9789176450093

Ben Okri Den om채ttliga v채gen

Ben Okri

DE N OMÄTTLIGA VÄGE N

Översättning av Jan Ristarp

Modernista stockholm

DEL ett

F ÖR S TA B OK E N

•

Ett I b e g y n n e l s e n fanns det en flod. Floden blev en väg och vägen grenade ut sig över hela världen. Och eftersom vägen en gång varit en flod var den alltid hungrig.

I detta begynnelsens land blandade sig andarna med de oföd­ da. Vi kunde anta talrika former. Många av oss var fåglar. Vi kände inte några gränser. Det var mycket fest, lek och sorg. Vi festade mycket för evighetens vackra fasors skull. Vi lekte mycket för att vi var fria. Och vi sörjde mycket för att det alltid fanns de bland oss som just återvänt från De levandes land. De hade återvänt otröstliga över all den kärlek de hade lämnat bakom sig, allt det lidande de inte hade gottgjort och över allt de knappt hade börjat lära sig förrän de dragits tillbaka till begynnelsens rike.

Det fanns inte en ibland oss som såg fram emot att födas.

Vi tyckte illa om tillvarons stränga villkor, all ouppfylld längtan, världens inneboende orättvisor, kärlekens labyrinter, föräldrars okunnighet, dödens faktum och De levandes häpnadsväckande likgiltighet mitt i universums enkla skönhet. Vi var rädda för hjärtlösheten hos människorna, som alla föds blinda och av vilka få någonsin lär sig se.

Vår kung var en underbar person som ibland uppenbarade sig i skepnaden av en stor katt. Han hade rött skägg och blågröna ögon. Han hade fötts oräkneliga gånger och var en legend i alla världar, känd vid hundra olika namn. Det spelade aldrig någon roll vilka förhållanden han föddes in i. Han levde alltid de mest märkvärdiga liv. Man kunde fördjupa sig i livsåldrarnas stora, osynliga böcker och där känna igen hans snille rakt igenom både de dokumenterade och de icke-dokumenterade epokerna.

17

Ibland som man ibland som kvinna åstadkom han ojämförliga prestationer i varje liv. Om det finns något gemensamt i alla hans liv, hans snilles innersta väsen, så är det nog kärleken till förvand­ lingen och förvandlingen av kärleken till en högre verklighet.

Tillsammans med våra andekamrater, dem som vi hade en särskild frändskap med, var vi för det mesta lyckliga eftersom vi flöt omkring i kärlekens blåskimrande luftrum. Vi lekte med faunerna, feerna och de vackra varelserna, milda sibyllor, kär­ leksfulla älvor, och våra förfäders fridfulla gestalter var alltid med oss och översköljde oss med strålglansen från sina mångfaldiga regnbågar. Det finns många anledningar till att spädbarn skriker när de föds, och en av dem är den plötsliga separationen från de rena drömmarnas värld, där allt består av förtrollning och det inte finns något lidande.

Ju lyckligare vi var, desto närmare var vår födsel. När vi när­ made oss en ny inkarnation ingick vi överenskommelser om att vi skulle återvända till andevärlden vid första tillfälle. Vi avlade dessa löften på denna världs lysande blomsterfält och under dess milda månsken. De av oss som avlade sådana löften var kända bland de levande som abiku, andebarn. Det var inte alla som kände igen oss. Vi var de som hela tiden dök upp och försvann, ovilliga att komma överens med livet. Vi hade förmågan att vilja vår egen död. Våra överenskommelser var bindande.

De som bröt överenskommelsen hemsöktes av hallucinationer och förföljdes av sina kamrater. De kunde endast finna tröst när de återvänt till de oföddas värld, källornas rike, där deras nära och kära väntade på dem under tystnad.

De av oss som dröjde oss kvar i världen, förförda av förkun­ nandet av underbara händelser, gick genom livet med en strå­ lande men ödesbestämd blick och bar inom oss musiken från en underbar men tragisk mytologi. Våra munnar yttrar dunkla profetior. Våra sinnen invaderas av bilder ur framtiden. Vi är de sällsamma, med halva vårt väsen alltid i andevärlden.

* 18

Vi blev ofta igenkända och fick kroppen märkt med rakbladssnitt.

När vi föddes på nytt av samma föräldrar var vi brännmärkta från början av dessa snitt som satt kvar på kroppen. Då spann världen ett nät av ödesbestämdhet runt våra liv. De av oss som dog medan vi ännu var barn försökte få bort märkena genom att göra vackra fläckar eller intressanta missfärgningar av dem. Om vi inte lyckades, och om vi blev igenkända, så hälsades vi med tjut av skräck och mödrars gråt.

