Ti dig are u Tg ivn ing : Lindas samlade (1996) Saker under huden (1998) Fittstim (1999 red Linda Skugge och Belinda Olsson) Det här är inte en bok (2001) Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad (2003) Lilla Ångestboken (2003) Men mest av allt vill jag hångla med nån (2004) Ett tal till min systers bröllop (2006) Blogg 2005–2007 (2007) Mamma, jag är hungrig (2008) Lindas bästa/värsta (2008) 1989 (2013 tillsammans med Sigrid Tollgård)
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0425-7 © Linda Skugge 2014 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Patrick Crotty/Peow! Studio Omslagsfoto: Milis Smith Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2014
det stora förlaget på Riddarholmen för att fråga om de vill ge ut en bok. Förläggaren kommer inspringande med cykelhjälmen fortfarande på, hon viftar med pappersluntan med synopsis och bokens första trettio sidor. Hon frågar ingenting om bokens innehåll, istället har hon en utläggning om varför gör du en deckare som alla andra och döden i kursiver! (Här gör hon spytecken med två fingrar in i munnen.) Vi ger inte ut deckare längre. Sedan säger hon att innan jag kan gå vidare med någonting så vill jag veta hur status är med ”kristdemokraten Linda Skugge”. På tunnelbanan på väg hem rinner tårarna bakom solglasögonen. Väggarna är prydda med stora annonser av nämnda förlags nyaste deckarduo. Jag lyssnar på J Mascis Listen to me där han sjunger ”pain is what we do”. Jag är inte kristdemokrat, hade jag varit det så är kristdemokraterna ändå inte sverigedemokraterna, och döden är inte i kursiver och 1989 – leva eller överleva är ingen deckare.
JA G Ä R PÅ
– 15 –
Den handlar om varför livet måste innehålla så vansinnigt mycket mer än en plasthink med en träkula hängande i ett vackert guldfärgat presentsnöre. Om 370 dagar fyller jag fyrtio. Har börjat med brun mascara istället för svart. Kan inte ha kolsvart kring ögonen längre.
– 16 –
jag äger är Bill Drummonds som jag köpt för astronomiska belopp. I dessa skriver han gång på gång hur han i hela sitt liv har förstört all musik och alla böcker och ja, till och med pengarna förstörde han ju. Särskilt en bok var svår att få tag i, den som handlar om hans fyrtioårskris och om att han svikit alla kvinnor i sitt liv och om Ted Hughes. Han skriver om sitt stora sug att maila Ted som han är besatt av. Jag mailar Bill Drummond för att fråga om han möjligen har ett ex av The Annual Report som jag letar efter varpå han svarar, tada, att han inte har sparat några av sina böcker. Skammen förföljde mig i dagar. Sedan skickade han ett mail om att han fått ett paket på posten innehållande pajer (Bill älskar paj och brukar ofta baka paj för att skänka bort dem till människor vars adresser han pekar ut på en karta, ding dong hello would you like some cake, som en cake circle) med något slags perfekt icing och på varje paj fanns en bokstav, det var fyra pajer och de hade varsin bokstav av Bills namn på. Och en av pajerna hade en kanin på toppen och DE DYRASTE BÖCKER
– 17 –
en annan en flagga av Atlantens skärgård. Och i paketet låg även en utriven sida ur Sylvia Plaths dagbok, sidan 85/86. Skammen över att jag verkligen frågar Bill Drummond om han har kvar någon av sina gamla böcker. Skammen över hur jag aldrig skulle kunna göra något så fantastiskt som att komma på idén att posta ett paket till Bill Drummond med en cake och en utriven sida ur Sylvia Plaths dagbok som något slags magiskt obsessive compulsive disorder-tecken. Skammen över hur jag inte ser det magiska i att Bill skickar detta mail till mig som skrivit en bok om Sylvia Plath. Jag ser det inte, jag ser det inte, jag är så dålig. Jag sov till och med med Sylvias dagbok sidan åttiofem under kudden en natt men jag ser det inte. Jag sitter bara här i Sollentuna centrum, jag är ingen cool mise en scène, och jag mailade Bill Drummond och frågade om han hade några gamla böcker som låg och skräpade där hemma. Jag är ingen sådan där speciell människa. Min OCd sträcker sig bara till att jag måste undvika färgen rött, siffran fyra, alla brunnar, måste ta i allt av trä som jag ser, måste knacka mig i huvudet när jag hör kråkor kraxa. Det finns ingen lysande begåvning i det. Min OCd får mig inte att rita kaninöron över de brittiska öarna och sedan skicka ut mitt band Echo and the Bunnymen på turné till de städer som strecken går över. I slutet av åttiotalet var Echo and the Bunnymen ett av de allra största banden i uSa och England.
