katja kettu
Nattfjärilen Översättning från finska av Janina Orlov
albert bonniers förlag
Utgivning av Katja Kettu på svenska: Barnmorskan 2013
Översättningen har utgivits med stöd av Nordiska ministerrådet
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-016727-1 © Katja Kettu 2015 originalets finska titel Yöperhonen Översättning Janina Orlov omslag Elina Grandin omslagsillustration © Eemil Karila / BUS 2016 typsnitt inlaga Indigo Antiqua tryck ScandBook, EU 2018
Tillägnas Lallu, Karo och Konna
PROLOG
Petsamo, 1937 IRGA
Jag är den vite gudens dotter och mig får ni inte fast. Jag skidar för mitt och mitt ofödda barns liv längs med Jungfrufjället. Hundarna skäller där nere i sänkan, förföljarnas skrik ekar. – Horan skidar! Försöker fly till ryssarna! Jag känner inte igen rösten, men det är nog en av pappas hejdukar, ett ärofyllt slaktargäng som skjuter på skoltsamer och gravida flickor för nöjes skull. – Irkku, kom tillbaka! Vad ska din pappa säga! I skriken hörs rädslan. Ja, vad ska chefen för gränsbevakningen, den vite generalen Henrik Malinen, säga när hans minsting skidar över gränsen och rätt in i det Stora Äventyret? – Fostermördare, spottar jag efter mig och ökar takten. I norr ylar Ishavet vårbrunstigt, solen strör guldglitter över snödrivor och uppstickande videkissar. Bindningarna vridna av björkris gnisslar vid varje spark och stavarnas ringar klagar. Yllekjolen frasar mot låren när jag susar nerför sluttningen mot isen på Jaurujoki, och bergväggen där snödrivan redan har mörknat av värmen. Jag kan känna hur det strömmar under isen, och för ett ögonblick tvekar jag. Vrickad är den som stakar sig hit i menförestider. Men nu finns det anledning. Det är bråttom. Bakom jaktstugan hörs ulven klaga, och hela flocken svarar 9
ännu längre bortifrån vid fjällets fot. Det är fem kilometer till ryska gränsen och snart blir det mörkt. Karlarna där bakom tvekar när de ska ner på isen. De har fortfarande barnen som drunknade i Venakkovirta i färskt minne – det sägs att för deras skull kan man då och då se skärseldar flamma över näset. Jag hör skrik: – Postoj, stanna då! Vi ska inte döda dig! Jag vänder inte om. Det ångar ur näsborrarna, den skinnklädda skidan glänser, metallsmak i munnen. Det fyrkantiga kortet som Vargtand skickat med renskolterna värmer mot bröstet, där står »Milaja Irgotjka! Prihodite kom hit och skapa en bättre värld! Jag ordnar med pass och visering«. Jag tänker på de slingrande bläckfigurerna och de hårdbenta händerna som har skrivit dem. Snart ska jag vara i de fingrarnas grepp. Det är inte alltid lätt att förklara avfärder. Liksom varför Irga Malinen, den vite gudens dotter nu skidar här till sovjeternas land. En orsak är rätt och slätt uppror, mitt raseriutbrott, men sådant är mitt lynne. För en vecka sedan, på min femtonde födelsedag, glömde papotjka att rita ett streck i dörrkarmen för att visa hur mycket jag hade vuxit under ett år. När min syster fyllde år mindes han det mycket väl, han skröt och skroderade över vilken ståtlig och rasren flicka han fått till stånd, till och med trots att hennes mor var av trädoffrarsläkt. Den här flickan rister det onda arvet ur ådrorna, och knäpper på lampan i stället för att tända lappbrasan! Jag blev så uppretad att jag måste gå bakom bastun och bita i en renklöv och svära. Syster, alltid bara Syster. Ända sedan Berlinolympiaden har den baksluga slynan varit ögonsten och favorit, ända sedan hon genom ränksmideri plockades ut till flickornas gymnastiklandslag och fick dricka te med självaste rikskansler Hitler. Vilken illfänad. Efter det kunde pappa inte 10
