PSYKISK HÄLSA, STIGMA OCH TILLGÅNG TILL VÅRD

Relationen mellan psykisk hälsa och hiv är stark. Forskningen visar att personer som lever med psykisk ohälsa är mer sårbara för hiv, och att personer som lever med hiv är mer benägna att ha psykisk ohälsa jämfört med befolkningen i allmänhet. Vikten av att integrera arbete med psykisk hälsa och välbefinnande med hivvård lyftes i flera seminarier på konferensen.

I detta kapitel kan du läsa mer om psykisk ohälsa bland personer som lever med hiv generellt samt inom specifika grupper. Under rubriken om hiv och psykisk ohälsa finns även delar som handlar om suicidalitet och trauma. I kapitlet kan du också läsa om tillgången till vård och stöd för psykisk ohälsa, vilket samband som finns mellan psykisk (o)hälsa och följsamhet, samt om hivstigma och våldsutsatthet. Kapitlet avslutas med ett avsnitt som handlar om tillgång till hivvård under covidpandemin.

Hiv Och Psykisk Oh Lsa

Stort behov av stöd och vård

Människors psykiska mående är en viktig faktor för hur väl man lyckas nå de globala hivmålen. I en serie artiklar publicerade i tre Lancet-tidskrifter: The Lancet HIV, The Lancet Child & Adolescent Health och The Lancet Psychiatry uppmanar ledande forskare världens ledare att bättre integrera psykisk hälsa i hivtjänsterna.

Carolyn Bennett är minister med ansvar för psykisk hälsa och beroende i Kanada och den första med denna ministerpost i landets historia. Hon inledde seminariet Mental health and HIV: the emerging and critical dimension in fighting HIV med en video där hon konstaterade att hon ser stort behov av ökat stöd och vård inriktad på psykisk hälsa.

Bennett arbetade som hivläkare innan de effektiva medicinerna kom – när hiv fortfarande sågs som en dödsdom – och har sett skärningspunkten mellan psykisk ohälsa och hiv sedan epidemins början. Även om medicinerna numera gjort hiv till en kronisk sjukdom som man kan leva ett långt liv med så finns fortfarande en rad faktorer som kan påverka den psykiska hälsan hos personer som lever med hiv. Hon berättade att det är vanligare med posttraumatisk stress, ångest och depression bland personer som lever med hiv, och att många drabbas av dubbel stigmatisering – både för hiv och psykisk ohälsa. – Utan psykisk hälsa kan vi inte uppnå fysisk hälsa, sa Bennett.

Hon pratade även om vikten av integrerad vård för olika behov. Det behövs nationella standarder och program för att garantera jämlik och tillgänglig vård, sa hon. Hon framförde även att budskapet om smittfri hiv (U=U) måste nå ut bättre eftersom det är en väg till att öka den psykiska hälsan och minska stigmat kring hiv.

Den levda erfarenheten hos personer som lever med hiv är viktig för att utforma insatser – och alla som arbetar med hivfrågor ska lyssna och lära av hivpositiva, sa Bennett. Hon avslutade med att tacka alla som lever med hiv och psykisk ohälsa som vågar prata om det, och sa att hon beundrar modet och styrkan.

Särskilt utsatta grupper och vikten av integrerad vård

Trevor Stratton inledde seminariet Integrated mental health approaches and care among people living with HIV genom att säga att han inte hade stått där idag om det inte vore för psykiskt stöd. Seminariet handlade om psykisk hälsa hos personer som lever med hiv, med fokus på särskilt utsatta grupper och minoriteter, samt om hur stödprogram och psykisk vård kan integreras i i hivvården och i olika insatser.

