9789144106939

STADSTRร DSLEXIKON

Henrik Sjรถman & Johan Slagstedt

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38899 ISBN 978-91-44-10693-9 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega och författarna Omslagsfoto: Johan Slagstedt. Paley Park, New York Printed by Dimograf, Poland 2015

3

INNEHÅLL

Inledning 7 Henrik Sjöman & Johan Slagstedt

Kornellsläktet 215

Ädelgranssläktet 11

Hagtornssläktet 239

Lönnsläktet 27

Kryptomeriasläktet 251

Hästkastanjesläktet 75

Mandaringranssläktet 255

Gudaträdssläktet 87

Davidiasläktet 257

Alsläktet 91

Silverbusksläktet 261

Häggmispelsläktet 103

Eukommiasläktet 265

Brödgranssläktet 111

Boksläktet 269

Björksläktet 115

Asksläktet 285

Cedertujasläktet 139

Ginkgosläktet 301

Avenbokssläktet 143

Korstörnesläktet 305

Hickorysläktet 155

Kentuckykaffesläktet 311

Kastanjesläktet 163

Snödroppsträdssläktet 315

Trumpetträdssläktet 169

Järnekssläktet 319

Cedersläktet 177

Valnötssläktet 323

Bäralmssläktet 183

Ensläktet 331

Katsurasläktet 187

Jättearaliasläktet 341

Judasträdssläktet 195

Kinesträdssläktet 345

Ädelcypressläktet 201

Gullregnssläktet 351

Gulvedssläktet 209

Lärksläktet 357

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Hasselsläktet 231

4

I n ne h å l l

Ambraträdssläktet 365

Eksläktet 601

Tulpanträdssläktet 373

Sumaksläktet 627

Maackiasläktet 381

Robiniasläktet 633

Citrusmullbärssläktet 385

Videsläktet 643

Magnoliasläktet 389

Solfjädertallssläktet 657

Apelsläktet 417

Sekvojasläktet 661

Mispelsläktet 431

Mammutträdssläktet 665

Metasekvojasläktet 433

Rönn- & oxelsläktet 671

Mullbärssläktet 439

Skenkameliasläktet 703

Sydbokssläktet 443

Pagodträdssläktet 709

Nyssasläktet 445

Storaxsläktet 713

Humlebokssläktet 449

Syrensläktet 717

Papegojbusksläktet 455

Sumpcypress-släktet 725

Kejsarträdssläktet 461

Idegranssläktet 729

Korkträdssläktet 465

Sporrträdssläktet 737

Gransläktet 471

Tetradiumsläktet 739

Tallsläktet 489

Tujasläktet 743

Platansläktet 509

Hibasläktet 755

Orienttujasläktet 515

Lindsläktet 757

Poppelsläktet 519

Toonsläktet 781

Körsbärs- och häggsläktet 545

Hemlocksläktet 785

Guldlärkssläktet 577

Almsläktet 797

Douglasgranssläktet 581

Nutkacypressläktet 815

Vingnötssläktet 585

Zelkovasläktet 819

Epåletträdssläktet 591 Päronsläktet 593

Referenser 827 Register svenska namn 837 Register latinska namn 841

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Himalajabjörk (Betula utilis ’Doorenbos’).

115

Björksläktet Betula

Björksläktet består inte bara av viktiga timmer­ träd vars virke uppskattas i snickerier och för träinredning, utan omfattar även av en mängd intressanta och härdiga prydnadsträd som passar både i stora parker och i mindre träd­ gårdar. Antalet arter inom släktet varierar stort mellan olika källor, där vissa anser att det finns över 100 arter, medan andra endast beskriver 44 arter. Anledningen till denna stora skillnad mellan olika källor beror bland annat på att det förekommer en stor andel naturhybrider, vilka ibland behandlas som egna arter. En ytterligare anledning är att många arter med stora natur­ liga utbredningar varierar stort, vilket givit upphov till denna ojämna fördelning av arter.

För mer information kring den taxonomiska sammanställningen inom släktet, se – Govaerts & Frodin (1998), Skvortsov (2002) och Ashbur­ ner & McAllister (2013), samt referenser i dessa publikationer.

Björksläktet växer vilt över hela norra hemi­ sfären. De växer från låglandsområden till höga bergsmiljöer, där den ibland även kan bilda träd­ gräns. Den förekommer både på torrare jordar som den östamerikanska Betula populifolia, och på fuktiga till blöta ståndorter som flodbjörken (Betula nigra) och glasbjörken (Betula pubescens). Generellt anses björksläktet endast bestå av pionjärarter, d.v.s. arter som snabbt etablerar sig efter en skogsbrand eller i hagmarker som inte längre betas. Det finns dock en viss varia­ tion bland arterna kring hur och när under ett successionsskede de etablerar sig, vilket har en viss betydelse för deras användning. De tre björkarter som är vildväxande i Sverige (B. nana,

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B. pendula och B. pubescens) representerar arter som snabbt etablerar sig efter en större stör­ ning i skogssystemen – alltså väl utpräglade pionjärträd. De är alla mycket ljuskrävande och känsliga för konkurrerande beskuggning. De har låga krav på växtplatser och har en snabb omsättning av tillgänglig energi för en kraftig tillväxt, för att undkomma eventuell beskugg­ ning av andra arter. Dessa snabbväxande arter är relativt kortlivade, och blir sällan äldre än 80 år.

I Nordamerika och i Asien finns det björkarter som även kommer in i en senare successionsfas då de som unga är i större behov av skyddade och lugna förhållanden. De nyetablerade frö­ plantorna vill gärna växa upp tillsammans med annan skyddande vegetation. Dessa björkarter har därmed en större tolerans för beskuggning.

Behovet av skydd avtar relativt snabbt, och de vill därefter ha ljusa och öppna förhållanden för att utvecklas väl. Bland dessa arter finner man även s.k. luckpionjärer – träd som kan etablera sig och ta fördel av mindre störningar i befintliga skogssystem t.ex. efter att några träd blåser ner eller avverkas, vilket inte alls ger samma öppna växtmiljö som efter en storskalig skogsbrand eller stormfällning. Denna skuggtålighet bland dessa semipionjära björkar bibehålls till viss del hos äldre träd då de inte kvistrensar sig lika snabbt i halvskuggiga lägen, vilket annars de mer ljuskrävande arterna gör (Öxell & Sjöman, 2008).

Dessa skuggtåligare björkarter blir betydligt äldre och utvecklas vanligen till större indivi­ der än deras ljuskrävande släktingar. En annan skillnad mellan dessa två grupper av björkar är att de skiljer sig åt beträffande tillväxthastighet.

116

B jö r ks l ä k t e t

Tillväxten är betydligt kraftigare bland de pion­ jära arterna än bland de semipionjära arterna som speciellt i ungdomen har en i jämförelse långsammare tillväxt. Exempel på semipionjära björkarter är B. albosinensis, B. alleghaniensis, B. grossa och B. lenta.

Trots att det nämnts att det finns exempel på björkarter som kan hantera torka (ex. Betula populifolia) är de allra flesta beroende av svala och fuktiga förhållanden för att utvecklas väl.

Björkar har dock en effektiv strategi att hantera torka, då de efter en längre torkperiod tappar sina blad för att på så vis inte förlora alltför stora resurser, vilka är avgörande för nästa säsong.

Detta kan man se hos vårtbjörkar (Betula pendula) som redan under högsommaren på torra marker får gula blad som faller av, vilket kan jämföras med andra mer torktåliga arter såsom skogsek (Quercus robur) som genom andra strategier fortfarande är frodigt gröna på dessa växtplatser – se kapitlet Naturen som förebild.

Trots att strategin med att släppa bladen vid extrem torka är effektiv är det inget man önskar i exempelvis parkmiljöer, vilket resulterar i träd som är avlövade långt innan hösten gjort entré.

Därför är det för en god utveckling samt utnytt­ jande av björkarnas kvaliteter av fina höstfärger avgörande att de planteras på platser med en god tillgång på markfukt. Trots att man i Björkarnas stad (Umeå) använder björk som gatuträd kan detta endast rekommenderas för den norra delen av landet. I ett svalare klimat är det möjligt att använda björk i hårdgjorda miljöer – den måste dock då ha generösa växtbäddar. I detta svalare klimat är inte förlusten eller omsättningen av vatten lika omfattande som i ett varmare klimat. I södra Sverige är det helt uteslutet att använda björk i gatumiljöer, med mindre än att generösa växtbäddar, vilka kan ge en jämn markfukt under hela växtsäsongen, konstrueras.

En annan aspekt som de senaste åren begrän­ sat användningen av björk i offentliga miljöer är dess ibland omfattande spridning av pollen.

