9789129671162

H

an har aldrig riktigt övervägt att säga det till henne. Eller nej, lögn. Han har fantiserat om att säga det till henne fem miljarder

gånger, på lika många olika sätt, han har bara aldrig gjort det. Ester, jag

tror att jag är kär i dig. Fet chans. Ester, jag älskar dig. Eller hur. Jo, du... det var en grej. Kan du tänka dig att skita i alla hårdrockare och popkillar

och kanske bli ihop med mig i stället? Kommer aldrig hända.

Det har funnits några tillfällen när han nästan har sagt något, men orden har alltid fastnat någonstans halvvägs. Och ärligt talat, hur talar man om för en tjej man känt sedan man gick på lekis att det inte räcker med Bästa Kompisar längre? Att man skulle kunna tänka sig att hugga av sig sin högra arm för att få vara lite mer, lite närmare, lite extra överallt? Att man blir torr i munnen bara av att tänka på hennes kropp innanför de där kläderna, och fast man försöker låta bli så tänker man på den där kroppen ändå, väldigt ofta, typ hela tiden, alltid.

Hur säger man en sådan sak, utan att förstöra allt?

Enkelt, har han kommit fram till.

Man gör det inte.

Man håller käften.

Man håller käften, vänjer sig, och hoppas att det ska gå över.

Det är så logiskt.indd 2

2010-02-22 15.06

Läs mer om Lisa Bjärbo på www.rabensjogren.se www.onekligen.blogspot.com

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Lisa Bjärbo 2010 © Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67116-2 Rabén & Sjögren Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Det är så logiskt.indd 6

2010-02-22 15.06

Det är så här det börjar:

Hennes fräknar på hans näthinna,

som ljusa prickar i det mörka när han stänger ögonen.

De går inte att sudda bort.

Han har försökt.

Det är så logiskt.indd 7

2010-02-22 15.06

Några dagar i

september Lördag ESTER En blå penna har hon, och en svart kan hon fixa från pappas skrivbordslåda. Det är bara om det är lila som det blir kritiskt. Frystejpen ligger redan i väskan som står beredd på golvet.

Ester grimaserar mot sin spegelbild. Drar lite i den randiga tröjan

och rättar tvångsmässigt till den blonda luggen. Testar lite olika uttryck. Som om en av de där fåniga fotograferna på teve stod och skrek anvisningar åt henne. Ge mig en känsla! Ge mig arg! Hon knycklar

ihop ansiktet. Ge mig förvånad! Ögonbrynen åker upp i pannan. Ge mig farlig! Hon spänner fast blicken i spegeln. Ge mig förväntansfull! Äntligen piper mobilen. Storebror.

”And here are the results from the Deluxe-jury: Blå stämpel i

kväll. Ses vid hörnet om en kvart?” Ester stoppar ner den blå pennan

i ytterfacket på väskan och skickar ett svar. ”En kvart it is.” De röda conversen drar hon på sig utan att ens knyta dem, och sedan smäller

hon igen ytterdörren och är på väg. Förväntansfull är faktiskt bara förnamnet.

Det är en nödlösning, det här med att gå på spelning helt ensam, det går

inte att komma ifrån. I vanliga fall hade Moa cyklat vid hennes sida nu, men i kväll är Moa kommenderad att vara hemma och fira sin mammas födelsedag. Och då är det inte mycket att göra. Hon måste gå på den 9

Det är så logiskt.indd 9

2010-02-22 15.06

här spelningen, det finns inga alternativ. Även om det innebär att hon tvingas utnyttja sin storebror en smula.

När Emil kommer gående in på parkeringsplatsen har hon väntat

i flera minuter, och står och stampar på stället för att hålla värmen

uppe. Frystejpen har hon redan plockat fram för att inte förlora någon tid i onödan.

”Fort nu då. Hit med handen.”

Tvärs över stämpeln på Emils hand trycker hon fast tejpbiten och

gnuggar. När hon lossar tejpen har det blivit ett svagt avtryck av stämpeln på det vita.