tänka på annat. Hon tjusade alla med sina i smyg krusade silkeslockar. Det var ingen hejd på ögonkasten. Men när Vargtand kom från andra sidan fjällen och slog sig ner på Hettes torp för att agitera, bestämde jag att den här tar jag. Och hör och häpna, Vargtand ville ha mig. Vargtand hade en mun med mjuka läppar, där vänster hörntand stod ut och gjorde att han såg underbart grym ut. Jag trodde naturligtvis inte på hans historier. Därhemma hade vi fått sörpla i oss rädslan för ryssar och kommunister redan med modersmjölken så till den grad att struntpratet som sändes i Murmanskradion på söndagarna samtidigt som det var gudstjänst bara roade oss. Ändå ertappade jag mig själv med att skida till Hette flera söndagar, och varför inte när nu ingen höll mig under uppsikt. Och på något sätt fattade jag tycke för det. Att sitta där insvept i renfällarna, smutta på renmjölk ur kåsan, spana in Vargtand och lyssna till hur rödingarna svor och önskade pappa rätt ner i helvetet. Hur de som ena andra profeter skröt över kommunisternas underland och arbetarnas paradis. Det sas att man skrattade åt surrogatkaffet där på andra sidan gränsen, att fläsket dallrade kring kvinnornas höfter, och man hade rena rama vetet i bullarna som gräddades i ugnen och kolchosens ko råmade med spänt juver – kom och mjölka! Någon hade hoppat av till ryssarna på en isjakt och genast befordrats till kommissarie för hela Murmanskområdet. – Men hur kom han över på andra sidan, vågade jag tvivla. – Lätt som en plätt, försökte Hettegumman. Skolterna ilar ständigt fram och tillbaka över gränsen, efter sina renar. Det skulle vara enkelt också för andra. Det är bara att ta en hö-stör och sticka ner i kälken, ta med sig en flaska brännvin som vägkost och kasta loss! Sedan skulle färden gå som av sig självt, för det var alltid förlig vind som blåste till Sovjetunionen, så att till och med bäckarna ändrade riktning under tuvorna i mossen eftersom de inte ville låta sitt vatten rinna ut ur paradiset. 11
– Är det sant? frågade jag efter ett agitationsmöte. Vargtand skrattade och stack in sin varma näve under min kjol. – Du skulle nog trivas där. Kom till dansen i byn Moskva. Där är det nya kalas varje kväll. Han kittlade mig så jag blev fullfjädrad kvinna, pressade kuken i mig i stolpboden på Hette, före konfirmations sommaren, och brakade på så jag blev full i skratt: jag tyckte om hans flåsande vädjanden och hur han gnyende bet i renfällen, herregud, Irkku, du har världens underbaraste. Jag lovade komma och hälsa på så snart jag hann för alla mina bestyr. Vi skildes åt i gynnsamma tecken, i tecken av en gemensam hemlighet och kommande svettiga helgdagar. Men så började livet göra ont om morgnarna. Jag gjorde såsom min syster Sisko, som var en dam av värld, hade lärt mig. Man skulle kissa på en kornkärna och om den började gro, visste man att det gått galet. Kärnan grodde. Jag berättade för Sisko och på Lotta Svärd-sällskapets följande möte basunerade hon genast ut att Irga har horat med ryssen. Ingen vågade säga något till pappa, men man visste nog att det skulle komma fram förr eller senare, och byns barnmorska vägrade hjälpa. – Du har pratat med ryssagitatorn, sa Anselmi anklagande. Nu är det dags för syndernas bekännelse! Också sockenhjon-Anselmi hade krälat vid mina näbbstövlar och vädjat till mig, den vite generalens dotter. Det mindes han nog och såg att även jag gjorde det. Skammen fick gossens kinder att blossa och jag försökte med det rätta draget. Tänk om jag skulle säga det till far. Anselmi ryckte till. – Du skulle bara våga. Mitt drag misslyckades. De tvingade mig att lyfta upp kjolen till höfterna och pressa tungan mot en isig järnstång så att den fastnade, och så befallde de mig att krypa baklänges. De slog 12
