgifterna för en arbetarfamilj, men bara 27 procent för en högre tjänstemannafamilj. Bland tjänstemännen utvecklades en liknande hierarkisk skiktning som den som fanns inom arbetarklassen och inom industriarbetet, utifrån specialisering, arbetsdelning och kön.
I början av 1930-talet drabbades Sverige av en ny ekonomisk kris. Den var en följd av den allvarliga internationella kris som börjat 1929 med ett kraftigt fall på New York-börsen. Den nya krisen var inte lika djup som den i början av 1920-talet, men den blev mer långvarig. Många människor fick det svårt och den i många länder nyvunna demokratin ifrågasattes och hotades.
Krisen nådde Sverige under 1931 och kronans värde sjönk med 15 procent i förhållande till pundet, vilket ledde till att Sverige lämnade den guldmyntfot som införts efter förra krisen. Arbetslösheten steg kraftigt. Företag lades ned eller inskränkte driften. Det var främst exportindustrin och jordbruket som drabbades av avsättningsproblem och prisfall. Lönesänkningar inom skogsindustrin ledde till stor oro på arbetsmarknaden, vilket kulminerade med ”skotten i Ådalen”, då fem personer sköts ihjäl av militären i samband med en demonstration.
En spektakulär del av den svenska krisen var den så kallade Kreugerkraschen 1932. Den mycket framgångsrike svenske företagaren Ivar Kreuger hade byggt upp ett internationellt företagsimperium, bland annat utifrån tillverkning av tändstickor. Men många av hans företag var kraftigt överbelånade och fick stora svårigheter när bankerna vägrade att ge nya lån. Hans finansbolag gick i konkurs och Kreuger själv begick självmord 1932. I fallet drogs svenska banker som gett krediter till Kreuger med. Men staten gick än en gång in och räddade en av storbankerna.
Följden av Kreugerkraschen blev att bankerna kunde köpa upp de fallande aktierna i Kreugers företag. De blev därmed ägare till många av de stora exportföretagen, bland annat den nyligen bildade skogskoncernen Svenska cellulosaaktiebolaget (SCA). En följd av kraschen var att staten begränsade bankernas möjlighet att äga aktier i företag. Detta ledde till att bankerna förde över sina aktier till närstående, nybildade holding- eller investmentbolag.
År 1934 var krisen till stora delar över och Sverige fick, i förhållande till många andra länder, en snabb återhämtning av ekonomin och en relativt gynnsam ekonomisk utveckling fram till andra världskriget. Men arbetslösheten i samhället var fortfarande hög, cirka 10 procent. En del har velat se Sveriges snabba återhämtning som en följd av den nya ekonomiska politik som fördes av regeringen. Men detta har ifrågasatts, eftersom den ekonomiska uppgången kom långt innan politiken tillämpades.
I stället har ekonomihistoriker och ekonomer lyft fram en rad andra faktorer som hade gynnsam inverkan på den svenska ekonomin. En viktig faktor var att Sverige lämnade guldmyntfoten, skrev ner kronan 1932 samt räddade banksystemet. Andra faktorer var att Sverige, trots protektionismen i andra länder, kunde öka exporten, till exempel av järnmalm till Tyskland och massa och papper till Storbritannien samt motorfartyg till de norska rederierna. Dessutom har forskare pekat på en demografisk faktor. Den unga arbetsföra befolkningen i landet mellan 20 och 30 år ökade kraftigt samtidigt som efterfrågan på bostäder och konsumtionsvaror steg.
Diskussionen om orsakerna till den svenska återhämtningen efter trettiotalskrisen visar hur komplex samhällsekonomin är och hur svårt det kan vara att peka ut vissa politiska beslut eller enskilda ekonomiska faktorer som de viktigaste orsakerna till ett förlopp.
