9789100126780

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 1

dag u t O ch dag i N m e d e N dag i du bli N

2012-01-05 12.59

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 2

2012-01-05 12.59

dag ut Och dag iN m ed eN dag i du bliN av

eR iK a N deRssON a l be Rt b ON N i e R s f ÖR l ag

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 3

2012-01-05 12.59

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 4

2012-01-05 12.59

Jag kommer in, hänger av mig, snörar upp kängorna, hämtar vattenkokaren, tar på sandalerna, går bort till pentryt, spolar upp vatten, går tillbaka, tar av sandalerna, sätter på vattnet, mäter upp kaffepulver, tänder lysröret, sätter på mobilen, plockar fram cigarretterna, slår på datorn, undrar var usb-minnet är, ser efter om det finns choklad.

I dag skall jag till Dublin.

Jag har varit där tidigare. Som späd yngling for jag med tåg genom Danmark och Tyskland, sov två timmar på ett väntsalsgolv i Aachen, fortsatte genom Holland och upp över England och Wales innan jag äntligen kunde urskilja Dublins konturer i morgondiset. Redan på Irländska sjön förstod jag att jag var på väg in i en annan värld. En man drog omkring en liten serveringskärra och ropade nasalt med svåröversättbara pluralformer: Teer! Kaffor! Läskedrycker! Spritar! Hemma var det aldrig någon som gjorde reklam för spritar på ett sådant

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 5

2012-01-05 12.59

6

skamlöst sätt. Jag bestämde mig ändå för en av de många kafforna, som inte hade särskilt mycket kaffe i sig.

Färjan anlöpte Dún Laoghaire. Sekvensen aoghai var tydligen irländarnas sätt att stava ä-ljudet. Man fick ta tåget in till Dublin, inga problem för den som hade interrailkort, och när jag klev av på Connolly Station så stod det en kille där och gav mig ett flygblad och sade att jag skulle bo på vandrarhemmet ISAAC: det var nära, billigt och trevligt.

Det var just jämnt vad det var. Man fick liksom bo under järnvägsspåret, som här sneddade fram mellan husen på några meters höjd. Allting ordnade sig till det bästa.

Jag tar fram boken, Ulysses av James Joyce, väger den i handen. Som en liter mjölk ungefär. Bläddrar i den.

Liten stil. Bokstäverna litet suddiga. Slår upp första sidan och trevar efter översättarens bästa vän, pappersklämman, där har vi den … Men den är för liten, når inte om boken. Med några raska snitt med kniven gör jag fyra tunnare ulyssesar och förstärker deras ryggar med bred silvertejp. Genast mer hanterligt.

Då skall vi se.

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 6

2012-01-05 12.59

7

Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed.

Småvisslande översätter jag den första meningen.

Nästa mening går ganska gesvint, och strax kommer det ett latinskt citat, men inga problem där, det är bara att skriva av, det får fortsätta att vara på latin. Jag får förstås slå upp en del ord, i sig ingen anledning till oro: jag slår alltid upp flitigt för att få ett så brett förråd av ord som möjligt att välja från.

Jag tittar ut genom fönstret. Där är det ett plåttak.

Litet längre bort ett tegeltak. Och så kopparkupolen på tornet till Christinae kyrka.

Jaha. Jag översätter hela första sidan. Avstannande.

Jag får en sjunkande känsla. Det är illavarslande när en engelsköversättare erfar en anglicism. Jag kommer att tänka på filmen That Sinking Feeling, som på svenska fick heta Diskho-feber. Ganska roligt. Åter till Joyce. Jag förbannar min dumhet när jag satte mig på tåget från Dún Laoghaire till Dublin 1981.

Om jag istället hade knallat iväg halvannan kilometer åt sydost hade jag kommit till ett av många så kallade Martellotorn som under napoleonkrigens dagar upp-

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 7

2012-01-05 12.59

8

fördes längs den irländska kusten — faktiskt till just det torn där det första kapitlet i Ulysses utspelar sig. Jag hade tyvärr ingen tanke på det då. Nu skulle jag gärna vilja se med egna ögon hur det ser ut. I dag inryms ett James Joyce-museum där.

Låt se här nu. Har jag choklad? cigarretter? kaffe?

Ja, det har jag. Milda makter! Då kan det bara finnas en förklaring: jag har kört fast!

