Kapitel 1
Strategisnack
Jag låg i nattmörkret i min säng och de svettiga lakanen slingrade sig runt benen som bläckfiskarmar. Så fort jag blundade såg jag de grönlysande ögonen från hundratals bebisar framför mig.
Den ondskefulla organisationen Quartus Regnum, QR, höll hela Storvik avskuret från omvärlden. De hade skapat en sorts fabrik där de odlade människobottar fullproppade med superanlag som de stal från oss elever på Storviksskolan. Än så länge var bottarna bara bebisar, men även hur snabbt de växte kunde tydligen styras.
Hur lång tid hade vi i motståndsrörelsen egentligen på oss innan QR:s elitarmé vuxit sig stor nog att bli ostoppbar?
Vid frukostbordet morgonen efter den nattliga aktionen i inkubatorn såg jag att min lillasyster Tina inte heller verkade ha sovit särskilt bra.
– Vilka tröttisar vi har idag då, sa pappa hurtigt. Man skulle kunna tro att det är en samling zombies runt bordet.
– Sluta Holger, kan du inte bara hälla upp kaffet istället?
muttrade mamma. Du vet att december alltid är utmattande för mig.
Pappa blev trumpen, men jag orkade inte säga något stöttande. Magen gjorde uppror av all nervositet och verkade inte alls uppskatta smörgåsen som jag försökte pressa ner.
Skoldagen segade sig fram snigelsakta. När jag och Tina äntligen kommit hem till prylrummet i vår källare tillsammans med Jamila och Simon kunde vi snacka fritt. De andra i motståndsrörelsen var förstås extremt nyfikna på allt som hade hänt i inkubatorn. De hade ju varit tvungna att vänta utanför.
Jag berättade om den enorma salen, fylld med bebisbottar i kuvöser. Om hur stället var övervakat på insidan som en skattkammare. Men jag lät bli att berätta att det var min mentor Eva-Marie som var chef över inkubatorn. Eller att skolans vaktmästare Georg verkade vara någon sorts hacker. Tina skulle ha svårt att hålla masken i skolan och kanske råka försäga sig. Det skulle utsätta henne och hela motståndsgruppen för fara.
Istället berättade jag att jag kanske blivit avslöjad och att det fanns en särskild sorts övervakningskamera som verkade kunna se mig trots att jag var osynlig.
– De snackade om någon bokstavskombination, sa jag.
– Kan du komma ihåg någon av bokstäverna? undrade Jamila.
– Det var definitivt ett S, sa jag. Och kanske ett B. Eller om det var P?
Jamila började namedroppa olika kombinationer medan
vi andra tre satt som fågelholkar och bara glodde.
– Hur gör hon det där? viskade Simon till mig.
Jag ryckte på axlarna och kände mig samtidigt varm i ansiktet. Bara att vara i samma rum som Jamila gjorde mig som vanligt helt skakig.
– Kan ni vara tysta? sa Jamila. Jag försöker hitta informationen i mitt minnespalats.
Vi andra sneglade på varandra men höll tyst för att inte störa.
– Såklart! utbrast hon. Det var FPS, eller hur?
Jag gapade mot henne, men jag var inte särskilt förvånad.
– Exakt, nickade jag.
– FPS, sa Tina. Alltså frames per second, betyder bilder per sekund.
Tina upphörde aldrig att överraska. Hon kunde rabbla fakta om de mest oväntade grejer.
– Just det, sa Jamila. Det är ett begrepp som används när man snackar om gamingdatorer och deras prestanda.
Hur kunde Jamila veta sådant? Det fanns ju knappt några datorer i Storvik. Internet funkade ändå inte.
– Jag får jobba med gymnasiets läroböcker i teknik och sådant, för annars blir jag så uttråkad, sa Jamila som om hon läst mina tankar.
Jag nickade imponerat.
– Det handlar om hur många bilder skärmen kan visa per sekund, fortsatte hon. Ju högre FPS, desto snabbare och smidigare visas rörliga bilder på skärmen. Vid femton FPS eller lägre uppfattar det mänskliga ögat bildsekvensen som hackig. Film brukar normalt visas i tjugofyra FPS.
Jamila blundade medan hon pratade, som om hon läste från en manual på insidan av ögonlocken.
– De sa något om tvåhundra, mindes jag.
– Det förklarar saken! utbrast hon och slog upp ögonen.
Dina egenskaper som tidstänjare låter dig glida in i utrymmet mellan sekunderna, så att du kan vara i nästan-nuet. Det visste vi redan. En vanlig kamera, med den gamla tekniken, skapar ett så lågt antal FPS att du kan gömma dig bland hundradelarna.
– Jo, jag vet, men …, började jag.
