9789127469358

Dorthe Birkmose

NÄR GODA MÄNNISKOR HANDLAR ONT

Om vanmakt och förråelse inom välfärden

INNEHÅLL

Förord av Bo Hejlskov Elvén 11

Mitt förord 13

Kapitel 1

Det onda finns i det goda arbetet 18

Om förråelse, medierapportering, forskning och hopp

När min kollega slog en boende 21

Förråelse är att bli rå 27

Ondska är att göra andra ont 28

Idealistisk, egoistisk och tanklös ondska 31

Vem avgör om en handling är kränkande? 32

Boken handlar om risken för professionellas förråelse 36

Utarmningen av välfärden ökar risken för förråelse 38

Tabut är brutet men det svårlösta problemet är långt ifrån löst 40

Är mediernas sökarljus det bästa sättet att belysa? 43

Medierapporteringens okontrollerbara efterspel 46

De dolda inspelningarna visar inte bakgrunden eller inifrånperspektivet 48

Risken med att möta förråelse med förråelse 53

Ge oss medierapportering utan skurkar 54

Inifrånperspektivet vinner mark 57

Det behövs mer forskning om förråelse 60

Bokens struktur 62

En allvarlig bok full av hopp 63

Kapitel 2

Förråelse är en copingstrategi 66

Om vanmaktskänslor, omsorgströtthet, moralisk stress och rädslan för exkludering

Copingstrategin är att undvika att tänka, känna och bry sig 68

Jag trodde att jag var duktig när jag avvisade anhöriga 70

Förråelsen kan komma smygande 77

Vanmaktskänslor kan leda till förråelse 80

Omsorgströtthet kan leda till förråelse 83

Moralisk stress kan leda till förråelse 86

Bli som gruppen eller bli exkluderad 90

Människan är mer social än moralisk 92

Tysta vittnen gör det onda värre 96

Legitimeringar döljer förråelse 99

Kapitel 3

Vad är det som krävs för att en människa ska göra något ont mot en annan människa? 102

Om grogrunden till kränkningar

Ondskans psykologi och den nordiska välfärdshistorien 104

Hannah Arendts blick för det allmänmänskliga i ondska 104

Nils Christie hittade inga monster bland fångvaktarna 105

Stanley Milgrams lydnadsexperiment 107

Erving Go man såg de asymmetriska uppförandereglern 109

Ondskans psykologi som en ögonöppnare 110

Rasbiologin legitimerade systematiska kränkningar 111

Det vita snittet var ett kirurgiskt ingrepp

med ett högt mänskligt pris 114

Omhändertagna barns bistra uppväxt på barnhem 115

Kränkningarnas grogrund 117

Avhumanisering och bristande empati 117

Fysisk och mental distans kan mota empatin i grind 118

Kariesexperimentet innebar bristande empati för hundratals människor i många år 122