* Läsaren kommer till verket med sina erfarenheter, sina förutfattade meningar, sina frågor, sina önskningar. Det är inte mycket att göra åt. Författaren kan bara hoppas att hon inte genast skall börja klanka ner på verket, utan så att säga ge det en chans. Ändå är det författaren som har alla trumf på hand.

Om läsaren inte är ett oskrivet blad, så är verket sannerligen inte en oskriven bok. Den första meningen kan vara den sista som författaren skriver. Och även om han börjar från början så har han en uppfattning, medveten eller omedveten, om vad det är för verk han vill skriva, vad som är dess ämne eller ärende eller princip. Den författare som inte har det klart för sig

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 8

2012-01-05 12.59

9

skall finna att det är mycket svårt att börja skriva.

Läsaren vet ingenting om allt detta som redan har försiggått i författarens hjärna. Översättaren är härvidlag i samma position som läsaren — med den skillnaden att han omedelbart måste ikläda sig författarens roll och skriva den bok som han läser. Om det för varje ord som skall översättas finns en mångfald tänkbara betydelser måste han ha något att hålla sig till, en sorts verkets idé mot vilken varje alternativ kan prövas.

Varje läsare gör sig så småningom en egen idé om verket, och denna kan skilja sig mer eller mindre från författarens. Detsamma gäller förstås översättaren. Det är helt i sin ordning. Det är inte informationsöverföring det är fråga om. Men översättaren skall ändå inbilla sig, och kunna inbilla andra, att det är författarens ärenden han går.

Jag bestämmer mig för att omgående utnyttja min livlina och skickar det första kapitlet till Magnus Hedlund och ber honom ta en titt.

Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed.

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 9

2012-01-05 12.59

10

Magnus ringer några dagar senare och frågar om jag har tänkt på att stately är ett adjektiv.

— Va? säger jag. Jo, ja, ibland tänker jag väl på det, inte så ofta kanske.

Jag hade skrivit »Värdigt kom den frodige …»

— Aha! slår det mig. Jag har tolkat det som adverb.

Men det kan väl vara adverb också?

— Nej, jag tror inte det, säger Magnus.

Ett febrilt bläddrande i ordböcker utbryter. Till sist hittar jag några stackars exempel på stately som adverb i Oxford English Dictionary. Det tycks ha blivit rätt så sällsynt efter 1600-talet.

— Å, vilket elände! utbrister jag.

— Men jag menar inte att det måste motsvaras av ett adjektiv i översättningen, säger Magnus.

— Nej visst, det förstår jag. Jag blev bara missmodig över att jag ingen gång under de senaste tjugofem årens översättande har uppmärksammat att det är skillnad på adjektiv och adverb.

* Engelska och svenska har inte bara olika ord, de bildar mening på olika sätt och har olika idiom. Kanske har jag på det hela taget gjort rätt i att betrakta meningar

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 10

2012-01-05 12.59

11

som någon slags soppa på substantiv och verb där det simmar omkring litet olika bestämningar — det viktiga är ju att behålla smaken. Men man vill ändå veta vad det är man gör.

Jag ändrar om inledningsmeningen till »Pösande ståtlig kom …» och hamnar sedan i »trind och ståtlig». När väl ordklasserna har fallit på plats hittar jag på nya förslag en masse: »värdig och vanvördig», »ståtlig och anstötlig», »ståtlig och småfet». Fast det ligger något tilltalande i att börja med »värdigt», kanske »värdigt skred» …

Om det första ordet i Ulysses bereder problem så är det andra ännu värre. Plump kan betyda två saker: det ena är tjock eller satt, kanske rent av plufsig; det andra är som det svenska plump, frispråkig på ett okänsligt sätt. Vilketdera är det fråga om här? Ordet uppträder på nytt längre ner på första sidan, och där måste det ändå vara fråga om utseendet: the plump shadowed face.

Samtidigt råder det inget tvivel om att plumphet är ett av Buck Mulligans mest framträdande karaktärsdrag.

Mulligan är ett porträtt av en av Joyces vänner, poeten och läkarstudenten Oliver St John Gogarty.

I förordet till Gogartys första memoarbok, As I Was Walking down Sackville Street, skriver Roger Green att

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 11

2012-01-05 12.59

12

Gogarty beskrivs på ett ofördelaktigt sätt i Ulysses och att Joyce uppenbarligen ogillade honom. Stately är inte en komplimang, menar Green, utan en känga åt Gogartys ställning i societeten, och plump handlar mer om Gogartys självbelåtenhet än om hans fysik.

