9789100125882

Lennart Pehrson ”Ni har klockorNa – Vi har tideN” Usa tio år efter 11 sePtember Albert Bonniers Förlag

Innehåll Inledning 9 1. Den exceptionella nationen 21 2. Terrordådet stärker Bushs makt 45 3. Det längsta kriget 69 4. In i mörkret 93 5. Jack Bauer griper in 116 6. American Gestapo 139 7. En nation under Gud 164 8. Mot ett hårdare politiskt klimat 186 9. Den amerikanska drömmen på kredit 210 10. Även paranoida kan vara förföljda 233 11. Katrinakatastrofen blottlägger eftersatt infrastruktur 255 12. The Great Game 275 13. Terrorhotet stänger USA:s gränser 295 14. Terrorismens undflyende hot 315 15. Ny cirkus, samma clown 337 Om bokens källor 362 Litteratur 368 Personregister 374

Inledning You’ve got to turn on evil When it’s coming after you Neil Young i »Let’s Roll«

Flygattacken mot USA kom tidigt en septembermorgon, utan förvarning. Operationen hade noga förberetts i hemlighet och var en fullständig överraskning för USA:s underrättelsetjänst.

Det var första gången USA:s fastland utsattes för ett angrepp från luften och syftet var att sprida terror.

Nobuo Fujita var en 31-årig officer och pilot i Japans kejserliga flotta. Nio månader efter att Japans attack mot Pearl Harbor dragit in USA i andra världskriget var han ombord på ubåten I-25 på uppdrag i Stilla havet. Innan gryningen morgonen den 9 september 1942 kom ubåten upp till ytan utanför Oregons obevakade kust. Ett enmotorigt flygplan byggt i metall och trä med hopfällbara vingar gjordes startklart. Planet slungades iväg med en katapult. Med Fujita vid spakarna och två brandbomber i lasten styrdes det in över Oregons dimhöljda skogar.

Målet var att med bomberna starta väldiga skogsbränder som skulle ta stora räddningsresurser i anspråk och distrahera USA:s stridande förband. Den i efterhand till synes naiva förhoppningen var att USA-militären skulle utsättas för så hård press att det skulle bli nödvändigt att retirera från Stilla havet för att istället skydda den amerikanska västkusten.

Fujita släppte den första bomben vid Wheeler Ridge på Mount Emily, nära staden Brookings. En eldsvåda startades men spridningen dämpades av regnvåta träd och den kunde snabbt släckas

10

inledning

av lokal brandpersonal. Den andra bomben fälldes också men det blev aldrig känt var den hamnade. Tre veckor senare upprepades en liknande bombräd. Fujita förklarade senare att han sett eldslågor flamma upp, men om några bränder startades var de så begränsade att de aldrig ens upptäcktes av lokalbefolkningen i USA. Den idag till synes bisarra terrorbombningen var ett militärt fiasko. Den hade inte någon som helst effekt på kriget även om den japanska tidningen Asahi några dagar efter den första bombningen skildrade Fujita som en hjälte under rubriken: »Brandbomb fälld över delstaten Oregon. Första flygräden mot USA:s fastland. Amerikaner i stor chock.« Fujita utbildades sedan till kamikazepilot men levde efter kriget ett stillsamt liv. Han öppnade en järnhandel och det var med överraskning och inte utan oro han 1962 tog emot en inbjudan att komma till Brookings. Fujita tackade ja och reste till USA, men hade med sig ett samurajsvärd som varit i hans familjs ägo i 400 år, beredd att begå rituellt självmord om han skulle bemötas som en krigsförbrytare. Men invånarna i den lilla staden hade förlåtit honom och gav honom ett varmt välkomnande. Han gav dem svärdet som en vänskapsgåva. Efter flera besök utsåg invånarna i Brookings honom till hedersmedborgare i staden innan han avled 1997, 85 år gammal.

Men utanför Brookings är det idag sannolikt få i USA som känner till Nobuo Fujita eller vet om att USA:s fastland faktiskt attackerades av Japan under andra världskriget. Hans bomber lämnade knappast några spår.

Morgonen den 11 september 2001 var gnistrande vacker i New York, klarblå himmel, strålande sol, en kvarhängande sensommarvärme blandad med en höstlig friskhet som gjorde luften lätt att andas. När de 19 självmordsbombarna kapade fyra passagerarplan och förvandlade dem till kraftfulla bombvapen hade det gått 59 år sedan USA utsattes för det första terrorangreppet från luften, och någon liknande idyllisk upplösning var den här gången knappast möjlig.

Plötsligt och utan förvarning var USA i krig, inte mot en mäktig militärmakt utan mot något som hette al-Qaida, ett för de

inledning

11

flesta amerikaner föga känt islamistiskt terrornätverk. President George W Bush talade om ett nytt slags krig, mot en undflyende och otydlig fiende på ett svårdefinierat slagfält. Det krig mot terrorismen som utropades var också ett krig utan något slut i sikte.

