Issuu on Google+


ORSON SCOTT CARD

ENDERS SPEL

översättning: börje crona

Modernista stockholm


1 TRE A »Jag har sett genom hans ögon, jag har lyssnat genom hans öron, och jag försäkrar att det är han. Eller åtminstone så nära vi kan komma.« »Det var vad du sa om brodern.« »Testerna visade att han var omöjlig. Av andra skäl. Det hade ingenting med hans förmåga att göra.« »Samma sak med systern. Och det finns tvivel angående honom. Han är alltför formbar. Alltför villig att böja sig för någon annans vilja.« »Inte om den andra personen är hans fiende.« »Vad innebär det för oss? Ska vi hela tiden omge honom med fiender?« »Om vi måste.« »Jag tyckte du sa att du gillar den här grabben.« »Får giftingarna tag i honom kommer jag att framstå som hans mest omtyckta morbror.« »Som du vill. Det är ju faktiskt vårt jobb att rädda världen. Ta honom.«

M o n i t o r d a m e n log mycket vänligt och rufsade honom i håret och sa: »Andrew, vid det här laget är du säkert dödstrött på att ha den där förfärliga monitorn. Jag har goda nyheter, vännen min. I dag blir du av med den. Vi tar helt enkelt bort den, och det kommer inte att göra det minsta ont.« Ender nickade. Att det inte skulle göra det minsta ont var förstås lögn. Men eftersom vuxna alltid påstod det när det skulle 7


göra ont, så kunde han betrakta påståendet som en korrekt spådom om framtiden. Ibland var lögner mer pålitliga än sanningen. »Så om du bara stiger fram hit, Andrew, och sätter dig på det här undersökningsbordet, så kommer doktorn snart och tittar på dig.« Monitorn borta. Ender försökte föreställa sig att den lilla apparaten inte längre satt fast i hans nacke. Jag kan ligga på rygg i sängen och inte känna något tryck där. Jag slipper känna hur den vibrerar och tar upp värme när jag duschar. Och Peter kommer inte att vara arg på mig längre. Jag visar honom att monitorn är borta, och då ser han att jag inte heller klarade det. Att jag bara kommer att vara en vanlig pojke nu. Som han. Då kommer det inte att vara så svårt. Då förlåter han att jag hade min monitor ett helt år längre än han. Vi kommer att bli… Inte vänner, förmodligen. Nej, Peter var alltför farlig. Peter blev så våldsam. Men bröder. Inte fiender, inte vänner, men bröder – med förmåga att bo under samma tak. Han kommer inte att avsky mig, han kommer bara att lämna mig ifred. Och när han vill leka giftingar och astronauter kanske jag inte behöver vara med, kanske jag bara kan sätta mig och läsa en bok. Men Ender visste redan när han tänkte det att Peter inte skulle lämna honom ifred. Det fanns något i Peters ögon då han var på sitt hemska humör, och varje gång Ender såg den blicken, den glimten, visste han att det enda Peter inte skulle göra var att lämna honom ifred. Jag övar på pianot, Ender. Kom hit och vänd notblad åt mig. Jaså, har monitorpojken inte tid att hjälpa sin bror? Är han för intelligent? Måste astronauten iväg och döda giftingar? Nej, nej, jag behöver inte din hjälp. Jag kan göra det själv, ditt lilla kräk, din lilla Trea. »Det här tar inte lång stund, Andrew«, sa doktorn. Ender nickade. »Den är konstruerad för att tas bort. Utan infektion, utan skador. Men det kommer att kittla lite, och somliga människor 8


påstår att de har en känsla av att något saknas. Du kommer att gå omkring och leta efter något, någonting du tycker du behöver, men du kan inte hitta det, och du kan inte komma ihåg vad det var. Därför berättar jag det för dig nu. Det är monitorn du letar efter, och den finns inte kvar. Efter några dagar kommer den känslan att försvinna.« Doktorn vred på något i Enders nacke. Plötsligt skar en smärta genom honom som en kniv från halsen till ljumskarna. Ender kände ryggen rycka till och kroppen häftigt böjas bakåt; hans huvud slog i bordet. Han kunde känna sina ben sparka, och hans händer kramade och vred varandra så hårt att de värkte. »Syster!« skrek doktorn. »Kom hit genast!« Sköterskan kom inspringande och flämtade till. »Vi måste få krampen att släppa. Hämta hit den med en gång! Vad väntar ni på?« Händer utväxlade något; Ender kunde inte se vad det var. Han vältrade åt ena sidan och föll från undersökningsbordet. »Ta emot honom!« ropade sköterskan. »Håll honom bara stadigt…« »Ni får hålla honom, doktorn, han är för stark för mig…« »Inte alltihop! Hans hjärta kommer att stanna…« Ender kände ett nålstick precis ovanför skjortkragen. Det brände, men i takt med att elden spreds inom honom släppte krampen i hans muskler. Nu kunde han gråta av rädsla och smärta. »Mår du bra, Andrew?« frågade sköterskan. Andrew kunde inte komma ihåg hur man formade ord. De lyfte upp honom på bordet. De tog pulsen på honom, gjorde annat, han förstod inte allt. Doktorn darrade, och hans röst var ostadig. »De låter den där saken sitta i en unge i tre år, så vad väntar de sig? Vi kunde ha stängt av honom, inser ni det? Vi kunde ha släckt hans hjärna för evigt.« »När slutar sprutan att verka?« frågade sköterskan. »Behåll honom här i minst en timme. Håll uppsikt över honom. Om han inte börjar tala inom femton minuter så kalla på mig. 9


