Trädgård

PERSPEKTIV trädgård

Valloxen är en plats att leva och vistas på. Det ska inte bara vara en plats att besöka, utan en plats där man kan ha sin tillvaro.

Det förklarar Daniel Bell, trädgårdsarkitekt och ansvarig för att utforma miljön runt Margarethaskolan. Om byggnadens utformning, planlösning och inredning är viktig så ska även omgivningen tilltala på ett positivt sätt. Den ska bjuda in till lek och lärande lika mycket som till umgänge och lugn och ro. Dessutom ska två helt olika målgrupper få det som de behöver. Å ena sidan ska utformningen tilltala de barn som ska tillbringa sina skoldagar på platsen, lära för livet och forma sin framtid. Å andra sidan ska de seniorer som flyttar in i bostadshuset kunna skapa sin tillvaro i en omgivning som tilltalar dem. Många kommer säkert att ha barnbarn som hälsar på men platsen ska också utformas för vuxna. Därför delas gården in i två delar – som samtidigt ska harmoniera med varandra. Den ena delen är för skolan, där ett lekområde får markera sin plats på skolgården och där fotbollsplanen placeras på skolans tak, ett sätt att nyttja höjden och lyfta blicken uppåt. Den andra delen kanske främst tilltalar de boende, de som vill sitta ute och läsa eller socialisera.

– Det ska bli en plats där man vill stanna och vara kvar i stället för att bara gå förbi. Människor ska vilja komma hit. Men framför allt handlar det om människorna som bor eller går i skola här, vad som är praktiskt för dem och vad de kommer att använda, säger Daniel Bell. Hans utmaning är att göra platsen välkomnande. Idéerna och filosofin om hur man på bästa sätt levandegör en tidigare trist miljö och får den att blomstra samtidigt som människorna i omgivningen utvecklas av den kommer att sätta prägel på platsen.

Men för att förstå Daniels filosofi måste vi börja flera år tidigare och på en plats ett stenkast därifrån. På Wenngarn i Sigtuna skulle byggnader rustas upp och miljön skulle förvandlas från en sörjig leråker till en ny och välkomnande air. Det var ett arbete som skulle ta flera år – om det nu någonsin blir klart – och något som lade grund för ett helt samhälle.

Enkelt och unikt

Filosofin är så enkel att man snabbt undrar varför inte fler resonerar så här. Samtidigt är den så unik att man undrar hur den kan fungera. Daniel Bell ser förtjust ut när han går runt på Wenngarn och pekar och visar. Utanför förskolan stannar han och plockar åt sig några bär från de stora amerikanska blåbärsbuskar som brer ut sig. Det är längesen vi passerade skördesäsong men några bär sitter kvar på buskarna, torkade och lite skrumpna. Daniel smakar och nickar innan vi traskar vidare, förbi de nyplanterade plommonträden som så småningom kommer att bjuda på solmogen frukt.

– Du ska kunna äta dig runt på området. Man bara måste älska det!

Det hade gått att plantera rosenbuskar och lavendel för att få färg och doft. Men Daniel menar att det går precis lika bra att arbeta med växter som ger avkastning, där bär och frukt blir en naturlig och inbjudande del av området. Det tillför mervärden och bidrar i viss mån till Wenngarns filosofi om att vara så självförsörjande som möjligt. Nyponrosorna som växer likt en allé på varsin sida om vägen som leder förbi bostadsområdet är inte bara vackra i blom utan genererar också nypon – vilket i sin tur kan användas till nyponsoppa. Vinbär. Jordgubbar. Hallon. Här finns förutsättningar för riktigt bra efterrätter. I rabatten utanför den lilla, robusta och välbesökta restaurangen Dammstugan växer grödor som mangold och ruccola sommartid, vilket låter salladsbordet digna av närproducerat och ekologiskt.

– Det är ett tämligen enkelt sätt att få människor att integrera med naturen, säger han.

Det gäller även barn – eller kanske framför allt barn – att man på ett tidigt stadium introducerar dem till allt vad naturen har att erbjuda, låter det bli en självklar närvaro av deras liv och väcker deras nyfikenhet.

Färg och doft är hemligheten. Daniel vill väcka så många sinnen som möjligt. Lunden av körsbärsträd kommer på våren att spricka upp i en kavalkad av vita och rosa toner. Som Kungsträdgården men med en ännu vackrare inramning. Bara det är ett skäl att besöka Wenngarn. Den som har varit där på sensommaren vet. Då blomstrar fältet med solrosor, det som besökare brukar inbjudas att skörda, och det som ger mat till fåglarna. Ett kretslopp värt att bevara.

