9789174240122

Innehåll Förord 6 Pelargonerna och livet 9

Vinterförvaring 138 pelargonträd 148

Mina änglar 25

Pelargonkonsultens tips 155

Mina uniker 35

Brev, reaktioner och lite

Mina äggskal 40

annat 169

Heliga Birgitta 45

Semesterskott 177

Hemlängtan 56

Pelargonfeber 182

Elin och pelargonerna 66

Efterord 187

Tant Annys pelargon 89

Register 190

Doftpelargoner – sinnenas

Bildkällor 192

blomster 96 Frösådd med Birgit 113 Växthuset och pelargonerna 127

Lästips 192

Förord VAD ROLIGT ATT MÖTAS IGEN, KÄRA LÄSARE! Det finns ju så mycket kvar att berätta som inte rymdes i min första bok om pelargoner. Efter många år som samlare är min kärlek till pelargonerna lika stark men delvis förändrad. Nya erfarenheter och fantastiska möten har fått mig att inse att pelargonen är mer än bara en blomma. Den sammanlänkar generationer av människor och har på så sätt blivit en del av vårt levande kulturarv. Vi blir bara fler och fler som upptäcker hur trivsamt det är att ha pelargonen som reskamrat. Men det är viktigt att få välja hur ressällskapet ska se ut. Alla kan och vill inte ha flera hundra sorter omkring sig. En sådan tur då att även några få pelargonvänner på fönsterbrädan kan räcka för att skänka oss glädje.

Själv har jag numera alltid ambitionen att minska min samling, men ack, så svårt det är. Har man drabbats av pelargonfebern är ett av symptomen att man samlar på sig fler snarare än att man väljer bort. Min flerspråkiga mormor Ellen brukade säga angående livets vedermödor: »Alles geht vorüber und •6•

endet als Artikeln«. Och med det menade hon väl ungefär att allt vi är med om får vi tids nog nytta av. Så därför kan du i den här boken bland annat läsa om frösådd, användning av doftpelargoner och mer om några av de sorter som funnits med mig under hela resan. Dessutom berättar jag om några ibland helt oväntade möten med pelargonvänner som jag har fått vara med om. Förhoppningsvis kan mina texter inspirera dig i ditt val av pelargon.

Ett varmt tack till er som bidragit med härliga pelargonberättelser och till Barbro Haddleton som alltid funnits till hands när frågorna hopat sig.

Finsta, våren 2009 Veronica Wägner

Pelargonerna och livet

HÄR GÖR SIG inga andra växter besvär.

Pelargonerna härskar alltjämt över vår entré. De stormtrivs mot husväggen i sydvästläge och kan heta dagar skuggas med en markis.

DET ÄR LIKA BRA ATT ERKÄNNA på en gång. Jag har inte tillfrisknat från den pelargonfeber som drabbade mig för drygt tio år sedan. Fortfarande kan jag börja darra vid mötet med en för mig okänd sort om blommorna faller mig i smaken. Tanken »den måste jag ha« flyger genom min hjärna innan jag ens hunnit öppna munnen för att fråga om sorten. Därför trängs än idag, inför stundande sommar, nära tvåhundra pelargonsorter på hyllorna. Jo, jag vet, jag skulle minska ner på samlingen, men kvarblivna sticklingar och tröttnande väninnor gjorde att antalet blev ungefär detsamma.

Efter flera års pelargonfeber med passion för olika, speciella sorter, har jag huvudsakligen riktat in mig på de gamla pelargonerna med en egen släkthistoria. Detta levande kulturarv upphör aldrig att fascinera mig. En möbel kan du ställa upp på vinden för att sedan hämta ner den igen kanske trettio år senare utan att det hänt något nämnvärt med den, men en pelargon måste vårdas genom generationer för att den ska finnas kvar.

Jag kan fortfarande förlora mig i timmar under plockande

•9•

och ansande bland mina vänner, ett slags rörelse i meditation, medan jag med spänning väntar på att den första knoppen på en ny sort ska avslöja sitt inre. Däremot håller sig min samling numera ganska konstant. Utrymmet i vårt hus är begränsat och jag känner inte längre något behov av att ständigt utöka antalet pelargoner. Först när en sort lämnar mig kommer en ny in i mitt liv.