”Vänta medan jag fyller i”, säger hon och fiskar fram den blå pen-

nan från väskan.

Det är svårt att se konturerna på den svaga stämpeln, men Ester

kommer ihåg ungefär hur den ser ut sedan innan.

”Kom igen nu, syrran! Man fryser för fan ihjäl här ute.”

Emil hoppar otåligt på stället.

Så, klar. Lite kladdigt, men det funkar nog. Hon trycker tejpbiten

mot sin egen hand, väntar en stund, tar bort den och granskar sitt verk.

”Picasso skulle väl inte skrattat ihjäl sig direkt, men det får duga.”

Den svarta skinnjackan knycklar hon ihop till en boll och släng-

er in i buskarna bakom elskåpet. Sedan går de ut från parkeringen, runt hörnet och rakt mot vakten i dörren. Ester håller andan när hon sträcker fram stämpelhanden, men vakten kastar knappt en blick på henne.

Och så är hon inne i värmen på Deluxe.

Mer än två år för tidigt.

10

Det är så logiskt.indd 10

2010-02-22 15.06

JOHAN ”Mer potatismos, gubben?”

Mamma ställer ner skålen med mos framför honom innan han

hinner svara. Hon har ansträngt sig med middagen, det märks. I van-

liga fall brukar de sleva upp maten på tallrikarna direkt från spisen, men nu är det lördag och då gäller inte de vanliga reglerna. Maten är upplagd i fina skålar, det är dressing på salladen, vin i deras glas, cola i hans. Servetter, till och med.

”Stefan, ska jag fylla på ditt vinglas?”

Pappa hör inte, han är mitt inne i en artikel i tidningen som ligger

uppslagen bredvid hans tallrik. Det stör Johan, att han inte ens kan anstränga sig när hon gjort sig till så här, han kan väl läsa den där

himla artikeln när som helst, eller? Han puttar till pappa i sidan, lite för hårt.

”Aj!” Pappa tittar förvånat på honom. ”Vad är det?”

”Mamma undrar om du vill ha mer vin”, säger Johan tjurigt. ”Du

kanske kan svara i alla fall.”

”Va?” Fortfarande inte närvarande. ”Jaha, nej. Det är bra, tack. Jag

måste ut en vända med bilen, så det är nog bäst jag inte dricker mer.”

Johan registrerar hur pappa hastigt tittar på mamma, spetsar en

kycklingbit på gaffeln och försöker sig på ett leende som för att skyla över det han precis sagt.

”Väldigt gott det här, förresten.”

Det fungerar inte. Mamma har stelnat mitt i rörelsen och håller

fortfarande vinflaskan sträckt över bordet som om hon inte kan förmå sig själv att ställa ner den på bordet igen. ”Vadå ut med bilen? Vart ska du?”

11

Det är så logiskt.indd 11

2010-02-22 15.06

Besvikelsen hörs igenom varenda ord, men Johan säger inget, kon-

centrerar sig på colan i glaset i stället, det här får de sköta själva.

Pappa viker ihop tidningen, tuggar långsamt innan han svarar.

”Lovade Anders att komma förbi och hjälpa honom med datorn”,

säger han. ”Den har tydligen kraschat, hela hårddisken verkar paj.

Och han är ju inte så bra på det där, så jag lovade att titta på den. Se om jag kunde få ordning på den igen, du vet.”

Pappa verkar ha kommit igång nu. Berättar om den där gången då

Anders ringde senast för att få hjälp med datorn och han åkte dit bara

för att upptäcka att sladden inte satt i, ha, ha vilken jävla idiot va, hade inte satt i sladden ens en gång!

”Tar det lång tid då, tror du?” Mamma börjar duka av från bordet,

slamrar när hon staplar disken i köket. Hon ställer aldrig fram skålarna med efterrätt som Johan sett i kylskåpet. ”Säkert inte”, svarar pappa. ”Säkert inte.”