Det att vi inte ville stanna orsakade mödrarna mycken smärta.

Och smärtan blev tyngre för varje återkomst. Deras vånda blev för oss en ökad andlig börda som påskyndade kretsloppet av åter­ födslar. Varje ny födelse var en plåga också för oss, chocken av den råa världen. Vårt kretslopp av uppror upptogs illa av andra andar och förfäder. Illa omtyckta i andevärlden och brännmärkta bland de levande påverkade vi med vår ovilja att stanna all slags balans.

Med lidelsefulla, rituella offer försökte våra föräldrar alltid förmå oss att leva. De försökte också få oss att avslöja var vi hade gömt de andliga tecken som band oss vid den andra världen. Vi föraktade offren och behöll våra tecken som en sträng hemlighet.

Och vi förblev oberörda av mödrarnas långa, glädjelösa förloss­ ningar.

Vi längtade efter att snabbt komma tillbaka hem igen, att få leka vid floden och i de mystiska grottorna. Vi längtade efter att få fundera över solljuset och ädelstenarna och efter att få känna oss muntra och upprymda i andens eviga dagg. Att födas är att komma in i världen nedtyngd av själens sällsamma gåvor, med gåtor och med en outplånlig känsla av landsförvisning. Så var det med mig.

Hur många gånger hade jag kommit och gått genom den fruktade porten? Hur många gånger hade jag fötts och sedan dött ung? Och hur ofta hos samma föräldrar? Det hade jag ingen aning om. Det fanns så mycket av livets damm i mig. Men den här gången, någonstans i mellanrummet mellan andevärlden och livet, valde jag att stanna. Det betydde att bryta min överens­ 19

kommelse och försöka överlista mina kamrater. Det var inte på grund av offrandet, de brinnande offren av olja och jams och palmnötter, eller lockelserna, de kortlivade löftena om särskild behandling, eller ens på grund av min fruktan för igenkännandet.

Frånsett ett märke i ena handflatan hade jag lyckats undgå att bli igenkänd. Det kan helt enkelt ha varit att jag blivit trött på att komma och gå. Det är förfärligt att alltid förbli mitt emellan. Det kan också ha varit att jag ville smaka på den här världen, känna på den, lida i den, bli välbekant med den, älska den, lämna ett värdefullt bidrag till den och uppleva den förhöjda känslan av evighet när jag lever det liv som ska komma. Men ibland tänker jag att det var ett ansikte som fick mig att vilja stanna. Jag ville se det illa tilltygade ansiktet hos den kvinna som skulle bli min mor stråla av lycka.

När tiden var kommen för att födelseceremonierna skulle börja, strålade fälten vid vägkorsningarna av ljuvliga varelser och regn­ bågsskimrande väsen. Vår kung ledde oss till den första toppen på de sju bergen. Han talade länge till oss under tystnad. Hans kryptiska ord lågade i oss. Han älskade att hålla tal. Med stor stränghet och med glöd i sina safirblå ögon talade han till mig: – Du är en som ställer till det för dig. Det är ingen ände på de besvär du orsakar. Du måste färdas på många vägar innan du finner ditt ödes flod. Det här livet kommer att bli fullt av gåtor för dig. Du kommer att skyddas och du kommer aldrig att vara ensam.

Vi gick allihop ner i den stora dalen. Det var en oförglömlig festdag. Underbara andar dansade runtom oss till gudars musik och framförde gyllene recitativ och azurskimrande besvärjelser för att skydda våra själar vid övergången och för att förbereda oss för vår första kontakt med blod och jord. Var och en av oss företog överfarten ensam. Ensamma var vi tvungna att överleva färden – överleva flammorna och havet, uppgåendet i illusioner­ na. Landsförvisningen hade börjat.

20

* Det här är myterna om begynnelsen. Det här är berättelser och känslor som vilar djupt hos dem som gått i frö i rika länder, som fortfarande tror på mysterier.

Jag föddes inte bara för att jag hade gripits av en idé att stanna, utan därför att mitt i allt mitt kommande och gående så hade tidens stora kretslopp till sist dragits åt om halsen på mig. Jag bönföll om skratt, ett liv utan hunger. Jag besvarades med para­ doxer. Det förblir en gåta hur det kom sig att jag föddes levande.

21

Två E t t av skälen till att jag inte ville födas stod klart för mig efter det att jag hade kommit till världen. Jag var fortfarande helt liten när jag i ett bländande sken såg pappa uppslukas av ett hål i vägen. En annan gång såg jag mamma dingla från grenarna i ett blått träd. Jag var sju år gammal när jag drömde att mina händer var täckta av en främlings gula blod. Jag hade inte en aning om huruvida dessa bilder tillhörde det här livet eller ett tidigare eller ett som skulle komma, eller ens om de helt enkelt var det myller av bilder som tränger sig på hos alla barn.

