© Moa de Bruin 2023
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2023 © Omslag: Annika Bäckström
Citaten på s. 9, 220 och 221 kommer från Leende guldbruna ögon som är skriven av Olle Bergman.
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettand 2023
ISBN 978-91-29-74177-3
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Läs mer om Moa de Bruin på rabensjogren.se
Måndag, 17:56
Kära nya dagbok, välkommen till mitt liv! Just nu ligger du uppslagen på mitt skrivbord, helt blank och tom. Ja, förutom det jag precis skrev. Och det jag skrev nu. Och nu. Och … Okej, jag ska sluta. Du fattar, kära dagbok. Just nu är du till största del blank och tom men snart kommer du fyllas med allt som händer i mitt liv. Jag som skriver heter Vera Linnea
Svanson och jag är femton år och svincool! Min familj är rik, jag brukar bada i ett badkar fullt av pengar och jag har fyra tuffa storasyrror som gärna skjutsar mig på sina snabba motorcyklar.
Skoja.
Mitt liv ser inte ut så. Jag är elva år och igår tvingade min mamma mig att städa mitt rum, bara för att ge ett ocoolt exempel. Det var en vidrig städning för under min säng hittade jag gamla matrester som nog har legat där sen i julas.
Va? Vem som hade lagt matresterna där?
Det spelar väl ingen roll, kära dagbok.
Va? Vad sa du nu då?
Okej, JAG hade lagt matresterna där, om det nu ska vara så himla noga. Ursäkta mig att jag glömmer bort att ta ner disken till köket ibland.
Vad mer då? Jo, min familj är inte speciellt rik. Mamma och pappa tjatar alltid om att pengar inte växer på träd. Vilket
är ett totalt faktafel för pengar är papper som kommer från träd. Fake news från mamma och pappa, med andra ord.
Jag har heller inga tuffa storasyrror. Jag har en storebror som heter Svante. Han är youtuber och fastlimmad vid sin vloggkamera. Ibland tror jag att han kom ut ur mammas mage med en go pro. En go pro är en liten, liten filmkamera och jo, jag tror att man kan födas med en sådan.
Sen får vi inte glömma Olivia. Det bästa med henne är att hon har en supersmart äldre syster – och den supersmarta
äldre systern råkar vara jag. Med en väldigt snäll röst brukar jag tala om för Olivia hur hon ska leva sitt liv. Typ att hon ska hämta saker åt mig, klia mig på ryggen eller acceptera att jag väljer film när vi har fredagsmys. Olivia säger att jag försöker bestämma över henne. Själv ser jag det som att jag hjälper henne att bli en bra person så att hon kan göra bra reklam för lillasystersläktet. Vem vill inte göra bra reklam liksom?
Jag har en moster som heter Bibban också. Imorse när mamma skulle skjutsa mig och Olivia till skolan hittade vi
henne på husväggen. Jo, jag vet, det där lät konstigt eftersom det var konstigt. Bibban klättrade på fasaden med specialhandskar och specialskor. Kappan fladdrade i vinden. Hon har alltid en kappa med stora fickor på sig, förstår du, kära dagbok. Fickorna kallar hon för allt-i-allo-hållare och där förvarar hon allt möjligt. En gång fick hon upp en cykelnyckel som hon letat efter i fem år. Så djupa är fickorna.
– Vad håller du på med? utbrast mamma.
– Mission impossible, pustade Bibban.
Mission Impossible är en film där huvudpersonen klättrar uppför husväggar. Huvudpersonen är också en hemlig agent. Det är inte Bibban. Hon har sökt till polishögskolan massor av gånger och medan hon väntar på att komma in tränar hon på att lösa sina egna brott. Hon brukar säga att hon är ”polis i anden”. Jag vet inte exakt vad det betyder, men jag tror att hon menar att hon är polis innerst inne liksom.
– Jag … öhhhhhh … aahhhhgghh, fortsatte Bibban pusta. Jag övar … för … öhghhg … en … hemlig … AAAIIIHHHA!
Det där sista skrek hon samtidigt som hon förlorade greppet om husfasaden och kanade ner mot marken så att fasadputsen yrde om henne. Vi har ett rosa hus, förstår du, kära dagbok, så det blev ett rosa moln kring Bibban. Rätt tjusigt faktiskt. När hon landade på marken syntes stora rivspår i
väggen efter specialhandskarna och skorna. Med lite fantasi kunde man tro att en väldigt arg katt hade klöst på husväggen.
– … operation, avslutade Bibban när hon stod på marken. Jag övar för en hemlig polisoperation. Precis som i Mission Impossible. Det var det jag skulle säga.
Mamma stirrade på husväggen.
– Bosse kommer inte bli glad när han ser att du har förstört fasaden.
– Rikets säkerhet går väl ändå före en vägg, sa Bibban.
– Vi renoverade den förra året, påpekade mamma.
Hon bad Bibban att öva hemliga operationer på sitt eget hus. Bibban bor bara fem meter bort, hon är granne med oss, så det är inte som att hon måste gå speciellt långt.
Jaja, tillbaka till dig, kära dagbok. Vad ska jag döpa dig till?
Jag har haft tre dagböcker tidigare. De hette Blåmögel, Dammtuss och Skoskav. Vad ska du heta? Hmm … Jo! Nu vet jag. Jag döper dig till … DEGBOK! Perfekt namn ju. För det första låter det nästan som dagbok, och för det andra, om jag råkar nämna dig högt så kommer folk tro att jag pratar om degar och bakning. Hur smart som helst!