Stratton har levt med hiv sedan 1990. Han är bland annat policychef för den kanadensiska organisationen Canadian Aboriginal AIDS Network (CAAN) och har i över tio år arbetat internationellt med frågor som rör hiv och ursprungsbefolkningar. Stretton är two-spirit (”tvåsjälad”, en term som används inom vissa ursprungsbefolkningssamhällen och som omfattar könsidentitet samt kulturell, andlig och sexuell identitet) och har en mamma från den kanadensiska ursprungsbefolkningen Ojibwe och en engelsk pappa. Stratton reflekterade i sin inledning över att han som vit i ett rikt land hade möjlighet att få psykiskt stöd när han fick sin hivdiagnos. Det fick honom att bli aktivist eftersom han tyckte att alla borde ha rätt till det. – Vi behöver mer än piller, sa han och konstaterade att psykisk hälsa hos personer som lever med hiv är en förutsättning för att uppnå 95-95-95-målen.

Psykisk hälsa hos män som har sex med män

Nära en fjärdedel av alla som lever med hiv i världen uppskattas tillhöra gruppen män som har sex med män (msm). Don Operario, adjungerad professor vid Brown University, School of Public Health, beskrev att det finns en syndemi bland msm, det vill säga att flera hälsotillstånd eller sjukdomar i en population förstärker ohälsan eller sjukdomsbördan. Det finns mycket data som pekar på att psykisk ohälsa, depression, självmordstankar, ångest och användning av substanser är vanligare bland msm än i befolkningen i stort.

Han konstaterade att samkönade relationer fortfarande är kriminaliserade i många länder, och kan i vissa till och med leda till dödsstraff. Det finns en låg acceptans för homosexualitet globalt, även på platser där det inte är olagligt, vilket leder till att msm stigmatiseras och utsätts för homofobi och heterosexism i vardagen. Graden av stigma varierar dock, och påverkas av intersektionella faktorer i olika samhällen, sa Operario. Insatserna måste därför anpassas efter den lokala kontexten.

Faktorer som kriminalisering, strukturella och sociala ojämlikheter samt diskriminering skapar en synergieffekt som gör msm mer sårbara för såväl hiv som psykisk ohälsa. Operario vill därför se fler interventioner som integrerar psykisk hälsa och hiv.

– Vi kan inte stoppa hivepidemin utan att adressera psykisk hälsa, sa han och presenterade ett antal åtgärdspunkter:

• prioritera psykisk hälsa och se det som ett fundament i både hivprevention och hivbehandlingsprogram

• omforma strukturella och juridiska system för att ge ökade rättigheter och tillgång till vård och service för sexuell och psykisk hälsa

• adressera de multipla stigman som msm riskerar att uppleva och anlägg ett intersektionellt perspektiv

• utforma och utgå från lokala metoder och synsätt för att möta behov kring psykisk hälsa hos msm

• utbilda hälso- och sjukvård samt instanser som erbjuder samhällsservice, exempelvis socialtjänst, i hur man kan arbeta inkluderande och på ett sätt som bekräftar msm

• investera i communitybaserade aktörer och civilsamhällesorganisationer som stödjer msm.

Syndemiska hälsotillstånd hos transkvinnor

Viraj Patel från USA föreläste i likhet med Don Operario om syndemiska hälsotillstånd, men då med fokus på transkvinnor. Mycket tyder på hög förekomst av depression, ångest och riskfylld alkoholkonsumtion bland transkvinnor, men större studier saknas, sa Patel. Tillsammans med sina kollegor har han genomfört en longitudinell studie (där man följer studieobjekten över tid) kring stigma och dess relation till depression, ångest och överdriven alkoholkonsumtion bland transkvinnor i Indien.

Studien visade bland annat att över 40 procent av dem som deltog hade måttfulla eller allvarliga depressiva symtom, att över 64 procent hade ångest och att runt 11 procent hade ett riskintag av alkohol. Man såg dock att juridiskt erkännande av könsidentitet hängde samman med lägre grad depression, och även att peer-stöd hade positiv effekt på depression. Dessutom såg man att könsbekräftande vård minskade intaget av alkohol. Att ha upplevt stigma, men också förväntat stigma, hade ett negativt samband med alla tre områden – depression, ångest och överdriven alkoholkonsumtion. För att förbättra förutsättningarna för transkvinnor som lever med hiv behövs insatser som prioriterar juridiskt erkännande av könsidentitet, samt peer-insatser för ökad motståndskraft, menade forskarna.