– 18 –
Jag har inte heller sparat några av mina gamla böcker. Eftersom det var så ”jobbigt” för de andra att jag skrev. Linda, förstår du hur känd du var? Förstår du hur jobbigt det var för oss? Jo, jag förstår att alla krönikor om pro barnporr, pedofili, nynassegrejer och kristdemokraterna var jobbiga. Särskilt ”kristdemokraten Linda Skugge” måste ha varit jobbig för alla inblandade. Över huvud taget att jag berättade att jag röstar borgerligt måste ha varit ett hårt slag för alla andra. På teatern frågar skådisen R varför gick du ut med vad du röstar på? Självskadebeteende, jag gjorde det som ett slags självskadebeteende. Skådisen R ser totalt oförstående ut. Regissören B säger att han förstår mig exakt. En besviken kund ringde, vi har bara fått in dem i Tv4, SvT och dn. I dag hittade jag mina egna böcker på biblioteket i Sollentuna centrum. Jag står under ”Sollentunaförfattare”. Jag blev extremt glad och framför allt tacksam över att någon på biblioteket vet om att jag finns och att jag bor i Sollentuna. Annars brukar det mest vara Emma Hamberg som benämns som Sollentunaförfattare. Emma Hambergs böcker stod frontade. Mina stod bara instoppade. Men ändå, jag fick vara med! ”Kristdemokraten Linda Skugge” fick vara med! Trots att jag har skrivit så otroligt hemska saker. Jag har skrivit en bok om Sylvia Plath, den sålde möjligen – 19 –
i tusen exemplar. När jag bläddrar i boken så minns jag ingenting! Inte ett enda ord känner jag igen eller känns som mitt. Boken verkar väldigt bra och är full av fina referenser till Sylvia Plath. Det känns exakt som en bok som jag skulle älska att läsa. Att först läsa den och sedan själv börja läsa allt av och om Sylvia Plath. Så som jag vet att ”kristdemokraten Linda Skugge” gjorde då hon skrev den där boken. Då läste hon allt som gick att få tag i om Sylvia. Det var vinter och iskallt i lägenheten i stan. Hon hatade att bo där för det var så fuktigt och kallt. Hon hade två väldigt små barn som alltid var sjuka. Så hon läste allt av och om Sylvia Plath för att stå ut. Nu minns hon ingenting. Något av alla barnen som är med mig på biblioteket säger mamma är du känd? Jag svarar inte. Antagligen för att det var så jobbigt för alla andra. Jag läser Introvert av Linus Jonkman. ”Läsandet är ett sätt att stilla sinnet.” ”Jag har känt mig fel hela livet, i huvudsak för att jag är introvert.” Jag tänker att om jag blir intervjuad om fyrtioårsdagen och de frågar vad jag ska göra så ska jag säga att jag bara ska vara hemma i Sollentuna centrum och äta falukorv. Den utan laktos, gluten och soja. Icas eget märke.