Vi kunde stängt av honom för evigt. Jag har inte ens så mycket förstånd som en gifting.« Han kom tillbaka till fröken Pumphreys klass bara en kvart före ringningen. Han var fortfarande lite ostadig på fötterna. »Mår du bra, Andrew?« frågade fröken Pumphrey. Han nickade. »Mådde du illa?« Han skakade på huvudet. »Du ser inte riktigt kry ut.« »Jag mår bra.« »Det är bäst du sätter dig, Andrew.« Han började gå mot sin plats men stannade. Vad var det jag letade efter? Jag kan inte komma på vad jag letade efter. »Din plats är där borta«, sa fröken Pumphrey. Han satte sig, men det var något annat han behövde, något han tappat. Jag får försöka hitta det senare. »Din monitor«, viskade flickan bakom honom. Andrew ryckte på axlarna. »Hans monitor«, viskade hon till de andra. Andrew lyfte handen och kände på nacken. Där fanns ett plåster. Den var borta. Han var precis som alla andra nu. »Blev du spolad, Andy?« frågade en pojke som satt på andra sidan gången och bakom honom. Kan inte komma på vad han heter. Peter. Nej, det var någon annan. »Tyst, Stilson«, sa fröken Pumphrey. Stilson hånlog. Fröken Pumphrey talade om multiplikation. Ender klottrade på sin skiva, ritade kartor över bergstäckta öar och lät sedan skivan visa dem i tre dimensioner ur varje vinkel. Lärarinnan skulle förstås märka att han inte följde med, men hon skulle inte störa honom. Han kunde alltid svaret, även när hon trodde att han inte lyssnade. I hörnet av hans skiva dök ett ord upp och började vandra längs skivans ytterkant. Det var upp och ned och baklänges först, 10


men Ender visste vad det stod långt innan ordet nådde längst ner på skivan och blev rättvänt. Tr ea Ender log. Det var han som hade räknat ut hur man kunde sända meddelanden och få dem att vandra – även när hans okände fiende gav honom öknamn var metoden att överlämna det en hyllning till honom. Det var inte hans fel att han var en Trea. Det var makthavarnas idé, de hade gett sitt samtycke till det – hur skulle annars en Trea som Ender kommit in på skolan? Och nu var monitorn borta. Experimentet vid namn Andrew Wiggin hade misslyckats till slut. Om de kunnat var han säker på att de helst skulle upphävt det godkännande som låtit honom bli född. Experimentet fungerade inte, så det är lika bra att utplåna det. Ringklockan gav besked om att skoldagen var slut. Alla stängde av sin skiva eller skrev snabbt in påminnelser till sig själva. Några överförde lektioner eller fakta till sina datorer hemma. Ett fåtal samlades vid skrivaren medan något de ville visa blev utskrivet. Ender spred ut sina fingrar över tangentbordet i barnformat nära skolskivans kant och undrade hur det kunde vara att ha lika stora händer som en vuxen. De måste kännas stora och klumpiga, med tjocka och oviga fingrar och köttiga handflator. De hade förstås större tangentbord – men hur förmådde deras tjocka fingrar rita en tunn linje, så som Ender kunde? En smal linje som var så exakt att han kunde dra den i spiral sjuttionio gånger från mitten av skrivskivan till kanten, utan att strecken någonsin nuddade varandra eller korsades. Det gav honom något att syssla med, medan lärarinnan malde på om multiplikation. Multiplikation! Valentine hade lärt honom multiplikation när han var tre. »Mår du bra, Andrew?« »Ja, fröken.« »Du kommer att missa bussen.« Ender nickade och reste sig. De andra barnen var borta. Men 11