Släktet är vindpollinerat och sprider effektivt

pollen över långa sträckor. Än så länge finns det ingen känd forskning som undersökt huruvida plantering av björk lokalt påverkar pollenhalten tillräckligt mycket för att man ska undvika det från hälsosynpunkt. Eftersom björken är så allmänt förekommande spelar det förmodligen inte någon betydande roll om man planterar den i tätorter. Man bör dock undvika plantering av släktet på känsliga platser, till exempel utanför sjukhus, vid entréer eller på platser där perso­ ner som kan tänkas lida av allergi måste vistas.

Den flikbladiga ornäsbjörken, Betula pendula ’Dalecarlica’, utvecklar inga hanhängen, vilket innebär att den inte heller sprider pollen. Detta är än så länge den enda sorten av björk som kan anses vara helt säker från allergisynpunkt (Öxell & Sjöman, 2008).

Den mest omtalade och uppseendeväckande karaktären hos björkar är barken, som kan vara alltifrån rent vit till nästan helt svart. Mellan dessa ytterligheter finns många vackra nyanser från ljust rosa, varmt rödorange, alla toner av brunt samt metalliskt grå. De kan ha avflagande näverbark som lämnar stammen i stora sam­ manhållande bitar, krulliga små lockar eller en grov sprickbark. Även om barken ofta är det som hänför och fångar många människors intresse bör man inte lägga alltför stort fokus på den när man identifierar björkar. Den kan variera avsevärt inom en och samma art. Förmågan att årligen stöta bort det yttersta cellagret av barken som många björkarter i Nordamerika och Asien har medför att städernas sot och kusternas alg­ beläggning aldrig skapar några större problem.

Man vet ännu inte varför många björkarter har flagnande bark. Det finns dock flera teorier, där en är att det skyddar trädkronan från kläng­ växter vilka inte får fäste genom att den yttersta delen av barken där klängväxterna har sina fäst­ organ hela tiden flagnar av. Förutom de vackra stammarna är bladen en av björkarnas främsta kvaliteter. Variationen på blad inom släktet är mycket omfattande, med alltifrån små runda till stora och spetsiga, och där många levererar © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 117

Kopparbjörk (Betula albosinensis) i en kinesisk bergsskog.

fina höstfärger i gyllengult. I Nordamerika och i Storbritannien pågår ett intensivt arbete med att selektera fram extra vackra och odlings­ värda sorter vilka många i dag är tillgängliga för provodling i Sverige. Även i Sverige har en viss utveckling inom björksläktet genomförts, främst genom ornäsbjörken, (Betula pendula ’Dalecarlica’). Denna mytomspunna och ofta förväxlade sort har en historia som sträcker sig så långt tillbaka som till 1767. Då upptäcktes en flikbladig form av vårtbjörk utanför samhället Ornäs i Dalarna. Den väckte stort intresse och även Linné ägnade den uppmärksamhet (Karls­ son 2013). Bland många av de sorter som presen­ teras nedan är de flesta endast tillgängliga bland specialistplantskolor och där endast som mindre plantstorlekar. Dessa kan sedan vidareodlas på en svensk plantskola ifall man önskar att utplan­ tera större trädstorlekar. För en mer omfattande © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

sammanställning kring sorter av björk se Öxell (2008): i denna skrift nämns specialistplantsko­ lor där mer ovanliga sorter går att finna.

Trots att björkar räknas som pionjärarter som nästan hejdlöst sprider sig och slår upp var helst de behagar anses de vara svåretablerade i parkoch trädgårdsmiljöer. Felaktig planteringstid kan vara en orsak, och etableringen blir säkrast vid plantering under tidig vår (knoppsprick­ ning) eller sen höst (helst efter 15 november i södra Sverige). Alla björkarter och sorter bör hanteras med klump eller motsvarande. Plante­ ring av träd odlade i container, RCB eller i depå kan däremot planteras under större delen av året. Vid etablering av björkar är bevattningen mycket viktig för en lyckad etablering. En annan viktig aspekt vid etablering av björk att de påverkas mycket negativt av en alltför omfat­ tande ogräskonkurrens. Björkar som etableras

118

B jö r ks l ä k t e t

i buskplanteringar har en betydligt snabbare etablering och utveckling än de som etableras i en klippt gräsyta. För en god etablering av björk i gräsyta bör man undvika att ha gräs intill stammen och i stället ha öppen jord som täcks av exempelvis täckbark utmed droppzonen av trädets krona.

KOPPARBJÖRK Betula albosinensis A

Det är få björkarter som kan mäta sig med kop­ parbjörkens skönhet. När man står intill detta vackra träd blir man alltid lika förvånad över att det inte används mer än vad som är fallet.

I den senaste bearbetningen av björksläktet av Ashburner & McAllister (2013) anses kop­ parbjörken vara en underart till everestbjörken (Betula utilis), vilket det finns en del fog för då övergångsformen mellan dessa tidigare två separata arter påminner mycket om varandra.

Vi har dock i denna publikation valt att behandla kopparbjörken som en egen art, vilket dock kan förändras med tiden.

Kopparbjörkens stora värde är utan tvekan de kopparröda stammarna som flagnar drama­ tiskt. I naturen är variationen i stamfärgen stor – alltifrån svagt rosa till brunröd. Detta exklu­ siva parkträd härstammar från västra och cen­ trala Kina där det växer i svala bergsområden.

I de centralkinesiska bergsskogarna bildar det nästan enhetliga bestånd på rika och fuktighets­ hållande jordar tillsammans med bland annat Abies fargesii, Pinus armandii, Populus wilsonii och Tsuga chinensis. Dessa kopparbjörksskogar är verkligen ett av naturens underverk vilket blir särskilt tydligt när kvällssolen får alla rödo­ rangea stammar att fullkomligt glöda.

Vid användning av kopparbjörk kan man mycket väl ha naturen som förebild. Som ensamma träd kanske de inte är lika tydliga och spektakulära som de blir när de planteras tillsammans i större grupper. Tillsammans med

vintergröna buskar och träd framträder dessa röda stammar ännu tydligare, särskilt vinter­ tid. Den nordvästliga typen av arten, Betula albosinensis var. septentrionalis, vilken är något vanligare i handeln, utvecklas till ett något större träd jämfört med den centralkinesiska typen. Även bladen är något större och något mer ägg­ runda och stamfärgen varierar generellt från brunorange till gulorange. Kopparbjörken kan i naturen bli nästan 30 meter hög, medan den i odling vanligen blir 10–15 meter hög. Till en början utvecklar den ett smalt och spetsigt växt­ sätt, för att som äldre inta en rundare och mer oregelbunden form. Den spektakulära stam­ men framträder först hos 7–10 år gamla plantor.

Bladverket är under sommaren frodigt grönt, för att till hösten få en ljusgul färgning. Kop­ parbjörk kräver rika och fuktiga förhållande för att utvecklas väl. Mycket användbar i parkmark eller när man vill etablera naturlika planteringar med ett exotiskt uttryck.

Vid inköp av kopparbjörk ska man vara uppmärksam på att de kan variera stort mellan olika plantor samt mellan olika plantskolor beträffande stamfärg. I dag finns ingen pålitlig frökälla som levererar träd med spektakulära stammar, vilket medför att man främst bör använda sig av sorter som förökats vegetativt och där man på förhand kan förutse deras slutliga storlek och uttryck. I selektionsarbetet kring kopparbjörkar har det främst varit fokus på spännande och spektakulära stamfärger.

Bland de flesta av dessa sorter av kopparbjörk saknas det odlingserfarenheter i Sverige, varför man får pröva sig fram försiktigt. Beträffande artens härdighet kan det också variera bero­ ende på växtmaterialets ursprung. Därför är det viktigt att kontakta plantskolan och be att få ta del av äldre referensplanteringar av deras kopparbjörkar i ett liknande klimat, för att på så vis försäkra sig om dess härdighet och därmed odlingsvärde. En bra typ av kopparbjörk är härdig i zon 1–4.

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 119

Flagnande bark hos kopparbjörk (Betula albosinensis).

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

120

B jö r ks l ä k t e t

Betula albosinensis ’Bowling Green’ C

Betula albosinensis ’Fascination’ C

Träd av sorten utvecklar stammar som är röd­ brunbarkiga med ett ljusare, underliggande lager av bark. Det yttersta lagret flagnar rikligt.

Mycket ovanlig i handeln, men har potential att odlas i zon 1–2.

En sort med ett upprätt växtsätt som ung, för att som äldre inta en bred pyramidal form, 6–10 meter hög och 6 meter bred. Bladen är smalare och mindre än hos den genomsnittliga arten.

Bladen är frodigt gröna med en vacker ljusgul höstfärgning. Utvecklar en mycket vacker ljus­ rosa stamfärg. Är tillgänglig bland de större trädplantskolorna i Europa, även i rätt stora trädkvaliteter. Är ovanlig i svensk odling, men borde testas då den i England, Nederländerna och Tyskland har påvisat en mycket fin utveckling.