När jag var mycket liten hade jag ett tydligt minne av att mitt liv sträckte sig över till andra liv. Det fanns inga skiljelinjer.

Ibland tyckte jag att jag levde många liv samtidigt. En livstid flöt samman med de andra och alla flöt de ihop i min barndom.

Som barn kände jag att jag var en belastning för min mor. Å andra sidan kände jag mig nedtryckt av livets outgrundlighet.

Att födas var en chock för mig som jag aldrig hämtade mig ifrån.

Ofta, både natt och dag, var det röster som talade till mig. Jag insåg så småningom att det var mina andekamraters röster.

– Vad gör du här? kunde en av dem fråga.

– Lever, svarade jag.

– Lever för vad då?

– Det vet jag inte.

– Varför vet du inte det? Har du inte sett vad som ligger fram­ för dig?

– Nej. Då visade de mig bilder som jag inte kunde förstå. De visade mig ett fängelse, en kvinna täckt med gyllene bölder, en lång väg, obarmhärtigt solljus, en flod, en jordbävning, döden.

– Kom tillbaka till oss, sa de. Vi saknar dig vid floden. Du 22

har övergivit oss. Om du inte kommer tillbaka ska vi göra livet outhärdligt för dig.

Då började jag skrika och utmana dem och be dem bara för­ söka med allt det värsta de visste. Vid ett av de tillfällena kom mamma in i rummet och ställde sig att titta på mig. När jag fick syn på henne tystnade jag. Hennes ögon glänste. Hon gick fram till mig, slog mig i huvudet och sa: – Vem pratade du med?

– Ingen, svarade jag.

Hon gav mig en lång blick. Jag minns inte hur gammal jag var vid det tillfället. Därefter fann mina andekamrater stort nöje i att ställa till besvär för mig. Jag upptäckte ofta att jag rörde mig fram och tillbaka mellan de två världarna. En dag när jag lekte i sanden kallade de på mig från andra sidan vägen med min mammas röst. När jag gick i riktning mot rösten kom det en bil som så när hade kört över mig. En annan dag lockade de mig med vackra sånger bort mot ett avloppsdike. Jag ramlade i utan att någon märkte det och det var bara ren tur att en cyklist fick syn på mig där jag låg och kämpade i det smutsiga vattnet och räddade mig från att drunkna.

Jag blev sjuk efteråt och tillbringade den mesta tiden i den andra världen och försökte tala mina andekamrater till rätta, försökte få dem att låta mig vara i fred.

Vad jag inte visste var att ju längre de höll mig kvar där, ­desto mer kunde de förvissa sig om min död. Det var inte förrän ­mycket senare, när jag försökte komma tillbaka in i min kropp och inte kunde det, som jag insåg att de hade lyckats stänga mig ute från mitt liv. Länge ropade jag ut i den silverglänsande rymden tills vår store kung ingrep till min förmån och på nytt öppnade portarna till min kropp.

När jag vaknade upp befann jag mig i en kista. Mina föräldrar hade ansett mig förlorad och död. De hade påbörjat begravnings­ ceremonierna när de hörde min häftiga gråt. På grund av min sällsamma räddning gav de mig för andra gången ett namn och ställde till en fest som de inte hade råd till. De kallade mig för 23

Lazaro. Men eftersom jag då blev föremål för mycket skämt, och eftersom många kände sig illa berörda av sambandet mellan Lazaro och Lazarus, så kortade mamma av mitt namn till Azaro.

Jag fick senare reda på att jag hade svävat mellan att inte dö och att inte leva i två veckor. Jag fick reda på att jag hade gjort slut på mina föräldrars krafter och på deras pengar. Jag fick också reda på att de hade kallat in en botare. Han erkände att han inte var i stånd att göra något åt mitt tillstånd, men efter det att han kastat ut sina snäckor och tolkat deras tecken så sa han: – Det här är ett barn som inte ville födas men som kommer att slåss mot döden.

Han tillade att om jag tillfrisknade, så borde mina föräldrar omedelbart avhålla en ceremoni som skulle skära av mina förbin­ delser med andevärlden. Han var den förste som kallade mig vid det namn som sprider skräck bland mödrar. Han talade om för dem att jag hade gömt mina speciella tecken på min andeidentitet här på jorden, och tills de hittades skulle jag fortsätta att bli sjuk och det var nästan säkert att jag skulle dö före tjugoett års ålder.

Men när jag blev frisk igen så hade mina föräldrar gjort av med alldeles för mycket pengar på mig. De hade satt sig i skuld.