de skulle vänta på honom, de elaka bland dem. Monitorn satt inte längre i nacken på honom för att höra vad han hörde och se vad han såg. De kunde säga vad de ville. De kunde rentav slå honom nu – ingen kunde se dem längre, så ingen skulle komma till Enders undsättning. Det fanns fördelar med monitorn, och han skulle sakna dem. Det var Stilson, förstås. Han var inte större än de flesta andra barnen, men han var större än Ender. Och han hade några andra med sig. Det hade han alltid. »Hallå där, Trea.« Svara inte. Finns ingenting att säga. »Hör upp, Trea, vi talar med dig. Du, Trea, din giftingälskare, det är dig vi menar.« Kan inte komma på något att svara. Vad jag än säger gör det värre. Därför är det bäst att inte säga något alls. »Du, din snea Trea, du blev spolad, va? Du trodde du var bättre än vi, men du miste din maskin, ditt svin. Du har ett plåster i nacken.« »Tänker ni släppa fram mig?« frågade Ender. »Tänker vi släppa fram honom? Ska vi släppa fram honom?« Alla skrattade. »Visst ska vi släppa fram dig. Först släpper vi fram din arm och sedan din rumpa, och sedan kanske en bit av ditt knä.« De andra stämde in nu. »Du miste din maskin, ditt svin. Du miste din maskin, ditt svin.« Stilson började knuffa honom med ena handen; sedan var det någon bakom honom som knuffade honom mot Stilson. »Hej och hå, låt gungan gå«, sa någon. »Tennis!« »Pingpong!« Det här kunde inte få ett lyckligt slut. Därför bestämde sig Ender för att helst inte bli den olyckligaste då slutet kom. Nästa gång Stilsons arm sköt fram för att knuffa honom grep Ender efter den. Han missade. 12


»Jaså, du vill slåss? Vill du slåss med mig, Trea?« De som stod bakom Ender grep tag i honom för att hålla fast honom. Ender kände ingen lust att skratta, men han skrattade ändå. »Menar ni att ni måste vara så många för att slåss med en enda Trea?« »Vi är människor, inte Treor, apansikte. Du är ungefär lika stark som en brakskit!« Men de släppte honom. Och så snart de gjort det sparkade Ender till, högt och hårt, och träffade Stilson mitt i bröstet. Stilson föll. Det tog Ender med överraskning – han hade inte räknat med att få omkull den andre med en spark. Det hade inte gått upp för honom att Stilson inte tog ett slagsmål som det här på allvar, att denne inte varit förberedd på ett verkligt desperat angrepp. De andra backade undan, och Stilson låg orörlig. De undrade alla om han var död. Ender å sin sida försökte fundera ut ett sätt att avvärja en hämndaktion. Att hindra dem från att gemensamt överfalla honom i morgon. Jag måste vinna det här nu, en gång för alla, annars måste jag slåss varenda dag, och det kommer att bli värre och värre. Trots att han bara var sex kunde Ender de oskrivna reglerna för manlig tvekamp. Det var förbjudet att slå en motståndare som låg hjälplös på marken, bara ett djur skulle göra det. Så Ender gick fram till Stilsons orörliga kropp och sparkade honom igen, hårt, i revbenen. Stilson stönade och rullade bort från honom. Ender gick runt honom och sparkade honom på nytt, i underlivet. Stilson kunde inte ge ett ljud ifrån sig; han bara vek sig dubbel, och tårar strömmade ur ögonen på honom. Sedan såg Ender kallt på dem. »Ni kanske har planer på att gadda ihop er mot mig. Ni skulle antagligen kunna klå upp mig ganska ordentligt. Men kom då ihåg vad jag gör med folk som försöker skada mig. Från den dagen börjar ni undra när jag kommer att hitta er en och en, hur illa det skulle gå då.« Han sparkade Stilson i ansiktet. Blod från dennes näsa stänkte mot marken. 13


»Det skulle inte bli så här illa«, sa Ender. »Det skulle bli värre.« Han vände sig om och gick därifrån. Ingen följde efter honom. Han kom runt ett hörn i korridoren mot busshållplatsen. Bakom sig kunde han höra pojkarna säga: »Herre jösses! Titta på honom. Det är slut med honom.« Ender lutade sitt huvud mot korridorens vägg och grät tills bussen kom. Jag är precis som Peter. Ta bara bort min monitor, så är jag precis som Peter.