Frågan är vem denne Green tycker sig se i Ulysses, om det är Mulligan eller Gogarty. Jag har hur som helst svårt att ta till mig hans slutsatser, till exempel är väl Mulligan inte så endimensionellt skildrad i romanen: odräglig måhända, men också en ganska uppfriskande bekantskap.

Inte förrän jag träffar en samling översättarstudenter på Göteborgs universitet klarnar det. Jag lägger fram mina bekymmer med första meningen, och då är det en student som fäster min uppmärksamhet på berättarperspektivet. Vore det inte underligt om berättaren omtalade ett karaktärsdrag (»burdus») innan vi vet någonting alls om personen? Vore det inte troligare att han omförmälde ett fysiskt kännetecken (»småfet») som en neutral iakttagare, vem som helst, skulle kunna se?

Det där låter förnuftigt. Jag jublar inombords ända tills jag kommer hem och ser att Stephen Dedalus presenteras tretton rader längre ner med orden displeased

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 12

2012-01-05 12.59

13

och sleepy. Berättaren anser att han är misslynt och sömnig, inte att han ser ut att vara det.

Jag börjar tänka på Roger Green igen. Kanske har han förväxlat två sfärer, den litterärt skapade i Ulysses och den verkliga i dåtidens Dublin; kanske hämtar han argument ur den ena för att förklara något i den andra.

Men nog gör jag mig skyldig till något liknande när jag försöker utröna exakt vilken betydelse författaren har lagt i ordet plump. För det här är ju inget problem för Joyce. Han har naturligtvis valt ordet för att båda betydelserna passar så bra.

Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed.

Sedan väljer man ord inte bara utifrån vad de betyder, utan också utifrån hur de låter. Det går att läsa Joyces inledningsmening som en någorlunda jämn följd av trokéer och daktyler, men med prosa är det i allmänhet så att man kan läsa på flera sätt, och rytmerna kan bli rätt så komplicerade. I ämnet prosametrik har jag bara praktiska färdigheter och inga teoretiska — fast jag kan ju se att plump och Buck möts på ett sätt som kräver väl-

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 13

2012-01-05 12.59

14

gymnastiserade läppar. I mitt tycke är detta en väldigt explosiv start på en roman. Om Ulysses hade varit en symfoni hade den inletts med slagverk. Om Buck Mulligan hade varit ett instrument skulle väl tuban ligga närmast till hands.

Ytterligare en sak kan komplicera inledningen, nämligen en teori som läggs fram i Don Giffords ­Ulysses Annotated. Det är en bok där alla hänsyftningar på personer, platser och texter förklaras, även mer eller mindre långsökta tolkningar av olika textställen redovisas. Jag vet inte hur denna volym ter sig för den vanlige läsaren, risken är att man får veta litet mer än vad man orkar med — men för en översättare är den helt oumbärlig.

Nå, Ulysses består av tre delar (kapitel 1–3, 4–15, 16–18) och Gifford har lagt märke till att första delen inleds med bokstaven S, andra delen med M, tredje delen med P. Detta skall syfta på huvudpersonerna Stephen, Molly och Poldy (Leopold), men även på de tre leden i en syllogism: subjektbegreppet, mellanbegreppet och predikatbegreppet. Man torde därutöver observera att det sjuttonde kapitlet, det som är uppställt som en katekes, avslutas med en stor punkt, som betyder QED, quod erat demonstrandum, på svenska VSB,

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 14

2012-01-05 12.59

15

»vilket skulle bevisas» — den konventionella avslutningen på en slutledning.

Om detta nu är författarens avsikt borde även min inledningsmening börja med ett S. Jag vänder blicken mot fönstret igen. Det har börjat snöa. Vad är det för yrke jag har valt. Och vad är det för bok. Borde den inte översättas av någon som studerat Joyce in i hans minsta vindlingar under ett långt och plågsamt yrkesliv?

Vad har jag sysslat med själv egentligen? Ja, översatt har jag i alla fall gjort, nästan femtio böcker. Och jag har intresserat mig för Irland i trettio år. Men vänta … Var jag inte med i Svensk-finska Joycesällskapet en gång i tiden? Jo, det var jag faktiskt. Det var Patrik som hade blivit medlem och berättat för mig att det var alla tiders.

