65
PE R S PE K T I V
senior Doris Sahlqvist är 97 år och farmor till Hampus Busk, som är huvudförfattare till boken om Margarethahemmet. Hon har varit en av de viktigaste personerna i hans närhet, och under arbetet med boken har hon varit ett bra bollplank och kunnat ge sina perspektiv. Här delar hon med sig av sina tankar – både om det liv som hon har levat och om framtiden.
M
itt största minne är när pappa köpte en traktor, som jag fick köra från det att jag var 14 år. Traktorn förändrade verkligen våra liv. Både vi och hästarna blev trötta men traktorn blev aldrig trött och tack vare den gick allt snabbare. Jag jobbade redan när jag var barn, innan jag kunde minnas. Det är något jag tänkt mycket på, att mitt liv gick upp i mitt och mina föräldrars arbete. Jag var där de var, alltid och jämt. Och jag var omgiven av djur som styrde mitt liv. Jag var enda barnet och fick stå för kossornas och hästarnas skötsel. Jag gillade inte mjölkkorna, de kände säkert att jag var rädd för dem. Det tyngsta arbetet var att slå dikena med lie. Jag skämdes över hur liten jag var, så fort det kom cyklister eller bilar hoppade jag ner i diket och gömde mig, för det var inget ”flickgöra.” Men kul var det ändå. Fritiden förr
När jag var 17 år fick jag och min bästa vän åka på en veckas semester, Med kastruller och karotter över cykelstyrena fick vi trampa 15 mil, till en dansbana. Vi dansade i flera nätter och sov i tält. Sen blev det ingen
semester förrän flera år senare. Och mina föräldrar var aldrig lediga en enda dag i sina liv. Men dansen släppte jag aldrig, den var det roligaste jag visste. Jag var med i folkdanslaget på en folkskola i närheten, och jag fick dansa på slottet i Uppsala, med en musikant som var för full för att stå men inte för att fortsätta spela. Jag dansade tills jag fick barn och gifte mig, och då fick man inte roa sig för sin egen skull, min familj höll mig hemma. Förändring i vardagen
En stor förändring som jag har sett under åren är friheten. Mitt barn fick bli vad han ville, fast jag försökte säga nej, och alla mina barnbarn har gått sin väg och skapat sin lycka. Nu är jag gammelfarmor och vad som kommer hända dem vet jag ju inte. Men den tekniska utvecklingen kommer att vara en utmaning. Jag var illa tvungen att arbeta hela tiden när jag växte upp. Framtiden blir nog automatiserad, där tekniken löser det nödvändiga och människor kan utnyttja sin tankekraft till annat. Men vad innebär det egentligen? Det kan ingen veta. Konsten att reflektera och fatta mogna beslut, för att ta sina egna vägar, är det viktigaste.
