Issuu on Google+

Bokförlaget Max Ström Anne Fjellström

Johan Erséus

Bokförlaget Max Ström


1


Lennart Nilsson Stockholm

Johan Erséus Anne Fjellström

2

Bokförlaget Max Ström


INNEHÅLL förord 9 Töckenfantomer 20 Centralen 28 Tidningsbudet 38 Stureplan 46 Arbetsliv 54 Cityliv 64 Berns 80 Operamaskeraden 94 Stockholmsmode 104 Vinterstockholm 108 Stefanskyrkan 122 Sid 1: Från sin ateljé i det gamla spinnhuset på Stora Glasbruksgatan blickar målaren Helge Franzén ut mot Stadsgården och Skeppsbron. Sid 2: Ett taxiflygplan lyfter från Riddarfjärden. Efter en dykning under Västerbron går färden mot skärgården. Nästa uppslag: Efter­middagsfika på Katarinahissens ­takterrass med utsikt mot Kornhamnstorg och Riddarholmen.

Riksbanken 128 Sjukhusliv 146 Stockholm i förändring 156 Bärgningen av Wasa 170 Stockholm som scen 180 Frälsningen 192 Register 211


INNEHÅLL förord 9 Töckenfantomer 20 Centralen 28 Tidningsbudet 38 Stureplan 46 Arbetsliv 54 Cityliv 64 Berns 80 Operamaskeraden 94 Stockholmsmode 104 Vinterstockholm 108 Stefanskyrkan 122 Sid 1: Från sin ateljé i det gamla spinnhuset på Stora Glasbruksgatan blickar målaren Helge Franzén ut mot Stadsgården och Skeppsbron. Sid 2: Ett taxiflygplan lyfter från Riddarfjärden. Efter en dykning under Västerbron går färden mot skärgården. Nästa uppslag: Efter­middagsfika på Katarinahissens ­takterrass med utsikt mot Kornhamnstorg och Riddarholmen.

Riksbanken 128 Sjukhusliv 146 Stockholm i förändring 156 Bärgningen av Wasa 170 Stockholm som scen 180 Frälsningen 192 Register 211


förord

Lennart Nilsson är sannolikt Sveriges mest kända fotograf­

Stressade pendlare skyndar ned från Centralens perrong.

8

och det finns många som har kallat honom en av världens främsta fotografer genom tiderna. Man kan tycka att flertalet bilder som en sådan gigant tagit, skulle vara välbekanta. Men i denna bok ser vi en ny sida av honom. Hans Stockholmsbilder är inte resultatet av ett planlöst kringströvande med kameran. Han har aldrig varit intresserad av det vackra, har aldrig sökt sig till fotokonsten, trots att hans ­bilder nästan alltid är både just vackra och konstnärliga. Han är ­journalist, har alltid haft en angelägen historia att berätta och har gjort det på ett världsspråk som kan förstås av nästan alla människor. Vad är en bra bild? Lennart Nilsson har fått frågan många gånger och tvekar inte – det är en bild som visar något som ingen tidigare sett. Att överraska och förvåna är viktigt och för att lyckas med det måste man veta vad det är man vill säga och inte minst hur det ska sägas. Han är nyfiken som få och har ett tålamod som gränsar till fanatism. Han kan vänta i minuter, timmar, dagar, veckor och till och med år på bilden med stort B – men kan också fånga den

9


förord

Lennart Nilsson är sannolikt Sveriges mest kända fotograf­

Stressade pendlare skyndar ned från Centralens perrong.

8

och det finns många som har kallat honom en av världens främsta fotografer genom tiderna. Man kan tycka att flertalet bilder som en sådan gigant tagit, skulle vara välbekanta. Men i denna bok ser vi en ny sida av honom. Hans Stockholmsbilder är inte resultatet av ett planlöst kringströvande med kameran. Han har aldrig varit intresserad av det vackra, har aldrig sökt sig till fotokonsten, trots att hans ­bilder nästan alltid är både just vackra och konstnärliga. Han är ­journalist, har alltid haft en angelägen historia att berätta och har gjort det på ett världsspråk som kan förstås av nästan alla människor. Vad är en bra bild? Lennart Nilsson har fått frågan många gånger och tvekar inte – det är en bild som visar något som ingen tidigare sett. Att överraska och förvåna är viktigt och för att lyckas med det måste man veta vad det är man vill säga och inte minst hur det ska sägas. Han är nyfiken som få och har ett tålamod som gränsar till fanatism. Han kan vänta i minuter, timmar, dagar, veckor och till och med år på bilden med stort B – men kan också fånga den

9


En fri fotograf i stan. Lennart Nilsson – ständigt välklädd, ständigt beväpnad med kamera, ständigt på spaning efter nästa bild.