Och min far, som började få nog av allt besvär jag drog med mig, hade blivit ganska skeptisk mot botarnas alla uttalanden och säkra påståenden. Om du lyssnar till allt vad de säger, sa han till mamma, så måste du förrätta idiotiska offer så fort du stiger utanför dörren. Han var också misstänksam mot deras förkärlek för att föreskriva dyrbara ceremonier, på samma sätt som kvack­ salvare alltid förstorar upp riskerna med en sjukdom för att få en att spendera förmögenheter på deras mediciner.

Varken mamma eller pappa hade råd med en ny ceremoni.

Och hur som helst så ville de inte riktigt tro att jag var ett ande­ barn. Och så gick tiden och ceremonin blev aldrig avhållen. Och det gjorde mig bara glad. Jag ville inte att den skulle avhållas. Jag ville inte helt och hållet förlora kontakten med den där andra världen av ljus och regnbågar och möjligheter. Jag hade tidigt be­ gravt mina hemligheter. Jag begravde dem i månsken med luften 24

full av nattflyn. Jag begravde mina magiska stenar, min spegel, mina särskilda löften, mina gyllene trådar, identitetsföremål som förband mig med andarnas värld. Jag begravde dem allihop på ett hemligt ställe som jag omedelbart glömde bort.

De första åren var mamma riktigt stolt över mig.

– Du är ett mirakelbarn, brukade hon säga. Du har många krafter på din sida.

Så länge mina band till andra världar förblev orörda, så länge mina föremål inte hittades så länge kunde det förbli sant.

Som barn kunde jag läsa folks tankar. Jag kunde förutsäga deras framtid. Olyckor inträffade på platser jag just hade lämnat.

En kväll stod jag på gatan med mamma när jag hörde en röst som sa: – Gå över.

Jag drog mamma över till andra sidan och ett par ögonblick senare körde en stor lastbil med släp rakt in i huset vi hade stått framför och dödade en hel familj.

En annan kväll låg jag och sov när den store kungen kom och stirrade ner på mig. Jag vaknade, sprang ut ur rummet och uppför gatan. Mina föräldrar kom efter mig. De släpade mig till­ baka och då såg vi med ens att hela gården brann. Den kvällen förändrades våra liv.

Gatan vaknade. Män och kvinnor, alla med sjalar om sig och med sömndruckna ansikten och med svärtade lampor i händer­ na, skockade sig utanför. Det fanns inte någon elektricitet i vårt område. Lamporna, som folk höll ovanför huvudet, belyste natt­ flyna med deras märkliga ögon och kastade ett så spöklikt sken över ansiktena utan kroppar att jag tyckte jag var bland andarna igen. En värld innehåller glimtar av andra.

Det var en eldens natt. En uggla flög lågt över den brinnande gården. Luften var full av skrik. Arrendatorerna sprang fram och tillbaka med hinkar med vatten från närmsta brunn. Så små­ ningom dog flammorna ut. Hela familjer stannade ute på natten, ihopkurade bland sina trasiga stycken av kläder och madrasser.

25

Det var mycket klagande över förlorade ägodelar. Ingen hade dött.

När det blivit så mörkt att man inte kunde se de bortersta hörnen på himlen, och skogen hade mist alla konturer, då dök hyresvärden upp och satte genast i gång med att ryta. Han kas­ tade sig på marken. Han rullade runt och slog omkring sig och vräkte ur sig en fruktansvärd flod av förbannelser över oss. Han skrek att vi avsiktligt hade satt fyr på hans gård för att slippa betala den nyligen höjda hyran.

– Var ska jag få pengar ifrån för att bygga upp huset igen? gnällde han och arbetade upp sig till ett fullständigt förblindat raseri.

– Ni måste allihop betala för skadorna! vrålade han.

Ingen lyssnade. Vårt enda intresse var att hitta tak över hu­ vudet. Vi samlade ihop våra tillhörigheter och gjorde oss klara att gå.

– Alla måste stanna här! skrek hyresvärden i mörkret.

Han skyndade i väg och kom tillbaka en timme senare med tre poliser. De kastade sig över oss, slog med sina piskor och hamrade oss i skallen med sina batonger. Vi kämpade emot. Vi slog dem med käppar och rep. Vi slet sönder deras kolonialistuniformer och drev i väg dem. De kom tillbaka med förstärkningar. Pappa lurade ner två i en sidogata och gav dem en ordentlig omgång.

Då kom fler emot honom. Han var som en extatisk dervisch i sitt raseri, så det behövdes sex poliser för att få bukt med honom och packa ihop honom och få i väg honom till polisstationen.