Psykosociala problem och riskbeteenden bland msm i Kina och Mexiko

Ying Huang från Guangdong Pharmaceutical University i Kina presenterade resultatet från en studie om syndemiska faktorer, eller samverkande hälsotillstånd, och dess samband med sexuellt riskbeteende bland msm i Guangzhou i Kina. Studien visade att mål- gruppen hade en hög börda av psykosociala problem, exempelvis relaterade till sexuellt missbruk i barndomen, våld i nära relation, depression och internaliserad homofobi. Det finns ett tydligt samband mellan mental hälsa och sexuellt riskbeteende, och därför bör screening för psykisk ohälsa samt erbjudande om psykologiskt stöd prioriteras bland insatser som riktar sig mot målgruppen, enligt forskarna.

Angel Algarin, forskare vid University of California San Diego, pratade om sexuellt riskbeteende bland msm, specifikt i samband med droganvändning. I en studie genomförd bland msm i Mexiko (ES entre hombres-studien, som liknar den europeiska msm-studien EMIS), framgick tydliga samband mellan droganvändning och sexuellt riskbeteende. Man såg också att hivpositiva msm var mer benägna att ägna sig åt sexuellt riskbeteende jämfört med hivnegativa msm.

Psykisk hälsa bland kvinnor som har sex mot ersättning

Mamtuti Panneh, doktorand vid London School of Hygiene and Tropical Medicine, har forskat på mental hälsa bland kvinnor som har sex mot ersättning i Nairobi, Kenya. Hon presenterade resultaten från en intervjustudie som visade att depression, ångest och posttraumatisk stress (PTSD) är utbrett inom gruppen, och att många – ungefär hälften i den aktuella studien – uppgav att de psykiska besvären hänger ihop med erfarenheter av partnervåld. Partnervåld, fattigdom och psykisk ohälsa identifierades som drivande faktorer för att gå in i sexarbete, samtidigt som psykisk ohälsa identifierades som en konsekvens av att befinna sig i en riskfylld miljö med sexarbete. Panneh och hennes kollegor menade att det behövs insatser både på makro- och mikronivå för att adressera fattigdom och erfarenheter av könsbaserat våld bland kvinnor i utsatta miljöer.

I frågestunden som följde efter Pannehs föreläsning berättade en ung kvinna som lever med hiv om sina erfarenheter av mental ohälsa i ett afrikanskt land. Både hon och Panneh var överens om att synen på mental ohälsa är problematisk i många afrikanska länder, och att många personer lider i tystnad. I samtalet lyftes även utmaningar relaterade till att medicinera för både hiv och psykiska besvär som depression, och att detta medför en hög medicinbörda. Panneh avslutade med att säga att psykisk hälsa är lika viktigt som fysisk hälsa, och att det är hög tid att vi börjar ta den på allvar.

Suicidalitet hos unga som lever med hiv De senaste 45 åren har självmord ökat med 60 procent i världen. Suicid kan betraktas som en global kris, enligt Philip Kreniske, forskare vid HIV Center for Clinical and Behavioral Studies New York State Psychiatric Institute och Columbia University. Risken för självmordsförsök ökar dramatiskt när barn blir tonåringar och unga vuxna. Kroniska sjukdomar, trauma, att ha förlorat en familjemedlem eller ha bevittnat gängvåld är exempel på faktorer som ökar självmordsbenägenhet. I USA har svarta personer i låginkomstområden högre risk än vita i höginkomstområden. Självmord är den andra vanligaste dödsorsaken bland ungdomar och unga vuxna.