10

på en tusendels sekund. ”Det gäller att ha ögonen med sig för toppbilden kan komma när som helst”, skriver Lennart Nilsson i boken Reportage som kom 1955 och där han berättar om tio års arbete som bildjournalist: ”Att göra reportage är inte att arbeta som regissör efter ett manuskript. Livet självt och allt som händer är manuskript där människorna är skådespelare och sina egna regissörer. Man ändrar inte på livet utan böjer sig ödmjukt och rättar sig efter det för att återge verkligheten.” Han har ofta betonat vikten av att bilderna är äkta och förklarar att man inte får fotografera som man torkar disken varje dag. Ett är säkert – Lennart Nilsson har aldrig tagit några slentrianbilder. Han ser det lilla i det stora – och det stora i det lilla – och ställer frågor som ingen annan ställer. Vad gömmer sig bakom fasaden? Vem utför de farliga jobben? Hur ser det ut i kroppen när ett barn blir till? Han ser både det udda och det typiska och hittar på så sätt ”storyn” som gör att han inte berättar samma historia som de andra fotograferna. Norrmalmstorg eller Spetsbergen kvittar. Lennart Nilsson rör sig hemtamt överallt samtidigt som han lyckas betrakta också det välkända med förundran. Däremot blickar han sällan­bakåt. Också ett långt liv är för kort för att man ska ägna tid åt det som varit, har han många gånger sagt. Nästa projekt är den stora utmaningen antingen det är en nyss infångad insekt i hundra­ tusen gångers förstoring eller en stad som långsamt väcks till liv efter nattens vila. Tretton år gammal flyttade Lennart Nilsson med familjen­ från Strängnäs och Stockholm blev hans stad. Redan då ­hägrade fotografyrket. Fadern och en farbror, Artur, som hade foto­affär i Kristinehamn, hade då invigt honom i mörkrummets­ hemligheter och det skulle inte dröja länge innan han fick sin första bild publicerad. Dagens Nyheter betalade åtta kronor för bilden av en trafikolycka i Stockholms utkant, att jämföra­med de två kronor som den enkla kamera hade kostat­ som han fick när han var elva. Vid sjutton års ålder gjorde­ han ­första reportaget som handlade om en vanlig dag på ­Hö­torget. Det trycktes i Vecko-Revyn och gav nya uppdrag. Ett av dessa gällde en bild av en sjuttonårig Alice Babs och plötsligt var Lennart Nilsson en fotograf att räkna med.

11


En fri fotograf i stan. Lennart Nilsson – ständigt välklädd, ständigt beväpnad med kamera, ständigt på spaning efter nästa bild.

10

på en tusendels sekund. ”Det gäller att ha ögonen med sig för toppbilden kan komma när som helst”, skriver Lennart Nilsson i boken Reportage som kom 1955 och där han berättar om tio års arbete som bildjournalist: ”Att göra reportage är inte att arbeta som regissör efter ett manuskript. Livet självt och allt som händer är manuskript där människorna är skådespelare och sina egna regissörer. Man ändrar inte på livet utan böjer sig ödmjukt och rättar sig efter det för att återge verkligheten.” Han har ofta betonat vikten av att bilderna är äkta och förklarar att man inte får fotografera som man torkar disken varje dag. Ett är säkert – Lennart Nilsson har aldrig tagit några slentrianbilder. Han ser det lilla i det stora – och det stora i det lilla – och ställer frågor som ingen annan ställer. Vad gömmer sig bakom fasaden? Vem utför de farliga jobben? Hur ser det ut i kroppen när ett barn blir till? Han ser både det udda och det typiska och hittar på så sätt ”storyn” som gör att han inte berättar samma historia som de andra fotograferna. Norrmalmstorg eller Spetsbergen kvittar. Lennart Nilsson rör sig hemtamt överallt samtidigt som han lyckas betrakta också det välkända med förundran. Däremot blickar han sällan­bakåt. Också ett långt liv är för kort för att man ska ägna tid åt det som varit, har han många gånger sagt. Nästa projekt är den stora utmaningen antingen det är en nyss infångad insekt i hundra­ tusen gångers förstoring eller en stad som långsamt väcks till liv efter nattens vila. Tretton år gammal flyttade Lennart Nilsson med familjen­ från Strängnäs och Stockholm blev hans stad. Redan då ­hägrade fotografyrket. Fadern och en farbror, Artur, som hade foto­affär i Kristinehamn, hade då invigt honom i mörkrummets­ hemligheter och det skulle inte dröja länge innan han fick sin första bild publicerad. Dagens Nyheter betalade åtta kronor för bilden av en trafikolycka i Stockholms utkant, att jämföra­med de två kronor som den enkla kamera hade kostat­ som han fick när han var elva. Vid sjutton års ålder gjorde­ han ­första reportaget som handlade om en vanlig dag på ­Hö­torget. Det trycktes i Vecko-Revyn och gav nya uppdrag. Ett av dessa gällde en bild av en sjuttonårig Alice Babs och plötsligt var Lennart Nilsson en fotograf att räkna med.

