Page 1

gunilla von platen

draken i rummet Berättat fÜr

malin roos

Albert Bonniers FĂśrlag


Innehåll Prolog  5 Skotten i Zaz   9 Det nya landet   14 Kastanjer och betong   17 Första affären   26 Bakom farmors rygg   33 Djävulens straff   44 Vi mot dem   56 Skandia   64 La dolce vita   71 Banankartonger   79 Kraschen   89 Veronica försvann   95 Lena Lena   111 Ingen Stureplansbrat   118 Bossen bitchen   128 Systerskap och drakar   138 En hona i kupan   149 Min lilla svans   159


Entreprenören   167 Mamma till fyra   179 Konsulten   186 Tuppar och skorpioner   193 Tjena tjena, kungen   202 Från kylskåp till misär   207 Skelleftesjukan   221 Trump och Annie Lööf   230 Kvinna i bastuklubben   237 Killarna på Wall Street  246 En röd Ferrari  252 Rättegång   259 Jag också   266 Stilnoct   274 Nya bud   283 Farmors hand   290 Den innersta kretsen   299 Försoning   308 Referenser & källor  317


ISBN 978-91-0-018089-8 © Gunilla von Platen / Malin Roos 2020 Bildmaterial privat om inget annat anges Tryck ScandBook EU 2020


Prolog ”Vad sägs om en skål innan vi går till affärerna?” Det är fredag kväll och kundmöte på Stureplan. Jag har som vanligt tagit sista flighten från Skellefteå och som vanligt fått springa. Hela sträckan på Stationsgatan utmed parken var jag säker på att jag skulle hinna men hållplatsen utanför Stadshotellet var öde och jag försökte genskjuta till nästa stopp, Best Western Malmia. Jag svängde in på Nygatan, sparkade av mig klackarna och kom till torget med banken och Lilla Kina bara för att se bakdelen av bussen rulla bort. Väl medveten om giftpilarna som skulle vina från bussätena men utan annat att be för slog jag mobilnumret: ”Hej, det är Gunilla, jag står på torget, kan du vända om?” Planet till Stockholm lyfter inte förrän flygbussen är framme och chauffören hade varit med om paniksamtalen förut. Nu hade jag suttit på flyget och förbannat alla ständiga jobbmöten på fredagskvällar och eviga språngmarscher, men jag visste hur det skulle bli när jag valde att etablera min verksamhet i Norrland. Eftersom jag inte ville stycka upp min arbetsvecka var de viktiga affärsmötena i Stockholm ofta förpassade till helgerna och inte sällan i krogmiljö. Men det här ska gå fort. Det är en etablerad kund som jag har jobbat ihop med några år redan och samarbetet ska förlängas med ett nytt avtal. Två signaturer på ett papper bara, easy peasy. Mannen som ska företräda företaget heter Richard och är vd, amerikan. Jag har bara träffat honom som hastigast en gång tidigare när han presenterades som ny ägare, men hade

5


då fått ett proffsigt intryck. Jag kommer direkt från Arlanda Express med min helgpackning i handväskan och andan återigen i halsen. Han sitter vid marmorbaren på Sturehof med två drinkar. Munnen ler men innebörden är glasklar när jag säger att jag har jobbat dygnet runt och verkligen skulle uppskatta om vi kunde få kontraktet påskrivet fortast möjligt. Han låtsas oberörd och går över till de vanliga nonsensfrågorna om Norrland: ”Är det 30 minus? Har jag sett några renar? Testat åka skoter?” Så flätar han sina fingrar till stöd för nacken och lutar sig bakåt: ”Gunilla, vad är du beredd att göra för att jag ska sätta min signatur på det här kontraktet?” Jag förstår inte, eller, det är precis det jag gör, men jag vill inte. Så jag famlar. Mobiltelefonen ligger på bardisken och jag överlägger med mig själv; om jag låtsas att det ringer kan jag gå undan och köpa mig några sekunder. Koppla på ett nytt säljansikte, ta kontroll, börja om. Istället kommer rösten jag avskyr, den som är käck och med ett tonläge som inte passar för affärer: ”Vad menar du, Richard, är det någon klausul vi behöver titta på igen? Inga problem, visa mig bara!” Han nickar kort mer som en ryckning med riktning ut mot gatan och den här gången går insinuationen inte att ta miste på. Han som är vd och heter Richard säger att han är inkvarterad där borta, på hotellet i Humlegården, Scandic Anglais. ”Vad kan du tänka dig att göra för mig om jag ställer upp för dig, Gunilla?” Först efteråt ska jag börja skaka och tänka att jag har bränt en av mina viktigaste kunder. Hur många ska jag behöva avskeda den här gången? Jag har satsat varenda krona på en affärsmodell ingen trodde på. Jag har blivit förskjuten av min familj, förlorat mina vänner och blivit spottad efter på gatan. Jag har inget nätverk, inga kollegor och ingen kvar att ringa. Jag är ensam i en manlig maktstruktur som gör allt för att sänka mig, men samtidigt: jag har byggt ett bolag från en banankartong och två tomma händer till att omsätta hundratals miljoner med flera hundra

6


anställda i en bransch där andra knappt går runt. Jag förtjänar respekt men blir behandlad som en prostituerad. Jag tar glaset framför mig och skickar innehållet rakt i hans ansikte.

***


SKOT TEN I ZA Z Jag hade min finklänning på som mamma sytt såklart och de bångstyriga krullarna infångade i två flätor. Alltid flätor till fest. ”Min tur!” Jag knuffade bort Jacquline och tryckte ett bär i Silvias mun. Nu var det Jacquline igen. Nästa bär var så saftigt att det rann över och blev en kittlig stril över hakan, Silvia kiknade. ”Min tur!” Farmor Chmouni som var blind men ändå såg allt lät oss hållas. Leken var rolig, jag och Jacquline som tävlade om att proppa vår lillasyster full med svarta mullbär. Men det var farmor som var satt att övervaka oss flickor och hon tänkte inte låta det gå överstyr. Inga fläckar på klänningarna, hon hade hört mors stränga anmodan: ”Tysta och stilla inför Gud, nu uppför ni er.” Mitt på stengolvet stod en stor balja, nu var det pojkarnas tur att tvagas och få festkläder på. Edip först, han skulle alltid vara först även när Aziz var med, men sedan var det ordning efter ålder; Samuel efter Edip och sist Munir men han var bebis och badades av mamma. Vi var sju syskon på den tiden. Jag är nummer fem i skaran och skulle fylla fyra på sommaren som snart var här och som redan nu på tidiga våren fick solen att slunga heta strålar och världen att lukta uppvärmd jord och fikonträd. Sju barn som gjorde sitt bästa för att stilla sig inför Gud fast det var svårt med kliande skorpor på knäna och munnen full med mullbär. Vår morbrors dotter Sikare, vår kusin, skulle giftas bort och det var mycket att stå i. Degklumpar skulle daskas till bröd, kikärtorna i blöt, bullar fyllas med bulgur och färs. Lammet

