S-koden Den socialdemokratiska utmaningen
Carl Hamilton
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012, Carl Hamilton och Norstedts, Stockholm Omslag: Pontus Ersgård Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2012 ISBN 978-91-1-304325-8
Innehåll Förord
7
Vad är socialdemokrati?
9
I. Gemenskapsbyggandet är frihetens förutsättning 1. En ny svensk berättelse
33
2. S-koden: Att finna sin egenart 3. Farväl till allmänningen
61
74
4. Rättvisa. Det nya riket 80 II. Politiken kan och ska leda
97
5. Den eviga utmaningen
99
6. Var vi kommer ifrån 7. Åter till makten
118
132
8. Politiken leder
144
9. De akuta hoten
154
10. En instabil värld
162
11. Kapitalismen inför verkligheten 12. Den glömda utgångspunkten III. Folkrörelsen – ett sätt att lära 13. Mer än ett parti
182 207
223
225
14. En rörelse med dåligt självförtroende Ett starkt och rättvist Sverige Utgångspunkten
Ett provisoriskt program Ett parti som andra Tack
237
240 241
275
276
Källor och bredvidläsning
277
231
31
Förord En diskussion om socialdemokratin blir snabbt en diskussion om Sverige. Under arbetet har jag samtalat med människor som har sina politiska sympatier från höger och till vänster, personer som har röstat på Socialdemokraterna i hela sitt liv och andra som aldrig har röstat på partiet, och sannolikt aldrig kommer att göra det. Alla har sagt sig önska en riktig socialdemokrati. Vad betyder det? För egen del avskrev jag under 2000-talet efter hand socialdemokratin. Partiet orkade inte generera några intressanta lösningar. Däremot effektivt göra sig av med trovärdigheten inom sina starkaste områden. Människor litade inte på partiet. Många såg det mer som ett sjukdomstillstånd. När jag bestämde mig för att beskriva hur det hade gått till, hände något oväntat. Jag gjorde en upptäckt. Det är aldrig särskilt behagligt att tvingas konfrontera sina egna föreställningar och fördomar. Särskilt inte uppfattningen att det är möjligt att vara opartisk. Det finns en ovilja att bli engagerad och därmed förlora sin frihet. Vad jag upptäckte förvånade mig. Jag upptäckte värderingar som hade fallit i träda. Jag upptäckte ett sätt att förhålla sig till omvärlden som hade glömts bort. Och värderingarna var starka. Socialdemokratin var egentligen någonting annat än vad jag 7
hade trott. Om det var ett budskap som skulle oroa eller stärka partiets medlemmar, vet jag inte, och det har kanske mindre betydelse. Det oroade mig. Jag är säker på att det kommer att oroa andra. Därför att det ställer oss inför ett val. När ledarkrisen var som värst ställde jag en fråga till en partimedlem som uppenbarligen hade varit med om alltsammans förut. Han avvisade bestämt alla tankar på att problemen bara skulle ha att göra med personer, eller vad som står i ett partiprogram som ingen läser, eller vilket budskap man den här gången lyckas få medierna att föra vidare. Jag frågade vad det var för fel med partiet. Han funderade en stund och sammanfattade sedan läget med orden: – Vi har ljugit för varandra i trettio år. Det var ett ovanligt bra svar. Problemet var bara: handlade det enbart om Socialdemokraterna? * Tre personer måste nämnas särskilt. Nils Karleby, självlärd redaktör för tidskriften Frihet, bortgången i förtid. Karleby upptäckte och formulerade det unika innan det fanns i verkligheten. Sheri Berman, amerikansk statsvetare, återupptäckte samma politiska rörelse så att säga post scriptum, när det mesta var över. Slutligen Carina Persson, VD för Campus Bommersvik, tidigare bland annat kommunikationsdirektör hos Socialdemokraterna, med lång erfarenhet av arbetarrörelsens alla nivåer och grenar. Carina har varit min kloka samtalspartner under arbetet. Tillsammans sökte vi klarare definiera vår tids utmaningar. Ansvaret för texten är helt och hållet mitt.