Johan vet inte när det började. Kanske var det förra hösten, i bilen på

väg till landet. Den arga tystnaden i framsätet som lade sig som en

matta över dem. Pappas suckar som fick Johan att rycka till i baksätet.

De kom som på beställning, varje gång mamma öppnade munnen för

att säga något. Kanske hade det börjat redan då. Om Johan tänker efter tycker han att det har funnits tecken länge, men det är inte förrän nu han verkligen lagt märke till dem.

Som det här med hundpromenaderna, till exempel. De är nya. I

fem år har Selma funnits i familjen utan att pappa lyft ett finger för att hjälpa till. Han är ingen hundmänniska och Selma är bara en motvillig eftergift för Johans tjat om en egen hund. Hon är Johans och

mammas uppgift. Tills för några veckor sedan i alla fall, då pappa

Det är så logiskt.indd 12

2010-02-22 15.06

plötsligt hade börjat erbjuda sig att gå ut med Selma. Hundpromenaderna var nya. Det gick inte att förneka. ”Vad tänker du på, gubben?”

Han känner mammas blick från andra soffhörnet. Hon sitter upp-

krupen under en filt nu, med det urdruckna vinglaset framför sig och

fjärrkontrollen i handen. Chips i en skål, fast hon säger att hon inte

äter sådant längre, att hon försöker hålla igen, för man blir inte smalare med åren, det blir man inte. ”Inget.”

Hon sträcker ut en hand och rufsar honom i det mörka håret, fast

det var hundra år sedan han gillade det där rufsandet, hon borde veta

vid det här laget att han hatar när hon gör så. Han rättar demonstra-

tivt tillbaka luggen, trycker den platt, utplånar minsta tillstymmelse till rufs. Hon suckar.

”Tänker du titta på filmen med mig då?” frågar hon. ”Det är en

svensk, någon komedi om ett polisgäng i en liten håla någonstans.

Med han Fares Fares eller vad han heter.”

Johan fyller nävarna med chips från skålen på bordet och reser på

sig.

”Har redan sett den”, säger han. ”Den är rätt fånig.”

ESTER Tjugo minuter försenade står de äntligen på scenen. Och där, bakom gi-

tarren, är han. Smal som en pinne i svarta kläder och slitna läderkängor.

Det långa svarta håret skymmer ansiktet på honom, men det spelar

ingen roll. Ester vet ändå precis hur han ser ut. De isblå ögonen, de

mörka ögonbrynen, gropen i ena kinden när han ler. Det kan hänga hur

mycket lång hårdrocksfrisyr framför det där ansiktet som helst. Hon vet 13

Det är så logiskt.indd 13

2010-02-22 15.06

ändå. Hon vet att där, på scenen, bakom gitarren, står han som får hela hennes blodomlopp att gå bananas just nu. Adam. Det snurrar i magen

på henne när han tittar upp mot publiken. Det där leendet! Oh my

god, det är lite av ett under att hon inte kräks rakt ut på sina egna skor.

Egentligen gillar hon inte musiken. Inte så att hon ogillar den hel-

ler, men får hon välja så väljer hon ensamma popkillar med gitarrer

framför det här hårdrocksgastandet alla dagar i veckan. Men så är det inte för musikens skull hon är här heller. Lite hårdrocksgastande är priset man får betala.

Längst fram ser hon hur publiken hoppar i takt, nävarna uppe i

luften. Ester hoppar inte. Hon står lutad mot väggen och tittar på det

långa håret där framme. Eller ja, det är ingen idé att förneka det ens: Hon glor. Försöker frysa bilden i huvudet. KLICK. Spara på hårddisken.

”Akta så inte ögonen ploppar ur skallen på dig.”

Emil flinar och kör upp sin ölflaska under näsan på henne. ”Ska du lukta på ölen, flickebarn?”

Det här kan hon, det är vant och inövat sedan tusen jular tillbaka.

Karl Bertil Jonsson, familjen Kvarnströms egen superhjälte. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar. Hon nickar mot bandet på scenen och halvskriker.

