Margarethahemmets historia

1890 författade Prins Carl tillsammans med likasinnade ett upprop för att samla in medel. Insamlingen hade det övergripande målet »för vård och uppfostran åt sinnesslöa barn, som tillika lida av epileptiska anfall och därför icke mottagas i idiotskolarna«.

Margarethaskolan

Bakgrund

1800-talets senare hälft markerar födelsen för de stora institutionerna. Ökat välstånd och ett fundamentalt annorlunda sätt att se på statens roll låg till grund för detta. Det allmänna, hette det, skulle nu ta ett aktivt ansvar för folkets välfärd. Det är svårt att i vår egen vardag föreställa oss hur statens roll i vardagen tidigare såg ut. Vi lever i den värld som började skapas för 150 år sedan med järnvägar, sjukhus och skolor. Det var en samhällsutveckling som fick fart med lika delar av idéer och en aldrig tidigare skådad ekonomisk tillväxt. Liberalism och pengar gav vilja och utrymme att göra upp med tidigare förhärskande synsätt. För visst fanns det vårdinrättningar redan innan. Men förutom att verksamhetsfältet begränsades av ekonomiska resurser så kringskars möjligheterna ytterligare av moralsynen att den enskildes lott var en del i Guds egen ordning. Att förändra den vore att gå emot tingens naturliga tillstånd. De som föll utanför samhället hade, i bästa fall, en plats på de få tillgängliga hospital som fanns utspridda över landet; små, smutsiga och konstant underfinansierade. Med ett krypande startskott i upplysningen under 1700-talet började synen på människor som föll utanför det normerande att förändras. Gradvis, tillsammans med ökande välstånd, började social- och sjukinrättningar bli en del av det offentligas ansvar. Fallandesjuka, den gamla benämningen på epileptiker, bildade en av de mest marginaliserade grupperna i historisk tid. Sinnesslöa var ett annat begrepp som betecknade en bredd av olika funktionsvariationer.

Den blå prinsen

Hertig Carl och grundandet av Margarethahemmet

Få prinsar gjorde sig ett namn i sin samtid så mycket som den ”Blå prinsen”, hertig Carl av Västergötland. Han föddes 1861 i arvfurstens palats, Utrikesdepartementets nuvarande lokaler vid Gustav Adolfs torg. Hans föräldrar kom oväntat att bestiga tronen, pappa Oscar hade när han växte upp två äldre bröder som stod före honom i tronföjden men båda dog i relativt unga år. Därför regererade från 1876 kung Oscar II och drottning Sofia av Sverige och Norge, och den lille prinsen växte upp på Stockholms slott. Det var ett gammalt Sverige han föddes in i men på gränsen till allt det nya. Då han föddes närvarade flera ministrar och andra dignitärer i rummet bredvid, för att säkerställa att barnet inte skulle bytas ut eller att andra oegentligheter skulle ske. På lika traditionsrikt manér döptes han i vad han senare skulle säga »det påtagligt förskämda vattnet från Jordan« och i »Carl XII:s uråldriga vagga, som nog inte rengjorts på år och dag«.

Att hans äldsta bror Gustav skulle bli kung en dag var redan klart. Det stod därför de yngre syskonen fritt att välja sin framtid. Brodern prins Eugen blev konstnär och prins Oscar blev kär i en kvinna utan kunglig börd, avsade sig sin arvsrätt och blev frikyrkligt aktiv. Carl valde den militära banan och gjorde sig en karriär inom livregementet till häst, K1. Under de åren utmärkte han sig för sin envishet och organisationsförmåga och uppmärksammades för sitt arbete. Smeknamnet ”Blå prinsen” var ett epitet som alluderade till regementets

blå uniformstyg och som skulle följa Carl långt efter det att han hade lämnat den militära banan. Att inte bara se utan också ha modet att göra det rätta, även om det innebär att göra sig obekväm för andra, skulle härifrån bli hans mest utmärkande drag.

Prins Carl gifte sig 1897 med prinsessan Ingeborg av Danmark. Även om äktenskapet var arrangerat mellan de två kungahusen vittnar samtiden och makarnas efterlämnade brev och memoarer om genuin kärlek. Deras barn skulle i sin tur bli del av flera av Europas kungafamiljer. I snabb följd fick de döttrarna Margaretha, senare dansk prinsessa, Märtha, som blev kronprinsessa av Norge, och Astrid, senare populär drottning av Belgien, samt sonen Carl Bernadotte.