8
Vad är socialdemokrati? Statsvetarprofessorn Herbert Tingsten lanserade för sjuttio år sedan tanken att socialdemokratiska partiet inte hade någon ideologi. Marxismen hade strukits ur programmet utan att ersättas med något annat. Allt som fanns kvar var en vilja att regera. I övrigt var socialdemokratin tom. Inom statsvetenskapen och den politiska journalistiken hör det närmast till god ton att betrakta socialdemokratin som en kompromissideologi, ett svenskt lagom, i bästa fall en vacker sammanvägning mellan vänster och höger. Under det kalla kriget sågs det socialdemokratiska Sverige som en human balanspunkt mellan två rivaliserande ekonomiska system, kapitalismen och kommunismen. Sverige var en blandekonomi. Den socialdemokratiska linjen uppfattades stundtals som en fegt undanglidande position mellan demokrati och diktatur. I botten dolde sig samma föreställning, nämligen att socialdemokratin var en rörelse utan ideologi: en effektiv val- och förvaltningsmaskin som syftade till maktutövning, i en generös tolkning – kompetent maktutövning. I den här boken ska jag diskutera vad socialdemokrati står för. Ideologi är ett ord som kommer att dyka upp ofta. Begreppet ideologi har delvis kommit i vanrykte eftersom ideologiskt laddade honnörsord som frihet och jämlikhet i dagens politik nästan helt saknar praktisk betydelse och ofta slängs in som jästen efter degen för att göra en politisk lösning mer aptitretande. Jag ska istället betrakta ideologi som någonting som fortfarande är relevant. Ideologin kan styra utvecklingen. 9
Det kan vara fruktbart att kontrastera det perspektivet mot två andra sätt att närma sig politik. Ett utgår från personer – ofta politiska ledare – och hur de genom sina handlingar påverkar utvecklingen. Det dominerar nästan helt i dagens journalistik. Ett annat är strukturinriktat och betonar ekonomiska och sociala mönster. Ideologi är alltså ett tredje angreppssätt. En politisk ideologi är ett knippe av idéer och föreställningar som får människor att agera gemensamt. Det går inte att blunda för att ideologier ofta har varit, eller i vart fall startat som de maktlösas vapen. Sociala rörelser börjar med en idé om förändring. Låt oss börja med ett enkelt påstående: Tingsten hade fel. Det är i stor utsträckning den svenska socialdemokratins ideologi som förklarar dess framgångar. Motsatsen gäller förstås också: När socialdemokratin tappade kontakten med sina grundläggande övertygelser, kom bakslagen.
Slutet ”Strid” och ”Kris” är nyckelorden på löpsedlarna onsdagen den 10 november 2010. Det är samma vecka som arbetet med den här boken påbörjas. Botten har just gått ur den socialdemokratiska eftervalsdebatten och det sker inför öppen ridå. Partiordföranden har efter nästan två månaders ihärdigt förnekande bestämt sig för att ställa sin plats till förfogande. Och när hon ändå är på gång uppmanar hon också alla andra i det verkställande utskottet och partistyrelsen att göra detsamma. Arbetarrörelsen visar ohämmat upp sin sämsta sida i allt medieljus den kan hitta. Ett andra val i rad är förlorat på historiskt rekordlåga förtroendenivåer och den socialdemokratiska ökenvandringen börjar ta ut sin rätt. 10
Valstatistiken har kommit ut. Den är förödande: av de väljare som har fast arbete får Socialdemokraterna bara var femte röst. I Stockholms län är partiet hälften så stort som Moderaterna. Under den första riktigt vintriga novemberonsdagen hörs partistyrelseledamöter skylla nederlaget på varandra i radio. I en av Stockholms morgontidningar ger ledamöter i det verkställande utskottet minst fyra olika versioner av vad som bestämdes i ansvarsfrågan på mötet dagen innan. Och i tabloiderna tar personer i partiledningen heder och ära av varandra i ett dåligt maskerat pr-krig för att rädda den egna positionen. Den här onsdagen har nyanserna redan gått förlorade. Det är de långa knivarnas julafton. Maktstriden saknar nästan helt politiska förtecken. Nu handlar det bara om personliga positioner. I bakgrunden gör sig den borgerliga regeringen kvickt av med några infekterade frågor. En öppen konflikt mellan den hyllade finansministern och hans eget ekonomiska råd får aldrig chansen att smita ut i medieljuset. Justitieministern drämmer till med ett förslag om nytt datalagringsdirektiv som rejält inskränker på integriteten. Men inte heller den konfliktungen får genomslag i medierna. Allt ljus är på ett socialdemokratiskt parti som tar kål på sig självt i strålkastarnas sken. Runt om bland partiaktivister går telefonerna varma. Vad är det som händer? Håller någon ihop det här? Hur ska vi överleva?