Förekommer ibland som en sort av everestbjörk (Betula utilis). Är troligen härdig i zon 1–2 (3).

Betula albosinensis ’China Ruby’ C

En sort som selekterats eftersom barken bjuder på mer rosa nyanser. Denna sort blommar inte så kraftigt, vilket kan vara en fördel i tätortsnära miljö. Mycket ovanlig i handeln, men har poten­ tial att odlas i zon 1–2.

GULBJÖRK

Betula alleghaniensis

Betula albosinensis ’Fascination’.

A

Vid första mötet med gulbjörken tvivlar man kanske på att man ser en björk, ty trädet liknar mer ett körsbärsträd. Barken är glansigt mörk­ brun till guldgul och flagnar i små tunna lockar, som många besökare i Alnarpsparken inte kan låta bli att riva bort, vilket resulterar i vackert släta bärnstensfärgade stammar. Denna stor­ växta björkart kommer från östra Nordamerika där den, framför allt i dess nordligare utbred­ ning, är ett mycket viktigt timmerträd. Virket har liknande egenskaper och användning som våra svenska björkar, nämligen till ved, snick­ erier och trädinredning. Arten utbreder sig från Nova Scotia, New Brunswick och södra Québec i norr, till södra Appalacherna i norra Geor­ gia som sin sydligaste utpost. Artens västliga utbredning sträcker sig till Minnesota. Genom sin stora utbredning förekommer gulbjörken i många olika skogssystem tillsammans med flera olika trädarter. Vanligen uppträder gulbjörken som en semipionjär, en art som inte tillhör de allra första att etablera sig efter t.ex. exempelvis en skogsbrand, då den som ung helst vill etablera sig i skydd av annan vegetation. Dessa skyd­ dande arter representeras vanligen av pappers­

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 121

Gulbjörk (Betula alleghaniensis) utvecklar spännande stamfärger och vackra gyllengula höstfärger.

björk (Betula papyrifera), amerikansk asp (Populus tremuloides) och amerikansk häggkörsbär (Prunus pensylvanicum). I skydd av dessa kan sedan gulbjörken utvecklas, men det gäller för den att vara snabb, det största hotet från att bli utkonkurrerad är från exempelvis sockerlönnen, (Acer saccharum) samt amerikansk bok (Fagus grandifolia). På rika och fuktiga jordar har dock gulbjörken ett försprång över sockerlönnen då artens tillväxt är betydligt snabbare. Situationen är en annan på fattigare och torrare jordar där gulbjörken sällan blir gammal. Där har andra mer stresståliga arter en snabbare tillväxt och gulbjörken konkurreras då tidigt ut. Detta medför att man vanligen finner gulbjörken på rika och fuktighetshållande jordar där den kan utvecklas till imponerande träd på 30 meter. På dessa marker växer den tillsammans med bl.a. hemlocksgran (Tsuga canadensis), balsamgran (Abies balsamea), rödlönn (Acer rubrum), weymouthtall (Pinus strobus), amerikansk bok (Fagus grandifolia) och amerikansk humlebok (Ostrya virginiana). © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

I de nordamerikanska skogarna är variationen inom arten stor, och speciellt stamfärgen varie­ rar med alltifrån guldgula och bärnstensfärgade till askgrå stammar. Denna naturliga variation i stamfärgen har inte genererat någon speciell selektion för att välja ut spektakulära typer, men är något som säkert skulle öka dess popularitet i odling. Bladen är äggrunda till ovala och mellan 8–12 cm långa och ger en tät beskuggning, olik den som våra inhemska björkarter ger. Som fristående träd utvecklas gulbjörken en till en början smal och spetsig kronform, för att med tiden bli betydligt bredare och något oregelbun­ den, 15–20 meter hög. I och med att gulbjörken är en semipionjär är den relativt skuggtålig och behåller de lägre grenar lövade, vilket också för­ stärker dess täta beskuggning. En av de absoluta höjdpunkterna under växtsäsongen är gulbjör­

122

B jö r ks l ä k t e t

kens tydligt gula höstfärger, en fin kontrast mot den mörka guldglansiga barken. I Tor Nitzelius Park i Landskapslaboratoriet, Alnarp, finns ett nordamerikanskt bestånd som om hösten är en av de färggrannaste platserna på Alnarp. Till­ sammans med de stora smörblomsgula bladen på gulbjörken finns även vackert ljusgula höst­ färger på den svarta valnöten (Juglands nigra) som tillsammans med de roströda höstfärgerna hos rödeken (Quercus rubra) och de mörkgröna hemlocksgranarna (Tsuga canadensis) skapar en nästan overklig skogsmiljö som svensk natur inte alls kan jämföra sig med. Förutom gul­ björkens värde för naturlika planteringar där den genom sin flagnande stam och fantastiska höstfärger kan ge planteringen ett exotiskt och unikt uttryck, är arten även mycket värdefull som solitärträd för parkmiljöer, dels genom sin storlek, och dels genom sin skuggtålighet, vilket medför att den har en tendens att utveckla en jämn krona trots lite ojämna ljusförhållanden.

Gulbjörken har stora likheter med – och kan vara svår att skilja från – en annan nordösta­ merikansk björkart, nämligen körsbärsbjörken (Betula lenta). Dessa två arter skiljs emellertid åt av högbladen i de upprätta, äggformade fruktställningarna som hos gulbjörken är håriga medan de hos körsbärsbjörken är helt kala. Gulbjörken har även stora likheter med den japanska körsbärsbjörken (Betula grossa).

Dessa tre arter har dessutom det gemensamt att de alla innehåller metylsalicylat, vilket gör att de doftar när man skrapar av lite bark eller krossar ett blad. Doften kan liknas vid den hos Gaultheria eller hos en del tuggummi (Öxell & Sjöman, 2008). Gulbjörken är en art som genom riktad selektion skulle kunna bli ett uppskattat prydnadsträd. Denna inriktning skulle kunna ske mot typer med mer spektakulära stamfärger, vilket gör att man på förhand kan förutse dess färg och därmed användning. Vidare skulle ett riktat selektionsarbete fokusera kring att finna en för Sverige pålitlig genotyp (proveniens).

Genom artens stora utbredningsområde är det

Gulbjörk (Betula alleghaniensis).

nödvändigt att känna till dess ursprung. En duglig typ av gulbjörk är härdig i zon 1–4 (5). ÖSTASIATISK BJÖRK

Betula dahurica

C

Denna spännande och iögonfallande björk är onekligen en framtidsart för de norra delarna av landet. Naturligt återfinns den i nordöstra Asien, inkluderat östra Ryssland, norra och nordöstra Kina, Koreahalvön och Japan. Detta kontinen­ talt präglade utbredningsområde har tydligt påverkat arten, då den i Sverige har en tendens att starta alltför tidigt på våren, med frostskador som följd. Detta medför att trädet utvecklar ett risigt uttryck, med intorkade grenar med en stor andel oregelbunden skottillväxt. I naturen kan den östasiatiska björken bli uppemot 20 meter hög, medan den i odling blir 12–15 meter hög.

Den utvecklar i öppna lägen ett samlat pyra­ midalt växtsätt. Artens stora behållning är den dramatiskt flagnande barken, mycket lik den hos den utomlands populära svartbjörken (Betula nigra). Barken är grå-brun-vit i färgen och flag­ nar av i alltifrån stora sjok till fransiga flagor, © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 123

vilket ger ett spektakulärt uttryck. De ägglikt rombiska bladen med en tydligt avsmalnande spets (6 cm långa) är vackert ljusgröna, för att till hösten inta en gyllengul färg. I de kontinentala delarna av Nordamerika påvisar den östasiatiska björken en mycket god utveckling då den gynnas av en lång och varm sommar. För svenska förhål­ landen är arten intressant för den nordliga och därmed mer kontinentala delen av vårt land. Arten anses vara härdig i zon 3–5, vilket gör den till en natur­ lig ersättare till svartbjörken som endast är härdig i zon 1–2.

trädgräns med dvärgtall medan den i lägre ter­ räng utvecklas till ett storväxt träd tillsammans med bl.a. pichtagran (Abies sibirica), dahurisk lärk (Larix gmelinii), sibirisk cembratall (Pinus sibirica) och asp (Populus tremula).

