Issuu on Google+

Just då brakade det till och Goliat landade med buller och bång mitt i rummet. ”Ticktack har sänt mig”, sa han flämtande. ”Varför det?” undrade Gorun. ”Vi har inga problem här just nu.” Det var inte första gången Goliat besökte Alfredsborg. Han hade tidigare hjälpt gossekungen ur en besvärlig knipa. ”Ticktack sa något om en lös tand”, fortsatte Goliat. ”Va? Har han sänt dig och din magiska yxa hit för en tands skull? Han måste ha blivit galen. Sa han något mer?” undrade Gorun. ”Ja. Att bara jag kunde förhindra det allra värsta.”


Gorun drog i sitt långa, grå pipskägg och funderade. ”Tidens tand!” utropade han plötsligt och sträckte sig efter en stor bok. ”Det är en otäck figur. Han kallas också Tidgor och har i många år hållits fången i en sten. Men nu måste han på något sätt ha sluppit lös. Han kommer att försöka ta sig in i slottet för att störta gossekungen. Det ska stå här i boken hur man gör för att fånga Tidgor …” Gorun läste och förde fingret över boksidan. ”Enda sättet är att tre gånger doppa hans sten i ungdomens källa”, sa han. ”Men var finns den där stenen?” undrade Goliat. ”Jag vet inte, men vi ska nog lura honom. Följ mig, pojkar. Vi sover i det hemliga rummet i natt.”


Den kvällen smög en svartklädd man genom Alfredsborgs smala gränder. Han stannade till vid en dörr, såg sig hastigt om och knackade på. ”Vem är det som stör så här sent?” hördes inifrån. ”Mitt namn är Junker”, svarade mannen. ”Jag har hört att ni köper ädelstenar.”


Dörren gled upp och Junker slank in. Gubben som hade öppnat sköt in en korg med stora äpplen under bordet. ”Kunglig frukt som ska levereras till hovet i morgon”, sa han och fortsatte: ”Seså, visa vad du har.” Junker lade upp en stor sten på bordet. ”Bara en gråsten?!” skrek gubben.


9789174015447