Det var genom hela livet den egna familjen samt humanitärt och socialt arbete som stod i centrum för prins Carl. Efter kavalleriet blev han rekryterad att leda den svenska grenen av Röda Korset. Här gjorde hans välkända organisationssinne och glöd skillnad, främst för tusentals barn, krigsfångar och invalider under och i efterdyningarna av första världskriget. Men insatserna begränsades inte till utlandet, utan resulterade i skolor, soppkök och tillgång till rudimentär hälsovård för den stora massan av arbetande befolkning i städerna, vilka levde med små eller inga marginaler. Vad var det som drev en man från så bekväma omständigheter att ägna så stor möda och energi åt att förbättra livet för andra? I sina memoarer ”Jag minns …” pekar han ut ett särskilt tillfälle i sin ungdom som kom att staka ut hans kurs resten av livet.

År 1882 gästade han som svensk representant Ryssland för kröningen av tsar Alexander III. Alexander efterträdde sin av socialistiska terrorister mördade far. Han var fast besluten att “rädda” Ryssland och sitt styre från de reformpaket som hans far drivit och, enligt sonen, lett till sådana farliga tendenser. Hans trontillträde markerade en total repression av allt som liknade medborgerliga rättigheter och inflytande. Allt detta, hatet mot regimen och de bråddjupa klassklyftorna, gjorde ett outplånligt intryck på den unge prins Carl. I en talande passage i sin bok berättar han om en färd i vagn till ett evenemang i Kreml, då kosacker banade väg för vagnen genom att slå ner människor med blyförsedda piskor. För den uppvaktande generalen förklarade han att om inte framfarten upphörde skulle han omedelbart lämna vagnen. När Carl till slut dog drygt 70 år senare, 1951, efter ett liv fullt av strävan att förbättra andras omständigheter hade den ryska tsarens regim sedan länge störtats och till det ryska folkets sorg ersatts av en regim så hård att den till och med skulle sätta de autokratiska tsarerna i ett förmildrande ljus.

Det var i linje med denna strävan som Carl skulle uppmärksamma och verka för de barn han menade var dubbelt utsatta, de sinnesslöa fallandesjuka. Benämningar vi aldrig skulle bruka i dag blottar i sig själva något om synen på dessa individer med kombinerade funktionsnedsättningar, med olika spektrum av epilepsi och begåvningspåverkan. Samhällets ojämna välståndsfördelning med små marginaler för flertalet, brist på

Porträtt av prins Carl, officer vid Livgardet.

Hertigern och hertiginnan af Västergötland med prinsessorna Margaretha, Märtha och Astrid.

medicinsk kunskap och ett stigma som stängde dörren till de få institutioner som fanns skapade för dessa barn en fullständigt ohållbar situation. Vanvård, armod och för tidig död var utsikten för de allra flesta. Fallandesjuka, som betecknade hela det spektrum av tillstånd som gav epileptiska anfall, slog jämnt över klass och livssituation, då som nu drabbas ungefär var tionde person av ett epileptiskt anfall någon gång under livet. Hertig Carls brorson Prins Erik var den närmaste släkting som, under enklare omständigheter, säkert gått under av samma diagnos. Något måste göras.

1890 författade Prins Carl tillsammans med likasinnade ett upprop för att samla in medel. Det exakta tillvägagångssättet var de inte på det klara med, insamlingen hade det övergripande målet »för vård och uppfostran åt sinnesslöa barn, som tillika lida av epileptiska anfall och därför icke mottagas i idiotskolorna«. Gensvaret var stort, och redan året efter beslöts att för ändamålet starta en förening med prinsen själv som beskyddare och ordförande. Samma år ordnade de den första inackorderingen. Det var fyra barn som inackorderades hos en av föreningens medlemmar, fru Ebba Ramsay i Vilhelmsro utanför Stockholm. Behoven var trängande och efter första året hyrde föreningen hela Mariehäll gård utanför Sundbyberg där de kunde ta in 13 barn. Verksamheten bestod i huvudsak av att försäkra sig om barnens fysiska välfärd och, bäst man kunde, ge dem skolundervisning. Kostnaden låg 1890–1892 på 506,56 kronor per barn och läsår, vilket motsvarar ungefär 33 000 kronor i dagens penningvärde.* För att hedra sin mest pådrivande medlem och välgörare beslöt övriga styrelsen 1901 att döpa föreningen efter prins Carls och prinsessan Ingeborgs förstfödda, Margaretha. Hon skulle livet igenom behålla sitt band till hemmet som bar hennes namn, och hon var en ofta sedd gäst och donator.