Arbetsuppgi erna kan bli viktigare än att hjälpa andra 124

Ord kan avhumanisera 125

Värdeförskjutning 127

Värdeorden kan utgöra dubbla budskap 128

Värderingarna kan förskjutas 130

Asymmetriska uppföranderegler är en varningssignal 132

Man kan vänja sig vid mycket, för människan är exibel 135

Man kan låta sina värderingar förskjutas e ersom människan är social 137

Man kan vara tyst för att andra ber en 138

Ansvarsfriskrivning 142

Ansvaret försvinner i organisationen 142

Som professionella har vi huvudansvaret för samarbetet 144

Ledningen har ett stort ansvar men sitter inte med hela ansvaret 146

Framing av att ”så ser villkoren ut” 147

Ansvaret försvinner när kritiken uteblir 148

Ansvaret försvinner när det blir gemensamt 150

Ansvaret som bör tas 151

Legitimeringar av kränkningar 153

Små kränkningar legitimerar er och värre kränkningar 153

Kränkningar kan ses som goda, nödvändiga och yrkesmässigt försvarbara 155

Kränkningar för deras eget bästa eller samhällets bästa 156

Förnorskning, fördanskning och försvenskning skedde inte med goda avsikter 158

Kränka andra för att skydda sig själv och sina egna 161

Så länge man tänker kan förråelsen inte rota sig på allvar 162

Negativa berättelser om andra 169

Avhumanisering rätt och slätt 170

Diagnoser och stigmatisering kan kamou era negativa berättelser 172

Fientliga metaforer 174

”De uppför sig som barn” 175

De roliga historierna är inte alltid roliga 177

Misstroberättelser är en allvarlig varningssignal 177

Upprepningar gör osanningar sanna 179

Man kan ta över andras förråelse via negativa berättelser 180

Positiva berättelser om en själv 182

Ett positivt språkbruk är inte positivt 184

Dubbla budskap är en oroväckande varningssignal 186

Positiva ord kan skapa tanklöshet 187

Fackbegrepp urholkas när de används som kamou age 189

Omnipotens och förminskning går hand i hand 191

Beröm kan vara förminskande 193

Varningssignalerna och de möjliga lösningarna 194

Kapitel 4

Hur kan man undgå att veta vad man gör mot andra? 200

Om självbedrägeri, försvarsmekanismer, snabblösningar och knapphetens psykologi

O ciella ursäkter för historiska kränkningar 202

En ursäkt är en försäkran om att

kränkningarna inte ska upprepas 204

Kränkningar är inte ett överstökat kapitel 206

Behovet av att slippa veta 210

Sy et med självbedrägeri är att stå ut med sig själv 212

Försvarsmekanismer kan skydda mot ångestskapande kunskap 213

En hopplös berättelse om snabblösningar 215

Snabblösningar är självbedrägeri 226

Knapphetens psykologi ger hopp 227

Kapitel 5

Inga fler snabblösningar! 230

Om möjliga lösningar på förråade kulturer

Mina svaga slutsatser i bokens första utgåva 232

Fem steg bort från förråelsen 235

Problemen bör identi eras innan man överväger lösningar 240

Vad är problemet med förråelse? 243

Tänk, tvivla och tänk igen 246

Reframing som metod 248

Perspektivbyte som metod 250

Mental återhämtning och organisatorisk slack 255

Omsorg som lösningen på omsorgströtthet 258

Nej, villkoren behöver inte se ut så! 262

Låt oss ge oss i kast med pseudoarbetet! 267

Är den enes pseudoarbete bara den andres kärnuppgi ? 270

Mikroögonblick betyder allt i omsorgsarbetet 275

Anställningar och uppsägningar löser inte problemen med psykisk påfrestning 277

Den förråade kulturen sitter inte i väggarna utan i gruppmentaliteten 281

Chefer löper samma risk för förråelse som alla andra 290

Psykologisk trygghet kan få fram problemen i ljuset 294

Risken för dubbla budskap när

man pratar om psykologisk trygghet 298

Alla röster ska höras 300

Alla som vet något måste säga något 302

Kritik kan stoppa upprepade kränkningar 308

Stoppa uthängningarna 311

Rysningen av skam kan räcka 313

Möjliga lösningar på förråade kulturer som ett svårlöst problem 315

Förord av Bo Hejlskov Elvén

För några år sedan uppstod plötsligt en debatt i Danmark om huruvida personal inom LSS förråades. Debatter uppstår med jämna mellanrum kring just bemötande inom LSS, och det är bra, men denna gång gick debatten djupare. Det pratades om den på varje arbetsplats, och all personal var tvungen att förhålla sig till den. Orsaken var Dorthes bok som precis hade givits ut. Den trä ade en nerv inga andra böcker hade gjort tidigare. Jag har själv skrivit böcker om liknande ämnen, men jag har varit mest fokuserad på hur personal ska jobba för att slippa maktlöshet på grund av brist på metod.

Ungefär samtidigt som boken gavs ut beslutade den danska regeringen om utvidgade befogenheter att använda våld inom socialt arbete för att hantera beteendeproblem. Beslutet hade föregåtts av ett arbete, där representanter för olika aktörer inom fältet hade deltagit, och där främst representanterna från HVB och familjehemsvården hade lobbat för utökade befogenheter. Det innebar alltså att Dorthes bok gavs ut samtidigt som en backlash pågick kring bemötande och mänskliga rättigheter. I boken använde hon begrepp som ingen ville förknippas med, inte minst begreppet förråelse. Så även om de utvidgade befogenheterna som den danska regeringen beslutade om nns kvar, har vi i praktiken inte sett en ökning av maktanvändningen i Danmark. Jag anser att det är Dorthes förtjänst!

I Sverige ges nu boken ut i en tid där befogenheterna att använda våld i ungdomsvården debatteras. Å ena sidan pratar den svenska regeringen om att öka säkerheten (vilket brukar betyda utökade befogenheter att använda våld), å andra sidan uppmärksammar den de skandalösa avslöjandena om övergrepp inom den statliga ungdomsvården.

Avslöjandena har inneburit att hela ungdomsvården och Statens institutionsstyrelse (SiS) kommer att göras om. Tyvärr verkar regeringen ändå inte tänka att befogenheterna ska minska.

I de nordiska länderna har vi olika befogenheter att använda våld i olika delar av det sociala arbetet – med tillhörande konsekvenser. I

Danmark har vi stora problem med fasthållningar inom HVB-vården, i Sverige med övergrepp inom den statliga ungdomsvården, och i Norge inom motsvarigheten till LSS. Nyligen var jag på en konferens i Oslo och såg en paneldebatt, där olika företrädare för LSS-vården enades om att makt också kan vara omsorg. En helt galen tanke i Sverige, där vi inte har några befogenheter alls inom LSS.

Vad de olika befogenheterna ändå visar är tydligt, att lagsti ningen påverkar graden av förråelse. Just därför är det bra att denna bok ges ut nu, när den svenska ungdomsvården är i förändring. Jag hoppas att den leder till en debatt om de processer som gjort att en stor del av de tjejer som varit placerade på de statliga ungdomshemmen har utsatts för våld, sexuella övergrepp av personal och nu får leva med ledskador på grund av polisgrepp i samband med avskiljningar. För den debatten kan även påverka lagsti ningen på sikt.

Dessutom hoppas jag att boken läses av anställda och beslutsfattare inom regionspsykiatrin. Det är ytterligare ett område där vi kan förbättra oss, och där förråelseprocesser händer.

Så du håller i en viktig bok. Läs och lär! För bättre kan vi.

Bo Hejlskov Elvén

Psykolog, föreläsare och författare

Mitt förord

Som nyutbildad psykolog mötte jag medarbetare och chefer som menade att det var helt okej att skälla ut barn, avvisa medborgare och håna anhöriga. Det var jag inte beredd på. Under studietiden hade jag läst någon artikel om Stanley Milgrams lydnadsexperiment, och jag hade ett vagt minne av att jag hört talas om lobotomi och de stora centralinstitutionerna. Jag hade helt enkelt tolkat det som att professionellas kränkningar och svek var ett historiskt fenomen. Inget hade förberett mig på att det fortfarande kunde hända att professionella kränker och sviker barn, medborgare och anhöriga. Jag skriver den här boken för att studenter och nyutbildade ska kunna vara långt bättre förberedda än vad jag var. Förhoppningsvis kan boken också ge erfarna professionella en förklaring på hur de kan delta i – eller vara tysta vittnen till – kränkningar och förnedring. Jag är djupt orolig för de barn, medborgare och anhöriga som blivit och fortfarande blir kränkta av sina professionella. Jag vill så gärna säga till dem att de förtjänar bättre och att det inte är deras fel.

Boken är mitt sätt att förstå hur vi som professionella kan kränka människor som är i behov av vår hjälp, och varför våra goda intentioner inte räcker till för att skydda andra från att kränkas av oss. I bokens titel, När goda människor handlar ont, beskriver jag paradoxen i att människor som hjälper andra och vill göra gott faktiskt kan göra ont. När du läser boken kommer du att upptäcka att bokens titel är något missvisande e ersom jag inte tror att människor kan vara antingen goda eller onda. Vi människor är mer nyanserade och komplicerade än så.

För tio år sedan hade jag turen att Syddansk Universitetsforlag ville ge ut en bok om ett problem utan att jag kunde dokumentera dess

existens eller omfattning. Jag kunde bara försäkra förlaget om att det som syntes i media var toppen av ett isberg, och att jag visste det eftersom jag hade varit det tysta vittnet till förråade kulturer, e ersom jag själv hade reagerat med förråelse och e ersom jag varje vecka ck lyssna på berättelser om förråelse bland professionella. Den här boken är en ögonvittnesskildring från mina tjugo år som psykolog, handledare och föreläsare. Jag har kanske mött förråelse o are än andra psykologer e ersom mitt största yrkesmässiga intresse alltid har varit det beteende som ses som problemskapande beteende. Därför har jag undervisat och handlett personalgrupper som upplevt utåtagerande beteende, sexualiserande beteende, självskadebeteende, skadligt drogmissbruk, kriminalitet, avvisande och isolerande beteende, självmordsförsök och så vidare. Jag har mött slitna personalgrupper som alltför o a har stått ensamma med ett alltför stort ansvar för att hantera komplex problematik utan att de fått den hjälp och den uppbackning som de behöver. Därför ck jag upp ögonen för hur man kan reagera på höga känslomässiga krav genom att distansera sig för mycket från andra och genom att engagera sig för lite i arbetet. Så blev förråelsen min specialitet. Det var inte meningen, men så blev det.

