© Jannice Eklöf 2016 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos Scandbook, Falun 2016 ISBN: 978-91-7697-003-4
1. Svärande springer jag runt hörnet av vårdcentralen med sådan fart att babyskyddet nästan snurrar i luften. Varför, varför, varför måste jag alltid vara sen? Jag kastar mig in mellan de automatiska dörrarna och småspringer fram till receptionen. Det susar i öronen och mina rödflammiga kinder speglas i receptionens glas. Den oerhört lugna människan bakom glaset ler och trycker på knappen för att öppna luckan som skiljer oss åt. Vi hejar och jag spottar fram mitt personnummer efter att ha upplyst henne om att jag ska på föräldraträff på BVC. ”Jag får nog ingen träff om jag skriver in ditt personnummer, ska vi prova med barnets istället?” Hon ler stort mot mig med ojämna, vita tänder i ett sympatiskt ansikte och jag skäms medan jag muttrar fram någon ursäkt om att jag är ny på det här innan jag ger henne Sörens personnummer. ”Ingen fara, jag är van”, småskrattar hon och knappar in de korrekta siffrorna. ”Då är det bara att gå in.” Jag tackar och fortsätter vansinnesfärden, den här gången genom en aprikosfärgad korridor, förbi vårdcentralens labb och hudmottagningen. Jag kikar ner på Sören, som uppenbarligen uppskattade den våldsamma flygturen för han har äntligen kommit till ro i sin kokong av fleeceoverall och filtar, med plyschkaninen tryckt mot sin lilla kind. Sedan slänger jag skötväskan över axeln och svänger till vänster i den trånga korridoren som leder bort till BVC:s väntrum. Jag, Stella Mattisson, ska på mammaträff för första gången sedan jag för drygt två månader sedan lämnade mitt jobb för att bli medlem i det exklusiva föräldra-kollektivet. Hur många vuxenpoäng är inte 5
det? Ja, jag kallar det mammaträff – jag tar för givet att ingen pappa ännu tagit ut någon ledighet, med tanke på den snålt tilltagna åldern på våra underverk. Förutom stressad känner jag mig även mogen och viktig när jag stövlar in i det rektangulära, lilla rummet med min bebis i babyskyddet. För att inte tala om förväntansfull. Under stressen och nervositeten spritter det av hoppfullhet. Äntligen ska jag få prata av mig med andra som går igenom samma saker som jag gör. Jag har sett fram emot det här ända sedan den där iskalla januarinatten då barnmorskan lade Sören på mitt bröst, som för alltid förändrade mitt liv och leverne. Nu ska här dryftas sömnbrist, såriga bröstvårtor, oro och de känslor av otillräcklighet jag redan så här tidigt i mitt moderskap fått känna på. I hemlighet hoppas jag också på att klicka ordentligt med de andra mammorna och få höra att det stundtals häftiga och troligtvis väldigt osunda hatet mot den andre föräldern i ekvationen är fullständigt normalt och någonting vi alla upplever. Ibland kan jag överhuvudtaget inte förstå vad jag såg hos min sambo Magnus. Han driver mig till komplett vansinne emellanåt. Han irriterar mig så mycket att de häftiga känslorna av hat får mig att bli rädd för mig själv. Sedan kan de lika snabbt övergå i varmaste tillgivenhet och jag förstår inte själv vad som hände. Man skulle kunna tro att jag har kompisar att diskutera de här sakerna med, men trots att jag fyllde trettio för nio månader sedan var jag först ut i kompisgänget att bli mamma. Dessutom har mina närmaste vänner lämnat vår lilla håla för mer spännande bostadsorter och de gånger vi pratas vid lyssnar de förvisso intresserat på mina beskrivningar av Sören, men steget är långt till att verkligen förstå vad jag går igenom. Ingen av dem verkar vara det minsta sugen på att följa i mina spår och föröka sig, vilket får mig att undra om samtliga av mina vänner saknade dockor att leka med som barn. Jag behöver verkligen nya mammavänner. Jag är, föga förvånande, sist in i rummet och tar mig genom hinderbanan av bebisar och skötväskor fram till den enda lediga platsen, i mitten av en vinröd tresitssoffa, fläckad av oregelbundna cirklar av okänt ursprung. På vänster sida om mig sitter en välfriserad blondin med oklanderlig hy. Hennes blekblå, tajta kofta sitter som gjuten 6