Kamtjatkabjörken kan bli uppemot 20 meter hög i naturen, medan den i Sverige vanligen blir 10–15 meter. Den utvecklar en vacker bredväx­

K AMTJATK ABJÖRK

Betula ermanii

A

Denna härdiga och storväxta björ­ kart har sin naturliga utbredning i nordöstra Asien – Kamtjatka­ halvön, Korea, Manchuriet och Japan. I detta stora område före­ kommer kamtjatkabjörken i många olika skogssystem och tillsammans med många andra trädarter. På Hokkaido, Japan, är kamtjatka­ björken huvudsakligen en alpin art, utvecklas till ett lägre buskträd och bildar trädgräns tillsammans med dvärgtall (Pinus pumila), medan den längre ner i terrängen utvecklas till ett större träd tillsammans med bland annat sachalingran (Abies sachalinensis), ajangran (Picea jezoensis) och brungran (Picea glehnii). På Honshu, Japan, växer kamtjatkabjörken huvudsakligen i barrdominerade skogssystem till­ sammans med fujigran (Abies veitchii), aomorigran (Abies mariesii), Picea koyamai, Picea maximowiczii och japansk hemlock (Tsuga diversifolia). På Kamtjatkahalvön, Ryss­ land, bildar kamtjatkabjörken dels © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Betula ermanii ’Grayswood Hill’.

Höst i Alnarpsparken med vackert exemplar av kamtjatkabjörk (Betula ermanii ’Blush’).

ande krona som till en början har en samlad pyramidalt habitus, för att som äldre bli bredare och mer oregelbunden. Bladen är triangulära till formen och blir vanligen 5–10 cm långa. Dessa är frodigt gröna under sommaren, för att om hösten färgas vackert gyllengula. Trots att bladens tand­ ning och form kan variera en del är det främst genom att studera dessa som man lättast iden­ tifierar arten då barkens färg kan variera från kritvit till mörkt rödbrun. Vanligen är den typ som vi ser i odling i Sverige beigeaktig till rosa och mycket villig att stöta bort det yttersta lagret näver. Tack vare artens mångformighet har man, framför allt under de senaste 15–20 åren, selek­ terat ett relativt stort antal sorter (Öxell, 2008).

Kamtjatkabjörken anses vara härdig till och med odlingszon 6, vilket gör den mycket värdefull som ett komplement till exempelvis vårtbjörken.

Man ska dock vara medveten om risken med att köpa kamtjatkabjörk utan att känna till dess ursprung och dess utveckling eftersom det kan

innebära att man råkar få relativt fula typer av arten, med dålig växtkraft. I Göteborgs botaniska trädgård finns en elitform som Eric Hultén och Sten Bergman samlade in på sin expedition till Kamtjatka 1925 och som har visat sig lämplig för det syd- och västsvenska klimatet.

Betula ermanii ’Blush’

B

Träd av sorten utvecklar en bred pyramidal krona, 10–15 meter hög. I öppna lägen utveck­ lar träd av sorten grova sidogrenar vilka tillför trädet stora värden då man genom detta växtsätt får mycket stam (bark) att njuta av. Stamfärgen är krämvit till rosafärgad, med kraftigt avflag­ nande bark. Den får även vackert gyllengula höstfärger. Bör användas som solitär eller i grup­ per av samma sort för bästa uttryck. En vanlig sort som finns tillgänglig bland de större träd­ plantskolorna och då även i större trädkvaliteter.

Härdig i zon 1–4. © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 125

Betula ermanii ’Grayswood Hill’ C

Denna selektion härstammar från Grayswood Hill, Surrey, England. Den blir 15–20 meter hög och får en aprikosbeige, svagt rosa stamfärg och smörgula höstfärger. För att utvecklas som bäst föredrar den en relativt näringsrik väldränerad jord i sol till halvskugga. Både denna sort och ’Blush’ kan man stundtals hitta etiketterade som Betula costata. Bladen hos Betula costata skiljer sig dock genom att de är äggrunda med en mycket tillspetsad bladspets, och man kan genom att studera dessa lätt skilja de båda arterna åt (Öxell, 2008). Sorten är i dag ovanlig i svensk odling, men har potential att odlas i zon 1–2 (3).

KÖRSBÄRSBJÖRK

Betula lenta

C

Körsbärsbjörken har ett liknande utbrednings­ område som gulbjörken (Betula alleghaniensis) men med sin största koncentration i de ameri­ kanska delstaterna Massachusetts, Connecticut, New York och Pennsylvania. I dessa nordöstame­ rikanska skogssystem växer den i blandbestånd, aldrig som dominerande trädslag, tillsammans med bland annat hemlocksgran (Tsuga canadensis), balsamgran (Abies balsamea), rödlönn (Acer rubrum), sockerlönn, (Acer saccharum), weymouthtall (Pinus strobus) och amerikansk humlebok (Ostrya virginiana). Körsbärsbjörken har stora likheter med och kan vara svår att skilja från gulbjörken (Betula alleghaniensis). Dessa två arter skiljs emellertid åt av högbladen i de upprätta, äggformade fruktställningarna som hos gulbjörken är håriga, medan de hos körs­ bärsbjörken är helt kala. Likheten mellan dessa två arter medför att de på flera platser, även i exklusiva trädsamlingar, förekommer som fel­ märkta. En annan egenskap som förenar dessa två östamerikanska björkar är att de både inne­ håller metylsalicylat, vilket gör att de doftar när man skrapar av lite bark eller krossar ett blad.

Doften kan liknas vid den hos Gaultheria eller hos en del tuggummi. © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Körsbärsbjörken växer vanligen i skogssys­ tem, där det finns en god tillgång på näring samt markfukt. I odling kräver den en jämn markfukt för att utvecklas väl. Som friväxande utvecklar arten ett brett pyramidalt växtsätt med en kort stam. Den är likt gulbjörken en semipionjär – en art som gynnas av något skyddade miljöer som ung, för att därefter kräva ljusa förhållanden.

Denna egenskap har medfört att den är relativt skuggtålig – för att vara björk – vilket innebär att den kan hantera halvskugga utan en alltför omfattande grenrensning. Artens stora behåll­ ning är de stora jämnt äggformade bladen, som starkt påminner dem hos fågelbäret (Prunus avium). De ger sommartid en vacker frodighet, för att till hösten inta en fantastisk gyllengul höstfärgning. Körsbärsbjörken är en mycket viktig art för att skapa de fantastiska höstfär­ gerna i de östamerikanska skogarna där dess gula färg vackert kontrasterar emot rödlönnens och sockerlönnens färger. Barkens färg kan variera stort mellan olika individer, då de bästa typerna får orangefärgade stammar medan de mindre vackra typerna får askgrå, lite tråkiga, stammar, vilket gör att ett riktat selektionsarbete på denna art skulle vara av betydelse för dess framtida användning. I dag är det huvudsak­ ligen fröförökat material som finns i handeln, vilket medför att det är lite av ett lotteri, vilken barkfärg man får. Körsbärsbjörken är mycket användbar för bland annat landskapsplante­ ringar där den kan vara en ingrediens för att skapa ett exotiskt uttryck, särskilt genom sina höstfärger. Arten lämpar sig även för solitäran­ vändning, då den med tiden blir ett storväxt träd (15–20 meter hög) med en jämn och tät krona i öppna lägen. Härdig i zon 1–4 (5).

JÄT TEBJÖRK Betula maximowicziana

B

Denna japanska björkart har inte sin främsta kvalitet i barken, som så många andra björkar, utan i de stora och vackra bladen. Arten, som

126

B jö r ks l ä k t e t

enbart förekommer i Japan, har sin utbredning från de centrala delarna av Honshu upp till Hokkaido och södra Kurilerna (Öxell & Sjöman, 2008). Det är främst i dalar med god tillgång på fukt och näring som jättebjörken förekom­ mer som dominerande skogsbildare.

Annars finner man den huvudsakligen med spridda individer, där den växer tillsammans med bland annat kamtjatka­ björk (Betula ermanii), manchurisk björk (B. platyphylla), japansk alm (Ulmus japonica), och brungran (Picea glehnii).

Bladen, som mäter mellan 8–14 cm, är de största inom släktet. Förutom storleken är även bladens tandning unik då de laterala nerverna är längre än bladskivan och på så sätt skapar en för arten typisk bladkant.

