9789174637779

Gustav Stolpe

Gustav Stolpe

Det handlar om segelbåtar, bulkfartyg, paragrafare, kopraskonare, fiskebåtar, korvetter, utriggarkanoter, gummibåtar och kajukor. Det handlar om resor över stora hav. Möten med elementen. Möten med människor. Kvinnor. Drömmar.

Hårt arbete och lättja. Hamnar, öar, fjärran länder. Skymtar av paradiset. En värld utan gränser. En värld som försvann. Fragment ur mitt liv.

Hur man åker jorden runt i en ketch av trä, båten hade dessutom ingen motor.

Rutten tog 8 år och utfördes mellan åren 1976-1984..

Destination öppet hav

Destination öppet hav

Gustav Stolpe Sjökapten i svenska handelsflottan. Mönstrade av 1976 från Casiopeia N&T för att resa jorden runt det tog 8 år i en ketch av tträ och utan motor.

Jorden runt på åtta år

www.bod.se

DESTINATION ÖPPET HAV

G. S. STOLPE

Kapitel

Sida

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23

Taboga – Las Perlas Cocos Island Islas Marquesas Tahiti Cook Islands Suvarov Fiji Australien Papua Nya Guinea Nord Papua Nya Guinea Syd Darwin Broome Mauritius Sydafrika Brasilien Barbados – San Vincent Panama Costa Rica Sverige Panama – Nicaragua Pleasure Koster Karma

Sidor Stycken Rader Ord Tecken Tecken inkl. blanks Times New Roman 12

255 1380 12080 133111 675177 809189

3 15 23 36 45 57 63 69 78 104 125 130 133 143 161 173 176 183 191 194 200 216 239

2 Det handlar om segelbåtar, bulkfartyg, paragrafare, kopraskonare, fiskebåtar, korvetter, utriggarkanoter, gummibåtar och kajukor. Det handlar om resor över stora hav. Möten med elementen. Möten med människor.

Kvinnor. Drömmar. Hårt arbete och lättja. Hamnar, öar, fjärran länder.

Skymtar av paradiset. En värld utan gränser. En värld som försvann.

Fragment ur mitt liv.

© 2015 Gustav Stolpe Förlag och tryck: BoD ISBN: 978-91-7463-777-9

3 TABOGA – LAS PERLAS. Den gamla segelbåten låg hårt på grund och stötte ideligen bordläggningen mot korallen i takt med de inkommande dyningarna. Kölen hade plöjt upp en bred fåra i botten innan hon slutligen hade fastnat på ett stort korallhuvud. Tidvattnet var vid grundkänningen på utgående och hon blev ohjälpligt liggande med en omöjlig slagsida som tilltog alltmer tills hela styrbordssidan vilade mot bottnen.

Nu hade tidvattnet vänt och båten började resa sig igen. Sakta, sakta, lyfte sig bordläggningen från korallen och snart var bara kölen i kontakt med bottnen. En stor Genoa hade hissats för att få draghjälp av grundet. Donna stod lutad mot stormasten och vädjande intensivt till den; "Kom igen nu snälla Santa Maria, jag vet att du kan, vi skall klara det här tillsammans … nu försöker vi igen..." Hon var totalt absorberad i sin monolog med båten i sin desperata vilja att försöka hjälpa den av grundet.

Hon kramade masten, klappade den uppmuntrande och pratade hela tiden som till en kär gammal vän. Jovisst, de hade känt varandra länge men nu var Santa Maria i knipa och behövde all hjälp hon kunde få.

Hon tog också emot hjälpen, fick styrka och vatten under kölen, och snart var Santa Maria flott. Sakta gled hon över revet ut på fritt vatten. Donna lutade ryggen mot masten med ett lyckligt leende i sitt svettiga ansikte.

Alla segel hissades och kurs sattes mot lämplig vik för att inspektera eventuella skador på skrovet.

Så började en världsomsegling med Santa Maria, en gammal 42 fots ketch utan motor som jag några år tidigare köpt i Chile. Som besättning fanns en god vän och hans sambo, Jörgen och Gunilla. Och så Donna förstås. Donna som jag hade träffat på Taboga och som inte enbart berodde på slumpen. Året innan hade jag efter en strapatsrik seglats från Chile till Panama ankrat upp Santa Maria vid Taboga. Det är en liten ö strax utanför Panama City som med rätta kallas för "blommornas ö". Hela ön sprakar av färger från den tropiska blomsterprakten. Längs en lång vik ligger en liten by med vitkalkade hus, en kyrka och borgmästarbyggnaden där Mr Chu härskade.

Borgmästarämbetet har alltid behållits inom familjen, mest på grund av gammal sedvänja men också beroende på någon vänlig muta då och då. Det hade bestämts att inga bilar fick förekomma på ön, vilket var det enda populära beslutet som Mr Chu hade fattat. Vidare fanns det bl.a. en byfåne på ön, en tjuv, två poliser och ibland en och annan ambulerande hora.

Dessutom bodde där en Australiensare, Jeff, gift med en av öns skönheter.

Han hade hemliga planer att erövra borgmästarämbetet en dag men tillsvidare bedrev han en liten biljardverksamhet mitt emot Pizarros gamla hus. Den gamle conquistadoren, som egentligen var pirat, hade ju haft sitt högkvarter på ön då han inte var ute på sina eländiga plundringståg i Peru.

Andra personligheter inom piratskrået, Morgan och Drake till exempel, upptäckte också att Taboga var ett särdeles speciellt ställe. Det påstås att Captain Morgan vilade ut på Taboga i samband med sina ansträngningar att bränna ner och plundra det gamla Panama. Att det fortfarande fanns pirater i dessa farvatten, fortfarande med samma mål inför ögonen trots annorlunda metoder, skulle jag så småningom bli varse om.

4 I den flacka viken, som kantades av gyllenbruna sandstränder, låg segelbåtar och en del fiskebåtar. Med jämna mellanrum anlände stora tonfiskbåtar som lossade över sin last till förankrade frysfartyg.

På de gästande segelbåtarna pågick alltid ett eller annat party och det var på ett sådant jag blev bekant med Donna. Mina planer att förföra henne kom dock av sig då hon upplyste mig att hennes make stod vid min armbåge.

Men det hindrade inte att vi kom väl överens. Donna och jag tog varje tillfälle i akt att bekanta oss med varandra. Av naturlig anledning hade Donna blivit medlem i min lilla privata grupp som hade tagit till vana att spelade kort i djungeln under de svalkande skuggorna av mangoträden.

Medförande kortlek, ett lämpligt antal Romflaskor och rökverk spenderades eftermiddagarna åt enkel samkväm. De andra i gruppen bestod av Wendy, Greg och Original Bob. Alla var seglare och urusla kortspelare. Wendy var sjömansänka eftersom hennes man jobbade på en tunabåt. Hon bodde på sin lilla trimaran inom bekväm distans från Santa Maria och mina nattliga visiter. Greg ägde en gammal, vacker skonare som han tillsammans med familjen oavbrutet renoverade eller reparerade. Utom när han hjälpte Original Bob med diverse problem förstås. Bob var som alla andra från Canada och hade byggt en replika av Joshua Slokums ”Spray”. Den var trogen originalet in i minsta detalj, även färgen som användes var blandad på gammaldags vis. Det höll på att kosta den gamle sjöbjörnen livet när han en dag målade däck och överbyggnaden på båten. Greg hade funnit honom liggande på rygg på däck, kippande efter luft i de ohälsosamma ångorna.

Sedan ett sjukhusbesök hade konstaterat att han led av kronisk zinkförgiftning dalade hans entusiasm avsevärt för att underhålla, eller ens segla sin båt. Hellre satt han tillsammans med oss i bushen och berättade skrönor mellan kortgiven.

Donna som var nybörjare i gruppen satt alltid tillsammans med mig för att lära sig reglerna men i själva verket var det inte spänningen i spelet som förde oss tillsammans. Det var våra egna spänningar som förenade oss. Hon, en vacker, svarthårig amerikanska med tydliga indianska drag, full av liv och med huvudet på skaft. Donna som hade avbrutna universitetsstudier bakom sig och ett trasslig äktenskap med sig tycktes ha samma uppfattning om livet som jag själv. Någon lär ha sagt att jag var en tystlåten, skäggig, svensk sjöfarare som tillägnat sig viss segelvana. Dessutom delade jag Donnas åkomma, otillfredsställd upptäckarlusta. Vi hade definitivt någonting gemensamt men jag måste snart bryta upp från våra små lyckostunder i den tropiska vegetationen. Jag måste återvända till mitt ordinarie arbete. Inför uppbrottet viskade hon tyst i mitt öra: ”Var rädd om dina drömmar, min vän.” Ord som var vida mäktigare än vad jag då anade.

Jag hade förbrukat min semester från mitt egentliga jobb som överstyrman på en Panamax-bulker och nu var det dags att mönstra på i Panama-kanalen.

Jag hade kommit överens med rederiet att jag skulle jobba ett varv, d.v.s. en jordenruntresa, sedan mönstra av i Panama igen. Jeff hade lovat att ta hand om Santa Maria under tiden.

Under passagen genom Panama-kanalen blev jag underrättad om att vi skulle till Taboga för att läktra bunkers inför resan till Japan. ”Det var som attan”, tänkte jag, ”tillbaka till Taboga igen!”. Alla vänner från Taboga klättrade ombord på det stora bulkfartyget och fortsatte festandet som om

5 ingenting hade hänt. De anmärkte på min stela hållning och att det var första gången de såg mina fötter dolda i ett par skor. Skepparn smög i gångarna och harklade sig men till slut repade han mod och avhyste de långhåriga snedseglarna. När alla hade paddlat iväg i sina respektive småbåtar upptäckte jag att Donna låg och sov i min koj. I hast fick jag förklarat att vi strax skall avgå och, nej, hon kan inte få följa med på resan.

En kram, en kyss och sedan adjöss.

Så var resan anträdd, rutinerna började, sjövakter 4-8 morgon och kväll.

Enahanda göromål, drömmar. Men vad nu? Det kliade som bara den på benen. Och på baken. Jag kliade tillbaka men det blev etter värre. Det blev mycket lite sömn på den resan därför att kliande drev mig till vansinnets rand. Omedelbart vid ankomst till Mizushima och rödögd och förtvivlad sökte jag upp en läkare som sade att det var skabb jag led av. Han ordinerade en salva att rundsmörja mig med.

Då slog mig tanken att det var nog inte bara jag som gick omkring och kliade. De osynliga monstren kunde nämligen bara komma från en källa.

Från sjuksköterskorna jag hade plockat upp i Callao och som sedan seglat med mig upp till Panama!

De hade jobbat i Amazonas på ett biståndsprojekt och de var väl inte så överdrivet renliga av sig. När jag tänkte närmare efter såg jag bilden framför mig där flickorna satt på däck och plockade ohyra från varandras hår. Tack vare detta gick säkerligen ett okänt antal personer på Tabogas stränder som undrade varför det kliade så underligt.

