9789170053863

Provl채sning

Provl채sning

1

Provläsning Illustrationer: Daniel Åberg, efter originalfotografier av Sune Fridell (Lasse Eriksson); Knuts Conny (Jacke Sjödin); Petra Hellberg (Töres Theorell och Iwa Boman); Cato Lein (Carina Burman); Ann-Elin Wang (Pelle Sandstrak); Fredrik Persson (Stina Wollter); Stewen Quigley (Owe Wikström); Torbjörn Koivisto (Anders Frigell); Conny Ekström (Tore Frängsmyr); Anders Parrow (Kerstin Hulter Åsberg); Christina Nilsson (Göran B Nilsson).

Fotografiet av Christer Åsberg är privat.

Humorbefrielse

Humor som HAHA-upplevelse, AHA-upplevelse och som AAH-upplevelse © 2009 Författarna och Uppsala Publishing House AB Adress: Uppsala Publishing House, Box 2070, 750 02 Uppsala Tel 018-55 50 80, Fax 018-55 50 81 e-post: info@uppsala-publishing.se, www.uppsala-publishing.se Omslag: Daniel Åberg Omslagsbilder: Franci Strümpfer/IStockphoto Upplaga: 1:1 ISBN: 978-91-7005-386-3 Tryckeri: Kristianstads boktryckeri, Kristianstad 2009 Detta verk 2­ är skyddat av lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Provläsning

Innehåll En ståuppkomiker ser på sitt yrke, sig själv ...

Förord av Lasse Eriksson 7 En ynnest att ha humorn som arbetsfält Av Jacke Sjödin 17 Vetenskapliga tankar om humor Av Töres Theorell 23 Mitt skratts historia – om skurknän, kallbrand och rutten fisk Av Carina Burman 33 Bensinmannen Av Pelle Sandstrak 45 Stilla reflektioner över humor och konst Av Stina Wollter 55 Något tål den att skrattas åt ... Om humor i Bibeln Av Christer Åsberg 65 Komik och juridik Av Anders Frigell 77 Att få folk att skratta – en härlig känsla Av Iwa Boman 89 Freud skrattade inte – han log Av Owe Wikström 101 Pascals huvud eller Har vetenskapsmän humor?

Av Tore Frängsmyr 113 Journalgrodan hoppar!

Av Kerstin Hulter Åsberg 125 Min humoristiska bildningsväg – öppet brev till Lasse Eriksson Av Göran B Nilsson 135

3

Provläsning

Lasse Eriksson Lasse Eriksson är en av våra mest kända ståuppkomiker som medverkat i ett otal tv- och radioprogram. Han skådespelar, författar, skriver musik och han kommer från Piteå.

4­

Provläsning

En ståuppkomiker ser på sitt yrke, sig själv …

Av Lasse Eriksson

V

etenskapsmannen skapar ordning av kaos medan komikern skapar kaos i ordningen.

Så snyggt formulerar Göran B Nilsson det i Vitsen med humor. Och jag tror det är rätt. Som komiker lider jag av en slags kontramani, att alltid vilja vara tvärsom. Hela min tankevärld är inriktad på att formulera paradoxer; hitta det fula i det vackra och det vackra i det fula, se det svaga i det starka och det starka i det svaga. Till varje åsikt kan lika väl dess motsats fogas. Själva människans placering mellan liv och död är paradoxal och jag blir på gott humör av att förvandla det ”naturliga” till något absurt, att parodiera citat eller att ta del av ordspråk av typen ”hellre förekomma än inte alls”. Jag drivs maniskt att slå sönder allvaret med ett skämt. Och skämtet med ett plötsligt allvar. Riten förvandlar jag till en fars. Detta kan låta som en enkelspårig livshållning, men det finns hela tiden en komplikation för jag drivs också av att skapa en ny ordning av det kaos jag skapade av den gamla ordningen, en ordning som sedan måste slås sönder osv. Jag tänder lågan och blåser ut den på samma gång.

Detta gäller även komikerns syn på sig själv i allmänhet. Gustav Ljunggren (tack Christer Åsberg för tipset) skriver i min moderniserade text att: 5

Provläsning Dock, det är det egendomliga för humoristen, att vadhelst han än ser, glömmer han inte, att han själv inte är en smula bättre än det, som väcker hans löje; och där skiljer sig humoristen från den blott kvicke eller från den, som komiskt uppfattar tingen; ty dessa båda står alltid över det, som de skrattar åt: humoristen står med det på samma nivå.