Han hade varit på ett årsmöte, lyssnat på något föredrag och sedan vid lunchen fått sitta bredvid Mats Gellerfelt.

Gellerfelt! Jag gick med direkt.

Nu fick jag aldrig träffa Gellerfelt, och jag vet knappt om Patrik gick dit mer heller. Det mesta i sällskapet ombesörjdes på åttiotalet av Johannes Hedberg från engelskainstitutionen i Göteborg. Jag minns en saklig dikt han skrev till Joyce:

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 15

2012-01-05 12.59

16

I mer än tio år du bodde i Triest som då ju var ett österrikiskt fäste, men folk där var dock ifrån Italien mest och de sa aldrig annat än Trieste.

Jag bestämmer mig för att också skriva en dikt.

F ÖR be R e de l se R f ÖR e N v i N t e RÖv e R s ät t N i N g

Man kan inte förbereda sig.

Man får reda sig med det liv man har haft.

Man får reda på vilket liv man har haft.

När det är sagt återstår ändå något.

Man kan klippa naglarna.

Man kan räfsa löv och gå med det till komposten.

Man kan klippa ner perennerna.

Man kan fila fötterna och olja in dem på något vis.

Man kan ta bort löv från andra ställen där de samlas men ligger dolda. Jag tänker på källar­ trappen och hängrännorna.

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 16

2012-01-05 12.59

17

Knän och händer blir också lätt torra.

Man kan täta fönster, stänga spjället, lägga upp ved, beställa pellets, olja eller varför inte bergvärme.

Det är ungefär vad man kan göra.

Man får reda sig med det liv man har haft.

Man får reda på vilket liv man har haft.

Man kan ha läst en bok.

Man kan ha läst språk.

Man kan ha lyssnat på de äldre redan som helt liten. De talade det normala språket. Grundspråket. Målspråket.

Målspråket är högsta norm.

Man har gjort sina lärospån.

Man slår upp första sidan.

Man har mellan tummen och pekfingret ett hum om kärnfysik.

Man har haft hemkunskap men det var länge sedan.

Man får inte hoppa över någon mening.

Man googlar och får bara en träff. Till det verk man håller på med.

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 17

2012-01-05 12.59

18

Googla. Googla igen. Googla bättre.

Man hittar nästan aldrig något användbart hos Eric Partridge.

I Nusvensk ordbok skriver Olof Östergren så här: »Ena hyttan pådrages i eftermiddag, och förberedelser för valsverkens igångsättande börja likaledes i dag.» Hur menar han? Han citerar också Axel Boëthius: »Från forn­ tebanska rikets förberedelse­tider (före 2000) är.» Tilde.

Om allting kan betyda allt och ingenting har man ändock rytmen att hålla sig till.

Vad är rytm?

Jag ger inte ingen ingenting av min rulltårta.

Snön faller sakta nu.

Flinga efter flinga, ord efter ord, sida efter sida, smälter sakta bort.

Myllan är varm och orden kalla.

Jag plöjer ner gårdagens limpor från det anglosaxiska språkområdet och kallar det höstsådd.

Nästa vår kan den benägna kritiken uppspåra ett fel på sidan fyrtiosju.

Då är jag långt härifrån.

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 18

2012-01-05 12.59

Jag kommer in, hänger av mig, snörar upp kängorna, hämtar vattenkokaren, tar på sandalerna, går bort till pentryt, spolar upp vatten, går tillbaka, tar av sandalerna, sätter på vattnet, mäter upp kaffepulver, tänder lysröret, undrar var mobilen blivit av, plockar fram cigarretterna, slår på datorn, sätter i usb-minnet, ser efter om det finns choklad.

Det har hunnit bli februari, småruskigt, härdande väder, men i Dublin är det fortfarande den 16 juni 1904, klockan är tio på morgonen och vi kommer rakt in i en historielektion som Stephen Dedalus håller i en privatskola för pojkar i Dalkey en bit ner längs kusten från tornet i Sandycove.

Det är dags att bestämma en del saker.

Stephen ber en av pojkarna recitera ett stycke ur John Miltons dikt »Lycidas», och pojken smusslar snabbt fram boken och gömmer den bakom skolväskan.

Efter några rader stakar han sig, kommer inte längre;

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 19

2012-01-05 12.59

tydligen behöver han vända blad i boken. »Vänd», säger Stephen snällt, »jag tittar inte.»

