Knivstas historia

"Knifes sta" Varifrån ursprunget till namnet Knivsta kommer är inte helt klart. En teori är att det kommer av namnet på en person, ”Knife”, och ”sta” i betydelsen boplats, alltså Knifes boplats. Det är i en gammal skrift från 1288 som man första gången återfinner namnet, med den gamla stavningen ”Knifvsta”.

Det började med järnvägen

Nära men vid sidan av

Knivstas historia börjar med järnvägen. Men detta skedde ingalunda på ohävdad mark. Här fanns sedan århundraden en rik bondebygd med byarna Gredelby, Ängby och Tarv samt säteriet Särsta och det en gång kungliga jaktslottet Noor. I kommunens utkant finns ett minnesmärke med resterna av Mora stenar, den symboltyngda plats där svenskarna fram till Kristian Tyranns dagar höll sina kungaval. Men det var en bygd lite vid sidan av de gamla vatten- och landsvägarna mellan Uppsala och Stockholm, en plats som sällan stördes av omvärlden. Men samhällsreformer och de

När makten valdes i en tid då kungamakten inte gick i arv, utan bestämdes i folkliga val, valdes och utropades den nye kungen vid tingsplatsen på Mora äng, belägen strax utanför Knivsta tätort. Som minne av kungavalen ristades varje gång en mindre sten. Några av dem finns bevarade i en av Sveriges äldsta museibyggnader vid Mora stenar, som ligger på gränsen mellan Uppsala och Knivsta. tekniska framstegen kring 1800-talets mitt skulle snart dra in bygden i modernitetens århundrade. 1864 drevs näringsfriheten igenom i Sverige, vilken skulle bereda vägen för de kommande hundra åren där landet upplevde en av de största välståndsökningarna i världshistorien. En grundförutsättning för detta var järnvägen. Svenska riksdagen beslutade, efter årtionden av hätsk debatt och ängslan, att staten skulle ta ett huvudansvar för utbyggnaden av landets infrastruktur med ett nätverk av järnvägar som gick under namnet stambanor. Den längsta och mest ambitiösa av dessa sträckningar var norra stambanan som skulle gå från Stockholm upp till Ånge och de stora industrierna i Sundsvallsregionen. Det var ett ambitiöst 15-årsprojekt där man bestämde sig för att dra järnvägen vid sidan av redan etablerade vägsträckningar och handelsvägar. Detta var en medveten strategi av två skäl: billigare markpriser och förhoppningen att det nya kommunikationsmedlet skulle stimulera till att nya samhällen bildades längs med järnvägen.

Banan dras

När lantmätarna stakade ut den första etappen för norra stambanan, den mellan Stockholm och Uppsala, förlade man mycket riktigt den nya stationen bortom de traditionella centrumen, också lokalt. På säteriet Särstas ägor uppfördes stationsbyggnaden med bostäder och ekonomibyggnader för underhåll och drift av den tekniskt avancerade och servicetunga järnvägen. Stationsbyggnaden, som fortfarande finns kvar med sitt karaktäristiska utseende, var ett typhus, ritat av Kungliga järnvägsstyrelsens egen arkitekt Adolf Wilhelm Edelswärd. Den tillsammans med hundratalet till utse-

Knivsta järnvägsstation i början av 1900-talet.

endet likadana byggnader spändes som pärlband längs de nydragna järnvägssamhällena. Stationsbyggnaderna var utförda med ett utbildande syfte, att visa traktens folk den nya schweizerstilens överlägsna modernitet som man hoppades skulle efterapas i gårdarnas arkitektur. 1866 kom invigningen av järnvägssträckningen, med pompa och ståt och kunglig närvaro genom Karl XV; han skulle nå ett rekord som fortfarande står sig som den man som invigt flest järnvägsstationer i Sveriges historia. Men för Knivsta samhälle låg framtiden ännu några årtionden fram i tiden.

Stationshuset är av den s.k. Habomodellen från 1860-talet. Stationsbyggnaden i Knivsta är den sista av Habotypen som finns kvar på sin ursprungliga plats.

ett samhälle

En trög start

Under årtiondena efter stambanans invigning kan utvecklingen kring Knivsta station i bästa fall beskrivas som blygsam sett ur ett samhällsperspektiv. En handelsbod grundades och en skjutsverksamhet kom till stånd för att tillgodose de resandes och kringboendes behov. Mjölkbehovet i städerna gjorde det möjligt för bönderna att grunda en mejeriförening med gemensam produktionsanläggning, men den sysselsatte endast ett fåtal. Utan någon större verksamhet på orten saknades basen för att en riktig tätort skulle växa fram. Svaret på behovet kom 1899 i form av en såg. Från sekelskiftet och årtionden framåt skulle Knivsta sågverk, belägen öster om järnvägen i dagens centrala delar, utgöra basen för samhällets tillväxt. Det stora materielbehovet för de snabbt växande storstadsregionerna gav verksam-

Knivsta småskola, troligtvis i Gredelby, omkring 1920. heten möjlighet både att expandera sågverket och att anlägga ett tegelbruk. För att tjäna pengar samt göra arbetsplatsen mer attraktiv började sågverket stycka av och sälja tomter till sina arbetare för egnahemsbyggen. 1930 hade ett femtiotal tomter sålts av och bebyggts. Tillsammans med sågverkets egna arbetarbostäder och disponentbostad bildade de en egen liten villastad inbäddad i trädgårdsgrönska.