Det leker alltså oavbrutet i huvudet på komikern. Detta kan inte hjälpas, det har blivit till en läggning. ”Hennes humor bubblar fram och flödar över oavsett om någon lyssnar eller inte. Liksom persikoträdet inte kan hjälpa att det bär persikor, lika lite kan hon hjälpa skämten som flödar ur hennes mun”, skriver Somerset Maugham om Dorothy Parker.

Det är påfrestande att ha ett huvud som fungerar på det viset. Det är samtidigt det som gett mig mitt yrke. Drivkraften att vända ut och in på allt är mitt och alla yrkeskomikers livsrum, något som förstärks ytterligare ett snäpp genom att jag kommer från Norrbotten där vi är berömda för att vara emot allting. Nej, inte är vi det (en norrbottning sänder ofta dubbla meddelanden, nej, jag bara skojar; det gör vi inte).

Hur har man blivit skapt på detta viset?

Vi känner genom amerikansk psykologisk forskning till en del fasaväckande fakta om främst manliga komiker. Som till exempel att de kan förknippas med aggressivitet och en attityd av att veta bäst. Förutom hos professionella komiker och storskämtande amatörer har man funnit liknande samband hos skolbarn och collegestudenter samt hos vissa grupper av äldre kvinnor (!). Det som skiljer komikern från skolbarnet, studenten och den äldre kvinnan är att komikern under sina unga år visat sig vara speciellt känslig för de vuxnas reaktioner. Komikern har, paradoxalt nog, sökt bekräftelse uppifrån, från auktoriteten.

Detta stämmer väl in på mig och jag vet genom många och långa samtal med mina kollegor att de också känner igen sig. I många komikers biografier kan man läsa sådana bekräftelser.

6­

Provläsning Den 82-årige Kurt Vonnegut berättar i A man without a country (2007) att han var fem år yngre än sin syster och nio år yngre än sin bror, vilket innebar att familjen fann lille Kurt rätt tråkig och ointressant.

Enda sättet för mig att kunna bryta in i samtal var att säga något kul. Jag tror att det skedde av en tillfällighet första gången, att jag utan att vara riktigt medveten om det, sa något överraskande dråpligt som fick samtalet att tystna. Från den stunden insåg jag att skämt gav mig tillträde till de vuxnas konversation.

Det finns lugnande nog inga vetenskapliga undersökningar av svenska komikers bakgrund. Men det finns som sagt av amerikanska. Där kan man få ytterligare en pusselbit till komikerns själ. Fisher & Fisher (1981, 1983) skriver att blivande komiker tidigt fått axla ett vuxenansvar; de har satts att arbeta och förtjäna egna pengar tidigt, de har måst ta hand om småsyskon och hjälpa till med tyngre sysslor i hemmet. Ja, de har över huvud taget fått inpräntat i sig att de måste bli vuxna snabbt och att den omvårdnad och de fördelar som barndomen normalt erbjuder inte ska tillfalla dem.

Fisher & Fisher menar sig också ha funnit att professionella komiker oftare än andra har vuxit upp med mödrar som haft svårt att visa ömhet och sympati, ja, som till och med upplevt barnet som en konkurrent. Dessutom har komikern haft tidiga konflikter med sin far. När jag läste detta, tillsammans med citatet ovan, häpnade jag på alla cylindrar.

Jag växte upp i en medelklassfamilj där båda föräldrarna arbetade. Att mamma inte visade ömhet kan jag inte påstå; hon var en kärleksfull mor. Men mitt minne är fullt av egendomliga barnflickor som än nöp mig när jag skrek, än övade kyssteknik med sin egen spegelbild. En av dessa minns jag med särskild avvaktan då hon alltid var laddad med statisk elektricitet. Det sprakade och blixtrade när hon tog i mig. Kanske berodde detta på att hon framsläpade sina arbetsdagar i angoratofflor på heltäckningsmattorna, klädd i nylonstrumpor och banlonjumprar.

7

Provläsning

Jacke Sjödin Jacke Sjödin är diversearbetare i underhållningsbranschen. Han kåserar som en vansinnig i radio och tidningar, spelar teater, regisserar, skriver manus och är ibland ute på små underhållningsuppdrag i förenings- och näringslivet. Jacke är född och uppvuxen i Sollefteå, men bor i Uppsala sedan 19 år tillbaka.