”Det här var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag kon-

firmerade mig!”

En klunk av ölen hinner hon ta innan Emil rycker tillbaka flaskan

från henne.

”Klarar du dig nu?” frågar han. ”Vi tänkte dra.”

Hon klarar sig ja, hon har ju cykel, och nej då, hon tänker inte

göra något dumt, inte dummare än vanligt i alla fall, var inte så himla 14

Det är så logiskt.indd 14

2010-02-22 15.06

­storebrorsig. Hon ger honom en snabb kram. ”Tack för stämpeln”, säger hon.

Sedan är hon ensam kvar bland resten. Hon sliter ögonen från sce-

nen och ser sig omkring i lokalen. Vid baren står Anna och Paula

från Emils klass, och en massa folk som hon känner igen men inte

kan namnet på. Äldre. Och så är blicken tillbaka på honom där uppe, bakom gitarren, på scenen.

Som hon inte känner, men gärna skulle vilja.

JOHAN Johan är inte på humör, men trycker i alla fall i skivan. Hänger på sig

gitarren, väljer karaktär, klickar på HARD och tar en låt bara, vilken

som helst. Han märker att det kommer att gå åt helvete redan en bit in i första refrängen. Mätaren är nere på rött. Fingrarna slinter på knap-

parna, det låter oroväckande falskt ur högtalarna. Låtsaspubliken på

skärmen buar och hytter med näven åt honom. Några sekunder till

klarar han sig, och sedan får han det svart på vitt. Han rockar inte i kväll.

No shit, Sherlock.

ESTER Hon har inte varit utanför dörren på Deluxe i mer än tre sekunder, och

hon fryser redan så hon skakar. Trycker sig förbi klungan med folk och

småspringer fram mot elskåpet, försöker få fram jackan smidigt, utan

att allt för många ser. Det går sådär, men till slut får hon i alla fall fram den lilla jackbollen från buskarna. Den är helt iskall den också. Ester

drar på den över tröjan och huttrar. Nu då? Ska hon dröja sig kvar och hoppas på mirakel? Ge upp och cykla hem? Hon har precis bestämt sig 15

Det är så logiskt.indd 15

2010-02-22 15.06

för att gå mot cyklarna när Paula vinkar mot henne från gatan. ”Ester! Vi ska till replokalen. Ska du följa med?”

Ester sväljer nervöst innan hon nickar.

Stanna och hoppas på mirakel, alltså.

Replokalen ligger en dryg kilometer bort, i området som Gud glömde.

Bakom järnvägen, bland en massa rivningshus fortsätter festerna när

allt annat har stängt. Hit får man bara komma om man är speciellt inbjuden av någon i de två banden som delar lokalen, eller av den lilla

klicken estettjejer som hänger ihop med banden på ett eller annat vis.

Paula är en av estettjejerna. Hon vinglar bredvid Ester med handen i sångarens, balanserar på trottoarkanten och viftar med en ölburk.

”Jag tänkte nog att du kunde vara intresserad av att följa med”,

säger Paula och nickar menande mot Adams rygg, två meter framför.

Fan, syns det så tydligt? Ester svär en ramsa inombords. Hon måste

öva mer framför spegeln. I morgon blir det Ge mig likgiltig! och Ge

mig sval och reserverad! för hela slanten. Ge mig ohämmat intresse för gitarristen på scenen! kan hon uppenbarligen redan alldeles för bra. ”Adam!”

Paula ropar mot det långa håret där framme. Ester håller andan när

han vänder sig om, stannar och väntar in dem.

”Det här är Ester”, fortsätter Paula. ”Hon vill hemskt gärna ha en

öl av dig.”

Och så står han framför henne, hon får en ölburk i handen, han

lägger armen om hennes axlar, lutar sig vingligt mot henne, hon dör

en smula, Paula och hennes sångare glider iväg framför dem i mörkret, lämnar dem på replängds avstånd i ensamhet. Hur fan hände det här? ”Skål då”, säger han.