Världens bästa parti Om uppgiften var att ta reda på hemligheten bakom hur man vinner val och behåller sina väljares förtroende, borde all världens politiska pr-makare och konsulter vid det här laget ha vallfärdat till Sverige. Fram till början av 2000-talet kunde inget parti 11
i världen visa så entydigt lyckade valresultat över så lång tid som Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, SAP. Partiet bildades 1889. Redan på 1910-talet var de svenska socialdemokraterna ett av landets största partier och kunde under några korta perioder också ta plats i den tidens regeringar. Efter att allmän rösträtt hade införts etablerade sig partiet som det största, men lyckades inte erövra regeringsmakten under någon längre tid förrän man funnit sin egenart. Efter 1932 och fram till 2006 innehade de svenska socialdemokraterna regeringsmakten under 65 av 74 år. Under några kortare perioder (som under andra världskriget) i spetsen för en samlingsregering. Inget demokratiskt parti i världen kan visa upp ett liknande facit. Det närmaste man kommer är en erkänd långkörare som det liberaldemokratiska partiet i Japan som tog makten 1955 och behöll den nästan oavbrutet i 54 år. Eller det ytterst framgångsrika norska systerpartiet, Arbeiderpartiet, som påminner om det svenska. Fast redan på 1970-talet blev socialdemokraterna i Norge reducerade till ett 30–35-procentsparti som gjorde periodvisa gästspel i regeringsställning. Under sitt 60-åriga maktinnehav låg de svenska socialdemokraterna med något enstaka undantag stadigt parkerade kring 45 procent av valmanskåren, och hade ett till synes evigt regeringsinnehav. I kommunalvalet 1966 backade partiet oväntat. Statsminister Tage Erlander gruvade sig över att ha gjort dåligt ifrån sig i en tv-utfrågning och övervägde att avgå. Valet var enligt Erlander en katastrof. Socialdemokraterna hade bara fått 43 procent av rösterna. Valframgångarna inhöstades med rutinmässig regelbundenhet vart tredje eller fjärde år, mot en historisk fond som minst av allt var stabil. Svenskarna genomlevde två ekonomiska depressioner, ett världskrig (som åskådare), en väldig omflyttning av människor 12
från landsbygd till stad, en av de största europeiska invandringsvågorna i modern tid, en omstrukturering från jordbruksekonomi till industrisamhälle till informationsekonomi, och en dramatisk förändring av mentalitet, från överhetssamhälle till informellt medelklassamhälle. Sverige förändrades i grunden. Men svenskarna fortsatte att rösta på sina socialdemokrater. Om de politiska pr-experterna hade studerat denna framgångssaga – vilket de alltså bara undantagsvis har brytt sig om att göra – skulle de upptäcka hur förvånande litet det fanns att ta efter när det gäller politisk reklam. En urblekt affisch på en pensionär med medalj är det mest originella. I övrigt skulle pr-folket upptäcka att världens mest framgångsrika parti hade kopierat det mesta från mindre lyckade kollegor utomlands.