på den slanka kroppen och får mig att undra om hon använt sig av en surrogatmamma. Själv ser jag fortfarande ut att befinna mig någonstans i mitten av tredje trimestern. På min högra sida har jag en blondin med oklanderlig hy, välfriserat hår och tajta kläder på en superslimmad kropp. Herregud. Är de klonade? Har jag hamnat i något slags vetenskapligt experiment? Släng in en stressad tjockis med fet hy och hår som borde ha klippts för fyra månader sedan i en koloni Barbiedockor och se hur bra hon klarar sig. Ett oerhört grymt experiment och jag är inte road. När jag satt mig tillrätta sneglar jag försiktigt runt i rummet och stönar inombords. De övriga mammorna, sju till antalet, är i mina förskräckta ögon välsminkade, smala och ser oförskämt fräscha ut. Jag kryper ihop i soffan innan jag bestämmer mig för att inte döma hyndorna efter deras blankborstade hår. Det kan väl inte vara mig det är fel på? Jag drar en skälvande suck och försöker intala mig att jag stressar upp mig i onödan. Jag är bara osäker och snart kommer det att visa sig att vi alla bär på samma bebisrelaterade trauman. Jag kan inte ge upp nu när jag är så nära mitt mål. En kvart efter instövlandet har allt hopp om systerskap och nya bundsförvanter brutalt slocknat. Jag verkar vara den enda i sällskapet som upplevt någon som helst chock i samband med moderskapet. När BVC-sköterskan Berit frågar hur vi upplevde våra graviditeter säger en vacker brunett med lugn röst: ”Det var lite jobbigt ibland, men jag måste säga att jag njöt av varje sekund.” Alla de andra i rummet nickar medhållande och jag stönar tyst. Ska vi inte prata om det jobbiga? Illamåendet, den dåliga hyn, värken i ryggen och oförmågan att sova ordentligt? Nej, det ska vi tydligen inte. När samtalet helt naturligt glider över till förlossningar är det en blondin med smal näsa som yttrar sig. ”Visst var det smärtsamt, men det var utan tvekan det mest fantastiska jag och min man varit med om.” Din man, tänker jag surt. Vad har han med det här samtalet att göra? Hade han också värkar eller kan det möjligtvis vara så att hans upplevelse var odelat fantas7
tisk? Återigen fylls mitt synfält av nådiga nickar, när alla återupplever det stora mirakel de upplevt. Plötsligt känner jag mig hopplöst otacksam och dum. Mina oberäkneliga humörsvängningar tar sig uttryck i en hastigt uppflammande ilska som lika snabbt glider över i en känsla av utanförskap. Jag får en klump i halsen och sväljer frenetiskt för att inte släppa fram tårarna. Med en blick på Sören undrar jag hur det kommer sig att han och jag är så osynkade som vi är, när de andra bebisarna i rummet överhuvudtaget inte verkar tyngas av världsliga saker som hunger och trötthet. Såtillvida det inte råkar sammanfalla perfekt med deras föräldrars mat- och sovklockor, förstås. Jag hoppas att de ljuger. Jag förstår att de ljuger, det måste de bara göra. Min intensiva väntan på att dessa dockor ska undslippa sig en enda negativ känsla eller upplevelse av moderskapet har kört slut på mig. Naturligtvis väntar jag förgäves. De förkunnar alla att de går på lyckomoln, vilket i sig är konstigt med tanke på att de noggrant sminkade ansiktena ser helt uttryckslösa ut. Det är inte direkt så att det spritter om dem. Ingen av dem kan komma på minsta lilla nackdel med föräldralivet och när jag försiktigt gör ett försök att få in en aning verklighet i samtalet genom att nämna att jag stundtals känner mig lite utmattad, stirrar de bara förebrående på mig, med blickar som säger mig att jag inte förtjänar den gåva jag förärats. Tur att jag åtminstone lyckats hindra mig själv från att nämna de svajiga känslorna gentemot min sambo. Hade jag sagt någonting om dem hade de förmodligen byggt ett bål av föräldratidningar och bränt mig. Den enda gång jag ser något slags reaktion är när jag berättar vad min son heter. Då åker fjorton välplockade ögonbryn upp och jag hatar mig själv för att jag känner mig tvungen att försvara vårt val med att det är ett släktnamn. Skit i det ni, tänker jag, och önskar samtidigt att jag hade haft modet att säga det högt. När vi tillbringat tjugofem minuter med att glorifiera mammalivet känner jag ett stort behov av en paus. Jag vänder blicken mot BVC-Berit och säger lågt att Sören behöver en ny blöja. Kanske gör han det, kanske inte. Jag måste bara ut därifrån och det var den första giltiga anledning jag kunde komma på. Berit nickar förstående och ler försiktigt mot mig. Jag tycker mig ana ett uns av medlidande i de 8