På hösten överger bladen sin friskt gröna färg för att i stället anta en vacker klargul färg. Barkens färg kan variera från ljust orange eller grått till mörkt brun. En annan beaktansvärd detalj hos arten är honhängena, som är ovanligt långa. Dessa kan bli upp emot sju cm långa och sitter 2–4 stycken tillsammans, vilket skapar Jättebjörk (Betula maximowizciana). ett mycket dekorativ uttryck. Jättebjörken kan i de japanska skogarna bli 30 meter hög, medan den blir något mindre i odling, 15–22 hemland USA, har namn som river birch, red meter hög. Det är en snabbvuxen art som på kort birch, water birch och black birch. Alla dessa tid kan skapar stora volymer. I Sverige skulle jät­ namn ger en vägledning kring artens utseende tebjörken med sina stora blad, dekorativa hängen och dess naturliga växtplats. Som namnen och oftast vackra stam kunna bidra till att skapa avslöjar är artens naturliga växtplats vanligen exotiska och spännande miljöer. Trots att färgen kring floder eller i låglandsområden som konti­ på barken kan variera kraftigt samt att bladens nuerligt översvämmas. Flodbjörkens naturliga tandning kan vara mer eller mindre markant och utbredning sträcker sig från norra Florida i söder spektakulär finns det inga kända sorter av arten (vilket gör att denna art är en av de sydligaste växande i björksläktet) till New England i norr. tillgängliga. Härdig i zon 1–4. Över denna utbredning påträffas den även i andra skogssystem än de fuktiga och blöta. På SVARTBJÖRK väldränerade marker blir flodbjörken inte så Betula nigra B långlivad, då den efter en tid vanligen konkurre­ På svenska kallas denna spännande björk för ras ut av andra storväxande och mer skuggtåliga både svartbjörk och flodbjörk, medan den i sitt arter. På blöta marker eller på platser som konti­ © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 127

nuerligt översvämmas får den en mer långsiktig dominans. På blötare marker växer flodbjörken främst tillsammans med flera videarter (Salix spp.). Under mer väldränerade förhållanden, dock rikligt fuktiga, växer den tillsammans med rödlönn (Acer rubra), silverlönn (Acer saccharinum), nyssa (Nyssa sylvatica) och kärrek (Quercus palustris). En art som flodbjörken vanligen samdominerar med i dessa fuktiga till blöta miljöer är den nordostamerikanska pla­ tanen (Platanus occidentalis). Även om det här framgår att arten kan tolerera periodvis blöta förhållanden är denna egenskap främst utveck­ lad för ett varmare sommarklimat. För svenska förhållanden är arternas tolerans för blöta och periodvis syrefattiga förhållanden begränsad, då den i stället bör planteras i väldränerade (dock fuktiga) och varma lägen för en god utveckling.

Förutom att de svenska och amerikanska namnen på denna björkart avslöjar dess naturliga växtmiljö, avslöjar de även till viss del dess utse­ ende eller närmare bestämt dess färg på stam­ men/nävern. Att en och samma björkart kan ha namn som red birch och black birch kan vara förvirrande, men är ett resultat av att man refe­ rerar till arten under olika åldersfaser. Som ung kan de intensivt flagnande stammarna variera från nyanser i vitt, rosa och brunt, medan äldre stammar antar en mörkare färg, ibland nästan svarta, samt att den flagnande barken försvinner och övergår till en mer grov sprickbark. Denna variation i stamfärgen har resulterat i flera sorter där man selekterat ut extra spektakulära typer vilka flitigt används bl.a. i parkmiljöer i USA. Flodbjörken är en utpräglad pionjärart som snabbt etablerar sig efter ett markras eller en översvämning. Den anses vara lättetablerad, men bör ändå planteras med klump eller liknande.

Flodbjörken utvecklas till ett smalväxande träd med ett något gängligt växtsätt och kan i sitt hemland bli uppemot 30 meter högt medan den i Sverige vanligen blir 10–15 meter hög. I öppna lägen kan arten utveckla ett flerstammigt växt­ sätt, medan den i beståndsplanteringar utvecklas © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

till smala enstammiga träd. Artens stora värde är framför allt den nästan overkligt fnasiga barken som ingen kan undgå att beundra på nära håll.

I USA marknadsför ofta man flodbjörken som ett flerstammigt träd där man ibland på plant­ skolan sätter tre plantor i en och samma kruka för att få till ett flerstammigt uttryck. Höstfärgen är vackert ljusgul. Flodbjörken anses bara vara härdig i zon 1–2. För nordligare klimat kan man i stället prova den östasiatiska björken (Betula dahurica) som även den har kraftigt flagnande bark och får anses vara lämpligare längre upp i landet. Flodbjörkens begränsade härdighet i Sverige beror framför allt på vår avsaknad av en

Svartbjörk (Betula nigra) med karakteristiskt flagnande bark.

Betula nigra ’Heritage’.

lång och varm sommar. Därför bör man plan­ tera den i varma skyddade lägen för en säker och långsiktig utveckling. I beståndsplanteringar i landskapslaboratoriet, Alnarp, utvecklas denna björk fint, med en snabb tillväxt och en tidig kvistrensning, vilket är positivt då den fnasiga stammen framträder tydligare mot de andra trädstammarna i beståndet.

Betula nigra ’Heritage’ C

Denna sort av svartbjörk är den i särklass vanli­ gaste i östra USA, där den förekommer i många offentliga samplanteringar med buskar och perenner. Den utvecklar ett pyramidalt växtsätt med en ljus genomsläpplig krona med mörkgröna blad som färgas intensivt gula – betydligt gulare höstfärger än hos den genomsnittliga arten.

Dessa blir bättre i varma växtmiljöer. Den blir 10–15 (20) meter hög. Den flagnande stammen är laxfärgad till vit i färgen. Sorten har en god tole­ rans för vindutsatta lägen, men är känslig för täta och blöta jordar där den får en dålig utveckling samt en försämrad härdighet. Denna sort kan även förekomma som ’Cully’. Härdig i zon 1 (2).

PAPPERSBJÖRK Betula papyrifera

B

Pappersbjörken är norra Nordamerikas främ­ sta trädpionjär, som snabbt etablerar sig efter en skogsbrand eller efter en större stormfällning.

Arten har ett enormt utbredningsområde som sträcker sig över hela norra Nordamerika – från Labrador i öst till Alaska i väst. I sin naturliga växtmiljö förekommer den på fuktiga – men aldrig blöta – marker. I sin norra utbredning utkonkurreras pappersbjörken med tiden ut av barrträd såsom vitgran (Picea glauca) och svart­ gran (Picea mariana), medan den i sin sydliga utbredning ersätts av hemlocksgran (Tsuga canadensis), weymouthtall (Pinus strobus), röd­ lönn (Acer rubrum) och amerikansk bok (Fagus grandifolia). Över sitt enorma utbredningsom­ råde varierar pappersbjörken stort i såväl växt­ sätt som utseende. Den vanligen vita björkstam­ men kan också uppträda i rosaröda nyanser samt mörka, nästan svartröda färgtoner. I naturen är pappersbjörken ett snabbväxande träd, men är också kortlivat – även i odling – och man kan sällan räkna med att det blir mer än 60 år.

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 129

Att beskriva ett typiskt växtsätt för arten är svårt. Den varierar stort och kan dels uppträda som ett smalväxande pyramidalt träd med en jämn krona, 18–20 meter högt. Dels kan den, främst i öppna lägen, uppträda som ett rundkro­ nigt oregelbundet träd med ett flerstammigt växt­ sätt. För att få träd av arten där man kan förutse ett framtida uttryck bör man välja någon sort av arten. Dessa sorter förekommer vanligen bland specialistplantskolor och då i mindre plantstorle­ kar (Öxell, 2008). För hortikulturell användning finns det normalt andra björkarter som är bättre och pålitligare i sin utveckling än pappersbjörken.

Arten kräver i odling väldränerade men fuktig­ hetshållande jordar för en god utveckling. Den har en påvisad känslighet för luftföroreningar.

Arten anses vara härdig i zon 1–4 (5), men det kan variera mellan olika provenienser.

VÅRTBJÖRK

Betula pendula

A

Det har länge diskuterats huruvida de vitbarkiga björkarna i Europa och i norra och nordöstra Asien ska behandlas som en enda art eller som flera enskilda arter, vilket också inkluderar vår inhemska vårtbjörk. Jämför man dessa arters extremer mot varandra uppvisar de stora skill­

nader, men sett ur ett mer översiktligt perspektiv har de också stora likheter med varandra och bör kanske behandlas som en art med flera under­ arter eller varieteter, vilket förklaras noggrant i Ashburner & McAllister (2013). Vi har i denna skrift valt att behandla de två mest kända arterna i denna grupp separat, nämligen vårtbjörken (Betula pendula) och manchurisk björk (Betula platyphylla), men detta kommer eventuellt att förändras i framtiden.

I Sverige växer vårtbjörken från sydligaste delen av landet till norra Sverige, men går inte upp i fjällen. Vårtbjörken är en utpräglad pion­ järart som snabbt koloniserar öppna ytor såsom kalhyggen eller betesmarker där hävden upphört.

I Sverige är vårtbjörken en av de tidigaste trädar­ terna att inta ett ungt system och skapar vanligen på väldränerade marker pionjärskogssystemen i vilka andra, sekundära arter såsom vanlig gran (Picea abies) med framgång kan etablera sig och utvecklas i. Vårtbjörken kallas inom skogsbruket ”granens amma”, vilket beskriver dess viktiga funktion för granens utveckling och etablering.

Funktionen som amträd kan man utnyttja även vid nyetablering av landskapsplanteringar eller sekundära trädarter i parkmiljöer. Som pionjär­ art är vårtbjörken mycket ljuskrävande och har en tidig kvistrensning i skuggigare lägen.

