9789100126636

Stig_klar till tryck.indd 3

n i k l as r รฅ dstrรถm

Stig.

a l bert bon n i ers fรถr l ag

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 4

www.albertbonniersforlag.se isbn

978-91-0-012663-6

© Niklas Rådström 2011 Balto Print UAB, Litauen 2011

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 5

Till Nils, Dodo och Sophie

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 6

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 7

Ă„r det potatisen, eller?

Stig Claesson

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 8

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 9

En liten bok om Stig Claesson borde ha en början med ett lätt lyft, något som ger ton åt den berättelse som ska följa. Det borde vara en undran som vetter mot förundran som vetter mot vishet, på just det sätt som Stig själv så ofta brukade öppna sina historier.

Men jag hittar ingen sådan början och jag är knappt ens säker på att jag skulle vilja hitta den. Den här lilla boken handlar om någon som inte längre finns.

Det finns ingen fortsättning på vad den här boken har att berätta – ingen flyktig anekdot, ingen elegant formulering. Stig rymde själv ett myller av anekdoter och hans formuleringar kunde vara om inte alltid eleganta så oftast drastiskt pregnanta och aldrig sneglande åt det för stunden korrekta. Där han hörde hemma fanns en förlorad värld i en förlorad tid närvarande som en levande klanglåda i vilken nuet blev rikt och tydligt. Så mycket av den världen och den tiden är nu borta att dess klang blivit torr 9

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 10

och ihålig eller bara exotiskt fjärran. Nu när inte heller Stig längre finns så är stora land­områden, ibland kan det tyckas hela kontinenter, av den världen på väg att översvämmas av glömska.

Som en av de sista bofasta i denna värld stod Stig fast vid en del principiella hållningar och moraliska ståndpunkter med tjurskallig envishet. En del av dessa hållningar var egentligen så självklara att det är ofattbart att de nu förefaller bortglömda och förkastade, andra har det blivit helt omöjligt för någon vettig människa att dela. Det där myllret av anekdoter som Stig rymde och som man efter några år lärde sig känna igen och ändå varje gång roades av med nyhetens glädje, var inte ordnade och diarieförda som hos en bokhållare eller protokollförare.

Det var mer som en trollkarls beredskap att alltid kunna dra ett ess ur rockärmen eller att ha en vit kanin att plötsligt lyfta fram ur en blomvas. Någon gång kunde det ske lite trött och rutinmässigt, men möjligheten fanns där hela tiden. Även om jag inte har några tydliga minnen av det så borde jag ha varit helt liten när jag första gångerna träffade Stig. Min pappa hade lärt känna honom i samband med att han, när jag bara var 10

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 11

ett halvår gammal, plötsligt lämnade vår lilla familj och reste till Paris och sedan vidare ner i Europa.

Med Stig hade han anslutit sig under en tid till ett volontärarbete för att bygga en skola i Kalabrien vid Italiens sydspets. Jag har kvar ett brev som min pappa skrev till mig där han berättar om arbetet och förläggningen där de bor. I brevet har han ritat upp hur sängarna står i sovsalen och vem som sover var.

Där finns män från hela världen: en amerikansk kväkare som flyttat till Mexiko för att slippa betala skatt till atombomben, en italienare som har Röda Stjärnans orden efter att ha slagits med Tito och som är rädd för råttor, en fransman som är vegetarian och har ett krucifix på sin ryggsäck, en schweizisk skollärare som läser Pär Lagerkvist, en tysk matematiker som inte endast delar studieämne och namn utan även utseende med min farbror – och så i en säng stående med gaveln mot långväggen en svensk som kallas Slas och som ritar och som pappa tror att jag nog kommer att träffa någon gång. Min pappa skrev brevet till min ettårsdag, så jag kan knappast ha varit dess egentliga adressat på annat sätt än som ett slags framtida investering i en senarelagd och, som det skulle gestalta sig, aldrig riktigt fullföljd 11

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 12

relation. Eller så skrev pappa helt enkelt brevet för att blidka min mamma, för att försöka försäkra sig om att fortsatt ha vår familj som en möjlig reträtt, och kanske för att stilla någon oro som hans samvete skakade kring i honom. Jag vet inte.