8­

Provläsning

En ynnest att ha humorn som arbetsfält Av Jacke Sjödin

J

ag har många gånger undrat varför vi skrattar. (Och då menar jag alltså inte åt VAD, utan skrattet som kroppsfunktion med utstötande av staccatoliknande strupljud, sprungna ur en guppande mage.)

Forskarna är osäkra. Troligen handlar det i grunden om en signal om att den situation som uppstått inte är någonting att vara rädd för. Det kunde vara livräddande i farliga möten med artfränder i människans tidiga utvecklingshistoria. Precis som att gråten är ett rop på hjälp.

Rent kroppsligt vet vi att skrattet påverkar oss positivt. När vi skrattar producerar kroppen endorfiner som dämpar stress och smärta och ökar vårt välbefinnande. Skrattet stimulerar blodflödet, rensar lungorna och påverkar hjärtat att slå snabbare. När vi skrattat färdigt sjunker blodtrycket, musklerna slappnar av igen, och både kropp och psyke kan pusta ut. Det syns tydligt på små barn som ofta ramlar ihop när de skrattar hejdlöst. (Det har hänt mig även i vuxen ålder!)

Kort sagt: Det är hälsosamt att skratta, vi mår bra av att ha roligt, ett gott skratt förlänger livet!

Med andra ord är det viktigt att ha humor. Vad nu det egentligen är.

Om man slår upp ordet i ordboken (det står mitt emellan ”hummersås” och ”humus”) så får vi lära oss att det kommer av latinets ”vätska” (efter den gamla teorin om sambandet mellan kroppsvätskor och temperament) och definieras som: 9

Provläsning Sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter.

Jag tycker att det är en utomordentligt bra definition, men givetvis är humorbegreppet större än att det kan förklaras i en mening. Och frågan är om det ens låter sig göras. Som den gamle amerikanske humoristen och kolumnisten Robert Benchley en gång uttryckte saken: Endast en humorist kan analysera humor, och han har för mycket sinne för humor för att göra det.

Ett annat passande citat i ärendet kommer från en annan amerikansk komiker, W.C. Fields: ”Det roligaste med humor är att man aldrig vet varför folk skrattar.”

Trots det kämpar man förstås dagligen med att försöka begripa sig på fenomenet humor, när nu livets irrvägar har fört en in på underhållningens tiljor. Och skulle jag försöka drista mig till en egen definition, så får det bli denna: Humor uppstår i kollisioner av olika slag, ofta mellan två (eller flera) skilda begreppsvärldar, och särskilt i den händelse åhöraren kan identifiera sig med kollisionen och får inre bilder av skeendet.

Identifikationsmässigt passande ämnen är egna tillkortakommanden och tillvarons brister i stort.

Som exempel kan nämnas Lasse Erikssons överraskande och underbart träffsäkra beskrivning av det nötta sladdfästet på hans gamla strykjärn: ”Det blir som trådigt och jävligt – som det ofta blir där bak på äldre …”

Det tycker jag är stor humor, och jag skrattade en halv dag åt formuleringen när jag hörde den första gången. Kollisionen är glasklar: 1 0­

Provläsning Det faktiska strykjärnets sladdhölje som har börjat nysta upp sig, mot ett mänskligt arsle med liknande problematik! I den korta meningen förenas två till synes oförenliga begreppsvärldar. Och som åhörare får man omedelbart dubbla inre bilder, dels strykjärnets sladd (som man ju så väl känner igen), dels den gamla rumpan där man glatt applicerar trådarna och (eländigt nog) identifierar sig. Dessutom rör vi oss i lätt förbjudna regioner, vilket – i måttliga portioner – ofta är kul! Särskilt när humoristen inte direkt säger detta rakt ut, utan det är vi som åhörare som själva letar oss dit via komikerns välfunna formulering. Även Ronny Eriksson är en mästare på att formulera föreningen av oförenliga begreppsvärldar. Ett underbart exempel är när han (i svår nöd) smiter in på en toalett där symbolerna på toalettdörren är en kvinna och en handikappad. När han kommer ut efter förrättat ärende, står det en dam och väntar på sin tur. Hon överraskas av denne 190 cm långe och skäggige karl och börjar skälla ut honom och frågar om han inte förstår symbolerna på dörren, varpå Ronny omedelbart svarar: ”Hörrödu, jag är kvinna och ser ut så här, och det är ett jävla handikapp!”