Ett parti som andra Man brukar säga att partierna blir alltmer lika. Statsvetare och ekonomer hävdar att det i en global ekonomi inte finns särskilt mycket handlingsutrymme kvar för politiken. Triangulering har blivit ett favoritord. Numera betyder det nästan alltid samma sak: att lägga sig så nära konkurrenten som möjligt med sina förslag, och sen få det att låta som om det vore en milsvid skillnad.* Ytligt sett är det en ganska träffande beskrivning av vad som hänt, inte minst i valrörelsen 2010. Låt oss ta några exempel för att visa hur praktisk politik numera går till i Sverige: *
Redan 1929 konstaterade den amerikanske ekonomen Harold Hotelling i en klassisk uppsats att det inte fanns några principiella skillnader mellan att marknadsföra konsumentprodukter och politik. Huvudkonkurrenterna lägger sig nära varandra, och påstår att de är annorlunda. 13
Jobbskatteavdraget är en skattesänkning som har blivit en stor framgång för regeringen. Motivet var att det skulle skapa jobb. Skatteavdraget kan ha lett till ungefär 25 000 nya jobb, främst bland pensionärer och studerande. Kostnaden är 80 miljarder. Det betyder att varje jobb kostar ungefär 3,2 miljoner kronor – om året. Som jobbskapande åtgärd måste det vara bland de dyraste i världshistorien. Socialdemokraterna kritiserade följaktligen under fyra år jobbskatteavdraget. Tonläget var högt. När det så blev dags för valrörelse accepterade S i stort sett hela skattesänkningen. Förklaringen var förstås deprimerande enkel: trots att Socialdemokraterna ansåg att reformen var dålig för Sverige, var de också övertygade om att de skulle förlora röster om de gick emot den. Alltså gick S till storms mot det fjärde jobbskatteavdraget. Eller ta skolan. Det finns en bred samsyn om att den svenska skolan inte fungerar som den ska. Regeringen anser att en viktig åtgärd är fler och tidigare betyg – inför valrörelsen var budet betyg från årskurs sex. Socialdemokraterna har inte någon riktigt klar uppfattning om vad det är som gått snett i skolan, men vet i varje fall att de inte gillar betyg. Istället för betyg i årskurs sex fick det bli betyg i årskurs sju. Där skulle striden om den svenska grundskolan stå. Ett annat exempel är ”bidragssamhället”. Eller, för att vara mer konkret, överutnyttjandet av sjukförsäkringen. Det var grundbulten i den borgerliga alliansens påståenden om att Sverige numera är (eller åtminstone var fram till regeringsskiftet 2006) ett bidragssamhälle och att S har blivit ett parti för bidragstagare; det enskilt viktigaste retoriska greppet bakom alliansens framgångar. Från slutet av 1990-talet ökade sjukskrivningarna mycket riktigt snabbt och oroväckande. Ett år steg utbetalningarna till sjuka och förtidspensionerade från 70 till 130 miljarder. I massmedierna spred sig bilden av oansvariga läkare som sjukskrev för i stort 14