11


Han hade turen att slå igenom samtidigt som den moderna bildjournalistiken såg dagens ljus i vårt land – 1938 hade ­Carl-Adam Nycop startat ”den svenska bildtidningen Se” och 1944 startade han Expressen. Plötsligt fanns det utrymme för en bild­journalist med ambitioner, i synnerhet för någon som vinner­ arbetsseger efter arbetsseger. Lennart Nilsson har i mer än ett halvsekel pressat inte bara sig själv utan ofta också sin omgivning till det yttersta. Hans stora tålamod har bäddat för framgången, men också hans förmåga att skapa förtroenden och på så sätt öppna stängda dörrar. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att det var Lennart Nilsson som lyckades övertala kirurgen att med kamera få följa en lobotomioperation på Södersjukhuset. – Varför? undrade kirurgen. – För att visa! förklarade fotografen. Redan 1948 fick Lennart Nilsson en plats i den internationella fotohistorien med sitt uppmärksammade Se-reportage om en isbjörnsjakt vid Spetsbergen, som kom att publiceras världen över. Och sedan 1965 – då hans unika bilder som visar livet före födelsen första gången publicerades i Life Magazine – ­tillhör han världens riktigt stora bildjournalister. Han har prisats som få, var 1980 den första som fick Hassel­ bladspriset, och han har även blivit hedersdoktor. Professor Hans Wigzell, som i många år arbetat nära Lennart Nilsson, har beskrivit honom så här: ”Det krävs en unik kombination av teknisk genialitet kopplad med outtröttlig nyfikenhet, ett konstnärligt sinne där ­skön­heten och fantasin kan släppas fri, för att ta fram den där speciella bilden. Lennart har denna kombination, ett sinne och ett öga för det vackra, sanna och märkliga, en pedants krav på precision och exakthet, kopplat med en barnslig nyfikenhet.” Det finns de som har jämfört honom med Leonardo da Vinci och hävdar att han betytt lika mycket för förståelsen av människans inre i vår tid som da Vinci gjorde på sin tid. Lennart Nilsson intar helt enkelt en unik ställning i fotografins historia. Desto mer spännande blir det för oss betraktare att möta en för vår tid relativt okänd sida av Lennart Nilsson. Från tidigt­ fyrtio­­­tal till mitten av sextiotalet var Stockholm en viktig kom­­po­ nent i hans fotograferande. Hans viktigaste ­­uppdragsgivare­

12

En promenad längs Munkbro­hamnen på Gamla stans västsida vårvintern 1949 – innan järnvägsbron och Centralbron klippte av ­Riddarfjärden. Bilden togs till ett reportage där Se följde en okänd person en dag.

13


Han hade turen att slå igenom samtidigt som den moderna bildjournalistiken såg dagens ljus i vårt land – 1938 hade ­Carl-Adam Nycop startat ”den svenska bildtidningen Se” och 1944 startade han Expressen. Plötsligt fanns det utrymme för en bild­journalist med ambitioner, i synnerhet för någon som vinner­ arbetsseger efter arbetsseger. Lennart Nilsson har i mer än ett halvsekel pressat inte bara sig själv utan ofta också sin omgivning till det yttersta. Hans stora tålamod har bäddat för framgången, men också hans förmåga att skapa förtroenden och på så sätt öppna stängda dörrar. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att det var Lennart Nilsson som lyckades övertala kirurgen att med kamera få följa en lobotomioperation på Södersjukhuset. – Varför? undrade kirurgen. – För att visa! förklarade fotografen. Redan 1948 fick Lennart Nilsson en plats i den internationella fotohistorien med sitt uppmärksammade Se-reportage om en isbjörnsjakt vid Spetsbergen, som kom att publiceras världen över. Och sedan 1965 – då hans unika bilder som visar livet före födelsen första gången publicerades i Life Magazine – ­tillhör han världens riktigt stora bildjournalister. Han har prisats som få, var 1980 den första som fick Hassel­ bladspriset, och han har även blivit hedersdoktor. Professor Hans Wigzell, som i många år arbetat nära Lennart Nilsson, har beskrivit honom så här: ”Det krävs en unik kombination av teknisk genialitet kopplad med outtröttlig nyfikenhet, ett konstnärligt sinne där ­skön­heten och fantasin kan släppas fri, för att ta fram den där speciella bilden. Lennart har denna kombination, ett sinne och ett öga för det vackra, sanna och märkliga, en pedants krav på precision och exakthet, kopplat med en barnslig nyfikenhet.” Det finns de som har jämfört honom med Leonardo da Vinci och hävdar att han betytt lika mycket för förståelsen av människans inre i vår tid som da Vinci gjorde på sin tid. Lennart Nilsson intar helt enkelt en unik ställning i fotografins historia. Desto mer spännande blir det för oss betraktare att möta en för vår tid relativt okänd sida av Lennart Nilsson. Från tidigt­ fyrtio­­­tal till mitten av sextiotalet var Stockholm en viktig kom­­po­ nent i hans fotograferande. Hans viktigaste ­­uppdragsgivare­