2 PE TER »Tja, då är den borta. Hur går det för honom?« »Bor man i någon annans kropp några år, så vänjer man sig vid det. Ser jag hans ansikte nu kan jag inte berätta vad som pågår. Jag är inte van att se hans ansiktsuttryck. Jag är van att känna det.« »Krångla inte, vi pratar inte om psykoanalys nu. Vi är soldater, inte häxdoktorer. Du har just sett honom slå musten ur ledaren för ett ligistgäng.« »Han var grundlig. Han inte bara besegrade honom, han besegrade honom fullständigt. Som Mazer Rackham vid …« »Låt mig slippa resten. Enligt kommitténs bedömning har han alltså bestått provet.« »Nästan. Låt oss se vad han gör med sin bror, nu när monitorn är borta.« »Sin bror? Är du inte rädd för vad brodern kommer att göra med honom?« »Det var du själv som påpekade att detta inte är riskfritt.« »Jag tittade på några av de gamla inspelningarna. Jag kan inte rå för det. Jag tycker om grabben. Jag tror vi håller på att förstöra honom.« »Naturligtvis gör vi det. Det är vårt jobb. Vi är den elaka häxan. Vi lovar dem pepparkakor, men vi äter de små kräken levande.«

» J a g är ledsen, Ender«, viskade Valentine. Hon tittade på plåstret i hans nacke. 15


Ender rörde vid väggen, och dörren stängdes bakom honom. »Det spelar ingen roll. Jag är glad att den är borta.« »Vad är borta?« Peter kom ut i tamburen med munnen full av bröd och jordnötssmör. Ender såg inte Peter som den vackra, tioåriga pojke de vuxna såg, med mörkt, tjockt, vågigt hår och ett ansikte som kunde ha tillhört Alexander den Store. Ender såg på Peter endast för att upptäcka vrede eller leda, de farliga sinnesstämningar som nästan alltid ledde till smärta. Nu när Peter upptäckte plåstret i hans nacke dök den illavarslande glimten av vrede upp. Valentine märkte den också. »Nu är han som vi«, sa hon och försökte blidka honom innan han hann gå till aktion. Men Peter lät sig inte blidkas. »Som vi? Han får behålla sin förbannade manick tills han är sex år gammal. När miste du din? Du var tre. Jag blev av med min innan jag var fem. Han klarade det nästan, det lilla svinet, den lilla giftingen.« Det gör inget, tänkte Ender. Prata på bara, Peter. Prat är fint. »Men nu vakar inte dina skyddsänglar över dig längre«, sa Peter. »Nu kontrollerar de inte om du känner smärta eller hör vad jag säger eller ser vad jag gör med dig. Vad säger du om det? Vad sägs?« Ender ryckte på axlarna. Plötsligt log Peter och slog ihop händerna i en parodi på gott humör. »Låt oss leka giftingar och astronauter«, sa han. »Var är mamma?« frågade Valentine. »Ute«, sa Peter. »Det är jag som bestämmer.« »Jag tror jag ropar på pappa.« »Ropa du«, sa Peter. »Du vet att han aldrig är inne.« »Jag är med och leker«, sa Ender. »Du får vara gifting«, sa Peter. »Låt honom vara astronauten för en gångs skull«, föreslog Valentine. »Håll ditt feta nylle borta från det här, tjockskalle«, sa Peter. »Följ med en trappa upp och välj dina vapen.« 16


Det skulle inte bli en trevlig lek, visste Ender. Det var inte fråga om att vinna. Då barnen lekte i korridorerna, hela arméer av dem, vann giftingarna aldrig, och ibland blev leken otäck. Men här i deras våning skulle leken vara otäck från början, och giftingen kunde inte bli tom och sluta, på det sätt som giftingar gjorde i de riktiga krigen. Giftingen var med tills astronauten bestämde att leken var över. Peter öppnade sin nedersta byrålåda och tog fram giftingmasken. Mamma hade blivit upprörd när Peter köpt den, men pappa påpekade att kriget inte skulle försvinna bara för att man förbjöd giftingmasker och inte lät sina ungar leka med leksakslaserpistoler. Bättre att låta dem leka sina krigslekar och därmed ge dem en större chans att överleva när giftingarna återvände. Om jag överlever lekarna, tänkte Ender. Han tog på sig masken. Den slöt sig om honom som om en hand pressats hårt mot hans ansikte. Men det är inte så här det känns att vara gifting, tänkte Ender. De bär inte det här ansiktet som en mask, det är deras ansikte. Hur gör de på sina egna planeter? Sätter de på sig människoansikten och leker? Och vad kallar de oss? Slemmisar, för att vi är så mjuka och oljiga jämfört med dem? »Nu kommer jag och tar dig, slemmis«, sa Ender. Han kunde knappt se Peter genom ögonhålen. Peter log mot honom. »Sa du slemmis? Vänta bara, giftingpifting. Snart går ditt ansikte sönder.« Ender kunde inte se slaget komma, bara att Peter ändrade ställning; masken skar av hans synfält åt sidorna. Plötsligt kom smärtan och dunsen från ett slag mot vänstra sidan av huvudet; han förlorade balansen och föll åt andra hållet. »Du ser visst inte särskilt bra, gifting?« sa Peter. Ender började ta av sig masken. Peter satte en tå mot Enders skrev. »Ta inte bort masken«, sa han. Ender drog ner masken i rätt läge och tog bort händerna. Peter tryckte på med foten. Smärta genomborrade Ender; han vek sig dubbel. 17