Det har visat sig att jag kommer särskilt bra överens med vissa sorter och mindre bra med andra. Det gäller att man själv och pelargonens egenskaper harmonierar, om ni förstår vad jag menar. För några år sedan införskaffade jag en sort vid namn ’Botham’s Surprise’, som är en av de få sorter som har gula blommor. Det vill säga, blommorna såg jag bara på kort, för pelargonen ville, trots minutiös skötsel, aldrig blomma i min ägo. Efter två års väntan gav jag upp och tog den med till en pelargonträff. Inom en kvart stod en man och fingrade på krukan med lystna ögon. Jag lyckönskade honom och hoppades att sorten skulle trivas bättre i hans vård. Enligt rapporter så blommar den förträffligt hemma hos köparen, och detta blev för mig ytterligare ett bevis på att kärleken måste vara ömsesidig.

Sedan kan det förstås handla om brist på kunskap om hur just en viss sort vill bli behandlad. För något år sedan hade jag • 10 •

PRIMÄRHYBRIDEN P. X ARDENS, en något svårflörtad men vacker sort som behöver vila ibland för att sedan åter blomma. Förökas med rotknölar.

lyckats komma över en planta av primärhybriden P. x ardens som har lysande röda blommor på långa stänglar. (Primärhybrid innebär att det är en av de första korsningarna mellan två vilda arter.) En stickling av nämnda sort brukar kunna kosta upp emot tvåhundra kronor på grund av svårigheten att föröka den. På sensommaren vissnade bladen ner och jag skådade sorgset en tom kruka med torra knölar som stack upp ur jorden. Innan jag gick för att slänga den på komposten ringde jag till väninna B i Alunda.

– Ardens är död, sa jag. Den glädjen blev kort!

– Inte då! svarade B. Han vilar bara. Låt honom stå i skuggan ett slag så kommer han igen.

Någon månad senare grönskade plantan som aldrig förr.

Vilken tur att det finns konsulter och att vi har så otroligt många sorters pelargoner att välja bland! Fungerar inte relationen med den nya sorten du tagit hem så fi nns det alltid någon annan pelargonälskare som kan ta vid och mysa ihop med just den.

Många är de pelargonvänner som söker utmaningar genom att samla mer eller mindre svårodlade sorter, andra gillar stjärnor, vildarter eller nyframtagna skönheter. Själv föredrar jag som sagt de äldre pelargonerna och då särskilt sorter som har

• 11 •

• 12 •

’GUNILLA FRÅN ROSLAGSBRO’. En rikblommande, stilig dam som talar för sig själv. Sorten är enastående tidigt i starten på våren. Bilden är tagen i början av februari. Växer lågt och busklikt om krukan inte är för stor.

en släkthistoria i släptåg. Får jag höra något som låter spännande dras jag obönhörligt till källan. De här levnadshistorierna som kan knytas till en viss pelargon har en oemotståndlig lockelse.

Som till exempel ’Gunilla från Roslagsbro’ som lär ha tillhört en mytomspunnen kvinna i en by i Roslagen. Gunilla levde ensam och avskilt i en stuga nere vid vattnet och sågs nog av samtiden (början på 1900) som en lite udda, skygg person. Hon hade självhushåll och enda fortskaffningsmedlet var en cykel med vilken hon en gång i veckan trampade till lanthandeln för att köpa mjölk, kaffe, salt, jäst och mjöl. Det sägs att hon var ett övervintrat statarbarn och visste att ta tillvara allt som jorden gav. Gunilla hade flera katter och några höns och om vintern sökte sig de vilda djuren till hennes trädgård, där hon lade ut äpplen, hö och fågelmat. En genuin jordkällare intill stugan underlättade förstås förvaringen av rotfrukter, potatis, sylt och saft. På sensommaren kunde byborna se Gunilla, iklädd hemstickad grå tröja, gå böjd bland vildhallonsnår och blåbärsris.

Mitt i sitt slit för brödfödan hade Gunilla en passion för trädgård och inte minst för pelargoner. Hennes vackra blommor var kända långt över sockengränsen. Och som tur var delade hon frikostigt med sig av sticklingar till beundrande besökare.

• 13 •

• 14 •

MIN PAPPAS ’CATTOLICA’ sträcker sig längtansfullt mot den bleka januarisolen i köksfönstret. Så fort ljuset kommer åter börjar den blomma. Sorten kan bli upp till två meter hög om förhållandena är gynnsamma. Under försommaren brukar ’Cattolican’ ta en paus för att till hösten åter stå i full blom. Behöver förnyas vartannat år.

