Läs mer om Moa de Bruin på rabensjogren.se
© Moa de Bruin 2021 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2021 © Omslag: Annika Bäckström Citatet på s. 12 och 26 kommer från Leende guldbruna ögon som är skriven av Olle Bergman. Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettand 2021 ISBN 978-91-29-72993-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Tisdag, 18:18 Kära dagbok 2.0, Vera här! Din ägarinna – med rätt att skriva dagbok. Varför skriver jag dagbok 2.0, kanske du undrar? Jo för 2.0 skriver man när något är nytt och uppdaterat. Du är helt ny! Min förra dagbok hette Blåmögel. Dig, kära nya dagbok, döper jag till … hm … jag döper dig härmed till … Jo! Nu vet jag. Får jag be om en trumvirvel? Tackarrr! Du ska heta: Daaaaaaammmmmm…tuss! Dammtuss! Om jag någon gång råkar nämna dig högt så tror alla att du är kvalster under sängen. Absolut inte en dagbok. Jag – Alla som vill tjuvläsa i dig 1–0 En dålig grej med dig, kära Dammtuss: Du är känslig för vatten. Två bra grejer med dig, kära Dammtuss: Du är bra på att lyssna.
5
Du är bra på att absorbera blyerts. Själv är jag bra på att dricka chokladmilkshake utan att få brain freeze, spela teater och skriva. Jag älskar att skriva, det kommer du snart att märka. Heter jag Dalbana i efternamn än? Nix. Jag heter fortfarande Svanson. Men om jag och min bästis Lise Berg i fram tiden får en tv-show tillsammans, då är det livsviktigt att jag döper om mig till Dalbana. En kittlande liveshow med Berg och Dalbana kommer den att heta. Du hör ju, Svanson hade inte alls passat lika bra. Om du undrar hur gammal den hand som håller i pennan är så kan jag meddela att den är elva år, sju månader och två veckor. Det vill säga – jag är elva år, sju månader och två veckor. Men vem räknar? Jag räknar! När jag var liten trodde jag att jag kunde gå om min storebror Svante i ålder men nu vet jag att det aldrig kommer att hända. Jag kommer alltid att vara två år yngre. Å andra sidan kommer jag alltid att vara fem år äldre än min lillasyster Olivia. Ha! Min mamma heter Mimmi, pappa heter Bosse och så har jag en moster som heter Bibban. Bibban bor i huset bredvid vårt. Hon är dock inte hemma hos sig speciellt ofta, hon är
6
mest hos oss. Ibland undrar jag om hon ens sover hos sig själv? Ingen vet riktigt. På sommaren är Bibbans trädgård full med maskrosor och oregano. Oregano är en krydda som man kan ha på pizza till exempel. Bibban odlade först oreganon i en rabatt men sen växte den sig vild över hela trädgården. De gånger hon klipper gräset luktar det Vesuvio i halva kvarteret. Min moster har alltid en svart kappa med stora fickor på sig, eller allt-i-allo-hållare som hon kallar fickorna. I dem förvarar hon allt från ätbara saker till skruvmejslar, gem och glödlampor. En gång när vi skulle baka pizza plockade hon upp alla ingredienser ur allt-i-allo-hållarna och så kryddade vi med oregano från hennes trädgård. Tyvärr smakade pizzan som om den hade legat i någons ficka i tre år, vilket inte var så konstigt, med tanke på var vi hade hittat de flesta ingredienserna. Okej, kära Dammtuss, här kommer viktig information. Du har din bostad i min skrivbordslåda och det finns två nödutgångar: ut genom fönstret (rakt fram) eller genom en vanlig dörr (bakom dig). Kom ihåg att rädda dig själv först, innan du räddar någon annan. Svante eller Olivia får under inga omständigheter läsa en enda rad i dig. Bra. Tack.
Över och ut, du har gjort debut, kära Dammtuss! 7
Onsdag, 20:02 Kära Dammtuss, idag när jag kom ner till köket stod pappa och stekte tacofärs. Jag blev noll procent förvånad. Min pappa älskar tacos. Alla gillar väl tacos, tänker du kära Dammtuss. Jo visst. Men när jag skriver att pappa älskar tacos så menar jag att det flyter tacosås i venerna på honom. Han äter det jämt. På köksbordet stod det ett stort fat som var fyllt med majs, tomat, sallad, gurka, riven ost, paprika, ananas och banan. Ovanpå alla grönsaker hade pappa klickat ut kluttar med gräddfil. – Jag vill göra fint! utbrast han. Man äter med ögonen också. – Äta med ögonen? sa Olivia. Pappa nickade och förklarade att man äter minst lika mycket med ögonen som med munnen. Moster Bibban kom in i köket med sin svarta kappa svepande kring benen. Hon satte sig vid bordet mellan mamma och Svante och plockade upp en servett ur sin allt-i-allo-hållare, och fäste den under hakan.