»Ligg raklång, gifting. Vi ska obducera dig, gifting. Äntligen har vi fångat en av er levande, och nu ska vi se hur du fungerar.« »Peter, sluta«, sa Ender. »Peter, sluta. Mycket bra. Ni giftingar kan alltså gissa vad vi heter. Ni kan låta som ömtåliga, söta små barn, så vi ska tycka om er och vara snälla mot er. Men det hjälper inte. Jag kan se vad du verkligen är. Det var meningen att du skulle bli en människa, lilla Trea, men i verkligheten är du en gifting, och nu syns det.« Han lyfte bort foten, tog ett steg framåt och ställde sig sedan på knä mot Ender. Hans knä pressade mot Enders mage precis nedanför bröstkorgen. Han placerade mer och mer av sin vikt på Ender. Det blev svårt att andas. »Jag kunde döda dig så här«, viskade Peter. »Bara pressa och pressa tills du är död. Och jag kunde påstå att jag inte visste att jag gjorde illa dig, att vi bara lekte, och de skulle tro mig, och allting skulle vara fint. Och du skulle vara död. Allting skulle vara fint.« Ender kunde inte tala; luften tvingades ur hans lungor. Peter kunde mena allvar. Antagligen gjorde han det inte, men han kunde göra det. »Jag menar allvar«, sa Peter. »Vad du än tror, så gör jag det. De gav tillstånd för dig enbart för att jag var så lovande. Men jag höll inte måttet. Du klarade dig bättre. De tror du är bättre. Men jag vill inte ha en lillebror som är bättre, Ender. Jag vill inte ha en Trea.« »Jag kommer att skvallra«, sa Valentine. »Ingen skulle tro dig.« »Det gör de säkert.« »Då dör du också, rara lilla syster.« »Visst«, sa Valentine. »Det kommer de alldeles säkert att tro på. ›Jag visste inte att det skulle döda Andrew. Och när han var död visste jag inte att det skulle döda Valentine också‹…« Trycket lättade lite. »Sådär. Inte i dag. Men en vacker dag är ni två inte tillsammans. Och då inträffar en olycka.« 18


»Du bara pratar«, sa Valentine. »Du menar ingenting med det.« »Inte?« »Och vet du varför du inte menar det?« frågade Valentine. »Därför att du vill sitta i regeringen en dag. Du vill bli vald. Och de kommer inte att välja dig om dina motståndare kan påvisa att både din bror och din syster omkom i mystiska olyckshändelser då de var små. Speciellt tack vare brevet jag lagt i mitt hemliga fack, som kommer att öppnas i händelse av min död.« »Prata inte skit«, sa Peter. »Där står det: Jag dog inte en naturlig död. Peter dödade mig, och om han inte redan dödat Andrew kommer han snart att göra det. Det räcker inte för att få dig dömd. Men det är tillräckligt för att hindra dig från att någonsin bli vald.« »Du är hans monitor nu«, sa Peter. »Det är säkrast att du vakar över honom natt och dag. Det är säkrast att du finns där.« »Ender och jag är inte dumma. Vi klarade oss lika bra som du i alla tester. Bättre i en del av dem. Vi är samtliga så fantastiskt begåvade barn. Du är inte intelligentast, Peter, bara störst.« »Åh, det vet jag. Men det kommer en dag när du inte finns i närheten av honom, när du glömt. Och plötsligt minns du, och du rusar till honom, och där är han, utan att någonting alls har hänt. Och nästa gång är du inte lika orolig, så du kommer inte lika snabbt. Och varje gång upptäcker du att han inte alls varit i fara. Och du kommer att tro att jag glömt det. Trots att du minns att jag sa det här tror du att jag glömt det. Och åren går. Och sedan inträffar en förfärlig olyckshändelse, och jag hittar hans kropp, och jag kommer att gråta och gråta över honom, och du minns det här samtalet, Val, men du skäms över att minnas det, för du vet att jag förändrats, att det verkligen var en olyckshändelse, att det är grymt av dig att ens minnas vad jag sa i ett barnsligt gräl. Ändå kommer det att vara sant. Jag tänker spara det här, och han kommer att dö, och du gör ingenting åt det, inte ett dugg. Men du fortsätter att tro att jag bara är störst.« 19