12

En promenad längs Munkbro­hamnen på Gamla stans västsida vårvintern 1949 – innan järnvägsbron och Centralbron klippte av ­Riddarfjärden. Bilden togs till ett reportage där Se följde en okänd person en dag.

13


Korsningen Vasagatan– Kungsgatan. Kanske är det här som Stockholm erbjuder störst stadskänsla. Nästa uppslag: Våren närmar sig city. I april 1956 har den nått trappan till Rosendals slott på Djurgården.

14

var Åhlén & Åkerlunds veckotidningar, främst Se och Vecko-­ Journalen. Det var reportage av de mest skiftande slag; episka skildringar­ av okända miljöer, intervjuer med kända personligheter och vardagliga platser dokumenterade på nya sätt. Han arbetade med stora kameror, oftast mellanformatskameror som Rollei­ flex och Hasselblad, men det hände också att han använde ­storformatskameror. Trots en ofta ganska klumpig utrustning lyckas han komma människor nära – de tycks ofta omedvetna om hans närvaro. Under sextiotalet började han arbeta mer med ­småbild och Leica, vilket på många sätt passade hans snabba och säkra reportagestil. Hans skicklighet att hantera ­ljuset, oavsett om det var befintligt eller från blixtar, utvecklades tidigt och har blivit lite av hans signum. Lennart Nilsson har egentligen aldrig haft som avsikt att skildra sin stad. Men genom de många reportagen växer en stad fram på ett sätt som vi inte sett den förr, en stad där det mänskliga dramat, hur litet det än är, ständigt är närvarande. Därför är det så spännande att se de bilder som Anne Fjellström hittat i Lennart Nilssons gigantiska arkiv. Det Stockholm som möter oss är en stad som fortfarande har rötterna i fattigsverige, men är på väg att ta steget in i det moderna folkhemmet. På samma sätt som Lennart Nilsson i sina svartvita förstoringar alltid eftersträvat svärta och hög kontrast, samtidigt som han vill att vi ska kunna se in i lågdagrarna, låter han oss här möta en stad fylld av kontraster. Här kämpar Frälsningsarmén mot fattigdom samtidigt som det nya Stockholm byggs. Här står målarprinsen i sin trädgård, omgiven av ljus, samtidigt som tidningsbudet snubblar över uteliggarna i gryningen. Här lyfts skeppet Wasa upp till ytan samtidigt som stadens invånare med den växande tunnelbanan ger sig ner under jorden. Det här är inte enbart en bok om Stockholm genom Lennart Nilsson. Det är lika mycket en bok om Lennart Nilsson genom Stockholm. Och framför allt är det en berättelse om männi­ skorna som ger staden liv. Per Lindström Professor i bildjournalistik

15


Korsningen Vasagatan– Kungsgatan. Kanske är det här som Stockholm erbjuder störst stadskänsla. Nästa uppslag: Våren närmar sig city. I april 1956 har den nått trappan till Rosendals slott på Djurgården.

