9789175452593

Antony Beevor

Ardennerna 1944 Hitlers sista offensiv Ă–versatt av Kjell Waltman

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

Originalets titel: Ardennes 1944. Hitler’s Last Gamble © Antony Beevor 2015 © Den svenska utgåvan: Historiska Media 2015 Översättning: Kjell Waltman Faktagranskning av den svenska utgåvan: Marco Smedberg Kartor i den svenska utgåvan: Fugazi form Omslag svensk utgåva: Thomas Hansson, bildobok Omslagsbild: Ardennerna 1944. (Foto: Tony Vaccaro/AKG/TT) Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström Tryck: ScandBook, Falun 2015 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-259-3

Innehåll 1. Segeryra 9 2. Antwerpen och den tyska gränsen 26 3. Slaget om Aachen 40 4. Vinterkriget börjar 53 5. Hürtgenskogen 72 6. Tyskarna förbereder sig 100 7. Underrättelsetjänstens misslyckande 122 8. Lördagen den 16 december 138 9. Söndagen den 17 december 165 10. Måndagen den 18 december 191 11. Skorzeny och von der Heydte 211 12. Tisdagen den 19 december 220 13. Onsdagen den 20 december 243 14. Torsdagen den 21 december 265 15. Fredagen den 22 december 278 16. Lördagen den 23 december 293 17. Julafton 312 18. Juldagen 332 19. Annandag jul 345 20. De allierade förbereder sin motoffensiv 357 21. En dubbel överraskning 377 22. Motanfall 395 23. Utbuktningen avlägsnas 416 24. Slutsatser 432 Författarens tack 441 Noter 443

Bibliografi i urval 473 Bildkällor 479 Styrkesammansättning under Ardenneroffensiven 481 Militära förkortningar 499 Militära symboler 500 Tjänstegrader 501 Register 504

Kartförteckning Ardennerna: fronten omedelbart före den tyska offensiven bokens försättsblad Västfronten 17 Antwerpen och Schelde 27 Slaget om Aachen 44 Hürtgenskogen 76 Den tyska offensiven 136 Norra flanken 141 Nedkämpandet av 106. divisionen och försvaret av Sankt Vith 147 Nedkämpandet av 28. divisionen 152 Södra flanken 157 Rocherath-Krinkelt och Elsenbornåsen 166 Stridsgrupp ”Peipers” framryckning 179 Bastogne 204 VII. armékårens och XVIII. luftburna armékårens front 295 Utfallet mot Maas 305 Amerikanska tredje arméns framryckning mot Bastogne 318 Operation ”Nordwind”, Alsace 384 Erövringen av utbuktningen 397 Ardennerna: tyskarnas längsta framryckning bokens eftersättsblad

Till채gnad Adam Beevor

1

Segeryra Tidigt den 27 augusti 1944 lämnade de allierades överbefälhavare general Dwight D. Eisenhower Chartres för att beskåda det nyligen befriade Paris. ”Det är söndag”, sade han till general Omar Bradley, som han hade tagit med sig.1 ”Alla ligger och drar sig. Vi kan göra det utan en massa ståhej.” Likväl utgjorde de båda generalerna knappast någon diskret syn när de rullade fram i riktning mot den franska huvudstaden för sitt, som det var tänkt, ”informella besök”.2 I täten körde en jeep med en brigadgeneral, och därefter kom Eisenhowers militärgröna Cadillac följd av två pansarbilar.

När de kom fram till Porte d’Orléans väntade där en ännu större eskort ur 38. mekaniserade kavallerispaningsskvadronen, som på generalmajor Leonard Gerows order stod uppställd i full paraduniform.

Gerow, som var en gammal vän till Eisenhower, sjöd fortfarande av ilska över att den franska 2. pansardivisionens chef general Philippe Leclerc konsekvent hade brutit mot sina order under framryckningen mot Paris. Föregående dag hade Gerow, som betraktade sig som Paris militärguvernör, förbjudit Leclerc och hans division att delta i general de Gaulles procession från Triumfbågen till Notre-Dame. Han hade sagt till honom att i stället ”fortsätta sitt nuvarande uppdrag med att rensa Paris och dess omgivningar på fiender”.3 Leclerc hade struntat i Gerow under hela befrielsen av huvudstaden, men den morgonen hade han låtit en del av sin division lämna staden och bege sig norrut mot de tyska ställningarna runt Saint-Denis.