Försommargrönska hos vårtbjörk (Betlua pendula) tillsammans med mörkgrön gran (Picea abies).

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

130

B jö r ks l ä k t e t

Träd av vårtbjörk kan bli över 30 m höga och blir sällan över 80 år gamla. Årsskott på unga plantor är stark vårtiga. Skotten på träden är svarta, tunna och ofta hängande.

I naturen varierar kronformen starkt mellan kraftigt hängande grenverk till styvt upprätta.

De tunna grenarna håller även efter bladfallet ihop kronan i en skir skepnad, vilket ger dem sin typiska vintersiluett. Man ska dock tänka på att denna krona ger en relativt omfattande beskuggning vintertid, vilket då kan göra platser extra kalla. Bladen är triangulära, 3–7 cm långa.

De är direkt efter att de har slagit ut ljust gröna, för att under sommaren övergå i en friskt grön ton. Vårtbjörken har de flesta år en vacker gul höstfärg som i början ofta kommer successivt över trädet som kluster av strött guldströssel. De långa hanhängena sprider pollen miltals, varför man svårligen kan skydda sig mot pollenallergi från björk någonstans i landet, vilket till viss del talar emot det motstånd kring nyplanteringar av björk i stadsmiljöer på grund av risk för stor pollenkoncentration.

Naturligt kan man påträffa vårtbjörk på allt från torra till fuktiga marker. Bäst utveckling får den på fuktiga och näringsrika marker. På tor�­ rare marker ser man ofta att vårtbjörken tappar sina blad redan i slutet av sommaren, som en reaktion på brist på vatten. I odling bör man inte använda björk på torra ståndorter så som gatu­ miljöer eller andra hårdgjorda innerstadsmiljöer då uttrycket av gulnande träd sommartid inte bidrar till några större kvaliteter. Vårtbjörk anses vara mycket vindtåligt vilket gör den användbar för öppna utsatta lägen.

Något som är viktigt att tänka på vid använd­ ning av vårtbjörk är att använda en för regionen lämplig proviens. I dag finns en god kunskap om vilken proveniens som är lämplig för Sveriges olika geografiska områden. Enligt Bengtsson (1998) har den bästa frökällan för södra Sve­ rige sitt ursprung från Visingsö, medan man för mellersta Sverige (zon 1–4) bör använda en frökälla från Julita i Sörmland – se nedan. För

Vårtbjörk (Betula pendula) som gatuträd, Umeå.

norra Sverige rekommenderas björkar med finskt ursprung. Vid användning av lämplig proveniens är vårtbjörken härdig i zon 1–8.

Betula pendula ’Crispa’

B

Fransbjörken ’Crispa’ har tillsammans med sorten ’Laciniata’ under lång tid saluförts som ornäsbjörk (Betula pendula ’Dalecarlica’). Ingen av dessa sorter har lika djupflikade blad som den äkta ornäsbjörken och är inte lika storväxt.

Fransbjörkens ursprung är osäkert, och det finns åsikter om att det ska finnas flera typer av denna sort på marknaden, vilket medför att de kan skilja sig en del mellan olika träd. Vanligen utvecklar träd av sorten ett upprätt växtsätt med en rundad konisk krona, 20–25 meter hög. Kronan är vanligen uppbyggd av kraftiga © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 131

huvudgrenar som utgår från huvudstammen med en 45-gradig vinkel. Kvistarna i kronperi­ ferin är tydligt hängande, vilket ger trädet ett mjukt uttryck. Härdig i zon 1–5.

Betula pendula ’Dalecarlica’ E

B

Detta är den äkta ornäsbjörken. Under en lång följd av år har flera olika kloner av flikbladig björk felaktigt sålts i Sverige under namnet ornäsbjörk (Betula pendula ’Dalecarlica’). Detta har skett i god tro, då varken dendrologer eller producenter av träd har kunnat identifiera de olika typerna.

Ornäsbjörkens historia sträcker sig tillbaka till år 1767. Då hittade Hans Gustaf Hjort (senare adlad Hiort af Ornäs) en liten björk med flikiga blad i ett skogsbryn på sin gård Lilla Ornäs i Dalarna. Plantans stam var tjock som ett finger och Hjort flyttade den varsamt till en plats med bättre jord. Året därpå skrev Hjort till Carl von Linné i Uppsala om sin upptäckt. Hjort beskrev björken kortfattat och skickade med några blad i kuvertet. Det berättas att när Linné fick höra talas om den flikbladiga björken från Ornäs bad han att man med närmaste frakt skulle sända den med ”klimp” till Uppsala. Linné ville visa ung­ domen vilka rikedomar som fanns i vårt land.

Men Hans Gustaf Hjort vägrade skicka i väg sin planta. Efter flera misslyckade försök lyckades Hjort 1774 göra en luftavläggare av ornäsbjör­ ken. Han skickade den nya plantan med frusen klump till Linné i Uppsala. Men björken finns inte omnämnd i någon växtförteckning, så man antar att den dog. År 1781 beskrev Linné d.y. ornäsbjörken som Betula alba dalecarlica.

Fem år senare, 1786, publicerade C. M. Blom, assessor och provinsialläkare i Hedemora, en uppsats om ornäsbjörken i Kungliga Veten­ skapsakademiens Nya Handlingar. Blom kallade björken Betula hybrida. Han trodde att den var en korsning mellan björk och skogslönn. Det dröjde till 1878 innan någon förökade björken i Lilla Ornäs. Då lyckades direktör Erik Lind­ © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

gren vid Experimentalfältet, en del av Kungliga Lantbruksakademien som förr fanns i Frescati, Stockholm, att ympa ornäsbjörken. Därmed räddade han den åt eftervärlden. Lindgren hade under en resa i Dalarna bett sina värdar om att få se just ornäsbjörken. På plats i Lilla Ornäs kunde han konstatera att detta var något helt annat än de flikbladiga björkar han sett tidigare. År 1878 hämtade han därför ympris från björken och lyckades föröka den. Det är med största sanno­ likhet ett av träden från just denna förökning som är moderplanta till de ornäsbjörkar som E-gruppen nu producerar. Moderträdet i Ornäs föll i en storm den 16 april 1887. De enda foton man känner till som funnits av den ursprungliga ornäsbjörken i Dalarna togs av en norsk biolog år 1878. För en god historiebeskrivning om ornäs­ björken, se Karlsson (2013).

Som forskningsledare vid Centrum för biolo­ gisk mångfald i Alnarp började Rune Bengtsson under början av 2000-talet att intressera sig för de flikbladiga björkarna. Han identifierade då flera olika kloner, varav en var den äkta ornäs­ björken. Det visade sig i det efterföljande arbetet att den äkta ornäsbjörken var mycket svår att föröka på traditionellt sätt. De plantor av sorten som finns i handeln och som säljs med E-märk­ ning är förökade genom mikroförökning, vilket garanterar rätt klon. Äkta ornäsbjörk är ett mycket vackert träd med elegant växtsätt. Den blir med tiden ett stort träd, 20–25 m högt med 8–12 m bred krona. De allra yttersta kvistarna är tydligt hängande. Trä­ dets vita stam förgrenar sig tidigt och får flera, kraftiga sidogrenar. Stammens näver spricker upp i ellips- eller rombformade fält. Bladen är djupt flikade – betydligt djupare flikade än andra flikbladiga sorter. Bladbasen är konkav i stället för konvex som hos många andra sorter. Dess­ utom har ornäsbjörken tydligt långa bladskaft.

Ornäsbjörk E utvecklar inga hanhängen och ställer därför inte till problem för pollenallergi­ ker. Härdig i zon 1–7.

132

B jö r ks l ä k t e t

Betula pendula fk Julita E

B

Denna elittyp av vårtbjörk har sitt ursprung från en vild frökälla på Nordiska museets hagmarker i Julita, Södermanland, och har valts ut inom projektet Svenska Frökällor vid SLU. Träd från detta ursprung har en relativt enhetlig avkomma med en jämn formutveckling. I jämförande försök av flera olika frökällor från Skåne till Västerbotten visade sig frökällan Julita vara den bästa smalkroniga vårtbjörken.

För ungefär 15 år sedan utplanterades cirka 100 Julita-björkar i frö­plantage för att säkra en kontinuerlig frötillgång, förenkla fröinsam­ lingen och vid behov möjliggöra nytt urvals­ arbete – till exempel för att snäva in variationen i något avseende. Efter ca 10 års utveckling i fröplantagebeståndet gjordes en skärpning av formutvecklingen, vilket sedan dess har gett ett ännu jämnare björkmaterial. Den nya frökällan, baserad på Julita-materialet, har fått beteck­ ningen fk Malin, men kommer i handeln fort­ satt att gå under benämningen fk Julita. Ingen produktion bygger i dag på den ursprungliga frökällan. Härdig i zon 1–4.