9


med vitlök skulle stekas långsamt, vindruvsdolmarna kokas stående i grytan och riskorven stoppas. Kvinnorna arbetade sida vid sida, kupade handflator var mått och recepten nedärvda i generationer: aprach, itch, maldom, kubba, tabbouleh, dobo. Så som mormor hade kryddat och lagat, mormors mor och hennes systrar. Kunde någon av flickorna hämta mynta? Kvinnorna stod med händerna djupt i kastruller och tvättvatten och hade inte sett dem gena över lökfältet. Trampat stjälkarna platta till marken. Inte heller släktens män i en livlig diskussion om skörden och politiken hade upptäckt dem; fyra pojkar som nu stod utanför huset och höjde sina vapen mot himlen. En muslimsk man hade haft ögonen på den vackra blivande bruden och ville ha henne till sin. Pojkarna var skickade för att hämta Sikare. De viftade med sina gevär och en skräckslagen ljudlös kalabalik utbröt mitt i festförberedelserna. Ingen rörde sig. Inte morbror, inte pappa, ingen av de äldsta pojkkusinerna som var stora nog att sitta med gubbarna i skuggan under trädkronorna och konversera. Bara en. Mamma som hade Munir i famnen slungade den nybadade hala bebisen till närmaste släkting och ställde sig som en sköld framför sin brorsdotter. Ni rör henne inte. De tvekade inte ens. Fem kulor. En i höger skuldra, en i bröstet och en i ryggen strax ovanför lungan. De sista träffade huvudet men utan att gå in, fläkte upp två hack vid tinningen. En schäferhund i skall till undsättning fälldes med ett skott i nacken. Så hukade en av pojkarna intill den livlösa kroppen och ryckte smyckena ur mammas öra. Hon rörde sig inte. Blod i pölar, krossade mullbär och små fötter i vilt sken som blandade det svarta och röda över stengolvet. Skrik av skräck och fasa. Mormor som var medicinkvinna i byarna försökte stoppa blodet som pulserade, blinda farmor famlade för att samla ihop alla små och mellanstora armar − och en fjortonårig brud, också hon bara ett barn, släpades iväg för att försvinna för alltid. Ingen såg vår kusin Sikare efter den dagen eller

10


vet vad som hände med flickan. Pappa gick för att söka en människosmugglare. Det står den 3 januari i passet men jag föddes i augusti 1972 som Günel Anip i Zaz, i sydöstra Turkiet − väster om Tigris, en timme från gränsen till Syrien. Mitt folk hade inget eget land men bergsplatån Tur Abdin, eller ”Gudtjänarnas berg”, var i århundraden kärnland för syrisk−ortodoxa kristna syrianer. Mor Dimet, kyrkan högst uppe på kullarna med utsikt över den ovala dammen mitt i byn, var den naturliga samlingsplatsen för alla familjer i Zaz. När kyrkan ringde till gudstjänst klockan sju på söndagen var barnen redan kammade och finklädda. Vi levde ett enkelt liv men det gick ingen nöd på oss. Mina föräldrar ville leva och dö här, se sina barn växa upp och springa på den röda jorden precis som de själva gjort och deras förfäder dessförinnan. Men nu. En kvinna från en kristen minoritet kunde inte ostraffat sätta sig upp mot en grupp muslimska män. Fem skott skulle inte räcka, två örhängen dinglande i blod var inte nog. De skulle komma tillbaka. Pappa erbjöd allt han ägde och hade och det var inte mycket. Vi levde som de flesta andra på vad jorden kunde ge av korn, apelsiner och gurkor, fyra getter, fem får, två tjurar och en åsna. Huset där vi sov på taket var klumpiga stenblock staplade på varandra med fönster utan glas och en dörr utan lås. Men det räckte till en blå minibuss med en chaufför och nio förfalskade pass. Vi reste i kläderna vi stod i som enda bagage och ett bultande hjärta som vakt över id-handlingarna i pappas innerficka. Aziz åkte före för att försöka hitta ett jobb på vägen men hans artonåriga hustru Nuriya for med oss; mamma Maria, pappa Isa − och sex barn där ett vägrade att stänga ögonen. Jag vågade inte blunda på ett halvår efter skotten vid baljan, rädd för att mamma skulle vara borta när jag öppnade dem igen. Jag somnade av utmattning med kramparmar runt min tre år äldre syster Jacquline och har bara två minnesbilder av flykten från byn

11


där jag föddes: en räv som sprang efter bussen och blodspåren på golvet däri. Mamma var livshotande skadad men läkarna krävde pengar vi inte hade för att operera de fem såren. Inte förrän i Mardin kunde hon få hjälp. Kulorna plockades bort och läkaren sa två centimeter. Från döden. Vi reste vidare. Trehundra mil över berg och hav, genom länder vi inte hade en aning om att de fanns. Men smugglaren, vars affärsmodell var att köra nödställda på sträckan Turkiet−Tyskland och med tom buss tillbaka, ropade bakom ratten: ”Serbien!” ”Ungern!” ”Tjeckoslovakien!” Vi hade fått stenhårda direktiv att hålla oss lugna och på inga villkor lämna bussen. Om vi behövde fylla på förnödenheter var det smugglaren som köpte bröd och vatten. Våra behov skulle uträttas som en hastig manöver i ett dike i mörkret och när vi närmade oss ett nytt land skulle vi låtsas sova. Vid gränsen till Österrike vinkades bussen in av en kvinnlig gränsvakt och smugglaren skrek: ”Blunda, sov!” Ingen blundade och sov. Munir som hade fått mässling under ett stopp i Istanbul låg i feber och gnydde, Silvia hade kissat ner sig och Edip höll handen hårt över Samuels mun för att få sin lillebror att sluta skrika, sluta kräkas. Vägarna över bergen hade gjort oss åksjuka, det stank av spyor och urin och mitt i allt låg en skadad kvinna i blodiga bandage. Gränspolisen sköt dörren åt sidan och såg desperationen, vädrade misären. Sekunderna var en evighet. Hon sa inte ett ord, stod till synes oberörd när pappa med skakande händer plockade fram passen ur fickan. Så kastade hon en blick över axeln för att försäkra sig om att ingen annan sett. Knackade två gånger i bussens tak, good to go. Hon räddade livet på vår mamma.