milda, mörkbruna ögonen. Min självkänsla stiger något när jag väljer att tro att hon är på min sida, och att även hon har genomskådat de andra mammorna. Jag går till skötrummet intill för att byta Sörens blöja och medan han sprattlar på det höj- och sänkbara skötbordet smyger jag upp mobilen och skickar iväg ett sms till Magnus, min vapendragare och ärkefiende. Hjälp! Vi är instängda i ett klaustrofobiskt rum med sju Stepfordpsykopater å deras läskigt perfekta avkommor ... En ledsen smiley får förstärka min sinnesstämning. En minut senare vibrerar den ljudlösa mobilen i fickan på mina graviditetsjeans. Haha! Puss. Så mycket för det stödet. Han fattar visst inte att jag är rädd på riktigt. ”Tjockskalle”, muttrar jag för mig själv. Vågskålen tippar genast över på ”ärkefiende” och jag svär en lång, hormonstinn ramsa som definitivt inte är passande för små barnaöron. Med händerna kupade som hörselskydd på varsin sida om det lilla huvudet inser jag att jag kommer att behöva jobba på mitt maniska svärande innan Sören blir äldre. Jag är ingen lämplig förebild för min son i det avseendet och vill inte att han ska ta efter mig. Ännu en mammautmaning jag inte förutsett. Motvilligt tar jag med min son tillbaka in i väntrummet och sedan sitter jag tjurig och tyst tills träffen avslutas tjugo minuter senare. Aldrig att jag riskerar fler höjda ögonbryn och anklagande blickar. ”Då ska vi se, onsdag om fyra veckor klockan 10.45 kör vi nästa träff”, säger Berit och lyfter sin stora kroppshydda från stolen. Hennes kaftanliknande tröja flaxar glatt när hon fortsätter: ”Då ska vi prata om mat, är det tänkt. Ni kommer att få en kallelse hemskickad och behöver inte skriva ner tiden nu på en gång.” Jag väntar tills blondinen på min vänstra sida klätt på sin Wilma 9
och när hon gått därifrån lägger jag ner Sören och drar på honom hans overall. Han gurglar glatt och när jag ser in i de vackra mörkblå ögonen kan jag inte hålla tillbaka ett leende. Han är perfekt. Jag kan inte fatta att jag har varit med och skapat denna fulländade varelse, att han kommit ur min kropp. Det är onekligen ett mirakel, tänker jag som absolut inte är lagd åt det religiösa hållet. Jag kan inte låta bli att köra ner ansiktet i den lilla magen och vicka på huvudet. Min belöning kommer genast i form av ett stort, tandlöst leende. ”Han är verkligen jättefin.” Jag rycker till. De oväntade orden kommer från höger-sida-blondinen, som med sin son på armen tittar ner på Sören och ler. Jag blir så förvånad att jag inte kommer mig för att säga någonting, utan ler bara tveksamt och förvirrat mot henne innan hon försvinner ut genom dörren. ”Hon var visst inte lika dum och osympatisk som hon verkade, hon”, viskar jag till Sören. Han svarar med en medhållande gurgling som han ger extra eftertryck åt genom att fäkta så vildsint med sina små armar att jag har problem att få på honom vantarna. När han till sist är påklädd sätter jag fast honom i bilstolen och går ut. Högerblondinens oväntade ord har gjort mig optimistisk och jag funderar på att ge de här träffarna en chans till, trots att jag hade bestämt mig för motsatsen. Konfunderad men också lättad lämnar jag BVC bakom mig. För en sekund stannar jag till när jag kommer på att jag kanske borde amma Sören innan jag åker till Ica för fredagshandeln. Fast han åt ju innan vi for hit och det tar inte lång stund. Nog borde han väl klara sig? Tanken på att gå tillbaka in i väntrummet och ta av både mig och Sören alla ytterplagg igen fäller den avgörande rösten. Jag orkar inte. När jag satt min sömnige son i bilen kör jag den korta biten till Ica. Det tar max tre minuter men Sören hinner somna, så trött var han visst. Jag lyfter ut honom ur bilen medan jag ber en bön till vilken gud som helst som kan tänka sig att lyssna att den medvetslösa avkomman ska fortsätta sin sömn. Han rör på sig och trutar med de söta små läpparna men snusar lugnt vidare. Till min vilda lycka vaknar gossebarnet inte heller när jag ställer ner bilstolen i en kundvagn 10