Tilläggas bör att både Lasse och Ronny Eriksson förstås också behärskar konsten att leverera sina formuleringar på ett oklanderligt sätt, vilket inte är minst viktigt för effekten. Den drivna humoristen har alltid en fantastisk förmåga att effektivt och personligt piska upp maximal förväntan och ovisshet inför kollisionen och dess lösning.

Om vi då tittar till det här med egna tillkortakommanden och vardagens brister, så finns ytterligare ett träffande citat som kommer från en för mig okänd medmänniska, men som likväl träffar mitt i prick, enligt mitt förmenande: Humor är skadeglädje med gott samvete.

11

Provläsning

Carina Burman Carina Burman är författare och litteraturforskare. Hon har skrivit sju romaner och ungefär lika många fackböcker. Bland hennes böcker märks K.J. En biografi över Klara Johanson (2007) och Hästen från Porten (2008).

1 2­

Provläsning

Mitt skratts historia − om skurknän, kallbrand och rutten fisk Av Carina Burman

F

ör länge sedan, i det soliga romarriket, berättade en pompejansk pojkvasker en historia för sin kompis: ”Det var en gång två ruttna fiskar som var ute och gick. Så kom en lastkärra och körde över den ena. Då sa den andra: ’Kom nu, garum, så går vi!’”

Kort därefter fick Vesuvius sitt välkända utbrott. De båda barnen dog, och eftersom barnsben är tunna och förgängliga lämnade deras kroppar inga spår. De nämndes aldrig i arkeologiska skrifter om staden. Pompejis stolta produktion av garum – sås på rutten fisk – fick ett abrupt slut, och i dag är det få som vet att man en gång i världen hellre tog med sig en burk pompejigarum till partyt än en flaska vin från Neapel.

Men barnens historia levde vidare. Numera handlar den om tomater, vilket visar att historiens skepnad är ganska modern. Ordet ”tomat” finns belagt i svenskan från 1761, men det är först något sekel senare som denna användbara frukt sprids på allvar i Europa. Uggleupplagan av Nordisk Familjebok ger tomaten namnet ”kärleksäpple” och berättar att ”frukterna, tomater l. tomates, som äro ätliga och af uppfriskande syrlig smak, […] ha särskildt på senare tid fått allt allmännare använd13

Provläsning ning i hushållet till sallat, puré (tomatsås), inläggning o.s.v.”. Så var det ännu 1919.

Vad är egentligen roligt med det här? Alla skrattar åt historien om tomaterna – åtminstone under förskoleåldern. Den pompejanska varianten är egentligen bara skojig för antikforskare och andra särskilt belästa, som inte behöver fundera på vad garum var. Faktiskt är den inte ens äkta. Och hur kul är föreningen av en absurd historia med hemska arkeologiska detaljer och romersk mathistoria? Inte alls okul, tycker jag själv. Jag tillåter mig nämligen att skratta åt mina egna skämt.

Historien är min lekplats. Större delen av min forskning har ägnats äldre litteratur, och merparten av mina sju romaner utspelar sig i historisk miljö. Det är nästan alltid ett nöje. Det enda som blir lite trist är äldre tiders humor. Ofta står man frågande. Ta till exempel sjuttonhundratalet. Seriösa forskare har hävdat att Bellmans tid tyckte det var komiskt med fyllon i rännstenen. Själv tror jag skalden om aningen mer subtilitet – som att på ett genialiskt sätt förena det högsta (den antika gudavärlden) med det lägsta (just det – rännstenen). Sjuttonhundratalets humor är ofta handfast. Så länge det handlar om skilda kroppsfunktioner har humorn förändrats ganska lite. Här kan man nämna ett annat snillrikt alster – skeppsprästen Jacob Wallenbergs roman Min son på galejan (1781), som när den kom i nytryck härom året utsågs till höstens fräckaste bok.