Det var verkligen olidliga odjur som mycket riktigt överlevde den japanska smörjan som doktorn hade ordinerat. Resan gick vidare till Australien där vi lastade malm i ödebygden någonstans i norra territoriet. Ingen doktor fanns tillgänglig så jag fick försöka dras med krypen tills vi kom till Europa. Jag försökte distrahera mina tankar åt andra håll för att stå ut med klådan. Jag tänkte på seglingen med Santa Maria, på Donna. Jag drömde, fantiserade, analyserade, allt för att hålla tankarna borta från de där osynliga djävlarna.

Mina lår var helt sönderrivna och jag hade farhågor för mitt psykiska tillstånd.

I Holland fick jag dock en riktig dundersalva som sänkte kroppstemperaturen så kraftigt att jag trodde min sista stund var kommen.

Jag överlevde - men inte krypen! Även drömmarna om Donna överlevde och medan jag plåstrade om mina sargade lemmar undrade jag hur det gått för henne. Det lilla jag visste var att hon tillsammans med sin man hade bilat från Florida i en gammal folkvagnsbuss mot en något otydlig destination.

Till slut hade de stannat i Panama mycket tack vare att Pan-American highway slutar just där. Vägskyltarna upplyser emellertid stolt att highwayen fortsätter ostvart men vägen slutar tvärt efter några mil i ett stort träsk.

Vi lastade kol i Hampton Roads och var snart tillbaka i Panama-kanalen där jag mönstrade av.

Färjan till Taboga, som för övrigt en gång i tiden hade varit Al Capones lyxyacht på Stora Sjöarna, tog mig över till ön. Där guppade Santa Maria så stillsamt i viken. Då jag sedan klättrade ombord och tittade ner i salongen trodde jag knappt mina ögon. Där stod Donna och väntande med ett stort leende på läpparna. Ett härligt återseende och på något sätt kändes det helt riktigt att vi skulle träffas igen. Hon hade sålt sin folkvagnsbuss och

6 separerat från sin man, ett nödvändigt och befriande beslut. Hon kände sig fri och lika lycklig som jag.

I fortsättningen rustade vi upp Santa Maria. Vi bytte rigg, köpte nya segel, reparerade dåligt trävirke, anskaffade winschar och beslag, målade och fejade tills hon var sjöklar och beredd att möta vilken ocean som helst. Så småningom dök tanken upp att vi kanske skulle segla västerut, över Stilla Havet. Möjligen en jordenruntseglats. Santa Maria var en mycket sjövärdig båt, 42 fot lång, ketch, spetsgattad och byggd i trä i Valparaiso efter ritningar av Billy Atkins ”Ingrid”. Att den saknade motor bekymrade mig föga.

Plötsligt dök Captain Cosmo upp, direkt från yttre rymden. Han förgyllde därefter vår tillvaro med sin vishet och otroliga infall av utomjordiska dimensioner. En man med ett hjärta av guld, men som aldrig förlät de amerikanska myndigheterna sin påtvingade tjänstgöring i Vietnam. En tjänstgöring som belönat honom med en obotlig sjukdom och en knaper pension. Trots att han vidhöll sin seglats från yttre rymden ryktades det om att han börjat sin långa resa hemifrån Alaska med en långtradare som han lånat av det amerikanska försvaret.

Han ställde därefter in kompassriktningen mot syd efter en veritabel fantomkörning genom den amerikanska kontinenten stannade han i San Diego där han bytte in ekipaget mot en trimaran och en katt. Snabb i vändningarna ställde han ånyo in kursen mot syd.

En natt ankrade han strax invid Santa Maria och väckte oss med en försynt förfrågan om det möjligen finns något drickbart ombord. Vi ställde fram en Romflaska men han förklarade att hans båt var fullastad med sprit men han hade inte haft en vattendroppe att dricka på flera dagar. Vätskebalansen blev återställd men under nattens gång justerades den med andra droppar av ädlare karaktär i sällskap av Donna och mig.

Vi blev på så sätt goda vänner och satt ofta på Santa Marias däck och berättade skrönor. Vid ett sådant tillfälle blev vi bekanta med Reny. Vi observerade en man som var i färd med att paddla ut i viken. Han skulle leverera mjölk till en ensam båtkatt. Mellan benen hade han placerat en skål mjölk som skvimpade fram och tillbaka under den osäkra färden över vattnet. Att föraren av detta minimala flytetyg inte var någon expert kunde lätt konstateras. Den lilla enmans kajukan kom ända fram till segelbåten utan missöden. Den kapsejsade dock i samma ögonblick som mannen reste sig på skakiga ben och ställde mjölkskålen framför den jamande katten.

Captain Cosmo dök i och bärgade mjölkbudet som var helt förfärad och inte så lite skamsen. Med förenade krafter halades han ombord på Santa Maria.

Vi lugnade ner honom med hjälp av rejäla doser av rom. Senare blev vi upplysta om att han härstammade från en anrik panamansk familj med bland annat ett par presidenter i släkten. Han brukade under veckosluten pusta ut i sitt eget hus på Taboga och elaka rykten gjorde gällande att han spanade efter snygga killar.

Reny blev chockad vid sitt ofrivilliga bad och blev ännu mer konfunderad efter mötet med bl.a. resenärer från yttre rymden. Faktum var att han befann sig i ett ständigt chocktillstånd när han umgicks med oss. Mer förvirrad och förtjust för varje möte.

7 Santa Maria hade också blivit begåvad av en skeppskatt, det var Columbus som nu var ung och stark. Det var en avkomma från Captain Cosmos katt som han hade shanghajat i San Diego. Den hade sedan blivit på smällen av någon hankatt från Taboga. En egendomlig katt som alltid väckte uppmärksamhet, bl.a. på grund av en konstigt vinklad svans.

Hon blev Cosmos bästa vän, mycket tack vare en olycka som hände på seglatsen ner mot Panama. Redan innan olyckan tyckte katten och Cosmo ganska bra om varandra. De var ju ensamma på den lilla trimaranen och dagarna blev ibland långa och enahanda. Bägge tycktes uppskatta Cosmos monologer. Men en natt blåste det snabbt upp till kuling och spinnakern måste snabbt skiftas ut till en stormfock. Det stora seglet gick i däck utan problem och när Cosmo sedan vevade upp focken hörde han ett förfärande skri som tycktes komma upp ifrån masten. Ju mer han vevade ju högre blev skriet, nu ännu högre upp i masten. Snart förstod han att katten hade följt med fallet och upp längs förstaget. Han drog ner seglet och fann den stackars katten sittande fast med svansen i bajonettfattningen mellan segel och fall. I den tilltagande vinden fick han krånglat bort svansen ur fällan.

Katten var vettskrämd och hade säkert fruktansvärda plågor. Den rev och fräste, sprattlade som en furie när den skulle befrias, men med ett fast tag i nackskinnet slängde Cosmo slutligen ner katten i salongen. Nu följde en ganska påfrestande tid för de två varelserna. Cosmo tilläts inte närma sig katten för att lägga förband på den sargade och nu krökta svansen. Den hade faktiskt fått en knorr som en grissvans. I många dagar gick de om varandra med misstänksamma, vaksamma blickar. Maten som blev framställd rördes ej. Cosmo försökte lirka med det sargade djuret, småpratade, serverade läckra, färska små bläckfiskar som blåst ombord. Men ingen respons.

Katten hade Cosmo i sitt våld. Han fick kvalfulla ångest attacker, förebrådde sig själv till förbannelse, han slutade själv att äta. Allt var nu likgiltigt inför kattens fördömande av honom. Dock styrde han fortfarande båten åt rätt håll men han brydde sig mindre och mindre om navigeringen. Samma segel fick hänga kvar trots vindskifte, inga positioner bestämdes, ingen musik spelade på bandspelaren. Allt var apati och elände. Inte heller orkade han utstå kattens anklagande blickar så han stannade kvar i cockpiten, dag som natt. Offret med den krökta svansen förfogade fritt över båtens innandömen.

Dygn efter dygn tillbringade Cosmo under bar himmel, mer och mer tagen av påfrestningarna. Nu kände han ingen hunger längre, han var farligt nära kollaps.

Tydligen hade katten sett var som var å färde därför att slutligen hoppade hon upp i cockpit och började stryka sig mot Cosmos ben med ett lågt kurrande läte. Så sakta insåg Cosmo att katten ville röka fredspipa vilket kändes som en oerhörd lättnad. Småpratande med Curly, som nu hade fått sitt namn, rättade han till kursen och gick sedan ner i salongen för att laga till en gemensam festmåltid. Cosmo kände lycka och därefter hade de två varit oskiljaktiga.

Cosmo skänkte mig en nästan nyfödd unge av Curlys första kull, en randig liten sak som vi tog hand om på bästa sätt. Den fick alltid följa med oss vart än det bar. På så sätt blev den präglad till den grad att den till slut följde med oss i vattnet när vi badade. När den blev lite äldre lämnade vi honom iland när vi själva for ombord och efter mycket jamande kom den själv

8 snällt simmade ut till båten. Till att börja med var det problem att ta sig över relingen men till slut listade den ut att man kunde klättra upp för ankarkättingen. Den annonserade alltid med högljudda jamanden sin önskan att få åka iland med gummibåten därför på den tiden vägrade den att simma iland. Men att ta sig tillbaka till båten för egen maskin gick av någon anledning bra.

Innan Donna och jag realiserade våra planer på en längre seglats, seglade vi några månader runt den panamanska övärlden och lärde känna Las Perlas Arkipelagen ganska ingående.

De nattliga seglatserna till Perlas Islands och de okända vikarna där lokalbefolkningen nogsamt såg efter oss blev en del av vårt liv.

Fiskarbefolkningen lärde ut hur man undvek de osynliga reven, hur tidvattnet utnyttjades för att segla in i omöjliga passager och vid ett tillfälle delade de med sig det hemligaste av allt; var de rikaste musselbäddarna var belägna. De berömda felfria pärlorna hörde numera till undantagen men trots det upprätthölls arkipelagens namn, Las Perlas, av en handfull pärlfiskare. Öbefolkningen på Las Perlas är till övervägande del svart, vilket kan förvåna eftersom invånarna på Stilla Havskusten i övrigt bara består av mestiser eller indianer.

Leddie, vår trofaste vän på en av öarna, berättade en kväll då vi satt samlade runt brasan på stranden, att stranden vi satt på, plantagen han skötte om, fiskevattnen han fiskade i, hade så småningom blivit hans egendom på ett egendomligt sätt.

Hans förfäder hade importerats från Jamaica för att arbeta med byggandet av Panama-kanalen och den lilla procent som överlevde fick senare tillstånd att bosätta sig i landet. Det stora flertalet valde att söka sig till Atlantkusten men andra nappade på erbjudandet att bosätta sig på Las Perlas, som då var i det närmaste obebodda. Familjer bildades, boplatser befästes, små byar växte så sakta upp och snart insåg man att ingen ägde vare sig land eller hus.