8
Pappa klingade i ett glas. – Lystring, kära familj, sa han. Innan vi äter skulle jag vilja hålla ett TT. Om du undrar vad ett TT är, kära Dammtuss, så är det en förkortning för TacoTal. Pappa brukar hålla sådana. Idag sa han att vi dessutom hade något att fira. Han gjorde en trumvirvel med händerna i luften. Jag satt på helspänn. – Vi firar … NACHO-NALDAGEN! utbrast pappa. En helt ny högtidsdag tillägnad världens bästa mat! Han såg så glad ut att man hade kunnat tro att någon gett honom en årsförbrukning av riven ost. Hans ögon tindrade som diamanter när han fortsatte prata. – Vad vore vår familj utan tacos? – Helt normal kanske? muttrade Svante. Pappa lyssnade inte. – I vår familj har vi en tradition av att äta mycket tacos. Eller hur? I många år har vi ätit den ena delikata tacomåltiden efter den andra. Jag suckade inombords för jag vet att när pappa börjar med sitt prat om tacos kan han hålla på hur länge som helst. Bla bla tacos bla bla nachos bla bla … Mitt i allt bla bla slog det upp en låga bakom pappa. Ja, alltså en eldslåga. Det brann i stekpannan med tacofärs!
9
– Bla bla bla …, mässade pappa. Ni vet ju att jag … – BRINNER! avbröt mamma. – Precis, sa pappa. Ni vet ju att jag brinner för det här. – Nej, alltså det brinner! skrek Bibban. – Jo, jag vet att jag brinner, sa pappa. Sluta avbryta mig. – SPISEN BRINNER! tjöt vi alla i en mun. Pappa snodde runt. Stekpannan var övertänd. – DET BRINNER! skrek pappa. Varför säger ni inget? Mamma rusade mot städskåpet där brandsläckaren stod. Samtidigt slet Bibban av sig sin svarta kappa. Hon kastade sig fram och slängde kappan över lågan. Mamma fick fatt i brandsläckaren och snodde runt och sprutade skum över både spisen och Bibban. Mest över Bibban, faktiskt. Jag måste säga att jag kände mig chockad, kära Dammtuss. Det var vi nog allihop. Alla utom Olivia. – Titta! ropade hon glatt. Jag vred blicken mot min lillasyster. Hon satt med huvudet bakåtlutat och blundade, och på var ögonlock hade hon lagt en klutt med gräddfil. – Men vad gör du? utbrast Svante. – Jag äter med ögonen! pep Olivia. Mmm just precis. Min lillasyster är kanske inte det skarpaste tacochipset i påsen, om man säger så.
10
Som du kanske förstår, kära Dammtuss, blev det aldrig något firande av Nachonaldagen.
Över och ut, elden släcktes på en minut (tur!)
11
Torsdag, 18:33 Kära Dammtuss, äntligen ska vi sätta upp en ny pjäs i skolan! Åh, vad jag har längtat! Vår dramalärare Mona hade med sig det nya manuset till lektionen idag. Jag satt bredvid Lise. Några stolar ifrån oss i aulan satt Hugo. Ja, kära Dammtuss, den Hugo. Min granne. Han med de guldbruna ögonen. Jag tänkte på den där låten som mormor brukar spela. Leende guldbruna ögon na na … – Va? sa Lise. – Va? sa jag. – Vad sjunger du på? Det var då jag insåg att jag hade nynnat högt. – Nä vadå, inget? sa jag. Jag orkade inte förklara för Lise att den där låten alltid spelas upp i mitt huvud när jag ser Hugo. I höstas var både Lise och jag kära i honom. Ett tag var jag rädd att det skulle förstöra mellan oss och att vi skulle sluta vara bästa kompisar. Men efter en del missförstånd ordnade allt upp sig. I höstas skulle Hugo också spela tuff och så, eftersom han
12
var ny i skolan. Men det gör han inte längre, spelar tuff alltså. Nuförtiden är Hugo sig själv. Schyst och rolig. Jag sneglade bort mot Hugo. Han satt bredvid en tjej med långt, mörkt hår. – Det är Salma, viskade Lise i örat på mig. – Jag vet, viskade jag tillbaka. Salma har precis börjat i vår dramagrupp, hon går i Hugos klass, i sexan. Jag och Lise går i femman. Jag vet inte om Salma hörde att vi viskade om henne, men hon tittade i alla fall åt vårt håll. – Är inte det där din granne? hörde jag hur hon frågade Hugo. Hugo vände sig om och vinkade. Jag vinkade tillbaka. – Är det du som är Svantes syster? ropade Salma till mig. – Ja, jo …, sa jag. Det är många som känner till Svante från Youtube nuförtiden. Efter att han gjorde en video med en tacotårta fick han massor av nya prenumeranter. Jag tycker det är rätt pinsamt att många känner till min brorsa. Eller … okej, lite, lite mallig blir jag också. Lite! Säg aldrig det till Svante bara, kära Dammtuss. Mona klev upp på scenen och surret i aulan tystande. Hon hade en bunt papper i handen.