Kampen mot terrorismen kom helt att dominera Bushs tid i Vita huset och tio år senare sätter det till betydande del sin prägel även på efterträdaren Barack Obamas presidentskap, mer än han kanske själv kunde ana efter den historiska valsegern 2008. De politiska hindren för att bryta med Bushs omstridda terrorstrategi har varit många. Nya terrorhot har gett republikanerna ammunition att ifrågasätta den nya demokratiska administrationens vilja och förmåga att aggressivt försvara USA. Löftet att stänga fånglägret Guantánamo har inte hållits. Obamas försäkran – med dess inneboende kritik mot George W Bush – om att USA både kan bekämpa terrorismen och värna egna medborgerliga fri- och rättigheter lät efter hand inte lika självklar som den gjorde i installationstalet i januari 2009.

Avsikten bakom 11 septemberattacken var att med terror utlösa skräck och osäkerhet, och efter dådet präglades New York av kaos och förtvivlan. Kort efter att de kapade passagerarplanen kraschat in i World Trade Centers två skyskrapor stötte jag på ett skrämt ungt par som hukade bakom några träd i Central Park, övertygade om att tredje världskriget brutit ut. De hade hört att det fortfarande var ett antal plan kvar i luften, redo att slå till mot nya mål. Telefonerna fungerade bara sporadiskt eller inte alls och den första nyhetsrapporteringen präglades av förvirring om vad som egentligen hänt och hur många offer som kunde ha krävts.

Det spekulerades om tiotusentals döda.

Nästan alla i omgivningen kände någon som drabbats. Föräldrar saknades i barnens skola. Dagen efter attacken svepte liklukten från de omkomna människooffren norrut över Manhattan och trängde obevekligt in genom fönstren. Platsen för terrordådet hade då snabbt döpts till Ground Zero – nollpunkten – ett uttryck som först användes när USA 1945 fällde atombomben över Hiroshima.

12

inledning

Varje smäll som tidigare varit en naturlig del av gatuljudet i New York lät nu som en ny attack. En rädsla för nya terrordåd var ständigt närvarande och förstärktes under hösten 2001 när ett vitt antraxpulver skickades i brev till nyhetsredaktioner och medlemmar av USA-kongressen. Flera mottagare dog i mjältbrand. Två dagar före julafton försökte »skobombaren«, den islamske fundamentalisten Richard Reid, spränga ett passagerarplan i luften när det var på väg från Paris till Miami.

Samtidigt målades skräckscenarier upp om hur terrorister snart kunde slå till med massförstörelsevapen, inte bara biologiska och kemiska stridsmedel utan även kärnvapen. En del undvek tunnelbanan. Många började planera för att lämna New York. Oron för nya dåd blandades med en vrede.

Attackerna hade krävt 2 973 dödsoffer, de 19 islamistiska terrorister som kapat de fyra trafikflygplanen oräknade. De flesta, drygt 2 600, dödades vid Ground Zero i New York, 125 vid försvarshögkvarteret Pentagon i Washington. 246 av offren fanns i de fyra planen, två kraschade i World Trade Center, ett i Pentagon och ett i Pennsylvania efter att passagerare och besättning försökt återta kontrollen.

När dödstalen så småningom räknades samman var det inte bara George W Bush som såg det som att USA var i en militär konflikt. Föräldrar talade om hur de aldrig kunnat föreställa sig att de skulle uppfostra sina barn i krigstid.

Efter hand gick dock vardagstillvaron in i mer normala banor.

Det fanns en vilja att se framåt även om Ground Zero förblev kvar som ett öppet sår i New York med ständiga förseningar för den planerade nybyggnationen. Skärpta säkerhetskontroller för att komma in i byggnader och offentliga lokaler accepterades som nya rutiner. Ekonomin tog ny fart, rentav blomstrade för en tid. Det blev aldrig någon flykt från New York. Istället ökade befolkningen.

Men ett decennium efter att president Bush förklarat USA i krig mot terrorismen visar sig konsekvenserna ändå vara avsevärda. Senare under 2001 invaderade USA först Afghanistan, därefter Irak. I det första fallet rådde bred internationell enighet

inledning

13

om att USA hade rätt att utifrån självförsvarsprincipen slå tillbaka mot de afghanska talibanerna som gett en fristad åt Usama bin Ladin och al-Qaida. Redan den 12 september 2001 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1368 som slog fast rätten att vidta nödvändiga åtgärder mot terrorismen i enlighet med FN-stadgan. Även om något direkt mandat inte utfärdades när den militära operationen inleddes i Afghanistan, gav FN:s säkerhetsråd sin välsignelse till en internationell styrka som senare gick in under Natobefäl.

Men när kriget i Irak inleddes 2003 rämnade den internationella uppslutningen. Utan FN-mandat gick USA i krig med en koalition av »villiga« nationer bakom sig. Protesterna var kraftfulla världen över och även USA-opinionen splittrades.