De levde alltså på lånad mark och kanske på lånad tid. Slutligen fick öbefolkningen igenom ett lagförslag som tillerkände dem "the settlers rights", d.v.s. land och vatten som brukats och bebotts av en familj i en generation skulle bli garanterade äganderätten. Detta beslut stimulerade ett utökande av den brukade jorden på ett dramatiskt sätt. Mark som hittills stått orörd måste snabbt kontrolleras av en familj innan en annan hann före. Det förde med sig en veritabel kapplöpning för att markera reviret för respektive hushåll. De tålmodiga började med att slipa sin machete för att sedan gå lös på den nästan ogenomträngliga vegetationen med tanken att röja upp tillräckligt för att odla rotfrukter eller ris. Andra hade på vissa ställen funnit ett snabbväxande ogräs, marijuana, vilket var fröet till idén att bli plantageägare. Stora områden av djungeln brändes ned och den snabbväxande plantan planterades i prydliga rader. Denna metod att lägga under sig mark var snabb och effektiv och de relativt stora arealerna tillerkände dessa familjer med tiden ett visst anseende och stor respekt.

Leddie, som ärvt sin plantage av sin far, misströstade dock en aning därför att vissa byråkrater från fastlandet hade varit på besök och haft åsikter om plantagens storlek. Han hade blivit erbjuden ett omöjligt val; att bränna av halva plantagen eller att skaka galler ett tag. När han hade ledsagat de

9 svettiga byråkraterna ned till den ålderdomliga kanonbåten och sedan såg den avlägsna sig i ett väldigt rökmoln föddes idén till ett tjyv- och rackarspel som pågår än idag.

Vi som var samlade runt elden lyssnade uppmärksamt. Leddies berättelser började alltid med stor inlevelse och artisteri. Han mimade och gestikulerade, grymtade och svor, hoppade och for omkring som ett jehu för att i nästa sekund, nästan viskande och knästående, fortsätta sin föreställning. Då, när han fått oss trollbundna, reste han tvärt på sig och gick tillbaka till sitt hus under palmträden. Ingen fick höra slutet på Leddies historier. Mycket beroende på att det kanske var Leddie själv som var historien – framtiden skulle måhända berätta fortsättningen. Kanske skulle han då berätta en ännu mer laddad historia som skulle börja med just denna kväll, då vi suttit runt elden utanför ett oansenligt trähus på stranden på ön där många besynnerliga ting hade haft sin upprinnelse.

Leddie återvände från huset något senare med kokosnötter och papaya men han återvände inte till sin historia. Istället annonserade han att det var dags för sin engelska lektion. Han var mån om att slipa sina språkkunskaper när tillfälle gavs.

Hans bröder på Atlantkusten hade skapat ett eget språk som var en blandning mellan engelska, spanska, franska och lokala dialekter. Men de svarta som bosatte sig på Perlas-öarna adopterade så småningom spanskan som sitt språk. Andra världskriget förde med sig en del amerikanska soldater till öarna och därmed introducerades engelskan till viss del.

Eftersom Leddie inte bara var plantageägare utan också affärsman måste han ibland tala främmande språk för att uppnå bra resultat vid köpeförhandlingar med gringos.

Språklektionerna sköttes av Captain Cosmo eftersom han ansåg att Leddie under tiden lärde ut lika mycket spanska till honom.

Bägges språkkunskaper i respektive lingo var tämligen rudimentära men de lyckades ändå på ett underligt sätt göra sig förstådda genom Cosmos obegripliga spanska som Leddie svarade på en lika egendomlig engelska.

Leddies vik blev Donnas och min tillflykt. Endast båtar med lokalkännedom kunde ankra upp innanför förrädiska undervattensklippor och ett litet mini rev som effektivt spärrade inloppet för noviser. Med viken som bas utforskade vi så många öar vi kunde i arkipelagen men att lära känna alla var förstås en omöjlighet.

Det fanns dock en amerikan som påstod sig känna till arkipelagen som sin egen ficka. Han hade installerat sig i hjärtat av alla öar, trängt sig förbi alla rev och grynnor för att finna en perfekt plats för sin framtida marina. Med stor entusiasm kastade han sig in i projektet. Det pålades, byggdes bryggor och små cabanas vid stranden. Stor möda lades ned på det egna huset som också skulle hysa restaurangen. Tyvärr insåg han för sent det omöjliga i projektet. Knappast någon hittade dit och de som gjorde det strandade i regel på något undervattensrev. Sponsorpengar från ett bensinbolag torkade in och slutligen avstannade det hela till följd att lokalbefolkningen fick en utmärkt brygga att dingla med benen från. Amerikanaren hade förlorat sina besparingar men han hade fortfarande kvar sin stora vackra skonare och sitt magnifika hus på fastlandet.

10 En olycka kommer sällan ensam sägs det och det fick han bittert erfara när han en tid därefter bevittnade sin sköna båts undergång. En häftig storm hade slitit loss ankaret när han var upptagen med att leta efter frukt och kokosnötter på ön. Då han skyndade tillbaka till ankarplatsen blev han en vanmäktig åskådare till att båten förvandlades till spillror där den kastades av och an mot de sylvassa klipporna. Ön var obebodd men det fanns gott om frukt och rötter, även en del vilda getter som kunde fångas. Matfrågan var inget stort problem. Han underhöll en eld dag och natt för att tillkalla uppmärksamhet och på den fjärde dagen siktades en liten segelbåt som ankrade upp strax nedanför utsiktsposten. En landsman till honom rodde iland och skickade omgående en kula genom skallen på den nödställde.

"Räddaren" bor sedan dess i amerikanarens stora bekväma villa tillsammans med sin familj.

Vid karnevalstiden seglade vi tillbaka till Taboga där 100-tals båtar hade ankrat upp för att bli välsignad av den lokala prelaten. Han åkte runt med en staty av Santa Maria i en liten båt, läste en bön för varje farkost och bestänkte den med heligt vatten. Mötet mellan min egen båt, Santa Maria, och dess namne gick värdigt till och tillförsäkrade henne därefter säkra seglatser.

Vår gode vän Reny hade detta år blivit vald till karnevalens överhuvud och representerade därmed både kyrkan och ön. Det krävde naturligtvis hans närvaro vid varje ceremoni. Vid varenda dryckeslag. Alla dansade och skojade med honom och efter några dagar gick han som i en trance från party till party. Vid veckans slut paddlade han i smyg ut till Santa Maria för att få pusta ut. ”Aldrig mer”, sade han, ”dom tar död på mig!” Karnevalen dog själv så småningom ut och Reny fick med möda ordnat till sina anletsdrag inför sitt återtåg till staden och hans arbete.

Vi låg kvar i viken som nu hade tömts på de flesta av de gästande båtarna.

Alla hade ju välsignats och försetts med andlig kraft för ännu ett år - festen var över för den här gången.

Det lilla samhället städades upp och den rofyllda vardagen fortsatte som om ingenting särskilt hade hänt. Hotel Chu avfolkades (jodå, borgmästaren hade sina bisysslor som hotellägare också) och Jeff röjde upp i biljardhallen.

Bägge etablissementen konstaterade ännu ett år med rekordomsättning. På det lilla torget framför kyrkan började man ånyo spela basketboll på eftermiddagarna. Byfånen satt bänkad som vanligt och applåderade insatser som bara han var varse om. Polisen släppte ut tjuven ur finkan och idyllen tycktes vara fullkomlig. Men så en dag fick jag en påstötning av Jeff som sade att jag måste få bukt med min landsman. Han berättade att en svensk blivit funnen sovande på stranden tre nätter i rad. Fiskarna som kommer hem från sitt fiske i gryningen hade blivit trötta på att ideligen transportera svensken tillbaka till sin båt. Vid en tid då de utmattade fiskarna rätteligen borde vara hemma i sina sängar.

Dittills ovetande om denne snedseglares bravader for jag senare ut till Santa Maria för att meddela Donna vår sociala plikt att få ordning på svensken.

När jag äntrade ombord hörde jag ett skrålande från salongen och där satt en spenslig person med ett antal tomma flaskor framför sig och inbegripen i en slags monolog. Han var ganska berusad och då han fick syn på mig sade

11 han på sluddrande blekingska, att nu fick jag allt plocka fram resten av spritförrådet för det lilla som han hittat var urdrucket. Jaha, det här var alltså problembarnet från stranden! Då jag upplyste honom om att han inte hade någon rätt att rota i mitt spritförråd och att det räckte med det han redan hade fått i sig, blev han för den skull inte särskilt nedslagen. Istället riktade han sin uppmärksamhet mot Donna och började tafsa på henne med uppfordringen att de borde ligga med varandra. Jag fick tag på den spinkiga kroppshyddan och hivade ut honom på däck med orden att nu var det bäst för honom att försvinna från båten illa kvickt. ”Jo, jo, ta det lugnt”, hördes det därutanför och snart puttrade en utombordare därifrån.

Donna berättade att svensken, Bosse, kommit ombord ganska onykter och frågat efter mig men då jag inte fanns ombord installerade han sig oförskämt bekvämt i salongen och började hälla upp från Romflaskorna som stod framme. Han hade fyllnat till ordentligt den lilla stund han var ombord men hade i alla fall berättat att han också var sjökapten. Han hade anställts av en schweizare för att leverera hans ombyggda fiskebåt till Söderhavet. Både ägare, fru och sonen skulle följa med på resan och han drog inte jämt med någon av dem. Inte heller med den stora papegojan som de hade i en väldig bur ombord. Sonen hade lärt den nidingsord som endast var riktade mot kaptenen.

Jag gick upp på däck för att ta mig en titt på båten han skulle föra över Stilla Havet. Då märkte jag att Bosse hade tagit min egen gummibåt med aktersnurra och allt för att komma sig iväg. Någon annan båt var inte förtöjd långsides så han måste ha fått lift av någon för att komma ut till Santa Maria. Vilket satans snille, att utan lov ge sig av med det enda transportmedlet då man ligger till ankars på redden. Det var ju att bryta mot varje hederskodex som fanns till sjöss! Den där Bosse hade tydligen inga hämningar alls. Först drack han ur all min sprit, sedan försökte han förföra min kvinna mitt framför nosen på mig för att slutligen helt sonika försvinna med vårt enda transportmedel, gummibåten. Arg som ett bi försökte jag signalera till den närmaste ankarliggaren för att få lift till Schweizarens båt.

Men jag insåg snart att det skulle vara lönlöst att prata med karl i det tillstånd han befann sig i så det fick anstå tills nästa dag.

Vid soluppgången rodde grannen mig över till den ombyggda fiskebåten. Ett fint glasfiberskrov med en vacker, vitmålad överbyggnad gav intryck av kraft och kvalitet.

Jag klättrade ombord och fick syn på Bosse som var upptagen med att få sig en avhyvling av en kvinna i 30-års åldern. Saken gällde någon detalj angående rengöring av inredningen och Bosse såg verkligen betryckt ut. Ägaren kom fram och presenterar sig som Peter. Han var på väg runt världen för att öppna franchiser för Metalock. Ett företag han var delägare i och som hade specialiserat sig på att reparera gjutjärnsdetaljer och annat som inte kunde svetsas. Jag framförde mitt ärende, dvs. att återta min försvunna gummibåt och då Peter fick klart för sig att det var Bosse som har norpat den avlöste han sin fru med att skälla ut sin kapten. Bosses spensliga kroppshydda tycktes krympa ännu mer inför sin arbetsgivare men då tyckte jag att det fick räcka med invektiven. Jag räckte fram en hand till Bosse och sade att vi kunde gott glömma det här, gummibåten var ju i alla fall oskadad. Vi skakade hand och jag såg att självförtroendet växt något. Men då jag tog mig från bord hörde jag att Bosse fick sig den tredje duvningen på

12 en kort stund. Nu var det den stora papegojan som slängde okvädingsord åt honom. ”Hur står karln ut”, undrade jag.