16

Det är så logiskt.indd 16

2010-02-22 15.06

Ester höjer burken mot hans. ”Mazel Tov.”

JOHAN ”Jag och Selma går ut nu.”

Johan ropar in mot vardagsrummet, men får inget svar. Bara Selma

hör honom och kommer slirandes genom köket med siktet inställt på ytterdörren.

”Ska vi gå ut lite?” frågar Johan.

Selma kränger med hela kroppen som om Johans förslag är det

festligaste hon någonsin hört. Han får lust att testa henne. ”Ska vi gå ut och knarka lite, Selma?”

Svansen slår mot hans ben. ”Skjuta heroin i ögonen?”

Mera kräng.

”Kanske hitta någon vilsen pensionär som vi kan råna?”

Nu snurrar hon runt i hallen av upphetsning. Åtminstone någon

som har en positiv inställning till den här lördagskvällen.

Johan tar den vanliga vägen, nedför trapporna till sjön, in på den upp-

lysta grusvägen utmed vattnet. Det är kallt för att bara vara september,

han borde ha tagit sin varma jacka. Han drar upp axlarna mot öronen.

Selma sicksackar framför honom i det långa kopplet, hon verkar i alla

fall inte ha tappat entusiasmen. Johan känner i handtaget på kopplet hur linan löper där inne varje gång hon sätter fart mot något nytt att lukta på, han får nästan småspringa för att hinna med i hennes tempo. Det är fem kilometer om man ska gå runt hela sjön, men det gör han nästan

aldrig så här på kvällen. Han vet det bara för att det är här han springer 17

Det är så logiskt.indd 17

2010-02-22 15.06

på eftermiddagarna, perfekt längd för en runda. Har han mycket läxor

eller så kan det räcka med ett varv, annars springer han nästan alltid

två. Ibland tre, men det är bara om han känner att han ligger efter med den vanliga träningen. Han kan varenda krök på den här vägen, det är

därför han nästan alltid väljer en annan runda så här på kvällen. Det är ju synd att bli ihjältråkad i onödan, om det går att undvika.

Efter sjukhuset viker han av, går upp för backen mot villorna i stäl-

let. Utan att ens tänka på det tar han omvägen förbi kvarteret där

Ester bor. Det lyser från vardagsrumsfönstret, ser varmt ut där inne.

Säkert sitter Anna och Tomas och ser på samma film som mamma

skulle se. Med den lilla skillnaden att de ser den tillsammans, ingen av

dem har rest sig upp mitt i middagen för att ta en sväng med bilen, det är Johan nästan säker på. Han sparkar irriterat till en lövhög. I Esters fönster är det släckt, förutom jordgloben som ser ut att sväva i luften härifrån. Den lyser svagt, men han kan ändå ana väggen bakom Esters

säng där hon har tapetserat varenda liten centimeter med foton, lap-

par, skivomslag, ett örhänge på en spik, en klänning på en galje och sånt som är snyggt i största allmänhet bara, jag tycker man ska ha sina finaste grejer på väggarna. Han brukar fastna vid den där väggen, för-

söka identifiera nya föremål där varje gång han är hemma hos henne.

Hon blir lika nöjd varje gång han hittar något nytt att kommentera.

Han lyckas inte slita blicken från hennes fönster förrän Selma bör-

jar dra i kopplet, fast han vet att det är helt meningslöst att han står

här och glor. Ester är inte hemma, nej. Precis som han redan visste, ja.

Messet som trillade in för några timmar sedan var ganska tydligt på

den punkten: Fick precis veta att det är spelning på Deluxe i kväll. Pls hata mig inte nu, men kan vi ta filmkvällen en annan dag? Puss E.

18

Det är så logiskt.indd 18

2010-02-22 15.06

Visst, det blir bra. Det är ändå inte som att han har något viktigt att

säga just i kväll. Inga breaking news, inget som inte kan vänta. Jag tror att min pappa är otrogen.

Sure, Ester.

Klart du ska gå på spelning!