»Det största rövhålet«, sa Valentine. Peter hoppade upp och grep efter henne. Hon dök undan. Ender drog av sig masken. Peter kastade sig raklång på sängen och började skratta. Högt, men med äkta glädje så att han fick tårar i ögonen. »Ni klantskallar är fantastiska, absolut de mest lättlurade på hela planeten.« »Nu tänker han påstå att det bara var ett skämt«, sa Valentine. »Inte ett skämt, ett spel. Jag kan få er båda att tro vad som helst. Jag kan få er att dansa som marionetter.« Med röst som imiterade ett monsters sa han: »Jag ska döda er och skära er i små bitar och spola ner er i avloppet.« Han skrattade åter. »De mest lättlurade på hela planeten.« Ender stod där och hörde honom skratta och tänkte på Stilson, tänkte på hur det känts då sparkarna träffade. Här fanns den som förtjänade dem. Här finns den som borde fått dem. Som om hon läst hans tankar viskade Valentine: »Nej, Ender.« Peter rullade plötsligt över på sidan, kom upp från sängen och ställde sig i försvarsposition. »Jodå, Ender«, sa han. »När du vill, Ender.« Ender lyfte sin högra fot och tog av skon. Han höll fram den. »Ser du det här? Det är blod, Peter.« »Oj. Oj, jag kommer att dö, jag kommer att dö. Endej tjampade ihjäl en lajv, och nu tänkej han döda mig.« Det gick inte att komma åt honom. Peter hade en mördares själ, och ingen visste det utom Valentine och Ender. Mamma kom hem och förebrådde Ender för förlusten av monitorn. Pappa kom hem och upprepade gång på gång att det var en så fantastisk överraskning, de fick så fantastiska barn att regeringen uppmanat dem att skaffa tre stycken, och nu när det kom till kritan ville inte regeringen ha ett enda av dem, så här satt de med alla tre, de hade fortfarande en Trea… tills Ender ville skrika åt honom: Jag vet att jag är en Trea, jag vet det, om du vill ger jag mig iväg så du inte behöver skämmas inför alla människor, jag beklagar att jag blev av med monitorn, och nu har 20


du tre ungar och ingen påvisbar förklaring, så otrevligt för dig, jag är ledsen ledsen ledsen. Han låg i sängen och stirrade upp i mörkret. Från britsen bredvid kunde han höra Peter rastlöst vrida och vända sig. Sedan reste sig brodern och gick ut ur rummet. Ender hörde toaletten spola, och sedan skymtade han Peters siluett i dörren. Han tror jag sover. Han tänker döda mig. Peter kom in i rummet, och mycket riktigt gick han inte till sin säng. I stället tog han plats vid Enders huvudgärd. Men han sträckte sig inte efter en kudde för att kväva Ender. Han hade inte något vapen. Han viskade: »Ender, jag är ledsen, jag är ledsen, jag vet hur det känns, jag är ledsen, jag är din bror, jag älskar dig.« En lång stund senare tillkännagav Peters jämna andetag att han sov. Ender drog bort plåstret från nacken. Och för andra gången det dygnet grät han.


3 GR AFF »Systern är vår svaga länk. Han älskar henne verkligen.« »Jag vet. Hon kan förstöra alltihop, från början. Han kommer inte att vilja lämna henne.« »Så vad tänker du göra?« »Jag tänker ljuga för honom.« »Och om det inte fungerar?« »Då berättar jag sanningen. Vi har tillstånd att göra det i en nödsituation. Vi kan inte förutse allt, vet du.«

E n d e r var inte särskilt hungrig vid frukostbordet. Han funderade hela tiden på hur det skulle bli i skolan. Att träffa Stilson efter gårdagens slagsmål. Vad Stilsons vänner skulle göra. Antagligen ingenting, men det kunde han inte vara säker på. Han ville inte gå dit. »Du äter ingenting, Andrew«, sa hans mamma. Peter kom in i rummet. »Godmorgon, Ender. Tack för att du lämnade din äckliga tvättlapp mitt på badrumsgolvet.« »Håll till godo«, mumlade Ender. »Andrew, du måste äta.« Ender höll fram sina handleder, en gest som betydde: Tja, du får väl mata mig intravenöst. »Mycket roligt«, sa mamma. »Jag försöker vara omtänksam, men det gör ingen skillnad för mina genier till barn.« »Det var enbart dina gener som gjorde oss till genier, mamma«, sa Peter. »Från pappa fick vi absolut ingenting.« »Jag hörde det där«, sa pappa utan att se upp från nyheterna som visades på bordet medan han åt. 22