Under tiden slog förstärkningarna vilt omkring sig på allt de fick syn på och släppte loss ett lemlästande som i ett feberrus. När de var klara låg femton män, tre barn, fyra kvinnor, två getter och en hund sårade kvar på slagfältet. Det var så här upproret satte i gång.

Mitt i natten började det regna och det forsade ner medan gettoinvånarna rasade. Regnet varade inte länge men det för­ vandlade stigarna till gyttja. Det vattnade vår vrede. Sjungande forntida krigssånger och svängande sina spjut och huggknivar 26

materialiserades olika gäng i mörkret. De klampade i väg genom gyttjan. På landsvägen gav de sig på bilar och bussar. De anföll polis­bilarna. De plundrade butiker. Då började alla plundra och bränna och välta saker och ting. Mamma, som bar på mig, drogs med av den ursinniga folkhopen. På landsvägen satte hon ner mig för att kunna dra åt sin sjal hårdare och förbereda sig på det värsta, när en larmande skock människor kom rusande mot oss. De sprang rakt mellan oss. De skilde mig från min mamma.

Jag irrade ikring i en vild och öde trakt och lyssnade till de illasinnade andarnas skratt. Det var en månskära på himlen, mörker över husen och krossat glas och träsplitter på vägen. Jag gick barfota. Bränder slog upp i sophögarna, folk drogs ut ur bilar, tjock rök vällde ut ur husen. Snubblande mig fram och letande efter mamma befann jag mig plötsligt på en mörk gata. Det stod ett ensamt ljus och brann på ett litet bord utanför ett övergivet hus. Jag hörde ett dovt mässande som fick gatan att skälva. Skug­ gor stormade förbi och gav ifrån sig en stank av svett och raseri.

Trummor fick luften att vibrera. En katt skrek till som om den hade kastats på elden. Då bröt plötsligt en jättelik, maske­rad figur fram på vägen. Plymer av rök vällde fram ur huvudet på den. Jag gav till ett skrik av fasa och gömde mig bakom ett salustånd. Den maskerade figuren var skräckinjagande och liksom glödande.

Dess gravlika vrål fyllde gatan med en urgammal tystnad. Jag såg på den med bävan. Jag såg på den via dess skugga som av ett stort träd som stod i lågor där den dansade fram på den tomma gatan.

Sedan fylldes mörkret av figurens följe. Det var kraftiga karlar med blänkande ansikten. De höll fast i självlysande rep som var fästa vid den jättelika figuren. I sin vilda dans drog den dem med sig mot oroligheterna. När den stormat förbi och liksom klyvt luften, kröp jag fram ur mitt gömställe. Huvudet snurrade runt av hallucinationer när jag begav mig tillbaka till lands­vägen. Då dök det plötsligt upp ur mörkret en massa kvinnor som doftade av kryddor. De styrde ner mot mig och svepte mig med upp i den marterade natten.

27

Tre Kv i n n o r n a skuttade nerför gatorna. En hade en svart säck över sig, en annan bar glasögon, en tredje var klädd i stövlar. ­Ingen rörde dem eller verkade ens lägga märke till dem. De sprang igenom oroligheterna som om de var skuggor eller besö­ kare från en annan värld. Jag gav inte ett ljud ifrån mig.

Det var inte förrän de stannade vid en korsväg och placerade glänsande vita ägg på marken som jag märkte att de allihop bar vita klädnader. Ansiktena var beslöjade. Slöjorna hade hål genom vilka det knappt gick att se deras ögon. Efter det att de hade utfört sitt offer vid korsvägen skuttade de vidare genom gatorna, förbi platserna för upploppet och in i skogen. De sprang genom beckmörkret, genom tystnad och dimmor och in i en annan verklighet i vilken den jättelika, maskerade figuren red på en vit häst. Hästen hade spetsiga tänder och diamantgnistrande ögon.

Ett skrik skar genom luften. När den maskerade figuren och den vita hästen försvunnit, märkte jag att skogen myllrade av över­ jordiska varelser. Det var som en överfull marknadsplats. Många av dem hade rödlysande ögon, slingor av saffransgul rök kom ut ur ögonen på dem och på deras huvuden brann stilla gröna eldar. En del var långa, andra var korta; en del var omfångsrika, andra var slanka. De rörde sig långsamt. De var så talrika att de trängde in i varandra. Kvinnorna sprang igenom dessa varelser utan fruktan.