Paris gator var tomma, eftersom de retirerande tyskarna hade beslagtagit nästan alla fordon som kunde rulla. På grund av den dåliga elförsörjningen kunde man inte heller lita på tunnelbanan. ”Ljusets stad” 9

ardennerna 1944

var i praktiken beroende av stearinljus som köptes på svarta börsen.

De vackra husen var lyckligtvis oskadda, men de såg bleka och trötta ut. Den tyske stadskommendanten hade inte hörsammat Hitlers order om att lägga staden ”i ruiner”.4 I den sista skälvande glädjeyran jublade fortfarande folkskarorna ute på gatorna så fort de fick syn på amerikanska soldater eller fordon. Likväl skulle det inte dröja länge förrän parisarna började muttra: ”Pire que les boches” (’Värre än tyskarna’).5 Eisenhower hade visserligen sagt att de skulle bege sig till Paris ”utan en massa ståhej”, men de hade ändå ett tydligt syfte med sitt besök. De skulle träffa chefen för den franska republikens provisoriska regering, general Charles de Gaulle. President Roosevelt vägrade erkänna de Gaulle och hade givit de amerikanska styrkorna i Frankrike bestämda instruktioner om att inte låta denne ikläda sig ämbetet. Den pragmatiske Eisenhower, som behövde stabilitet bakom sina frontlinjer, var emellertid beredd att strunta i presidentens order och stödja de Gaulle, eftersom denne sannolikt var den ende som kunde åstadkomma det.

Varken de Gaulle eller Eisenhower ville att befrielsens farliga kaos skulle gå överstyr, i synnerhet inte i en tid som präglades av vanvettiga rykten, plötsliga panikutbrott, konspirationsteorier och otäcka fördömanden av påstådda kollaboratörer. Under en insats i närheten av hôtel de Ville hade en sergeant i säkerhetstjänsten vid 4. infanteridivisionen och en kamrat – författaren J.D. Salinger – gripit en misstänkt, men bara för att få se folkmassan släpa bort och slå ihjäl honom inför ögonen på dem. Föregående dag hade dessutom de Gaulles segerprocession från Triumfbågen till Notre-Dame slutat med vild skottlossning inne i själva katedralen. Incidenten övertygade de Gaulle om att han var tvungen att avväpna motståndsrörelsen och tvångsinkalla dess medlemmar i en reguljär fransk armé. Redan samma eftermiddag lämnades en begäran om 15 000 uniformer in till den allierade expeditionsstyrkans högkvarter SHAEF.* Tyvärr fanns det inte tillräckligt *SHAEF (Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force) var vid den här tiden baserad i Versailles, varifrån general Eisenhower ledde de tre armégrupperna på västfronten. Ö.a.

10

segeryra

många små storlekar, eftersom medellängden i Frankrike var klart kortare än den var i Förenta staterna.

General de Gaulle träffade de båda amerikanska generalerna i krigsministeriet på rue Saint-Dominique. Det var här som hans kortlivade ministerbana hade börjat den tragiska sommaren 1940, och han hade återvänt hit för att betona intrycket av kontinuitet. Hans recept för att radera ut skammen efter Vichyregimen var majestätiskt enkelt: ”Republiken har aldrig upphört att finnas till.” Charles de Gaulle ville att Eisenhower skulle låta Leclercs division stanna kvar i Paris för att upprätthålla lag och ordning, men eftersom vissa av Leclercs förband redan hade börjat lämna staden föreslog han att amerikanerna kanske skulle kunna imponera på invånarna med ”en styrkeuppvisning” och visa dem att tyskarna inte skulle återvända.6 Varför inte låta en hel division, kanske rent av två, marschera genom Paris på väg till fronten?

Eisenhower, som tyckte att det låg en lätt ironi i tanken att de Gaulle bad om amerikanska trupper ”för att befästa sin ställning”, vände sig till Bradley och frågade vad han ansåg. Bradley sade att det var fullt möjligt att ordna en sådan uppvisning inom de närmaste dagarna.

Eisenhower bjöd alltså in de Gaulle för att i general Bradleys sällskap ta emot de förbimarscherande soldaternas hälsning. Själv skulle han hålla sig borta.