Världens högsta hivincidens finns bland unga kvinnor (15–24 år) i Afrika söder om Sahara, och unga kvinnor som lever med hiv löper ökad risk att utveckla suicidalitet. Precis som i USA är självmord den andra vanligaste dödsorsaken bland flickor och unga kvinnor 10–24 år.

Wylene Saal, forskare vid Centre for Social Science Research vid University of Cape Town, har tillsammans med några andra forskare studerat vilken påverkan socialt stöd, hivvård och stigma har på suicidalitet bland unga kvinnor som lever med hiv i Sydafrika. De analyserade data från två stora sydafrikanska kohortstudier18 där 791 unga hivpositiva kvinnor deltog.

Studien visade att hivrelaterat stigma i kombination med dålig eller oregelbunden tillgång till hivvård hänger ihop med högre grad suicidalitet. Forskarna kom fram till att ett integrerat angreppssätt med program som erbjuder både socialt stöd och hivvård kan förebygga självmord. Saal sa även att man bör screena unga kvinnor som lever med hiv för att tidigt upptäcka tecken på suicidalitet. Det går att göra genom att undersöka den psykiska hälsan, tillgången till psykosocialt stöd och graden av upplevt stigma. Man bör fokusera på dem som inte har god följsamhet hos hivvården och som saknar eller har svaga sociala skyddsnät. Även peer-stödgrupper kan minska risken för självmord genom att ge ett socialt skyddsnät och skapa nya relationer samt förbättra den psykiska hälsan, enligt Saal.

Philip Kreniske presenterade en studie där han tillsammans med andra forskare tittat på suicidalitet hos ungdomar och unga vuxna i New York som fötts med hiv eller exponerats för hiv vid födseln, men som inte fått det. Kreniske berättade att studien är en av de första som tittat på sociodemografiska, strukturella och psykosociala faktorer associerade med självmordsförsök bland unga som lever med hiv och som berörts av hiv.

Datan hämtades från en kohortstudie som har undersökt den psykosociala hälsan genom intervjuer med 12–18 månaders intervall. Medelåldern på deltagarna i studien var 12 år vid start och är numera 28 år. 51 procent av studiedeltagarna är kvinnor och 49 procent män, 57 procent identifierade sig som svarta och 50 procent som latino/latina (11 procent identifierade sig som både och). 72 procent identifierade sig som heterosexuella.

Kreniske berättade att man kunnat se att risken för självmord var högre bland de som lever med hiv än de som berörts av hiv. 27 procent av deltagarna i studien som lever med hiv uppgav att de någon gång försökt ta sitt liv. Dålig självkänsla, hivstigma, negativa och stressande livshändelser, att leva i ett utsatt område och ångest var faktorer kopplade till självmordsförsök. Även graviditet visade sig öka risken för självmord hos unga som lever med hiv.

Kreniske konstaterade att vissa av fynden i studien stämmer väl överens med resultat från andra studier där man undersökt risk för självmord bland unga utan kronisk sjukdom, till exempel att personer med psykisk sjukdom eller som tillhör en sexuell minoritet löper högre risk. Att ha blivit arresterad, ha upplevt stressfulla situationer och leva i ett utsatt område kan länkas till institutionaliserad rasism, sa han. Det behövs ytterligare studier på intersektionella identiteter och vilken påverkan institutionaliserad rasism har på självmordsbenägenhet, både bland personer som berörs av hiv, som lever med hiv och befolkningen i stort, enligt Kreniske.

Han avrundade med att säga att den vårdkontakt som unga som fötts med hiv redan har i form av regel- bundna besök på en hivklinik kan vara en möjlighet att upptäcka och hantera suicidalitet. Det ligger i linje med det WHO konstaterar i sin rapport Integration of mental health and HIV interventions och som återkommande lyfts i olika sammanhang – att psykisk hälsa och vård ska integreras i hivvården och i andra hivtjänster, sa Kreniske.

– Vi måste specifikt inkludera screening för suicidalitet och ha verktyg för att adressera den här akuta frågan, avslutade Kreniske.