12


Pappa hade en adress på en papperslapp till staden Herne, i dåvarande Västtyskland inte långt från Düsseldorf, dit en av hans systrar tidigare hade flytt. Det var kanske 50 mil kvar och sent på kvällen när chauffören irrade in oss och den blå bussen i München. Han var trött och behövde vila, sa han och parkerade fordonet i vad som verkade vara en av den tyska storstadens mindre upplysta kvarter. Men först skulle han tvätta av sig och se efter om det gick att få fatt i lite hett vatten till te. Vi skulle hålla oss tysta i bussen bara. Det gick en timme, det gick två och tre, men ingen förare kom tillbaka. Det var mitt i natten när min pappa och Edip gav sig ut för att leta. När inte heller de kom tillbaka utbröt upplösningstillstånd i bussen. Artonåriga Nuriya, den enda kapabla vuxna kvar i bussen, blev hysterisk. Hon skrek om bakhåll och att vi skulle bli skjutna allihop. Jag som var stor och skulle fylla fyra kissade ner mig jag också. Först i gryningen kom trion tillbaka med böjda nackar och uppspärrade ögon. Också människosmugglaren hade haft en hägrande destination i fickan, till en nattklubb med lättklädda damer. Pappa hade aldrig sett något liknande och än mindre hans tioårige son. Vi stannade i Herne en månad, bodde hos vår faster där mamma kunde återhämta sig och bli starkare för varje dag. Men Tyskland var inte målet, vi skulle längre norrut. Första försöket misslyckades. Vi blev stoppade vid gränsen och fick vända om men gjorde en ny ansats en vecka senare. Det var den 19 juni 1976 och vi angjorde det nya landet via Malmö. Vi hade ingen aning om vad som hände i Sverige den här dagen. Inte förrän långt senare skulle en släkting berätta om vad hon hade sett på sin svartvita tv-bild. Men än idag pratar vår familj om att vi kom in i Sverige eftersom kungen och Silvia gifte sig just den dagen och alla var så upptagna och upprymda över bröllopet. Till och med gränsvakterna. Mamma fick en livslång kärlek till det svenska kungahuset.


DET N YA L A NDET ”Men var ska vi laga vår mat och tvätta våra kläder?” Det var sen eftermiddag med ett strilande sommarregn och mina föräldrar undrade var i herrans namn vi hade hamnat. I Zaz fanns ingen skola, både mamma och pappa var analfabeter så det är klart de undrade när handläggaren låste upp dörren till rummet där vi skulle bo. Vårt första hem i det nya landet blev Uppsala universitet. Studenterna hade sommarlov och den voluminösa skolan fungerade som tillfällig flyktingförläggning. Vi bodde i studentkorridor i två månader med andra asylsökande från Turkiet och Libanon. När den blomstertid var över och eleverna kom tillbaka behövde man hitta nya hemvister åt 350 människor, däribland oss. Vi blev skickade till Loka Brunn i Hällefors, en klassisk kurort i Grythyttans socken utanför Örebro. Förr i världen känd för dess välgörande gyttja och hälsobringande brunnsvatten. Vi fick höra att det hade bott både kungligheter och krigare i husen före oss och tyckte allt lät väldigt spännande; om kungar och drottningar som hade sökt hjälp för sviktande hälsa i gamla tider och spaverksamheten som fick ställas in under andra världskriget för att hålla internerade amerikanska piloter på anläggningen. Där skulle vi bo, mitt i skogen i Bergslagen mellan två sjöar, Södra och Norra Loken. Träd överallt. Mamma tyckte att granarna såg så lustiga ut med sina spetsiga toppar, men än konstigare var maten. Potatis potatis potatis. I Zaz hade vi fått potatis på sin höjd en gång varannan

14


månad om någon granne varit i en större by och handlat. Var är bulgurn? Var är lammet? En dag bromsade en släpkärra in utanför transitboendet och när mamma såg det slaktade djuret på flaket skrek hon rakt ut. Vad är det för vanskapt monster? Ben som en kossa, öron som en åsna. Hon drog slutsatsen att det måste vara en jätteåsna och knep ihop munnen i matsalen i flera dagar. Än idag har vår mamma svårt för att äta älg. Men det blev en fin tid för oss på Loka Brunn. Vi barn släpptes som kalvar ut på gräset och mamma fick gå kurs och lära sig sy på en maskin som det stod Husqvarna på. Det var något helt annat än att tråckla för hand som hon hade gjort hemma i Turkiet. Hon sydde pyjamasar till mig och mina systrar och en röd klänning till sin svärmor, farmor, som snart skulle komma efter. En dag blev vi samlade i en stor sal. Det hade blivit vinter och en man i mustasch gav oss beskedet. Ett halvår sedan bröllopskyssen på slottet och tio månader efter skotten i Zaz hade vi fått uppehållstillstånd. Om vi stannade över nyår skulle vi få veta i vilken stad vi blev placerade och därmed erhålla ett startkapital till det nya livet från ”Socialen.” ”Socialen?” undrade pappa och vaddå ”få pengar”? Han ville inte ha några pengar och han hade dessutom redan bestämt var vi skulle bo. Vi skulle till Västra Frölunda i Göteborg där hans favoritsyster som var gift med en präst bodde och dit hans förstfödde son Aziz sökt sig vidare efter att ha tjänat ihop några månadslöner som arbetskraftsinvandrare i Tyskland. Så fick det bli. Det fanns ingen skola, ingen post eller bank i den bergsby där min familj i generationer förädlat varje sädeskorn. Men det fanns en borgmästare. Det gjorde det i varje samhälle i södra Turkiet, till och med i pyttesmå byar som Zaz. Vid val eller när viktiga dokument skulle vidimeras gick man till borgmästaren och satte sitt tumavtryck på ett papper. Nu räckte det inte med en tumme. ”De måste signera själva!” Tjänstemannen bakom luckan på polisstationen var barsk och höll hårt i våra papper när han pekade på mamma och pappa. Pappa blev nervös och