Något som var viktigt för den fortsatta utvecklingen var den fortsatta
å dalen 1931 . I samband med en stor arbetardemonstration vid sågverksorten Lunde i Ådalen (Ångermanland) den 14 maj 1931 dödades fem personer och lika många skadades av militär som öppnade eld. Bakgrunden var en arbetskonflikt inom trävaruindustrin, där arbetsgivaren använde sig av strejkbrytare för att kunna lasta pappersmassa för försäljning och hade med hjälp av länsstyrelsen kallat in militär från Sollefteå för att skydda strejkbrytarna. När demonstrationståget närmade sig de militära posteringarna öppnade militären eld. Evert Edberg fotograferade tåget strax före kl. 15 den 14 maj 1931 innan demonstrationen nådde Lunde. Händelsen bidrog troligen till att socialdemokraterna vann valet 1932, men den blev också inledningen på en mer fredlig utveckling av relationerna på arbetsmarknaden.
elektrifieringen av landsbygden som avslutades på 1950–1960-talet. Kraftverksutbyggnaden i mellersta Norrland och förbättringen av kraftöverföringen mellan olika delar av landet var också viktig. Följden blev att elpriserna sjönk, vilket ökade användningen av el både inom industrin och av enskilda. Vägnätet förbättrades och lastbils- och busstrafiken ökade. Förbättringen av elförsörjningen och kommunikationerna gynnade inte minst småföretagandet på landsbygden.
andra VärldskrIget
Andra världskriget innebar stora påfrestningar för den svenska ekonomin, men nu fanns erfarenheter från den misslyckade politiken under första världskriget. Problemen löstes dels med ökad statlig styrning av ekonomin, dels med partssamarbete mellan staten, företagen och intresseorganisationerna. En omfattande beredskapsbyråkrati utvecklades för så gott som alla samhällsområden. Liknande omorganisationer av ekonomin gjordes i många länder under kriget och man har talat om ett slags krigssocialism. Inte minst för socialdemokratin blev organiseringen och styrningen av ekonomin under kriget viktiga erfarenheter.
De centrala områdena för folkförsörjningen gynnades: jordbruket, livsmedelsindustrin och textil- och beklädnadsindustrin. Politiken stödde också militärindustrin, till exempel företag som Bofors och Saab. Första världskrigets stora problem med energi till industrin och bränsle för uppvärmning av bostäder löstes med import av drivmedel samt stenkol och koks. Satsningar gjordes också på en fortsatt utbyggnad av vattenkraften och på omfattande vedavverkningar.
En viktig del av beredskapsekonomin var att kontrollera marknaden. Detta gjordes genom omfattande regleringar och ransoneringar. En del av dessa kvarstod flera år efter kriget och regleringen av kreditmarknaden och valutan blev bestående under lång tid.
Efter krigets slut inrättade segrarmakterna i kriget institutionella ramar för ekonomin, väst för sig och öst för sig. Syftet i väst var att skapa förutsättningar för internationell integration och stabil och hög tillväxt. Här var det USA som ledde utvecklingen. Med det så kallade Bretton Woods-systemet
1944 försökte man stabilisera växelkurserna mellan olika valutor (Internationella valutafonden) och ge krediter till långsiktiga uppbyggnads- och utvecklingsprojekt i fattiga länder (Världsbanken). Handelsavtalet GATT
1947 syftade till att öka den fria handeln mellan länderna. Snart bildades flera frihandelsområden i Europa. Kol- och stålunionen grundades 1951
och utvecklades senare till EEC (och därefter till EG/EU). Länder som stod utanför skapade 1960 EFTA , bland annat Sverige och Storbritannien.