– Med tvåhundra FPS är informationsåtergivningen så tät, tidsmässigt alltså, att det inte finns tillräckligt med hundradelar som döljer dig!
Jamila såg uppeldad ut, som om detta var något bra.
Själv hade jag svårt att hänga med men begrep i alla fall att det var dåliga nyheter.
– Tror ni det syns att det var Yrjö? frågade Simon.
– Om de misstänker att det är en tidstänjare behöver de nog inte se ansiktet för att veta vem det är. Du är en på miljarden, sa Jamila till mig.
Jag bet mig i kinden. I skolan hade Eva-Marie inte visat med en min att hon sett mig vid inkubatorn. Jag undrade varför.
All oro fick paniken att växa i bröstet.
– Någon som vill ha mellis? sa jag för att tänka på annat. Jag tror vi har bullar i frysen.
– Jag blandar saft! sa Tina.
– Mamma vill inte att vi tar saft, sa jag.
Pratet om fika fick mig att tänka på de få gånger vi varit
hemma hos vår granne, Ragnar. Det väckte genast mitt dåliga samvete. Jag litade inte på Ragnar, men allt han hittills sagt hade visat sig vara sant. Hur otroligt det än lät. Jag var skyldig honom en ursäkt nästa gång vi sågs.
Det sprakade till i mina öron, vilket betydde att jag snart skulle höra en röst inuti huvudet. Det var Victoria som ville prata med mig.
Länken har börjat lösas upp.
Victoria hade bott i mitt rum innan hon och hennes familj deporterades från Storvik. Hon hade varit QR på spåren och de hade inte längre kunnat tillåta henne att vara kvar. Länken hon pratade om var det halsband som hon lämnat kvar och som sjunkit in genom min hud när jag provat det. Hon hade en likadan länk, och på något sätt kunde vi kommunicera med varandra genom dem.
– Vänta, Victoria är här, sa jag till de andra som genast tystnade.
Jag kan snart inte nå dig längre.
Jamila muttrade något om hur mycket enklare det varit om det var hon som kunde prata med Victoria. Jag var tvungen att hålla med.
– Kan du hjälpa oss från utsidan? frågade jag Victoria.
Tyvärr. Jag kan inte ens hitta Storvik på Google maps längre. Det är som om ni har försvunnit.
Det började spraka obehagligt i mina öron.
– Jag måste fråga en annan sak, sa jag. Innan det är för sent.
De andra såg tysta på mig. Victoria svarade inte, men jag kände att hon fortfarande var där.
– Minns du Simon? frågade jag.
Simon rodnade som en tomat. Han och Victoria hade varit vänner innan hon försvann, och han saknade henne fortfarande. Det kändes taskigt att behöva fråga inför de andra, men jag hoppades att Victorias svar skulle göra att han förlät mig. Och det skulle kanske inte komma fler chanser.
Självklart minns jag Simon. Jag önskar att jag hade haft tid att förklara för honom. Men allt hände så snabbt. Om ni klarar att förstöra QR:s planer, om ni lyckas med det jag misslyckades med, så hoppas jag få träffa honom igen. På andra sidan.
– Tack Victoria, sa jag.
Säg inte mitt namn högt. Vi vet inte om vi är avlyssnade.
Så var hon borta.
Jag berättade för de andra om vad Victoria sagt om länken. Det om Simon tänkte jag ta enskilt, senare.
– Länken är ju tillverkad av telium, sa Jamila. Det stämmer att det är ett instabilt grundämne. Tekniken befinner sig bara på forskningsstadiet ännu. Du kommer förlora kontakten med henne inom kort.
Simon bleknade.
– Hon är i fara på grund av oss, sa han. Jag är glad att hon hjälper oss, men jag önskar att hon inte behövde vara en del av det här.
– Hon var en del av det här långt före oss, sa Jamila. Och det är inte precis vårt fel att vi måste göra motstånd.
– Vi måste sätta stopp för de här galenskaperna, sa jag. En gång för alla.
HAR DU VAD SOM KRÄVS?
Storvik – och hela världen – är i fara. Den hemliga organisationen Quartus Regnum odlar människobottar med superkrafter stulna från stadens barn. Om bottarna blir klara är QR ostoppbara. Fienden tar till alltmer våldsamma metoder för att slå ut motståndsrörelsen, och tiden rinner ut för Yrjö, Tina, Jamila och Simon. Frågan är: Har någon av dem den superkraft som krävs för att besegra QR?
Det står klart att kampen är på liv och död. Samtidigt tvingas Yrjö fatta ett omöjligt beslut som sliter honom i bitar. Kan han få hjälp från oväntat håll i den oundvikliga slutstriden?
Tredje och sista delen i Storvikstrilogin –en sci-fi-serie om vänskap, mod och en livsfarlig kamp mot ondskan.