sett vad som helst, och medborgare som missbrukade sjukförsäkringen. Världens friskaste folk var plötsligt sjukskrivet. En rad uppgifter förekom om dödssjuka svenskar som vårdade sig genom att jaga älg eller åka på semester. Mystiska och odefinierbara åkommor spred sig som präriebränder över landet. S hävdade först att det mesta var arbetsgivarnas fel. Brister i arbetsmiljön sades ligga bakom. Sen svängde partiet över till den gällande mediebilden: det fanns ett betydande överutnyttjande inom sjukförsäkringen som måste stoppas. Alltså fusk. Upprördheten var stor, snudd på moralpanik. Problemet var inte att det var fel på alla de förslag och idéer som lanserades av politikerna för hur man skulle komma till rätta med sjukskrivningarna. Problemet var att utgångspunkten för debatten var felaktig. Mediebilden var falsk. Det var aldrig hundratusentals (friska) svenskar som sjukskrev sig. Det var en statistisk synvilla. En mindre grupp sjuka var sjukskrivna betydligt längre perioder än vad som tidigare hade varit normalt. Flertalet var medelålders eller äldre kvinnor som arbetade eller hade arbetat i offentlig sektor. Orsaken till sjukskrivningen var förstås deprimerande enkel: de var utslitna. Bakgrunden är väl känd. Antalet anställda inom offentlig sektor hade minskat dramatiskt under den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, trots att de uppgifter som skulle lösas var oförändrade. Dessutom hade en väl fungerande rehabiliteringsorganisation i den offentliga sektorn avskaffats – av socialdemokrater. Argumentationen var att här gällde det att spara pengar. (Självklart dök kostnaderna sen upp någon annanstans, när folk blev sjukskrivna.) När statsfinanserna blev bättre och tillväxten tog fart var skadan redan skedd. De utslagna var verkligen utslagna. När den borgerliga regeringens reform sattes i verket var problemet i
15
långa stycken redan borta.* De undersökningar som har gjorts senare visade också att fusket inom sjukförsäkringen var och är lågt. Två och ett halvt års rikstäckande fuskjakt ledde till att 378 personer lagfördes. De politiska besluten baserades på en myt. En av orsakerna till att Socialdemokraterna accepterade myten är förstås att partiet på det sättet slapp ta itu med de problematiska sidorna av sin egen politik. Felet var som vanligt någon annans. Ideologierna påstås vara döda. Men ”nån-annan-ismen” är starkare än någonsin. S hade inte gjort sin hemläxa. Partiet sökte inte sanningen ur fakta. Partiet var för långt från medborgarna. Partiet orkade inte konfrontera bristerna i sin egen politik. Politiken riktade in sig på en medial skenbild, inte på verkliga problem. Den ”förnyelse” som ständigt och jämt efterlyses i politiken, hade verkligen skett – S hade blivit ett parti som alla andra.
Vart tog du vägen? Det är kanske för att frågorna är så självklara som de sällan ställs: Hur kunde SAP vara så framgångsrikt så länge? Få partier i världen har i så hög grad kunnat säga att de både *
16
När reformen hade trätt i kraft deklarerade den moderate socialministern närmast euforiskt: ”Sjukförsäkringsreformen kommer i historiens ljus att kvala in bland de stora i svensk socialpolitik”, och meddelade att hälften av de tidigare sjukskrivna var på väg ”till jobb”. Det lät som om de hade fått anställning. Verkligheten var något annorlunda. Av de 12 568 personer som utförsäkrades 1 januari 2008 hade 47 procent återförts till sjukförsäkringen 8 månader senare, 1 508 personer (12 procent) hade fått jobb. Resten var arbetslösa. ”Arbetslinjen” innebar alltså att flytta människor fram och tillbaka mellan sjukförsäkringskontot och arbetslöshetskontot.