Vi passerade gäng av karlar som bar hem sina byten. Vi passe­ rade en kvinna som satt vid foten av ett träd och blödde från ena sidan av huvudet. Kvinnorna tog henne med sig. Jag lyssnade på hennes jämmer över sin plåga tills vi stannade vid kanten av en flod där det låg en kanot och väntade. Innan jag hann göra nå­ gonting hade de stuvat ner mig i den, kravlat ombord och rott oss 28

över till en ö som inte låg långt bort. De rodde under fullständigt lugn medan jag försökte göra motstånd. När jag började gunga kanoten, tryckte de ner mig med sina grova fötter och täckte över mig med sina vida klänningar.

Vi kom fram till ön, och kvinnan med glasögon lyfte upp mig ur kanoten och ledde mig till en hydda. Det var i själva verket ett badrum. Hon tvingade mig att tvätta mig. När hon hade torkat mig med en grov handduk smorde hon in mig överallt med oljor.

Hon ledde mig till gudahuset och la mig på en matta. Jag försökte den natten låta bli att sova och inte röra mig heller, för också i mörkret tycktes alla statyerna vara levande. Bilderna verkade andas, tycktes iaktta varenda rörelse hos mig och lyssna till mina tankar.

På morgonen fann jag mig ligga i ett tomt rum. Jag steg upp och innan jag hann fram till dörren, kom kvinnorna in. Deras blickar var intensiva. De var fullständigt tysta och de stirrade befallande på mig, som om det låg i min makt att rädda livet på dem.

Med en mildhet som förvånade mig ledde de mig till ett under­bart hus och satte fram många utsökta maträtter framför mig. De samlades runt mig och såg på medan jag åt. När jag var färdig klädde de mig i en skinande ren klädnad i ett material så mjukt och vitt att det kändes som om jag hade svepts in i ett moln. De rörde ömt vid mig och lämnade rummet. Jag gick ut ur huset och gick runt på ön som i en vit förtrollning.

Vinden blåste trollformler över vattnet. Den mjuka vita s­ anden flödade av gåtor. Jag gick förbi gudahuset och såg ut över vågorna.

På vägen tillbaka stötte jag på öns gudinna. Hon var en bild med ett vackert ansikte och ögon av marmor som gnistrade i solen. Överallt runt hennes fötter låg gonggonger av metall, kolanötter, kaolinlera, fjädrar från örnar och påfåglar, ben från djur och ben som var för stora för att vara från djur. I en perfekt cirkel runt henne låg vita ägg på svarta tefat. Hennes mäktiga och förunder­ liga graviditet var vänd mot sjön.

På natten lyste gudinnans ögon som månstenar. Vinden 29

från vattnet strömmade genom hennes hår av rafiabast och framkallade en efterhängsen melodi. På natten hörde jag hennes genomträngande, extatiska skrik. Jag smög ut. Hennes magnifika graviditet var så häpnadsväckande mot det enorma vattnet att hon hade kunnat nedkomma med en gud eller en ny värld.

Jag sov i gudahuset, hos de varseblivande bilderna, när ljudet av gonggonger väckte mig. Jag tittade ut genom dörren och såg kvinnorna, allihop i vitt, utföra en förtrollad dans runt sin gudin­ na. Jag stod i mörkret och iakttog dem, när någonting rörde sig bakom mig. Någonstans ifrån bland bilderna kom en katt ljudlöst fram mot mig. Den satte sig vid mina fötter och stirrade på mig med sina juvelögon. Jag strök den över pälsen. En röst sa: – Är du en dåre?

Jag snodde runt. Jag såg inte någon, bortsett från de vaksam­ ma statyerna. Jag klappade katten på nytt. Rösten sa: – Varför har gudinnan inte nedkommit än?

– Jag vet inte, svarade jag utan att röra mig.

– Därför att hon inte har hittat ett barn att nedkomma med.

Om du inte är försiktig kan du födas en andra gång i natt.

När jag kom att tänka på att jag ibland kunde förstå djurens språk, vaknade jag ur min förtrollning, till fullt medvetande om den fara jag befann mig i. Då hörde jag ett lågmält gnyende. I ett annat hörn av rummet, gömd i mörkret, upptäckte jag den kvinna som hade skadats under upploppet. Det ryckte i ena foten på henne under hennes drömmar om att flyga. Jag skakade liv i henne. Hon vände en yrvaken blick mot mig.

– Min son, sa hon.

– De tänker göra nånting med mig, sa jag.

Hon tittade uttryckslöst på mig.

– Det kommer inte min mor att tycka om.

Hon började gråta. Hon ville inte sluta. Hon hade också för­ lorat en son under oroligheterna.

– Låt oss fly, föreslog jag.