13
– Det är dags att sätta upp vår nästa pjäs, sa hon. Mitt förslag är att vi ska spela Harmlet. Hon pausade och log innan hon fortsatte: – Det är jag som har skrivit manuset. Hon berättade att pjäsen handlar om den harmlösa prins Harmlet och den ädla jungfrun Ofredia, som räddar Harmlet från onda vålnader. Jag kände hur det började pirra i magen, så där som det alltid gör när det är dags att sätta upp en ny pjäs. Jag älskar att spela teater! Jag älskar den stora scenen, den röda ridån och alla stolsrader för publiken. Aulan är min bästa plats på skolan. Kanske i hela världen? Mona påminde oss om att hon har varit dramalärare på vår skola i många år, men Harmlet har aldrig tidigare spelats. Hon skrev manuset när hon var ung, innan datorer fanns. Minna började vifta med handen. – Men hur skrev du då? frågade hon. Om du inte hade en dator? – Med en penna kanske, föreslog Hampus. Några fnissade. – Nej, faktiskt på en skrivmaskin, svarade Mona. Fattar du, kära Dammtuss?! Mona skrev manuset någon gång på 1900-talet! På en skrivmaskin! Minna räknade på
14
fingrarna och sa att det måste betyda att manuset är typ hundra år gammalt. – Nja, kanske inte riktigt hundra år, sa Mona. Men det är gammalt och det här är den enda utskrift som finns än så länge. – Hur ska vi kunna öva på våra repliker om det bara finns ett manus? frågade jag. Mona svarade att om vi tyckte att pjäsen verkade rolig skulle hon göra fler kopior. – Röstar ni för att vi sätter upp Harmlet? undrade hon. Alla räckte upp handen. I samma stund hördes ett ljud bakom ridån. En person med en skramlande nyckelknippa i bältet kom in på scenen med rumpan före. Hon släpade på en stor rekvisitabox och stannade förvånat upp när hon fick syn på oss. – Jaha, oj, jag visste inte att det var lektion här. – Ingen fara, sa Mona. Klassen, det här är Henrietta Örn, vår nya vaktmästare. Henrietta ställde sig med benen brett isär och händerna i sidan. Hennes byxor hade stora fickor, nästan lika stora som på Bibbans kappa. – Japp, sa hon. Det är jag som kommer att ha koll på den här aulan, och hela skolan, från och med nu.
15
Sen gav hon oss en lång blick, innan hon återgick till att släpa den stora rekvisitaboxen till … Ja, vart hon nu skulle släpa den. Åh! Jag längtar tills vi får våra roller och börjar repetera!
Över och ut, teater-njut!
16
Ojojoj, nu händer det grejer i Veras liv! Mamma har blivit yogatokig, pappa renoverar sönder köket och lillasyster Olivia ska bli mormor! Och i skolan hotar rektorn med att riva aulan där dramagruppen håller till. Det får bara inte hända! Vera älskar dramalektionerna, att stå på scen är det bästa hon vet. Dessutom går ju Hugo i dramagruppen. Vera är ABSOLUT INTE kär i honom längre, men det är ändå störigt att han hänger med Salma hela tiden. Inte för att Vera egentligen bryr sig … Vera Svansons dagbok för vloggstjärnor och lifehackberoende är den andra, fristående boken om den helknäppa familjen Svanson. Nu kör vi!