När till sist både pappa och Stig återvänt hem till Sverige fortsatte de att träffas, även om Stig flera gånger berättade att han på den tiden på bättre krogar sällan fick sitta vid samma bord som Lars Forssell, Beppe Wolgers, min pappa och deras umgänge.

Stig menade att han helt enkelt utgjorde ett för oglamoröst och obildat sällskap för att på hemmaplan passa i kretsen av unga män som var på väg att etablera sig i det folkhemska kulturlivet. Kanske var det bara en bild av hur Stig ville se sig själv: som en vildfågel på besök hos de tama tupparna de dagar då dörren till hönsgården råkade stå öppen. Men det hindrar inte att det han berättade kanske är sant och att han verkligen hölls utanför kotteriernas innersta kretsar. Jag har hört berättas från andra om hur Stig vid något tillfälle under femtio­talets förs­ ta hälft blivit kallad till en middag bara för att göras till åtlöje. Att också detta myt­omspunna umgänge hade sin hackordning i vilken min pappa och Lars 12

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 13

Forssell utgjorde några av de högsta hönsen är nog trots allt inget att ifrågasätta.

Inte heller att ifrågasätta är att min pappa och Stig hade en egen relation vid sidan om det etablerade krog- och redaktionslivet. Stig berättade att min pappa hade klargjort för honom att det i yrkesvärlden och i den privata gällde skilda regler och jag antar att Stig någonstans accepterade det. Senare utökades och omflyttades naturligtvis platserna runt bordet, i ett slags den yngre eller halvyngre parnassens Hela havet stormar. I ett kärleksfullt brev som Stig givit mig skriver min pappa efter att ha läst manuset till Stigs bok Bönder: »Givetvis är jag nu sur och avundsjuk.« Min pappa menar att boken är mycket bra och har »utsikter att bli en svensk bondeklassiker«. Han ger också några farbroderliga rättelser: »Jämnt betyder plant. Och jämt betyder ständigt. Cykel stavas cykel. Osv.« Men en spänning om vem som hörde hemma var fanns säkert kvar där länge.

Det var en spänning vars vibrationer då och då gav återklang i hur Stig betraktade de som var erkända som konstnärer och författare i hans samtid. Stig såg ofta på kulturlivet som just så löjligt som det 13

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 14

naturligtvis någonstans är, nu och då och i alla tider, liksom de flesta andra etablerade strukturer är löjliga i alla sina positioneringsstrategier, initierings­ riter och utstötningsakter. Enskilda konstnärskap och människor kunde Stig förbehållslöst ära och respektera, med en trofasthet som var uppfordrande och med ett ibland mycket stort överseende, och han hade lika lätt att förföras av berömmelse som många andra. Men tramset och högfärden, det där som är fint bara för att det är fint, det hade han inget tålamod med.

Kanske ska man inte lägga någon större vikt vid att också det sena femtiotalets Stockholms kotterier var fåfänga och fyllda av arrivistiska ambitioner.

Men man ska inte tro att denna idealiserade era bara var inkluderande och lyckligt expansiv. Att Stig från ett barnrikehus i kvarteret Kristallen i Sofia församling skulle ha självklart inträde i en stockholmsk kulturkrets där de flesta hörde hemma i stadsdelar norr om Slussen präglade av välutbildad medelklass måste man vara naiv för att inbilla sig. Så var det inte då, så är det inte nu och har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Vid ett tillfälle var Stig hembjuden till min farmor 14

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 15

och farfar på Odengatan. De bodde i en lägenhet högst upp i ett hus mitt emot Observatoriekullen och det tredje av annexen till Stadsbiblioteket. Farmor berättade ofta hur Stig under tillställningen hade kommit ut i köket till henne och stått en stund vid fönstret över marmordiskbänken. Han hade sett ut över hustaken norrut och till sist hade han sagt: »Detta djävla Östermalm.« Nog visste Stig att skilja mellan Östermalm och Vasastaden, men det var med all säkerhet varken geografi eller stadsplanering han åsyftade. Han höll på sitt ursprung med en stolthet som kunde ha tennsoldatens envishet, men som också fick kraft ur den ståndaktiges lättrörda och trofast bultande hjärta.