Betula pendula ’Fastigiata’

som äldre det vridna uttrycket som är vanlig hos sorten ’Fastigiata’. ’Obelisk’ utvecklar även en vitare näver. Beträffande härdigheten är det i dag osäker, då den i Sverige är relativt ovanlig.

I Nederländerna och Tyskland beskrivs sorten som att den slår ut tidigast på våren, vilket i Sverige kan innebära risker för vårfrostskador.

Härdig i åtminstone zon 1–2.

Betula pendula ’Purpurea’

B

Blodbjörken är en svagväxande sort som tidigt på våren utvecklar brunröda blad som senare

B

Pelarbjörken är en smalväxande sort av vårtbjörk som till en början har ett samlat upprätt växt­ sätt, men får en mer lössläppt krona som äldre – fortfarande med ett smalare växtsätt än hos den genomsnittliga arten, 12–15 meter hög och 5 meter bred. Sorten ser intressant ut på plantskolan eller som ung, men får en vriden habitus som äldre, vilket medför att den inte tillför alltför mycket – det finns andra smalväxande sorter med ett större odlingsvärde. Härdig i zon 1–4.

Betula pendula ’Obelisk’ C

En annan smalväxande sort av vårtbjörk som har ett betydligt större odlingsvärde än föregående sort. Har i jämförelse med sorten ’Fastigiata’ en mer rundad upprätt habitus och utvecklar inte

Hängbjörk (Betula pendula ’Tristis’).

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 133

Tårbjörk (Betula pendula ’Youngii’).

under säsongen intar en brungrön färgning.

Trädet kan uppfattas som dystert, då den för­ utom dess mörka bladfärg även har en tydligt hängande habitus, 8–10 meter hög och 4–5 meter bred. Härdig i zon 1–3.

Betula pendula ’Splendor White’

B

En egen selektion av vårtbjörk från Splendor Plant i Jonstorp, Skåne. Träd av sorten är snabb­ växande med ett samlat växtsätt, 18–20 meter hög. Kronan är vanligen uppbyggd av kraftiga huvudgrenar som utgår med en 45-gradig vinkel från huvudstammen. Kvistarna är i kronperife­ rin tydligt hängande. Stammen är vitare än hos den genomsnittliga arten. Även bladen skiljer sig genom att vara större och läderartade. Sorten har en tidig avmognad, vilket gör att den är lämplig i klimat där tidiga höstfroster kan före­ komma. Mycket odlingsvärd sort för Sverige.

Härdig i zon 1–5.

Betula pendula ’Tristis’ A

Hängbjörken är i odling en mycket vanlig sort av vårtbjörk. Träd av sorten utvecklar som unga en

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

smal krona med styvt upprätta grenar, medan de som äldre får en mer rundad habitus, 15–20 meter hög och 6–8 meter bred. Sortens stora behållning är de tydligt hängande skotten som ger den dess typiska siluett, som är betydligt mer hängande än hos den genomsnittliga arten. Bäst utveckling får den i parkmark, och den beskrivs som mycket vindtålig. Sorten bör fortsättningsvis användas flitigt, då den ger en mjuk kontrast emot andra mer formstarka träd. Härdig i zon 1–5.

Betula pendula ’Youngii’ A

Tårbjörken har en starkt hängande habitus.

För att detta träd ska nå någon höjd bör den bindas upp till önskad höjd; det förekommer även toppympade träd. Om man inte bryr sig om att binda upp trädet skapas ett lägre busk­ träd med en krona som når ner till marken och skapar spännande lekmiljöer för barn. Träd av sorten används flitigt på kyrkogårdar som s.k. sorgeträd. Det finns stora möjligheter att skapa individuella karaktärer av denna sort då man genom beskärning och uppbindning kan skapa flera våningar av detta träd. Sorten anses vara kortlivad (60–70 år). Härdig i zon 1–5.

134

B jö r ks l ä k t e t

Betula pendula ’Zwister Glory’ C

En relativt ny selektion (1994) från Schweiz. Träd av sorten utvecklar en samlad upprätt krona, 20–25 meter hög. Kronan är vanligen uppbyggd av kraftiga huvudgrenar som utgår med en 45-gradig vinkel från huvudstammen. Kvistarna i kronperiferin är tydligt hängande. Barken är för arten mycket vit och kan nästan jämföras med everestbjörken (Betula utilis). Sorten beskrivs som ett mycket lämpligt alléträd genom sitt jämna och samlade växtsätt. Sorten är i dag mycket ovanlig i Sverige, men är ett intressant träd att testa i södra delar av landet (zon 1–2).

MANCHURISK BJÖRK Betula platyphylla

C

Som redan nämnts har vi valt att behandla den manchuriska björken som en separat art, medan man anser annars att den ska behandlas som en underart till vårtbjörken (Betula pendula) – för mer information, se Ashburner & McAllister (2013). Arten har ett stort utbredningsområde som sträcker sig från sydvästra Kina och vidare nordöst över Kina och Mongoliet till östra Sibi­ rien, Korea och Japan.

Den manchuriska björken utvecklas till ett medelstort träd med en upprätt till oval kron­ form, 15–20 meter hög. Arten har en tydlig kon­ tinental karaktär, vilket medför att den är snabb att slå ut på våren. Den kan därför skadas av sena vårfroster i södra Sverige. För bäst utveckling kräver den fuktiga men väldränerade växtför­ hållanden. Anses ha en mycket god tolerans för öppna och vindutsatta växtmiljöer. Arten är en tydlig pionjärart i de centralkinesiska bergssko­ garna, där den snabbt koloniserar störda skogs­ system. I uppvuxna skogar av manchurisk björk finner man vanligen rododendron som gynnas av det mikroklimat som skapas under träden.

Det finns en del sorter av manchurisk björk, vilka de flesta saknar odlingserfarenhet i Sverige.

På grund av artens kontinentala karaktär är den

inte odlingsvärd i södra och sydvästra Sverige, utan har en mer pålitlig utveckling i zon 4–5.

Betula platyphylla ’Fargo’ C

En sort som selekterades fram vid North Dakota State University med bakgrund till trädets smala och formstarka växtsätt. Träd av sorten utveck­ lar ett samlat upprätt pyramidalt växtsätt, 10–12 meter högt och 4–5 meter brett. Sorten har ett friskt grönt bladverk sommartid för att under hösten utveckla vackert gula höstfärger. Stam­ men är kritvit. En sort som rekommenderas för nordligt klimat i Nordamerika. Sorten är idag ovanlig i Europa men vore intressant att intro­ ducera i jakten efter formstarka träd. Har poten­ tial att odlas i zon 3–4 (5), då den troligen får en försämrad utveckling i södra delar av Sverige.

POPPELBLADIG BJÖRK

Betula populifolia

C

Den poppelbladiga björken kommer från östra Nordamerika. I jämförelse med andra björkarter som presenteras här är den inte alltför tilltalande, utan har en tämligen grå och tråkig barkfärg. Det finns dock individer med kritvit bark, men de har aldrig blivit vidare förökade. Det som finns i handeln är vanligen fröförökade träd med artens stora variation i uttryck. Artens odlingsvärde är i stället dess tolerans för besvärliga ståndorts­ förhållanden. I nordöstra USA kan man finna arten växa i grusiga habitat som svämmas över på våren i samband med snösmältningen, för att sedan under sommaren vara mycket torra och fattiga. I artens naturliga miljöer växer den till­ sammans med andra stresstoleranta arter såsom weymouthtall (Pinus strobus), vitek (Quercus alba) och den tvåbarriga tallarten, styvbarrig tall (Pinus rigida). Den poppelbladiga björken utvecklas snabbt till ett mindre träd på knappt 10 meter med en samlad oval kronuppbyggnad.

Bladen är mycket lika dem hos många pop­

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 135

pelarter, men med en utdragen spets, och kan ibland bli uppemot 10 cm långa. Då arten är en specialist på s.k. översvämningsytor har den likt andra arter för dessa typer av vegetationssystem en förmåga att föryngra sig genom rot- och stubbskott. Detta kan resultera i flerstammiga individer. Arten anses också vara kortlivad och blir vanligen inte mer än 50 år.

Artens tolerans för fattiga och periodvis torra förhållanden har gjort att man i viss utsträck­ ning använder den för takträdgårdar, där växt­ förhållandena starkt påminner om dem som arten växer naturligt i. I Sverige vore det intres­ sant att testa den för platser betongbjälklag där det i dag finns en stor efterfrågan på tåliga träd.

Härdig i zon 1–4 (5).