USA:s globala ledarroll ifrågasattes sedan än mer när de mörkaste sidorna av kriget mot terrorismen uppdagades – tortyr och andra våldsövergrepp, fängelser som officiellt inte existerade, hemliga och illegala avlyssningsmetoder, kränkta mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Knappast någon har seriöst hävdat att USA kan avhålla sig från långtgående åtgärder för att bekämpa terrorismen. I början var också uppslutningen massiv, även när Bushadministrationen arrogant förklarade att »historien börjar idag« eller att »antingen är ni med oss eller mot oss«. Men efter hand växte debatten om mål och medel och allt fler frågor ställdes. Vad innebär egentligen »kriget mot terrorismen«? Vem är motståndaren? Vad krävs för att kunna utropa en seger? Någonstans går en gräns där en överreaktion blir ett hot mot de egna demokratiska institutionerna. President Bush förklarade att jakten på al-Qaida bara var början på kriget mot terrorismen: »Det slutar inte förrän alla terrorgrupper med global räckvidd har spårats, stoppats och besegrats.« Skeptiker har helt avvisat begreppet »krig mot terrorismen«.

De menar att det inte är ett regelrätt krig utan en metafor, mer som »krig mot fattigdomen« eller »krig mot narkotikan« än ett traditionellt krig mellan nationer.

Det har också visat sig att det inte ens går att slå fast vad som egentligen är terrorism. Direkt efter 11 septemberattacken togs

14

inledning

initiativ i FN för att nå enighet kring en övergripande global terror­konvention. Det stupade på att det aldrig gick att nå konsensus bland medlemsländerna om en definition av begreppet terrorism. De utdragna diskussionerna bara underströk att den enes terrorist kan vara den andres frihetskämpe.

När Usama bin Ladin till slut spårades upp och dödades agerade också USA i vad som i som i bästa fall kan beskrivas som en folkrättslig gråzon. Den jublande entusiasm som mötte president Barack Obamas order att eliminera terrorledaren gör möjligen juridiska invändningar mindre relevanta i detta fall. Den allmänna opinionen i USA har varit så enig om det korrekta i att döda bin Ladin, att utrymmet för ifrågasättanden i praktiken får betraktas som begränsade. Det finns en mycket utbredd samstämmighet om att kommandoräden, med elitsoldater från USA-militärens Navy Seals, mot bin Ladins gömställe i den pakistanska staden Abbottabad var en oomtvistlig amerikansk triumf i kampen mot terrorismen.

Men viktigare är nog vad som nu händer med USA:s terrorbekämpning på längre sikt. Kort efter bin Ladins död väcktes, åtminstone på en del håll, förhoppningar om att terrorhotet nu reducerats avsevärt, att det skulle bli möjligt att påskynda en amerikansk militär reträtt från Afghanistan. Prognoserna blev än mer optimistiska när al-Qaida-ledarens död kopplades samman med de protester och revolter som inleddes i en rad länder i Mellanöstern och Nordafrika under början av 2011. Om auktoritära regimer kan störtas så att arabländerna i regionen går mot frihet och demokrati, borde inte då utrymmet för islamistiska extremiströrelser också krympa rejält?

Efter hand har dock utvecklingen i arabvärlden framstått som mer svårberäknelig. Det är knappast självklart att länderna i regionen är på väg att transformeras till demokratier i västlig mening. Resultatet kan istället bli ökad instabilitet som banar väg för nya despotiska styren. Och även om demokratiska krafter verkligen får fäste innebär det inte med automatik att islamismen i alla dess skepnader tappar mark. Det kan också bli så att nya grogrunder uppstår. Även om stabila demokratier skulle upprättas

inledning

15

krävs det ett visst mått av arrogans för att förutsätta att de i så fall självklart kommer att alliera sig med USA och sluta upp bakom dess säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.

De mer osäkra utsikterna verkar också ha fått genomslag i USA-opinionen. När den inledande euforin lagt sig efter den 1 maj 2011 visade en opinionsmätning från Politico / George Washington University bara ett par veckor senare att det var betydligt fler amerikaner som befarade att terrorhotet ökat efter bin Ladins död än det var som trodde att det minskat. I USA höjdes samtidigt röster för än hårdare tag mot terrorismen. bin Ladins död hade visat att brutala metoder – även tortyr – kan vara berättigade. Krav fördes fram om mer långtgående mandat för militären och underrättelsetjänsterna att spåra upp och eliminera misstänkta terrorister världen över, även om det skulle innebära att såväl internationell rätt som individuella rättigheter kom i kläm. Fallet Usama bin Ladin var snarast något som manade till efterföljd när kampen mot terrorismen nu måste gå vidare.

I symbolisk bemärkelse är det knappast någon tvekan om att Usama bin Ladins död haft en väldig slagkraft. Det är, på gott och ont, bin Ladin som fått personifiera och ge terrorismen ett ansikte i den hotbild som målats upp av makthavare och medier i symbios. Men det är inte helt säkert att hans död verkligen markerar ett nytt skede i terrorbekämpningen. När han till slut hittades, nästan tio år efter 11 septemberattacken, fanns delade meningar om Usama bin Ladins ledarroll i al-Qaida. Den lösliga organisationen existerar i olika skepnader på skilda håll och andra terrorgrupper kan utöva ett större inflytande.