Själv har jag som sagt knappt några minnen av Stig från när jag var liten. Men jag har å andra sidan också ganska få minnen av min pappa, så det är inte att förvånas över. Förmodligen passerade det så många bohemiska herrar i mitt föräldrahem och på min mammas arbete på Folket i Bilds redaktion i Klarakvarteren att jag varken kunde eller hade intresse av att skilja dem åt. Men jag minns Stigs hustru Taki. Hon var fransk-kanadensiska och väntade möjligen redan då hon kom till Sverige hen15

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 16

nes och Stigs första barn. Det måste ha varit under vintern 1958 eftersom deras förstfödde son Nils kom till världen i september samma år. Min mamma hade bjudit hem henne eftersom Taki knappt kände någon i Stockholm, knappt pratade någon svenska och säkert törstade efter sällskap och kontakter.

Jag minns hennes långa, mörka hårslingor. Det svarta, kraftiga håret hängde ner över soffryggen och jag smög gång på gång fram och drog i de flätade lockarna. Hon ropade till och låtsades förfärad och jag skrattade lyckligt. Hon brukade kalla mig något efter det där – Den lille tigern, eller något sådant, jag minns inte riktigt vad. Det var eftermiddag. Mörkret föll över allén på Narvavägen och gatlyktorna tändes mellan kastanjernas snöklädda kronor.

Min första tydliga minnesbild av Stig är från flera år senare. Förmodligen hade jag träffat honom vid andra tillfällen, men han var väl inte mer än en bland andra vuxna för mig, främmande människor som befolkade en värld som ännu inte blivit helt min egen. Vid tiden för mitt första riktiga minne av Stig bör jag ha varit tolv eller tretton år gammal.

Jag hade varit på barn- och ungdomsfilmklubben på Moderna museet vars program jag flitigt följde. Jag 16

2011-04-18 11:28:28

Stig_klar till tryck.indd 17

vill tänka mig att vad jag den eftermiddagen sett var den tjeckiska Jules Verne-filmatiseringen från 1958 som på svenska fått titeln Det fantastiska äventyret, men vars originaltitel så vitt jag förstår betyder Den djävulska uppfinningen. I den rör sig skådespelarna i ett svartvitt landskap med etsningens skarpa spel av ljus och skugga, som vore det hämtat direkt ur Bayards eller Neuvilles illustrationer till böckerna.

Den gjorde ett outplånligt intryck på mig och jag kan fortfarande längta efter att se om den.

Utanför museet stötte jag ihop med Stig och hans söner Nils och Dodo. Jag måste ha träffat Stig vid något tidigare tillfälle, för annars hade han inte känt igen mig och jag hade varit alldeles för blyg för att själv ta kontakt. Det var vinter och snön föll när vi vandrade över bron och pratade om matinéfilmer.

Det kan kanske ha varit 1966 och i så fall var jag tretton och Stig trettioåtta, Nils åtta och Dodo sju.

Jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns att jag kände mig lyckligt närvarande i mitt eget liv.