GLASBJÖRK Betula pubescens

A

Glasbjörken förekommer vildväxande över större delen av Europa, med undantag i Med­ elhavsområdet. I Sverige förekommer den över hela landet, då vanligen på mer eller mindre fuk­ tiga ståndorter. Träd av glasbjörken blir vanligen 20–25 meter höga, med en upprätt oregelbunden krona. Arten skiljs från vår andra trädväxande inhemska björkart, vårtbjörken (Betula pendula) genom de upprätta skotten, vilka vanligen är hängande hos vårtbjörken. Stammen hos glas­ björken är vanligen vit eller grå, och har inte samma tendens som hos vårtbjörken att utveckla mörk skorpbark. Barkfärgen kan variera inom arten, där man även kan finna individer med en något rödaktig stam. Bladen är brett äggrunda och har tätt ludna bladskaft. Glasbjörken anses vara något mer kortlivad än vårtbjörken. Även hos glasbjörken är det viktigt att använda en för området lämplig proveniens, men eftersom odlingsvärdet hos glasbjörken är begränsat har det inte förekommit något omfattande selek­ tionsarbete för att säkerställa eventuella frökäl­ lor av arten. Glasbjörken är härdig i zon 1–7, ifall lämplig proveniens används. © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Finsk rödbjörk (Betula pubescens ’Rubra’).

Betula pubescens ’Rubra’ C

Finsk rödbjörk är en vacker och odlingsvärd sort av glasbjörk. Sorten kännetecknas genom dess blodröda blad som skapar en vacker kontrast mot den vita nävern hos äldre individer. Klart ett bättre alternativ än Betula pendula ’Purpurea’.

Den finska rödbjörken är relativt långsam i sin tidiga utveckling, men utvecklas med tiden till ett smalväxande träd med en samlad ovalväxande habitus, 15–20 meter hög och 5–8 meter bred.

Sorten har, som namnet avslöjar, sitt ursprung från Finland och har därför en mycket god här­ dighet och anses vara odlingsvärd i zon 1–6 (7).

136

B jö r ks l ä k t e t

EVERESTBJÖRK

Betula utilis

D

Precis som det svenska namnet everestbjörk indikerar kommer denna vackra björkart bland annat från Mt Everest i bergskedjan Himalaya.

Den sammanlagda utbredningen sträcker sig från östra Afghanistan till centrala Kina. Arten genomgår, över detta område, en gradvis för­ ändring från att ha mycket vita stammar i dess västra delar till att vara mörkt bruna till röda i de östra områdena. Den mest kända varieteten är B. utilis var. jacquemontii som tillsammans med var. occidentalis utgör de västliga och ljusa bestånden av everestbjörkarna. Dessa ersätts sedan i de östra delarna med de mörkare var. utilis och var. prattii som enligt den senaste bearbetningen av björkar numera beskrivs som var. albosinensis (Ashburner & McAllister, 2013).

De ljusstammiga everestbjörkarna har färre, tunnare och mer oregelbundet formade nerver, medan de med mörk bark har en tät, regelbun­ den och mer markerad nervatur. Barken hos de ljusa varieteterna är helt vit hos var. occidentalis och vitbeige hos var. jacquemontii, båda har kraftigt avflagnande bark. Barken hos var. utilis är mörk och mer eller mindre täckt med betulin, vilket färgar stammarna i varierande nyanser av brunt medan barken hos var. prattii är mörkt brun (svenskt namn är brunbjörk) och till synes helt fri från betulin (Öxell & Sjöman, 2008). Man ska även lägga till att man i den senaste sam­ manställningen av björksläktet (Ashburner & McAllister, 2013) anser att kopparbjörken (Betula albosinensis) ska behandlas som en underart till everestbjörk, vilket känns relevant då artens östliga utbredning innefattar rödstammiga träd med stora likheter med kopparbjörken.

Himalajabjörk (Betula utilis ’Doorenbos’).

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

B jörksläk te t 137

Ståndorten i naturen där arten påträffas varie­ rar från att vara torr och solig i de västra delarna, till att bli mer fuktig och mindre solbelyst i de östra. I odling bör man placera dem på marker med en god tillgång på vatten och näring. De skogssystem som everestbjörken förekommer i representeras av en fantastisk mångfald av ved­ artade växter såsom arter inom släktena Abies, Acer, Juniperus, Prunus, Rhododendron, Sorbus och Viburnum. I sina naturliga vegetationssys­ tem är everestbjörken en utpräglad pionjärart, vilket även är tydligt i odling då den har en snabb tillväxt och utveckling som ung.

Hos everestbjörken har det precis som inom den populära kamtjatkabjörken (Betula ermanii) och kopparbjörken (B. albosinensis) utförts ett gediget selektionsarbete, där ett flertal av everestbjörkens sorter har belönats med fina priser (Öxell, 2008). I detta selektionsarbete är det främst barkfärgen som varit i fokus.

Härdigheten kan variera stort, beroende vilket ursprung växtmaterialet har. För att försäkra sig om trädets härdighet bör man utgå från sorter där oftast en god erfarenhet finns.

hög och 6–8 meter bred. Det utvecklar tidigt en kritvit stam vars yttre bark årligen avlägsnas i större flagor. När den äldre barken stöts bort uppenbarar sig en krämvit färgning, vilket ger en ytterligare dimension. Bladen är påfallande stora, tydligt mörkgröna och vackert frodiga. För bästa utveckling bör den planteras i sammanhang där det finns en god tillgång på markfukt. I alltför torra lägen blir utvecklingen betydligt sämre.

Sorten bör även placeras i full sol, då den annars så regelbundna kronan blir betydligt mer asym­ metrisk i skuggigare lägen. Härdig i zon 1–3.

Betula utilis ’Doorenbos’ A

Betula utilis ’Inverleith’ C

Himalajabjörken är den sort av arten som vi i Sverige har mest och längst erfarenhet kring. Den utvecklar som ung en mycket vacker pyramid­ formig habitus med en tydlig spetsig topp. Som äldre blir den bredare och rundare i formen, men bibehåller sin formstarka habitus, 10–15 meter

Utvecklar precis som den betydligt mer kända sorten ’Doorenbos’ en mycket vit bark. Denna har fått en del uppmärksamhet i Storbritan­ nien och anses vara en av de bästa sorterna med kritvit stam. Är tämligen oprövad i Sverige.

Härdig i zon 1.

© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

Betula utilis ’Grayswood Ghost’ C

Är en av dessa sorter som väckt stor uppmärk­ samhet med sin gräddvita till beigea färg på barken som flagnar ymnigt. Bladen är mörka och läderaktiga. Precis som Betula ermanii ’Grayswood Hill’ kommer denna sort från Grayswood Hill i Surrey och har även den tilldelats RHS Award of Garden Merit (2002).

Den påminner mycket om sorten ’Inverleith’.

Härdig i zon 1–2.

Henrik Sjöman (th.) är fil.dr i Landskaps­ planering med inriktning Växtmaterial och Vegetationsbyggnad. Han arbetar vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp som lärare och forskare med inriktning växtmaterial och växtanvändning.

Johan Slagstedt (tv.) är landskaps­ ingenjör och utbildad vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Han arbetar till vardags som markprojektör.

STADSTRÄDSLEXIKON Med rätt träd på rätt plats och situation är mycket vunnet.

Vikten av grönska i våra städer kan inte överskattas. Speciellt är vackra välmående träd en förutsättning för att såväl människor som djur ska trivas i de övrigt hårdgjorda miljöerna som staden annars representerar.

De första och viktigaste stegen mot att kunna få dessa träd att utvecklas väl är att göra riktiga växtval samt få träden att bli vitala på den plats de planterats. Staden kan som växtplats vara oerhört utmanande och ställa nästa omöjliga krav på vegetationen, men i andra fall erbjuda alldeles förträffliga växtförhållanden där träden blir en viktig del i ett hållbart stadsbyggande.

Stadsträdslexikon är den andra delen av två volymer böcker som hjälper studenter och olika yrkeskategorier så som landskapsarkitekter, planerare, trädgårdsmästare och anläggare med vägledning i vilka olika situationer som kan uppstå i en stad och hur det påverkar trädanvändningen, vilka strategier olika träd är utrustade med och hur man kan dra nytta av dem i stadsmiljö samt hur man slutligen väljer rätt art eller sort för varje plats och funktion.

Stadsträdslexikon är ett referensverk med över 1000 träd för stadens alla platser och situationer. Arterna finns här beskrivna i bokstavsordning från Abies alba till Zelkova serrata vad gäller allt väsentligt såsom odlingsvärde, utseende, naturliga ståndorter, ekologiska strategier etc.

Stadsträdslexikon utgör tillsammans med första delen Träd i urbana landskap, som på djupet beskriver viktiga aspekter i stadsträdsanvändning, ett ovärderligt verktyg i arbetet att skapa livskraftiga trädbestånd och därmed hållbara och attraktiva städer.

Art.nr 38899

www.studentlitteratur.se