När Fagbokforlaget erbjöd sig att ge ut När goda människor handlar ont på norska läste jag om boken. Jag insåg att det hänt för mycket under åren som gått för att det skulle räcka att bara översätta boken, och att den dessutom var för dansk för att vara relevant för norska läsare. Därför har jag lagt ett år på att uppdatera boken så att den är mer nordisk. Senare erbjöd sig Natur & Kultur att ge ut boken på svenska, och därför lade jag ytterligare ett halvår på att fördjupa mig i svensk välfärdshistoria och de förråade kulturer som numera syns alltför tydligt på de svenska ungdomshemmen. Det slutade med att jag skrev om varenda mening i boken.

För tio år sedan frågade man mig om förråelse inte bara är ett historiskt fenomen och om vi inte i dag är för upplysta och välutbildade för att kränkningar ska kunna ske nu. Därför tog jag med en massa källor i den första utgåvan av boken e ersom jag ville dokumentera att risken

för förråelse nns kvar. Tyvärr blev läsarna irriterade på de många referenserna till facklitteratur och tidningsartiklar. De behövde inte bevis på förråelsen. De ville hellre veta hur de kunde undvika att förråelsen blev en del av kulturen på deras arbetsplats. Det är nog klokare att leta e er lösningar än att försöka bevisa att fenomenet existerar, och därför har jag tagit bort många källhänvisningar vilket förhoppningsvis gjort det lättare att läsa boken. Därför handlar boken inte längre bara om att förstå förråelsen utan även om att hitta lösningar.

Förråelsens funktion är att tänka och känna mindre än man egentligen skulle göra för att på så vis skydda sig själv mot obehagliga tankar och känslor som annars skulle överväldiga en. Förråelse är alltså ett försök att stå ut med sig själv och situationen när man är körd hela vägen i botten. Konsekvensen av denna copingstrategi är tyvärr att man gör andra illa. Därför är förråelse ett problem, och i boken argumenterar jag för att förråade kulturer är ett svårlöst problem. Ett svårlöst problem består av många sammansatta problematiker som är så invecklade i varandra att de nästan inte går att lösa. Innan vi kan hitta lösningar är det avgörande att vi förstår hur komplext det svårlösta problemet är, så att vi vet vad som behöver lösas. Annars riskerar man att sätta sitt hopp till snabblösningar som i bästa fall bara behandlar symtomen och i värsta fall är ett påfrestande slöseri med tid.

När jag skrev den första utgåvan av När goda människor handlar ont arbetade jag mest inom funktionshinder-, psykiatri- och demensområdena. Sedan dess har jag varit på besök i de andra välfärdsområdena och upplevt att förråelserisken är densamma oavsett profession, målgrupp eller specialitet. Oavsett om det handlar om sjukhus, skolor, härbärgen, hemtjänst, arbetsförmedlingar, förskolor, myndighetsavdelningar, boenden, vårdhem, fritidshem, tandvård, daglig verksamhet, kriminalvården, familjebehandling, akutmottagningar, familjehem, rehabiliteringscenter, akutboenden, boendestöd, förskoleklasser, aktivitetshus, socialförvaltningar eller resursskolor ser jag samma försök att hantera påfrestningarna genom att försöka tänka och känna mindre än man egentligen gör. I den reviderade utgåvan har jag därför lagt till

berättelser från er välfärdsområden.

Sedan den första utgåvan har jag ännu er gånger upplevt förråelse hos mig själv. Jag har mött andras förråelse – tyvärr ibland i mer extrema varianter än för tio år sedan. Jag har lyssnat på hjärtskärande berättelser från barn, medborgare och anhöriga om hur de blivit kränkta av sina professionella, och jag har hört ännu er berättelser från professionella som har varit och är delaktiga i förråade kulturer. Därför har jag lagt till er exempel från våra verksamheter. Det har jag också gjort e ersom jag under mina föreläsningar har lärt mig att verksamhetsnära berättelser kan göra det lättare att identi era sig och ge djupare re ektion än vad beskrivningar av forskningsresultat och teoretiska begrepp kan göra. Jag har gjort plats för dessa berättelser genom att ta bort några av mina omständliga teoretiska förklaringar.

I den här reviderade utgåvan av När goda människor handlar ont är jag mer öppen med mina fel och min förråelse. Det gör jag e ersom jag inte kan be andra professionella att träda fram om jag inte gör det själv. Är jag inte öppen med mina fel och brister blir min vilja att skapa tillräcklig psykologisk trygghet för att fel, brister och problem ska komma fram i ljuset bara en tom och oärlig önskan.

Det viktigaste genombrottet som skett på förråelseområdet är att medarbetare och chefer börjat berätta om sina egna erfarenheter av förråelse (Björk & Helander, 2024; Hansen, 2020; Hauge, 2020; Socialpædagogerne Podcast, 14/6 2021; Socialt Indblik, 27/5, 16/6 och 23/6 2022). Dessa berättelser är inte längre bara berättelser om förråelse ”förr i tiden” eller om andras förråelse, utan om egna erfarenheter i närtid.

Det är upply ande att se att professionella är alltmer redo att ta tag i förråelsen – trots risken att bli uthängd.

Dorthe Birkmose

Psykolog och föreläsare

KAPITEL 1 Det onda finns i det goda arbetet

Om förråelse, medierapportering, forskning och hopp

Det nns så många goda intentioner. Det formuleras globala mål och människorättskonventioner om allas lika rättigheter vad gäller möjligheter till utbildning och sysselsättning, tillgång till hälso- och sjukvård, bostad och så vidare. Om och om igen betonar man att ingen ska behöva utsättas för våld, övergrepp, hot, isolering, medicinska försök eller annat ont. På arbetsplatser utarbetar man värdegrunder och avsiktsförklaringar fulla av ord om värdighet, likvärdighet och bekrä else. Ingen kan tvivla på att medarbetare och chefer i omsorgsyrken vill göra gott, men ändå nns det barn, medborgare och anhöriga som blir kränkta av de professionella som ska arbeta med dem. Hur kan det komma sig att människor som har goda intentioner och har i uppdrag att göra gott ändå gör andra illa? Det är gåtan som den här boken strävar e er att svara på.