Kanske hade jag redan då läst eller åtminstone läst i någon av Stigs tidiga böcker som vi hade hemma, Ugnstekt gädda eller Från nya världen. Vi vandrade genom den fallande snön över fackverksbron 17

2011-04-18 11:28:29

Stig_klar till tryck.indd 18

från Skeppsholmen, Nils och Dodo tysta på var sida om sin pappa och jag mumlande som i blindo om någon film jag kanske inte ens hade sett. Snöflingorna som försvann ner bland issörjan runt bron och Skeppsbrons gatlyktor som glittrade i Strömmens nattsvarta vatten – ett Stockholm som just den kvällen trodde på sig själv som den enda staden i världen och kanske var det.

Ett drygt år senare hade jag, under en stadsvandring mellan antikvariat, eftermiddagsöppna biografer och kanske något ölkafé som inte begrep min ålder, i en spalt i Aftonbladet uppmärksammat att Stig fyllde fyrtio år. Från en telefonkiosk på Birger Jarlsgatan vid Humlegården ringde jag in ett telegram till honom. Det bestod bara av två ord. Det var den våren som jag efter en klassresa till Åland druckit mina första öl och kanske var jag lite berusad när jag fick för mig att begå uppvaktningen.

När kostnaden för telegrammet kom på min mammas telefonräkning var jag så generad att jag inte kunde tillstå vad det gällde. Jag minns inte vad jag hittade på.

Under de följande åren hände det att jag såg Stig på olika biografer runt stan. Vid sidan av 18

2011-04-18 11:28:29

Stig_klar till tryck.indd 19

tonårens jakt på bekräftelse och engagemang, förälskelse och identitetssökande maskspel utgjorde biografmörkret den värld av dagdröm och skapande ensamhet där jag kunde låta mig vara det jag ville se som mig själv. Den film fanns inte som inte var värdig mitt intresse. Jag kunde sitta igenom Andy Warhols maratoninstallationer i bion på Moderna museet och mexikanska dokumentärer och ryska stumfilmer på Cinemateket i ABF -huset med samma lågande lust som jag såg en gammal krigsfilm på Mona eller en deckare på Söderbio, en Billy Wilderkomedi på Rival eller en västern på Facklan. Harry Martinsson har i en ofta felciterad formulering från fyrtiotalets början uttryckt sin syn på biografen som »de livsfegas käraste kapell«. Visst har han rätt, och jag får nog tillstå att även jag under långa tider av mitt liv bekänt mig till den trosriktningen. Jag ska inte påstå att jag stötte på Stig på Cinemateket någon gång, men desto oftare på alla de biografer på Söder som bytte program varje vecka, där de första tre raderna erbjöds till rabatterat biljettpris och där revor i duken gav samma ärrvävnad åt en klarblå präriehimmel med vita moln seglande över Monument Valleys klippformationer som åt 19

2011-04-18 11:28:29

Stig_klar till tryck.indd 20

en nattlig Manhattangata där blekt bolmande ånga sökte sig upp från underjordens rörsystem och de svartvita skyarna över några hukande soldater i ett söndersprängt värn. Detta biografernas trygga och trösterika mörker där anonymiteten är den enda möjliga identiteten, vidöppen mot vilken förklädnad som än står till buds – visst är det en flykt, men den är ljus och lycklig.

Jag var knappt fyllda tjugoett när en handfull av mina första dikter trycktes i en debutantantologi och min första kulturartikel stod att läsa på Aftonbladets kultursida. Det var typiskt nog för en ung diktare en ironisk uppgörelse med ett kulturliv som jag jämförde med konditorskrået i en av alla dessa kritikdebatter som jag sedan dess kunnat bevittna så många gånger att de flutit samman till ett oöverskådligt och tämligen meningslöst gytter. I samband med att artikeln publicerades blev jag ombedd att titta upp på tidningens kulturredaktion. Afton­ bladet var då den sista av de stora dagstidningarna som fortfarande hade sin huvudredaktion i de gamla Klarakvarter som jag mindes från min barndom, då pappersbalarna rullades över trottoarerna in i tryckerier där pressarna stötte ut trycksvärte20

2011-04-18 11:28:29

Stig_klar till tryck.indd 21

doftande lösnummer mellan roterande valsar och svarta gjutjärnsramar. Redan när jag vek upp på Klara Södra Kyrkogata såg jag Stig gå in i hörnporten under den stora ljusskylten vid Vattugatan.

