Bengt Liljegren

Winston Churchill Del 1. 1874–1939

historiska media 3

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund www.historiskamedia.se info©historiskamedia.se

© Historiska Media och Bengt Liljegren 2013 Faktagranskning Peter Adler och Marco Smedberg Släktträd Anders Enqvist Omslag Curt Design Studio Omslagsbild Porträtt av Winston Churchill taget i en fotoateljé i Boston i december år 1900 under hans föredragsturné i Nordamerika. Foto Bettman/Corbis/Scanpix Tryck ScandBook AB, Falun 2013 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-85873-82-1

4

”Vad ska jag göra med alla mina böcker?” ”Läs dem. Men om du inte kan läsa dem, så ta dem åtminstone i handen och så att säga smek dem. Titta i dem. Låt dem falla upp var de vill. Läs den första mening som fångar din blick. Gå sedan vidare till en annan. Gör en upptäcktsresa, loda icke kartlagda djup. Sätt med egna händer tillbaka dem på sina hyllor. Ordna dem efter din egen plan, så att du, om du inte vet vad som står i dem, åtminstone vet var de står. Om du inte vill släppa in dem i ditt liv, förvägra dem åtminstone inte en erkännande nick.” Winston Churchill 1921

5

6

Innehåll Förord 9

Prolog En privilegierad gosse (1874–1895) Pennan och svärdet (1895–1900) Den unge politikern (1900–1914) Makt och världskrig (1914–1920) Nya utmaningar (1921–1924) Återvunnen och förlorad respekt (1924–1929) Envis och utanför (1929–1939)

11 17 56 82 132 186 219 244

Kronologi 303 Noter 306 Källor och litteratur 323 Bildkällor 330 Författarens tack 331 Register 332

7

8

Förord History will be kind to me for I intend to write it. Winston Churchill

år 2002 ordnade bbc en omröstning bland sina tittare för att kora Storbritanniens viktigaste person genom tiderna. Mer än 1,6 miljoner­ röstade. Winston Churchill vann med 28 procent av rösterna­. Före bland andra Charles Darwin, William Shakespeare, Isaac Newton och Elizabeth I. Churchills popularitet består. Med sitt mod och sin storsinthet, karaktärsstyrka och excentriska personlighet förkroppsligar han fortfarande Storbritannien. Det modiga lejonet. Den ihärdiga bulldoggen. Men bakom schablonbilden av hjälten Churchill döljer sig ett fascinerande och komplicerat levnadsöde med såväl ljusa som mörka inslag. Ett liv med både svindlande höjder och bråddjup. Liksom i min biografi över Adolf Hitler har jag velat teckna en mer komplex bild än den retuscherade som så länge hållits för sann. En av mina huvudteser som historiker är att människor inte är svartvita. Alla bär vi på frön till både gott och ont. Arbetet har varit sällsynt stimulerande men också krävande. Jag kan helt och fullt instämma i Churchills ord om författande: Att skriva en bok är ett äventyr. I början är den en underhållande leksak, sedan blir den en älskarinna, därefter en härska9

re och så en tyrann. I den sista fasen, precis när man är på väg att försonas med sin träldom, dödar man monstret och kastar ut det till publiken.1 Härmed kastar jag ut mitt monster. Bengt Liljegren London den 19 april 2013

10

Prolog Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning. winston churchill 1942

det är lördagen den 30 januari 1965. Vid en första anblick ter sig Londons gatuliv precis som vanligt denna gråmulna, blåsiga och kylslagna morgon. Stadens rullande landmärken, de svarta Hackney-­ taxibilarna och de röda dubbeldäckarna, trängs i korsningen av Regent­Street och Oxford Street, metropolens pulserande hjärta. Kring regeringskvarteren i Whitehall och längs the Strand och Fleet Street vilar dock en påtaglig stillhet, trots att trottoarerna är fulla av människor. Flaggorna vajar på halv stång. ”Nationen sörjer”, förkunnar Evening Standards löpsedel. En brittisk medborgare ska föras till sista vilan. Winston Churchill är död. Redan sju år tidigare har drottning Elizabeth II meddelat att han ska föräras en statsbegravning vid sin bortgång. En hedersbetygelse som tidigare endast nio icke-kungliga personer förunnats, bland dem vetenskapsmannen Isaac Newton och sjöhjälten lord Nelson. Begravningståget utgår från Westminster Hall där kistan har stått på lit de parade i tre dagar. Över 300 000 människor från alla samhällsklasser har de senaste dygnen trotsat kylan för att ta farväl av Churchill. Kön har stundtals sträckt sig många kilometer. När de sör11