Through the dear might of Him that walked the waves

Hur skall jag göra med poesin? Kan jag smussla undan den på något vis?

När jag nyöversatte Tolkien överlät jag med tacksamhet verserna på Lotta Olsson (Ringarnas herre) och John Swedenmark (Hobbiten), men där var förutsättningarna litet annorlunda: det var fråga om relativt fristående dikter, avslutade helheter. Hos Joyce kommer dikterna i brottstycken, ibland ur den klassiska engelska poesin, ibland ur egen fatabur. Ibland väver han in citat i varpen utan att bry sig om att byta tråd.

Om jag skulle börja be om hjälp vore det svårt att veta var jag skulle sluta. Och Joyces prosa är även den så koncentrerad och fragmentariserad att den borde tas om hand av en expert.

Jag bestämmer mig för att rycka upp mig. Det är ju jag som skall föreställa experten här.

Jag kastar mig över Milton. Men Milton glider undan och lämnar mig med ett tomt skal av versfötter och slutrim. Kanske kan jag åtminstone smussla undan Milton?

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 20

2012-01-05 12.59

21

En lösning vore ju att lämna Milton som han är. Den bildade läsaren kan tänkas känna igen en formulering från Milton, medan min översättning inte kommer att leda tanken till någon speciell diktare alls: jag kan bara hoppas på att den får en annan textur och känns som citat.

Men det blir ändå besvärligt att ha diktrader på engelska. Hur skall jag göra med Oliver Gogartys vers om den muntre men lätt sarkastiske Jesus, förkortad och redigerad av Joyce, som jag översatte med en sådan glädje i första kapitlet? Jag vet inte om den har varit publicerad i sin helhet någonstans utom i Richard Ellmans joycebiografi. Jag ser framför mig hur den bildade läsaren snörper på munnen oavsett hur jag gör.

Jag börjar tycka riktigt illa om den bildade läsaren. Åt helskotta med henne! Min uppgift är att översätta från engelska till svenska. Då skall jag också göra det intill sista fonem.

Through the dear might of Him that walked the waves

Men då kommer Milton igen. Nog kan man översätta ett verk av Milton eller en dikt. Men tre rader? Det är verkligen omöjligt.

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 21

2012-01-05 12.59

22

Jag gör ändå ett försök och skickar sedan ett knippe diktcitat på remiss till Malte Persson och John Swedenmark. Joyce är visserligen svår, men efter närmare ett sekel av modernism som i många fall utgår direkt från honom så förstår man ändå hur han har tänkt. När det gäller Swinburne, Blake och Milton känner jag mig mer främmande. »Milton jobbar med sprängpackad pentameter», svarar John. »Sista raden måste vara spänd som en fiolsträng för att visa att Jesus besegrade både ytspänningen och döden. Through och might är jättebetonade, dear är obetonat men jätteviktigt.»

Nu förstår jag. Det är som när man spelar en melodi efter noter — och plötsligt inser hur den skall fraseras.

* Än är jag inte klar med den bildade läsaren. Eller snarare är hon inte klar med mig: nu undrar hon hur jag tänker göra med de många fraser och enstaka ord på främmande språk som förekommer i Ulysses. Redan på femte raden i romanen säger Mulligan: Introibo ad altare Dei. Vilken dublinbo som helst anno 1904 skulle veta att det är latin, hämtat från den katolska mässan (ytterst

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 22

2012-01-05 12.59

23

från Psaltaren), och betyder »Jag får gå in till Guds altare». I dagens Sverige är det inte lika självklart. Vi har inte hört latin i kyrkorna på fem hundra år, och på universiteten är det också nästan borta. För att inte genera den bildade läsaren kan man tänka sig en ordlista med förklaringar längst bak i boken. Det är en fin kompromiss tycker jag: alla som vill erfara latin och grekiska i deras ursprungliga majestät kan göra det, och de som vill veta vad det betyder kan slå upp längst bak.

Ordlistan växer. Snart kommer ett anskri på franska, sedan en mening på tyska, ett citat på italienska, ett ord på spanska, ett utrop på iriska … När jag stöter på ett svenskt ord hajar jag till. Vad skall jag göra nu? Det står froeken. I ordlistan skriver jag: »sv. ’fröken’.» Det känns konstigt.

