ATT VÄNT PÅ BESKE A D Sascha Granberg & Emiliano Strauss VILJA
Titel: Att vänta på besked Författare: © 2014 Sascha Granberg, Emiliano Strauss Omslagsfoto: Sascha Granberg, Emiliano Strauss Foto: Sascha Granberg, Emiliano Strauss Omslag och layout: Victoria Widmark Första upplagan 2014 Sidantal: 84 Lättlästnivå: 4 av 4 (X-Large) Lix: 22 ISBN: 978-91-7567-111-6 Vilja förlag – en del av Nypon förlag AB info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se www.facebook.com/viljaforlag Det finns gratis arbetsmaterial alla titlar på vår hemsida www.viljaforlag.se
sascha granberg & emiliano strauss
ATT VÄNTA PÅ BESKED
Vilja förlag
Förord Den här berättelsen ska leda till samtal. Och diskussion. Den är inte en beskrivning av verkligheten. Eller hur det alltid går till. Berättelsen om Amala ska spegla hur det kan gå till. Syftet med boken är att förklara vad Arbetsförmedlingen är och gör. Den ska visa hur etableringssplanen är tänkt att fungera. Men etableringsplanen är ett nytt projekt. Och hjälpen man som nyanländ flykting får kan skilja sig från kommun till kommun.
2
Det går sällan så snabbt och enkelt för nyanlända att komma till jobb som det gör för Amala. Därför är det viktigt att du som läsare är kritisk mot bilden som ges i boken. När boken skrevs fick nio av tio flyktingar från Syrien bara stanna i tre år. Deras uppehållstillstånd var tidsbegränsade. Så såg det ut i mer än ett år. Migrationsverket har nu ändrat på detta. Alltfler syriska flyktingar får permanent uppehållstillstånd. Detta betyder att nysvenska syrier kan återförenas med familj som inte kunde följa med. Innan ändringen var detta inte möjligt. Sascha Granberg & Emiliano Strauss Stockholm 2014
3
Inledning Jag glömmer aldrig vad som hände efter mitt första möte på Arbetsförmedlingen. Vi fick ett telefonsamtal på kvällen. Mitt liv hade stått stilla fram tills den dagen. När kriget i Syrien började var det som att någon tryckte på paus på fjärrkontrollen. Men telefonsamtalet förändrade mig. Det fick mig att göra ett val.
4
Farv채l Aleppo!
Vi lämnade vårt gamla liv bakom oss i Aleppo. Mamma, pappa och jag. Hela familjen. Pappa jobbade som lärare. Mamma jobbade extra i en väninnas affär. På fritiden skrev hon noveller. Jag hade nyss läst klart till ekonom vid Aleppos universitet. Jag fick toppbetyg. Jag höll på att söka jobb på olika banker i staden. Två av dem ville intervjua mig. Jag var så lycklig. En dag kom pappa hem tidigt från jobbet. Han var röd i hela ansiktet och andades tungt. Svetten rann från hans panna. Det var dagen innan min första intervju.
7
– Rebellerna har attackerat en polisstation! Kriget har kommit till Aleppo. Armén kommer att attackera Salahuddin, sa han. Salahuddin var området där vi bodde. Pappa visste att många rebeller gömde sig där. – Vi måste packa! Ta bara med det viktigaste. I kväll åker vi till din moster i Turkiet, fortsatte han. Min moster bodde sedan många år i den turkiska staden Kilis. – Hur länge ska vi vara borta, abi? frågade jag. – Sluta fråga, Amala! Börja packa och hjälp sedan din mamma, svarade han. Jag sprang in på mitt rum. Där packade jag ihop det viktigaste i min resväska. Pengar, pass, id-kort, examensbevis, smycken och mina snyggaste kläder. Sist av allt tog jag fram mitt fotoalbum. Innan jag lade ner albumet i väskan satte jag mig på sängen och började bläddra.
8
I början av albumet fanns det bilder från min tid i skolan. Bilder på mina gamla klasskamrater. Flera av dem var fortfarande mina vänner. Vi brukade fika och gå ut och dansa på helgerna. Jag visste att jag skulle sakna dem. Det fanns också några bilder på mig och Hassan. Hassan var min ex-pojkvän. Honom skulle jag inte sakna. I slutet av albumet fanns det bilder från en resa vi gjorde under utbildningen. Det var då vi besökte syriska centralbanken i Damaskus. En lärare hade tagit en bild på hela klassen. Vi stod framför den stora fontänen utanför banken. Vi såg alla så glada ut. Hoppfulla. Jag kände hur mina ögon fylldes av tårar. En droppe föll från min näsa och träffade bilden. Sedan släppte jag albumet på golvet och började gråta. Jag vet inte hur länge jag grät. Det kändes som en evighet.
9
När jag kom ut i köket igen stod mamma och lade kibbehbullar i en plastpåse. – Vad kommer att hända med oss i Kilis, omi? frågade jag henne. – Hjälp mig och sluta fråga. Samla ihop vattenflaskorna och packa ner påsarna med bullar, svarade hon. Jag gjorde som hon sa. Efter ett tag körde pappa fram sin rostiga vita Nissan. Han parkerade den utanför huset och började tuta. – Kom nu! Det är dags, skrek han. Vi fyllde bilen med vår packning. Låste huset och körde iväg. I utkanten av Aleppo vände jag mig om. Genom bilrutan såg jag att det låg ett moln av rök över staden. Jag tänkte att det var mitt liv som brann upp. Mina intervjuer, mina vänner, mitt hem. Det som tagit mig 23 år att bygga upp var plötsligt borta. Det kändes som att mitt liv stannade upp just då. Som om någon hade tryckt på paus på fjärrkontrollen. 10
Vi bodde hos min moster i sex månader. Men i Turkiet fanns det ingen framtid för oss. Därför bestämde pappa att vi skulle ta oss till Sverige. Han hade hört att syrier fick stanna där. – Vi köper flygbiljetter för våra sparade pengar. Svenskarna kommer att hjälpa oss, sa han. Det gick några veckor. Sedan hade pappa fixat det som behövdes för att vi skulle kunna ta oss till Sverige. Det var skönt. Jag ville komma bort från Kilis. Jag ville att livet skulle sluta att vara på paus. Det gjorde att jag sov dåligt om nätterna. Jag drömde ofta om att vi kom tillbaka till Aleppo. Och när vi kom fram möttes vi alltid av samma syn. Vårt hus som stod i lågor.
11