På kvällen lyfte de ankar och när jag vinkade farväl anade jag föga våra framtida möten i olika farvatten.

Donna och jag beslöt oss därefter att anträda resan över Stilla Havet.

Avskedsceremonin på Taboga drog ut på tiden, många groggar höjdes men till slut seglade vi ganska så dimmiga iväg i skymningen med kurs mot Las Perlas där vi skulle komplettera provianten med färsk frukt och grönsaker.

En fin bris förde oss mot öarna med god fart och Donna stod till rors när öarna siktades i natten. Hon visste precis var reven slutade så hon seglade in i den trånga öppningen men väl igenom ångrade hon sig och slog för att komma ut på öppet vatten igen.

Vi övriga tre sov djupt när Santa Maria rände på revet. Tidvattnet var på utgående så det var bara att hoppas att båten skulle orka med påfrestningarna tills vattnet vände igen. Hon sprang ju inte läck och alla drog en suck av lättnad när seglen sattes igen och hon började röra sig på fritt vatten. Donna klappade stormasten och sade förtroligt till den ”att hon visste nog att Santa Maria skulle klara det här”.

Plötslig hojtade Gunilla till: ”Stoppa båten, fort!”

Hon pekade på en stor plastpåse som låg och guppade tätt intill styrbordsbogen. Den fiskades ombord och visade sig innehålla Donnas och Gunillas ”reservproviant” som de i panik slängt på utsidan vid grundstötningen. Ett varuprov från Leddies plantage. Påsen minskade avsevärt i volym när de vattenskadade partierna hade rensats ut men det bekymrade mig föga då varken jag eller Jörgen tyckte om att röka ogräset.

Vad som verkligen bekymrade mig var skadorna på båten och därför ville jag torrsätta den så fort som möjligt. Det kunde redan nu konstateras att mesanbommen hade knäckts och att rodret hängde snett. Kurs sattes mot Leddies vik för att lägga upp strategin.

Vi ankrade på det vanliga stället men stranden var sig inte riktigt lik.

Leddies hus var borta, inga nät hängde på tork och inga hundar välkomnade oss med sina skall. Befarande det värsta slog vi in på en stig som ledde till närmaste granne men plötsligt kom Leddie själv glatt utfarande från bananplantorna. Han ledde oss uppför den branta backen mot den norra delen av ön och förklarade att huset måste flyttas på grund av vissa strategiska omständigheter.

Det bar uppåt hela tiden tills vi stötte på det nybyggda huset som var uppfört så att man hade en utmärkt havsutsikt mer än halva horisonten runt. En behaglig bris rasslade i träden som skänkte skugga runt huset. Men den viktigaste möbeln, hängmattan, var inte upphängd från husknuten som brukligt. Den hade istället riggats upp mellan två palmer på höjdens sjösida, vid kanten till en tvär sluttning. Detta var Leddies utkikspost.

Leddie berättade vilken briljant idé han hade fått när han såg kanonbåten ånga bort efter det första besöket av byråkraterna. Det stora rökmolnet från den ålderdomliga maskinen syntes vida omkring och det kunde ge Leddie en förvarning om dess ankomst åtminstone en halv dag i förväg. Det skulle vara tillräckligt för att skörda en del av grödan, med god hjälp av grannarna förstås, för att sedan förvara det på ett oåtkomligt ställe. Han hade också

13 bränt av en del av arealen som det aldrig odlades någonting på. Allt för att tillförsäkra sig om stadsbornas godkännande då de steg iland för sin nästa inspektion.

Alla var väl medvetna om varför de "privata" plantagerna kontrollerades men inte förbjöds. Det var en slags balansgång som både statstjänsteman och öbor försökte gå. De verkligt stora plantagerna, som kontrollerades av mäktiga intressen från huvudstaden, fick inte hotas av öbornas egen produktion och för att dämpa eventuell kritik tilläts viss privat verksamhet.

Leddie var nöjd med sin utsiktspunkt som hade gjort det möjligt för honom att odla så mycket han själv tyckte var lämpligt.

Informerad om skadorna på Santa Maria letade han fram en sparre som kunde hyvlas till en ny mesanbom och sedan berättade han var vi kunde torrsätta båten. På grannön fanns det en flodfåra som man kunde gå uppför vid högvatten. Där kunde man invänta ebb vid en flat sandbädd där också en del andra båtar hade reparerats eller målats. Sagt och gjort, båten seglades upp för den krokiga flodfåran vid högvatten, sedan förtöjdes den vid mangroveträden så att den skulle lägga sig i rätt position när den torrlades.

Skadorna inspekterades och de böjda roderbeslagen togs bort och byttes ut mot andra beslag som jag turligt nog hittade i en av mina ”skrotlådor”. Inga andra skador var synliga så vi passade på att måla botten också. Bommen hyvlades till för hand och passades in i sina beslag medan tjejerna var på expedition för att samla ihop frukt och grönsaker. En dag kom de tillbaka med ett halvt dussin iguanas som lokalbefolkningen hade fångat åt dem. Ett slags ödlor som var mycket välsmakande och närande. Det var öbefolkningens alternativ till höns. Ödlorna som var levande lades ner i kölsvinet för att förse oss med färskt kött på resan.

Jag kontrollerade navigationsutrustningen som var elementär men effektiv.

Sextant, portabel radiopejl, kompass, barometer och en lodlina. Den elektroniska utrustningen bestod av en liten stereoanläggning, kompassljus, lanternor och ett litet lysrör i byssan som matades från ett batteri som i sin tur kunde laddas från en portabel generator. Ett minimum av elektronik och total avsaknad av maskineri borgade för en problemfri seglats. Vad besättningen anbelangade hade jag inga betänkligheter angående Jörgen som var en gammal god vän och tillika maskinist i handelsflottan. Vi hade vid olika tillfällen tjänstgjort på samma fartyg och han hade också seglat med Santa Maria från Peru till Panama. Donna hade ett starkt psyke och var väl hemma med båten och dessutom var vi fortfarande nykära efter ett år tillsammans. Hon var verkligen en tillgång på en lång seglats. Gunilla däremot hade inga sjöben men hon verkade tillräcklig kaxig för att bli en bra besättning, dessutom garanterade Jörgen för hennes lämplighet.

Besättningen var fulltalig och trots den katastrofala början på seglatsen var alla ivriga att fortsätta färden. Vi tömde den sista flaskan med rom kvällen innan avfärden och bestämde att vi först skulle segla till Cocos Island, den sägenomspunna Skattkammarön som låg mindre än en veckas seglats ifrån oss. Resten av seglatsen skulle planeras efter hand.

14 COCOS ISLAND. Vi var då på väg, seglande WSW kurs med två par och en vattentät katt. Rorstörnar delades upp på 4 timmar eftersom det inte fanns någon självstyrningsanordning monterad. Jag ansåg att en sådan anordning avsevärt försämrade utkikens effektivitet. Alltid finns det ursäkter att gå under däck då båten styr sig själv. Speciellt i dåligt väder då det var extra viktigt att befinna sig på däck och vara uppmärksam på eventuell fartygstrafik eller vindskiften. Många smärre haverier på segel och övrig utrustning kunde också undvikas genom att en man ständigt fanns på plats i cockpit. Rorsmannens uppgift var alltså att observera och lyssna för att kunna vidta åtgärder i god tid innan katastrofen blev ett faktum.

Den som satt till rors hade som kompensation rätt till all upptänklig service.

Kaffe och mackor serverades så fort det önskades, cigaretter rullades och favorit musik spelades på stereon. Rorsmannen var den viktigaste personen ombord och han kunde kräva allt inom rimliga gränser. Det var han som avgjorde när det var dags att reva segel, att ändra skotningen och som purrade ut hela besättningen när det fanns fog för det.

Med stor, mesan och den största genoan seglade vi så sakta fram för en svag SE-vind. Långreven hänges ut när vi tyckte det var dags för färsk fisk på matsedeln. Det nappade så gott som omedelbart. Mest tonfisk och guldmakrill. På nätterna hoppade flygfiskarna upp på däck så Colombus befann sig mer eller mindre i himmelriket där fiskarna damp ned framför fötterna på honom. Flygfisken blev också ett uppskattat frukostalternativ även för oss tvåbenta.

Vädret var strålande och alla tycktes vara på gott humör. Snart skulle vi vara framme vid den mytomspunna ”Skattkammarön” och Jörgen som tyckte om att dyka kunde knappt bärga sig. Cocos Island lär vara den största obebyggda ön i världen trots att den inte är större än 4 x 3,5 sjömil, nästan cirkelrund. Att de gamla piraterna gömt sitt guld där är väl inte 100%-igt bekräftat men det är i alla fall konstaterat att ön faktiskt var ett populärt tillhåll för en del av dem. En del inhuggna inskriptioner på stenarna lär härstamma från dem.

Dagen då jag beräknade att sikta ön började med regnskurar och skiftande vindar vilket gjorde det omöjligt att ta en solhöjd med sextanten. Ön låg alldeles i närheten, det var jag säker på. Sjöfåglarna började växa i antal, pelikaner siktades, dyningen kändes annorlunda också väderomslaget indikerade på närheten till land. Jag hade hållit rak kurs mot ett stillastående regnmoln sedan gryningen och just när vi skulle segla in i det svarta regndiset öppnade sig himlen helt plötsligt och en strålande sol visade vägen för oss.

Plötsligt seglande vi rätt igenom en dubbel regnbåge och Cocos Island visade upp sig framför oss. Som framtrollad ur havet uppenbarade sig en intensivt grön ångande koloss. Ett otal vattenfall forsade i vita strimmor längs de branta klippsluttningarna och tusentals fåglar cirklade runt i luften.

Snart hördes även ljuden inifrån själva ön. Fågelkvitter, hesa skrän, höga

15 skrianden och allahanda sorts läten som ingen av oss hade hört maken av tidigare. Jag styrde in mot den största viken som var kantad av sandstränder och ankrade. Så snart seglen var bärgade satt vi allihopa i en andäktig tystnad inför skådespelet runt omkring oss.

I tropikerna existerar ingen skymning. Den sena eftermiddagen övergick snabbt till beckmörker och snart kunde man bara se ett fluorescerande sken som reflekterades upp i det kristallklara vattnet. Det orsakades av mängder av fiskar som ritade fantastiska mönster under vattenytan. Nya typer av läten hördes från ön alltefter de nattliga jägarna vaknade till liv. Ibland glimtade det till från olika platser från ön, hemska vrål som snabbt klipptes av blandades av knak och en oidentifierbar kör av pip. Tjatter och hoanden förstärkte mystiken i den kolsvarta natten. Vattenfallen kunde anas som ett svagt sorl i bakgrunden. Ibland överröstat av vindbyar som fick hela ön att susa, nästan som en viskande melodisk stämma, lockande men på samma gång varnande.