När de kom tillbaka till Chartres frågade Eisenhower general sir Bernard Montgomery om han ville göra de Gaulle och Bradley sällskap under förbimarschen, men han vägrade att komma till Paris.

En sådan liten men väsentlig detalj avskräckte inte vissa brittiska tidningar från att anklaga amerikanerna för att försöka ta åt sig hela äran.

Relationerna mellan de allierade skadades allvarligt av den brittiska pressens försök att uppfatta nästan alla SHAEF:s beslut som en skymf mot Montgomery och följaktligen också mot britterna. Det speglade den mer utbredda harmen över att Storbritannien höll på att förpassas till åskådarbänken. Nu var det amerikanerna som skötte ruljangsen, och det var de som skulle ta åt sig hela äran för segern. Eisenhowers brittiske ställföreträdare, general sir Arthur Tedder, oroades av den engelska pressens avoghet: ”Av vad jag hörde vid SHAEF kunde jag 11

ardennerna 1944

inte låta bli att oroa mig för att den här processen skulle komma att utså allvarlig split mellan de allierade.”7 I ösregnet följande kväll lämnade generalmajor Norman D. Cota och 28. infanteridivisionen Versailles och gav sig av i riktning mot Paris.8 ”Dutch” Cota, som hade uppvisat enastående tapperhet och ledarskap på ”Omaha Beach”, hade bara två veckor tidigare tillträtt som divisionschef, efter att en tysk prickskytt hade dödat hans företrädare. De långdragna och dödliga striderna i Normandies svårgenomträngliga häcklandskap hade pågått under juni och juli, men i början av augusti hade utbrytningen, som leddes av generallöjtnant George C. Patton och tredje armén, givit upphov till en våg av optimism, och under anstormningen hade man nu nått ända fram till Seine och själva Paris.

I Bois de Boulogne hade man satt upp duschar åt Cotas män så att de skulle kunna skrubba av sig inför förbimarschen. Nästa morgon, den 29 augusti, begav sig divisionen iväg längs avenue Foch fram till Triumfbågen och sedan vidare nedför den långa, trädkantade ChampsElysées. Infanteristerna marscherade i full fältmundering med hjälm på huvudet och med de bajonettförsedda gevären hängande i remmen över axeln. Kolonnen bestod av tjugofyra led som sträckte sig tvärs över den breda avenyn och bildade en enda militärgrön massa som obönhörligt rörde sig framåt. Varenda man bar divisionsmärket på axeln – den röda slutstenen som symboliserade delstaten Pennsylvania (the Keystone State) och vars form hade fått tyskarna att döpa den till Den blodiga hinken (blutige Eimer).

Fransmännen häpnade, både inför amerikanernas informella uniformer och deras till synes obegränsade mängder materiel. ”En mekanikerarmé”, anmärkte dagboksförfattaren Jean Galtier-Boissière.9 Denna morgon hade de franska åskådarna längs Champs-Elysées svårt att tro att en enda infanteridivision kunde ha så många fordon: spaningsbilar och otaliga jeepar, somliga med .50-kalibriga kulsprutor monterade därbak; divisionsartilleriet, vars 15,5 cm haubitser bogserades av bandförsedda dragfordon; ingenjör- och underhållsförband med både små lastbilar och större som kunde väga tio ton; samt stridsvagnar av typ Sherman M-4 och pansarvärnskanonvagnar. Denna uppvisning fick 12

segeryra

det till synes oövervinneliga Wehrmacht, som hade erövrat Frankrike 1940, att framstå som groteskt gammaldags med sina hästdragna vagnar och artilleripjäser.