– 20 –
”J A G S K U L L E V I L J A fara ut och segla. Segla rakt ut, längst ut…”, säger Muminpappan i Pappan och havet. Familjen ska åka till en ö för att ”göra om allting från början”. När jag var trettiofem skulle jag gärna ha gjort om allt fast då ha det lilla mod jag byggt upp som vuxen. Om jag skulle tvingas leva om livet lika blyg som jag var skulle jag hellre hoppa framför tåget. Nu när jag snart är fyrtio skulle jag tacka nej till ett erbjudande om att göra om allting från början. Även om jag fick leva om livet superextrovert och härlig. Tove Jansson skriver om ”allt som kan bli tvärtom – beroende på ingenting”. Just därför tycker jag att det är lika hemskt att leva som Mumintrollet tycker det är spännande. Jag hatar spänning och överraskningar. Får jag äta samma skål havregrynsgröt (glutenfri) varje morgon tills jag är åttio är jag nöjd. Det som stör är andra människors åsikter om hur man ska vara. Varför kan man inte få vara tråkig och älska rutiner i fred? Hur lyckas Caitlin Moran säga högt att hon doesn’t do abroad och ändå vara älskad? – 21 –
Är det för att hon drar ett par glas rödvin varje kväll? För det kan folk känna igen sig i? Bill Drummond älskar te och att promenera. Han skriver i 45 att ”Walking: the only way to travel. Walking as an art form? I only understood walking as a means of escape.”. Min utväxt kommer efter bara fjorton dagar och det är gråa, grova hårstrån. En vanlig morgon på vår balkong: Min syster ska till San Francisco så jag vill skrämma henne med bilder på att man måste fickparkera där i den där sjuka lutningen och när jag googlar på worst case parking san fran föreslår Google istället worst movie ever, worst case scenario och worst case india. Omedelbart börjar vi så klart då prata om att bildgoogla på worst shit india. Varpå vi kommer in på ett event vi höll i som hette Insight India där vi hela tiden skojade om att vi skulle låtsas ha blandat ihop indier med indianer och så höll vi på att bryta ihop av skratt då vi kom på att vi borde skrämma skiten ur konferencieren genom att låta honom dyka upp i ett rökmoln (som luktade curry) samtidigt som vi drog på Dr Bombay på högsta. Hurry hurry hurry I eat my rice with curry. Sedan bryter vi ihop i skrattgråt. När vi återhämtat oss hör vi andra vuxna prata nere på gården om helt vanliga vuxensaker, så där som vuxna gör.
– 22 –
Jag läser i tre timmar per dag. Om 213 dagar fyller jag fyrtio. Googlar på trailerpark-hus. Ett sådant kostar 100 000 kronor. Det har två sovrum och ett vardagsrum. Där kan vi bo billigt och så kan jag skriva böcker.
– 23 –
något av alla barnen att när jag var liten så gick pendeltågen bara två gånger i timmen. Det gällde att planera allt noga eftersom man fick stå och vänta så länge om man missade ett tåg. Sedan kom jag på att jag aldrig missat ett tåg. J A G B E R ÄT TA R F Ö R
Den gamle fyrvaktaren i Pappan och havet ”lät den perfekta ensamheten komma emot sig”. ”Det var så välsignat skönt att inte längre behöva bry sig om. Ingen som berättade och frågade, ingen och ingenting som det var synd om. Bara himlens och havets obegripliga och onåbara väldighet som strömmade över honom och förbi och som aldrig kunde göra honom besviken.” Thorsten ropade ut till publiken på teatern att han behövde en rakhyvel. Jag vågade inte säga att jag hade en i väskan. Det kändes för sjukt att berätta för alla, både mina medarbetare och de i den fullsatta publiken, att jag alltid bär med mig en rakhyvel. Jag har med den för att skägget växer ut under dagen. Jag försöker inte vara rolig utan är helt allvarlig. – 25 –
Jag läser min första krönikesamling, Lindas samlade, från 1996. Kjell Häglund skriver i förordet: ”Jag älskar episoden där ett gäng sjuksystrar, efter att planlöst ha rusat runt med Linda i en rullstol ett tag, till slut bara ’häller’ ner henne att dö i en grop i marken; utan att ens orka fylla igen hålet efteråt. Där får Linda ligga och lyssna på Tracks, nånstans uppifrån, och börjar snart göra sig hemmastadd, trygg som i livmodern, med Kaj Kindvalls röst istället för mammas, och funderingar över ’vad som skulle hända om människorna ålade sig fram på trottoaren, och om någon stor tänkte locka till sig mig med en klick äppelmos, och nästa morgon hittade de mig med huvudet i äppelmoset, alldeles död’.” Jag skrattar ett skrockande skratt. Jag sitter ensam vid mitt köksbord där jag alltid skriver (till alla er som jobbat med mig och som krävt ergonomiska stolar och datorstöd vill jag bara säga dra åT HeLveTe!!!), David Bowie skriksjunger Five years. Skrattet övergår i gråt. Hur kunde jag vara så jävla bra! Bara av mig själv? Jag vet ju hur jag bodde, vad jag gjorde, hur jag mådde. Jag satt på en köksstol (ni som säljer ergonomiska stolar kan också dra åT HeLveTe!!!) i en etta i Stadshagen, jag var så jävla ensam, jag lyssnade på musik, jag skrev. Jag trodde att jag var så dålig, att jag snart skulle bli utbytt för att jag var så dålig. Jag älskade att skriva, jag var alltid i trans när jag skrev. Jag mådde bara bra i skrivandet. Orden bara kom till mig, de vällde fram. Jag fick byta telefonnummer flera gånger per år på grund av vidriga killar som ringde. Fick hatbrev. Folk hällde öl över mig. – 26 –
Sedan började jag hälla öl tillbaka. Och kasta askfat och bränna mig med cigg. Jag tyckte att det var ungefär det jag förtjänade. Jag var ju så hemsk, elak, dålig. Lyssnar på Nick Caves Higgs Boson Blues: ”Who cares what the future brings?”