»Det skulle varit bortkastat om du inte gjort det.« Bordet ringde. Någon stod utanför dörren. »Vem är det?« frågade mamma. Pappa tryckte på en tangent, och en man blev synlig på hans bildskärm. Han bar den enda militära uniform som numera hade någon betydelse, IF, Internationella flottan. »Jag trodde det var över«, sa pappa. Peter sa ingenting, hällde bara mjölk på sina flingor. Och Ender tänkte: Jag kanske inte behöver gå till skolan, när allt kommer omkring. Pappa kodade upp dörren och reste sig från bordet. »Jag ska höra vad det gäller«, sa han. »Sitt kvar och ät.« De satt kvar, men de åt inte. Strax efteråt kom pappa åter in i rummet och vinkade till sig mamma. »Nu sitter du på pottan«, sa Peter. »De har fått veta vad du gjorde med Stilson, och nu blir du skickad till en fångkoloni i asteroidbältet.« »Jag är bara sex, din idiot. Jag är minderårig.« »Du är nummer Tre, som ingen vill se. Du har inga rättigheter.« Valentine kom in, med håret i en sömnig gloria runt ansiktet. »Var är mamma och pappa? Jag är för sjuk för att gå till skolan.« »Jaså, ni har ett muntligt prov igen?« sa Peter. »Håll truten, Peter«, sa Valentine. »Du borde koppla av och njuta av det«, sa Peter. »Det kunde varit värre.« »Jag begriper inte hur.« »Det kunde vara ett stjärtligt prov.« »Ha, ha, ha«, sa Valentine. »Var är mamma och pappa?« »De pratar med en kille från IF.« Instinktivt sneglade hon på Ender. I åratal hade de ju faktiskt väntat på, att någon skulle komma och berätta att Ender klarat det, att Ender behövdes. »Det är riktigt, titta på honom«, sa Peter. »Men det kan gälla 23


mig, vet du. De kan ha insett att jag faktiskt är bäst.« Peters känslor var sårade, så därför var han odräglig som vanligt. Dörren öppnades. »Ender«, sa pappa, »det är bäst du kommer hit.« »Tyvärr, Peter«, retades Valentine. Ender följde med pappa ut i tamburen. Officeren från IF vände sig mot honom då de anlände, men han sträckte inte fram handen mot Ender. Mamma snurrade sin vigselring runt fingret. »Andrew«, sa hon, »jag trodde aldrig du var sådan att du gav dig in i slagsmål.« »Unge Stilson är på sjukhus«, sa pappa. »Du gick mycket illa åt honom. Med skon, Ender. Så bär man sig verkligen inte åt.« Ender skakade på huvudet. Han hade väntat att någon från skolan skulle komma och prata om Stilson, inte en officer från flottan. Det här var allvarligare än han trott. Och ändå kunde han inte komma på vad han borde ha gjort i stället. »Har du någon förklaring till ditt uppförande, unge man?« frågade officeren. Ender skakade åter på huvudet. Han visste inte vad han skulle säga, och han var rädd att avslöja sig och framstå som ett ännu värre monster än hans handlingar fick honom att likna. Jag får tåla det, vad straffet än blir, tänkte han. Låt oss få det överståndet. »Vi är villiga att ta hänsyn till förmildrande omständigheter«, sa officeren. »Men du måste inse att det inte ser bra ut. Att sparka honom i underlivet, att sparka upprepade gånger mot ansiktet och kroppen när han redan låg på marken… det verkar som om du faktiskt njöt av det.« »Det gjorde jag inte«, viskade Ender. »Varför gjorde du det då?« »Han hade sitt gäng med sig«, sa Ender. »Jaså? Ursäktar det något?« »Nej.« »Förklara då varför du fortsatte att sparka honom. Du hade redan vunnit.« 24


»Att få omkull honom vann det första slagsmålet. Jag ville vinna alla de följande också, då och där, så de skulle lämna mig ifred.« Ender kunde inte hjälpa det, han var alltför rädd, alltför skamsen över sina egna handlingar; fast han försökte låta bli grät han igen. Ender tyckte inte om att gråta och gjorde det sällan; nu, på mindre än ett dygn, hade han gjort det tre gånger. Och för varje gång kändes det värre. Att gråta inför mamma och pappa och den här militären, det var skamligt. »Ni tog bort monitorn«, sa Ender. »Jag var tvungen att klara mig själv, inte sant?« »Ender, du borde bett någon vuxen om hjälp«, började pappa. Men officeren gick fram till Ender och räckte honom handen. »Mitt namn är Graff, Ender. Överste Hyrum Graff. Jag är ledare för grundutbildningen vid Stridsskolan i Bältet. Jag har kommit för att erbjuda dig en plats i skolan.« Ändå. »Men monitorn…« »Den slutliga delen av ditt prov var vad som skulle hända om monitorn togs bort. Vi gör inte alltid på det sättet, men i ditt fall…« »Och jag klarade det?« Mamma trodde inte sina öron. »Genom att skicka pojken Stilson till sjukhus? Vad skulle ni gjort ifall Andrew dödat honom? Gett min son en medalj?« »Det är inte vad han gjorde, fru Wiggin. Det är varför.« Överste Graff räckte henne en mapp fylld av papper. »Här är rekvisitionerna. Ender har godkänts av IF:s intagningsnämnd. Ert medgivande har vi naturligtvis redan, skriftligt, från det ögonblick då graviditeten blev konstaterad, annars skulle han aldrig ha fötts. Från den stunden tillhörde han oss, om han kvalificerade sig.« Pappas röst var ostadig då han tog till orda. »Det är inte särskilt hänsynsfullt av er, att först låta oss tro att ni inte vill ha honom, och sedan ta honom ändå.« »Och det här låtsasförhöret om pojken Stilson«, sa mamma. »Det var inte något låtsasförhör, fru Wiggin. Innan vi visste vad Ender hade för motiv kunde vi inte vara säkra på att han inte var 25