NÄSTA UPPSLAG: NÄR VI RESER bort får pelargonerna stå i den svala kammaren och vänta på oss. De brukar klara minst en vecka på det viset utan att ta skada. Vid längre bortovaro får de stå ute under äppelträden och hoppas på lite regn. Det går helt enkelt inte att be någon vattna tvåhundra pelargoner. I alla fall inte om man vill ha kvar den kontakten.

Gunilla fick dock ett tragiskt slut då hennes hem brann ner till grunden på femtiotalet och hon själv omkom i lågorna.

Nästan fyrtio år senare fick jag en kär stickling av en arbetskamrat. ’Gunilla från Roslagsbro’ är en mycket vacker, låg och rikblommande zonalpelargon, som inte gillar att ha för stor kruka. Då slutar hon att blomma och blir bara grön. Kanske en egenskap hon utvecklat i Gunillas vård.

De gamla sorterna kan förstås vara knepigare att få tag på.

Det gäller att hålla »ögon och öron öppna« som det står i ungdomsböckerna. Och rätt som det är korsar en gammal sort min väg och jag får ingen ro förrän jag kollat upp historiken. Ibland blir det napp och anhöriga kan bekräfta pelargonens närvaro genom generationer. Men lika ofta går det inte att komma någon vart, helt enkelt därför att pelargonvårdaren som kände till historien inte längre finns i livet. Därför, om ni är lycklig ägare till en gammal sort som hängt med länge, skriv ner det ni vet, berätta för andra och dela med er av skott för att säkra återväxten. Misslyckas en planta för dig så kanske någon annan har kvar av just den pelargonen. Uppge gärna orten jämte det namn du valt/har på pelargonen om den inte går att sortbestämma.

De gamla sorterna är många och risken för förväxling är stor.

I skrivande stund sträcker just en sådan gammal pelargon-

• 15 •

sort med vita blomstänglar ut sina långa stjälkar mot mig. Det är en speciell, kär dam med enkla blommor som genom olika omständigheter blivit känd långt utanför hemkommunen.

Om den och några andra rara sorter tänker jag berätta längre fram.

Under åren som gått sedan jag upptäckt den märkvärdiga krukväxten pelargon har fantastiska saker hänt. Dels tänker jag på alla kontakter och möten med människor som delar mitt intresse (nya strömmar ständigt till), dels på den ökade kunskap som vi fått genom att pelargonen gjort en klassresa från »bonnblomma« till var mans krukväxt.

Det explosionsartade intresset har gett oss möjlighet att lättare få tag på speciella sorter, vi har fått mer prat och artiklar om pelargoner, fler aktiviteter och i slutänden en mängd glada pelargonmänniskor. Vi har fått ta del av kända odlares erfarenheter men förvisso också tvingats att stå ut med mindre nogräknade personers vinstintresse. Men sådant dyker nog alltid upp när något blir mycket populärt. Idag händer det förresten att även kriminella kretsar drar nytta av pelargonfebern. Jag läste häromdagen en notis i en tidning om ett par som specialiserat sig på att stjäla från handelsträdgårdar. Kvinnan brukade komma in och fråga om hon kunde få handgripliga skötselråd • 16 •

vid pelargonerna. Medan personalen ägnade sig åt henne, passade mannen på att länsa kassan.

I dessa tider när självhjälpsböcker är hetare än någonsin, hävdar jag bestämt att pelargoner är bra för självkänslan! Det kan knappast finnas någon annan växt som så snabbt skänker även en medioker odlare känslan av att ha lyckats. Det skulle i så fall vara kaktusen, men pelargonen med all sin mångfald och färgrikedom vinner nog lätt den matchen.

Ett oräknat antal gånger har jag stått i min hall och tagit emot nyanlända gästers gåva. Ur blompappret har allsköns växter tittat fram, myrtenträd, orkidéer, hortensior, azaleor, begonior med mera. Samtliga utan några som helst skötselråd.

(Jag kan i och för sig förstå om man inte vill komma med en pelargon till mig.) Med något enstaka undantag har alla växter tynat bort inom någon eller några månader, trots mina ihärdiga försök att hålla dem vid liv. Mina vänner pelargonerna däremot är tåliga och lättodlade. De klarar att jag glömmer dem ibland och till och med åker på semester en vecka eller två. Som de halvökenväxter pelargonerna är kan de härda ut tills regnet, läs vattenkannan, äntligen kommer. Detta gäller förstås inte de små sticklingsbarnen, och en sedelärande berättelse om det lovar jag också att bjuda på.

