9789197930840

HANS SVENSKA FRU

Kjerstin Danielsson

www.decibelforlag.se

ISBN 978-91-979308-4-0 © Kjerstin Danielsson, 2012 Omslagsfoto: Shutterstock Omslagsdesign: Eva Johansson Utgiven av Decibel förlag 2012 Tryck: Totem, Inowroclaw 2012

Detta är en fiktiv berättelse. Varje eventuell likhet med nu levande eller döda personer är följaktligen tillfällig.

ETT

Ellen öppnade dörren till balkongen och drog ett djupt andetag.

Balkongen som vette mot öster och syd var till stor glädje året runt, men naturligtvis mest på våren och sommaren då den inbjöd till utevistelse i nästan vilket väder som helst. Där fanns lä för västanvinden och nordan och den släppte in solen från tidig morgon till mitt på dagen.

Just som hon stod där och tittade ut över havet hörde hon vårens första strandskata. Den stackars fågeln ska enligt talesättet frysa benen av sig inte mindre än tre gånger innan det blir riktig vår. Vad det nu än är som styr hennes färd till den kalla Norden, hormoner kanske, så är hon i alla fall ute i tidigaste laget, tänkte Ellen. Var ska den vackra fågeln få sin föda ifrån när isen ännu inte gett sig iväg från stränderna, den äter ju bara innanmätet i snäckor. Ellen hade ett speciellt förhållande till strandskator som hon alltid tänkte på som femininer, och visst hade de något kvinnligt över sig där de trippade fram längs strandkanten. Ett huckle knutet under näbben var allt som fattades för att de skulle likna små beskäftiga gummor. Den här mulna lite småkyliga dagen med cirka sex sekundmeters sydlig vind verkade det här exemplaret i alla fall inte bekymra sig över matfrågan utan skrek i glädjen över att vara framme vid häckningsplatsen ut sitt kubik, kubik medan den gjorde vårens första inflygning över hamnen.

Det hade varit en lång vinter. De allra sista dagarna på det gamla året kom det snö i massor, kylan höll i sig och det blev kaos i trafiken både på land och i luften. Tåg ställdes in, elen försvann och telenätet slogs ut. Många 5

fick fira nyår utan el och som om det inte var nog blev det total månförmörkelse en natt in på det nya året. Men nu ljusnade det och i slutet på månaden skulle klockorna ställas om till sommartid.

Det var Ellens lediga dag, det var torsdag och till kvällen väntade hon hem sin man Konrad som var yrkesfiskare och som nu var på väg hem med veckans fångst. Hon röjde i köket, under veckorna då hon var ensam tog hon lite lätt på städningen men inför veckosluten behövde hon ta ett tag för att få det prydligt. Hon satte på kaffebryggaren och slog sig ner vid köksbordet för att läsa dagens tidning och tänkte samtidigt på tiden då hon knappt hann läsa vare sig tidningen eller de böcker hon ständigt släpade hem från biblioteket. Då när hon samtidigt höll ett öga på barnen som lekte på köksgolvet, rörde i gröten och läste en bok, det var helt klart bara kvinnor som klarade det, det där med kvinnors simultankapacitet var ingen överdrift.

Plötsligt ringde det på dörren. Det var brevbäraren. Det hörde verkligen inte till vanligheterna att han ringde på, vad hon kunde komma ihåg hade det aldrig hänt tidigare. Posten, när den nu kom, brukade dimpa ner i brevlådan med en duns som hördes i hela huset, och inte brukade den komma så här tidigt heller, somliga dagar kunde man få lyfta på locket flera gånger innan räkningarna äntligen låg där. Så då dörrklockan skrällde var inte ett brevbärarbesök det första hon tänkte på.

Nu var det ju ljusan dag och brevbäraren var en känd person så hon kände sig lugn så långt. Annat var det då det ringde eller bultade på dörren någon kväll då hon var ensam hemma. Om det då var en person hon inte kände, och oftast var det så, ingen av hennes bekanta kom oanmälda sent på kvällen, så kommunicerade de genom dörrspringan.

Ofta var det en yngre person av utländsk härkomst som visade upp en lapp som förklarade att han eller hon var en fattig student som behövde pengar till brödfödan. Hon tackade alltid artigt och vänligt nej till deras konstverk eller blommor, log lite ursäktande och stängde dörren.

6

Annat var det när skolungdomar ringde på för att sälja kakor inför stundande skolresor. Ellen måste i ärlighetens namn erkänna att hon inte gillade dessa bakverk men konstigt nog gick de åt ändå. Och så var det majblommeförsäljarna, de hade en särskild plats i hennes hjärta. En tid hade hon trott att de var utrotade tills hon återfann dem utanför Konsum och ICA. De hade insett att det lönade sig mycket bättre att stå stilla och saluföra blommorna än att kuta runt och ringa på hos folk.