Det stora behovet av basal trygghet, vård och utbildning som fanns gjorde att verksamheten snart beslöt att man behövde skapa en mer ändamålsanpassad miljö, och medel började samlas in. Under den tid man samlade pengar för egenägda lokaler utökades verksamheten med ytterligare en flytt 1902. Denna gång till en flygel i Åkeshovs slott i Bromma. Också dessa lokaler blev snart för små, positivt nog eftersom bidragen medgav ett allt ökande antal barn. Föreningens tillgångar hade nu blivit så goda att man aktivt kunde se sig om efter en lämplig plats, och 1912 beslöt man, efter år av

* Referens Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), sid. 270-292.

studiebesök till mer utvecklade länder som Danmark och Tyskland, att föreningen bäst uppfyllde sitt uppdrag genom att bygga sig en egenägd anläggning anpassad till de senaste rönen inom pedagogik och barnomsorg. Man ville också få möjlighet att ta emot även barn som ansågs “bildbara”, det vill säga inte hade lika sammansatt vårdbehov som de barn man dittills tagit in.

Man skapade en summarisk ritning där alla tänkta funktioner fick plats, och med denna i hand reste styrelseledamöterna i två års tid runt Sörmland och Uppland i jakten på en lämplig plats. Kriterierna var många: ett lantligt läge, ren luft och lugn. En plats med goda kommunikationer och närhet till avancerad sjukvård, stora ytor för sysselsättning, självförsörjande jordbruk och nära till vatten. Den perfekta blandningen fann man efter hundratals ratade i Knivsta gård. Den mark som här var möjlig att avstycka var 1,2 hektar god jordbruksmark vid sjön Valloxen, med mindre än två kilometer till närmsta station och därifrån 20 kilometer till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den 19 maj 1913 kunde en enhällig styrelse besluta att köpa marken till ett pris av 14 000 kronor från gårdsägaren och greven C.A. Stackelberg. Han hade redan gjort goda inkomster på att sälja tomter till rika Uppsalabors sommarnöjen vilka kantade den norra stranden av Valloxen. Hus fanns det redan på platsen. Ett åldrat torparpar arrenderade redan marken och hade uppfört bonings- och gårdshus i samma läge som den norra huvudbyggnaden. Saken löstes med ett utköp och en livstids livränta mot avflyttning. Nu, med ett perfekt läge, kunde arbetet med platsen vi i dag kallar Margarethahemmet börja – trodde man.

Planeringen av Margarethahemmet

Inför det planerade bygget stod man inför stora utmaningar. En av de största var att man faktiskt inte, varken i Sverige eller i utlandet, kunde finna en anläggning jämförbar med den man här tänkte uppföra utan

Den blivande byggnadsplatsen sedd från vägen mellan Knifsta station och Knifsta kyrka. Platsen för skolbyggnaden sedd från öster.

tvingades att tänka nytt. Med sig till ritbordet tog man flera av tidens ledande institutionsarkitekter och byggnadsingenjörer, men också den expertis man byggt upp genom åren i den verksamhet man redan bedrivit – i form av hemmets föreståndarinna. Ett för tiden radikalt erkännande av kvinnlig yrkeskompetens. Margarethahemmet skulle bli en självförsörjande utbildningsenhet, men också just det hem som inte kunde erbjudas barnen i hemorten. Ett praktiskt problem var att man enligt lag inte fick blanda de barn som ansågs normala med dem som ansågs vara funktionsnedsatta. Lösningen blev två separata byggnader, en för “bildbara” och en för “obildbara”.