Det är också anmärkningsvärt att bin Ladin kunde hålla sig undan under så lång tid när sådana enorma resurser sattes in för att komma honom på spåren. Hans gömställe var ingen svårtillgänglig grotta i isolerade pakistanska ödemarker – den förklaring till att bin Ladin inte hade kunnat spåras som tidigare gavs från USA:s sida – utan han levde i till synes relativ välmåga under flera år i ett välutrustat hus, granne med en militärhögskola i en stad inte så långt från Pakistans huvudstad Islamabad.

När de amerikanska elittrupperna stormade in hade Usama bin Ladin gäckat USA i långt mer än ett decennium. Även om han inte

16

inledning

var så känd för gemene man i USA innan 11 september­attacken, hade landets säkerhetspolitiska ledarskap tagit upp jakten åtskilliga år tidigare.

Usama bin Ladin, son till en välbärgad byggmagnat i Saudi­ arabien, hade dykt upp på underrättelsetjänsten CIA:s radar redan i början av 1990-talet då han levde i Sudan och pekades ut som en betydande finansiär av islamistiska terrorgrupper. 1995 kopplades han till Ramzi Yousef, ledaren för det första bombdådet mot New Yorks World Trade Center två år tidigare. Även om det attentatet misslyckades utifrån terroristernas intentioner krävde det sex människoliv och många skadades. 1993 utlöste det betydande rädsla och uppståndelse även om konsekvenserna framstod som måttfulla när dådet senare hamnade i skuggan av 11 septemberattacken.

CIA upprättade snart en särskild enhet med kodnamnet »Alec station« för att kartlägga Usama bin Ladin och hans aktiviteter.

Begynnelsen till hans terrornätverk al-Qaida spårades till Afghanistan och slutet av 1980-talet, då bin Ladin kom i kontakt med islamistiska rebeller som med stöd från USA drev ett heligt krig – jihad – mot de sovjetiska invasionsstyrkorna. Efter Iraks invasion av Kuwait 1990 och det påföljande gulfkriget mobiliserades al-Qaida mot USA:s militära närvaro. Saudiarabiens beslut att låta USA-trupper stationeras på »helig mark« sågs som ett brott mot islam.

Misstankar fanns om att bin Ladin och al-Qaida sommaren 1996 på något sätt var involverade i terrorattacken mot Khobar Towers i Saudiarabien, även om den utfördes av saudiska Hizbollah, sannolikt sponsrad av Iran. I dådet dödades 20 personer, varav 19 soldater i USA:s flygvapen som var inhysta i lägenhetskomplexet. Efter bomdåden mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania i augusti 1998 – då mer än 200 människor dödades – var alla tvivel borta. bin Ladin såg USA som en främmande fiendemakt som placerat trupper i Saudiarabien, nära islams heliga platser i Mecka och Medina, och han hade samtidigt sett supermakten visa svaghet, som när USA retirerade efter det militära fiaskot i Somalia 1993 då en humanitär intervention avbröts.

inledning

17

Ambassaddåden i Afrika ledde till att bin Ladin åtalades i sin frånvaro för mord på amerikaner utanför USA. FBI satte upp honom på sin lista över de tio farligaste efterlysta brottslingarna.

I oktober 2000 tog al-Qaida ansvaret för självmordsattacken mot jagaren USS Cole då 17 amerikanska soldater dödades när fartyget sprängdes i en hamn i Jemen.

Dessförinnan, i december 1998, hade CIA sammanställt en underrättelserapport till president Bill Clinton som i rubriken slog fast att bin Ladin planerade att kapa amerikanska trafikflygplan för att genomföra terrorattacker.

I juli 2001 skrev FBI-agenten Kenneth Williams vid den federala polisens kontor i Phoenix ett pm där han noterade att åtta män från Mellanöstern med misstänkt terrorkoppling getts pilotutbildning i USA. Inga åtgärder vidtogs. Den 16 augusti arresterades Zacarias Moussaoui, en fransk medborgare av marockanskt ursprung, av FBI-agenter i Minneapolis. Han hade gått en pilotutbildning men bara lärt sig hur plan manövreras i luften, inte hur de landar. FBI:s huvudkontor avvisade en begäran att genomsöka en dator som tillhörde Moussaoui. Han kan ha varit en reserv för någon av de terrorister som genomförde flygkapningarna den 11 september.

I sina memoarer säger dåvarande CIA-chefen George Tenet att under sommaren 2001 fanns det »indikationer överallt« om att en omfattande terrorattack mot USA var på gång. Varningslamporna »i systemet blinkade rött«, förklarade han också senare till den kommission som fick i uppdrag att utreda 11 septemberattacken mot USA. Men när kommissionen lade fram sin rapport 2004, tre år efter terrorattacken, konstaterade den att det inte gått att finna något som tydde på att hotet från al-Qaida diskuterats av president George W Bush och hans rådgivare efter den 6 augusti och fram till den 11 september.

I rapporten ställs ingen enskild individ till svars, även om 11 septemberkommissionen riktar hård kritik mot CIA och FBI som institutioner. Tillgänglig underrättelseinformation delades inte så att bitarna kunde pusslas ihop, stela byråkratiska rutiner och revirtänkande hindrade en nödvändig samordning.