Hon blev så överraskad då hon såg vem som stod utanför dörren att hon inte kom sig för att be honom stiga in. Han stod där och sa hej och hon sa hej tillbaka och till slut förklarade han att han hade en försändelse med mottagarbevis till henne. ”Ja men så kom då in, stå inte där ute”, sa hon till slut precis som om det var hans fel att han inte blev insläppt.

Väl innanför dörren tog han av sig skorna. Det var ju slaskigt och smutsigt ute så det var befogat att hindra sanden från att landa på golvet.

Men Ellen hävdade alltid att hennes golv tålde att man gick på dem med skor, åtminstone under sommarhalvåret då det var läge för sandaler.

Däremot hade hon ett mindre tolerant förhållande till de nu så moderna höga, smala klackarna. Förra gången det var modernt med stilettklackar gjorde en något överviktig kvinna ett rejält hål i den då nya linoleummattan i köket. Hur gjorde dagens modemedvetna kvinnor, sparkade de av sig elegansen i tamburen då de kom till någon fest? Under heltäckningsmattornas glansperiod behövdes det naturligtvis inte, men nu då golven bestod av trä av skiftande slag fick de kanske finna sig i att strutta runt i strumplästen.

Hon bad honom i alla fall att sitta ned vid köksbordet, och det första han gjorde var att ta upp sin legitimation för som han sa så kände de två visserligen varandra men en sådan här försändelse krävde verkligen att man visste vem som lämnade och vem som tog emot.

Ellen läste pliktskyldigast vad hon redan visste, nja kanske inte hans rätta ålder, hon trodde att han var mycket äldre än vad födelseåret visade.

7

Han å sin sida tittade knappt på hennes körkort hon var en välkänd person, sjuksköterska och bas på kommunens äldreboende där förresten hans gamla mamma bodde. Han förklarade att det faktiskt var första gången han hade med sådan här post att göra, och hon sa att det var det gubevars för henne också. ”Jag trodde att sådana här bevis bara användes av polisen och kronofogden, och det får jag väl innerligen hoppas att ingen av dem är inblandade.” ”Det tror jag knappast, utan att gå från reglementet så kan jag avslöja det uppenbara, det här brevet kommer från Norge.”

Jo, Ellen såg tydligt de norska frimärkena med Harald och Sonja så han avslöjade ju inte någon hemlighet precis. Efter att de hade utbytt artigheter om vädret, läget på arbetsmarknaden i allmänhet och indragningarna av personal på Hemmet i synnerhet, tackade han för sig och gick ut till sin väntande cykel.

Där satt hon nu med det norska brevet i handen utan att öppna det.

Det kändes inte riktigt bra, vad kunde det här betyda? Det var ett fint kuvert med namnet på en advokatbyrå överst. Pedersen og Pedersen, Advokatfirma, stod det och så en adress i Oslo.

Till slut drog hon ut en låda i köksbänken, tog fram en kniv och sprätte försiktigt upp kuvertet underifrån för att inte skada frimärkena och adressen. Brevet var skrivet på samma sorts fina papper som kuvertet och hade en likadan logga på sidhuvudet som kuvertet hade på framsidan.

Blicken for hastigt över sidan och fastnade vid namnet Erland Mikkelsen.

Vad i alla sina dagar var nu detta? En gång i hennes gröna ungdom hade hon tillbringat en sommar tillsammans med en kille med det namnet, det här verkade konstigt i överkant. Så tog hon sig samman och läste rad för rad att denne Erland Mikkelsen avlidit och testamenterat sin kvarlåtenskap, vilken benämning på vad en människa lämnar efter sig hann hon att reflektera innan hon läste sitt eget namn, till sjuksköterskan Ellen Nyqvist född Johansson.

8

Hon uppmanades att ta kontakt med advokat Trond Pedersen, adress, telefonnummer och mailadress stod noga angivna. Aldrig i livet, tänkte hon, det kunde de allt se sig i stjärnorna efter dessa skojare och bedragare, trodde de verkligen att hon skulle nappa på det här feta betet. För naturligtvis var det en ny och raffinerad variant av bedrägeriförsök där en mekanisk röst i telefonen sa att man vunnit en hög vinst, och att det bara var att knappa in sitt kontonummer och namnet på sin bank så skulle pengarna komma som ett skott. Nu försökte de sig tydligen på ett nytt sätt, inget av deras sätt var ju rumsrena men den här varianten var väl ändå i makabraste laget. Var Erland Mikkelsen verkligen död eller levde han i högönsklig välmåga och var han i så fall inblandad i det här? Det kändes mycket otrevligt för hur valde de egentligen ut mottagarna av breven? Hon ville inte tänka på varför just hon stod på deras lista över tänkta offer, man kunde bli skräckslagen för mindre.