Husen länkades ändå samman av en förbindelsegång som möjliggjorde att maten som lagades i den norra byggnaden inte behövde transporteras utomhus. El, vatten och avlopp likväl svinhus, tvätteri med mera var alla funktioner som skulle ingå i den planerade anläggningen. För ritningarna till anläggningen stod ingenjör Martin Eriksson, som gjort sig välrenommerad för sina skolor och exklusiva villor. När den ungefärliga planen var fastställd genomfördes en pristävling där åtta byggmästare tävlade om kontraktet, och man gjorde stort nummer av att anbudslämnarna tillhörde “Stockholms främsta”. Valet föll på K. I. Gustavsson med flera underleverantörer för maskintekniska installationer. Byggstart planerades till sommaren 1914. I planerna för byggnationen kan man se hur orosmolnen hopades över Europa detta ödesår, kolgården dimensionerades flera gånger upp allt mer i storlek med hänvisning till ”nu rådande exceptionella förhållanden”. Oron till trots gick planarbetet sin gilla gång fram till den stora invigningsdagen den 28 maj.

Invigningen

Den 28 maj 1914 ägde en minnesrik händelse rum här i Knivsta. Då lades grundstenen till det stora komplexet Margarethahemmet. Kungligheter såsom Carl »Hertigen av Västergötland« och prinsessor samt många myndighetspersoner deltog vid den högtidliga ceremonin och många Knivstabor fick tillfälle att närvara vid en från vardagen avvikande händelse.

Jag gick då i folkskolans andra klass och vår klass tillsammans med andra klasser hade övat för att sjunga vid invigningen. Det var vår magister, Klockare Ekqvist, som övat oss. Han var också ledare för en kyrkokör, som även medverkade med sång vid samma tillfälle.

Vi var lediga från skolarbetet och finklädda för att medverka. Vår sång kom mot slutet av programmet. Vi sjöng Erik Gustav Geijers dikt ”Odlaren”. //Odlaren strör i mörka mullen fröets sådd för kommande skörd//. Mycket av texten minns jag fortfarande, den sitter lika fast i minnet som några av psalmerna jag var tvungen att lära mig utantill. Troligen gick sången bra – ingen har sagt något annat. Efter några ytterligare tal avslutade vi det hela med ett leve för fosterlandet och unison sång. Därefter serverades vi förfriskningar i ett stort tält. Vi skolbarn stod vid ett långbord, där det serverades bullar och kakor. Jag, och säkert många med mig, hade aldrig druckit te tidigare, och jag minns hur vi stod kvar där länge utan att kunna dricka, men vågade ej gå därifrån. Så småningom fick vi annan dryck. Men händelsen finns etsad i mitt minne. Så svår var min första kontakt med te.

En annan detalj i ceremonin som jag särskilt lagt på minnet, var när man lade ned själva grundstenen på plats. Allt var förberett. Under stenen i grundmuren lade man ned ett “rör” eller en “tub” i koppar i vilket man stoppade in handlingar rörande byggnaden. Sedan sänktes den stora “grundstenen”. Det verkade så spännande att gömma något!

Hemma samma år höll vi på att lägga om golvet i salen och vi ungar hade sett hur man skulle kunna gömma något. Vi rullade ihop papper som vi skrivit lite på och stoppade ned i trossbotten, nu säkert förmultnat.

Nisse Berättat för Knivsta Hembygdsgille

Som Nisse berättar var det en storslagen tillställning. Stora delar av den kungliga familjen inklusive hemmets namne, prinsessan Margaretha, närvarade. Det var hon som fick sänka ned grundstenen med påskriften »Margaretha, Sveriges Prinsessa, lade grundstenen den 28 maj 1914.«