jande har kommit in i den väldiga, dystra hallen, endast upplyst av guldgula bivaxljus och bevakad av fyra statyliknande officerare med sänkta huvuden, har de högtidligt defilerat förbi katafalken. Processionen inleds klockan 09.45 med att den tunga ekkistan placeras på en enkel svart kanonlavett. Samtidigt tystnar Big Ben, och för att rama in ceremonin kommer den 13 ton tunga klockan i Westminster Abbey inte att börja slå igen förrän vid midnatt. Himlen över London är grå, men då och då bryter några solstrålar genom den kompakta molnmassan, som för att påminna det brittiska folket om ljuset som ofta omgärdade Churchill under de mörka åren i början av 1940-talet. Hundratals tidningsreportrar från hela världen är på plats, liksom ett otal radio- och tv-team. BBC storsatsar med 35 kameror och den legendariske tv-mannen Richard Dimbleby som kommentator, medan den konkurrerande kanalen ITV:s sändning leds av den världsberömde skådespelaren Laurence Olivier. Uppemot 350 miljoner tittare runt om i Europa har bänkat sig framför tv-apparaterna. Kistan är draperad med den brittiska flaggan Union Jack och på en svart sammetsdyna ligger Strumpebandsorden – Englands finaste förtjänsttecken. I kistan finns kvarlevorna av en 168 centimeter lång, något korpulent, rödlätt man som blev 90 år gammal. En man med ett starkt frihetspatos och en okuvlig vilja. En modig, handlingskraftig, intelligent och vältalig person med en unik förmåga att entusiasmera människor. En man som förändrade världshistorien. kanonlavetten dras av 120 marinsoldater i långsam takt till sorgemusik. Symmetrin i männens rörelser är perfekt. Därefter kommer familjen Churchill. Först går sonen Randolph och släktens övriga manliga medlemmar. Hustrun Clementine åker med döttrarna Mary och Sarah i en av drottningens paradvagnar följda av fyra karosser med andra kvinnliga släktingar. 12

Processionen passerar parlamentet, Winston Churchills arbetsplats under 64 år. Från St. James’s Park i närheten hörs kanonerna en gång i minuten. Sammanlagt avfyras 90 skott, ett för varje levnadsår. Liktåget rör sig vidare längs Whitehall. Tiotusentals tysta och allvarliga människor kantar gatorna. Affärsmän i kubb, städerskor i slitna tweedkappor, byggnadsarbetare med fårade ansikten i illasittande kostymer, medelålders damer i päls. Tillsammans utgör de Englands gamla ryggrad. I åskådarmassorna trängs även invandrare från de forna kolonierna, numera delar av det brittiska samväldet. Atmosfären präglas av stillhet, inte av någon överdrivet patriotisk stämning. Det engelska folket visar helt enkelt sin sorg. Britterna följer Churchill till sista vilan liksom de följde honom när krigsmolnen hopade sig över Storbritannien. De minns hur han tog rodret i den svåraste av tider. De minns hur han vägrade att gå ner i skyddsrummen och istället tog sig upp på taket trots att natthimlen över London var fylld av Luftwaffes bombplan. De minns hur han eggade deras försvarsvilja med sina ord när det såg som mörkast ut 1940: ”Vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på landstigningsplatserna, vi ska kämpa på fälten och gatorna, vi ska kämpa uppe i bergen. Vi ska aldrig kapitulera.”2 De minns den intelligenta blicken i de pigga ljusblå ögonen och den bulldoggsliknande uppsynen med den trotsigt framskjutna underläppen. De minns hans hattar, cigarrer och V-tecknet. Men det finns också ungdomar i folkmassan som inte ens var födda då blitzen drabbade London. För dessa flickor i minikjolar och pojkar med Beatlesfrisyr är England synonymt med Churchill. Han har alltid funnits. Nu är de där för att visa respekt, men också för att de inser att detta är en historisk dag som de inte vill missa. Vad folkmassan denna dag inte har någon vetskap om, eller före­ 13