18

inledning

Terrordådet kom lika överraskande som anfallet mot Pearl Harbor som förde in USA i andra världskriget 60 år tidigare.

Sommaren 2001 beskriver kommissionen som »lugnet före stormen«.

Om varningarna inte fick ordentligt gehör i maktens korridorer var det islamistiska terrorhotet definitivt inget som hade genomslag bland amerikaner i gemen. Usama bin Ladin och al-Qaida var begrepp som ännu knappast registrerats i det allmänna medvetandet. Visst, rubriker om olika terrordåd virvlade förbi i nyhetsmedierna. Men som regel var det något som inträffade någon annanstans, inte i USA. Den dittills allvarligaste terrorattacken i USA i modern tid – bombdådet i Oklahoma City 1995 – utfördes inte av internationella terrorister utan av inhemska högerextremister med koppling till en regeringsfientlig militiarörelse.

Sommaren 2001 var verkligen lugnet före stormen. Politiskt hade en viss trötthet lagt sig över USA efter den långa och uppslitande valstriden mellan George W Bush och Al Gore. Den utdragna och kaotiska omräkningen av röster i Florida hade resulterat i att Bush tilldelats segern av USA:s högsta domstol och till att börja med kom att leda landet med ett ifrågasatt mandat.

Under sommaren dominerades nyhetsflödet först av blodtörs­ tiga hajar. Efter att åttaårige Jessie Arbogast vid Floridas kust attackerats av en haj och fått ena armen avbiten utbröt hajpanik i rådande nyhetstorka. Incidenten blev till en hotande epidemi.

Ingen kunde längre bada säkert i havet. Nyhetsmagasinet Time lyfte fram historien på omslaget med rubriken »Summer of the Shark« – även om statistiken visade att antalet hajattacker mot människor världen över minskat från föregående år.

Sommarens andra stora nyhetshändelse var ett mord. Chandra Levy, en 24-årig praktikant i Washington, rapporterades försvunnen. Hon hittades sedan död i Rock Creek Park. Mordutredningen blottlade en utomäktenskaplig relation med den demokratiske kongressledamoten Gary Condit, en 53-årig gift familjefar från Kalifornien. De vilda mediespekulationerna kring affären fortsatte oförtrutet fram till den 11 september och ledde till misstankar som snabbt ödelade Condits fortsatta politiska

inledning

19

karriär, trots att han aldrig officiellt pekades ut av polisen. När Washingtonpolisen till slut, först våren 2009, meddelade att man arresterat en illegal invandrare från El Salvador som misstänkt för mordet, var historien sedan länge bortglömd av de flesta. Han dömdes skyldig i november 2010.

Efter 11 september tog det inte lång tid innan den politiska enighet, som manifesterades i USA direkt efter terrorattackerna, föll i bitar. Det framgick snart att terrorhotet kunde användas som ett gångbart och effektivt politiskt verktyg. Redan i januari 2002, när han framträdde inför det republikanska partiets nationalkommitté, kunde George W Bushs inflytelserike politiske rådgivare Karl Rove slå fast att USA-väljarna »litar på att republikanerna gör ett bättre jobb för att skydda våra samhällen och familjer«.

Slutsatsen var att republikanerna skulle gå till val på terrorfrågan och understryka vikten av att USA fortsätter att förstärka sin militära makt.

Författaren Joan Didion konstaterade att hon tidigt blivit varse att många amerikaner omedelbart efter 11 septemberattacken, »när eldsflammorna fortfarande syntes på nedre Manhattan«, insåg att »tvåpartisamverkan« och »nationell enighet« var begrepp som nu betydde underkastelse inför Bushadministrationens tidigare politiska agenda: »imperativ för fler skattesänkningar, oljeborrning i Arktis, en systematisk eliminering av regleringar och skydd för fackföreningar, till och med finansieringen av ett missilförsvar«.

Men det var ändå knappast någon tvekan om att rädslan för terrorismen sedan faktiskt bidrog till republikanernas framgångar i kongressvalen 2002 och till president Bushs återval 2004. I Bushkampanjens tv-reklam påmindes väljarna om vad som hänt med bilder från de rykande ruinerna vid Ground Zero och en söndertrasad amerikansk flagga. Det visuella budskapet innebar att ingen kunde missförstå vad som avsågs när en speakerröst bara förklarade: »President Bush – stadigt ledarskap i föränderliga tider.« Hårda politiska motsättningar fanns givetvis långt innan 11 septemberattacken. Men kriget mot terrorismen har ytterli-

20

inledning

gare drivit på en samhällelig polarisering, så långt att tvivel förs fram om det politiska systemets funktionsduglighet. Även USAekonomin har påverkats. President Bush valde medvetet att inte vidta några åtgärder för att finansiera krigen i Afghanistan och Irak och den övriga terrorbekämpningen. Trots den överväldigande uppslutningen efter terrordåden begärde aldrig Bush för nationens bästa några uppoffringar av väljarna i form av skattehöjningar eller besparingar. USA gick mot växande obalanser i ekonomin, rekordhögt budgetunderskott, än mer lånefinansierad konsumtion, mot en djup finansiell kris. Som det heter i Union Atlantic, Adam Hasletts roman om det förra decenniets finansiella excesser: »11 septemberattackerna bara snabbade på trenden.« Kriget mot terrorismen har lett till den mest radikala omstöpningen av USA:s säkerhetspolitik sedan andra världskriget och i flera avseenden har det försvagat USA:s ställning som enda supermakt. Det fasansfulla som hände morgonen den 11 september 2001 kom att förändra USA och därmed världen.