Hedersläktaren stod uppställd på place de la Concorde. Arméns ingenjörsoldater hade byggt den av uppochnedvända stormbåtar som hade draperats med en lång kappa i den franska trikolorens färger, medan otaliga stjärnbaner fladdrade i vinden. Framför läktaren spelade de femtiosex männen i militärorkestern som hade gått i täten för förbimarschen divisionens marsch Khaki Bill. De franska åskådarskarorna som följde uppvisningen hade kanske ingen aning om det, men alla soldaterna var väl medvetna om att 28. divisionen var på väg mot de tyska ställningarna i stadens norra utkanter. ”Det var en av de märkligaste anfallsorder som någonsin utfärdats”, nämnde Bradley senare för sin adjutant. ”Jag tror inte att många begrep att männen marscherade från paraden och ut i strid.”10 på kanalkusten var kanadensiska första armén tvungen att inta den stora hamnstaden Le Havre, medan den brittiska andra armén trängde fram i nordöst, i riktning mot några av tyskarnas avfyrningsplatser för V-vapen i departementet Pas-de-Calais. Trots sina utmattade stridsvagnsförare och ett fruktansvärt oväder på natten till den 31 augusti intog ”Guards Armoured Division” Amiens med hjälp av den franska motståndsrörelsen och besatte broarna över Somme. Nästa morgon blev den tyska femte pansararméns chef general Heinrich Eberbach tagen på sängen. Sedan lyckades den brittiska framryckningen driva in en kil mellan resterna av femte pansararmén och femtonde armén, som hade hållit Pas-de-Calais. Med ”Royal Regiment of Canada”, ”Royal Hamilton Light Infantry” och ”Essex Scottish” i täten begav sig kanadensarna iväg mot Dieppe, där de hade lidit så svårt under den katastrofala räden två år tidigare.

De allierades segeryra kunde inte ha varit större. Tjugondejuli­ attentatet mot Hitler samma sommar hade underblåst föreställningen om ett begynnande sönderfall, ungefär som det 1918, men det misslyckade attentatsförsöket hade i själva verket bara bidragit till att stärka 13

ardennerna 1944

nazisternas dominans. Underrättelseavdelningen (G-2) vid SHAEF hade glatt hävdat: ”Augustistriderna har avgjort det hela, och i väst är fienden färdig.”11 I London trodde krigskabinettet att alltsammans skulle vara över till jul, och för planeringsändamål satte man därför den 31 december som slutdatum för kriget. Churchill var den ende som oroade sig för tyskarnas beslutsamhet att fortsätta striderna. I Washington lämnade ett liknande antagande utrymme för att rikta allt större uppmärksamhet på de fortfarande förtvivlade striderna mot japanerna i stillahavsområdet. Amerikanska krigsproduktionsstyrelsen började annulera militärkontrakt, däribland sådana för artillerigranater. Även många tyskar trodde att slutet var nära. I Utrecht skrev överstelöjtnant Fritz Fullriede i sin dagbok: ”Västfronten är färdig, fienden befinner sig redan i Belgien och vid tyska gränsen; Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Finland vädjar om fred. Det är precis som 1918.”12 På en järnvägsstation i Berlin hade demonstranter dristat sig till att sätta upp en banderoll med texten: ”Vi vill ha fred till varje pris.”13 På östfronten hade Röda armén krossat armégrupp Mitten under operation ”Bagration”, som efter fem hundra kilometer hade fört dem ända fram till Warszawa och floden Wisła. På tre månader hade Wehrmacht förlorat 589 425 man på östfronten och 156 726 på västfronten.14 Den snabba framryckningen mot Wisła hade uppmuntrat till den polska hemarméns (Armia Krajowa) tappra men dödsdömda uppror i Warszawa. Den känslolöse Stalin, som inte ville ha ett självständigt Polen, lät tyskarna kuva Warszawaupproret. Även Ostpreussen, med Hitlers högkvarter Wolfsschanze utanför Rastenburg, hotades, och de tyska arméerna på Balkan var nära ett sammanbrott. Bara två dagar före befrielsen av Paris lämnade Rumänien axelmakterna när de sovjetiska arméerna vällde in över gränserna. Den 30 augusti trängde Röda armén in i Bukarest och ockuperade de livsviktiga oljefälten i Ploiești. Vägen låg öppen fram till Stora ungerska slättlandet, och Donau fortsatte in i Österrike och ända in i själva Tyskland.