14

var Åhlén & Åkerlunds veckotidningar, främst Se och Vecko-­ Journalen. Det var reportage av de mest skiftande slag; episka skildringar­ av okända miljöer, intervjuer med kända personligheter och vardagliga platser dokumenterade på nya sätt. Han arbetade med stora kameror, oftast mellanformatskameror som Rollei­ flex och Hasselblad, men det hände också att han använde ­storformatskameror. Trots en ofta ganska klumpig utrustning lyckas han komma människor nära – de tycks ofta omedvetna om hans närvaro. Under sextiotalet började han arbeta mer med ­småbild och Leica, vilket på många sätt passade hans snabba och säkra reportagestil. Hans skicklighet att hantera ­ljuset, oavsett om det var befintligt eller från blixtar, utvecklades tidigt och har blivit lite av hans signum. Lennart Nilsson har egentligen aldrig haft som avsikt att skildra sin stad. Men genom de många reportagen växer en stad fram på ett sätt som vi inte sett den förr, en stad där det mänskliga dramat, hur litet det än är, ständigt är närvarande. Därför är det så spännande att se de bilder som Anne Fjellström hittat i Lennart Nilssons gigantiska arkiv. Det Stockholm som möter oss är en stad som fortfarande har rötterna i fattigsverige, men är på väg att ta steget in i det moderna folkhemmet. På samma sätt som Lennart Nilsson i sina svartvita förstoringar alltid eftersträvat svärta och hög kontrast, samtidigt som han vill att vi ska kunna se in i lågdagrarna, låter han oss här möta en stad fylld av kontraster. Här kämpar Frälsningsarmén mot fattigdom samtidigt som det nya Stockholm byggs. Här står målarprinsen i sin trädgård, omgiven av ljus, samtidigt som tidningsbudet snubblar över uteliggarna i gryningen. Här lyfts skeppet Wasa upp till ytan samtidigt som stadens invånare med den växande tunnelbanan ger sig ner under jorden. Det här är inte enbart en bok om Stockholm genom Lennart Nilsson. Det är lika mycket en bok om Lennart Nilsson genom Stockholm. Och framför allt är det en berättelse om männi­ skorna som ger staden liv. Per Lindström Professor i bildjournalistik

15


gränden från LP

Föregående uppslag: Gamla stan 1948, från Riddarholmskyrkans torn. I Bo Bergmans dikt ropar en mistlurs rostiga strupe från årets första båt som stångat sig upp till Stockholm i rykande vårsjö. Morgonvandraren passerar Brända tomten och viker in på Kindstugatan. 22

23


gränden från LP

Föregående uppslag: Gamla stan 1948, från Riddarholmskyrkans torn. I Bo Bergmans dikt ropar en mistlurs rostiga strupe från årets första båt som stångat sig upp till Stockholm i rykande vårsjö. Morgonvandraren passerar Brända tomten och viker in på Kindstugatan. 22

23


”Frukta Gud! Ära konungen!” Så lyser den gyllene skriften över den kringirrande mannen vid Tyska kyrkans gallergrind. Utanför Schantzska huset på Stortorget 20 får den anrika speceributiken sin gryningsleverans. 24

25


På Västerlånggatan, som en gång löpte utanför den gamla stadsmuren, har butikerna ännu inte hunnit öppna. Från Skeppsbrons skutor stiger röken bort mot Stadsgården och Katarinaberget. 26

27


På Västerlånggatan, som en gång löpte utanför den gamla stadsmuren, har butikerna ännu inte hunnit öppna. Från Skeppsbrons skutor stiger röken bort mot Stadsgården och Katarinaberget. 26

27


”Livet på Centralstationen i Stockholm var det första stora

bild­reportaget jag gjorde för Se. Det var i januari 1945 och ­kriget pågick fortfarande. Den långa vänthallen var fylld av beredskapströtta soldater, norska flyktingar och folk som var på väg hem eller bort. Myllret var mycket större än i dag, på den tiden var Centralstationen ett verkligt nav i Stockholm. Det var hit man anlände och härifrån man for – de flesta hade ju inte bil och få kunde ta flyget. Det var tåg som gällde. Det här var en miljö som jag kände mig hemma i, eftersom min pappa arbetade vid järnvägen. Han var lokförare tills han drabbades av nattblindhet. Han blev tekniker och slutade sin bana på Hagalund Övre i Solna, som ansvarig för en terminal där de ­checkade att bromsar och hjul var okej på tågen som kom in. Jag ville göra reportage med människorna som går av, går på, väntar, kommer, har sina väskor, ska någonstans. Men jag ville också ge en helhetsbild av Centralen, visa alla mänskliga kuggar som fick detta jättelika maskineri att fungera. Det var nästan tusen personer som jobbade där – skoputsare, godshanterare, tågklarerare, över- och underinspektörer, tullmän, kontorister, truckförare, tidtabellsmakare, socialrådgivare, restau­rang­ar­betare, blomsterförsäljare, telefonupplysare och nattstäderskor. Det var spännande att få komma in bakom kulisserna. Det har alltid varit mitt mål att hitta det som är journalistiskt intressant, att visa det som ingen har sett förut. Och ingen fotograf hade tidigare släppts in i stationens inre.”