Artonhundratalets humor är däremot lika omständlig som dess inredningskonst, och en modern läsare måste gå runt åtskilliga hörn för att begripa. Problemet är förstås att alla exempel kräver så mycket bakgrund, att man nästan tröttnar innan man når fram till dem. Men låt oss göra ett försök – stress hör nog till humorns fiender: Hösten 1841 försiggick en hetsig diskussion i Sverige om den tyske teologen David Friedrich Strauss gudssyn. I februari året därpå publice1 4­

Provläsning rade romanförfattarinnan Fredrika Bremer en skrift i frågan – Morgonväckter. Det blev rabalder redan innan boken var utgiven. Alla talade om den. I en skämtteckning av den unge Louis De Geer blir en yngling tillfrågad om sin åsikt om boken och Strauss: ”Jo, Strauss’ valser tycker jag mycket om, men visst har det sig litet svårt med Morgonväckterna, när man valsat hela qvällen förut. ” Nej, just det. Du skrattade inte. Möjligen drog du lite eftertänksamt på munnen. Två Strauss, motsättningen mellan dans och religion, morgon och morgon … nej, man bara gäspar. Ändå är detta ett artonhundratalsskämt där man åtminstone urskiljer vitsen. När man läser humorsidorna i den tidens tidningar och tidskrifter känner man på sin höjd förundran. Det gäller en god bit in på nittonhundratalet.

Så vad skrattade min farmorsfar åt, när han stod på ett tak tillsammans med sina plåtslagarbröder på 1910-talet? Vad fnissade mormor och de andra flickorna i Finspång åt på tjugotalet? Jag vet inte. Kanske var morfars humor på militärförläggningen 1920 av precis samma slag som hans barnbarnsbarns år 2008.

Det här handlar om då och nu.

Som skönlitterär författare har man en underbar nödlösning, som alltid fungerar. Jag har ingen aning om vilka vitsar dagens sextioåringar drog på skolgården, men jag kan göra som de fränaste naturforskarna och pröva giftet på mig själv. Skrattar jag åt samma saker nu, som när jag var yngre? Jag vet ju att jag som barn uppskattade serien ”Dennis” i Norrköpings Tidningar, trots att jag trettio år senare kände vämjelse så fort jag såg den i Upsala Nya Tidning. Men barn är inte som vuxna.

De skrattar åt tomaterna, ty (som Harriet Löwenhjelm så träffrikt formulerat det): ”Allting gammalt är så nytt / för en liten fattig glytt, / som kom i jåns till världen.” Numera finns det en övergångsgrupp, som kallas unga vuxna. De tycks vara sådär 15–25. Jag har därför läst om tre böcker, som jag tyckte var omåttligt roliga då, för att med analytisk skalpell

15

Provläsning

Pelle Sandstrak Pelle Sandstrak har bland annat arbetat som begravningsentreprenör och ståuppkomiker. Han har skrivit boken Mr Tourette och jag och reser idag världen runt med föredragsföreställningen med samma namn. Han skriver även dramatik och gav 1996 ut kortprosasamlingen Nu är nog det värsta över.

Pelle är ursprungligen från Nordnorge men bor numera i Skåne och Stockholm.

1 6­

Provläsning

Bensinmannen Av Pelle Sandstrak

D

et förväntade kan aldrig bli roligt. Riktigt roligt. Roligt på riktigt. En förutsägbar person kan aldrig överraska. Riktigt överraska. Överraska på riktigt. En förutsägbar person som försöker tänka att nu ska jag banne mig vara oförutsägbar blir bara ansträngd. Inte rolig.

Arranged comedy is dead comedy, som John Cleese förklarar det.

Om däremot det förväntade överraskar eller den förutsägbara personen blir oförutsägbar, uppstår den där ah nej-upplevelsen, som i sin tur skapar brutal situationskomik, som i sin tur skapar tidlösa komiska moment. I sådana situationer behövs inte ord. Orden måste i så fall fungera som pricken över i:et.

Den oväntade och oförutsägbara handlingen vänder upp och ner på det mesta, och i själva upp- och nerkänslan ligger det komiska.

I min egen vardag med Tourettes, där det oväntade explosiva är husguden och ticsen församlingen, måste jag hela tiden sträva efter att hålla tillbaka oförutsägbarheten. Alltså ett slags motsatt beteende. Jag har för mycket av det folk vill ha mycket av. Jag uppfattas som spontan när jag vill vara lugn och fin, för snackig när jag vill vara tyst, för rak när jag vill vara eftertänksam. När jag var yngre blev detta ett mini-helvete eftersom man aldrig var en del av Gruppen. Som vuxen inser man ju

17

Provläsning att Gruppen är död, alltså får man acceptera det oförutsägbara och njuta av den ofrivilliga komiken. Andras ofrivilliga komik. Ofta har jag upplevt situationer där mitt tourettande kunde ha räddat folk från traumatiska pinsamheter. För just pinsamheterna är något jag aldrig kan bry mig om eftersom de inte existerar. Kan man inte kontrollera impulsen blir man ju en vandrande pinsamhet. Så Det Pinsamma finns inte i min värld.