Holistiskt parkrum

Gammalt byggavfall har resulterat i en pulkabacke för de minsta. Det är en liten och snäll backe, där man får upp farten lagom mycket utan att behöva bli rädd, och där en grillplats alldeles nedanför kan ge hela familjen en stund av lugn och ro och samvaro samtidigt som föräldrarna har uppsikt över de minsta. De gamla vindlande lindar som kantar vägen har sett sina bättre dagar. Många är gamla, rent av uråldriga, och borde snart få sin sista vila. Men frågan är känslig. Många vill bevara det gamla, länken tillbaka, och då är de knotiga grenarna så symboliska. Daniel knackar lätt på ett av träden och lyssnar på knaket. De mest åtgångna blir snart en säkerhetsrisk och då kan de inte stå kvar. Wenngarn är som Bullerbyn. Här ska det vara säkert och ingen ska göra sig illa. Därför behöver några träd ersättas av nya för att få in nytt liv. Men de gamla kommer att vara kvar på området. Daniel pekar på en outnyttjad del av slottsparken.

– Här skulle man kunna göra en trädkyrkogård, lägga stammarna ner huller om buller så att det blir som en sagoplats. Då bevarar man den gamla känslan och träden blir också en växtplats för de godartade insekter som naturen behöver och det lockar också fler fåglar. Och djur är bra. Människor älskar djur, säger han och vandrar med stora kliv vidare mot områdets klappvänliga getter.

Det är bara att konstatera att det är en levande plats som Daniel Bell har varit med och skapat. Filosofin att inte-

grera människor, natur och djur har fungerat och gett Wenngarn nya, gedigna värden. Nu tar han med sig samma filosofi till Valloxen och Margarethaskolan. Här ska en ny inramning skapas och nya värden ska växa fram.

– Jag har samma synsätt och mycket av filosofin kommer man att känna igen från Wenngarn men det är samtidigt en helt annan sorts utmaning och en annan grund att bygga på. En stor skillnad är att Wenngarn framför allt är en plats att besöka för dess lugn och vackra omgivning. Valloxen är en plats att bo och verka på, en plats där barnen går i skola och seniorer bor. Det är inte samma sorts besöksmål utan mycket mer av en vardag.

Samma filosofi – olika miljö

Det finns inte heller samma enorma fält och trädgårdar som på Wenngarn så även om grundfilosofin är densamma kommer de två platserna att bli sina egna. Valloxen måste utformas på ett annat sätt för att det ska fungera i människornas vardag. Daniel vill skapa små bersåer i trädgården, platser med bänkar där man kan sitta ner en stund och njuta av tillvaron. Även här kommer färg och doft att vara viktiga delar av trädgården. Fruktträd är idealiskt eftersom de, som Daniel uttrycker det, ser efter sig själva och sen bara är att skörda. En anlagd köksträdgård är svårare. Det behövs någon som ständigt sköter den. Däremot vill han fortfarande behålla idén om att ha djur på området. – Människor mår bra av att ha djur omkring sig, och det vore bra för barnen i skolan att ha djur att pyssla om. Men där behöver man titta på hur det går att lösa rent praktiskt, vilka regler som gäller för olika djur och vem som ger dem mat på helger och lov. Men det känns viktigt att få barnen engagerade i trädgården.

En annan utmaning är att hitta en tydlig ingång till området. Uppfarten slingrar sig till bostadshusets baksida och det finns ingen självklar entré, något som förvirrar. Baksidans skuggiga parkering ser i dag bortglömd ut, som en avstjälpningsplats snarare än en plats för liv. Men det ska det bli ändring på.

– Vi ska få in lite mer liv här och plantera växter som gillar skugga så att det händer något även på den här sidan.

Den i dag styvmoderligt behandlade baksidan blir också en ingång till omgivningarna.

– Du har hela naturen alldeles vid knuten. Vi ska behålla den men städa upp lite.

Naturliga spår

Daniel går med medvetna steg mot det lilla skogspartiet som gränsar till ägorna. Längre in bland träden skymtar ett motionsspår men vägen dit är mest förfallen. Ett gammalt ruckligt vindskydd och några nerblåsta träd spär på känslan av övergivenhet. Här vill han behålla den naturliga känslan men göra platsen mer inbjudande så att barnen ska vilja vistas där.

– Min första skola låg alldeles invid skogen på den engelska landsbygden. Jag minns hur vi byggde kojor av det virke vi hittade och hur vi älskade att vara där på rasten. Jag vill få barnen att använda sin fantasi när de leker, att vi får in aktivitet utan att det blir för utstuderat eller strukturerat.

Bara några meter längre ner skymtar sjön Valloxen, vars vatten är så rent att det kan används som dricksvatten. Läget kan inte vara bättre. Hit är det lätt att på vintern ta med skridskorna och under gymnastiktimmen få både frisk luft, rörelse och naturupplevelse. Och på sommaren går det att bryta av med simning och bad.

– Vi vill uppmuntra vistelsen i naturen både för skolans elever och för de boende. Det här ska bli en plats som man vill besöka, och vi vill ställa i ordning en grillplats så att man lätt kan umgås här. Det behöver inte vara så märkvärdigt.