och jag känner smaken av segerns sötma. Det är väl inga problem att handla med bebisar, tänker jag präktigt och tycker mig ana konturerna av neonskylten ovanför mitt huvud som blinkar: Lyckad mamma. Ett ljud skär genom luften, gällt, högt och fruktansvärt. En rörelse fladdrar förbi i ögonvrån och när jag vrider huvudet ditåt tas hela mitt synfält upp av stora blommor i olika färger på mörklila botten. Är det en gardin eller en poncho? En filt? Jag kan inte avgöra det. Det som däremot står fullständigt klart är att det är källan till oväsendet: en rultig, medelålders dam med konstiga kläder, rosafärgat hår och en total brist på medmänsklighet. Precis när hon skyndar förbi oss viftar hon med högerhanden och ropar igen: ”Åke! Åke! Fick du med dig Icakortet?” Hennes vrål följs genast av ett annat som härstammar från den kundvagn jag skjuter framför mig. Sören har föga förvånande vaknat. Vem skulle kunna sova igenom det där brandlarmet? Jag fylls av moderlig beskyddarinstinkt som yttrar sig i en primitiv, vildsint önskan att döda den som orsakade ett sådant vedervärdigt uppvaknande för världens dyrbaraste varelse. Jag står med ett gallskrikande knyte microfleece i famnen i en fullpackad matvarubutik och inte ett spår av den tidigare kaxigheten finns kvar. Medan svetten bryter ut i varenda vrå under min bylsiga jacka vaggar jag och viskar tröstande ord. Sören lugnar sig gradvis och med nappens hjälp kan jag till slut sätta tillbaka honom i stolen, där han sedan under högljutt sugande följer min handel med storögd förundran. Jag hoppas innerligt att vem som än uppfann nappen fått Nobels fredspris. Jag kastar slumpmässigt ner varor i vagnen allteftersom jag rusar förbi dem. Någon inköpslista hann jag inte skriva innan jag åkte hemifrån och det enda jag vet att jag ska ha är ingredienser till vår fredagstradition: nachotallrik. Kanske lite fredagsmys på det också. Man måste ju underhålla Michelinkroppen, tänker jag med en stor dos självförakt, men konstaterar raskt att jag kan banta när jag slutat amma, och kanske till och med får sova på nätterna så att jag har någon energi att stå emot suget med. Undanflykter är jag bra på. Väl framme vid kassan börjar Sören skruva på sig i sin bilstol och 11
få det missnöjda ansiktsuttryck jag redan under vår korta tid tillsammans lärt mig känna igen. Jag radar upp varorna så fort jag kan och skyndar mig att betala. Lagom till packandet är den lille herrens tålamod slut och han höjer rösten för att uttrycka sin upprördhet. Nachosen hamnar längst ner i påsen, vilket innebär att kvällens nachotallrikar snarare kommer att bli smulpajer, men jag har inte tid att fundera över sådana bagateller. Sören godtar inte längre nappen och jag förstår att hemresan kommer att bli en prövning. Det blir den. De dryga tio minuterna känns som en vända till evigheten och tillbaka och jag är helt slut i nerverna när jag äntligen svänger in utanför vårt hyreshus. Efter en slarvig parkering kliver jag in i lägenheten med en papperspåse full av matvaror i ena handen, ett babyskydd fullt av grinig bebis i den andra och en skötväska slängd över axeln. Den late bär hellre ihjäl sig än går två gånger, har någon klok människa kommit på. Jag skulle vilja ändra det talesättet till: Den late och mamman med otålig bebis bär hellre ihjäl sig än går två gånger. Frysvarorna kan inte vänta, dem stoppar jag in i frysen, men allt annat lämnar jag åt sitt öde och går istället för att amma mitt hungriga barn. Jag är på katastrofalt dåligt humör och inte blir det bättre allteftersom minuterna går utan en skymt av mannen jag delar hyra med. När klockan passerat sex lyckas jag inte längre hålla inne fradgan som nu sipprar fram i mungiporna. Dessutom är jag hungrig, vilket inte direkt gör mig mindre farlig. Ska det vara så jävla svårt att komma hem när man slutat jobba? Min stolthet hindrar mig från att ringa honom; istället vankar jag runt och retar upp mig mer och mer. Just när jag tar upp mobilen för att nedlåta mig till ett osande sms hör jag ytterdörren öppnas. ”Hej! Har det hänt nåt, du ser förbannad ut?” Det står ett hundraåttiosex centimeter långt frågetecken med mörkblont hår i hallen. Mörka ögonbryn rynkas över de vackra, blågröna ögonen som fick mig på fall för sju år sedan och jag suckar. Han förstår verkligen inte varför jag är sur. Ibland känner jag mig som den enda vuxna i den här lägenheten. Ilskan får sällskap av en överväldigande trötthet och av samma känsla av tärande sorg som kom över mig på BVC-träffen tidigare idag. Han tar mig för givet, konstaterar jag tyst för mig själv 12