I mitten av augusti stormade tredje armén under generallöjtnant George Patton fram från Normandie till Seine. Detta sammanföll med operation ”Dragoon”, de lyckade landstigningsföretagen mellan Cannes 14

segeryra

och Toulon på medelhavskusten. Hotet om att de tyska förbanden skulle bli avskurna föranledde ett omfattande återtåg tvärs över landsbygden. Även den vichytrogna Franska milisens medlemmar, som visste vad som väntade dem om de föll i händerna på motståndsrörelsen, gav sig av genom den ogästvänliga terrängen, och tog sig i vissa fall ända upp till tusen kilometer för att söka tryggheten i Tyskland. Improviserade ”marschgrupper” (en blandning av förband ur armén, flyget och flottan samt icke-stridande personal från Atlantkusten) fick order om att undkomma österut och försöka undvika den franska motståndsrörelsen längs vägen. För att kunna ta emot nästan 250 000 tyskar började Wehrmacht förstärka en utbuktning runt Dijon. Ytterligare 51 000 soldater blev kvar, instängda på Atlant- och Medelhavskusten. Führern gav de större hamnstäderna beteckningen ”fästningar”, trots att det inte fanns minsta hopp om att man någonsin skulle kunna undsätta dem.15 En tysk general jämförde denna verklighetsförnekelse med en katolsk präst som på långfredagen stänker vigvatten på fläskkotletterna och säger: ”Ni är fiskar.”16 efter tjugondejuliattentatet hade Hitlers paranoia nått nya höjder. I Wolfsschanze i Ostpreussen nöjde han sig inte längre med gliringar om att den tyska generalstaben bara var ”en klubb för intellektuella” utan fällde betydligt hätskare uttalanden.17 ”Nu vet jag varför alla mina stora planer i Ryssland på senare år gick om intet”, sade han.18 ”Det var förräderi! Om det inte hade varit för de där förrädarna skulle vi ha segrat för länge sedan.” Hitler hatade konspiratörerna bakom tjugondejulitattentatet, inte bara för själva förräderiet, utan för den skada de hade åsamkat föreställningen om tysk enhet och för den inverkan detta hade på neutrala stater och Tredje rikets bundsförvanter.

Under lägeskonferensen den 31 augusti förklarade Hitler: ”Det kommer att uppstå tillfällen då spänningen mellan de allierade blir så stor att det sker en brytning. I världshistorien har koalitioner förr eller senare alltid fördärvats.”19 Vid en ministerkonferens i Berlin inte långt därefter spann propagandaministern Joseph Goebbels snabbt vidare 15

ardennerna 1944

på führerns tankegång: ”I och med en till synes annalkande seger för de allierade kommer de politiska konflikterna förvisso att öka och en dag åstadkomma irreparabla sprickor i våra fienders hus.”20 Denna den sista dagen i augusti antecknade Luftwaffes generalstabschef general Werner Kreipe i sin dagbok: ”På kvällen kommer rapporter om sammanbrottet i väst.” Den febrila aktiviteten fortsatte under större delen av natten med ”order, instruktioner, telefonsamtal”. Nästa morgon bad chefen för det tyska överkommandot OKW (Oberkommando der Wehrmacht) generalfältmarskalk Wilhelm Keitel Luftwaffe om att överföra ytterligare 50 000 man till markstyrkorna.

Den 2 september antecknade Kreipe: ”Tydligen har sönderfallet i väst börjat, Jodl [chefen för Wehrmachts operationsstab] är förvånansvärt lugn. Finnarna lösgör sig.”21 Under den dagens konferens började Hitler förolämpa den finske presidenten marskalk Gustaf Mannerheim.

Han blev dessutom arg över att riksmarskalk Hermann Göring inte besvärade sig med att infinna sig i ett så avgörande ögonblick och föreslog till och med att man borde upplösa Luftwaffes flygdivisioner och överföra flygbesättningarna till luftvärnsförband.

I och med att Röda arméns styrkor nu befann sig vid den ostpreussiska gränsen fruktade Hitler en sovjetisk fallskärmsoperation för att ta honom tillfånga. Wolfsschanze hade förvandlats till en fästning. ”Vid det här laget hade en stor apparat byggts upp”, skrev hans sekreterare Traudl Junge. ”Det fanns hinder och nya vaktposter överallt, minor, taggtrådshinder, vakttorn.”22 Hitler önskade sig en officer som han kunde anförtro befälet över de soldater som försvarade honom.

Major Otto Remer hade låtit vaktbataljonen ”Grossdeutschland” slå ned konspiratörerna i Berlin den 20 juli, så när Hitler fick höra att Remer hade ansökt om att få ett nytt fältkommando kallade han honom till sig för att sätta upp en brigad som kunde bevaka Wolfsschanze.