drar att blunda för, är de mörka sidorna av Churchills personlighet och gärning. Hans arrogans, dominanta beteende, irrationella och impulsiva beslutsfattande som ledde till så många katastrofer för både britter och andra. Njutningslystnaden och den monumentala självupptagenheten. Och hans ”Black Dog” – den återkommande nedstämdhet som förpestade delar av hans liv och även hans omgivning. Åskådarna vet heller inte mycket om familjens mörka baksida: skilsmässorna, alkoholmissbruket och dotterns självmord. Efter en timme är begravningsprocessionen framme vid Saint Paul’s Cathedral. De första 500 sörjande har väntat där sedan klockan tre på morgonen, och nu har antalet vuxit till tiotusentals. Kistan bärs in och Randolph Churchill tar sin mor under armen och träder in i katedralen. Samtidigt sjunger kören begravningspsalmen ”I am the Resurrection”. Begravningsgudstjänsten leds av ärkebiskopen av Canterbury. Det finns tv-monitorer så att alla de 3 000 församlade i kyrkan kan se vad som sker. Så gott som hela Churchills stab från krigsåren är närvarande. Bara lite gråare, rynkigare och stelare i kroppen. Även representanter från motståndsrörelserna i Frankrike, Danmark och andra europeiska länder är inbjudna. Alla är de tagna av stundens allvar. Här finns också en lång rad prominenta gäster. Churchills gamle vapendragare – och trätobroder – Frankrikes högreste president Charles de Gaulle i sin karakteristiska uniformshatt sticker ut i mängden. Sammanlagt 110 stater har skickat representanter till London. När orkestern i slutet av akten spelar den brittiska nationalsången ”God Save the Queen” tåras månget öga. Efter den 30 minuter långa ceremonin i Saint Paul’s Cathedral bärs den nära ett kvarts ton tunga kistan ut av åtta påtagligt ansträngda grenadjärer – en av dem grimaserar illa – och förs i långsam procession till Tower Pier vid Themsen, där den lilla slupen 14

Havengore­ska forsla kistan uppför den gråa floden. Det var Churchills önskan: att proceduren skulle vara likadan som vid statsbegravningen av sjöhjälten Horatio Nelson halvtannat sekel tidigare. Militärorkestern spelar ”Rule Britannia”. Samtidigt som kanoner skjuter salut sänks lyftkranarna längs floden mellan Tower Bridge och London Bridge som gigantiska giraffhalsar i en symbolisk gest av tacksamhet. Kort därefter fylls den blekgrå januarihimlen av en skvadron jaktflygplan från Royal Air Force. Väl framme vid Festival Pier på South Bank lastas kistan i en Rolls Royce och körs till Waterloo Station, där ett nytt bärarlag från Winston Churchills eget gamla förband, 4. husarregementet, väntar. Likkistan placeras i en beige och rödbrun godsvagn. Restaurangvagnen i tåget är reserverad för familjen. Tågsättet dras av ett kol­ eldat ånglok av typen Battle of Britain, som har namnet Winston Churchill. Det vemodiga ljudet av ångvisslan ljuder två gånger. Sedan rullar loket och de sex vagnarna ut från stationen. ”Man trodde att man hade nått känslornas yttersta gräns, att man inte kunde känna starkare än så här”, har Churchills dotter Mary berättat, ”men det vi såg inifrån tåget berörde oss på något vis ännu mer. Tågstationerna som vi långsamt passerade var överfulla av människor som väntade på att ta farväl av honom. En av Themsens slussvakter, alla typer av människor – barnfamiljer med hundar; en lantbrukare som tog av sig kepsen; barn på lurviga ponnyer – alla väntade de den kyliga vintereftermiddagen för att få bevittna Winston Churchills sista resa hem.”3 Nu finns inte längre några tv-team eller tidningsreportrar med på resan. Alla har de hörsammat Clementine Churchills önskan om att göra den här sista delen av ceremonin till en angelägenhet enbart för familjen. Efter två timmar anländer tåget till Long Hanborough i grevskapet Oxfordshire, den station som ligger närmast slutmålet: den lilla lantkyrkogården i Bladon, bara två kilometer från Blenheim Palace där Winston Churchill föddes 1874. 15