– 27 –
gillar ju inte heller att resa! Hon erkänner på öppen gata att hon gillar att upprepa samma saker gång på gång på gång och varje sommar reser hon och hennes man och två döttrar till det ställe dit Caitlins föräldrar tog henne och de sju syskonen när de var små. Caitlin doesn’t do abroad. Hon är inget fan av kaffe heller, coffee doesn’t do it för Caitlin. Trots att hon erkänner att hon hatar att resa till andra länder och att hon verkar knarka trygghet och inte förstår sig på kaffe så är hon höjden av cool. En kopp te tack, är inte coolt. En dubbel espresso är coolt. Men Caitlin är inte kristdemokraten Caitlin Moran. Nej, hon har hjärtat på rätt sida. Hon växte upp med hippieföräldrar som skaffade åtta barn som de hemskolade i den billiga council estaten i Wolverhampton. Det är coolt. Att växa upp i ett radhus exakt där Malmvägen slutar och Töjnan tar vid är inte coolt. Caitlin är mullig och skriver fnissigt om hur hon har cravings efter diverse kex med ost och skinkaklegg i. Hennes man tjatar på henne för att hon lämnar matrester på hans FA ST C A ITLI N M O R A N
– 29 –
skivor och hon har ”made a little sick” på säkerhetsbältet. Det är coolt. Att vara född mager och ens största viktproblem är hur man ska gå upp i vikt är inte coolt. Att vara punktlig och att aldrig ha missat ett tåg och alltid komma ihåg paraply när det regnar är inte coolt. Caitlin tar ”litte wine naps in the garden” trots att döttrarna är med. Det är lite Bridget Jones. Folk kan känna igen sig och känner sig mindre kassa själva. Caitlin skriver att folk är tjocka för att de goffar i sig för mycket mat när ingen ser. Det kan hon skriva ostraffat för att hon själv har tjocka lår. Flickan som är född mager och alltid kommer en kvart för tidigt, hel och ren med perfekta naglar – och paraply – är väldigt svår att tycka om. Det är omöjligt att identifiera sig med henne. Caitlin skriver att det regnar mycket mer på arbetarklassen, för att de måste sitta och vänta på bussen i regnet. Men ett paraply kostar väl inte mer än trettio spänn? Det har väl arbetarklassen råd med? Eller? I min första krönikesamlings baksidestext beskrev jag mig själv med: ”alldeles för blyg bland folk”, ”blir lätt nertrampad”, ”är lätt att köra med”. (Det är ju bara att copy paste till den här boken! Det tar bara fem minuter, du Har fem minuter! Alla har fem minuter!) Jag älskar Bill Drummond. För att KLf och 3 am eternal förändrade mitt liv. What time is love är den bästa låt jag någonsin hört. För att de tillhörde den farliga, spännande världen – 30 –
där ute dit jag ville. Men jag slutade hundra meter från där jag växte upp, med utsikt över Turebergsskolan på Malmvägen (som nu är riven och uppbyggd igen till ett häkte). Så långt kom jag. Så lite vågade jag. Därför läser jag om andras äventyr istället. Jag vågar ingenting. Jag kan ingenting. Därför älskar jag Suzanne Brøgger som reser omkring med sitt tigerblock. Därför älskar jag Bill Drummond som är äventyr, som drömmer om att paja Stonehenge, som spikar upp en miljon pund på en vägg och som sedan bränner en miljon pund. Jag är så präktig och prydlig. KLf blir min dröm från soffan. Två kommentarer om K foundations pengabränning: ”In watching it I could lose myself completely and revel in the delight of the cleverest, loudest, most brilliant and, by far, the most eloquent ’fuck off ’ ever manifested.” ”Have you considered that burning 1 million might be indicative of chronic depression or nervous breakdown? Just a thought…”
– 31 –