Jag gick utan att ge mig till känna några steg efter honom genom tidningshusets vindlande korridorer och trappor, efter decennier av ombyggnationer och sammanslagningar av fastigheter och delningar av rum omformade till en labyrint av prång och avsatser. Stig knäade och raglade under en fylla som säkert redan pågått några dagar. Han studsade som en slö flipperkula i sirap mellan korridorernas väggar, snubblade i trappor och hävde sig genom dörrposter. Vandringen tog all evighet och slutfördes med en obruten envishet och möjligen med ett hägrande honorar eller kanske bara ett vänligt ord från Axel Liffner som drivkraft. Till sist smet jag ner genom ett trapphus och ut på gatan igen utan att ge mig till känna.

Ett år senare, när min första diktsamling till min fortfarande ogrumlade förvåning antagits för utgivning och publicerats, stötte jag ihop med Stig, förmodligen på en krog någonstans. Det var sent och vi var bägge berusade. Vi pratade naturligtvis om 21

2011-04-18 11:28:29

Stig_klar till tryck.indd 22

min pappa och jag sade något om att jag kände det som om han hade svikit mig. Det var ett då för mig själv djärvt och omskakande påstående, men Stig skrattade bara åt det och såg på mig med den där hemlighetsfulla sidoblicken jag senare skulle lära mig känna. Han sade att han inte trodde att min pappa skulle ha något emot att veta att jag såg det som att han svikit mig, men det ville jag naturligtvis inte riktigt tro på och vill väl egentligen fortfarande inte. Vad Stig menade antar jag var att sveket var en så påtaglig del av min pappas personlighet att det inte gick att prata om honom utan att ha tanken på svek närvarande. Eller så pratade Stig kanske helt enkelt om sig själv. Hur som helst gjorde han sedan en antydan om något han skulle återkomma till oräkneliga gånger under årens lopp. Det rörde något som hänt i Frankrike eller Italien tjugo år tidigare. Efter vad jag då förstod handlade det om att han och min pappa hade lurat någon på pengar.

Till sist sade Stig att han tyckte att jag skulle följa med honom hem och träffa Taki. Klockan var över tolv och jag sade något om att det kanske inte var riktigt passande. Stig tyckte att det var självklart att jag skulle följa med till lägenheten vid Tanto för att 22

2011-04-18 11:28:29

Stig_klar till tryck.indd 23

se hur han och hans familj bodde. Vi tog en taxi ner till Tantogatan. Det kändes olustigt att komma hem med Stig till Taki och de fortfarande hemmaboende barnen som någon sorts fyllekompis. Det är en olust som jag aldrig har försonats med och som jag inte egentligen tycker är att försonas med. Jag skulle tro att jag genom åren träffat Stig något tusental gånger.

Jag kan inte påminna mig att jag en enda gång, annat än just den här kvällen och en följande, delat en öl eller tagit ett glas med honom. Jag har varit i en del sammanhang, om än ganska lätträknade, då både han och jag samtidigt druckit alkohol. Inget av dessa sammanhang har ur just denna aspekt varit minnes­ värda. Andra har med absolut visshet supit med honom, jag har aldrig gjort det.

Som jag minns det hade Taki redan lagt sig och kom i morgonrock ut i hallen när vi stigit in genom ytterdörren från trapphuset. Längre in i lägenheten sov barnen. Vi satt vid köksbordet och Stig pratade om att han önskade att landets alla pensionärer skulle göra uppror. »Alla de på ålderdomshem och äldreboenden som inte själva kan bestämma över vad de ska äta, när de vill gå och lägga sig, om de vill ha en öl till maten eller vad de vill se på tv«, 23

2011-04-18 11:28:29

Stig_klar till tryck.indd 24

sade Stig och halsade ur en lättöl som han tagit ur kylskåpet. »Jag ska fan i mig beväpna dem. Jag ska bygga barrikader och köpa upp vartenda Mausergevär som försvaret utrangerat och beväpna dem.