Redan nu, e er förorden, kanske du som läsare undrar varför jag skriver en bok om förråelse, kränkningar och ondska. I stället kunde jag ju skriva en bok om det goda, ordentliga och yrkesmässigt försvarbara arbete som görs varenda dag. Men man råder inte bot på kränkningarna genom att undvika att prata om dem, och problemen kan bli långt mer svårlösta om man inte gör något åt dem i tid. Därför handlar detta första kapitel om att risken för förråelse nns där även om man är yrkesmässigt kompetent, har förståelse för andra och vill hjälpa dem. E er en berättelse om hur förråelse blev en del av kulturen på min arbetsplats kommer jag att de niera bokens huvudbegrepp – förråelse, ondska och kränkningar.

Tabut kring förråelse må vara brutet, men vi har en lång väg kvar att gå. Förråade kulturer är fortfarande ett allvarligt olöst problem. Det här kapitlet handlar om att trots mediebevakning är intresset litet för vad som hände innan medierna började rapportera eller vilka orsaker som ligger bakom det som hänt, och att det fortfarande nns för lite forskning kring professionellas förråelse. Ändå är jag hoppfull. Mitt hopp är att tiden är mogen för att lösa problemen.

Som nämnts i förordet mötte jag redan som nyutbildad kollegor som använde ett hårt språk om andra. Jag mötte chefer som helst bara ville glida igenom arbetsdagen. Jag mötte medarbetare som ägnade arbetstiden åt datorspel bakom stängda kontorsdörrar, personal som sa att de var likgiltiga gentemot barn och medborgare och chefer som berättade för mig att det var viktigt att kunna skälla ut någon. Då tänkte jag att de nog alltid varit sådana, och så funderade jag lite över hur de hade kommit igenom sina utbildningar och ändå blivit anställda för att arbeta med människor. Jag gjorde inget åt det. En enda gång nämnde jag för en chef att era av hans medarbetare verkade vara hårda och brutala. Jag förstod på honom att det inte var något jag skulle bekymra mig om. Och så sa jag inget mer. Först när jag var i en sund kultur som gradvis gled över i råhet började jag fundera över risken för förråelse. Det handlar nästa avsnitt om.

När min kollega slog en boende

Jag arbetade på ett boende som bestod av era små hus, där ett hus var för de unga, ett annat hus var för dem med störst vårdbehov, ett tredje hus var för dem som behövde en kortare rehabilitering och ett ärde hus var för de mest utåtagerande boende. Vi hade en tanke om att det skulle vara bra för både boende och medarbetare att bo med andra som liknar en. Det visade sig vara en dålig idé i det hus där människorna som var mest utåtagerande skulle bo tillsammans. De boende stressade varandra och gjorde varandra rädda. Flera av dem blev mer utåtagerande e ersom de dygnet runt skulle vara med andra som också var plågade, stressade och kaotiska. Även medarbetarna påverkades av det utåtagerande beteendet, och kulturen i huset blev snabbt annorlunda än i de andra husen. En speciell humor uppstod och gjorde att man skrattade högt åt sådant som egentligen inte var roligt. Folk gjorde parodier på de boende och hånskrattade utan att någon av oss mäktade med att säga ifrån. Fler kon ikter uppstod också bland medarbetarna i det här huset jämfört med de andra husen. Jag minns bland annat en märklig kon ikt om vilka tallrikar som skulle köpas in till det gemensamma köket. Några i personalen kände starkt för en viss typ av tallrik och andra kände lika starkt för en annan typ av tallrik. Kon ikten trappades upp och diskussionerna blev hätska, utan att någon av oss förmådde fråga sig om man verkligen kan ha så starka känslor för porslin. Vi reagerade alltså inte på allvarliga varningssignaler som förnedringshumor och oförsonliga kon ikter över småsaker.

En av de boende led av kronisk smärta. Vår rehabiliteringsinsats handlade därför om att få hans plågade kropp att slappna av, vilket skulle göras när han ändå skulle för yttas från säng till rullstol och från rullstol till badrum. Vi hade de bästa av intentioner och argument som var väl grundade i vår yrkeskompetens. Det var bara det att han inte visste om det. På grund av en hjärnskada räckte hans språk inte till för att förstå våra förklaringar. Han märkte bara att för yttningarna gjorde ont. Han försvarade sig mot smärtan, förvirringen och ångesten genom att skrika och klösa. Medarbetarna förstod varför han var tvungen att bli utåtagerande, men det hjälpte inte deras känsla av vanmakt. De påverkades känslomässigt av att han var plågad och kaotisk. De kände vanmakt över att behöva göra så att han ck ännu mer ont och över att han skrek och klöste dem på armarna och i ansiktet. De försökte verkligen hjälpa honom och det var så frustrerande att han inte kunde ta emot hjälpen.

Vanmaktskänslorna slet på alla. E er några månader kom den första sjukskrivningen från en medarbetare som sa att det var för jobbigt att arbeta i ett hus med så mycket utåtagerande beteende. Vi kunde ha lyssnat på honom, men i stället intalade vi oss att han ”visst hade mycket därhemma”, så det var nog därför han inte orkade med jobbet. Och så tänkte vi inte mer på det. Under loppet av några månader kom ett par sjukskrivningar till, och det hade kunnat få oss att fundera kring om arbetsvillkoren var för hårda. I stället spred sig en tanke som handlade om att arbetet var mycket speciellt, att det nog bara var så att vissa orkade med det medan andra inte gjorde det. Det vill säga att vi individualiserade problemen

trots att påfrestningarna helt klart var kollektiva, och trots att de sjukskrivna berättade för oss att de inte stod ut med att få ta emot skrik och bli slagna, sparkade och rivna dag e er dag och kväll e er kväll. Vi ck det till att bli en fråga om att vara tillräckligt robust i stället för att förstå den psykiska belastningen.

På ett personalmöte beslutades att det var upp till den enskilda medarbetaren att säga ifrån om man märkte att man inte hade mentala resurser till att orka med en viss boende. Det beslutet ledde snabbt till att vissa sa ifrån sig allt samarbete med den boende som klöste när han var som mest rädd och plågad av smärta. E ersom några sa ifrån fanns det nu färre som kunde hjälpa honom, vilket innebar att några få medarbetare allt o are upplevde samma vanmäktiga situationer om och om igen. Det gällde särskilt hans kontaktperson, som aldrig sa ifrån. Det klarade hon inte av. Hon avlastade sina kollegor genom att arbeta extra hårt och gjorde allt hon kunde för att hjälpa den boende. Hon var duktig, lugn och hade djup insikt i orsakerna till det utåtagerande beteendet. Men hon arbetade för hårt, och e erhand blev hon tvungen att mobilisera energi och resurser som hon inte hade. Hon blev mer och mer sliten av att överprestera varenda dag. Vi hade kunnat se hur sliten hon var, men det gjorde vi inte. Vi berömde henne översvallande för hennes hårda arbete och berättade hur duktig hon var, men vi hjälpte henne inte.