Ett svårt bygge

Det var en febril verksamhet som vidtog, i månadsskiftet juli–augusti lade man husgrunder och sprängde för ledningar. Sedan släcktes ljuset i Europa. Mordet på Österrike-Ungerns tronföljare Frans Ferdinand drog i gång en karusell av diplomatiska traktat. Resultatet blev att hela Europa inom några veckor befann sig i fullt krigsläge. Sverige, liksom övriga Skandinavien, skulle lyckas hålla sig utanför kriget. Detta såg allt annat än säkert ut under dessa första skälvande veckor och hela arbetsstyrkan inklusive byggmästaren själv blev inkallade i krigstjänst. Vad skulle man göra nu? Det såg länge ut som om det enda alternativet var att lägga hela bygget i träda tills krisen lagt sig. Kungligt ingripande lyckades efter veckor få tillbaka huvuddelen av arbetsstyrkan, inklusive byggmästare, och man bestämde sig att trots det osäkra läget, med material- och arbetsbrist, ändå kämpa vidare med byggandet. Sedan kom vädret som en dubbel motgång. 1915 blev ett av de vädermässigt sämsta åren i mannaminne, våren kom sent och redan i september rådde vintertemperatur. Motgångarna till trots lyckades byggnaden efter stora ansträngningar bli inflyttningsklar för de första barnen som anlände i november. Före dess hade man genom bidrag från föreningens medlemmar, flera företag och Kungl. Fånvårdsstyrelsen låtit anskaffa och nytillverka alla de inventarier som behövdes till hemmet. Allt från bäddlinnen, skolbänkar och bestick till den ståtliga klockan på norra byggnaden skänktes. I december 1915 kunde föreningen göra bokslut med ett av sina största åstadkommanden någonsin: efter 25 år hade man byggt ett eget hem.

Verksamheten 1915–67

Från 1915 till och med 1967 fungerade Margarethahemmet som både hem och skola för hundratals barn. Hur kunde då denna vardag se ut? Det beror i stor utsträckning på om den som vid sin ankomst bedömdes som “bildbar” eller “obildbar”. Man tog emot barn redan i mycket unga år, vissa till och med yngre än ett år. Under sin vistelse bodde de kollektivt i sovsalar och de allra minsta hade en så kallad barnkrubba. Tanken var att säkra barnens fysiska välmående, om möjligt lindra de risker epilepsin utsatte dem för, och att i möjligaste mån lära ut yrken som gjorde dem självförsörjande senare i livet. Detta gällde i högre grad dem som ansågs “bildbara” eftersom de ”obildbara” inte ansågs ha förutsättningarna att klara sig själva. För dem var ofta utsikterna fortsatt anstaltsvistelse, undantagsvis på Margarethahemmet. För de minsta barnen fanns det en dagisavdelning, en så kallad barnkrubba, med en anställd skötare. Läkare och tandläkare stod under Kungliga Medicinalstyrelsens överinseende. Tillgången till fri läkarvård var någonting man underströk särskilt i årsberättelserna, i övriga samhället var detta ännu en lyx. För barn i skolåldern stod lektionstiden för de fasta punkterna i livet. Utbildningen skulle säkra en viss allmänbildning men fokus låg på praktiskt handlag, hantverk och trädgårdsarbete. 1947 uppförde man ett växthus med orangeri som fungerade som ett mönsterjordbruk och del i undervisningen.

Skolsal 1915.

Slöjdsal 1915.

Mot skidbacken.

Badhuset. Fotbollsplan.

Zahnengetter. Lektionssal 1959.

Lektionssal 1964.

Förskola 1965.

Lärosalar 1965. Textilslöjd.

Efter avklarade grundskoleår renodlades utbildningen till att bli rent yrkesinriktad. Det var inte bara barnen som fick utbildning här. På 1930-talet anskaffades grannfastigheten Ovansjö. Huset, som tidigare bebotts av den i samtiden mycket välkände kompositören Emil Sjögren, byggdes om till ett annex till Margarethahemmet. Här kunde unga kvinnor med epilepsi arbetsträna för ett självständigt yrkesliv. När sedan Granbackens bostadsområde uppfördes 1972–73 på Margarethahemmets mark sparades villan som gemensamhetslokal åt de boende. De anställda på hemmet, som var ett litet samhälle i sig, bodde själva på anstaltens ägor och i huvudbyggnaderna med barnen. Det var, för intagna som personal, alltså ett hem i dubbel bemärkelse. Man skulle sörja för barnens hela behovsbedömning. Därför anlade man på 1920-talet ett kallbadhus, utrustat med höj- och sänkbara golv, vid Valloxens strand samt en stor täckt lekpaviljong med tillhörande lekplan på den mark bakom klinikbyggnaden som i dag brukas som lekplats av Margarethaskolan barn. Ner mot sjön fanns det också en stor dansbana som brukades av personalen och var mycket populär.