I hela västvärlden skedde efter kriget en stark ekonomisk tillväxt. Konkurrensen mellan öst och väst liksom mellan företagen i väst, stimulerade och spred tekniska innovationer. De kom inte minst från USA och från det militära området. Tillväxten gynnades också av att staten fick en starkare ställning i de nationella ekonomierna än tidigare. Staten försökte stabilisera ekonomin genom keynesiansk politik och gjorde stora investeringar i utbildning och sjukvård. Staten försökte också styra samhällsutvecklingen genom långsiktig planering.
r ekordåren
Perioden från slutet av 1940-talet och fram till första halvan av 1970-talet har i Sverige kallats för rekordåren eller industrialismens guldålder. Produktionen och produktiviteten ökade inom så gott som alla ekonomiska sektorer. Ekonomin var mycket stabil och tillväxten ökade stadigt. Fram till 1965 var de allra flesta sysselsatta inom industrin, men sysselsättningen inom tjänstesektorn ökade kraftigt, särskilt i samband med utbyggnaden av den offentliga sektorn från och med 1960-talet.
Arbetsmarknaden var nu nästan helt utan konflikter. Efterfrågan på arbetskraft var hög och längre perioder av arbetslöshet ovanligt. Inkomsterna ökade, inte minst för arbetarklassen, samtidigt som lönespridningen i samhället minskade. Reallönerna tredubblades under perioden 1950–1975. Arbetsveckorna blev kortare och semestrarna längre. De allra flesta fick en höjd levnadsstandard och kunde öka sin konsumtion. Bostadsstandarden förbättrades kraftigt och många kunde snart skaffa egen bil och kanske fritidshus. Vardagen blev på många sätt enklare.
En viktig del av den svenska ekonomin var exportindustrin. Därmed ökade Sveriges beroende av omvärlden. Den internationella konkurrensen var hård. Svenska företag specialiserade sin produktion allt mer och många av företagen startade verksamheter i andra länder. Lönerna i exportindustrin var ofta höga och produktionen kunskapsintensiv. Men en del av produktionen blev mekaniserad och vissa arbeten utvecklades till rena tempoarbeten.
Tillväxten byggde på hög energianvändning. Mycket kom från den allt billigare oljan, som 1970 stod för tre fjärdedelar av all energiförbrukning. Den var viktig för biltrafiken, industriproduktionen och uppvärmningen av bostäder. Även elproduktionen och eldistributionen byggdes ut kraftig,
bland annat vattenkraften i övre Norrland. Statliga Vattenfall och företaget ASEA (generering av elektricitet och överföring av starkström) blev nav i denna expansion. En satsning gjordes på att utveckla produktion av kärnkraft och flera kärnkraftverk byggdes mot slutet av perioden. Även här var ASEA en central aktör.
Vissa områden gav stora spridningseffekter till andra delar av ekonomin. Ett sådant var bostadsbyggandet, som gynnades av staten. Ett annat var infrastrukturen, som byggdes ut. I första hand gällde det vägnätet. De många grusvägar som byggts under mellankrigstiden förbättrades för att medge högre farter och tyngre transporter. Skogsbruket övergick från flottning av timret till landsvägstransporter. Många vägar asfalterades och broar ersatte färjor. Motorvägsbyggen blev vanliga från och med 1960-talet.
Användningen av personbilar ökade dramatiskt från och med 1950-talet och ersatte cyklar och mopeder. Redan 1953 var Sverige världens fjärde biltätaste land. Bilismen gav också stora spridningseffekter i form av vägar, bensinraffinaderier, bensinstationer och verkstäder. Arbetspendlingen blev enklare och ökade. Flyget blev en viktig del av infrastrukturen efter andra världskriget och användes för både person- och varutransporter. Passagerarflyget, som från början varit ett exklusivt transportmedel, blev billigare och innebar en demokratisering av resandet och turismen. Hushållen och hemmen blev en viktig målgrupp för många producenter. Med ökade inkomster kunde människor köpa så kallade varaktiga konsumtionsvaror, som kunde användas under lång tid. Det gällde bland annat varor som drevs av elektricitet, något som blev möjligt med elektrifieringen av landet. Det var till exempel elektriska strykjärn, dammsugare och elektriska spisar, så småningom kylskåp och frysboxar. Tvättstugor med elektriska maskiner inrättades i flerbostadshus. På landsbygden bildades ofta kollektiva tvättstugeföreningar. Med elektrifieringen blev landet mer upplyst. Fotogenlampor i hemmen byttes ut mot glödlampor och i städerna ersatte elektrisk gatubelysning de tidigare gaslyktorna. Snart fanns upplysta skyltfönster och neonreklam.