Mamma ligger och sover i soffan när han kommer tillbaka. Johan sänker ljudet på teven och lägger en hand på hennes axel. ”Mamma.”

Hon rycker till, sätter sig upp.

”Oj då”, säger hon. ”Jag slumrade visst till lite.”

Hon låter förvånad, det irriterar honom. Varför sätter man sig

framför en film om man vet att man ändå kommer somna halvvägs in i den? Så jävla onödigt.

”Jag går och lägger mig”, säger han och lägger fjärrkontrollen på

bordet.

Hon tar upp den och börjar zappa mellan kanalerna.

”Gör du det”, säger hon med blicken på skärmen. ”Jag tänkte vänta

på pappa. Han borde komma när som helst.”

Flera timmar senare konstaterar Johan att träpersiennen i fönstret

­släpper in ljus från gatlyktorna och gör täcket randigt. Han ligger och lyssnar efter ljudet i ytterdörren som aldrig kommer. Någon gång under

kvällens gång smög sig den gamla dagislåten in i hans medvetande, och nu kan han inte få bort den. Pappa kom hem, för vi längtar efter dig.

Oerhört patetiskt.

Han är inte ens säker på att det är sant.

Så länge pappa är borta slipper man i alla fall lyssna på de lama 19

Det är så logiskt.indd 19

2010-02-22 15.06

bortförklaringarna som pappa brukar komma med.

Mamma har gett upp, han hörde hur hon stängde av teven och gick

och la sig för ett tag sedan. Johan undrar om hon också anar. Om hon också gjort en mental lista på tydliga tecken, om hennes lista är lika lång som hans är vid det här laget. Hon måste fatta.

Han önskar sig: Någon att prata med.

Han skulle föredra: Ester.

ESTER ”Du är så jävla fin.”

Adam mumlar mot hennes hår, slirar på orden. Andedräkten full

av öl. Händerna fumlar sig fram bland hennes kläder, förbi alla lager, ända in till huden. Hon rycker till när han lägger sin kalla handflata mot hennes mage. Hennes röst nästan studsar mellan tegelväggarna. ”Shit, vad du är kall!”

Adam flinar lite och letar sig fram med andra handen också. ”Men du kan värma mig”, mumlar han.

Och så hans mun, hans tunga, hans tyngd mot henne. Han ramlar

om jag rör mig. Tegelväggen skaver mot hennes rygg, det har blivit en glipa mellan jeansen och jackan. ”Så jävla fin.”

Händerna mot hennes bröst nu, hans tunga i hennes mun. De

krockar med tänderna, men han märker det inte.

Hon undrar om han kommer ihåg vad hon heter.

När Ester trycker ner dörrhandtaget flera timmar senare står mamma

där i hallen och väntar. Hon stirrar på Ester med ihopknipen mun, blockerar dörröppningen med kroppen så att Ester inte har en chans 20

Det är så logiskt.indd 20

2010-02-22 15.06

att smita förbi. Armarna hårt korslagda över bröstet. ”Var har du varit?”

Hon låter precis lika arg som Ester räknat ut att hon skulle göra.

Fan också! Det här kommer hon inte att kunna slingra sig ur.

”Förlåt!” säger Ester ångerfullt. ”Jag råkade somna hemma hos en

kompis.”

Mamma skakar irriterat på huvudet.

”Har du en aning om vad klockan är?”

Ester svarar inte. Hon tror inte att det skulle göra saken bättre om

hon talade om att jo, hon har faktiskt en aning, hon vet nästan precis.

Klockan är halv fyra på natten, och då har hon ändå småsprungit hela vägen hem från replokalen. Som väl inte direkt kan betecknas som ”hemma hos en kompis”. Fast det är sant det där med att hon somnade.

”Förlåt”, säger hon. ”Det var inte meningen.”

Mamma suckar och låser dörren bakom henne.

”Vi får prata i morgon”, säger hon kort. ”Nu sover vi.”