Denna bok är ett försök att urskilja ett mönster, att skildra hur och varför 11 septemberattacken fått så stor betydelse.

1. DEN EXCEPTIONELLA NATIONEN Bushs vision om USA:s frihet går på export Go down, Moses, Way down in Egypt land, Tell old Pharaoh, Let my people go »Go down Moses«, gammal negro spiritual

»Varför hatar de oss?« George W Bush ställde frågan när han drygt en vecka efter 11 septemberattacken inför USA-kongressen talade om de terrorister som angripit USA. Han svarade själv: »De hatar vår frihet – vår religionsfrihet, vår yttrandefrihet, vår frihet att rösta, att samlas och diskutera med varandra.« Det hade gått att invända att det inte bara var Amerika som var måltavla. Samma terrorgrupper hade redan slagit till på andra håll, och ytterligare attacker var på väg, som i Madrid, London, på Bali i Indonesien. Men Bush kom lite senare – under en presskonferens den 11 oktober 2001 – ändå att ge uttryck för hur förbryllande han fann det att någon kunde känna ett sådant skarpt hat mot just Amerika, eftersom han visste »hur goda vi är«.

Samtidigt talade Bush tidigt om 11 septemberattacken som en möjlighet, om hur denna »hemska tragedi« kunde bidra till en positiv utrikespolitisk utveckling för USA, inte minst i Mellanöstern. Ett år efter terrorattacken fanns en vision formulerad i 2002 års National Security Strategy, mer känd som Bushdokt­

22

den exceptionella nationen

rinen, som slog fast USA:s rätt till preventiv krigföring för att undanröja potentiella hot mot landets säkerhet. I dokumentets inledning markerades att det nu fanns en »enhetlig hållbar modell för nationell framgång: frihet, demokrati och fri företagsamhet«.

Beroende på mottagare kunde det låta både som ett löfte och ett hot. Det lämnades i varje fall inga tvivel om att modellen inte bara var för USA utan skulle gå på export, appliceras globalt.

När Bush omvaldes för en andra mandatperiod – efter en valkampanj där kriget mot terrorismen fått stort utrymme – vidareutvecklade han sitt frihetsbudskap. I sitt andra installationstal, i januari 2005, förklarade han att frihet var det enda receptet mot »det hat och den bitterhet« som ledde terroristerna mot 11 septemberattacken. Alla som levde under tyranni kunde nu vara förvissade om att USA skulle konfrontera diktatorer och despoter. Alla som var beredda att stå upp för frihet hade USA på sin sida. I ett tal som varade i 21 minuter yttrade Bush ordet frihet – »freedom« eller »liberty« – inte mindre än 49 gånger.

Oavsett vad man tyckte om Bushs expansiva frihetsagenda var den inte särskilt framgångsrik. Bakslag i Irak och Afghanistan underströk med all tydlighet begränsningarna i den neokonservativa visionen om att sprida demokrati och frihet med militära medel. Utfästelserna om att invasionen av Irak skulle »frigöra« andra länder i Mellanöstern infriades inte.

Situationen kan visserligen komma att ändras radikalt efter upproren i Mellanöstern och Nordafrika under 2011. Men det är ännu för tidigt att avgöra om frihet och demokrati verkligen får fäste på lång sikt, och i vilket fall är det svårt att spåra de utlösande faktorerna till vare sig Bushs frihetsagenda, USA:s kamp mot terrorismen eller krigen i Afghanistan och Irak. Det går heller inte att utesluta att det finns en viss övertro, som förstärks medialt, på att enskilda despoters och tyranners fall i sig banar väg mot frihet och demokrati i västerländsk mening. Andra faktorer – som kulturella traditioner, gammalt stamtänkande, synen på religion och könsroller – underskattas. Revolterna har också understrukit det svåra dilemmat att i en känslig region uppmuntra till regimskiften som kan leda till frihet och på samma gång förlita sig på allierade auktoritära ledare som framstått som garanter för stabilitet.

2. TERRORDÅDET STÄRKER BUSHS MAKT Konstitutionen tolkas till Vita husets fördel I don’t feel I have to wipe everybody out, Tom. Just my enemies.