30

31


”Livet på Centralstationen i Stockholm var det första stora

bild­reportaget jag gjorde för Se. Det var i januari 1945 och ­kriget pågick fortfarande. Den långa vänthallen var fylld av beredskapströtta soldater, norska flyktingar och folk som var på väg hem eller bort. Myllret var mycket större än i dag, på den tiden var Centralstationen ett verkligt nav i Stockholm. Det var hit man anlände och härifrån man for – de flesta hade ju inte bil och få kunde ta flyget. Det var tåg som gällde. Det här var en miljö som jag kände mig hemma i, eftersom min pappa arbetade vid järnvägen. Han var lokförare tills han drabbades av nattblindhet. Han blev tekniker och slutade sin bana på Hagalund Övre i Solna, som ansvarig för en terminal där de ­checkade att bromsar och hjul var okej på tågen som kom in. Jag ville göra reportage med människorna som går av, går på, väntar, kommer, har sina väskor, ska någonstans. Men jag ville också ge en helhetsbild av Centralen, visa alla mänskliga kuggar som fick detta jättelika maskineri att fungera. Det var nästan tusen personer som jobbade där – skoputsare, godshanterare, tågklarerare, över- och underinspektörer, tullmän, kontorister, truckförare, tidtabellsmakare, socialrådgivare, restau­rang­ar­betare, blomsterförsäljare, telefonupplysare och nattstäderskor. Det var spännande att få komma in bakom kulisserna. Det har alltid varit mitt mål att hitta det som är journalistiskt intressant, att visa det som ingen har sett förut. Och ingen fotograf hade tidigare släppts in i stationens inre.”

30

31


I mitten av 40-talet skickades drygt 4,5 miljoner kollin om året som expressgods – och Centralen var ett nav i detta gigantiska paketflöde. I väntan på tåget fylldes bänkarna i stora hallen. Dessa kalla januaridagar var det få som ville stå ute på perrongen. 34

35


I mitten av 40-talet skickades drygt 4,5 miljoner kollin om året som expressgods – och Centralen var ett nav i detta gigantiska paketflöde. I väntan på tåget fylldes bänkarna i stora hallen. Dessa kalla januaridagar var det få som ville stå ute på perrongen. 34

35


Kursiv siffra hänvisar till kapitelinledningar, övriga till bilder.

Alberts, Karl Erik 181 Alice Babs 10 Andersson, Dan 21 Arbin, Erik 123 Baker, Josephine 91, 92–93 Beckholmen 171 Bergman, Bo 21, 182–183 Bernadotte, Carl Johan 105 Bernadotte, Kerstin 66, 105 Berns salonger 80–93 Berzelii park 80 Björns trädgård 164–165, 166 Björnstrand, Gunnar 76 Blekholmskajen 120–121 Bonnierhuset 18–19 Browaldh, Tore 73 Brunkebergstorg 162–163 Brunkebergsåsen 39 Brunnsgatan 38, 40 Bryggargatan 162–163 Brända tomten 23

Gerhard, Karl 92–93 Gouffrich, Karl-Erik 54 Gustaf V 190–191 Gustaf VI Adolf 105, 190–191 Gustav III 94 Gustav Adolfs torg 110–111 Göta Lejon 76, 77 Götgatan 76, 77, 164–165

Mariaberget 184–185 Marieberg 188–189 Markelius, Sven 159 Medborgarhuset 164–165 Medborgarplatsen 108, 165 Mjölkcentralen 60, 61 Munkbrohamnen 12 Myntgatan 190–191

Hammarbykanalen 57 Helgeandsholmen 128 Hillgren, Kalle 156 Hyland, Lennart 215 Högalidskyrkan 18–19 Hötorget 66, 107, 162–163 Hötorgsskraporna 18–19, 106

Nacka 212–213 Nordiska museet 182–183 Norra Hammarbyhamnen 57 Norr Mälarstrand 145 Norrström 157, 158 Nybroplan 104 Nycop, Carl-Adam 13 Näckströmsgatan 82

Johannes brandstation 215 Johannes kyrka 18–19, 58, 59

Ekman, Hasse 72 Elizabeth II 186–187 Ericson, Annalisa 67, 76 Erlander, Tage 74–75, 188–189 Eugen, prins 181

Karlbergsvägen 54 Katarina Bangata 198–199 Katarina kyrka 18–19, 112, 113 Katarinaberget 27, 166–169 Katarinahissen 6–7 Katarinavägen 69 KF:s kvarn 212–213 Kindstugatan 23 Klara kyrka 18–19 Klarabergsgatan 70–71, 162–163 Klevgränd 119 Konserthuset 162–163 Kornhamnstorg 6–7 Kungsgatan 15, 42, 43, 44, 45, 64, 72, 160–161, 162–163, 206, 207, 209 Kungsträdgården 73 Kungstornen 18–19 Kvarnholmen 212–213

Finnboda varv 212–213 Folkan 87 Franzén, Anders 170, 174 Franzén, Helge 1 Frälsningsarmén 192–209 Fyrverkarbacken 188–189