Ester protesterar inte, hon går bara lydigt in på sitt rum och

­kryper ner i sängen. Men somnar gör hon inte, det är helt omöjligt.

I stället ägnar hon sig åt att spela upp kvällens händelser som en film

i skallen. På repeat. Favoritscenen är den där hon och Adam lämnar

bakgården och går in till de andra i replokalen. Hur många gånger som helst kan hon se hur Adam sätter sig på en madrass som ligger

slängd på golvet och drar ner henne i sitt knä. Hon vill trycka på

paus och frysa bilden exakt där. När hon sitter sömnig och lyssnar

på skämten runtomkring och känner hur han andas i hennes nacke.

Inte lika hetsig nu, mycket finare. Precis den bilden vill hon frysa.

Sedan är det ett hopp i filmen. I nästa scen vaknar hon av att ­hennes 21

Det är så logiskt.indd 21

2010-02-22 15.06

arm sover, sätter sig upp och ser sig omkring i replokalen. Under en filt bredvid henne ligger Adam och sover. Snygg. I en soffa i mörkret ligger Paula med sin sångare. Oklart om de sover eller sysslar med an-

nat. Ester skakar armen lite diskret. Vill inte störa. Till slut lyckas hon

hala fram mobilen och trycker av knapplåset så displayen tänds. 03.11.

Shit! Mamma kommer sannolikt att döda henne.

Sedan är det dags för slutscenen.

Ester har rest sig upp på golvet i replokalen nu. Hon puttar lite på

Adam.

”Jag måste gå”, säger hon.

Han reagerar knappt, så hon försöker igen. ”Vi ses väl?”

Adam mumlar något som inte går att tolka och vänder sig om. Hon

hittar sin jacka och lyckas kryssa sig fram mellan soffor och ölburkar

utan större missöden. Stänger dörren försiktigt efter sig. Sedan borrar hon ner händerna i fickorna och börjar småspringa hemåt.

Det är ingen perfekt slutscen, nej, det känner hon tydligt nu.

Men det är mer än hon hoppades på när kvällen började.

Söndag JOHAN Han vaknar av rösterna någon gång när det nästan börjat ljusna. Pap-

pas mörka mummel känner han igen genom väggarna, men det tar ett tag innan han lyckas identifiera det andra ljudet. Han har inte hört sin mamma gråta så där förut.

Johan kan inte höra vad de säger, men det krävs väl ingen hjärn­

kirurg direkt för att lista ut ungefär vad samtalet handlar om, och nej, han vill inte höra de exakta orden. Verkligen inte. Han sträcker sig 22

Det är så logiskt.indd 22

2010-02-22 15.06

efter sin mp3-spelare, trycker i hörlurarna i öronen och höjer volymen.

I vanliga fall lyssnar han bara på musik när han springer, för att stänga ute alla andra ljud och tankar. Jo, ljuden stängs väl ute nu också. Det är värre med tankarna.

Det är löjligt egentligen, folk skiljer ju sig hela tiden. Växer ifrån var-

andra, bråkar, är otrogna, flyttar isär, bryter upp, fan och hans moster.

Johan kan rada upp exempel bara genom att titta på sina klasskamra-

ter. Säkert hälften har skilda föräldrar, kanske fler, och de verkar rätt normala hela bunten. Ändå känns det som om taket håller på att ramla

in över honom. Så jävla onödigt! Vad kan det vara, tjugo år sedan hans

föräldrar träffades nu? Tjugo år av mummel över morgontidningen, slöande framför svenska dramaserier, torra ordvitsar som båda skrattar

åt men Johan hatar, semestrar på västkusten, födelsedagstårtor med ljus

som inte går att blåsa ut, poserande framför kameran med julgranen i

bakgrunden, pappas arm över mammas axlar, varje år på samma ställe. Är inte det värt någonting längre?

Johan känner för att slå knytnäven hårt i väggen för att få dem att

tystna där bakom.

Han orkar faktiskt inte höra det här.

Pappa tittar upp från tidningen när Johan stänger kylskåpet. Han ser trött ut.