• 17 •

Kanske är det just det här som ger pelargonen en särställning bland våra krukväxter? Att den kan odlas utan experthjälp av alla och ändå skänka så mycket glädje till var och en av oss. »Pelargonen ler mot alla och inte mot några få utvalda« lär någon ha sagt och det tycker jag är mitt i prick.

Pelargonen finns i en mängd olika varianter, dofter och färger. Vi kan lätt föröka den genom sticklingar, ta frön om sådana finns (läs kapitlet om frösådd), ägna oss åt svårodlade sorter eller för all del bara köpa mängder av plantor i rätt färg till balkongen eller uteplatsen. Själv har jag det senaste året blivit nyfiken på frösådd och ser numera storknäbbar överallt i samlingen.

Frökapseln på pelargonen liknar nämligen en storknäbb.

Jag har i min närhet flera exempel på hur god inverkan pysslandet med pelargoner kan ha. En vän till mig blev »vidbränd« på jobbet och ett par månaders sjukskrivning följde. Sysslandet med hennes pelargonsamling gav dagarna struktur och innehåll. Tankarna fick vandra fritt och hon samlade kraft för att på nytt kunna möta världen utanför. En annan bekant klarade sig igenom en svår skilsmässa med bland annat pelargonernas hjälp. Hos hennes vänner i krukorna fanns det alltid något att ta tag i när ångesten blev för svår. Att stoppa fingrarna i jorden är dokumenterat välgörande. Kanske skulle man rent av skriva • 18 •

ut pelargoner på recept? Likaväl som stavgång eller promenader.

Själv har jag sedan länge använt mig av pelargonernas läkande inverkan. Arbetet med dem är rent terapeutiskt och skänker hopp och mening åt tunga perioder i livet. Det blir en extra sväng till pelargonerna när jag känner mig låg eller behöver vara ifred. På vintern händer det att jag smyger ut till stallet och besöker hönshuset, som familjen kallar »Sydafrika«, där pelargonerna står under lysrören, gröna och fina. Härinne härskar stillheten och jag tycker mig ser hur de nickar och säger: »Håll ut! Ljuset kommer åter även i år!« Linnéåret 2007 har säkert också bidragit till att ännu fler har »upptäckt« pelargonen. Utställningar med ett urval av de pelargoner Linné odlade har hållits över hela landet. Det var på det viset jag lyckades få tag på två olika varianter av Pelargonium cucullatum, en vacker vildpelargon med lila respektive rosa blommor. Sorten kom redan i slutet av 1700-talet till Uppsala från Kaplandet via Holland. Genom Linnés många kontakter inom botaniken fick han tillgång till en mängd rara växter som han aldrig själv såg växa vilt. Cucullatums blad är hjälmlika i formen, vilket namnet antyder. Mitt ena exemplar är medelstort men i naturen kan denna buskpelargon bli

• 19 •

upp till två meter hög. Den här sorten lämpar sig för övrigt för uppstamning då stjälken efter en tid blir vedartad och styv och därför stark nog att hålla upp en krona.

Just sorten P. cucullatum var enligt uppgift särskilt svår att samla in frön från och skickades därför som stickling till Linné från Holland. Säkert hade resan då tagit flera veckor för det lilla skottet som kanske låg inlindat i fuktig mossa för att det skulle klara färden med livet i behåll. Det säger en del om pelargonens uthållighet men betyder förstås inte att vi får behandla dem hur som helst.

Linné övervintrade de flesta av sina pelargoner i det kallaste rummet i Botaniska rummets orangeri. Den avdelningen kallades Frigidarium och eldades med en kakelugn. Temperaturen skulle hålla mellan två och tio grader under vintern. Man kan bara föreställa sig vilket jobb det måste ha varit för tjänarna att passa dessa ugnar under kalla vinternätter. Linné hade förutom en mängd tjänare också en särskild orangeridräng och en eldare som ansvarade för de nio kakelugnarna i orangeriet. Ett viktigt arbete eftersom utebliven ved under sträng kyla kunde innebära katastrof för de långväga plantorna.

Under somrarna vistades Linné gärna i sin trädgård i Uppsala och på grusplanen lät han vildpelargoner breda ut sig.

• 20 •

ÖVERST TILL VÄNSTER har vildpelargonen P. tomentosum fyllt en jättekruka på bara några veckor. Nertill en variant av Linnés vackra P. cucullatum och till höger har den rödstjälkade P. australe brett ut sig i rabatten. Vildpelargonerna är riktiga marktäckare om de planteras ut i trädgården.