Kyrkoherden J.E. James möter upp vid grindarna och leder begravningsföljet, som nu bara består av den närmaste familjen, fem nära vänner samt mannen som arrangerat hela begravningsceremonin: hertigen av Norfolk, Bernard Fitzalan-Howard. Kistan sänks ner i graven och familjen tar farväl. Två kransar lämnas på graven: en med rosor, nejlikor och tulpaner med ett kort med orden ”To my Darling Winston. Clemmie”. Den andra kransen består av utsökta vårblommor och har ett kort från drottningen med texten ”From the Nation and Commonwealth. In grateful remembrance. Elizabeth R.” Där vilar Winston Leonard Spencer Churchill än idag under en gravsten bredvid sin hustru och sin far och mor samt brodern Jack. Här är hans historia. Warts and all.

16

En privilegierad gosse 1874–1895 Where does the family start? It starts with a young man falling in love with a girl. No superior alternative has yet been found! Winston Churchill 1950

historien tar sin början den 12 augusti 1873. En mild sensommarbris svepte genom hamnen i Cowes. De brittiska och ryska flaggorna vajade sakta på krigsfartyget HMS Ariadne som angjort den lilla eleganta semesterorten på Isle of Wight. Årets regatta var just inledd. Festen som alla, åtminstone alla i den engelska societeten och som befann sig på kanalön denna sommar, velat bli inbjudna till hade just börjat. Värdarna denna eftermiddag, prinsen av Wales och den ryske tronföljaren Alexander, skålade och Royal Marines Band spelade upp till dans. Relingen smyckades av kinesiska papperslanternor och däcket fylldes snabbt av nypressade linnekostymer och frasande långklänningar. Den djupa finanskris som just drabbat Europa och USA glömdes för stunden, nu var det cocktails och hopp om romantik som gällde. Bland de inbjudna fanns den 23-årige aristokraten Randolph Churchill. Rastlös och uttråkad stod han och spanade ut över dansgolvet. Men så plötsligt i folkvimlet såg han henne. Deras blickar möttes för ett par sekunder. Hon slog strax ner blicken, men inte 17

han. Efter en stund vände han sig till en bekant, Frank Bertie, och frågade vem den där mörka skönheten var. Bertie, som kände de flesta på festen, erbjöd sig att presentera dem för varandra. ”Miss Jerome”, sa Frank Bertie formellt, ”får jag lov att presentera en gammal vän som just anlänt till Cowes, lord Randolph Churchill.­”4 Han bjöd upp henne. De dansade en wienervals, eller rättare sagt försökte. Randolph Churchill var inte någon framstående danskavaljer och föreslog strax att de skulle sätta sig istället. De diskuterade hästar och gemensamma bekanta. Han var betagen. Hon var strålande vacker, miss Jerome. Med god hjälp av en hårt snörd korsett utgjorde hon sinnebilden för dåtidens timglasformade kroppsideal. Hennes exotiska drag fick henne att stå ut i mängden: korpsvart hår, mörkt blågråa ögon under kraftiga, markerade mörka ögonbryn. Hennes mormors mor var irokesindianska. Denna eftermiddag bar Jennie en extravagant vit tyllklänning som lämnade hennes axlar bara. En annan beundrare, lord D’Abernon, sa att hon tycktes ”vara av en annan materia än människorna runtomkring – strålande, skimrande, intensiv”.5 Han menade att hela hennes uppenbarelse var panterlik. Efter en stunds småprat slogs Randolph Churchill även av hur charmig, livfull och intelligent den 19-åriga amerikanskan verkade vara. Vad han inte fick reda på under det här första mötet – men säkert anade – var hur fabulöst rik hennes familj var. Jennies far, Leonard Jerome, hade gjort sig en förmögenhet genom djärva spekulationer på New York-börsen. Under en tid var han bland annat huvudägare till New York Times. Han ägde en förmåga att tjäna oerhörda summor som han sedan lika snabbt spenderade på vin, kvinnor och sång. Leonard Jerome hade en mycket liberal syn på äktenskapets helgd: han var notoriskt otrogen mot sin hustru Clara, något som hon var fullt medveten om.6 När hon träffade en av hans älskarinnor, Fanny Ronalds, på en fest hälsade hon vänligt och sa: ”Jag klandrar 18