varit med om att skapa det land de styrt och formats av samma land. För många svenskar har Socialdemokraterna inte bara varit det för tillfället bästa alternativet i ett val, det har varit deras parti. Hur blev det så? Vad ligger bakom det faktum att den borgerliga regeringskoalitionen i början på 2000-talet lyckades erövra makten (och för första gången behålla den utan uppslitande inre kriser) först när de slutade beskriva sig själva som ett nytt erbjudande, och istället kallade sig ett nytt och bättre arbetarparti, och presenterade sin politik på ett sätt som starkt påminde om Socialdemokraternas? Vad är det de svenska väljarna letar efter? Varför har inte andra socialistpartier i Europa en tillnärmelsevis lika framgångsrik historia? Extremiströrelser med uttalat våldsbudskap marscherade under 1920- och 30-talet till makten i länder med starka, ideologiskt härdade socialistpartier. I Sverige misslyckades de fullständigt. Ingen vare sig här eller på kontinenten har varit särskilt intresserad av att diskutera orsaken. När en amerikansk statsvetare för några år sedan skulle göra en studie över varför de europeiska socialistpartierna trots ett starkt folkligt stöd misslyckades så kapitalt mellan världskrigen, gjorde hon en anmärkningsvärd upptäckt: Den svenska socialdemokratin var en annan typ av parti än de andra. Ytligt sett är förklaringen till framgångarna förstås enkel: Socialdemokraterna vann val efter val för att de förde den politik som folk hoppades att partiet skulle föra. Det är en politik som är så väl känd att den internationellt under lång tid förknippades lika mycket med Sverige som med socialdemokratin. Den byggde på tre positioner som varit oförändrade under nästan ett helt år-
17
hundrade: full sysselsättning, social utjämning och utveckling.* Därmed blir också den dramatiska nedgången för partiet lättare att förstå. Väljarna litade inte längre på att Socialdemokraterna stod för det de påstod. Trovärdigheten var borta. Oppositionen upphörde med att upprört anklaga Socialdemokraterna för att vara socialdemokrater, istället hävdade de att felet var att de inte längre var socialdemokrater, inte på riktigt, inte som förr. När det gäller de båda valnederlagen under 2000-talet kan Socialdemokraterna knappast skylla på att tiderna förändras – när förändrades inte tiderna? – eller på att opinionen gått åt höger eller vänster – det har den faktiskt inte gjort, trots alla påståenden om motsatsen. Inte heller de politiska motståndarna kan ta åt sig hela äran, i annan bemärkelse än att de var beredda och gjorde det för dem enda rätta när Socialdemokraternas kollaps inträffade. De hävdade att de tänkte föra den politik som två tredjedelar av svenska folket historiskt sett är beredd att rösta på: Arbete. Rättvisa. Utveckling. Det är vanligt att socialdemokratins tillbakagång förklaras med att rörelsen har blivit gammal. Socialdemokratin är enligt det synsättet en produkt av ett annat samhälle. Rötterna finns i det ”gamla” Industrisverige. Enligt ett sådant synsätt är socialdemokrati i första hand detsamma som en viss typ av institutioner: den klassiska välfärdsstaten. Det var under dessa förutsättningar som socialdemokratin fungerade och var bra. När förutsättningarna förändras eller försvinner, då är socialdemokratins tid över. *
18
Med ”utveckling” avses tillväxt och modernisering, en politik som verkar över en lång rad områden, inte minst sociala och kulturella, för att understödja ökat välstånd.