Al Pacino som Michael Corleone i Gudfadern II

Dystra regntunga skyar hängde över New York när en kortege med 55 fordon färdades genom de avstängda gatorna på nedre Manhattan, mot de rykande ruinerna vid Ground Zero. Genom limousinens fönster kunde president George W Bush se människor vifta med amerikanska flaggor. Redan innan helikoptern Marine One landat nära Wall Street hade han känt den obehagliga lukten från de fortfarande brinnande resterna av de två World Trade Center-tornen. Även om han givetvis visste att tusentals människor krossats och begravts under massorna av betong och stål var Bush inte beredd på vad han skulle möta. Alla bilder, alla briefingar hade inte kunnat förmedla verklighetens fasa. Förödelsen förde tanken mot Harmagedon. »Det var som en levande mardröm, otroligt emotionellt«, förklarade han senare.

Det var sent på eftermiddagen fredag den 14 september 2001 och Bush hade tidigare på dagen talat vid en minneshögtid i National Cathedral i Washington. Hans medarbetare hade inte planerat för något tal när USA:s president anlände till platsen för terrorattacken i New York tre dagar tidigare. Istället hade de

46

terrordådet stärker bushs makt

tänkt sig någon form av bönemöte för alla brandmän och andra räddningsarbetare som kämpat i den ohyggliga bråten i alltmer sinande hopp om att rädda liv. I Bushs följe fanns en grupp religiösa ledare från olika samfund.

Men de utslitna räddningsarbetarna som nu gick på adrenalin ville inte ha böner. De ville ha hämnd. »Go get them, George«, ropades det ursinnigt. Det gick snabbt upp för Vita husets kommunikationsexperter att det var nödvändigt med ett budskap från presidenten. I all hast fick en delvis krossad brandbil fungera som talarstol. Bob Beckwith, en 69 år gammal pensionerad brandman som deltog i räddningsarbetet, ombads hoppa några gånger för att bekräfta att underlaget var säkert för Bush att beträda.

Bush lade armen om Beckwith och började trevande tala i en megafon som sträckts fram: »Jag vill att ni alla ska veta att Amerika idag knäböjer i bön för alla människor som förlorat sina liv här …« Det fungerade inte. Det såg ut som om Bush skulle förlora kontrollen över hela situationen. »Vi hör inte«, skrek någon otåligt.

Uppmaningen att tala högre upprepades när det plötsligt vände för Bush. »Men jag hör er«, ropade han i megafonen och möttes av ett jubel som tycktes lyfta honom med ny energi. Det gick att se i hans ansikte hur självförtroendet växte när han viftade med pekfingret mot skyn och fortsatte: »Jag kan höra er. Resten av världen kan höra er. Och de som förstörde de här byggnaderna kommer snart att höra oss alla.« Det räckte. Vildsinta stridsrop bröt ut bland de församlade räddningsarbetarna. Bush behövde inte säga så mycket mer utan lyssnade istället till de taktfasta ropen från ruinerna: »USA, USA, USA.« Det var i just detta ögonblick tydligt att George W Bush som president även var överbefälhavare, ledare för landets militära styrkor.

Det går knappast att bestrida att George W Bush hade haft en besvärlig start i Vita huset. Uppväxt i en välbärgad familj som lagt grunden för en politisk dynasti – fadern George Bush hade också valts till president, farfadern Prescott Bush hade varit senator från Connecticut – sågs George W Bush först närmast som ett

terrordådet stärker bushs makt

47

svart får. Han var inget ljus i skolan, gjorde till att börja med ingen större lycka vare sig i politiken eller i affärer och det var känt att han hade alkoholproblem. Även om han hade bistått den äldre George Bush i hans valkampanjer verkade även Bushfamiljen överraskad när han ställde upp i guvernörsvalet i Texas 2004 och sedan också lyckades ta hem den seger som visade sig vara en språngbräda mot Vita huset.

Presidentvalet den 7 november 2000 mynnade ut i ett hi­storiskt rösträkningskaos i Florida där de två sidorna försökte utmanövrera varandra i en serie juridiska turer och anklagelser om valfusk.

Spektaklet varade i 37 dagar. Det hade hunnit bli den 13 december innan Bushs demokratiske motståndare, vicepresidenten Al Gore, gav upp, dagen efter att USA:s högsta domstol ogiltigförklarat en omräkning av röster i Florida och med minsta möjliga majoritet – 5 röster mot 4 – i praktiken gett presidentposten till den republikanske presidentkandidaten.

Domslutet fastställde att Bush vunnit i delstaten Florida med en marginal på 537 röster av totalt närmare 6 miljoner. Segern i Florida gav Bush 271 röster i elektorskollegiet där USA:s indirekta presidentval formellt avgörs. Eftersom det behövs 270 elektorsröster för att vinna kunde Bush förbereda sin entré i Vita huset. Men när alla valsedlar i hela USA räknades samman hade han ändå fått mer än en halv miljon – eller exakt 543 895 – färre röster än Al Gore. Det var oundvikligt att legitimiteten i Bushs presidentskap kom att ifrågasättas, samtidigt som det bara fanns en tunn republikansk majoritet i kongressen och USA-ekonomin gick in i en recession.