Remers brigad, som till en början var baserad på vaktbataljonen ”Grossdeutschland” och luftvärnsregementet ”Hermann Göring” med åtta kompanier, växte och växte. ”Führer-Begleit-Brigade” sattes upp i september, redo att försvara Wolfsschanze mot ”en luftlandsättning av två till tre luftburna divisioner”. Denna ”ovanliga truppstyrka”, som 16

Västfronten

N

september–december 1944 Amsterdam

Västvallen

N E D E R L Ä N D E R N A

fronten 11 september fronten 15 december

Arnhem

n Rhe

0

Waal Maas (Meu

XXXX

T XXXX

Maastricht

9 am.

SIMPSON

) use (Me

L

Köln Bonn Hürtgenskogen

Liège

s Maa

K

Düren

Aachen

B E L G I E N

Y S

er Ro

BRYSSEL

XXXX

1 am.

HODGES

Eifel os ell e)

Dinant Prüm

ardennes

( el os M

Bastogne

M

Adlerhorst (Örnnästet) Frankfurt Mainz

12 armégrp. LUXEMBURG BRADLEY Luxemburg

saar 3 am.

PATTON Metz

Verdun

N

K

R

I

K

E XXXX

6 armégrp.

7 am.

PATCH Strasbourg

DEVERS lle) ose (M el os M

Maas (Me use )

A

Saarbrücken n

XXXX

R he

Reims

R

N

Düsseldorf

MONTGOMERY Zonhoven

F

A

2 br.

DEMPSEY

21 armégrp.

Givet

60 km

XXXX

1 kan.

CRERAR

re Samb

40

Wesel

Eindhoven

Namur

20

se)

XXXX

1 fr.

LATTRE

Colmar

D

ardennerna 1944

Remer själv kallade det sammansatta förbandet, erhöll absolut prioritet när det gällde vapen, utrustning och ”erfarna frontsoldater”, till största delen hämtade ur pansargrenadjärdivisionen ”Grossdeutschland”.23 Stämningen i Wolfsschanze var mycket dämpad. Under några dagar blev Hitler håglöst liggande till sängs medan hans sekreterare ”skrev ut hundratals pappersark med förlustrapporter på maskin”, både från öst- och västfronten.24 Under tiden satt Göring och surade på Reichsjägerhof Rominten, jaktgodset som han hade konfiskerat i Ostpreussen.

Han insåg att han efter Luftwaffes misslyckande i Normandie hade blivit utmanövrerad av sina rivaler vid führerns hov, i synnerhet av den manipulative Martin Bormann, som så småningom skulle visa sig vara hans nemesis. Hans andre motståndare, Reichsführer-SS Heinrich Himmler, hade fått befälet över den tyska reservarmén (Ersatzheer), på vars stabsplats bombkomplotten hade anstiftats. Och efter att ha utsetts till generalfullmäktig för den totala krigsinsatsen (Generalbevollmächtigten für den totalen Kriegseinsatz) tycktes Goebbels ha fullständig kontroll över hemmafronten. Men Bormann och olika gauleiter kunde fortfarande gäcka nästan alla försök att utöva kontroll över deras förläningar.

För de flesta tyskar hade attentatet mot Hitler visserligen kommit som en chock, men efterhand som de sovjetiska styrkorna ryckte fram mot Ostpreussens gränser följde snart en kraftig försämring av stridsmoralen. Särskilt kvinnorna ville se ett slut på kriget, och många hade, som SS:s säkerhetstjänst rapporterade, förlorat förtroendet för führern. De mer lyhörda anade emellertid att kriget inte skulle upphöra så länge han var i livet.25 trots, eller kanske på grund av, sommarens framgångar sjöd rivaliteten i de allierades högsta ledning. Eisenhower – ”mer av en militär statsman än en krigsherre”, som någon uttryckte det26 – försökte få till stånd konsensus, men han verkade ändå vara inställd på att göra eftergifter åt Montgomery och britterna, vilket väckte stor harm hos Omar Bradley och föraktfull vrede hos George Patton. Den debatt som skulle komma att förvärra relationerna under resten av 1944 och ända in på det nya året, hade börjat den 19 augusti.

18