15


skickade pekfingret vidare mot vår fasters bonusson Saliba som var med oss och som efter en tid i Sverige hade lärt sig så pass mycket att han kunde forma bokstäver hjälpligt. Saliba skrev före på ett linjerat ark: Maria Maria Maria Isa Isa Isa Det såg ut som något helt annat men mamma försökte i alla fall. Pappa satte ett kryss på raden. Nu var Sverige vårt nya land på riktigt. Mamma var så arg på pappa för att han hade sagt nej till en placering från myndigheterna och till pengarna från ”Socialen.” Det var dagen innan nyårsafton och vi stod på bar backe. Vi fick flytta in hos Saliba i hans tvårumslägenhet med sängar på ben i Västra Frölunda. Mamma band rep mellan gavlarna, huvudända till fotända, rädd för att vi skulle trilla ur de höga bäddarna och svor och förbannade pappa. Dessutom var hon gravid igen. På våren 1977 föddes Kristian under protest på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Mamma som hade fött alla sina barn i Turkiet på ett stengolv utan rinnande vatten ville inte förlösas på något sjukhus men saken var inte förhandlingsbar. När sköterskorna med sina desinficerade händer frågade var den blivande fadern var och ”När kommer din man?” förstod hon inte frågan. Hon lät värken klinga av och pekade på dörren till förlossningssalen: ”Ingen man får komma in här!”


K ASTA NJER OCH BETONG Det var en syn för gudar och grannar när vi i maj samma år hoppade av spårvagnen vid Opaltorget och gick den sista biten med alla kassar och bylten; mamma, pappa och nu åtta barn enligt formeln tripp trapp trull. Aziz − som direkt i Sverige döpt om sig till Anders, Edip, Jacquline, Samuel, jag, Silvia, Munir och Kristian. Tre år senare skulle Markus göra skocken fulltalig. Anders och Nuriya skulle bo i egen lägenhet på gården intill men med oss in i den nya lägenheten flyttade också farmor och så småningom mormor. Tolv personer i en fyrarummare på 100 kvadratmeter. Grevegårdsvägen 162 Telefonnummer 031-29 43 55 Stadsdelen Grevegården i Västra Frölunda byggdes som en del av miljonprogrammet på sjuttiotalet men utan dem för projektet karakteristiska höghusen som nådde molnen. Våra hus på Grevegårdsvägen var tre våningar höga och såg ut som en figur i Tetris. Rätvinkliga grå. Det hade bott en alkoholist innan oss i lägenheten som inte bara hade rökt under fläkten och urinerat på toaletten, så vi fick omtapetserat och nymålat. Olika nyanser av gult i köket och en grön våtrumstapet med vita blommor i badrummet. Två toaletter! Korkmatta! Målad hage i asfalten. Jag sprang rakt ut i betongen och insöp allt det nya, ilade upp

17


och ner i kastanjeallén som band ihop kvarteren från norr till söder och öppnade dörren till fritidsgården utan att knacka. Jag älskade Sverige. På midsommar samlade föreståndaren på fritidsgården ihop oss barn och körde till skogen där vi fick plocka björkris och blommor till stången. Jag kunde inte sjunga, jag kunde inte svenska ens men skrålade med i ”Små grodorna” och ”Jungfru skär” och trillade mycket inlevelsefullt i diket när ”Prästens lilla kråka” slank. Mellan gårdarna och inkilad som en oas bland huskropparna bredde en stor grön plätt ut sig där det varje torsdag arrangerades dansbandskväll med riktig orkester. Då kom hela Grevegården som i lämmeltåg ända från Opaltorget där vårdcentralen och affärerna låg och dukade upp öl och pain riche på rutiga filtar. Några buggade till och med. Mamma glodde med stora ögon på allt det nya − och rullade ut en mönstrad matta och började kavla pasta i gräset. Då ruskade Svensson på huvudet. Under hösten 2017 fördes Grevegården tillsammans med grannstadsdelen Tynnered upp på polisens lista över ”särskilt utsatta områden” efter ett flertal dödsskjutningar och bilbränder. 2010 brann socialkontoret till aska. Men då, på sjuttio- och åttiotalen, när min familj började forma ett nytt liv i Göteborgs västra förorter var det svenskar och invandrare sida vid sida. På dansbandskvällarna var kanske 15 procent invandrare, de flesta syrianer och greker. Den stora majoriteten var infödd svensk arbetarklass. En mönstergill integration på så vis. Men kulturkrocken var likväl brutal. Allt var annorlunda och okänt i det nya landet. Mamma bakade bröd och plingade på hos grannarna på gården, svenskarna tänkte att limporna väl var förgiftade och smällde igen dörrarna. Det fanns inte en fras eller ett ord på svenska som ens liknade vårt språk, arameiska, och mamma förstod varken grammatiken eller koderna. Hon gick till affären och frågade efter sallad när hon skulle ha salt och lämnade portmonnän till kassörskan att själv ta för

18


sig vad det kostade. Hon sa ”hej hej” till folk på busshållplatsen och fick en utskällning tillbaka. Vi hade ingen kollektivtrafik i Zaz och vi umgicks inte med varje granne där heller, men vi hälsade på varandra. Så småningom och sist av oss alla fick mamma lära sig svenska. Hon gick en kurs med andra invandrarkvinnor på Vättnedalsskolan på Smaragdgatan och ljudade A , E och O ur läroböcker från årskurs ett. När kursledaren gav kvinnorna i läxa att lära sig bostadsadress och födelsedatum utantill skakade mamma på huvudet och sa, ”nej nej, det kunde hon inte”, men hon behövde inte heller ”för hennes barn kunde svenska”, blev kursledaren ursinnig. Han ryade att det var kvinnornas eget ansvar och att han inte ville höra ett ord till om att barnen skulle göra jobbet. Mamma behövde inte komma tillbaka. Samma kväll och långt in på natten när familjen var utfodrad, disken på tork, tvätten sorterad och alla i säng, satt mamma i köket med de gula tapeterna och ljudade A , E och O ur läroböckerna från årskurs ett. Inte förrän hon kunde både adress och födelsedatum gick hon och lade sig. När Socialen erbjöd pappa en ny check fortsatte han att skaka på huvudet. Han ville inte ha några pengar, han ville jobba. Han fick arbete på Samhall och satte ihop pärmar för Esselte med röda och blå ryggar. Promenerade till fabriken på Klangfärgsgatan med matlådan full av kokta grönsaker. En dag i fikarummet fick pappa höra att Olof Palme skulle komma på besök till Göteborg, då tog han mig i ena handen och Munir i den andra och hoppade på spårvagnen mot Brunnsparken mellan Nordstan och Arkaden. En trubadur spelade gitarr och folkmassan var utan slut men pappa lyckades ändå ta oss hela vägen fram. Jag gömde mig bakom hans rygg och tyckte att allt var pinsamt. Men pappa sträckte fram sin smala näve till statsministern, presenterade sig som Isa Samuelsson och stoppade ett kuvert med 500 kronor i Olof Palmes bröstficka. Så, nu var de kvitt. Det var jättemycket pengar för oss och helt säkert