likadan som… vi måste veta vilka skäl han hade. Eller åtminstone vilka skäl Ender trodde sig ha.« »Måste ni använda det där dumma öknamnet?« Mamma började gråta. »Jag beklagar, fru Wiggin. Men det är det namn han själv använder.« »Vad tänker ni göra, överste Graff ?« undrade pappa. »Gå ut genom dörren med honom nu?« »Det beror på«, sa Graff. »På vad?« »På om Ender själv vill komma.« Mammas gråt byttes mot bittert skratt. »Jaha, så det är faktiskt frivilligt i alla fall. Så näpet!« »Ni två gjorde ert val redan då Ender låg i moderlivet. Men Ender har inte gjort något val alls. Tvångsinkallade blir bra kanonmat, men som officerare behöver vi frivilliga.« »Officerare?« frågade Ender. Ljudet av hans röst fick föräldrarna att tystna. »Ja«, sa Graff. »Stridsskolans uppgift är att utbilda framtida stjärnskeppskaptener, eskaderledare och amiraler för rymdflottor.« »Låt oss vara uppriktiga nu!« sa pappa argt. »Hur många av pojkarna i Stridsskolan lyckas bli rymdskeppskaptener?« »Tyvärr, herr Wiggin, är den upplysningen hemligstämplad. Men jag kan avslöja, att ingen av våra pojkar som klarat av det första året någonsin misslyckats att få sin officersutnämning. Och ingen har tjänstgjort på lägre post än som befälhavare för en interplanetarisk farkost. Även inom försvarsstyrkorna i vårt eget solsystem finns ära att vinna.« »Hur många klarar första året?« frågade Ender. »Alla som själva vill«, sa Graff. Ender var nära att säga: Jag vill. Men han höll tand för tunga. Det skulle hålla honom borta från skolan, men det var bara dumheter, det problemet skulle vara försvunnet om några dagar. Det skulle hålla honom borta från Peter – det var viktigare, det 26


kunde vara en fråga om att överleva. Men att lämna mamma och pappa och, framför allt, att lämna Valentine. Och bli soldat. Ender tyckte inte om att slåss. Han gillade inte Peters sort, den starke mot den svage, och han gillade inte heller sin egen sort, den kloke mot den dumme. »Jag tror«, sa Graff, »att Ender och jag behöver ett samtal på tu man hand.« »Nej«, sa pappa. »Jag tar honom inte utan att ni får träffa honom igen«, sa Graff. »Och ni kan faktiskt inte hindra mig.« Pappa blängde på Graff i ytterligare några sekunder och lämnade sedan tamburen. Mamma gav sig tid att krama Enders hand. Hon stängde dörren bakom sig när hon gick. »Ender«, sa Graff, »om du följer med mig kommer du inte tillbaka på länge. Det förekommer inga ferier vid Stridsskolan. Inga besökare heller. En fullständig utbildning pågår tills du fyller sexton… du får din första permission, under vissa omständigheter, när du blir tolv. Tro mig, Ender, människor förändras på sex år, på tio år. Din syster Valentine är en vuxen kvinna när du ser henne igen, om du följer med mig. Ni har hunnit bli främlingar för varandra. Du kommer fortfarande att älska henne, Ender, men du kommer inte att känna henne. Du märker att jag inte försöker låtsas som om det vore lätt.« »Mamma och pappa?« »Jag känner dig, Ender. Jag har sett inspelningarna från monitorn. Du kommer inte att sakna din mamma och pappa, inte särskilt mycket, inte särskilt länge. Och de kommer inte heller att sakna dig särskilt länge.« Tårar trängde fram i Enders ögon, trots att han inte ville det. Han vände bort ansiktet men vägrade att torka bort dem. »Visst älskar de dig, Ender. Men du måste begripa vad ditt liv har kostat dem. De föddes religiösa, ser du. Din far döptes till John Paul Wieczorek. Katolik. Den sjunde av nio syskon.« Nio barn. Det var otänkbart. Kriminellt. 27


9789174992915