Skola och sommarnöjen

1909 skapades förutsättningarna för utbildning då sågverket för kraftigt rabatterat pris sålde mark till socknen för att bygga Knivstas första skola, småskolan uppfördes 1910 och folkskolan för de äldre årskurserna 1920. Tillhörde man den absoluta minoritet som hade råd och möjlighet att studera vidare på universitet skickades man in till läroverket i Uppsala för förberedande skola. Under samma period såg många andra markägare möjlighet att stycka av mark för en rad olika intressenter. Längs sjön Valloxens strand uppfördes sommarnöjen av

Knivsta Mejeri omkring 1911. Mejeriet byggdes 1894.

Margarethahemmet ca 1920. Ursprungligen uppförd 1915 för vård av hundratalet barn med epilepsi. Verksamheten upphörde 1969.

medlemmar i Uppsalas borgerskap, söder om sågverket nära stationen började hantverkare och tjänstemän med flera att etablera sig och uppföra hus. Marken som först togs i anspråk var den som var närmast de två huvudnäringarna, sågverket och stationen, och gradvis växte samhället utåt. Under 1910- och 20-talen tillkom flera av karaktärsbyggnaderna som i dag bildar en fond i samhällets hjärta. Platsens goda kommunikationer och relativa lugn gjorde Knivsta lämpligt för olika vårdinrättningar. I samhällets södra utkant kom först den ideella föreningen Margarethahemmet och därpå landstinget att etablera sig. Detta institutionella stråk skulle i många årtionden bilda en demarkationslinje mellan tätort och landsbygd.

ett industrisamhälle

En krokig väg till framgång

I sågverkets kölvatten utökades mängden industrier i rask takt. Tekniska innovationer som monteringsfärdiga hus – de så kallade Knivstahusen – metallförädling, licensmontering av T-Ford-bilar är bara några exempel. Inflyttningen gjorde behovet att planera den dittills fria byggetableringen så trängande att man på 1920-talet från sågverkets sida planerade för ett arbetarområde på västra sidan av spåret. Detta följdes av beslutet att upprätta en första stadsplan för samhället. Men depressionen kom emellan. Ivar Kreugers död på ett hotellrum i Paris en marsdag 1932 satte Sveriges nedgång i rörelse i den globala depressionen. Efterverkningarna lokalt lät inte vänta på sig. Driftsneddragningar och uteblivna nyetableringar gjorde att stadsplanearbetet lades i malpåse i nästan ett årtionde fram till 1940-talet.

Ny fart och drömmen om bilen

Med andra världskriget kom uppsvinget i tillverkningsindustrin och stadsplanearbetet för Knivsta kom upp på bordet igen. 1947 klubbades stadsplanen, den tio år långa stagnationen i samhället förlöstes av en hektisk aktivitet. Nya affärslokaler och lägenhetshus uppfördes i centrum, egnahemsområden med småhus sträckte ut sig österut, men stadsplanen dominerades nu inte längre enbart av järnvägen. Efter kriget gjorde också en ny tid sig gällande i Sverige och världen: bilens definitiva segertåg. Det skulle dröja ännu några årtionden till dess att den skulle bli var mans egendom, men man startade genast planeringen för dess framtid. I den nya stadsplanen planerades motorvägen att få en sträckning mellan järnvägens östra banvall och Margarethahemmet. Detta delade upp samhället i två delar. Vägen kom till slut att läggas längre österut, men spåren av det planerade vägbygget kan man än i dag se i Knivstas bebyggelse. Apotekarvägen, artären i staden som var tänkt som matarväg till motorleden, band ihop samhället. Efterkrigsåren utmärkte slutet för Knivsta som pastoral lantbruksidyll och den definitiva förvandlingen till industriort. Samhället fick också från dessa år viktiga funktioner som en centralskola, uppförd mittemot det gamla Särsta gård, och vårdlokaler i centrum. Men man behövde inte åka många hundra meter bort för att vid gamla Knivsta kyrka fortfarande känna sig långt borta från allt vad stad heter.

Tegelbruket och sågverket, 1954.

Flygfoto Knivsta, omkring 1930-35.

Centralgatan norrut, 1936. Särstabadet, 1950-tal.

Uppsala kommun

Från industri till pendlare

Slutet på 1960-talet och åren därefter innebar ännu en stor omvälvning för Knivsta, med kraftig tillväxt både geografiskt och befolkningsmässigt. Det var inte bara samhället som växte, också andelen tjänstemän ökade gradvis till att överstiga antalet arbetare, vilket satte prägel på samhället. Utvecklingen späddes på av att Knivsta 1972 uppgick i Uppsala kommun. Efter sammanslagningen började ett nytt ambitiöst byggnadsprogram ta vid.