19


på öret uträknat så att vi fortfarande kunde köpa lammet som gav oss mat i en månad − men enligt pappas övertygelse var det statsministern som skulle tackas för att vi fick komma till Sverige, inte kungen. Min första kompis i Sverige blev Magdalena, en flicka lika gammal som jag med ljus hästsvans och flaskbottnar till glasögon som hon blev retad för. Hon bodde ovanför oss i 162: an och jag älskade att vara där. Magdalenas mamma hette Eva och kom från Polen, hade kort hår och cigarett i mungipan. Hon brukade sitta topless i köket och röka, bläddra i tidningar och prata i telefon. Jag kunde inte sluta stirra på Eva. Jag hade aldrig sett ett par kvinnobröst. Min mamma bar tygsjok ända ner till vristerna och hade sitt långa hår i en stram knut, och kunde inte läsa. Eva brukade skicka oss till Ica i Tynnered för att köpa Gul Blend och geléhallon. När vi kom tillbaka var det fem bitar kvar i påsen men hon blev inte arg ändå. Magdalenas pappa, Bengt, hade en fiskaffär på Opaltorget och jag fick smaka torsk med räksås! Jag hade aldrig ätit något godare, och ville aldrig gå hem när någon av mina bröder ringde på dörren och sa att jag måste. Första gången jag och Magdalena hade gaddat ihop oss för att sova över tittade mamma på mig som om jag hade ställt frågan på serbokroatiska: ”Varför? Du har en egen säng.” ”Men vi vill leka.” ”Du sa sova.” ”Leka OCH sova över.” ”Vi har sängar här.” ”Men vi . . .” ”Nej.” Hon kunde inte förstå varför man skulle sova hos någon annan när vi hade egna sängar. Jag gick till Eva och vädjade, snälla,

20


kunde hon fråga mamma? Jag klämde hennes hand hårt i farstun, men Magdalenas mamma visste hur hon skulle blidka min mor och sa: ”Maria, låt flickorna leka, du vet att jag inte tillåter bus. Jag är kristen precis som du.” Hon hade inte brösten i vädret men ett guldkors i en kedja runt halsen och det var respekt för mamma som mumlade ”ja ja” från diskbänken. Eva och Magdalena gick i förväg upp och jag gick för att hämta tandborsten. Tillbaka i hallen stod mamma med knogarna inborrade i sidorna, inte sova över. Jag ville alltid leka, hoppa hage och klättra i träd ute på gården, högre och högre. En dag trillade jag ner och slog upp hakan och fick sy tre stygn. En annan gång bröt jag armen. Jag var sex och hade fått börja i förskolan och ganska snabbt insett att det bästa med förskolan förutom alla nya kompisar var maten. Jag brukade krångla mig upp till fönstret på paviljongen för att se vad mattanten hade i sina grytor, vilket var en utmaning varje gång eftersom fönstret var placerat en bra bit högre upp än jag var lång. Just den här dagen hade jag tagit hjälp av en trehjuling från redskapsskjulet. Cykeln välte och jag landade så illa på armen att benpiporna stack rakt ut. Det var ett allvarligt brott och läkaren på Sahlgrenska opererade mig fel tre gånger. Efter den tredje vaknade jag ur narkosen av att min far skulle ge klåpardoktorn vad han tålde medan mina bröder försökte skilja dem åt. Själv tyckte jag att det var toppen på sjukhus. Jag fick glass varenda dag och slapp städa. För hemma fick jag inte gå ut. Jag skulle inte leka, hoppa hage eller klättra i träd. Jag skulle göra läxor och hjälpa till med hushållssysslorna. Så fort tjälen gått ur marken blev vi skickade till vår kolonilott i Välen för att kratta, gräva och plantera. När vi hade krattat, grävt och planterat skulle grönsakerna skördas och bäras hem. Röd lök, vit lök, gul lök, squash, gurka, tomater, sallad, bönor, persilja. Vi hade allt på den lilla jordplätten utom jord-

21


gubbar, det var lyx, sa pappa. Ibland brukade vi tävla, vi gjorde det till en sport att se vem som kunde plocka mest och snabbast. Samuel som hade dyslexi och svårare för sig i skolan var som en maskin i grönsakslandet. Det var honom man skulle slå. Men mest stack jag mig på buskarna, frös om fingrarna och gnällde konstant. Jag försökte smita men blev jagad tillbaka av mina bröder. Två dagar i veckan var tvättdagar, ett slit som slog alla andra sysslor med hästlängder och som vi flickor förväntades hjälpa till med. Tvättstugan låg flera hundra meter bort och vägen gick i underjorden genom garagen på Grevegårdsvägen. Med tolv personer hemma blev det så mycket smutstvätt att sulkyn och kundvagnen vi drog allt i krängde och välte. Den instängda luften från torkskåpen, brunnen full med hårbollar och manglar som stridsfordon. Jag hatade tvättstugan. Medan Jacquline och Silvia hängde det rena i prydliga rader; trosor för sig, örngott för sig, svart och vitt och blått, slängde jag upp tvätten huller om buller så mamma fick börja om och körde iväg mig. Ett utstuderat sätt att slippa undan. Söndag var bästa dagen. Hemma i Zaz när prästen i kyrkan kallade till gudstjänst hade alla i byn redan gått den dammiga vägen till Mor Dimet. I Västra Frölunda hade vi ingen egen kyrka men fick efter hand tillgång till en lokal där Göteborgs kristna syrianer och assyrier samlades för gudstjänst på arameiska. Jag och Silvia gick med i kören och sjöng så högt att folk skruvade på sig i stolarna och mamma skickade varnande blickar. Tysta och stilla inför Gud, nu uppför ni er. Vi hade klänning och kalasbyxor och fick hönsfrikassé till middag men framförallt var söndag bäst eftersom det var vilans dag. En hel dag utan tvätt och städning. Jag hade sällan med kompisar hem, förutom Magdalena. Vi hade inga Barbiedockor eller ens Sindy, jag hade en gris som jag hade sytt i slöjden och en Monchhichi. Vem skulle vilja leka med dem? Men det