mig med läderbälten på låren när jag kröp, men köttslarvan satt fast. Då tog Jakkima från Alakunnas en kniv och skar loss tungan med ett enda snitt. En stor bit lossnade så blodet stänkte, men jag blev mer arg än rädd. – Kristusperkele, vad gick du nu och gjorde, tjöt Anselmi. Jag slet mig loss och rusade hem över skarsnön. Någon skrek efter mig: – Vi kommer och hämtar dig, rysshora! Jag ruvade i stallet hela kvällen, tryckte en kompress av vitmossa mot min uppsvällda kind och funderade. Tack vare skaren hade mina stövlar inte lämnat några spår i drivan. Men de skulle nog gissa sig till vart jag var på väg, på morgonen skulle de skida efter. Eller bege sig till Hette och tända en stock. Och förr eller senare skulle de hitta hit. De vet att pappa är på inspektionsresa någonstans i Puumanni. Min syster sover över hos kusiner. Jag började packa. Svartröda benvärmare och fårskinns pälsen, ett par tyska markslantar med hål i mitten. Kortet från Vargtand smög jag ner närmast hjärtat innanför undertröjan. Så började jag grunna på presenter. I pappas arbetsrum rullade jag ihop så många kartor jag nändes, för Vargtand tycker om kartor. Maslasmör och ostpaj, en liten flaska rom. Som sista trick nappade jag åt mig den svarta hästen, från schackspelet av valben som pappa snidat till. Förlusten av den kommer att svida om ingenting annat gör det. Jag stannade till och funderade. Tungan värkte, paniken grumlade sinnet. Så tog jag ett papper med gränsbevakningens stämpel och en bläckpenna från skrivbordet, satte mig vid kommoden och började skriva. Jag berättade att jag nu gett mig av till Sovjeternas land för att fly undan skammen jag förorsakat. Men att allt säkert skulle gå bra och om det inte gjorde det skulle jag komma tillbaka. Jag betraktade brevet triumferande: Det här kom ni dumma tungstympare inte att tänka på! Den vite generalens dotter 13
kan skriva. Ur mammas klädkista grävde jag fram ett gammalt pokromabälte. Jag knöt långsamt tre råbandsknopar på det medan jag mumlade gamla ord och väntade på att morgonen skulle gry. Den skulle också föra med sig förföljarna. Mörkret sänker sig när jag på kvällen efter en lång dag stakar mig fram mot det stora Sovjetlandet och min Vargtand, som väntar på mig vid gränsen och ordnar pass och arbete och harmjölk till barnet. Om han gör det. I bakhuvudet molar rädslan för att han trots allt inte ska bli glad över fostret i min mage, också om han bryr sig om kartor och koordinater. Nu finns ingen tid att backa! Tungstumpen i munnen känns som ett konstigt djur. Blåsan spänner. Barnet tumlar om i magen, skriker efter mat under skinnet. Vi kommer till flodkröken, jag stampar upp på en klippbrant. Förföljarna är knappt ett stenkast efter där nere, jag kan höra suset från skidorna och dämpade svordomar. Där, bara ett hundratal meter bort skymtar gränslinjen. För ett ögonblick drabbas jag av lusten att skida raka spåret ända fram. Tålamod, Irga, tålamod! Pappas lakejer eller sovjeternas utsända lurpassar kanske där borta. Andningen piper och gör ont i bröstet. Jag tvingar mig själv att stanna, slita bältet från midjan. Med