Knivsta skiljer sig från flertalet svenska orters bostadsutveckling genom att det inte var under det enorma statliga utbyggnadsprojektet, det så kallade miljonprogrammet, som Knivsta fick sitt hittills mest intensiva tillväxtskede. I stället var det under de femton följande åren efter uppgåendet i Uppsala kommun. Ur storregionens perspektiv såg man ett enormt och ökande behov av pendlingsbara, stadsnära boenden i småhus. Knivsta, med sina goda kommunikationer i både norr- och södergående, och med flera trafikslag, sågs som den perfekta platsen.

Bilsamhället

Nu hade den efterlängtade bilen verkligen gjort entré som trafikslaget framför andra, och detta ändrade också hur man tänkte kring utformandet av Knivsta. Kravet på kompakt bebyggelse, med närhet till stationen och arbetsplatser på orten luckrades upp, och större områden kunde tas i anspråk. Närhet till hemmet och att kunna resa bort prioriterades. Det var nu som den västra sidan av järnvägen verkligen kom att tas i anspråk för samhället, något som befästes med den stora Gredelbyleden som med sin bro sammanlänkade samhället över järnvägen. Under tiden avvecklades de industriella verksamheterna successivt och det gamla sågverket, samhällets gamla hjärta och drivkraft, lades ner 1999 som en definitiv milstolpe. På trettio år hade man gått från ett litet industrisamhälle med de flesta arbetsplatserna på orten till ett pendlarsamhälle med tjänstesektor. Men det fanns en stark önskan i orten att ta makten över sin egen utveckling och flytta beslutsfattandet närmare det lokala. Det kom också att få efterverkningar på hur samhället såg ut, vilket vi ska få se.

Knivsta kommun

Återföds och växer snabbt

Perioden då Sigtuna uppgått i Uppsala kommun hade gett samhället dess största uppgång. Läget mellan de två storstadsregionerna och närheten till Sveriges största flygplats hade visat sig mycket gynnsamt för den stora och växande befolkningen. Samtidigt hade närheten till Uppsala lett till vad som upplevdes som en konsekvent underprioritering av offentlig service och lyhördheten för lokala behov. Detta födde en allt starkare önskan om större självbestämmande och anpassning, vilket ledde till en allt starkare rörelse för att Knivsta återigen skulle få bilda en egen kommun. År 1998 gav kommunfullmäktige efter och året därpå, samma dag som svenskarna gick för att rösta i europaparlamentsvalet

för första gången, hölls en omröstning om ortens framtid. Resultatet var tydligt, bland de röstande hade 57 procent röstat för återupprättandet av Knivsta som kommun (med 38 emot). Därefter började den egentliga resan mot att skapa en egen kommun. År 2001 fick man klartecken från Sveriges riksdag, och år 2002 gick Knivstaborna till urnorna igen. Denna gång för att välja sin egen kommunfullmäktige.

Nytt på gammal grund

Efter tolvslaget till den 1 januari 2003 hade Knivsta återigen blivit sin egen. En förnyelse av centrumområdet hade inletts under de sista åren före självbestämmandet, nu fick detta arbete ny kraft i alla de behov som kommunens nybildade förvaltningar behövde. Det nedlagda sågverket skapade en byggbar yta mycket nära stationen. Här lät man uppföra ett nytt kommunhus och tät bebyggelse av stenstadskaraktär på de äldre tomterna. Därmed förlade man samhällets nya hjärta på resterna av den verksamhet som en gång bildat grunden för Knivstas tillväxt som samhälle, drygt hundra år tidigare. Sedan utbrytningen har tillväxttakten bara ökat, med förmånligt läge. Sedan bildandet 2003 till 2017 har befolkningen i kommunen vuxit från 12 000 till 17 700. Det gör Knivsta kommun till en av de snabbast växande i regionen och hela landet. Det är en utmaning att facilitera dessa människor med sina behov, hopp och drömmar om det goda livet. De senaste årtiondena har närheten till andra centrum i regionen legat som grund för tillväxten. Nu försöker man förstärka utvecklingen med att också göra Knivsta till en plats där människor både bor och verkar. Knivsta är fortfarande en utpräglad pendlarkommun där man för att få långsiktighet och skatteunderlag ser vikten av att verka för att få fler verksamheter inom kommunens gränser. Detta möts med en exploateringstakt som är exponentiellt större än hittills i lokalt och nationellt perspektiv. Kommunen ska bli en plats att bo och verka i. Besöka och resa till. Men för att få hållbarhet i utvecklingsarbetet krävs också nya sorters lösningar. Knivsta har visat sig vara en plats kapabel till att möta nya utmaningar och verkligheter, en förmåga som kommer att ställas på sin spets mer nu än någonsin. Krav på äldreomsorg, skola och annan service måste lyckas växa ikapp med den snabba inflyttningen och nya, förändrade behov. För det går inte att bygga framtiden med gårdagens verktyg.

18