och blir ännu ledsnare för att han med så lite ansträngning kan få mig att känna mig oviktig och oälskad. ”Magnus, du slutar jobba klockan fyra. Klockan är fem över sex nu. Tycker du att det är konstigt att jag är irriterad?” ”Vad är det, jag måste väl få dricka kaffe efter jobbet utan att du ska bli galen?” Han slår ut med armarna. De höjda ögonbrynen i kombination med ett gnälligt tonfall får honom att både låta och se ut som ett stort barn, och det bubblar i mig igen. Det här är hans förbannade morsas fel. Hon har skämt bort honom så till den milda grad att han tror att han kan göra precis som han vill utan minsta lilla tanke på någon annan. Det talar jag också om för honom. Avslutningsvis upplyser jag honom om att han har en familj nu och att det kan vara trevligt om han någon gång visar att han är medveten om det. En gnutta överdriver jag allt, men ilskan har återkommit med full kraft under mitt utbrott. Och som sagt, hungern. Den är inte nådig nu och det är därmed inte jag heller. Min sambo tittar ofattbart oberört på mig innan han säger i helt normal samtalston: ”Jag ska åka till Ånge och ta en öl med Matte och Roger ikväll. Vi äter där, du behöver inte göra nån mat till mig. Tänkte bara duscha och byta om så sticker jag sen. Veronica skjutsar oss.” Jag står mållös och stirrar på honom. Menar han allvar? Ja, tydligen gör han det, för sekunden senare har han försvunnit in i badrummet och duschen börjar strila. Hur man bara kan lämna ett gräl så där utan vidare övergår mitt förstånd och gör mig dessutom vansinnig. Jag vill rensa luften, skrika, bråka och få ur mig ilskan. Magnus föredrar att sopa allt under mattan och vänta tills jag inte orkar vara arg längre. Förutom ett för stort ego lider han också av en enorm konflikträdsla och även det skyller jag helt och hållet på skatan som uppfostrat honom. Det är bäst att han växer upp snart, annars riskerar det här förhållandet att drabbas av problem som inte kommer att kunna repareras. Allt som kändes som småsaker när det bara var vi två har i och med Sörens ankomst växt till stundtals oöverstigliga hinder och jag inser att vi måste prata om det om vi ska ha en chans. Frågan är bara hur jag ska få Magnus att komma till 13
samma insikt. Mannen som anser att alla problem går att tiga ihjäl är inte direkt någon man stoppar ner i en terapisoffa och förväntar sig konstruktiva samtal med. Jag går in till Sören i köket och låter honom charma bort min ilska. När jag leker tittut med honom drar han förtjust upp axlarna och sätter händerna för ansiktet medan skrattet forsar fram som en gurglande flod av gullighet. Mitt humör stiger omedelbart. Hungrig är jag däremot fortfarande och värmer därför den ena av de två nachotallrikarna jag gjort i ordning. Den andra slänger jag demonstrativt i soporna, med tallrik och allt, och hoppas att Magnus ska hitta resterna och få dåligt samvete när han inser att jag gjort mat till honom som han inte ens kunde ringa och tala om att han inte skulle ha. Mina förhoppningar är inte stora, jag vet hur bra han är på att missa det han inte vill se. Helst vill jag krossa hans tallrik och lämna skärvorna i ett välkomnande spår från ytterdörren och fram till soffan så att han förstår var han kan tillbringa natten, men jag kväver impulsen och koncentrerar mig på den akuta hungern istället. Jag tar med tallriken och sätter mig i vardagsrummet framför teven. Sören har somnat och jag kan äta i lugn och ro. Jag svarar inte på Magnus hejdå-rop. Efter några sekunders zappande dyker jag på ett alldeles nystartat avsnitt av Real Housewives of Beverly Hills. Med ett skadeglatt flin på läpparna kan jag konstatera att Kyle och Kim har rykt ihop om någonting hundra procent oväsentligt. Jag tittar med stigande njutning: de får mig att känna mig befriande psykiskt frisk. Hysteriska fruntimmer, jag älskar er, försöker jag skicka en tanke om och hoppas att linjen mellan Alby och Beverly Hills är klar så att den når fram. När programmet är slut har Sören vaknat och jag är låg igen. Det sköna sundhetsruset har lagt sig och åter känner jag mig ensam och övergiven. Som ett ynkligt småbarn bestämmer jag mig för att göra det bästa jag kan komma på i den här situationen, någonting som jag vet kommer att få mig att må bättre. Jag ringer mamma.
14