22


var inte bara avsaknaden av leksaker. Jag skämdes över min kons­tiga familj och tyckte att det var pinsamt att ta hem vänner. Varför kunde inte min mamma ha kort hår och byxor som Eva, Britt-Marie och de andra mammorna? Jag ville att det skulle dofta cigarettrök och fisk som hos Magdalena en trappa upp. Min mammas klänningar till hälarna fick henne att se ut som en gammal tant och så de vanskapta örsnibbarna som var delade mitt itu och som aldrig växte igen. För mamma var ärren en smärtsam påminnelse om den blodiga bröllopsfesten i Zaz, men jag tyckte öronen såg läskiga ut. Vad skulle då inte mina kompisar tänka? Hos oss luktade det skumt, skarpa dofter som spreds från spisen till varje rum och satte sig i gardiner och kläder. Vi bevarade allt på lammet, styckdelarna låg i högar på köksbordet; revben och rygg, huvud och mage. Vi gjorde korvar av tarmarna, stekte i fettet från talgen och kokade soppa på märgen. Markus, den lille bortskämda, som vi andra sa, fick alltid märgen. När bonden från Uddevalla kom med mjölkbilen drogs en stor slang till vår lägenhet, genom hallen och till badkaret som fylldes med mjölk och skulle bli yoghurt. Filmjölken som svenskarna åt var som vatten, tyckte mamma, och vi barn slogs om den feta hinnan i badkaret. Men också den högvinsten tillföll oftast Markus. Ett av de första svenska orden mamma lärde sig var ”ostlöpe”. Hon gick till Apoteket och köpte så många flaskor vi hade råd med och satte igång att ysta på bondens opastöriserade mjölk. Hon rörde den surt doftande ostmassan med sina bara långa armar till exakt rätt temperatur och konsistens, gul vassla, inte vit. Till jul och påsk när det skulle vara extra lyxigt gjorde hon eget godis av valnötter som träddes på tråd och stöptes som stearinljus i en söt sirap gjord på vindruvor eller plommon. Mamma lagade allt från grunden, hon lämnade bara spisen för tvättstugan eller mataffären. Varje morgon var en ny plåt med pitabröd i ugnen. Och det enda jag ville ha var Skogaholms

23


sötlimpa, köpesaft och randig AKO -kola. Inte valnötter doppade i plommonsirap. Den stora drömmen, att vara som alla andra. Men vi var inte som alla andra och den som led mest av det var jag. Jag blev inte retad för ”svartskalle” på skolgården, då hade mina bröder det tuffare i korridorerna på Vättnedalsskolan, men jag ville vara svensk. Bara svensk. Jag ville ha lördagsgodis som mina kompisar och gå på barnkalas i kinaskor som de andra flickorna. En enda gång hade jag fått en inbjudan på ett kort med Musse Pigg, när Maria fyllde år, den sötaste i klassen. Jag hade ritat en teckning av ett hus och en katt och räckt över i present, sedan blev jag inte bjuden på kalas mer. Vi hade inga pengar till paket och lördagsgodis. Pappas blygsamma lön gick till mat och hyra och max en aktivitet per barn. Förutom skolan som i alla lägen var nummer ett fick vi syskon välja en idrott var att hålla på med. Silvia började på gymnastik, Munir tränade bordtennis, Markus basket och jag valde simning. Inte för att jag var någon stjärna direkt. När jag skulle tävla första gången blev jag så rädd av startskottet att jag trillade i vattnet och blev diskad. Men det var ett legitimt skäl att vara hemifrån och jag njöt av att hugga baddräkten i farten och rusa nedför trapporna, iväg, bort. Mina föräldrar betalade för klubbmedlemskapet som kostade 400 kronor per termin. Vad de inte visste och jag inte vågade säga var att man behövde ett årskort till Kulturhuset också, simhallen i Frölunda. Jag var så rädd att jag inte skulle få simma om jag tiggde mer pengar att jag smet in. På den tiden var allt analogt och jag ändrade årtalet på passerkortet med Tipp-Ex; 83 blev 84 och 84 blev 85. Sedan spelade jag stressad varje gång när jag rusade förbi tanten i luckan, viftade med kortet, snabbt tillbaka i plånboken. Hjärtat rusade. Det var en kriminell handling. Jag fuskade mig in i simhallen under flera år. Men jag hade inget val. Jag tjuvåkte på spårvagnen också. Från Opaltorget söderut via Briljantgatan,

24


Rubingatan och Smaragdgatan till Kulturhuset på Frölunda torg − ibland till andra simhallar i stan om det var tävling. En gång åkte jag fast och blev utsläpad av kontrollanten. Min mamma hade kunnat kapa mina händer, så arg var hon. Det var en sak att smita från städningen, men tjuva och fuska, det var det värsta. Jag fortsatte att åka utan biljett ändå, det var enda sättet. Vad skulle jag göra? Det var för kallt för att cykla på vintern och för långt till tävlingarna på andra sidan stan och mina föräldrar hade varken bil eller tid. Mina kompisars mammor och pappor var alltid med på både tävlingar och träningar. De körde och hämtade i bassänger runt hela Göteborg, klappade händerna och hejade från läktarna och hade med mackor och Sunkist till pausen mellan loppen. Mina föräldrar var inte med en endaste gång, de hade inte en aning om att det var tävling. Det var själva dealen för att vi skulle få gå på våra aktiviteter, att vi tog ansvar själva. Vi var för många och de hade annat att stå i. Någon enstaka gång fick jag åka med Maria i hennes pappas Saab. Om jag gav henne Dextrosol. Två tabletter mot skjuts.


FÖRSTA AFFÄ R EN Redan när jag var sex−sju år började pappa ta mig med till grönsakshandlaren i Saluhallen för att pruta. Isa Samuelsson tyckte det själv, men han var ingen bra affärsman. En gång i Turkiet hade han bytt våra hästar mot en dieselbil som inte startade. Det glömde aldrig mamma så hon lät mig följa med på hans inköpsrundor. Jag däremot hade det i mig så liten jag var. Prutade på tomater med jack i, fick ner priset på mjölkpaket med kort datum och köpslog så hårt om en lampa med lejongul skärm på loppmarknaden att den stackars månglaren skrek att vi skulle ge oss av. Då gick vi. Med den gula lampan. Pappa föste mig framför sig överallt och ibland sa jag ”snyggt jobbat, pappa”, fast vi visste båda två att tomaterna med jack som låg i påsen var min förtjänst. Två gånger om året brukade vi åka fram och tillbaka på färjan mellan Göteborg och Fredrikshamn för att fylla upp skafferi och skåp med kycklingar, nötter och socker, allt möjligt som var billigare i Danmark på den tiden. Inte minst sprit. Mina föräldrar var inga storkonsumenter av alkohol för egen del, men det var många barn som skulle giftas bort. Det gällde att bunkra upp för alla framtida feta syrianska bröllop. På en av de här turerna när jag som vanligt stått och klämt på ett paket chokladgrodor med mintfyllning och som vanligt fått en ”lägg tillbaka i hyllan”-blick av pappa, upptäckte jag en enkät i taxfreebutiken. En nöjd kund-undersökning. Om konsumenten kryssade i vad hon ansåg om servicen på båten skulle hon för