Jörgen som redan förberett sig för morgondagens dykning, satt nu böjd över den hand ritade kartan över ön som jag kommit över i Panama.

Antagligen hade också den här ön ett vulkaniskt ursprung men den saknade det obligatoriska revet vilket betydde att den låg helt oskyddad för Stilla Havets dyningar och sjöar. Runt ön fanns olika djupa vikar. De flesta med sandbotten men tyvärr alla låg helt oskyddade. Om vinden kantrade och blåste rätt in i viken måste man alltid vara beredd på att lätta ankar för att söka sig till en annan säkrare vik. Nattliga seglatser för att söka upp andra ankarplatser var uteslutet eftersom stora klippor och undervattensstenar kantade ön som ett pärlband.

Kartan som Jörgen studerade härstammade från en hippiekoloni som hade kamperat på ön. Lockade av öns isolering, ca 100 sjömil till närmaste land, hade de byggt upp en boplats och anlagt små plantager runtomkring. De var tvungna att vara självförsörjande vilket ju gick ganska bra eftersom det fanns både vildsvin och rådjur. Fisket gav så mycket man önskade och frukt, bananer, kokosnötter, rotfrukter och grönsaker växte så det bara knakade om det. Men på något oförklarligt sätt upplystes myndigheterna att det fanns bosättare på ön så efter något år blev de borttransporterade med hjälp av Costa Ricas kustbevakning.

Vi hade dock god hjälp av deras karta för att finna den bästa vandringsleden från vik till vik. Dessutom var alla små vattendrag och vattenfall markerade.

Det fanns mer än hundra vattenfall utritade på kartan.

Nästa morgon blev Donna och jag väckta av Jörgen som frågade med ett brett leende om det skulle smaka med frukost. Nyvakna konstaterade vi att han redan varit ute på en dyk expedition med Gunilla och kommit tillbaka med en stor nätkasse full med hummer. Han var helt till sig och talar med lyriska ordalag om den fantastiska undervattensvärld han fått en glimt av.

Som att bada i ett jättestort akvarium med otaliga fiskarter och obegränsad sikt. Haj, murenor, rockor, bläckfiskar var ett axplock vad Jörgen hade sett under sin korta visit under vattenytan. Ett sant paradis för en sportdykare alltså.

16 Donna och jag lämnade Jörgen och Gunilla åt deras dykningar för att istället utforska något av fastlandet. Den första kontakten med fastlandet skedde dock på ett något handfast sätt.

Dyningarna blev högre närmare stranden än vad jag räknat med och när vi surfade med den lilla gummibåten på en överbrytande vågkam i våldsam fart anade jag vilka krafter som skyddade ön från besökare. I de fräsande, rykande och dånande vattenmassorna slungades vi helt brutalt långt upp på stranden. Båten måste snabbt bärgas innan den sögs ut av de utgående vågorna. Att sedan ta sig från ön krävdes en exakt timing och ett frenetisk paddlande för att komma ut på fritt vatten i intervallet mellan två överbrytande dyningar. Ibland, då vågorna vräkte in med alltför stor kraft, kunde man helt enkelt inte komma ifrån ön. Man kunde bli strandsatt flera dagar i väntan på att vågorna skulle lägga sig något. Ingen gillade dessa ofrivilliga övernattningar på stranden. Det var speciellt otrevligt att vara utlämnad åt de fruktansvärda knotten. De var det blodtörstigaste jag någonsin träffat på, speciellt vid gryning och solnedgång. Hemska saker.

Utforskandet av det inre landskapet av ön visade sig vara förenat med större mödor än jag anat. När man lämnat strandlinjen bar det uppför hela tiden, genom en orörd vegetation som måste forceras med machete. Först prövade vi på att gå ovanför undervegetationen men då den växte flera meter över marken trampade man lätt igenom och blev hängande i kvistar och lianer.

Om man inte ramlade rätt ned på backen förstås. Man fick ofta prisa sin smala lycka att inte hamna på någon vass klippa.

Snart insåg vi att det var lättare att forcera terrängen under undervegetationen men trots att det var något ofarligare tycktes framryckningen gå med snigelfart. Det tredje alternativet att följa en flodfåra uppåt visade sig vara det absolut snabbaste sättet. Små bassänger som bildats i flodfåran utgjorde utmärkta rastplatser och inbjöd till ett stillsamt bad under det väldiga paraply som trädkronorna i regnskogen bildade.

Att ta sig nerför flodfåran visade sig vara mycket besvärligare. Jag tyckte att man istället borde pröva nedstigningen genom de utmärkta tunnlar som korsade undervegetationen. Cirkelrunda tunnlar som man dubbelvikt nog kunde pallra sig utför. De var gjorda av vildsvinen men de var konstruerade på ett sådant sinnrikt sätt att man nästan omedelbart förlorade orientationen.

Snart förlorade jag begreppet om riktningen till vår vik eftersom himlen var totalt skymd av undervegetation. Kanske tunnlarna bara gick runt i cirklar.

Dessutom fanns det så många avgreningar och korsningar i tunnlarna att man snart blev tveksam om inte jag redan trampat omkring där.

Till slut var jag så villrådig att jag beslutade att gå tillbaka samma väg jag kommit. Det var omöjligt att komma ihåg vilken väg man sist hade tagit i korsningarna så det slutade med att jag blev totalt förvirrad och desorienterad.

Sent på kvällen kom jag slutligen ned till stranden, sönderriven och arg på mig själv. Donna hade tagit en annan väg ner till stranden och hade förstås varit orolig att jag hade mött vildsvin i tunnlarna men som tur var slapp jag den upplevelsen.

Dagarna i detta paradis förflöt med en intensiv känsla att leva i nuet, totalt avskild från övrig värld och dess intryck. Tiden tycktes stå stilla. Dagarna

17 delades upp i ljusa och mörka perioder och de i sin tur avlöstes av regn eller solskensperioder. Häftiga regnfall kunde fullständigt dränka ön i ofantliga vattenmassor. Ibland syntes inte solen till på mer en vecka, men dessemellan levde floran och faunan upp med en våldsam kraft.

Vi inspekterade alla moderna försök att lokalisera skatten, bl.a. stora cementrör som hade lämnats kvar av President Roosevelts expedition. Viken hade besökt av många sjömän vilket stenarna på stränderna och i vattendragen bar vittnesbörd om. Den äldsta inskriptionen som jag noterade var från 1826, förmodligen ditmejslad av en sjöman från någon valfångare som ofta angjorde ön för att fylla på färskvatten.

En dag anlände en vacker, fransk segelbåt som ankrade upp i vår vik. Ägaren till båten berättade att han kommit tillbaka till den ö som berövat hans bäste vän livet och 2 år av sitt eget liv. Under många år hade han tänkt återvända till den ö som hade ridit honom som en mara efter sitt första, och hittills enda besök. Han hade på avstånd både hatat och älskat den plats som gjort ett outplånligt intryck på honom. Så till den grad att hans vänner kallade det mani. Med fog kan man säga att ingen återvände från ett besök från Cocos Island helt likgiltig, i verkligheten lever ön kvar i medvetandet som ett eget mystiskt och pockande liv. Ständigt gör den sig påmind som för att varna och uppfordra – ”våra öden är ett, vi lever i varandra”.

Jean hade upplevt det så under många år och hans återseende av Cocos Island var av en högst personlig karaktär.

Bland de övriga som åtföljde Jean på segelbåten fanns en berömd fransyska, en filmstjärna som helst ville vara någon annanstans. Hon sköttes om på bästa sätt av hennes personliga assistent. En liten trådsmal fjant som alltid trippade omkring med små utrop som ”oh, la, la", "mon cheri", m.m. Jeans son, som också var med på resan, gjorde sitt bästa för att visa sin avsky mot fjollan. Jean själv gav tusan i sitt sällskap för att istället gå iland för att "göra upp med sig själv och sitt förflutna". Han sattes iland ensam och under tiden fyllde Jeans son in med historien om pappans sista möte med ön.

På stranden vid samma vik där vi låg förankrade hade Jean bott i en eländig riskoja under två års tid, förgäves spanande mot horisonten dag som natt. En kamrat hade övertalat honom att följa med till Cocos Island för att leta efter den gömda skatten. Han hade kommit över en "autentisk" karta med ledtrådar var gömstället skulle vara beläget. De seglade ut från Costa Rica och råkade ut för en våldsam storm när ön skulle angöras. Trots det försökte de runda klipporna för att komma in i lä. Men en kastsjö vräkte upp den lilla segelbåten på de yttersta klipporna och mosade sönder den nästan omedelbart. Jean klarade sig upp på klippan men hans kamrat försvann omedelbart ned i djupet tillsammans med båten.

Han satt en liten klippa som låg ungefär hundra meter från huvudön och väntade på att vädret skulle bedarra för att kunna simma till stranden. Vädret förbättrades så småningom men istället siktade han en hel del hajfenor som cirklade runt den lilla utposten. Han förlitade sig på att hajarna sökte föda bara vid gryning och kväll så mitt på dagen simmade han så fort han kunde in till den närmaste stranden. Med hajarna oroväckande närgångna under simturen stärktes hans föresats att ta sig levande till ön. Totalt utpumpad och

18 utsvulten vilade han på stranden under den följande natten. Det hade den påföljden att han blev ett utmärkt skrovmål för de blodtörstiga knotten.

Såren blev infekterade och det var ett gissel han fick dras med under hela sin vistelse på ön. Småsår som aldrig ville läka blev genast öppna variga hålor som ibland blödde. En fest för flugor på dagarna och en magnet för knotten under de mörka timmarna.

Han hade ingenting annat än kläderna han stod i när han blev strandsatt på ön, allt annat hade följt med segelbåten i djupet. Skattkartan som var upphovet till eländet var också borta. Ändå glad att vara vid liv började han så sakta anstalta om sin fortsatta överlevnad.

Till en början levde han på musslor och fisk som han åt råa tills han, överlycklig, hittade en glasbit i sanden som han använde som prisma för att göra upp en eld. Nu kunde han hålla knotten på avstånd, koka sin mat och ordna till en signaleld. Sakta byggde han sin koja som gav skydd för regnet, en del verktyg och snaror tillverkades. Ibland fångade han ett vildsvin men mest åt han fisk, hummer, krabbor och fågelägg. Han avskydde att lämna sin strand för expeditioner inåt ön av rädsla för att ett fartyg skulle segla förbi utan att märka signalelden. Men ibland gav han sig på jakt efter vilda frukter och ätliga rötter som han sedan omplanterade i närheten av sin hydda. Han skulle komma att överleva av den diet som erbjöds men var alltid bekymrad för sina otaliga infektioner på armar och ben. De ville inte läka utan de var ständigt variga och illaluktande trots att de baddades med rent vatten varje dag.

För att inte nöta på kläderna i onödan gick han naken då det inte var nödvändigt att leta fågelägg eller annat ätbart längre inåt ön.

Signalelden underhölls dag som natt. Han spejade ständigt mot horisonten med mindre hopp för varje dag som förflöt. Ibland siktades små prickar som kunde ha varit fartyg men trots att han lade fuktiga grenar på elden för att framkalla svart rök försvann de alltid bakom synranden efter en stund.