”Hej, gubben.”

Johan vill inte möta hans blick, så han koncentrerar sig på fil­paketet

i stället. Häller upp en portion i en skål, och öser över müsli tills den vita filen knappt syns där under längre.

”Var är mamma?” frågar han till slut.

23

Det är så logiskt.indd 23

2010-02-22 15.06

”Hon gick ut med Selma för en stund sedan.” Pappa viker ihop

tidningen och reser sig från bordet. ”Vad länge du har sovit, förresten.

Trött?”

Johan fnyser tyst över filskålen. Trött skulle man definitivt kunna

påstå att han är. Men han måste ha somnat igen till slut, för plötsligt

hade musiken tystnat i hörlurarna, ljuset utanför fönstret skrek för-

middag och ljuden på andra sidan väggen var borta. Men det känns ändå i kroppen som om han varit vaken största delen av natten.

Han slänger en blick på pappa.

Nu känns det onödigt att han tillbringade så många timmar av

natten åt att fundera över hur han skulle bete sig när han väl gick upp.

Det verkar som om Låtsas Som Ingenting håller rätt långt.

”Jag måste iväg ett tag”, kommer det plötsligt från köksbordet.

Johan har knappt hunnit tänka tanken om att det här skulle kunna

vara vilken vanlig söndag som helst när pappa effektivt tar död på den

med ljudet från den urdruckna kaffekoppen som träffar diskbänken.

”De ringde från jobbet, måste in lite snabbt och fixa en akut grej bara.”

Jaha.

Där ser man.

Akut grej på en helgdag.

Han kan väl åtminstone anstränga sig lite för att få det att låta

trovärdigt.

ESTER ”Du skämtar!”

Moa låter faktiskt förvånad på riktigt.

”Jag menar, hur hände det?” frågar hon ivrigt. ”Alltså, jag vet ju

att din hjärna ägnat all tankeverksamhet åt att fantisera om dylika 24

Det är så logiskt.indd 24

2010-02-22 15.06

situationer rätt länge nu, men ärligt. Ni har ju liksom aldrig pratat med varandra?”

Det är sant, i och för sig. Men det hände ändå.

Det hände ändå! Oh my freakin god, det hände faktiskt ändå!

”Så jävla typiskt att jag inte var med!” fortsätter Moa i luren. ”När

det ÄNTLIGEN händer något i den här staden är jag fjättrad vid hemmet för att fira en födelsedag som om jag vore någon slags pensionär eller så. Det är ju helt sjukt tragiskt, när man tänker på det.”

Ester skrattar där hon sitter på sängen.

”Verkligen”, säger hon glatt. ”Fast du hade ändå inte fått vara med

när vi hånglade, kompis. Det finns gränser även för min vänskap.”

Moa fnyser otåligt i andra änden.

”Men berätta nu då! Jag vill ha hela storyn från början, lugnt

och metodiskt. Låt nu tant Moa höra alla snaskiga detaljer om din

lördags­kväll innan hon tuggar sönder sina löständer i ren frustration.” ”Lugn”, säger Ester. ”Du ska få veta. Fast jag tänkte att vi kunde

ta det över en fika kanske? Kaffe OCH snaskigt skvaller, liksom? Erkänn att det är ett erbjudande du inte kan motstå!”

Ester börjar snöra på sig skorna innan Moa ens hunnit svara. ”Skåres, va?”

”Jag är redan på väg.”

Skåres konditori är verkligen inte det charmigaste stället man kan tänka

sig, det tycker varken Ester eller Moa. Obekväma pinnstolar, fula tavlor på väggarna, ganska äckligt kaffe som stått på bryggaren alldeles för länge, bakelser som ser ut att vara hämtade direkt från 50-talet någon

gång. Inte ens personalen är trevlig. Men nu råkar det vara här de har

fikat sedan tidernas begynnelse, och sådant ändrar man inte på ostraffat.

25

Det är så logiskt.indd 25

2010-02-22 15.06