Om hon mot allt förnuft ändå ringde så skulle hon naturligtvis få höra den mekaniska rösten säga; ”ge oss ditt kontonummer och din lycka är gjord”. Nåja, så långt som att ringa kunde hon väl sträcka sig till i alla fall, det var ju bara att lägga på luren om det var något lurt. Eller skulle hon helt enkelt bara strunta i alltihop, brevet skulle ju verkligen bli något att visa upp för vännerna på nästa knytkalas. Och vad skulle Konrad säga då han kom hem i kväll? För att komma till rätta med bekymren behövde hon ta en lång promenad för att få tankarna att klarna.

Trots strandskatans ankomst och de därmed följande vårkänslorna var det ändå bara i början av mars och vinden kändes inte särskilt vänlig. Men den blåste i alla fall bort lite av Ellens oro inför vad samvetslösa bedragare kunde ta sig till. Den fick henne också att minnas den sommaren för länge sedan då hon och hennes kompis och vapendragare Agda träffade två snygga gutter i blå seglartröjor med namnet Hanna broderat på bröstet. De var från Norge, hette Erland och Petter och var gastar på den stora segelbåten av glänsande mahogny som låg vid den privata bryggan 9

tvärs över hamnen. Bryggan hörde till ett vitt hus med hög stenfot där båtens skeppare var på besök. Han hade en affär med huset ägarinna, och besöket skulle vara ett par veckor. Det blev många veckor, enda avbrottet kom då båtens ägare bestämde sig för att ta en tur till Skagen, men Hanna var snart tillbaka vid bryggan igen eftersom kvinnan i det vita huset vägrade ge sig ut på havet och stannade istället hemma med sin pudel.

Erlands jobb ombord bestod i att gasta under segling och hålla ordning då de låg i land. Petter var kock både till sjöss och i hamn.

Vilken fin sommar det var, tänkte Ellen medan hon drog iväg långt ut mot badplatsen. Agda och Petter hade snart tröttnat på varandra mindes hon, men själv träffade hon Erland så ofta det bara gick. Han var arton år och hade det här sommarjobbet innan han skulle studera vidare till ingenjör, själv var hon knappt sjutton och hade ett år kvar på gymnasiet.

Nu kom hon också att tänka på lilla Sonja som hon varit barnflicka åt den där sommaren, undrade lite hur det blev med henne. Hon satt så stilla i sin vagn och var med både på promenader och på badturer, hon hade ett mentalt handikapp, hennes rörelser var lite långsamma och hennes tal aningen otydligt. Hon var dotter till en sommargästfamilj, och vad Ellen kunde påminna sig hade hon aldrig sett dem efter den sommaren då hon tog hand om och körde omkring lilla söta Sonja i hennes bekväma vagn. Hur blev det med henne månntro?

Det var häpnadsväckande hur många minnen som plötsligt poppade upp. Hon hade överhuvudtaget inte tänkt på det här på mycket länge. Nu mindes hon plötsligt doften av det nybakade bröd som Erland hade med sig i picknickkorgen. Petter bakade frallor varje morgon och sedan smorde hon och Erland kråset med vad som blev över sedan skepparen och hans kvinna fått sitt. Och hon mindes hur Erlands tröja luktade då de råkat ut för en regnskur, vått ylle blandat med doften av babytvål.

Då hon var ledig från Sonja lånade Erland båtens släpjolle, och hon visade honom alla sina blåbärsställen och små vikar där de lade till och badade. Men även den mest fulländade sommar har ett slut och en dag 10

stävade s/y Hanna ut ur hamnen med kurs på Norge. Nu när minnet väl var väckt kom hon ihåg hur tomt det blev de första dagarna efter att de seglat iväg, men strax efteråt började skolan och hon fick annat att tänka på. De växlade många och ömma brev under hösten men riktigt hur det slutade kom hon inte ihåg. Var det inte så att brevväxlingen upphörde i och med hennes studentexamen. Vad hon mindes hade breven i alla fall blivit färre och färre och i all uppståndelse inför stundande examen hade hon kanske slutat skriva. Hon mindes faktiskt inte så noga, slut tog det i alla fall och efter det hade de aldrig vare sig sett eller hört av varandra så varför i fridens namn skulle han nu ha tänkt på henne då han skrev sitt testamente. Nej, det här var inte något annat än ett fult försök att lura av henne pengar. Och återigen funderade hon på vad Konrads skulle säga.

11

12