Lösningen blir därmed självklar: om socialdemokratin vill fortsätta att vara relevant måste den förändras, eller med ett populärt uttryck, förnyas. Jag gissar att det finns en liten och inte alldeles oskyldig baktanke med dessa ständiga förnyelseuppmaningar: om socialdemokratin inte förnyas går den under, men om den förnyas är den å andra sidan inte längre någon riktig socialdemokrati. Mitt svar är det rakt motsatta. Socialdemokratin har förändrats, men på fel sätt. Partiet har blivit som andra. Det som inträffade kan beskrivas så här: Efterkrigstidens näringsliv kännetecknades av en snabbt växande exportindustri med hög lönsamhet, inte minst gällde det verkstadsindustrin, en stor och välmående arbetarklass dominerade, fackföreningsrörelsen organiserade i stort sett alla löntagare, på den privata sidan styrde ett fåtal starka ägargrupper. Skattebaserna var stabila och växte. Tillväxten räckte till allt, både stadigt ökande privat konsumtion, högre skatter och offentliga satsningar. Kapitalflödena mellan länderna var reglerade. Finansmarknadernas betydelse begränsad. Befolkningen i Sverige, liksom i de flesta europeiska länder, var homogen vad avser etnisk bakgrund, värderingar och sedvanor. Det gällde att konstruera sociala arrangemang som var både rationella och solidariska. Socialdemokratin löste uppgiften. Under 1980- och 90-talet sker ett skifte från välfärdsstat till marknadsstat. Finansmarknaderna avregleras och växer explosionsartat både i storlek och i samhällsbetydelse. De klassiska verkstadsföretagen visar inte längre samma tillväxt och lönsamhet, storföretagen växer genom förvärv av konkurrenter vilket följs av hårda rationaliseringar. De globala företagen, som inte bara är storföretag, har möjlighet att relativt enkelt flytta produktionen dit där det för tillfället är mest gynnsamt. Skatte19
baserna är flyktiga. Tillväxten har sjunkit. På tjugofem år halveras arbetarklassen i Sverige. Medelklassen dominerar samhällslivet. Allt fler människor är anställda i mindre företag. Befolkningen är fragmenterad, livsstilar, sedvanor och etnisk bakgrund varierar kraftigt. Delar av befolkningen upplever välfärdsstaten som en förmyndarstat. Att det rörde sig om verkliga och djupgående förändringar som sträckte sig över en rad områden – ekonomiska, sociala och mentala – står utom all tvivel. På kort tid ändrades villkoren för att bedriva politik. Men de yttre förändringarna kan inte ensamma förklara vad som har skett med socialdemokratin. Det är först i kombination med en inre osäkerhet som omvandlingen får betydelse. Besvikelserna, tillbakagången och nederlagen är i hög grad självförvållade. Tillbakagången beror på att socialdemokratin i förändringen har tappat kontakt med sina grundläggande övertygelser. För att förstå hur det gick till måste man först studera de värderingar som bar upp den socialdemokratiska politiken och la grunden till de stora framgångarna: partiets ideologi. S-koden.
S-koden: en introduktion S-koden består av tre ståndpunkter, eller grundläggande övertygelser: 1. Gemenskapsbyggandet är frihetens förutsättning. 2. Politiken kan och ska leda. 3. En metod för socialt lärande: folkrörelsen.
20
Formulerat på det sättet kan S-koden uppfattas som några politiska honnörsord, och dessa kan man gilla eller ej, beroende på sina egna utgångspunkter. Jag ska försöka visa att det bakom dessa tre positioner döljer sig en nyanserad syn på samhället som är giltig än idag, ett program för radikal omvandling och en möjlighet för den moderna människan inte bara att leva ett materiellt rikt liv utan också att förverkliga sina drömmar: att leva ”fullt ut” och i harmoni med sina medmänniskor. Motsättningen mellan tradition och förnyelse, som plågat socialdemokratin i mer än två decennier, har att göra med ett osäkert och osjälvständigt förhållande till den egna historien. Den som har ett fast grepp om sina kärnvärden kan driva förnyelsen av den praktiska politiken med kraft och bevarat självförtroende. En politisk rörelse som tappat kontakten med sig själv, däremot, kommer att bli ett rö för vinden, eller nostalgiskt hänga sig kvar vid en viss typ av historiskt bestämda institutioner och sociala arrangemang. Förnyelse förutsätter tradition. Och tvärtom.