Dagarna förflöt inte passiva eller enahanda. Det var bara platsen i sig som aldrig ändrade skepnad och detta faktum fick honom att hata stället. Han avskydde den heta sanden, de ständigt prasslande palmkronorna, den ångande regnskogen bakom sin hydda, men mest av allt hatade han de små knotten som ständigt plågade honom. Hans situation var olidlig och hatet satt som en molande värk i bröstet. För att överleva måste han dock leva av de frukter som erbjöds i överflöd av den generösa naturen. Ön var givmild mot honom men samtidigt höll den honom i ett järngrepp - han var helt utlämnad till öns godtycke. Ironiskt nog iklädde sig bestraffaren skepnaden av en vacker förförerska.

Han var ständigt sysselsatt med att hämta mat och förbereda den för att sedan tänka på nästa dags måltid. Det fordrade att han satt ut snaror, vässade fiskspjuten eller observerade fåglarnas rörelser. Hela dagen gick åt att tillfredsställa kroppens elementäraste behov, hungern.

På kvällarna baddade han sina sår, pratade med sig själv eller med fåglarna.

Sömnbehovet var inte så starkt trots att han var rörlig under dagarna. Några korta tupplurar på nätterna plus någon lur på dagen var tillräckligt. Nätterna blev jobbigare ju längre tiden led. Han stirrade mot den alltid lika tomma horisonten i sällskap av det eviga suset från regnskogen och det påträngande ljudet från brytande dyningar.

19 Ljudet av dånande bränningarna som fräste till när de bröts mot klipporna för att sedan sorlande leta sig upp en bit på strandkanten blev mer och mer irriterande och påträngande. Om de bara kunde tystna för en sekund, men alltid, alltid samma fräsande, sorlande, kluckande. Det ständiga ljudet från en stor ocean som aldrig kan lägga sig till ro drev honom till gränsen av vansinne. Ändå flyttade han inte till det inre av ön för att komma ifrån havets röst. Han vägrade att befatta sig med ön mer än som var absolut nödvändigt för att överleva och därmed fick det vara. Hyddan på stranden förblev hans enda bostad under hela den isolerade tiden på ön.

Bara en gång övervägde han att flytta sin bostad, inte inåt ön, utan till den närmaste viken som låg väster om honom, och det av ett mycket gott skäl; En morgon siktade han en båt som närmade sig ön med god fart. Fort på med bränsle till signalelden för att de skulle uppmärksamma att det fanns mänskliga varelser på ön! På grund av att vinden låg rätt in mot Jeans vik stävade fiskebåten förbi och försvann bakom klipporna västerut. Hade de sett elden? Kommer de att leta efter honom? Kommer de alls att ankra?

Tusen frågor flög omkring i huvudet tills han bestämde sig för att ta sig över till nästa vik. Kanske det var lä därborta och bättre ankringsmöjligheter. I timmar kämpade han med den snåriga undervegetationen för att ta sig västerut mot viken. De två vikarna skiljs åt av hög ås och när han kom upp på krönet såg han att fiskebåten ligger till ankars långt därnere. Nu måste den sista hälften av sträckan avverkas och det gick fortare nu då det var nerförsbacke hela tiden. Med förnyade krafter snubblade han vidare. De sköra klädtrasorna rivs sönder mot snåren och de gamla såren börjar blöda tillsammans med färska skrubbsår som orsakats av vassa klippkanter och grenar. Nu hade han bråttom, han kämpade för sitt liv, räddningen låg inom räckhåll, fortare, fortare.

Nästan nere vid stranden hade han fri sikt mot den lilla bukten men han kunde inte upptäcka fiskebåten. ”Omöjligt”, tänkte han, ”den kan inte ha hivat ankar redan?” Med onda aningar rusade han vidare ned mot strandkanten där han vanmäktigt såg ut mot det tomma havet. Den hade avseglat utan att någon ens varit iland. Kanske behövde de ankra upp för någon liten maskinreparation och hade inte alls sett Jeans signaleld.

Han tog flera dagar på sig att återvända till sin egen vik, förkrossad, nästan förlamad av besvikelse återgick han så sakteliga till sin tidigare rutin. ”Den här ön vill verkligen tortera mig”, tänker han, ”mer raffinerat för varje gång”. Hatet blossar upp igen men det finns inget att utlösa det på. Svart i sinnet men fortfarande med kraft att vilja leva underhåller han signalelden vid stranden. Han ser säsongerna skifta flera gånger om. Ibland regnar det så häftigt att det var omöjligt att på flera veckor få signalelden att brinna. En del oväder som drog förbi lämnade tecken på civilisation på stranden.

Trasiga gummiskor, plastflaskor, fiskenät och gammalt tågvirke. Allt togs om hand och användes på ett eller annat sätt. Stormarna blev efterlängtade inte bara därför att de förde med sig dessa brukbara ting utan också att det gott kunde hända att något fartyg behövde söka lä vid ön. Utkiken skärptes vid dåligt väder och besvikelsen var alltid lika stor över att ingen båt siktats.

20 Nästan på dagen två år efter sitt haveri stävade en båt från kustbevakningen in i Jeans vik och ankrade upp. De unga rekryterna blev förskräckta att se den trådsmale, sårige, nästan nakne mannen komma linkande emot dem då de hoppade ur sin lilla jolle. Jeans röst bär honom inte, endast hesa kraxande kommer ur strupen innan han kollapsar i armarna på männen. De hade inte sett signalelden utan de hade gått in i viken för ett rutinuppdrag. Nämligen att se till att ingen hade gjort anspråk på, eller skadat Costa Ricas territorium.

Jean hade så småningom repat sig, han gjorde karriär i Frankrike som framstående kirurg. Men Cocos Island släppte honom aldrig ur sitt grepp. Åren i isolering på ön hade outplånligt etsat sig fast i medvetandet, han kunde inte befria sig från maran. Slutligen beslöt han sig så för att åter göra ett besök på den olyckssaliga ön.

Han gick iland varje morgon och återvände vid solnedgången, tystlåten, grubblande och avvisande. Ingen ville störa honom i hans meditationer på stranden så Donna och jag for till den västra viken för att snorkla lite. Där träffade vi på den fallfärdiga hippiekolonin, ett antal hus där väggarna fortfarande stod kvar och bananplantagen frodades alltjämt. Vi snorklade runt klipporna och fångade hummer med händerna, sedan grillade vi dem över en eld på stranden vid det lilla vattenfallet som skänkte en behaglig svalka. Till tilltugg hade vi bananer och som bordsvatten användes den svala vätskan ur kokosnötter. Skådande ut mot den tomma bukten föreställde jag mig den vanmakt som Jean måste ha känt då han för många år sedan spanat mot samma vatten. Nästan skuldmedvetna återvände vi till Santa Maria i kvällningen.

Jörgen hade varit ute och dykt med Gunilla i vanlig ordning och hade tagit med sig kvällens måltid, papegojfisk, men just den här kvällen hade vi fått ett oväntat besök. Det var filmdivan som satt och väntade på däck när Donna och jag anlände. Bombnedslaget förklarade att hon hade bestämt sig för att segla vidare med oss. Hon var trött på bögen och Jeans son, för att inte tala om Jean själv, ”han håller på att förlora förståndet”. Nej, hon vägrade att umgås med dem, och hon var rädd för att Jean skulle göra något hemskt med henne. Vi stod alla som fyra frågetecken. Vilket dilemma!

Jag hade absolut ingen lust att utöka besättningen med en storbröstad, bortskämd fransk nationalsymbol så jag rådgjorde med Jeans son om hur vi bäst kunde lösa problemet. Jean hade verkligen lovat ta livet av den vackra damen vid ett våldsamt sinnesutbrott. Han hade golvat bögen med ett välriktat slag på nosen och sonen hade varit tvungen att lugna ned fadern med hjälp av en sexladdare som han avlossade i luften ett par gånger. Nu låg Jean i sin koj, nedsövd med lugnande medel och de måste så snart som möjligt försöka få honom under läkarvård.

Besöket på ön hade berövat honom all sans och var på god väg att bli vansinnig. Med lämpor och mycken "mon cheri" från bögen övertalades skönheten att följa med dem till närmaste hamn.

Hur historien slutade är obekant men det troliga är att Cocos Island till slut var Jean övermäktig.

Jag tyckte själv att det var dags att anträda den långa seglatsen över Stilla Havet innan förnödenheterna började tryta. Jörgen var besviken. Han hade

21 funnit sitt eldorado under vattnet och hade helst stannat kvar på obestämd tid.

Efter att ha fyllt på vårt vattenförråd kompletterat med frukt och rotfrukter från ön satte vi en morgon kurs mot Marquesasöarna, cirka 4000 sjömil västerut.

22 ISLAS MARQUESAS. De stadiga passadvindarna förde oss så sakteliga mot vårt nästa mål. Dygnshastigheten var måttlig, cirka fem knop. Förutom att styra båten och laga mat spelade vi mycket kort, vi läste en hel del.

Efter någon vecka till sjöss började jag märka en förändring hos Gunilla. Hon deltog inte längre i kortspel eller andra aktiviteter. På tilltal svarade hon apatiskt och hennes förhållande till Jörgen verkade vara spänt. Donna och jag mådde som prinsar, vi trivdes bättre och bättre tillsammans och höll alltid varandra sällskap vid rorstörnarna.

Vi lärde känna varandra ännu bättre och det bekymrade oss inte det minsta hur lång tid resan kunde ta. Närheten till varandra och vårt samförstånd gjorde seglatsen till vårt gemensamma paradis. Donna tyckte om att röka lite av Leddies ogräs på nätterna men tyckte att det minskade oroväckande snabbt i den stora påsen.

Till slut visade det sig att Gunilla i smyg satt och kedjerökte stora handrullade bomber vid sina rorstörnar. Hon klagade på ständig huvudvärk och blev ännu mer inbunden då jag sade till henne att påsen åker överbord om hon inte kan hålla sig till måttliga mängder. Gruffande finner hon sig i ransoneringen men det reserverade sättet gentemot Jörgen höll i sig hela resan.

Jag hade mina misstankar att det berodde på otillfredsställda lustar hos Gunilla därför att en incident som hände i Ecuador hade tydliga paralleller med nuvarande situation.

Jörgen hade flugit till Lima för att segla med Santa Maria upp till Panama men då jag behövde ytterligare två besättningsmedlemmar dröjde vår avresa. Vi hade tagit för vana att svinga några bägare med sjömansprästen med fru i Callao på kvällarna så han blev varse om vårt problem. Hans umgängeskrets försökte också efter bästa förmåga sprida ordet att det fattades två volontärer till Santa Maria. Hur det än var dök det så småningom upp två sjuksköterskor. De var i Lima på en kort semester innan de skulle återvända till Amazonas för att bistå med att organisera sjukvården där. De visade sig vara villiga att avskeda sig själva för att följa med oss till Panama. Jag fick under resan erfara att de var synnerligen villiga och tillmötesgående.