Ett slags klumpighet går ju ofta hand i hand med pinsamheten. Men klumpiga människor är rätt roliga personligheter eftersom de har vant sig vid oförutsägbara händelser. Kontrollerade människor är ofta inte lika roliga som personer. Däremot besitter de ofta de mest komiska begåvningar. De vet bara inte om det själva. För mig är kontrollerade människors missöden den bästa sortens ah nej-upplevelser. Nog mest för att jag inte känner igen mig själv och för att jag slås av att jag en gång ville känna igen mig själv i de kontrollerades beteenden.

Jag får aldrig nog av att titta på människor som förlorar kontrollen, något som ofta händer när de tror att de är ensamma och ingen annan ser dem, i enkla fysiska situationer som när de tappar något, snubblar, fumlar, sätter bilen i fel växel.

Det tog mig år att acceptera impulsens snällhet. Kanske är det därför jag känner en sådan sympati för kontrollerade människors brist på impulsivitet. Jag får ett slags vemod över mig när impulsiviteten knätacklar deras kontroll. En sorgsenhet uppstår. Kanske för att det återigen är flaggan Pinsamhet som hissas upp i flaggstången. Vad är vi rädda för? Egentligen.

Lika ofta som jag skrattar fastnar jag i ledsamhet över människans rädsla för att tappa kontrollen. Jag känner igen mig själv. Blir påmind om mig själv. Varje gång. Varje gång en ah nej-upplevelse.

Som mötet med Bensinmannen.

1 8­

Provläsning Jag sitter i min Chrysler och försöker ta en tupplur, en blund, en kvarts eftermiddagssiesta. Jag har kört rätt långt, ett slags nonstop Malmö– Nyköping E4-race. Efter gårdagskvällens föreställning i Malmö vill jag hem hem hem.

Så jag sitter i min Chrysler, på en parkeringsplats utanför en Shellmack i Nyköping och känner mig trött. Vägverkets informationstidning – som kommer ut ett par gånger om året, som innehåller exakt samma information ett par gånger om året – berättar i det senaste numret, som i det förra numret, att man ska dricka några slurkar kaffe innan man påbörjar sin tupplur. När man sedan vaknar är hjärnan överpigg och man är inte längre en trafikfara. Man har nu förvandlats från en trött trafikant till en pigg trafikant, hög på koffein. Koffeinet stimulerar endorfinerna som i sin tur tar dopaminet i handen, och tillsammans bildar de en allians kallad Pigghet. Så jag köper en kopp kaffe på denna Shell-mack någonstans utanför Nyköping, och jag dricker en slurk eller tre, och jag blundar. Och ingenting händer. Så jag tar en slurk till, och en till. Efter fem slurkar förväntar jag mig åtminstone en gäspning eller en suck, eller ett fallande ögonlock. Men icke, inga fallande lock.

Jag vill mest ge Vägverket en smock.

Jag lutar mig tillbaka i bilen och börjar i stället spana in bensinmacken, pumparna, bilarna, Gör Det Själv-hallen, Gör Det För Guds Skull Inte Själv-hallen och Jag Trodde Jag Kunde Göra Det Själv-hallen.

Jag tycker om att låta blicken vandra runt, låta intrycken komma, låta intrycken tyna bort. Jag dras till bensinmackar, de har blivit ett slags modern mötesplats, tvåtusentalets småstadstorg. Om man nu har bil.

Extra intressant är det att följa bilisten under tiden han tankar sin bil. Blicken, kroppens rörelser, mimiken, plastiken. Att tanka tar i genomsnitt 3,4 minuter, enligt Vägverkets informationstidning nummer ett eller annat. Jag tänker att någon alltså måste ha suttit som jag nu sitter och räknat ut detta. 3,4 minuter är genomsnittstiden för en genomsnittlig tankning på en svensk bensinmack, gärna utanför Nyköping.

19