En dag hjälpte kontaktpersonen två som bodde på boendet med sin lunch när mannen jag nämner ovan ropade på

henne. Hon lämnade genast matbordet för att svara honom så snabbt som möjligt. Hon visste ju hur svårt det var för honom att vänta. De andra blev oroliga över att hon gick, det märkte hon, så hon skyndade sig ännu mer. Det gick lite för snabbt, och hon råkade ställa sig för nära honom. Han blev rädd och satte naglarna i ett sår på hennes arm. Det gjorde så ont att hon slog till honom! Det var omöjligt att avgöra vem av dem som blev mest rädd – han blev så rädd att han inte sa något under resten av dagen, och hon blev så rädd att hon blev alldeles stel.

Jag tror att det är lätt att sätta sig in i varför hon blev så förtvivlad och arg att hon slog honom. Just den förståelsen är viktig. Självklart är det helt fel att slå någon, men det behövde vi inte tala om för min kollega. Det var hon smärtsamt medveten om, så det fanns ingen anledning att förödmjuka henne med sådana tillrättavisningar. Hon var djupt skakad över sitt eget beteende. Hon ville hjälpa honom, och så hade hon gjort illa honom. Hon förstod inte att hon kunde göra så. Aldrig tidigare hade hon slagit någon, och nu hade hon slagit någon som uppenbart hade ont och behövde hennes hjälp. Jag kunde erbjuda min förståelse, men jag kunde inte ge några tillfredsställande svar på hennes fråga om varför det inte räckte att vara duktig, tålmodig, lugn och vilja hjälpa till. E er att ha varit med om att min kollega slog en boende drog jag slutsatsen att om det kunde hända henne kunde det hända vem som helst. Kanske är det bara en fråga om att känna sig tillräckligt utarbetad och vanmäktig. Boken är mitt försök att ge henne – och andra professionella som hamnat i liknande situationer – ett svar på varför kränkningar kan ske

trots att man vet bättre, vill göra bättre ifrån sig och gång på gång visar att man kan göra något bra.

Tyvärr är det de sjukaste och mest isolerade, de utan anhöriga, de mest utåtagerande, de med störst vårdbehov och de mest hjälpbehövande som o ast blir kränkta och svikna av professionella de möter (Andfossen m. ., 2021; Lichtwarck & Myhre, 2022; Malmedal, 1999). Redan hos barn syns tydliga mönster, på så vis att det är de barn som kallas ”jobbiga”, ”olydiga” och ”gnälliga och klängiga” som o ast får skäll eller nästan konstant lever med risken att få skäll (Klinge m. ., 2021; Sigsgaard & Abildgaard, 2019). Det är alltså de barn och vuxna som redan från början har det svårast och är i störst behov av professionell hjälp som löper störst risk att bli kränkta av professionella. Den boende i min berättelse är ett exempel på en sådan människa som är i en situation med hög risk för kränkningar. Jag kan inte låta bli att tänka på hur många utarbetade medarbetare han mötte. Vem vet hur många kränkningar han blev utsatt för? Han var omgiven av personal dygnet runt i tolv år före sin död. Han hann riva hundratals av dem och skrika åt ännu er. Därmed lär han ha blivit utsatt för både ett och annat från en vanmäktig och utmattad personal. Jag hoppas att han inte blev slagen mer än den där enda gången, men jag vet att man lämnat honom ensam, skrikit åt honom, ignorerat honom, talat hårt till honom, hånat honom och skällt på honom. Jag tror att det värsta för honom var när personalen lämnade honom när han var utåtagerande, e ersom de övergav honom och överlät åt honom att försöka trösta och lugna sig själv – vilket han inte kunde.

Vi berättade inte för någon att min kollega hade slagit den boende. Visst borde vi ha rapporterat det och berättat för ledningen, men vi trodde att våra chefer och olika tillsynspersoner bara skulle individualisera problemen och därmed lägga skulden på min kollega. Bara tanken på att min kloka och varmhjärtade kollega skulle kallas in på samtal, tillrättavisas och förödmjukas kan fortfarande få mig att må illa. På grund av risken för att förråelse skulle mötas med förråelse slöt vi oss kring varandra och sa inte något till någon. Det är inte en lösning utan tvärtom en del av problemet att vara tyst och inte be om hjälp. Tyvärr var vi inte tillräckligt trygga varken med chefer eller våra tillsynsorgan.

Jag hoppas att du har förstått att min kollega bara kom så långt i förråelseprocessen e ersom vi andra svek henne. Jag svek henne, kollegorna svek henne, de närmaste cheferna svek henne och konsulterna svek henne. Vi borde ha reagerat på varningssignalerna. Vi borde ha sett hur utmattad hon var och märkt de små tecknen på irritation och uppgivenhet under månaderna före händelsen. Den högsta ledningen svek också, för de borde ha vetat att ett hus med bara utåtagerande människor ställer alltför höga känslomässiga krav både på dem som arbetar där och dem som bor där. Om vi ska hitta lösningar är det avgörande att förstå att förråelse inte är ett individproblem utan ett kollektivt problem. Vi har alla ett ansvar för att hjälpa dem som arbetar närmast de människor som behöver professionell hjälp. Det är inte en lösning att låta dem slita sönder sig – och sedan få dem att skämmas när de reagerar med förråelse.

Förråelse är att bli rå

Förråelse kommer från ordet ”rå” och betyder ”att bli rå”, ”att vara rå” och ”att reagera med råhet”. Förråelse är alltså ett begrepp som beskriver en utvecklingsprocess där man blir mer och mer cynisk, grov och brutal (Den Danske Ordbog, 2022). Min första berättelse om förråelse slutar med fysiskt våld, men det är bara ett uttryck för hur extremt det behövde bli för att jag skulle få syn på förråelsen. Det ska inte tolkas som att förråelse måste leda till fysiska kränkningar eller som att fysiska kränkningar är värre eller viktigare än psykiska kränkningar. Vissa kränkningar är bara lättare att få syn på. I många år var jag främst intresserad av den synliga förråelsen: det negativa sättet att prata om andra, tvånget, misstron till andras intentioner, hoten, irritationen, ilskan, utskällningarna, de hårdhänta för yttningarna, stra systemen, entligheten, den fysiska maktutövningen, skamvrårna, manipulationen, motviljan mot att ge omsorg, nedvärderingarna, hånet och medicinen som gömdes i maten. Jag är fortfarande oroad över dessa fenomen, men med åren har jag blivit mer och mer oroad över den stillsamma förråelsen: likgiltigheten, den passiva uppgivenheten, att ignorera någon eller bagatellisera andras problem, självcensuren, handlingsförlamningen, exkluderingen, skuldkänslorna, det bristande engagemanget, undvikandebeteendet och friskrivningarna från ansvar. Jag försöker också vara uppmärksam på den dolda förråelsen, den som gömmer sig bakom positiva omformuleringar, humor, tomma klyschor, synbar felfrihet och maktfullkomlighet. Förråelsen tar sig många uttryck och i den här boken vill jag beskriva så många av dem som möjligt.