Berättelserna lever vidare i Knivsta

Genom årsberättelser, protokoll och reportage kan vi följa verksamheten, barnens egen röst är svårare att fånga. En stor uppgiftslämnare till oss i vårt arbete har varit Sture. Han är i dag en välkänd personlighet i Knivsta, med en egen plats informellt uppkallad efter sig inne i samhället, ”Stureplan”.

Nya tider och ny syn

Hemmet var ofta den tryggaste plats barnen hade möjlighet att få. Men liksom hos liknande institutioner saknade det ofta förutsättningar för att skapa den grundtrygghet som alla barn borde få. Det var en plats som tillgodosåg det mest basala, skola, fysisk välfärd och verktyg för att klara sig i världen utanför. Förutsättningarna, både i samhället och medicinskt, föränd-

Stures berättelse

–Läkaren gjorde fel. Jag hade krupp, men på den tiden hade de svårt att skilja det från epilepsi, säger Sture Johansson, som trivdes bra i Knivsta trots att han, precis som många andra barn, inte hade någon kontakt med sin familj. – Min mamma hade personliga problem. Vi träffades en gång, men fick ingen kontakt. Mina bröder som bodde hemma hade det väldigt tufft, så jag är övertygad om att jag fick det bättre på Margarethahemmet trots att jag växte upp med en hel del konstiga människor.

rade den till synes jämna lunken. Ny medicinering, bättre samhällsekonomi och en gradvis uppluckring av stigmat kring epilepsi fick stora följder. Till exempel kunde nu barnen i högre utsträckning huvudsakligen leva med sina familjer och endast göra kortare sejourer på Margarethahemmet. Fokus på hemmet blev allt mer att också se till andra behov hos barnen än dem i direkt anknytning till epilepsin, som att anpassa läroplanen efter kognitiva funktionsnedsättningar. Detta ökade också möjligheterna till att hjälpa fler barn, och i festskrifter för föreningens 75-årsfirande låter man berätta att hemmet de första åren på 1960-talet kunnat ta emot över tusen barn.

Framtidsdiskussioner och ombildning

Framåt 1960-talet hade Margarethahemmet och flera liknande institutioner visat sig ha allt mer otidsenliga verktyg. Detta samtidigt som den ovan nämnda utvecklingen också ifrågasatte huruvida interneringar av epileptiska barn över huvud taget längre var nödvändiga. Samhället, skulle man kunna säga, hade hunnit ikapp sin grundare hertig Carls vision för en dräglig och integrerad tillvaro för “fallandesjuka”. Ställda inför stora tekniska investeringar och nybyggnationsbehov för att upprätthålla verksamhetens former kom man till en brytpunkt. Här togs det förändrade klimatet in och man diskuterade andra former av hjälpinsatser än den då i över 70 år bedrivna verksamheten. Beslutet fattades att en fristad som den Margarethahemmet erbjudit barn i alla dessa år inte längre fyllde samma behov. De fonderade tillgångarna skulle i stället användas för forskning på epilepsi och att i bidragsform kunna underlätta i hemmiljön hos epileptiska barn. Det var tid att avveckla hemmet som institution, och sista verksamhetsåret på anläggningen var 1969. Men Margarethahemmet som stiftelse kom att fortsätta att spela en stor roll som ekonomisk möjliggörare och informatör om epilepsi in i vår egen tid.

Landsting, HSB och entreprenöriellt ägande

När beslutet att Margarethahemmet skulle ställa om sin verksamhet var fattat och man inte längre behövde anläggningen vid Valloxen såg man sig om efter lämpliga köpare. I det tidiga 1970-talet var Knivsta på väg in i en expansiv period, och det hade inte varit osannolikt om hela anläggningen blivit exploaterad för bostäder. Landstinget i Uppsala hade dock ett skriande behov av lokaler. 1966 hade Medicinalstyrelsen tagit över drift och ansvar för det stora mentalsjukhus som låg i Uppsala, och som de döpte om till Ulleråkers sjukhus. Landstinget ville regionalisera mentalvården mer och komma bort från den slutna stordrift som dittills varit gällande. Margarethahemmets lugna läge och närhet till goda kommunikationer, vilka en gång varit avgörande för att det uppförts på just den platsen, gjorde sig gällande än en gång. Man lät här starta en filial för lugn slutenvård under namnet Valloxens sjukhem. Verksamheten fortsatte in på det sena 1980-talet innan HSB köpte hela markinnehavet i investeringssyfte. Man såg över flera möjliga användningsområden av den gamla institutionen, till exempel kursgård eller flerfamiljsbostäder. Samtidigt växte Knivsta fram runt området och ett större befolkningsunderlag tillkom. 1994 sålde man vidare stamfastigheten med byggnader till en utvecklare av kulturfastigheter under namnet Walloxen AB medan man behöll stora arealer äng och tallskog