26


besväret få en Marabou chokladkaka, 250 gram. 250 gram! Choklad! Jag var åtta år och kryssade som besatt, sju enkäter. Sedan gick jag genom kassan sju gånger och kvitterade ut en ny chokladkaka för varje runda. Jag åt upp alla utom en, den slog jag papper och snöre om och skrev med tusch: God jul Gunilla från Gunilla. Det skulle bli en rolig överraskning några månader senare bredvid den annars enda julklappen. Samma varje år: en ny badmössa och en näsklämma. Jag blev snabbt varse att jag inte skulle få något gratis. Skulle det bli lördagsgodis fick jag tjäna ihop pengarna själv. Redan när vi hade kommit till Sverige började jag och mina syskon dela ut direktreklam, hundratals hushåll runt om i hela Västra Frölunda. Farmor var den enda som hade eget rum, hur eget det nu var, hon hade sin säng i tv-rummet där alla sprang hela tiden och snart fick hon dessutom samsas med från golv till tak staplade reklamblad. Det mesta vi tjänade gick rakt in i hushållskassan, att pappa sa nej till hjälpen och checkarna från Socialen förutsatte att vi barn bidrog till försörjningen. Men jag gjorde så småningom allt för att få mina egna slantar. Jag satt barnvakt, sålde vykort, spökade ut mig till påskkärring och pallade äpplen. Jag var bara sex år när jag smög som en indian bland fruktträden i radhuslängan på Beryllvägen och fyllde kasse efter kasse. Sedan gick jag hem, lade äpplena i en korg, knöt en rosa rosett om korgen och en matchande i håret − och ringde på dörren till huset där jag nyss stulit frukten. Sällan hade de sett en så gullig försäljare. När det var dansbandskväll bakade jag fiffirutor med kokos och glasyr och sålde för 2 kronor styck. En bra kväll kunde det bli 30 kronor, rätt ner i fickan! Att göra affärer och tjäna pengar var som sockerdricka rakt ut i blodet. Majblommor var en annan guldgruva, jag sålde i alla år. En gång höll det dock på att sluta illa. Jag fick som vanligt inte vara ute och ränna för mamma och som vanligt gjorde jag allt för att lura henne. När mamma sa nej till majblommorna erbjöd jag med min allra

27


vänaste röst, ”skulle hon kanske vilja att jag tog Markus på en promenad?” Min yngste bror var bara några månader och låg och sov i sin vagn och mamma hade som vanligt tusen saker att stå i. Jag gjorde korstecknet och bedyrade bara på gården och tog spårvagnen till Frölunda torg. Med en liten bror i en vagn behövde man inte ens tjuvåka. Jag visste exakt var på torget damen med majblommorna stod och sprang med lätta steg för att kvittera ut nålarna, kransarna och dekalerna. Sedan raka spåret in i gallerian. Frölunda torg kanske inte uppfattas som så extraordinärt idag, men när köpcentret byggdes och öppnade på sextiotalet var det störst i Europa. En toppmodern och viktig knytpunkt i västra Göteborg med elaffär och färgaffär och alla möjliga butiker. Inomhustorget invigdes av Olof Palme och ”Fru Frölunda”, en representant för stadsdelens husmödrar som klippte det blågula sidenbandet framför entrén. Jag betade av meter efter meter och kilade som en råtta mellan butikerna med mina majblommor. Inte förrän klockan var tio i sex och jag hade sålt varenda liten knappnål och upptäckte att butikerna började stänga, kom jag på: Markus! Jag hade glömt både tid och lillebror och lämnat vagnen på torget när majblommorna brände i min hand. När jag kom ut var barnvagnen borta och när damen med majblommorna berättade att ”min mamma” varit och hämtat vagnen och att det var tur, ”för han skrek så väldigt”, fick jag panik. För jag visste att mamma var hemma och lagade mat och aldrig skulle ge sig ut bara sådär vid middagstid. Inne i gallerian fick jag syn på en okänd kvinna med en barnvagn jag mycket väl kände igen. Alldeles säkert hade hon funnit det otröstliga barnet och gått för att söka upp ”ägaren”. Det var inte precis så att jag frågade. Jag tog sats och sprang upp bakifrån, slet vagnen ur kvinnans händer och skrek ”ge fan i min brorsa!” Hemma på gården väntade mamma och mina bröder. Det blev utegångsförbud i en månad. Men jag sålde i alla fall varenda majblomma.

28


När jag hade börjat fjärde klass hösten 1982 blev vi svenska medborgare och fick personnummer och nya födelsedagar. I mitt pass står det 3 januari men jag är född den 1 augusti 1972. Eller som mamma aldrig missar ett tillfälle att påpeka: ”Du kom på St Shmouni, Gunilla! Glöm inte det!” St Shmouni eller Mar Shmouni var enligt kristen syriansk tro och tradition en moder som dog martyrdöden och fick sina sju söner dräpta för att hon vägrade överge sin gud. Varje år den 1 augusti högtidshålls minnet av Mar Shmouni och datumet är för kristna syrianer starten på en tid av fasta, bön och avhållsamhet. I Zaz fanns en kyrka döpt efter den kvinnliga martyren och såväl min mormor som min farmor hette Chmouni, fast de stavade med C och inte S . Den 1 augusti, Gunilla! Mitt på Mar Shmouni! Glöm inte! Läkaren, som pappa hade gått till med sina barn för den hälsoundersökning som krävdes inför medborgarskapet, var dock inte lika nogräknad med vare sig martyrer eller exakta datum när han smällde med stämpeln över dokumenten. Tjoff, tjoff så var halva syskonskaran född i januari men olika år. Det kan låta apart, men det var så det gick till. Nästan alla invandrare jag känner som kom till Sverige vid den tiden är enligt passet födda i januari. Att jag fick nytt födelsedatum var inte en lika stor sak för mig som för min mamma. Jag såg det mer som en chans till dubbla födelsedagar och det var ändå namnet som var det viktiga. Samtidigt som min familj fick svenskt medborgarskap bytte vi ut det förhatliga Anip som turkiska staten tvingat på oss och tog efternamnet Samuelsson efter farfar som hette Samuel. Günel hade utan att det gjorts något nummer av det blivit Gunilla på förskolan när varken pedagoger eller de andra barnen kunde uttala mitt namn. Gunilla Samuelsson. Jag var så stolt och tyckte det lät så fint, svenskt. För svensk, ansåg de. Jag tänjde på gränserna mer och mer och var i ständiga krig med mamma och min storebror Edip. Det fanns ingenstans där jag kunde vara ifred och finna lugn