Lasch, Kary 94 Lemne, Mats 129 livgardet 210 Lundström, Per 172, 179 Lundberg, Martin 139 Lundberg, Yngve 139

Gamla stan 12, 20–27, 114 Garbo, Greta 66

Malmskillnadsgatan 40 Maria gränd 119

Carl Gustaf, kronprins 172 Centralbron 116–117 Centralstationen 8, 28–37 Crafoord, Clarence 154–155 cyklotronen vid Frescati 62–63 Dalagatan 60, 61 Djurgården 16–17, 182–183, 212–213 Drottninggatan 78–79, 116–117

Register

Olivecrona, Herbert 146–149, 147 Operan 94–103 Palme, Olof 74–75 Pelarbacken 166 von Platen, Buster 105 PUB, varuhuset 78–79 Radiotjänst 42 Radiumhemmet 152 Riddarfjärden 2, 186–187 Riddarholmen 6–7 Riddarholmskyrkan 18–19, 20, 190–191 Riddarholmshamnen 119 Riddarhuset 157, 190–191 Riddarhustorget 190–191 Riksbanken 128–145 Riksbron 116–117 Ringvägen 202 Rosenbad 116–117 Rosendals slott 16–17 Sabbatsbergs sjukhus 154–155 Schantzska huset 25 Serafimerlasarettet 146, 148, 149 Sergelgatan 106, 162–163 Sergels torg 70–71, 162–163 Sibylla, prinsessa 172

Sjömanshemmet 69 Skanstullsbron 57 Skeppsbron 27, 126 Slussen 69 Slöjdgatan 162–163 Sofia kyrka 18–19 Stadsgården 1, 27, 212–213 Stadshuset 1, 6–7, 116–117, 120–121, 184–185 Stefanskyrkan 122–127 Stockholm Ban 120–121 Stockholms slott 213 Stora Glasbruksgatan 1 Storkyrkan 18–19 Stortorget 25, 114 Strandvägen 104, 182–183 Strömmen 116–117 Stureplan 46–53, 160–161 Sundbybergs sjukhus 153 Sveavägen 162–163 Söderhielm, Eric 140 Södersjukhuset 151 Södra stationsområdet 164–165 Thunholm, Lars-Erik 73 Thunholm, Olof 88 Tomtebogatan 196 Torsgatan 18–19, 60–61 Tumba pappersbruk 141 Tunnelgatan 41 Tyska kyrkan 18–19, 24 Waldemarsudde 181, 212–213 Waldimir, Sune 94 Wallenberg, Marc 73 Vanadislunden 125, 127 Wasa, skeppet 170–179 Vasagatan 15 Vasaorden, slupen 186–187 Vasastan 200, 201 Wigzell, Hans 13 Västerbron 2, 186–187, 188–189 Västerlånggatan 26 Åhlén, Gösta 70–71 Åhlénshuset 70–71 Östermalmstorg 67

211


Kursiv siffra hänvisar till kapitelinledningar, övriga till bilder.

Alberts, Karl Erik 181 Alice Babs 10 Andersson, Dan 21 Arbin, Erik 123 Baker, Josephine 91, 92–93 Beckholmen 171 Bergman, Bo 21, 182–183 Bernadotte, Carl Johan 105 Bernadotte, Kerstin 66, 105 Berns salonger 80–93 Berzelii park 80 Björns trädgård 164–165, 166 Björnstrand, Gunnar 76 Blekholmskajen 120–121 Bonnierhuset 18–19 Browaldh, Tore 73 Brunkebergstorg 162–163 Brunkebergsåsen 39 Brunnsgatan 38, 40 Bryggargatan 162–163 Brända tomten 23

Gerhard, Karl 92–93 Gouffrich, Karl-Erik 54 Gustaf V 190–191 Gustaf VI Adolf 105, 190–191 Gustav III 94 Gustav Adolfs torg 110–111 Göta Lejon 76, 77 Götgatan 76, 77, 164–165

Mariaberget 184–185 Marieberg 188–189 Markelius, Sven 159 Medborgarhuset 164–165 Medborgarplatsen 108, 165 Mjölkcentralen 60, 61 Munkbrohamnen 12 Myntgatan 190–191

Hammarbykanalen 57 Helgeandsholmen 128 Hillgren, Kalle 156 Hyland, Lennart 215 Högalidskyrkan 18–19 Hötorget 66, 107, 162–163 Hötorgsskraporna 18–19, 106

Nacka 212–213 Nordiska museet 182–183 Norra Hammarbyhamnen 57 Norr Mälarstrand 145 Norrström 157, 158 Nybroplan 104 Nycop, Carl-Adam 13 Näckströmsgatan 82