Vi avgick med kurs norrut. Det blev en enkel kustseglats med många angöringar i hamnarna längs vägen. Faktiskt en lustseglats som kryddades av fröjdefulla ögonblick i kojen och annorstädes tillsammans med den ena av flickorna. Den andra gjorde sitt bästa med att få ligga med Jörgen. Hon exponerade sin nakna, läckra kropp och passade alltid på att vara redo i kojen när han gick av sin rorstörn. Men inget bet på honom. Han stod pall för attackerna och var fortfarande en orörd man när vi angjorde en liten

23 hamn utanför Guadalcanal i Ecuador.

En dag åkte de tillsammans in till staden i något ärende, något som jag tyckte var helt naturligt. Men då de inte dök upp nästa dag undrade jag vad det var som lockade till en längre vistelse i den hålan. Den inbjöd sannerligen inte till några längre strövtåg längs dess stinkande gator. Min egen sjuksköterska var dock inte orolig. ”Min kompis har en plan”, sade hon kryptiskt. Efter ytterligare två dagar anlände det saknade paret. Jörgen såg lång ut i ansiktet men däremot var hans väninna sprudlande glad. Efter många om och men fick jag ur honom vad som egentligen hade hänt. Han hade helt enkelt fallit i hennes garn genom ”skumma och ojusta intriger”.

Kort sagt hade han blivit på fyllan och hade, som Jörgen sade, ”blivit lurad” till ett ganska flitigt och intimt umgänge på ett hotell. Nu var han inte jungfrulik längre men jag förstod inte varför han gick och grämde sig över det, tjejen var ju snygg och trevlig.

Tydligen fick han det inte ur sinnet därför att resten av resan upp till Panama undvek han hennes sällskap så gott det gick på den lilla båten. Märkvärdigt tyckte jag, men han kanske hade någon kvinna i Sverige som han inte ville svika.

Den kvinnan borde ju i så fall ha varit Gunilla, men nu tycktes samma besvärligheter visa sig igen.

Nåja, vi fick se om de inte fångade sitt förnuft tillfånga och hoppade till kojs någon gång under resans gång.

En lång seglats på ett begränsat utrymme satte förstås tålamodet på prov för alla. Man var tvungen att leva och överse med vars och ens små egenheter.

Det fanns minimalt utrymme för s.k. privatliv, t.o.m. naturbehoven uträttades vid relingen i full åsyn av rorsman. Vi var beroende av varandra för att göra en lång seglats både minnesvärd och behaglig. Inte minst säkerheten var obönhörligen förknippad med samtligas uppträdande i kritiska situationer. Och sådana kunde uppstå på ett ögonblick. Till exempel genom ett häftigt väderomslag eller att någon trillade på utsidan. För varje dag blev vi dock säkrare i våra rörelser på däck. Smidigare och med arbetsbesparande förflyttningar fann vi till slut våra sjöben. Båtens hävning i dyningarna utnyttjades till att spara kraft och energi då man själv eller något annat skulle förflyttas. Men för det mesta satt eller låg man och det orsakade vissa problem med avföringen. Till Jörgens högljudda protester upphörde den helt i någon veckas tid. Skeppskatten Columbus gjorde dock sina regelbundna rundor till stormasten där han hade sin sandlåda. I ur och skur smög han sig dit trots att han inte alls gillade att bli blöt om tassarna.

Med Donna till hjälp att läsa av tiden bestämde jag dagligen positionen med sextanten. Hon lärde sig ganska fort hur man korrigerade en höjd och att slå i tabellerna så det fanns åtminstone en navigationskunnig back-up om jag råkade falla i havet.

Jag hade fallit överbord en gång tidigare och det var ingenting jag ville upprepa. Det hände under en seglats med Captain Cosmo´s trimaran på väg till Perlas Islands. Vi seglade från Taboga en natt då vi under ett party hade beslutat att ta en tur ut till Leddies vik för ett par dagar. Fortfarande ganska så runda under fötterna satte vi segel och susade vi iväg genom natten. Vid ett besök på fördäck för att släppa på trycket dråsade jag i vattnet men fick

24 grepp om ett löst skot. Släpande efter båten tyckte jag mig ha ett bra tag runt skotet och kunde dra mig så sakta in mot aktern. Jag hade inte hojtat något eftersom jag ansåg att det inte var en nödsituation. Jag hade ju bra tag och tyckte att jag var klar i huvudet.

Till slut hävde jag mig över relingen och såg då att Cosmo lugnt satt kvar till rors sakta gnolande för sig själv, smuttande på en Romdrink. Han har ingen aning om att jag gått på utsidan. Sakta, närmade jag mig bakifrån, slog en blöt arm runt hans skuldra och frågade om han nödvändigtvis måste köra så fort, jag hann ju knappt ikapp båten. Romdrinken hamnade i vrångstrupen och Cosmo glodde på mig som om jag vore ett spöke.

Hur allvarlig situationen verkligen hade varit gick det upp för mig långt senare, då jag insåg att det inte fanns en chans till överlevnad i dessa hajrika vatten mitt i natten om jag tappat taget om skotet.

Vår seglats över Stilla havet var inte särskilt fysiskt ansträngande.

Passadvinden blåste oss med lagom styrka över vattnet och om det blev bleke några dagar tog vi ned seglen och badade runt båten. Det var en egendomlig känsla att trampa vatten mitt i den stora oceanen med vetskap om att man hade flera tusen meter till botten. Hisnande. Av värmen och det näringsrika havet hade det bildats algbeväxtning runt skrovet som vi försökte skrubba bort eftersom de långa tentaklerna saktade ned farten. Jag fann även musslor som växt sig fast runt vattenlinjen och kunde bara ana mig till vad dessa kunde åstadkomma i kontakt med bart trä. I musselskalet lever förutom musslan även parasiter som t.ex. den fruktade toredo-masken.

En skeppsmask som kan perforera en träbåt som en schweizerost om de lämnas utan åtgärd. En sanning som jag kom i alltför nära kontakt med senare under resan.

Att vattnet verkligen var näringsrikt och fyllt med plankton upptäckte man på nätterna då kölvattnet slog ut som en blå eldslåga bakom oss. Även den omedelbara närheten av skrovet lystes upp av ett spöklikt skimmer. Det var speciellt underhållande att studera delfinernas spår av ryggfenorna i vattnet där de simmade i formation framför stäven. De formade väldiga kaskader av illuminerat plankton då de hoppade över varandras ryggar, utstötande sina små pip- eller knarrläten. Varken vi eller katten Columbus tröttnade på att studera de lekfulla djuren.

Columbus höll ständig utkik på fördäck och iakttog med skärpa varje rörelse, kanske han drömde om ett skrovmål. Med tiden blev han allt kaxigare beträffande respekt för stora fiskar. Mycket beroende på att han så småningom blev van med att vi fångade in stora guldmakrillar som var åtminstone tre gånger så stor som han själv. Till slut ville han alltid leka med den stora fisken innan vi avlivade den oavsett att ett slag med stjärten unde ha ostat honom livet.

Dagar som nätter levde vi i en intensiv närhet av naturen. Allt levande i vattnet och i luften tycktes angå oss på ett helt annat sätt än tidigare. Minsta väderleksförändring registrerades och analyserades efter bästa förmåga.

Ibland tycktes det som om vi inte levde i naturen utan att vi var en del av den. De majestätiska, långa dyningarna gav en indikation vilka oerhörda krafter som var i rörelse, nu för tillfället i vila, som lugna andetag.

Soluppgångarna var aldrig sig lika. Molnformationerna studerades i alla

25 väderstreck för att utröna om en förändring av vädermönstret höll på att ske.

Det kunde ge god förhandsinformation om dåligt väder. Likaså solnedgångarna kunde ge viktiga upplysningar om morgondagens väder.

Av fåglarna var små stormfåglar och sulor våra trägnaste följeslagare. Ibland kunde en albatross sväva i masthöjd några dagar tills den seglade iväg mot sina egna avlägsna mål.

Med ojämna mellanrum öppnade himlen sina portar och skänkte oss en ordentlig otblöta. Regnvatten samlades då in i alla kärl för att sedan hällas ned i färskvattenstankarna. Sedan var det dags för allmän tvagning. Nakna löddrade vi in varandra och lät det svala regnet skölja av kropparna. Det var en lyx att tvätta sig i sötvatten vilket annars var reserverat för matlagning.

Varje skyfall avlöstes av friskare vindar ett tag. Farten ökade ett par knop samtidigt som humöret förbättrades på den som för tillfället var lite deppig.

Nätterna erbjöd gott om tid att reflektera över livets olika nycker och vad det hade medfört. Mediterande i det svaga stjärnljuset kunde jag skönja de vita seglen som avtecknade sig mot himlen som sakta beskrev en lugn pendelrörelse i takt med de långa dyningarna. Vattnets frasande mot skrovet och det självlysande bogsvallet som indikerade vår lugna framfart över oceanen förde mina tankar till platsen där seglatsen egentligen hade börjat Chile.

Jag skulle knappast befinna mig på en segelbåt mitt i Stilla Havet om det inte vore för en dröm som plötslig hade ansatt mig en natt i min lägenhet i Vina del Mar. Jag väckte genast min sambo, Mafalda, och sade att vi genast måste skaffa ett hus därför att jag hade blivit anmanad av mitt undermedvetna att köpa en bostad med många rum i Valparaiso-trakten.

Säljaren skulle vara en sjökapten och i drömmen hade vi suttit på en terrass med utsikt över havet. Vi hade i all vänlighet redan överlagt om priset.

Maffe blev som eld och lågor, "Javisst skall vi skaffa oss ett hus, och det var klart att vi måste ha många rum för att få plats med alla våra barn!". Det där med barn brådskade väl inte tyckte jag, men vi satt ändå igång med energi att inspektera olika objekt. Landet befann sig i svår ekonomisk kris vilket betydde att snart vartenda hus var till salu. Utbudet var enormt och att inspektera samtliga hade varit en omöjlighet så vi nöjde med oss att titta på husen i vår omedelbara närhet. Låga priser lockade till ett snabbt köp men jag var rådvill över vilket hus som kunde passa mig bäst. Maffe var inte till stor hjälp eftersom hon vara lika entusiastisk över varje nytt ställe vi besökte. Slutligen hittade jag rätt genom en annons i dagstidningen. Jag ordnade med ett möte med säljaren och efter att ha inspekterat huset som innefattade bland annat 8 sovrum, stor sal, bibliotek, bar och ett vidsträckt luftigt kök som vette ut mot en stor prunkande trädgård bjöd ägaren på grogg. Vi konverserade ämabelt i bekväma korgstolar på terrassen som erbjöd en härlig utsikt över Valparaisos stora bukt. Min värd berättade att han var sjökapten och ämnade nu pensionera sig från sin sysselsättning som lång-lots och flytta till Santiago.

Mitt sökande var alltså slut. Alla detaljer från drömmen stämde; hus med många rum beläget nära Valparaiso, terrassen, utsikten, säljarens yrke, till och med stämningen var densamma. Vi kom snabbt överens om priset och med ett handslag enades vi om att låta hans mäklare ordna med köpehandlingar och annat.