I nästa kapitel beskriver jag förråelse som en copingstrategi som innebär att man försöker tänka, känna och bry sig mindre än vad man egentligen gör. Man är inte tanklös eller känslokall och det är inte det att man inte bryr sig, utan man undviker att tänka sina tankar, känna sina känslor och märka att man bryr sig e ersom det är för smärtsamt och ohanterligt. Sy et är att skydda sig själv, men konsekvensen av förråelse är att man gör andra ont. Därför kan jag inte intressera mig för förråelse

utan att även intressera mig för ondska – ett mer känsloladdat ord än det redan allvarliga begreppet förråelse.

Ondska är att göra andra ont

Ondska är ett begrepp som är mycket lätt att de niera: ondska är att göra andra ont, att göra andra illa. Så enkelt är det. Men snart dyker två tvistefrågor upp: är man en ond människa när man gör andra illa, eller är man bara en människa som både kan göra gott och ont? Är onda handlingar per de nition avsiktliga eller kan man göra andra illa utan att vilja det? Dessa två frågor kan leda till hä iga diskussioner, så det är nog bäst att jag skriver lite om dem.

I tvistefrågan om onda människor händer det att andra professionella uppfattar det som att jag hävdar att de är onda för att jag pratar om ondska. Då blir de givetvis arga och ledsna, men jag menar inte att någon av oss är ond bara för att vi gör andra ont. Jag är medveten om att ondska fram till andra världskrigets slut förklarades med att det bara var onda människor som handlade ont, och att de kunde diagnosticeras som antingen psykopater utan förmåga till empati eller sadister som känner lust inför att skada andra (Kuschel, 2004). Som jag ska visa i kapitel 3 är krigsförbrytelserna under andra världskriget grundligt beforskat inom ondskans psykologi. Personlighetsutredningar av framträdande nazister, läkare i koncentrationslägren och tyska soldater visade att majoriteten inte hade några personlighetsstörningar. Det blev snabbt tydligt att det inte fanns tillräckligt med människor med asociala och sadistiska personlighetsdrag för att kunna förklara koncentrationslägren, gaskamrarna och massvåldtäkterna. Grymheterna blev bara möjliga e ersom vanliga människor medverkade eller var passiva (Bauman, 1998; Li on, 2000; Waller, 2007). Även om man kan hitta avvikande personlighetsdrag hos vissa som kränker utesluter det alltså inte att människor med normala personlighetsdrag också kan kränka andra minst lika brutalt.

I linje med forskningen om ondskans psykologi handlar denna bok om hur det kan gå så långt att vanliga människor kan göra andra illa. Jag antar att mängden professionella med asociala eller sadistiska personlighetsdrag inte räcker till för att kunna förklara alla de kränkningar som barn, medborgare och anhöriga utsätts för. Det nns helt enkelt inte tillräckligt många i omsorgsyrkena med personlighetsstörning för att de ska kunna orsaka alla de kränkningar som sker – ett antagande som du förstås bör vara kritisk till. Jag har ännu inget underlag för mitt antagande e ersom det inte nns någon forskning som visar hur många medarbetare och chefer som har personlighetsstörningar. Jag har bara egna erfarenheter från mitt yrkesliv, där jag gång på gång möter duktiga och empatiska yrkesmänniskor som (likt min kollega som slog en boende) kränker andra.

Inom ondskans psykologi ser man inte människan som antingen god eller ond. Människan ses som ett socialt väsen som kan handla både gott och ont, helt beroende på omständigheterna (Dutton, 2007; Kuschel & Zand, 2004; Miller, 2004a). När man tänker att det bara är onda människor som gör andra illa riskerar man att demonisera dem som kränker andra på ett onyanserat sätt. Forskning på ondskans psykologi pekar åt ett annat håll, nämligen mot humanisering. Vi behöver humanisering för att hitta lösningar som tar hänsyn till att det är människor som gör andra människor ont.

Den andra tvistefrågan handlar om huruvida en ond handling är avsiktlig eller ej. I Gads psykologileksikon de nieras onda handlingar som ”avsiktliga, extrema och utstuderade handlingar som skadar andra”, och självklart har intentionerna betydelse. I en undersökning berättar 16 tvångsplacerade människor med intellektuell funktionsnedsättning och autism om hur viktigt det kan vara med intentioner. De har blivit utsatta för mycket fysisk maktutövning och ännu mer psykisk maktutövning, och de gör tydlig skillnad mellan det som varit nödvändigt och det som varit orättfärdigt. Nadia, som bott på era boenden, sammanfattar det så här: ”Det nns maktutövning där personalen vill skydda folk och så nns det maktutövning där personalen är maktgalen” (Jensen & Kragh,

2020, s. 112). Nadia poängterar att det är avgörande om man märker att personalen försöker skydda alla – och inte använder sin makt för att de själva behöver känna att de har den.

Intentionerna betyder alltså något för hur allvarliga kränkningarna är och vilken skada de gör. Om jag till exempel får ett slag i ansiktet för att någon vänder sig om snabbare än vad vederbörandes motorik klarar av, gör det inte alls lika ont som om denne givit mig en ör l i vredesmod. Den fysiska kra en kan vara exakt densamma, men bara om slaget är avsiktligt känner jag mig kränkt. Frågan är bara vem som avgör vilken intentionen är. Om den andra säger att det inte var meningen men jag misstänker att ör len var avsiktlig, blir slaget ändå en kränkning. Man ska inte kunna kränka en annan människa och bara hävda att det inte var meningen för att på så vis bli moraliskt frikänd.