Hon slutade gråta. Långsamt reste hon sig. Vi kröp ut ur guda­huset ner mot kanoten. Vi rodde i väg och var ute på vattnet 30

när det från gudahuset steg upp ett kvävt skrik som växte i volym ut över hela ön. Vinden snärtade skriken runt gudinnans hår av rafiabast. Vågor piskade kanoten. Vi rodde i stor förtvivlan genom det upprörda vattnet. Vi var halvvägs över när kvinnorna lämnade sin ritual och kom efter oss.

Med sitt illa tilltygade ansikte och med sänkt blick rodde den sårade kvinnan i månens sken som en hjälte. Men ansträngningen var för stor för henne, och när vi drev i land föll hon fullständigt samman. Jag försökte få liv i henne med saltvatten, men hon bara jämrade sig, djupt resignerad.

– Min son, min son, var allt hon sa.

Det fanns ingenting jag kunde göra. Kanoterna närmade sig stranden i rasande fart. Jag mumlade en bön för henne och sprang i väg och stannade inte förrän jag helt och hållet hade räddat mig undan de tystlåtna kvinnornas kult.

31

Fyra D e n natten sov jag under en lastbil. På morgonen gick jag fram och tillbaka på gatorna i staden. Husen var stora, bilar dundrade förbi överallt och folk stirrade på mig. Jag blev medveten om min hunger när jag kom till en marknadsplats och fick se bönkakorna, de mogna frukterna och de torkade fiskarna och kände lukten av stekt pisang. Jag gick från stånd till stånd och tittade på dem som sålde. Många av dem körde bort mig. Men vid ett matvarustånd stod en man med allvarligt ansikte och tittade på mig och sa: – Är du hungrig?

Jag nickade. Han gav mig en brödlimpa. Han hade bara fyra fingrar, saknade ena tummen. Jag tackade honom och strövade omkring tills jag hittade en skottkärra som jag satte mig på och åt.

Jag satt och såg på hur massor av människor strömmade in på marknadsplatsen. Jag satt och såg på de kaotiska rörelserna, det vilda varubytandet och på bärarna som stapplade fram under sina bördor. Det verkade som om hela världen var där. Jag såg människor av alla former och storlekar, jättelika kvinnor med ansikten av irokoträ, dvärgkvinnor med stenansikten, taniga kvinnor med tvillingar fastbundna på ryggen och undersätsiga karlar med svällande axelmuskler. Efter en stund kände jag ett slags svindel av att bara titta på allt som rörde sig. Kringströvande hundar, kycklingar som flaxade i sina burar, getter med förslöad blick, alla gjorde det mig ont att se på. Jag slöt ögonen och när jag öppnade dem igen såg jag människor som gick baklänges, en dvärg som förflyttade sig med hjälp av två fingrar, upp- och ner­ vända män med fiskkorgar på fötterna, kvinnor som hade bröst på ryggen och spädbarn fastbundna på framsidan och vackra barn med tre armar. Jag såg ibland dem en flicka som hade ögon på sidan av ansiktet, armband av blå koppar runt halsen och 32

som var ljuvligare än skogens blommor. Jag blev så rädd att jag hoppade ner från skottkärran och började ge mig därifrån när flickan pekade på mig och ropade: – Den där pojken kan se oss!

De vände sig åt mitt håll. Jag tittade genast bort och skyndade mig i väg från den myllrande marknadsplatsen, ut mot gatorna.

De följde efter mig. En av männen hade röda vingar på fötterna och en flicka hade fiskgälar runt halsen. Jag kunde höra hur de viskade genom näsan. De höll sig i närheten av mig för att ta reda på om jag verkligen kunde se dem. Och när jag vägrade att se på dem, när jag koncentrerade mig på staplarna av rödpeppar som hade skrynklats i solen, trängde de sig inpå mig och stängde vägen för mig. Jag gick rakt igenom dem som om de inte fanns där. Jag stirrade intensivt på krabborna som kratsade på kanterna på de blomstermönstrade tvättfaten. Efter en stund lämnade de mig ifred. Det var första gången jag förstod att det inte bara var människor som kom till världens marknadsplatser. Andar och andra varelser kommer också dit. De köper och säljer, rotar bland varorna och undersöker allt. De strosar omkring bland jordens och havets frukter.

Jag smög mig bort till en annan del av marknaden. Jag stirra­ de inte på dem som flöt fram ovanför marken eller på dem som bar på bördan av ett uppsvällt huvud och ett blont hår, men jag blev nyfiken på var de hade kommit ifrån. Jag tog mig för att följa efter dem som lämnade marknaden och begav sig hem eftersom de var klara med allt sitt handlande eller hade blivit trötta på att titta på världens alla intressanta, människogjorda artefakter. Jag följde efter dem längs gator, trånga gångvägar och ensliga stigar.

Hela tiden låtsades jag inte se dem.