Först mötte han de hårda anklagelserna om att valsegern stulits med att tala om samverkan över partigränserna, han gav intrycket att han insåg att det fanns sår som behövde läka. Det fanns anledning att »bygga broar till oppositionen«. Under åren som guvernör i Texas hade han – av vilja eller nödvändighet – sträckt ut en hand till demokraterna i den politiska delstatsförsamlingen och »medkännande konservatism« hade ju varit ett slagord i hans valkampanj.

Men en förändring kom snabbt. Snart valde han att leda USA som om han fått ett kraftfullt mandat från väljarna. Det stod

48

terrordådet stärker bushs makt

också klart att det fanns konservativa krafter runt presidenten som inte var beredda att ge upp något när Vita huset nu återtagits av republikanerna. Dick Cheney, den politiskt mer erfarne vicepresidenten, varnade tidigt Bush för att alltför mycket kompromissvilja leder till risken att presidenten uppfattas som svag. Presidenten kan inte ge upp maktbefogenheter som fastställts i konstitutionen.

Redan i december 2000, i en intervju i Meet the Press i tv-kanalen NBC, konstaterade Cheney bara att valutgången inte utgjorde något hinder för Bush att regera i enlighet med sina vallöften.

Inrikespolitiskt innebar det en prioritering av kraftfulla skattesänkningar som i praktiken innebar en överföring till USA:s höginkomsttagare. I moralpolitiska frågor – aborträtten, homosexuellas rättigheter, stamcellsforskning – intogs en tydlig konservativ linje för att säkra ett fortsatt stöd från de högerkristna grupper som utgjort viktiga stödtrupper under valrörelsen.

Utrikespolitiskt visade Bush omvärlden att USA nu var berett att sätta sina egna intressen först. I en ny världsordning efter det kalla kriget fanns det mindre intresse och utrymme för internationella fördrag, FN och andra multilaterala institutioner som USA initierat under efterkrigstiden.

Den nya unilateralismen manifesterades bland annat när Bush ensidigt drog ur USA från Kyotoprotokollet, det klimatfördrag som antagits av företrädaren Bill Clinton även om han aldrig skickat det vidare till senaten för ratificering. Att Europa tillmättes mindre betydelse blev än mer tydligt inför Irakkriget när Bushadministrationen nedlåtande talade om traditionellt allierade länder som Frankrike och Tyskland som »det gamla Europa«. Tidigare kommunistländer i Östeuropa sågs nu som bättre bundsförvanter, både i kampen mot terrorismen och för att sprida en renlärig kapitalistisk marknadsekonomi.

Den hårdföra politiska attityden väckte förstämning på olika håll i omvärlden och förstärkte en polarisering i USA. Även moderata republikaner i kongressen reste invändningar. I maj 2001 fick en senator, Jim Jeffords från Vermont, nog och övergav partiet. Han deklarerade sig oberoende men kom att rösta med det demokratiska blocket. Republikanerna hade därmed förlorat sin knappa majoritet i senaten.

terrordådet stärker bushs makt

49

Bakslaget avspeglades i opinionsmätningarna. Direkt efter kalabaliken kring valet 2000 hade många väljare som inte röstat på honom trots allt velat ge Bush en chans. Hans stöd i de inledande opinionsmätningarna låg kring 60 procent. Men uppslutningen gröptes gradvis ur och trenden pekade nedåt. I den mätning som opinionsinstitutet Gallup genomförde 7–10 september 2001 var polariseringen åter mer tydlig. Bushs popularitetstal hade fallit till 51 procent.

Bushs första framträdanden efter att katastrofen blivit uppenbar den 11 september var heller inte särskilt lyckade. Morgonen när World Trade Center och Pentagon attackerades befann han sig i Florida där han poserade tillsammans med skolelever i Emma E. Booker Elementary School i Sarasota. I ett klassrum lyssnade Bush till en grupp elever i grundskolans andra årskurs som läste ur boken The Pet Goat när Vita husets stabschef Andrew Card steg fram och viskade i presidentens öra. Bush satt stilla kvar under vad som föreföll vara ett antal evighetslånga minuter. Hans besvärade kroppsspråk och valhänta uppsyn under den fortsatta högläsningen fångades av närvarande kameror, vilket utnyttjades med viss grymhet av Michael Moore i dokumentären Fahrenheit 9/11.

När Bush till slut lämnade klassrummet höll han en kort presskonferens och förklarade att USA drabbats av en nationell tragedi och han olyckligtvis måste återvända till Washington. Men efter en färd i blixtsnabb takt till flygplatsen fördes han istället i Air Force One till flygbasen Barksdale i Louisiana, därefter vidare till flygbasen Offutt i Omaha, Nebraska. Senare konstaterades att inte sedan britterna brände ned Vita huset 1814 hade en USApresident flytt från huvudstaden i ett krisläge. Det verkade som det var vicepresidenten Dick Cheney som styrde och ställde på plats i Washington.

Först på kvällen var Bush tillbaka i Vita huset där han, nästan 12 timmar efter den första attacken, höll ett kort tv-tal till nationen.

Han konstaterade att »ingen av oss kommer någonsin att glömma denna dag« och citerade en psalm. Det var lamt och gav inget intryck av handlingskraft, av att presidenten hade kontroll över situationen.