För det första kan det vara en lögn e ersom man kan hävda att man har goda intentioner trots att det var meningen att förödmjuka någon. För det andra kan det handla om ånger, att man hade för avsikt att göra någon illa precis då kränkningen skedde men drabbades av dåligt samvete sekunden däre er. För det tredje kan man ha lurat sig själv – man kan inbilla sig att man är en god människa och därför inte skulle kunna tänka sig att handla ont samtidigt som man utför den avsiktligt onda handlingen. Ändå är jag mer intresserad av konsekvenserna än av intentionerna, för handlingar kan göra ont för andra även om kränkningen sker i a ekt, inte är planerad eller kanske mest av allt är ett uttryck för tanklöshet (Boysen, 2012; Falster m. ., 2022). Att de niera ondska som något avsiktligt blir för snävt för att fånga in de många olika former av kränkningar och förödmjukelse som barn, medborgare och anhöriga upplever. Den norska losofen Lars F. H. Svendsen (2005) gör upp med den snävare de nitionen i Ondskans loso genom att påpeka att man kan göra andra ont på grund av idealism, egoism och tanklöshet. Det ska nästa avsnitt handla om.

Idealistisk, egoistisk och tanklös ondska

Idealistisk ondska är att göra andra ont e ersom man tror att man vet vad som är bäst för dem. Man kanske menar att målen helgar medlen.

Berättelsen om min kollega handlar om idealistisk ondska e ersom vi var säkra på att den boende skulle hjälpas av avspänningsövningarna under för yttningarna. Vi ville något gott – smärtlindring på längre

sikt – och därför gav vi oss själva lov att förvärra hans smärta och ångest här och nu. Vi hade också en tanke om att det var bra att ta ett steg bort från arbetet med de boende om man som medarbetare kände sig sliten.

E ersom vi var så säkra på att det var bra att säga ifrån upptäckte vi inte att de medarbetare som inte sa ifrån blev ännu mer slitna. Ideal och positiva berättelser om omsorg och hjälp kan dölja svek och kränkningar i så hög grad att man inte upptäcker att man gör andra illa.

Egoistisk ondska är att göra andra ont e ersom man mest tänker på sig själv, eller e ersom man tänker mer på ”oss” än ”de andra”. Det kan bli viktigare att vara duktig, att nå sina deadlines, vara som alla andra eller undvika kon ikter med kollegor än att behandla barn, medborgare och anhöriga väl. Precis som i exemplet med den boende som blev slagen kan det också handla om att man inte registrerar varningssignaler och tecken på vilka psykiska påfrestningar andra drabbas av e ersom man inte vet vad man ska göra med informationen. Vi tog inte den råa humorn, de absurda kon ikterna eller sjukskrivningarna på allvar. Vi såg inte utmattningen och den askgrå hyn hos vår kollega. Vi ignorerade tecknen, troligen för att vi var rädda för att erkänna problemen. Och då tog vi mer hänsyn till oss själva än till henne – eller honom.

Tanklös ondska är att inte tänka på vad man gör mot andra och hur de kan uppleva det man gör. Man kan göra andra ont e ersom man gör som det har sagts, som man brukar eller som alla andra gör utan att tänka sig för. Själva tanklösheten kännetecknar exemplet med min kollega som slutade med våld. Det var just att vi inte tänkte – och kanske omedvetet såg till att vi inte tänkte – som gjorde att det kunde gå så illa. Vi tänkte inte på att hon arbetade hårdare än någon människa orkar med.

Vi tänkte inte på vårt ansvar att ingripa. Vi lyssnade inte ens när andra lyckades formulera att den känslomässiga belastningen var för tung.

Svendsens uppdelning kan kanske bidra till att nyansera debatten om hur det kan komma sig att vi som yrkesmänniskor tyst kan acceptera olagligheter och kränkningar och hur vi aktivt kan delta i att kränka barn, medborgare och anhöriga, trots att vi vet bättre. Att skilja på de tre typerna av ondska är dock bara ett teoretiskt försök att förstå komplexiteten – i praktiken rör det sig o ast om en blandning av alla tre när människor kränks. Uppdelningen kan förhoppningsvis bidra till att vi förstår att kränkningar kan vara avsiktliga, även när man vill göra gott (idealistisk ondska) eller när man vill ta hand om sitt eget (egoistisk ondska), men kränkningar kan också ske utan intention (tanklös ondska). Det betyder inte att man inte är ansvarig för sina handlingar. Vi ska fortsätta ställa varandra till svars för idealism, egoism och tanklöshet. Jag menar inte att vi ska stra a varandra för dessa typer av ondska utan snarare kräva av varandra att alltid göra vad vi kan för att inte medverka till idealistisk, egoistisk eller tanklös ondska.

Frågorna om ondska kan väcka så starka känslor att det kan bli svårt att tänka klart. När jag föreläser använder jag därför begreppet ondska så lite som möjligt och begreppet förråelse så mycket som möjligt eftersom jag vill behålla fokus på frågan om varför goda människor kan handla ont och varför slitna människor kan kränka andra när de försöker hantera en omöjlig situation. Jag försöker i allmänhet också undvika den svåra frågan om vem som kan avgöra om en handling är en kränkning – men det kan vara värt att tänka några varv kring den frågan.

Vem avgör om en handling är kränkande?

I den danska #MeToo-debatten dyker begreppet krænkelsesparathed upp då och då, vilket kan översättas ungefär till ”kränkningsberedskap”, eller lättkränkthet. När man anklagar andra för krænkelsesparathed säger man att de är överkänsliga och sköra och att de därför inte kan tas på

allvar. Begreppet gör att man i ett slag lyckas ignorera hur andra blivit kränkta och samtidigt kränka dem ytterligare genom att bagatellisera deras upplevelser och säga åt dem att hålla tyst. Lustigt nog framstår de som anklagar andra för att vara lättkränkta själva väldigt kränkta över att andra insisterar på att dra fram kränkningar i ljuset. Den danska arbetslivspsykologen Sarah Ambs- omsen (2023) länkar samman beskyllningar om lättkränkthet med manipulationsstrategin DARVO.

Förkortningen står för Deny, Attack, Reverse, Victim och O ender och betyder att den som kränker kan reagera på kritik genom att neka till att kränkningen skett och gå till angrepp mot den kränkta genom att vända på rollerna. Kanske är det därför jag blir lite vimmelkantig av hela debatten om lättkränkthet, där några blir kränkta av att andra känner sig kränkta. Jag blir särskilt vimmelkantig när människor som inte var på plats eller har något med saken att göra känner sig kränkta å kränkarens vägnar och hånar dem som blivit kränkta. Jag misstänker att lättkränkthetsdebatten mest av allt är en debatt som sker i media och på sociala medier. I verkligheten är det alltför många som nner sig i alltför mycket, och vissa kan till och med klandra sig själva för att andra kränker dem – på många arbetsplatser är hanteringen av kränkningar nästan obe ntlig (Ambs- omsen, 2023). Därför vill jag hävda att bristen på diskussioner om kränkningar är ett betydligt större problem än lättkränktheten.