runtom. Walloxen AB ingick i en större koncern med bland annat Ekolsunds slott under entreprenören Raija Ohlin. Efter upprustning av området vidtog en större uthyrningsverksamhet. Fokus låg från början på hälsa och omvårdnad.

En kort sejour i cancervården

2007 öppnades Ray Clinic, Sveriges första privata cancerbehandlingsklinik, på platsen med forskare från Karolinska institutet i Stockholm. Inför verksamhetsstarten gjordes en större nybyggnation mellan de två äldre institutionsbyggnaderna. Tanken var att komplettera landstingsvården med en högkvalitativ spetsinriktad cancerbehandling. Efter dyra investeringar och vikande upphandlingar höll inte kalkylen utan man lämnade in för konkurs 2009. På övriga områden fortsatte verksamheten. Från 2010 har en uppskattad vårdcentral funnits i lokalerna.

Margarethaskolan

Sedan över femton år har en förening drivit verksamhet på området. Tanken och idén var att skapa en skola som bedrivs med Reggio Emilia-inspirerad pedagogik. I praktiken innebär detta att verksamheten organiserar sig kring ämnesövergripande projekt snarare än kring enskilda ämnen. För att skapa sammanhang i elevernas lärande varvas praktiska och teoretiska kunskaper. Eleverna lär sig att tänka självständigt, ställa frågor och formulera hypoteser. Likaså att göra val, driva projekt från start till mål samt att reflektera över lärande, både sitt eget och i allmänhet. Genom att öva får eleverna kompetens i att vara självständiga och starka individer med god samarbetsförmåga, kvaliteter som i allt högre grad värdesätts i ett bredare samhällskontext. Med tiden utvecklades verksamheten till att omfatta både förskola och hela grundskolan. Detta gör Margarethaskolan unik i ett internationellt perspektiv. I Italien

där den pedagogiska modellen har sitt ursprung är all skolgång efter grundskolan driven i en gemensam statlig regi. Därför har Margarethaskolans verksamhet tilldragit sig stort intresse från både skolor med liknande inriktning och forskare inom pedagogik och lärande.

Den öppna och anpassningsbara skolformen och kulturmiljön med sina höga värden har visat sig vara en mycket framgångsrik kombination. Skolans popularitet och växande söktryck har sedan flera år aktualiserat en nybyggnation eller flytt. I samarbete med den förra fastighetsägaren Walloxen AB började man projektera för det skolprojekt som vi berättar om längre fram i den här boken. När Sisyfos beslutade sig för att köpa Margarethahemmet var det just den oerhört starka passionen för lärande och att själv vara med och påverka sin miljö som spelade en avgörande roll i vårt förvärv. Här fanns en energi och ett driv som vi blev inspirerade av och ville vara delaktiga i.

De tusen språkens pedagogik

Reggio Emilia-pedagogiken föddes som en förskolepedagogik i den norditalienska regionen med samma namn av förskoleläraren Loris Magaluzzi. Målet var från början att göra upp med det fascistiska arvet och ge barn verktyg till fri reflektion, eftertanke och ett demokratiskt förhållningssätt. Verksamheten kom att bli en uppmärksammad internationell förebild för pedagogik och företräds i Sverige av Reggio Emilia Institutet i Stockholm. Pedagogiken lägger stor

Loris Malaguzzi. vikt vid att anpassa sig efter yttre omständigheter och förutsättningar och kan därför beskrivas som en inspirerande filosofi, kort beskrivet utgår man från grundprinciperna att:

Barn måste få inflytande över innehåll och inriktning på sitt lärande. Barn måste få lära sig genom erfarenhet av att röra, flytta, lyssna och observera. Barn har en relation till andra barn och sin fysiska omgivning i världen som de måste ges möjlighet att utforska. Barn måste ges obegränsade uttrycksmöjligheter och sätt att uttrycka sig.

32