Detaljhandeln förändrades dramatiskt under efterkrigstiden. Lanthandlarna på landsbygden och de specialiserade butikerna i städer och tätorter ersattes av självbetjäningsbutiker (snabbköp), där varorna redan var uppvägda, uppmätta och förpackade. Så småningom koncentrerades detaljhandeln till stora matkedjor som Konsum och ICA . Dessa företag representerade konsumentintresset respektive detaljhandelns intresse, och deras butiker konkurrerade ofta ut de mindre livsmedelsbutikerna. Under 1960-talet blev städerna mer kommersialiserade. Gamla stadskärnor revs
för att göra plats för stora varuhus och gågator med butiker. I en senare fas flyttade varuhus och butikskedjor ut till handelsplatser i ytterområden med stora parkeringsplatser.
Staten spelade en viktig roll för att styra ekonomin under dessa rekordår. Valutaregleringen från kriget behölls och bidrog till att stabilisera ekonomin. Kapitalmarknaden reglerades. Arbete och kapital beskattades progressivt, men samtidigt fick företagen goda villkor för att göra avskrivningar, fondera vinster och göra återinvesteringar.
Det statliga ägandet av företag ökade, men fick aldrig någon dominerande roll. Andelen sysselsatta i statligt ägda företag låg hela tiden under 10 procent av samtliga företag. Staten ägde främst sådana verksamheter som ansågs vara viktiga för samhället och medborgarna och svåra att driva i privat vinstsyfte. Det gällde till exempel Televerket (1853), Statens järnvägar
m ö B el F öretaget I kea grundades 1943 som ett postorderföretag för diverse varor och började 1955 sälja möbler efter egen design och med delar som tillverkats hos underleverantörer. Företaget växte och sålde sina produkter genom varuhus i många länder världen över. Företaget satsade på billiga möbler som kunden själv kunde montera ihop och som levererades i platta paket. I marknadsföringen ingick att det var en svensk produkt, även om tillverkningen ofta skedde i andra länder. Bilden visar varuhuset IKEA i Kungens kurva i Huddinge vid tiden när det invigdes 1965. Det var det andra i Sverige, efter varuhuset i Älmhult i Småland. Placeringen i utkanten av staden möjliggjordes av den ökade bilismen.
Bo Persson är fil.dr i historia, forskare och har arbetat som universitetslektor vid Historiska institutionen, Stockholms universitet.
EN PERIFERI I NORR
En historia om Sverige från istid till tjugohundratal
I den här boken beskrivs svensk historia från den senaste istidens slut fram till början av 2000-talet. I centrum för den kronologiska framställningen står människorna och deras sätt att skapa sina liv och forma sina samhällen – hur de organiserat sin försörjning, hur den politiska makten varit fördelad, och vilka trosföreställningar och kulturella uttryck som människor utformat.
Syftet är att läsaren ska kunna följa långa linjer i historien och samtidigt förstå enskilda samhällsprocesser och händelser som ett dynamiskt samspel mellan strukturella betingelser och förändringsprocesser drivna av människors handlingar. Avsikten är att ge en kunskapsbas som gör det möjligt att reflektera över samband och att förstå både förändring och kontinuitet. Kartor, tabeller och bilder kompletterar och fördjupar framställningen.
En perifieri i norr speglar dagens rörliga forskningsläge som rymmer en mångfald av tolkningar. Boken vänder sig till studenter i historia och lärarutbildning på universitet och högskolor, men också till den som vill ta del av den svenska historien i en översiktlig och grundläggande volym.