Johannes brandstation 215 Johannes kyrka 18–19, 58, 59

Ekman, Hasse 72 Elizabeth II 186–187 Ericson, Annalisa 67, 76 Erlander, Tage 74–75, 188–189 Eugen, prins 181

Karlbergsvägen 54 Katarina Bangata 198–199 Katarina kyrka 18–19, 112, 113 Katarinaberget 27, 166–169 Katarinahissen 6–7 Katarinavägen 69 KF:s kvarn 212–213 Kindstugatan 23 Klara kyrka 18–19 Klarabergsgatan 70–71, 162–163 Klevgränd 119 Konserthuset 162–163 Kornhamnstorg 6–7 Kungsgatan 15, 42, 43, 44, 45, 64, 72, 160–161, 162–163, 206, 207, 209 Kungsträdgården 73 Kungstornen 18–19 Kvarnholmen 212–213

Finnboda varv 212–213 Folkan 87 Franzén, Anders 170, 174 Franzén, Helge 1 Frälsningsarmén 192–209 Fyrverkarbacken 188–189

Lasch, Kary 94 Lemne, Mats 129 livgardet 210 Lundström, Per 172, 179 Lundberg, Martin 139 Lundberg, Yngve 139

Gamla stan 12, 20–27, 114 Garbo, Greta 66

Malmskillnadsgatan 40 Maria gränd 119

Carl Gustaf, kronprins 172 Centralbron 116–117 Centralstationen 8, 28–37 Crafoord, Clarence 154–155 cyklotronen vid Frescati 62–63 Dalagatan 60, 61 Djurgården 16–17, 182–183, 212–213 Drottninggatan 78–79, 116–117

Register

Olivecrona, Herbert 146–149, 147 Operan 94–103 Palme, Olof 74–75 Pelarbacken 166 von Platen, Buster 105 PUB, varuhuset 78–79 Radiotjänst 42 Radiumhemmet 152 Riddarfjärden 2, 186–187 Riddarholmen 6–7 Riddarholmskyrkan 18–19, 20, 190–191 Riddarholmshamnen 119 Riddarhuset 157, 190–191 Riddarhustorget 190–191 Riksbanken 128–145 Riksbron 116–117 Ringvägen 202 Rosenbad 116–117 Rosendals slott 16–17 Sabbatsbergs sjukhus 154–155 Schantzska huset 25 Serafimerlasarettet 146, 148, 149 Sergelgatan 106, 162–163 Sergels torg 70–71, 162–163 Sibylla, prinsessa 172

Sjömanshemmet 69 Skanstullsbron 57 Skeppsbron 27, 126 Slussen 69 Slöjdgatan 162–163 Sofia kyrka 18–19 Stadsgården 1, 27, 212–213 Stadshuset 1, 6–7, 116–117, 120–121, 184–185 Stefanskyrkan 122–127 Stockholm Ban 120–121 Stockholms slott 213 Stora Glasbruksgatan 1 Storkyrkan 18–19 Stortorget 25, 114 Strandvägen 104, 182–183 Strömmen 116–117 Stureplan 46–53, 160–161 Sundbybergs sjukhus 153 Sveavägen 162–163 Söderhielm, Eric 140 Södersjukhuset 151 Södra stationsområdet 164–165 Thunholm, Lars-Erik 73 Thunholm, Olof 88 Tomtebogatan 196 Torsgatan 18–19, 60–61 Tumba pappersbruk 141 Tunnelgatan 41 Tyska kyrkan 18–19, 24 Waldemarsudde 181, 212–213 Waldimir, Sune 94 Wallenberg, Marc 73 Vanadislunden 125, 127 Wasa, skeppet 170–179 Vasagatan 15 Vasaorden, slupen 186–187 Vasastan 200, 201 Wigzell, Hans 13 Västerbron 2, 186–187, 188–189 Västerlånggatan 26 Åhlén, Gösta 70–71 Åhlénshuset 70–71 Östermalmstorg 67

211


Tack till: Mira Barkå Riksbanken, Stephan Bergman Scanpix, Diabolaget, Jacob Forsell, Förstoringsateljén, David Josephson, Mathias Grate, Stig Nordfeldt, Richard Skoog Stockholms brandförsvar, Spårvägsmuseet, Stockholms stadsmuseums faktarum

© Bokförlaget Max Ström 2008. © Foto: Lennart Nilsson Bildredaktör: Ann Fjellström. Text: Johan Erséus Formgivning: Patric Leo. Original: Petra Ahston Inkapööl. Faktagranskare: Jan Bergman. Repro: Linjepunkt, Falun. Tryck: Graphicom, Italien 2008 ISBN 978-91-7126-083-3


9789171260833