darrande fingrar löser jag upp en av knoparna, jag ber till min mammas forna gudar: – Bieggagállis, Vindmannen. Hjälp mig nu. Skuggorna smyger sig långsamt fram. Med stela fingrar sliter jag upp även den andra knopen och upprepar bönen, jag lyssnar. Med blodiga naglar river jag i den sista knopen. Jag lyfter ansiktet och ropar: – Bieggagállis, Evinnerlige. Hjälp mig nu! Då sker ett under. En virvelvind blåser upp från norr, fångar upp den lösa snön från drivorna och lyfter den som en vit mur mellan mig och mina förföljare. Jag hör hur isen brister, jakthundens skrämda ylande, förföljarnas skrik, sedan stockas 14
mina öron av vindens tjut. Jag stannar inte för att vänta på att diset ska skingras. Jag minns att Vargtand har sagt att man snart ska svänga till vänster. Där gick renarnas uråldriga vandringsled, den som inte bryr sig om människornas gränser. Tänk om tåremmen sjunker ner i snösörjan. Om jag nu faller ihop. Men det gör jag inte. Vinden tystnar när jag når skogsranden. Gatan som gränsvakterna huggit upp i dungen av späd björk försvinner redan i mörkret när jag stelfrusen kommer hasande till andra sidan. Jag stannar och tar sikte på den stora stenen och den kvidande lilla talluslingen ovanpå den. Det sägs att en samisk sejte fanns här. Jag skidar närmare och tjuter till av glädje: en hartass är fastsatt vid tallstammen. Där är den. Jag överväldigas av förvåning och misstro. Jag har kommit över. Kan det vara sant? Ljuden från förföljarna och deras hundar har tystnat. Jag lägger mig i en lågväxt björkdunge och flämtar. Nattens tysta ande sveper fjällen i blårött och breder en dimmig gardin över sjön, i vars skydd jag får vila i lugn och ro. Mörkret sänker sig över drivorna, himlaranden slocknar. Jag lyssnar. Inga ljud av susande skidor hörs längre. Jag tar av mig laggarna och ställer dem mot björnhällen. Irrblossen flammar vid kanten av kärret. Jag känner efter med nakna ansiktet i det kyliga vädret och grubblar över om det inte faktiskt är aningen varmare i kommunismen. Så småningom får oron och kroppens olust mig att vakna till. Varför kommer inte Vargtand? Samtidigt känner jag hur kissnödig jag är. Jag tar mig mödosamt upp och fäller ner giftasbyxorna – underbyxorna som Sisko gett mig i konfirmationsgåva, de som vanligtvis signalerar att dottern är redo för äktenskap. Men jag hann inte vänta, tröttheten och skräcken i 15
efterhand lockar fram ett fnitter ur halsen. Medan den varma strålen borrar sig ner i drivan viskar jag för mig själv. – Farväl bara, Fascist-Finland. Jag förrättar mitt tarv och sjunker på nytt ihop på marken. När en viskning hörs ur det risiga snåret rycker jag till: – Zdravstvuite, Finljandija? Jag kisar med ögonen i mörkret och tror mig se en bekant fårskinnspäls skymta i vassen. Jag öppnar munnen för att ropa bara för att upptäcka att jag inte kan säga mitt eget namn. Tungstumpen famlar förtvivlat i luften, ur halsen hörs jämmer som från ett vettskrämt djur. Jag tar mig upp på knä och lyfter kniven i beredskap. Om det är en obekant kommunist eller någon av pappas gränsvakter? Av någon anledning kommer jag att tänka på den svarta hästen som jag snodde från den vite generalens schackbräde. Har jag gjort mitt livs sista och samtidigt största misstag? Fel drag trots allt och nu är livet förbi, innan det ens hunnit börja. Gestalten närmar sig med snabba steg, jag känner en doft av kåda och hembränt. Jag viskar ljudlöst till mitt ofödda barn, mot bättre vetande. – Var inte rädd. Vi klarar oss nog.