Över och ut, Bibban lekte hemlig snut
Tisdag, 18:18
Kära Degbok, av alla degar är du och pepparkaksdeg de bästa!! Jopp, så är det. Och min bästa granne, han heter Hugo. När jag kom in på mitt rum efter skolan satt Hugo utanför fönstret. Ja, alltså mitt rum ligger på andra våningen i vårt rosa hus och utanför fönstret finns ett litet tak. Där kan man klättra upp rätt enkelt, även utan sådana där specialhandskar som Bibban har. Fast egentligen får vi inte göra det, så det är min och Hugos hemlighet att han brukar hälsa på den vägen. Nu såg han ut att frysa för det regnade ute och det ljusbruna håret var fuktigt mot pannan. Jag öppnade fönstret och Hugo hoppade in i mitt rum. Hans ögon var som vanligt guldbruna och leende. En låt började spelas upp i mitt huvud. Leende guldbruna ögon har jag förälskat mig i … na na na. Den låten brukar mormor spela och jag tänker ofta på den när jag ser Hugo.
– Tja, sa han.
Han log och drog bort luggen från pannan. Nu stod det ljusbruna håret rakt upp istället. Det såg gulligt ut.
– Tja, sa jag.
För ett tag sen var jag och Hugo ihop. Men han gjorde slut med mig på grund av en lapp som revs ut från dagboken jag hade då, och som hamnade fel. Möjligen att den skrevs fel också. Alltså, det var jag som skrev lappen. Och det var inte supersnälla saker. Men jag menade inget av det och det var såklart inte meningen att Hugo skulle läsa det heller. Herregud, i en dagbok ska man väl kunna skriva vad man vill? Tyvärr ledde det till att Hugo gjorde slut med mig och jag var helt förstörd i tusen dagar. Eller i alla fall tre dagar. Jag minns inte exakt. Det ledde också till att jag numera har lås på min skrivbordslåda.
Jaja, jag orkar inte skriva jättelångt om det. Efter en del missförstånd blev jag och Hugo i alla fall sams och han ville bli ihop med mig igen. Men då var jag inte lika ledsen längre och sa faktiskt nej. För … det kändes rätt att säga nej helt enkelt. Så nu är vi bara vänner.
När Hugo hade hoppat in i mitt rum och stängt fönstret efter sig satte han sig på sängkanten och jag satte mig bredvid honom. Han har små fräknar på näsan som är väldigt gulliga.
– Hur är det med dig då? sa Hugo.
– Bra, sa jag.
Jag upptäckte en ny fräken på hans näsa, eller liksom bredvid näsan. Jag är helt säker på att jag inte har sett den innan!
– Visst var maten äcklig i skolan idag? sa Hugo.
Jag hummade och undrade i tanken om hans läppar alltid hade varit så där ljust röda.
– Hallå? sa Hugo.
– Mm, sa jag och tänkte på de gånger som vi har pussats.
Hugos läppar är mjuka som marshmallows, det ska du veta, kära Degbok.
– Vad tyckte du att det smakade? sa Hugo.
– Marshmallows, sa jag.
– Tyckte du att fisken smakade marshmallows? sa Hugo.
Då var det som om min hjärna kopplade att jag och Hugo pratade om två helt olika saker. Pinsamt! Jag ville sjunka ner genom sängen, helst hela vägen ner till vår källare där det är mörkt och svalt och där jag kunde kyla ner mitt stekheta ansikte.
Jag stammade något och for upp från sängen och började städa bland grejerna på mitt skrivbord. Jag behövde akut något att göra med händerna.
– Jag hörde en bra låt igår, sa jag mest för att ha något att säga.
Hugo nickade.
– Det är ju najs att kunna sjunga bra, fortsatte jag.
Hugo nickade igen. Jag babblade på om att jag älskar folk
som kan sjunga och att det är coolt att kunna spela gitarr och bla bla. Jag vet inte ens om Hugo lyssnade och jag vet knappt vad jag sa. Jag behövde bara få bort alla tankar om mjuka läppar och ville helst slippa titta på Hugo. När jag babblat och skuggstädat mitt skrivbord en stund kändes det som att jag hade städat bort den pinsamma stämningen också. Puh! Sen lyssnade jag och Hugo på musik hela kvällen.
Över och ut, pinsam stämning – absolut
Ps. Skuggstäda betyder att man städar fast man inte städar. Man flyttar mest runt på grejerna och sen är man klar. En perfekt form av städning om du frågar mig, kära Degbok.
Hallå?! Hur är det möjligt att Vera inte fick rollen som regissör i skolpjäsen? Det är ju hennes absoluta drömgrej! Och vad
händer egentligen med Hugo? Han gör succé på Tiktok och får en massa kommentarer om hur fina guldbruna ögon han har. URSÄKTA? Det var faktiskt Vera som kom på att hans ögon är leende och guldbruna!
Hemma försvinner pappas tacoförråd och ungefär samtidigt
gör moster Bibban en helomvändning från wannabe-polis till kriminell. Men värst av allt: bästisen Lise ska flytta! Kommer
Vera bli ensammast i världen nu?
Vera Svansons dagbok för trädgårdstomtar och superkära är den fjärde, fristående boken om den helknäppa familjen Svanson. Let’s go!
