9789132215100

Malin Edgren

Illustrationer av Jennifer Berglund

Malin Edgren

REKORD-KOMPISAR

Illustrationer av Jennifer Berglund

Läs mer om Malin Edgren och Jennifer Berglund på

wahlstroms.se

© Text: Malin Edgren 2023

© Bild: Jennifer Berglund 2023

Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2023

Omslagsformgivning: Rebecka Neumann

Sättning: RPform, Richard Persson

Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2023

ISBN 978-91-32-21510-0

B. Wahlströms Bokförlag ingår i

Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

VÄRLDSBÄST(ISAR)

Om man vill bli världsbäst på något behöver man träna. Det säger min morfar. Han säger en massa andra saker också som inte alltid är sanna, men just det där med träningen tror jag stämmer. Ibland är det tråkigt att träna, om tålamodet tar slut. Då hjälper det att man har en kompis som också tränar på något.

Min bästa kompis Shirin går i samma klass som jag. Vi har alltid roligt tillsammans, och så har vi en grej gemensamt. En jobbig grej. Ingen av våra pappor finns längre.

Min pappa åkte till sjukhuset när jag var fem och kom aldrig hem igen.

Shirins pappa ramlade i vattnet och försvann. Det var när Shirins familj och en massa andra

människor åkte över ett stort hav i en pytteliten båt som ingen kunde segla. Fast det är helkasst att vi inte har våra pappor, är det skönt att Shirin och jag kan sakna dem tillsammans. Det blir mindre ensamt då.

Sedan Shirins pappa försvann är hon och hennes mamma livrädda för vatten. Men Shirin har ändå bestämt sig. Hon ska bli sjökapten när hon blir stor, för sjökaptener vet allt om båtar. Det är världens bästa idé, för en sjökapten är ju inte rädd för vatten. Shirin är den modigaste personen jag vet.

I somras, när jag skulle slå världsrekord i fortcykling, skulle Shirin gå på seglarskola. Fast hon berättade aldrig det för sin mamma, så det blev inget. Faktiskt var det rätt mycket med sommarlovet som inte blev som vi tänkt oss, även om det blev rätt bra ändå.

Men nu har vi en ny plan. Vi ska börja på

sjöscouterna!

Jag har aldrig gått i scouterna förut, men det verkar superkul. Tydligen får man lära sig att knyta svåra knutar och göra upp riktig eld och

sånt. Och i sjöscouterna får man lära sig segla också. Och så blir man med i samma lag som kungen. För kungen är också scout, det har morfar sagt.

Jag känner på mig att det kommer bli hur bra som helst. För är det något som Shirin och jag är världsbäst på, så är det att lösa saker tillsammans. Det är så det är när man är rekordkompisar!

REDO

Första dagen i trean var succé direkt! En i klassen hade fått en tandställning som var knallgrön. En annan hade simmat med riktiga delfiner i ett hav. En tredje hade somnat på stranden med solglasögon på sig, så han hade fått som ett par ljusa brillor i ansiktet. Nästan som masken på en superhjälte.

Men inget slog hur mycket alla ville höra om min arm när de fick se MITT GIPS! Jag berättade om cykelvurpan på ett nytt sätt varje gång, eftersom det blir så tjatigt att säga samma sak om och om igen.

Innan skolan började igen hade bara fyra

personer hunnit skriva på gipset. Först stod det såklart SHIRIN med megastora bokstäver. Hon

är ju min bästis, så hon fick skriva hur stort hon ville.

Sedan stod det Eljard med skrivstil. Han är min andra bästis, och också min morfar. Han skriver med skrivstil eftersom han är född på stenåldern. Det var det enda som fanns på hans tid, förutom grottmålningar.

Under morfars namn hade Ville kluddat. Det är min halvbror. Fast han är bara två år, så han kan inte skriva riktiga bokstäver än. Han gjorde en gul krumelur istället som mest såg ut som en halväten lussekatt.

Och sist, med min finaste självlysande penna, stod det Joni Haglund. Det är jag.

Nu hade alla i klassen ritat så mycket att det inte fanns någon plats kvar på hela gipset. Fröken Anders som var sist fick skriva utanför, direkt på handen. Han frågade när jag skulle ta av gipset.

– Det är inte riktigt bestämt, sa jag. Men före jul i alla fall.

Dagen när det äntligen var dags för första scoutträffen följde Shirin med mig hem efter skolan. När vi klivit av skolbussen gick vi längs grusvägen till mitt hus. Vi turades om att sparka på en sten som jag hittat några dagar tidigare.

– Undrar om vi känner någon mer som är med på scouterna? sa Shirin.

– Hoppas ledarna är roliga, sa jag.

– Jag har hört att man får massa märken som man ska ha på kläderna, sa Shirin.