Jag lyfter blicken och försöker få syn på den bildade läsaren, hon som alldeles nyss satt och petade tänderna vid mitt bord efter att ha avnjutit en frugal måltid på kalvfäbläss och kluven tunga. Hon finns ingenstans att se.

* En gång i tiden nyöversatte jag Oscar Wildes essäer.

Där var det inte så svårt att föreställa sig vilka de var

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 23

2012-01-05 12.59

24

skrivna för: londonsocieteten, mayfairintelligentian.

Men vem har Joyce tänkt sig skall behärska inte bara ovannämnda språk utan även hebreiska, sanskrit, ungerska, jiddisch och arabiska?

Traditionellt har man läst in Joyces eget livsöde i romanens myller. 1904, i oktober, flyttade han och Nora från Dublin och återvände aldrig; Ulysses skrevs 1914–21 i Trieste, Zürich och Paris. Det är en av de stora exil­ romanerna, inte bara skriven i exil utan också utgiven i exil (av Sylvia Beach i Paris) och läst i exil. Under många år var Ulysses en exklusiv läsning i så måtto att det var åtskilliga länder med aktiv censurmyndighet — Irland, England, Förenta staterna — som den inte kunde säljas i.

Det fanns alltså naturliga skäl till att den ursprungligen uppfattades som en hemlös parisroman.

Romanens huvudpersoner har också kosmopolitisk prägel: Bloom är av ungersk extraktion, Molly är uppvuxen i Gibraltar och Stephen … ja, hans far kom från Cork.

Det finns även ett inslag av inhemsk exil i Ulysses, kanske väl så viktigt men mindre synligt för dess första läsare. I det perspektivet är även engelskan ett främmande språk trots att alla talar det. Första kapitlet innehåller två långa repliker som inte återges för läsaren,

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 24

2012-01-05 12.59

25

antagligen för att ingen begriper dem — varken Mulligan, Stephen eller gumman som kommer med mjölk åt dem i tornet. Det är Haines som yttrar dem och språket är iriska. »Han är engelsk, sade Buck Mulligan, och han anser att vi borde prata iriska på Irland.»

Stephen avskyr Haines instinktivt som representant för det mångsekelgamla engelska förtrycket, som efter Cromwell innebar en konsekvent anglifiering inklusive ett utrotande av det gamla språket. Ändå är det Haines som i romanen får stå för det keltiska uppvaknandet, en omvärdering av folkkulturen. »I England anser vi att vi har behandlat er tämligen orättvist», säger Haines, och det är förstås en skriande underdrift som Stephen knappast upptar särskilt väl.

När Stephen står i katedern och lär skolbarnen den klassiska litteraturen så är det inte den irländska klassiska litteraturen, utan den engelska. Ingen verkar reflektera över det: inte barnen, som vill ut och spela landhockey, inte Stephen.

Att tala iriska är bakåtsträvande och förknippas med jordlöshet och underkastelse. Engelskan är den enda vägen till en modern tillvaro, så modern den nu kan bli i denna föga bemärkta vrå av det engelska kolonial­ väldet. Samtidigt är andra krafter i rörelse: Landligan

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 25

2012-01-05 12.59

26

som vill återbörda marken i brukarnas ägo, den politiska kampen för självstyre, allsköns nationalistiska idéer i jakt på en nation, på ett förflutet, på en framtid.

Alla dessa röster sjunger polyfont i Ulysses, och 1922 när romanen kommer ut på författarens fyrtionde födelsedag blir också Irland en fristat i det brittiska samväldet, visserligen utan de sex grevskapen i norr, visserligen söndrat i inbördeskrig.

Detta är i förstone inte tydligt i romanen. För en utlänning kan det också vara svårt att skilja på de olika sorternas engelska. I det första kapitlet finns det vändningar ur engelsk studentjargong hos både Mulligan och Haines. Hos många andra finns mer eller mindre utpräglade anglo-irländska uttryck. För majoriteten av Irlands engelsktalande vid den här tiden var engelskspråkigheten bara ett par generationer djup. En hel del av iriskan dröjde sig kvar, förklädd.

Men vilka är det då som skall läsa och begripa den här boken? Vem riktar sig Joyce till? Ja, det är just det.

Han riktar sig helt enkelt inte. Det är som Roundwoodreservoaren: den förser hela Dublin med dricksvatten, men var och en får ju skruva på kranen efter behov.

Andersson_Dagutochdagin_INLAGEMALL.indd 26

2012-01-05 12.59