Inte en enda välmenande djävla socialassistent ska våga sig till hemmen med sin förbannade humanism.

De ska mötas av barrikader och förspikade fönster.

Pensionärerna måste beväpnas.« En stund senare gick Stig och lade sig. Jag kan fortfarande se honom framför mig när han lägger sig i den stora dubbelsängen. Han är som ett övertrött barn som till sist kapitulerat inför sin sömnighet och bara vill bäddas ner och nattas. Han har klätt av sig allt utom ett par mönstrade, åtsittande kalsonger och drar duntäcket högt upp under hakan och säger godnatt. Jag satt kvar en stund i köket och pratade med Taki innan jag gick. Det var då hon påminde mig om hur jag brukat dra henne i flätorna när jag var liten och hon just kommit till Sverige. Det var natt och förortshusen på andra sidan Årstaviken stod mörka.

När jag en kväll något år senare ätit en liten middag på Den Gyldene Freden upptäckte jag Stig tillsammans med en skådespelerska i en film som 24

2011-04-18 11:28:29

Stig_klar till tryck.indd 25

nyligen spelats in på en av hans böcker vid det bord i hörnet strax intill trappan ner till källarvalven vilket jag senare lärde mig brukade kallas för »dödsbordet«. En skrockfull sägen menade att ett antal gäster dött vid just detta bord och att den som ville besvärja sitt öde var tvungen att lägga en krona i en liten springa, stor som myntinkastet på en parkeringsmätare, vid väggpanelen i hörnet intill. När restaurangen genomgick en totalrenovering i början av nittiotalet måste någon byggarbetare ha hittat en mindre förmögenhet i enkronor bakom panelen såvida det inte under alla år gått en gång i väggen för mynten att falla genom ner till källarvåningens drickskassa.

Det sägs att det där bordet under ett antal år på femtiotalet varit stamtillhåll för en skådespelare vid Riksteatern som ledig från ett ständigt turnerande ägnade sin semestermånad sittande av kvällarna just i detta hörn av världen. Han kallades Mack och hörde till den kategori aktörer om vilken någon sagt att även de måste finnas vars uppgift det är att på scenen stå lutad mot en spiselkrans med en tekopp i handen och nickande lyssna till huvudrollsinnehavarens monologer. Han lär ha varit helt skallig 25

2011-04-18 11:28:29

Stig_klar till tryck.indd 26

och med en grågrönblek ansiktsfärg som hos ett lik och när han utan vänner ensam tog en sup till sin silltallrik stötte han snapsglasets fot två gånger i bordsskivan och mumlade för sig själv: »Tjenare Mack, spanska friska typ.« Hur som helst bjöds jag att sitta vid bordet, men det var inte mycket som hann bli sagt innan Erik Asklund kom in från gatan och lät en vilt utforskande blick svepa över lokalen. När han gick förbi vårt bord på väg till garderoben sade Stig till honom: »Erik. Kom och sätt dig för fan, din djävla råtta.« Det fanns inget annat än en kamratlig inbjudan i Stigs tonfall, men Asklund kastade sig rasande över honom och tog stryptag. Stig blev röd, sedan blå och till sist likblek i ansiktet innan Venci i garderoben, en lång kypare som hette Daniel och jag lyckades få loss Asklunds fingrar kring Stigs hals. Jag minns ännu känslan av Asklunds armar och händer när vi bände loss honom. Han var stark som en oxe och vibrerande av raseri. Och så släppte greppet och Daniel föste ut honom på gatan igen. Venci reste ett par kullslagna stolar. Mer än så blev det inte: ett våldsamt stryptag och så åkte angriparen ut på gatan igen.

26

2011-04-18 11:28:29