En kränkning är ett sätt att behandla en människa eller en grupp av människor som är moraliskt oförsvarbart. En kränkning innebär o a att en eller era av den kränktas rättigheter ignoreras eller åsidosätts utan orsak. Många kränkningar är inte bara smärtsamma utan dessutom förnedrande och förödmjukande för den som blir utsatt. Ens stolthet, ära och värdighet skadas. O a känner sig den kränkta sig nedvärderad och tvingas motvilligt in i en situation som präglas av hopplöshet och hjälplöshet (Honneth, 1994; Lindner, 2006). Det borde säga sig själv att kränkningar bör tas på allvar – inte bagatelliseras.

Att det kan vara så svårt att avgöra vad som är en kränkning kan hänga ihop med att kränkningar tolkas oerhört olika av dem som

kränker och dem som blir kränkta. Kränker man andra beskriver man sällan sina egna handlingar som kränkande, och aldrig som onda (Bandura, 2016; Vetlesen, 2005). Ur sitt eget perspektiv agerar man utifrån bästa möjliga avsikter, eller så har man inga alternativ, eller så tycker man att det inte var så farligt. De som kränker har o ast en kort bortförklaring kring omständigheterna. De berättar uteslutande om själva händelsen och inte om vad som skedde innan och e er. De tycker att det var länge sedan och minns knappt vad som hänt. De som blir kränkta minns däremot händelserna som om det var igår. De berättar o ast en längre historia som börjar med bakgrundsinformation och upptakt, och återger sedan själva händelsen. De re ekterar också o a över vilka negativa konsekvenser handlingen ck. Om de som kränker nämner konsekvenserna av sina handlingar är det för att påpeka att det hela är överstökat nu och att det inte gjorde någon skada. De kränkta förstår inte orsaken till kränkningarna, medan de som kränker legitimerar sina handlingar genom att förklara att de var tvungna att göra som de gjorde och att det o a var någon annans fel. De som kränker ger sällan uttryck för skam, men skamkänslorna kan vara mycket starka hos dem som blivit kränkta (Baumeister & Vohs, 2004; Sætersdal, 1998; 2002; Vetlesen, 2001). När de som kränker och de som blivit kränkta har så olika minnen av händelserna är det svårt att säga vem som kan avgöra om en handling är en kränkning.

Det har föreslagits att den som blivit kränkt är den som bäst kan avgöra om den blivit kränkt (Flor & Kennair, 2019; Lillestø, 2003). Det kan stämma i många fall, men jag ck till exempel under en period arga mejl och telefonsamtal av en tidigare student som var kränkt över att jag lade ut franska dikter till honom på internet. Jag är säker på att jag inte kan franska och inte har lagt ut några sådana dikter, och därför menar jag att jag inte gjort något ont – trots att han tydligt upplevde att jag hade gjort det. Det nns andra professionella som på samma sätt blivit kritiserade för något som de är helt säkra på att de inte gjort eller sagt. Det motsatta problemet är att vissa människor inte upptäcker att de blir kränkta, antingen för att de är vana vid att bli kränkta, för att de upplevt

värre kränkningar eller för att de känner sig så lite värda att kränkningarna verkar rimliga. Det kan också vara så ångestfyllt att erkänna att man blivit kränkt att man bagatelliserar eller rationaliserar bort händelsen. En medarbetare berättade till exempel för mig att han som barn vid era tillfällen blivit släpad längs golvet och ut ur klassrummet av sina lärare e ersom han inte kunde sitta still. Han menade att det hade hjälpt honom, att lärarna hade gjort ett bra jobb och inte alls kränkt honom. Ändå vill jag tillåta mig att hävda att dessa lärare kränkte pojken.

Det innebär att varken den som kränker eller den som blir kränkt nödvändigtvis kan avgöra om det handlar om en kränkning. Därför litar jag på vittnena till kränkningen när det handlar om att hitta lösningar, något jag återkommer till i kapitel 5. Det nns i regel någon som ser, uppfattar eller vet vad som pågår. Vittnena borde vara de bäst lämpade att avgöra om en handling är kränkande eller inte e ersom de har ett utifrånperspektiv på händelserna. Det är dock inte lätt att vara vittne. Man måste orka föreställa sig hur hemskt det känns för den kränkta, och man kan känna sig rädd, vanmäktig eller handlingsförlamad i situationen. Det är dessutom lättare sagt än gjort att kunna erkänna och sätta namn på kränkningar. Trots dessa känslomässiga barriärer är vittnena de som är bäst lämpade att avgöra om en handling är en kränkning.

Lättkränkthetsdebatten får inte hindra oss från att diskutera kränkningar, kränkningar bör inte förminskas till en subjektiv upplevelse och vi behöver inte göra det mer komplicerat än vad det är. I allmänhet är det inte så svårt att se när vi gör illa varandra. När en människa blir avvisad, exkluderad, utskälld, nedvärderad, hånad eller ignorerad vet vi mycket väl att det gör ont.

NÄR PROFESSIONELLA INOM

socialtjänsten, vården och andra välfärdssektorer kränker och förödmjukar andra, är det svårt att förstå varför. Hur kan professionella förlöjliga, skälla ut, ignorera och misstro andra? De är ju utbildade och anställda för att hjälpa, så det borde inte kunna ske. Men moralisk stress, omsorgströtthet och vanmakt kan leda till förråelse.

Dorthe Birkmoses bok handlar om när goda människor handlar ont och vad som kan vara orsaken till dessa handlingar. Hon använder ordet förråelse när hon beskriver de processer som sker när professionella för att skydda sig själva distanserar sig från de barn, vuxna och närstående vars problem de har att hantera och lösa. Hennes bok är stundtals besk och manar till självrannsakan, men hon skriver också om lösningar och visar att även svårlösta problem som förråande kulturer går att lösa.

Första utgåvan av När goda människor handlar ont utkom 2013 i Dorthe Birkmoses hemland Danmark. Boken skapade stor debatt då den tog upp tabubelagda frågor som många professionella re ekterat över men sällan pratat högt om. I den nya utgåvan, som nu föreligger på svenska, har hon uppdaterat innehållet och vidgat perspektivet genom att hämta exempel på förråelse inom även den svenska välfärden. Boken inleds med ett förord av psykologen Bo Hejlskov Elvén.

Dorthe Birkmose är dansk psykolog och författare och är en itigt anlitad föreläsare. När goda människor handlar ont är förutom i Danmark även utgiven i Norge.