Kapitalismen är ingen tebjudning Vill man få en magkänsla för den råa samhällsförändrande kraften i kapitalismen, då ska man läsa de första sidorna av Kom munistiska manifestet. Man bör däremot undvika flertalet av 1900-talets liberala nationalekonomer, som i sina ofta matematiskt sofistikerade beskrivningar av en kapitalistisk ekonomi låter ana det spröda klirret från en tesalong. Harmoniskt och välbalanserat gungar samhällssystemet vidare, från jämviktspunkt till jämviktspunkt. Marx slog fast kapitalismens våldsamt omdanande – ja, närmast revolutionära – kvalitet. Med en kombination av intuitiv känslighet och teoretiskt skarpsinne formulerade han kapitalis21
mens särart: Ett samhällssystem som låter ekonomisk rationalitet bryta ner och omvandla alla traditionella barriärer och därigenom kan leverera allt större materiella rikedomar. Ett system för vilket allt är medel, ingenting mål. I bondesamhällets torftighet kunde människorna ändå se samband och sammanhang. Samhället var överskådligt; produktionen begriplig. Kapitalismens arbetsdelning och specialisering bröt upp alla sammanhang. Men det fanns ett pris för det nya: den moderna människan blev, enligt Marx, en främling inför sitt arbete, inför det hon hade skapat och inför sina medmänniskor. Allt hamnade på marknaden. Människan var tvungen att sälja det enda hon hade – sin arbetskraft. Dessutom till underpris. Karl Marx och Friedrich Engels arbeten utgjorde den europeiska arbetarrörelsens teoretiska grundplatta. Drömmen om ett samhälle där de saktmodiga ska inneha makten är förmodligen lika gammal som människosläktet. Med Marx och Engels tillfördes något nytt: socialismen var inte bara önskvärd, den var möjlig, och mer än så – socialismen var oundviklig. Argumenten var formulerade i artonhundratalets egen språkdräkt, det vill säga de var strikt vetenskapliga. Men budskapet var påfallande likt en trösterik religions: Befrielsen ska komma. Med hjälp av komplicerade kalkyler ansåg Marx att han kunde räkna ut hur mycket kapitalägaren la beslag på av det värde arbetaren skapade. Om man bortser från Marx svaghet för formler hade han satt fingret på systemets inneboende konflikt. Den beskrivningen står sig än idag: Rikedomarna är beroende av en gemensam ansträngning, en alltmer komplex samhällsorganisation, men resultatet fördelas inte gemensamt, och kampen om överskottet leder till konflikt. Marx egen lösning på dilemmat är slående omarxistiskt: Den ena klassen ska ta kål på den andra varpå harmoni raskt återupp22
står. För sin egen del tänkte Marx när den saken väl var avklarad, ägna dagarna åt att fiska och skriva poesi. Vägen till framtiden gjorde en böj och ledde tillbaka till den lantliga idyllen. Vår tid är ”ny” i en mycket speciell mening, inte så mycket för att den är helt annorlunda (även om vi gärna ser det så), utan genom att dessa förhållanden har stegrats till en aldrig tidigare skådad intensitet. Aldrig tidigare har människor varit så tätt sammankopplade i öm sesidiga beroenden som idag. Det gäller allt ifrån de globala miljöhoten till den integrerade världsekonomin, till väpnade konflikter som hotar att i olika former föras från en världsdel till en annan; ett löst kopplat system har ersatts av ett tätt kopplat. Samtidigt begär människor, i synnerhet den stora och snabbt växande medelklassen i både rika och fattiga länder, frihet att få leva sitt liv som de själva vill: att förverkliga sina drömmar och livsprojekt. Människor vill inte bara ha materiell trygghet, vi vill vara sanna mot oss själva, livet ska fyllas med mening. Aldrig tidigare har så många haft möjlighet att välja sitt eget liv – med allt vad det innebär av att påverka hemort, arbete, studier, livspartner och livs stil. Även den som förfasar sig över de kommersiella uttryck som detta ”livsförverkligandeprojekt” kan ta sig, måste erkänna att allt fler människor faktiskt har möjlighet att själva bestämma hur tillvaron ska se ut materiellt, andligt och emotionellt. Vi vill vara fria att göra som vi själva vill, samtidigt som vi är mer beroende av andra än någonsin tidigare. Hur hanterar vi spänningen mellan ömsesidiga beroenden och individuell frihetslängtan? I svaret på den frågan ligger politikens utmaning.
23