Gruset dammade runt våra skor. Jag fick in en fullträff på stenen. Den flög flera meter framåt men sladdade sedan ner i diket och försvann.

Synd, för det var en perfekt sten.

– Du, sa Shirin.

– Ja?

– Du vet att jag inte kan simma, va? Shirin tittade ner i marken.

– Men det är ju bara för att du inte har lärt dig än, sa jag.

– Fast jag tror att man måste kunna det på scouterna. Det stod i alla fall så på papperet när man anmälde sig.

Jag krokade min ogipsade arm runt Shirins och började ta hoppsasteg framåt. Det verkade få henne att sluta tänka på det där med att hon inte kan simma.

Vi tog mackor och chokladmjölk till mellis.

Jag blandade i minst tio skedar chokladpulver i mjölken eftersom ingen var hemma och sa stopp. Det blev bara lite jättestarkt.

När mamma äntligen kom hem stod vi redan ute och väntade.

– Här är det några som är redo! sa hon. Ni vet väl att man säger så om scouter? Alltid redo.

– Varför då? frågade Shirin.

– Ska vi åka nu? sa jag.

– Jag ska bara hämta en frukt till Ville, sa mamma. Sätt er i bilen så länge.

Ville blev glad när han fick syn på oss.

– Han är så gullig, sa Shirin. Titta på hans små

skrattgropar!

Shirin gillar småbarn. Det beror säkert på att hon har flera stycken hemma så hon är mer van än jag. Jag tycker för det mesta att Ville är rätt

trist. Jag försöker vänja mig eftersom jag vet att man inte får lämna tillbaka barn. Inte ens om det bara är ett halvsyskon. Jag vill oftast inte att Ville ska vara med oss och leka, men Shirin säger jämt att han visst får det.

– Han kan vara vårt tama lejon, brukar hon säga. Eller någon sorts pokémon.

En kladdig och skrikande pokémon då.

– Okej, nu åker vi! sa mamma och startade bilen.

Shirin och jag såg på varandra. Äntligen! Det gick nästan inte att sitta still, så vi hoppade upp och ner på sätet båda två.

Vägen till scouterna tog aldrig slut.

– Är vi framme snart? frågade jag igen.

– Men för trettioelfte gången! sa mamma.

Då var vi äntligen där.

Mamma parkerade på en grusplan. Det fanns

tre jättelånga bryggor som gick ut i vattnet.

Närmast land låg de minsta båtarna och längre ut de största. Jag undrade vilka båtar vi skulle få segla.

En grupp barn och ett par vuxna stod redan samlade nere vid vattnet.

– Spring inte ut på bryggan, sa mamma till oss. Som om vi var några småungar som inte fattade det själva.

Ville gnällde och vred sig som en mask för att ta sig loss. Men mamma använde sina supermammakrafter och höll fast honom under sin arm, så han var chanslös. Hans små springskor bara vispade i luften.

– Här kommer fler nya scouter, ser jag! sa en som kom för att möta oss.

Han hade vanligt brunt hår, vanligt skägg och en vanlig rund mage, som alla vuxna ungefär. Det enda ovanliga som gjorde att vi såg att han var scout, var den blå skjortan fullproppad med snygga tygmärken.

– Jag heter Björn. Är det ni som är Joni och Shirin?

Vi nickade.

– Går det bra att jag lämnar er här? sa

mamma. Så åker Ville och jag och handlar under tiden.

– Alla barn ska ha flytväst, sa Björn.

– Oj! sa mamma. Det hade jag glömt.

– Vi har extra som de kan låna, sa Björn. Vi går och hämtar varsin.

– Tack snälla, sa mamma med sin stressröst.

Vi ska ordna flytvästar till nästa vecka!

– Det är lugnt, sa Björn.

Han började gå mot ett av husen och vi följde efter.

– Hejdå! Ha så kul, ropade mamma efter oss. Och glöm inte att ta det lugnt med armen, Joni!

– Jaja, sa jag.

Ville tjöt ända tills mamma stängde bildörren.

Jag tycker nog inte att han är så lik ett tamt lejon, oavsett vad Shirin säger. Mer som en vrålapa.

På djupt vatten!

Joni och bästisen Shirin ska börja i sjöscouterna och lära sig segla, eftersom Shirin vill bli sjökapten när hon blir stor. Men det finns ett litet problem … Shirin kan inte simma. Tur att Joni kommer på en smart lösning utan att behöva blanda in någon

vuxen.

Planen hade varit helt perfekt – om inte båten drivit iväg till sjöss, och om inte Jonis arm varit gipsad. Hur ska Joni och Shirin ta sig i land igen?

Rekordkompisar är uppföljaren till Rekordsommar. På med flytvästen så kastar vi loss!