• 21 •

Några sorter odlas i trädgården även idag, om ni råkar ha vägarna förbi. Väl där förstår man bättre hur de flesta vildpelargoner snabbt kan breda ut sig till en tät matta då rötterna får gott om plats och slipper trängas i en kruka. För mig känns det extra roligt att ha en pelargonsort som Linné odlade för drygt tvåhundra år sedan och vars anfäder nått våra nordliga breddgrader efter långa strapatsrika resor.

Vildarter som P. cucullatum och för övrigt även doftpelargoner, har dessutom den fördelen att de inte behöver förnyas så ofta som de vanliga zonalerna. Och det kan ju vara skönt när våren kommer med alla sticklingar som ska tas om hand.

Det finns alltid undantag, förstås. Min pelargonkonsult väninna B i Alunda har en uppstammad ’Appleblossom Rosebud’ som snart är sju år och som fortfarande blommar fl itigt. Nere i grannens växthus hade zonalpelargonen ’Nybyns Anna-Britta’ mätt två meter när dottern kollade höjden häromveckan. *

Just i dagarna har jag avslutat en fullkomligt ovetenskaplig undersökning av vad vi kommer att tänka på när vi hör ordet pelargon. Denna vår käraste krukväxt verkar vara intimt förknippad med minnen. Samtliga, män som kvinnor, fick något • 22 •

DEN UNDERBARA ’NYBYNS ANNA-BRITTA’.

En gammal sort som växer kraftigt och vars dubbla rosettliknande blommor håller sig en månad. Snarlik den utdöda ’Glory de Nancy’.

visst i blicken när jag frågade efter deras eventuella pelargonminnen. Associationerna flödade och påfallande många förflyttade sig till svunna tider där pelargonerna stod i stug- och salsfönster. Vissa mindes röda pelargoner från barndomens fönsterkarm eller från kaffestunden på far- och morföräldrarnas veranda med öppen dörr ut mot trädgården. I en del fall var pelargonerna alltid rosa, i andra bara röda. Inte någon kunde minnas att blomfärgerna var blandade. Men prunkande pelargoner i köksfönstret återkom i snart sagt varje berättelse. En väninna till mig berättade att hennes kusin som helt ung hade fått frågan vad blommorna på förstutrappen hette.

– Köksblomma! hade gossen svarat.

Ordet pelargon väcker också känslor. Någon av dem jag frågade tyckte att den stod för glädjen på sommaren, en annan menade att det blev ingen sommar utan pelargoner på altanen.

Ytterligare andra blev varma om hjärtat bara vid tanken och några få rynkade på näsan. En, visade det sig, ogillade pelargoner för att de luktade illa, en annan för att hon var allergisk mot doften. Slutsatsen blev att ordet pelargon i alla fall inte lämnar någon oberörd. Själv har jag efter undersökningen kommit fram till följande enkla slutsats: Pelargoner rymmer hela livet!

• 24 •

Mina änglar

ÄNGLAR KAN JAG inte få nog av. De förgyller hela min sommar med sitt fjärilsliknande flor om övervintringen varit sval och ljus. Här är det sorten ’Catford Belle’ som sträcker fram sitt frömjöl åt intresserade humlor och bin.

VISST ÄR DET HÄRLIGT att ha några alldeles egna änglar?

Med änglapelargoner i huset är det fullt möjligt, och för mig helt nödvändigt. Ända sedan slutet av nittiotalet har några av dessa ljuvliga, fjärilsliknande sorter ingått i min samling. Trots att jag för det mesta koncentrerar mig på äldre zonaler med en släkthistoria så utgör änglarna en omistlig del av samlingen.

De gör inte så mycket väsen av sig, men när de blommar fångar de allas uppmärksamhet. Att jag har lyckats förhållandevis bra med några olika änglar beror nog inte så mycket på skicklighet, som på att jag har tillgång till ett svalt, torrt och isolerat rum i ladugården – mitt »Sydafrika« – där plantorna kan övervintra ljust och sätta knopp på ett optimalt sätt. Tillsammans med unikerna och den engelska pelargonen ’Lord Bute’ står änglapelargonerna under lysrör hela vintern i fem till åtta grader och får på så sätt gott om tid på sig att ordna för sommarprakten.

Idag är det betydligt lättare att få tag i den här gruppen av

• 25 •