26 Mitt möte med mäklaren blev en katastrof. Han hade föreslagit att vi skulle inta lunch på en gammal sylta i hamnkvarteren vilket förvånade mig en aning men jag antog att han hade sina skäl. Mannen satt redan vid ett bord i den dunkla lokalen, men inte ensam. Inträngd mellan två stadiga uniformsklädda individer vinkade han att jag skulle sätta mig. Med förskrämd min men överraskande rättframt berättade han hur affären skulle gå till. Militären, representerad av hans flankerade eskort, som styrde landet med järnhand kunde på vissa villkor tillåta att huset såldes till mig. Det innebar till en början att jag måste deponera en viss summa pengar till de två följeslagarna. Därefter skulle jag få tillstånd att erlägga köpesumman till mäklaren som då blev interimsägare till huset tills jag erhållit mitt chilenska medborgarskap. Under tiden måste jag förhandla med den lokale militärbefälhavaren om skälig ersättning för att "bevaka" huset. Även områdets polischef förväntade sig en månatlig muta för att undvika onödigt trassel. Priset som sjökaptenen och jag kommit överens om måste också höjas med 20 % för att täcka administrationskostnaderna. Slutligen, om jag tänkte ställa till med besvärligheter, hade de genom sina utmärkta spioner kartlagt alla mina bekanta som med lätthet kunde "få det obehagligt".

Arg och besviken lämnade jag lokalen för att rådgöra med säljaren. "Jo då, det var alldeles riktigt", bekräftade min chilenske kollega, "det är militären som ställer villkoren numera”. Själv kunde han ingenting göra utan att riskera att huset konfiskerades eller något ännu värre. Han beklagade uppriktigt vilket jag också gjorde. Inte minst med tanke på köpesumman som jag redan växlat in till lokal valuta och som tack vare en galopperande inflation minskade märkbart i värde för var dag som gick.

En kort tid därefter fick jag emellertid av en tillfällighet syn på en segelbåt som låg förankrad i en liten fiskehamn syd om Valparaiso. En smutsig och dåligt underhållen ketch som delvis var täckt av en trasig presenning. Dock inte så mycket att den dolde de vackra linjerna. En häftig förälskelse infann sig och efter en vecka var jag stolt ägare till Santa Maria, Chiles största privatägda segelbåt. Vis av turerna kring husaffären som gick i stöpet insisterade jag att säljaren av båten måste presentera alla dokument vederbörligen signerade och stämplade av militärmyndigheterna innan köpesumman bytte händer. Det gick förvånansvärt smidigt, mycket tack vare värdefulla försänkningar han hade hos militärjuntan i Santiago.

Santa Maria bogserades till Valparaiso där hon en gång blivit byggd som en större kopia av Billy Atkins legendariska "Ingrid". Hennes sjövärdighet hade bevisats genom att vinna ett antal havskappseglingar mellan Valparaiso och Juan Fernandez arkipelagen och tillbaka. Även Robin Knox Johnson bedrift att fullborda och vinna den första världsomseglingen non-stop för ensamseglare i samma typ av segelbåt borgade för dess utmärkta sjöegenskaper.

I Valparaiso tog jag ombord segel och annan utrustning som hörde till båten.

Säljaren hörde av sig och frågade om jag ville köpa motorn som egentligen hörde till ekipaget, men när han krävde nästan samma pris som jag betalat för båten avslog jag hans listiga erbjudande. Till hans stora grämelse hade inte besväret med att lyfta ur motorn betalat av sig.

Jag inspekterade båten noggrant och konstaterade att den galvaniserade riggen nog skulle hålla ett tag till men alla vantskruvar såg oroväckande

27 underdimensionerade ut. Hade orginalskruvarna också lyfts iland liksom motorn? Alla segel förutom storen var nya men samtliga hade en egenskap som skulle orsaka åtskilliga segelhaverier - de var tillverkade av bomull och rämnade alltför lätt.

Det var hundratals olika detaljer som måste åtgärdas innan min båt kunde kallas segelklar och för att underlätta beställningar och förfrågningar hos krämare och myndigheter inrättade jag mitt högkvarter i ett av hamnkvarterens större horhus. Det låg inom bekvämt gångavstånd från båten och hade en fungerande telefon. Ett kommunikationsmedel som var starkt ransonerat och därför sällsynt under militärens styre. Jag var sedan tidigare väl bekant med matronan för etablissementet genom att hon ofta varit mig behjälplig att växla pengar på ett snabbt och lukrativt sätt. Vår bekantskap och gemensamma affärstransaktioner utvecklades till en vänskap som snart innefattade att jag fritt kunde förfoga över allt som huset hade att erbjuda. Dock måste jag betala telefonräkningarna eftersom det var svindlande dyrt att ringa. Trots att jag ständigt var omgiven vackra damer på mitt "kontor" gjorde jag stora framsteg med att utrusta Santa Maria.

Vinterstormarna var snart i antågande och jag ville naturligtvis avsegla innan dess. Det fick förstås till följd att jag fick färre och färre tillfällen att njuta av komforten i min egen lägenheten som istället blev tillhåll för Maffe´s anarkistiska vänner.

Militärdiktaturen hade, frånsett det nattliga utegångsförbudet, lagt en tung kontroll på i stort sett alla aktiviteter vilket gjorde det tungrott och frustrerande att införskaffa det nödvändigaste till båten. Ibland hade jag kört fast så ordentligt att jag måste be den vänlige svenske konsuln om hjälp att underhandla med myndigheterna.

Många punkter fick strykas från min långa lista men med förlitande till gott sjömanskap och en robust båt ansåg jag att Santa Maria till slut var sjöklar och därmed redo att anträda färden upp mot Panama.

Med många improvisationer och ännu fler besättningsbyten nådde jag så småningom Panama och Taboga Island. Det var en resa långt ifrån långtråkig. Listan av incidenter kan göras lång, omfattande djupt tragiska händelser till några av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv.

Där jag nu satt till rors i den stjärnklara natten hade jag rätt framför mig en påminnelse om vedermödorna under resan; på rufftaket hade jag surrat ena hälften av storbommen som hade splittrats under en storm utanför Perus kust. Sedan olyckan i Las Perlas hade jag nu två stycken nya bastanta bommar, mesan och stor. Med föga saknad hade Donna och jag kasserat de sköra bomullsseglen vid upprustningen på Taboga som ersatts med starka dacron-segel. De små vantskruvarna hade brustit en efter under resan från Valparaiso så vid ankomsten till Panama var varje vant sytt till röstjärnet med tågvirke vilket påminde om jungfrur på gamla segelskutor.

Jag kände mig trygg med Santa Maria, numera kraftigt riggad och med goda segel kunde hon säkert klara av många oroliga hav. Min segelvana hade onekligen blivit större och med god hjälp av Donna kändes seglatsen västerut vara förenad med rena lustkänslor.

Dagar övergick till veckor och de små positionsförändringarna i sjökortet förvandlades till ett långt radband. Så småningom märktes en

28 klimatförändring som indikerande att land fanns i närheten. Vindarna blev nyckfullare och häftigare, regnet öste ner i längre perioder som gjorde det omöjligt att ta en riktig solhöjd. Då fåglarna styrde mot samma väderstreck vid kvällningen visste jag att vi mycket snart skulle sikta land.

Resan hade varit påfrestande för Gunilla och Jörgen som knappast hade växlat ett ord de senaste veckorna och de såg verkligen fram emot att seglatsen närmade sig sitt slut. Vi behövde alla ett avbrott i rutinerna. Inte minst Columbus som stod på däck och vädrade i luften de olika dofterna av land.

På det 42:a dygnet ankrade vi upp i Nuku Hiva, den nästan nordligaste av Maquesas-öarna. En jättelik ö av vulkaniskt ursprung med berg som strävade högt upp bland molnen, totalt täckt av tropisk vegetation. I den vackra bukten där vi ankrade upp fanns det en liten by med några affärer, en bank, bageri och ett sjukhus. Befolkningen hälsade oss med breda leenden och glada tillrop på franska som inte någon av oss behärskade men ändock förstod innebörden av.

Den första kvällen till ankars firade vi med färskt bröd från bageriet, grillat kött och några flaskor vin. Donna och jag var tillfreds med oss själva och seglatsen och vi såg fram emot att utforska den vackra isolerade franska utposten. Jörgen hade andra planer. Han kungjorde att han ämnade lämna båten redan nästa dag för att så småningom ta sig till Tahiti och vidare tillbaka till Sverige. Som skäl för sitt avhopp anförde han att tiden på Cocos Island hade varit alltför knapp så han ämnade köpa sig en egen segelbåt och stanna där så länge han själv önskade. Utan att behöva rätta sig efter någon kapten. ”Jaha”, tänkte jag, ”det var alltså inte bara kärleksbekymmer och hård mage som hade tryckt honom under resan”. Och Gunilla då, vad ville hon? Hon var rådvill och ville stanna ombord på Santa Maria tills vidare.

Under vår vistelse på Nuku Hiva fick hon flera erbjudanden att följa med flotta segelbåtar som gäst. Hon blev uppvaktad av kaptenen på ett forskningsfartyg som hade blivit kär i henne och som erbjöd henne att följa med till Kalifornien. Men hon tackade nej till alla lockande erbjudanden för att till slut följa med en egendomlig ensamseglare i hans minimala segelbåt till Tahiti.

Jörgen hade blivit kompis med en av de lokala fiskarna så han kamperade hos honom när de inte var ute på sina dagliga fisketurer. Jag såg sällan till honom men en dag fick jag meddelande att han låg på sjukhuset. Då jag besökte honom såg jag att ena benet hade råkat illa ut. En stor kingfish hade bitit honom i knäet när de skulle hala bjässen ombord. Såret blev infekterat och svullet så han fick ligga sängbunden och ålagd en stark kur av antibiotika för att häva infektionen. Donna och jag gick regelbundet dit för att hälsa på patienten men han tycktes inte repa sig. Istället blev han bara magrare och blekare för var dag. Såret i knäet läkte tillfredsställande men resten av kroppen mådde inte bra. Till slut ställde doktorn diagnosen att Jörgen råkat ut för matförgiftning, förmodligen orsakad av sjukhusmaten.

Donna och jag tog då för vana att plocka frukt åt honom för att undvika lagad mat så mycket som möjligt. Eftersom det var mangosäsong fanns det ett överflöd av dessa frukter överallt. Jag stoppade fickorna fulla för att ta med till de övriga patienterna också. Donna som inte hade några fickor

Gustav Stolpe

Gustav Stolpe

Det handlar om segelbåtar, bulkfartyg, paragrafare, kopraskonare, fiskebåtar, korvetter, utriggarkanoter, gummibåtar och kajukor. Det handlar om resor över stora hav. Möten med elementen. Möten med människor. Kvinnor. Drömmar.

Hårt arbete och lättja. Hamnar, öar, fjärran länder. Skymtar av paradiset. En värld utan gränser. En värld som försvann. Fragment ur mitt liv.

Hur man åker jorden runt i en ketch av trä, båten hade dessutom ingen motor.

Rutten tog 8 år och utfördes mellan åren 1976-1984..

Destination öppet hav

Destination öppet hav

Gustav Stolpe Sjökapten i svenska handelsflottan. Mönstrade av 1976 från Casiopeia N&T för att resa jorden runt det tog 8 år i en ketch av tträ och utan motor.

Jorden runt på åtta år

www.bod.se