29


hemma; stickande lukter, slamrande ljud och bröder överallt. Jag och Silvia delade rum med Kristian och Munir i ett lång­ smalt utrymme vid köket med en våningssäng på ena sidan och en på den andra, kanske en meter emellan. Jag brukade låsa in mig i badrummet för att göra läxorna eller bara komma undan. Ibland tog jag med pappas radio där man kunde spela kassettband och lyssnade på Barbra Streisand och Cher, men det tog oftast bara några minuter innan mina brorsor hade upptäckt kontakten pluggad i uttaget utanför och drog ur. Min värld var så trång. Jag fick inte luft. Jag ville ut. När pappa kom hem med en röd cykel han köpt på loppis och som Jacquline, jag och Silvia skulle samsas om rymde jag till havet. Vindfladder i håret och framåtlutad över styret bort från miljonprogrammet. Snabba tramp mellan husen i Kannebäck och förbi kolonilotten i Välen. När jag passerade villorna i Näset saktade jag in. Hur kunde människor ens bo så? Palats med två bilar utanför och stora trädgårdar med altaner där man kunde sola. Bara några minuter från hyreshusen i Grevegården men en diametral motsats till vår värld. Jag slängde mig i vattnet vid Askimsbadets långgrunda sandstrand och hoppade från klipporna vid ”Smitten”, Smithska udden. När jag kom hem blev det skäll och än mer hot om stryk. Mina syskon tyckte att jag borde straffas hårdare för att jag smet från sysslorna och jag svarade med att hitta på ännu mer otyg. När mina föräldrar kom till kvartssamtalen i skolan och jag själv skulle tolka sparade jag inte på superlativen. Jag satt och sa saker som att: ”Gunilla är så duktig så, hon gör framsteg i alla ämnen”, vilket förstås inte alls var vad läraren sa. För mig var det ett naivt försök att kanske få beröm. Men det spelade ingen roll hur påhittat duktig jag var eller när jag verkligen fick alla rätt på provet i matte. Det blev på sin höjd en nickning från mamma. Se mig, hör mig, säg nåt. Jag behövde kärlek och uppmuntran men fick inget av det och sanningen var att jag fick kämpa hårt i skolan. Jag gillade

30


att lära mig saker och hade lätt att få kompisar men jag var rastlös och hade svårt att koncentrera mig under en hel lektion på fyrtio minuter. Ju jobbigare jag upplevde situationen hemma med min familj, desto svårare blev det att sitta tyst i bänken. När de stökiga killarna hittade på jävelskap var jag inte sen att hänga på. Varje ny vikarie som skulle sättas på prov, varje lektion som behövde livas upp, då var det jag som föstes fram. Påhejad av klassens tuffa. Det var inte den bekräftelsen jag törstade efter, men det var något. En dag i årskurs fem när jag hade blivit utslängd från klassrummet, på vad jag själv ansåg djupt orättvisa grunder, jag hade inte pratat mer eller högre än någon annan, fick jag med mig en svart spritpenna i farten. Det här var på vintern och jag minns att jag stannade upp och tänkte att min mamma skulle dö. Men jag gjorde det likväl. Jag letade fram frökens jacka på kroken längst in mot väggen i kapprummet. Medan jag sträckte ut tyget med ena handen, skrev jag med den andra. Tre stora bokstäver rakt över ryggen: KUK . Det blev samtal hem och krismöten med rektorn. Mina föräldrar fick betala för kemtvätten och jag tvingades gå till fröken med blommor och förlåt. Mamma dog inte men skämdes ögonen ur sig och för mig blev det nytt utegångsförbud. Vi hade sedan länge tappat räkningen. På sommarlovet innan jag skulle börja sexan öppnade sig en möjlighet och ett nålsöga jag aldrig hade kunnat drömma om. Jag blev skickad på barnkoloni till Uddevalla, ett kommunalt subventionerat läger för fattiga familjer i Göteborgstrakten. Mina äldre bröder, Edip och Samuel, hade varit där tidigare och förmodligen såg mina föräldrar kollot som en uppfostringsanstalt. Ett halmstrå att greppa när de tappat taget om sin mellandotter. Men de två veckorna i Uddevalla blev de bästa i mitt liv. Vi grillade pinnbröd och berättade spökhistorier runt en brinnande eld, lekte cowboy och indian i skogen och fick åka på jordgubbsplockning utan att en enda vuxen stod över

31


axeln och krävde korgen full. Jag åt så magen sprack, det gjorde alla fattigungar från Göteborg. Det blev inte många kronor till kolloverksamheten. Jag som aldrig hade blivit firad av min familj på min födelsedag ens på den riktiga i augusti fick ha ett eget kalas på kollot. Jag sprang ut i skogen och plockade så många blåbär jag kunde, bakade paj och fick sitta i mitten av ringen när mina nya kompisar sjöng ”Ja må hon leva”. En kväll blev det konstig stämning när en lägerledare klädde av sig naken och ville att vi skulle måla honom som Hulken, men inte ens det kunde förstöra den bubblande lyckan i magen. Varje ny dag var det en ny simtävling i havet. Jag kastade mig i det salta och flög fram under vattnet och när pannan klöv ytan hörde jag hur kompisarna stod på bryggan och hejade, på mig. Jag som aldrig hade haft någon som applåderat mina simtag i Kulturhuset var plötsligt en stjärna. Jag växte nog en decimeter de veckorna och längtade varje dag under resten av året och hela nästa vår på att det skulle bli sommar i Uddevalla igen. Men när sommaren kom var det slut på det roliga. Pojkarna fick åka på kollo men inte Jacquline, inte Silvia och inte jag. Vi började få former och skulle giftas bort.

Profile for Smakprov Media AB

9789100180898  

9789100180898  

Profile for smakprov