När de kom till stor röjning i skogen bjöd de varandra sina egendomliga farväl och gick åt olika håll. Många av dem var rent fruktansvärda att se på. Andra var riktigt söta. En stor del av dem var ganska fula, men efter ett tag så blev också deras fulhet normal. Jag valde att följa efter ett andebarn som hade ett ansikte som en ekorre och som släpade på en stor säck. Hans kamrater 33

samtalade sinsemellan och skrattade halslöst och lågmält medan de fortsatte sin väg. En av dem hade gula simfötter, en annan en minikrokodils svans, och den intressantaste en delfins ögon.

Röjningen var början på en bilväg. Byggbolag hade jämnat träden med marken. På sina ställen var jorden röd. Vi passerade ett träd som fällts. Röd vätska droppade från stubben som om trädet hade varit en mördad jätte vars blod inte ville sluta rinna.

Andebarnen gick fram till kanten av röjningen där det fanns en djup skåra i marken. När jag tittade ner i skåran hörde jag ett skarpt ljud, som av någonting som splittrades, och jag blundade av förskräckelse; när jag öppnade ögonen igen befann jag mig någon annanstans. Andarna hade försvunnit. Jag började ropa.

Min röst ekade i den dystra luften. Efter en stund la jag märke till en jättelik sköldpadda bredvid mig. Den lyfte upp sitt loja huvud, stirrade på mig som om jag hade stört sömnen för den och sa: – Varför skriker du?

– Jag har gått vilse.

– Vad betyder det?

– Jag vet inte var jag är.

– Du är på undervägen.

– Var är det nånstans?

– Vägens mage.

– Har vägen en mage?

– Har havet en mun?

– Jag vet inte.

– Det är din sak.

– Jag vill gå hem.

– Jag vet inte var ditt hem är, sa sköldpaddan, så jag kan inte hjälpa dig.

Så lufsade den i väg. Jag la mig ner på den vita jorden i det landet och grät mig själv till sömns. När jag vaknade befann jag mig i en grop som det hade grävts upp sand ur för vägbygget. Jag klättrade upp och flydde genom skogen.

Jag höll det som var kvar av brödet hårt intill mig medan jag gick längs gatorna. I en vägkorsning bad jag en matförsäljer­ 34

ska om vatten. Hon gav mig lite grand i en blå mugg. Jag åt av ­brödet och drack långsamt vattnet. Det stod en man alldeles intill mig. Jag la märke till honom på grund av hans lukt. Han bar en smutsig, trasig skjorta. Hans hår var rödaktigt. Flugor surrade kring öronen på honom. Hans könsorgan skymtade fram genom kalsongerna. Benen var täckta av sår. Flugorna runt hans ansikte fick honom att se ut som om han hade fyra ögon. Jag stirrade på honom av ren nyfikenhet. Han gjorde en häftig rörelse, viftade undan flugorna och jag la märke till att hans ögon rullade runt som om de gjorde en extra ansträngning för att se sig själva. Jag upptäckte att han också stirrade på mig, så jag drack upp vattnet, slog in brödet och skyndade i väg. Jag såg mig inte tillbaka, men jag var säker på att han följde efter mig. Jag kunde höra flugor­ nas egendomliga samtal runt öronen på honom. Jag kunde lukta hans vansinne.

När jag gick fortare, ökade han stegen, hela tiden gormande.

Jag gick igenom en gård, kom ut på framsidan av huset och fann honom stå där och vänta. Han förföljde mig, yrande på en massa groteska språk. Jag rusade över vägen, genom marknadsplatsen och gömde mig bakom en lastbil. Han jagade rätt på min skugga.

Jag märkte honom som en fruktansvärd närvaro som jag inte kunde fly ifrån. I ren desperation sprang jag över en annan väg.

Tutandet från ett monsteråbäke till lastbil skrämde nästan slag på mig, och med hjärtat fladdrande i bröstet tappade jag brödet och ramlade omkull. När jag välbehållen kommit över vägen tittade jag mig bakåt och såg mannen mitt på vägen. Han hade rafsat till sig mitt bröd och stod och åt på det, med plastomslag och allt.

Bilbromsar tjöt runtom honom. Jag fortsatte att springa av rädsla att han plötsligt skulle komma ihåg att han hade förföljt mig.

Efter ett tag kom jag till en gata jag kände igen. Jag hade bru­ tit förtrollningen med mannens besatthet av min skugga. I min upphettade förvirring försökte jag komma underfund med vad som var välbekant med gatan. Luften var full av milda barnröster.

Jag kände doften av rosor från soptippen. Rännstenen gav ifrån sig en doft av rökelse. Husen var täckta av damm. Och ändå flög 35