Senior

PERSPEKTIV

Doris Sahlqvist är 97 år och farmor till Hampus Busk, som är huvudförfattare till boken om Margarethahemmet. Hon har varit en av de viktigaste personerna i hans närhet, och under arbetet med boken har hon varit ett bra bollplank och kunnat ge sina perspektiv. Här delar hon med sig av sina tankar – både om det liv som hon har levat och om framtiden.

Mitt största minne är när pappa köpte en traktor, som jag fick köra från det att jag var 14 år. Traktorn förändrade verkligen våra liv. Både vi och hästarna blev trötta men traktorn blev aldrig trött och tack vare den gick allt snabbare.

Jag jobbade redan när jag var barn, innan jag kunde minnas. Det är något jag tänkt mycket på, att mitt liv gick upp i mitt och mina föräldrars arbete. Jag var där de var, alltid och jämt. Och jag var omgiven av djur som styrde mitt liv. Jag var enda barnet och fick stå för kossornas och hästarnas skötsel. Jag gillade inte mjölkkorna, de kände säkert att jag var rädd för dem. Det tyngsta arbetet var att slå dikena med lie. Jag skämdes över hur liten jag var, så fort det kom cyklister eller bilar hoppade jag ner i diket och gömde mig, för det var inget ”flickgöra.” Men kul var det ändå.

Fritiden förr

När jag var 17 år fick jag och min bästa vän åka på en veckas semester, Med kastruller och karotter över cykelstyrena fick vi trampa 15 mil, till en dansbana. Vi dansade i flera nätter och sov i tält. Sen blev det ingen semester förrän flera år senare. Och mina föräldrar var aldrig lediga en enda dag i sina liv. Men dansen släppte jag aldrig, den var det roligaste jag visste. Jag var med i folkdanslaget på en folkskola i närheten, och jag fick dansa på slottet i Uppsala, med en musikant som var för full för att stå men inte för att fortsätta spela. Jag dansade tills jag fick barn och gifte mig, och då fick man inte roa sig för sin egen skull, min familj höll mig hemma.

Förändring i vardagen

En stor förändring som jag har sett under åren är friheten. Mitt barn fick bli vad han ville, fast jag försökte säga nej, och alla mina barnbarn har gått sin väg och skapat sin lycka. Nu är jag gammelfarmor och vad som kommer hända dem vet jag ju inte. Men den tekniska utvecklingen kommer att vara en utmaning. Jag var illa tvungen att arbeta hela tiden när jag växte upp. Framtiden blir nog automatiserad, där tekniken löser det nödvändiga och människor kan utnyttja sin tankekraft till annat. Men vad innebär det egentligen? Det kan ingen veta. Konsten att reflektera och fatta mogna beslut, för att ta sina egna vägar, är det viktigaste.

Viktig utveckling

Min dröm var att bli vävlärarinna, min man Rolf blev erbjuden av sin faster att studera vidare. Men vi blev båda hindrade av våra föräldrar eftersom det inte passade dem. Våra föräldrar ville inte ge oss en annan framtid än den de bestämt, och det kom ingen av oss över. Det är en svår läxa att lära sig, att ens barn är egna individer och inte ett papper för en själv att rita sina drömmar på.

En upptäckt som har varit extra viktig under den tid jag levt är penicillin och mediciner. Min mamma förlorade två av sina barn i bakteriella sjukdomar. Vi kunde bara se på. När jag föddes var det inte absolut sannolikt att man skulle få se sina barn bli vuxna. Dödligheten var hög. Om det är något vi kan vara glada för är det att så få i dag tvingas vara med om att begrava sina barn. Det är en förutsättning för vårt samhälle. Att vi kan ge en framtid till det stora flertalet barn. Sen skolan, förstås, och internet, fast det har jag inte satt mig in i själv.

Om hundra år

Jag hoppas att man om hundra år ska ha fria val, men inte på andras bekostnad. I dag tror vi att samhället ska lösa saker åt oss, men det har bara varit en parentes i historien. Vi måste hitta sätt att ta mer hand om varandra. Sen måste vi omdefiniera rikedom, och hur vi äter upp våra barns framtid genom att överanvända våra resurser. Så smarta som vi är nu tror och hoppas jag att vi kan komma på nåt, annars är det kört.

Fast det har varit kul. Det mesta i världen har blivit bättre i mitt liv. Och vi respekterar varandra mer oavsett hur man ser ut och är, vi har vuxit in i en mångfaldsvärld. Och man blir inte inspärrad eller uttittad för att man är eljest, vad det nu kan vara.

Hoppfull framtid

Vi pratade aldrig om epilepsi. Det var något man måste vara vuxen för att förstå, och det var något man skuffade undan och in på institutioner. Vi visste ju inte så mycket om diagnoser och sånt, antingen var man normal eller så var man det inte. Epileptiker fick ju inte gifta sig förrän någon gång på 60-talet. Så var det med mycket, man tyckte att det fanns folk som var lämpliga att skaffa barn eller inte, det var rätt fruktansvärt.

Det finns saker jag tycker ger hopp för framtiden. Som när jag får höra och se Margarethaskolan i symbios med ett seniorboende. I dag ser livet så olika ut från när jag var liten, då kunde man tro att livet skulle vara likt det som föräldrarna levde; man skulle leva och dö ungefär lika. I dag när saker händer så snabbt är risken att generationer tappar både varandra och varandras erfarenheter. Men om man möts kan man utväxla dessa. Det skapar rikedom och glädje. Det är en glädje att se människor växa och utvecklas till individer. Det är en glädje att få dela och skratta. Glädjen i att ses är det bästa jag har. Den tror jag är grunden i all lycka.