Trauma och psykisk hälsa hos barn som förlorat föräldrar i aids

Totalt har 16,6 miljoner barn runtom i världen förlorat en eller två föräldrar i aids. Covid-19 har lett till att ytterligare fem miljoner barn har förlorat minst en förälder. Dessutom har krig och andra sjukdomar som ebola lett till att ännu fler barn blivit föräldralösa. Det berättade Tonya Thurman som arbetar för Tulane International och är grundare av the Highly Vulnerable Children Research Center (HVC-RC) i Kapstaden, Sydafrika. Hon är även forskare vid Tulane University School of Public Health and Tropical Medicine i USA. HVC-RC:s uppdrag är att förbättra livet för utsatta barn över hela världen genom att:

• bedriva forskning och dokumentera de utmaningar som utsatta barn möter

• utvärdera potentiella lösningar och skapa förutsättningar för och uppmuntra evidensbaserade insatser

• arbeta med beslutsfattare för att främja socialt skydd för utsatta barn.

Termen utsatta barn används om individer under 18 år vars säkerhet, välbefinnande och/eller utveckling hotas på grund av otillräcklig vård, skydd eller tillgång till viktiga samhällsfunktioner eller tjänster. Här ingår bland annat barn som är föräldralösa eller barn som lever med hiv eller aids. Thurman talade om den psykiska hälsan hos barn som varit med om att förlora föräldrar i aids, och berättade att många studier visar att barn som förlorat en eller flera föräldrar löper högre risk för PTSD, depression och ångest. Dessutom är droganvändning och självmord vanligare än bland andra barn.

– Vad vi vet är att psykisk hälsa påverkar både sexuellt riskbeteende och följsamhet, sa Thurman. Hon berät- tade att det länge varit brist på studier om föräldralösa eller barn som förlorat en förälder i aids. Många studier har studerat barn som förlorat föräldrar i krig, vilket är väldigt annorlunda från att förlora en förälder i aids, enligt Thurman.

Hon sa att barn och unga som hamnar i sorg ofta behöver psykisk vård för att ta sig igenom sorgen och inte hamna i utsatthet. Det saknas dock ofta professionellt sorgestöd till barn i Afrika söder om Sahara.

Tillg Ng Till V Rd Och St D

Kring Psykisk Oh Lsa

Stöd och vård bland afroamerikanska män som har sex med män

Många män som har sex med män (msm) har erfarenhet av psykisk ohälsa. Depression, ångest, trauma och narkotikabruk är relativt vanligt bland unga svarta msm, liksom bland andra homo- och bisexuella män i USA. I en amerikansk studie undersökte forskaren Kamini Doraivelu med flera i vilken utsträckning som just unga svarta msm söker psykiskt stöd och psykisk vård.

Tvärsnittsstudien genomfördes vid två hivkliniker i Atlanta, Georgia och 100 män mellan 18 och 29 år deltog. 78 procent definierade sig som gay och resten som antingen bisexuella, straighta eller osäkra. Mer än 40 procent av deltagarna rapporterade att de hade depressiva symtom, ångestsymtom respektive traumasymtom. 80 procent rapporterade användning av narkotika på ett sätt som anses vara i högriskintervallet för missbruk. 51 procent av deltagarna hade någon gång sökt psykisk vård och 53 procent hade känt behov av att söka psykisk vård under det senaste året.

Att någon gång ha varit frihetsberövad, suttit i fängelse, använt narkotika, ha depressiva symtom och PTSD var associerat med att ha velat uppsöka psykisk vård under det senaste året. 40 procent hade remitterats till psykisk vård av sin hivläkare eller husläkare, men bara 22 procent av dem som remitterats uppgav att de sedan sökt psykisk vård med remissen.

Det finns hinder för att unga svarta msm ska få den vård de behöver, enligt Doraivelu.

– Det är uppenbart att det brister i vårdkedjan när så många uteblir från vårdbesök trots att de uttryckt en vilja att få psykisk vård, sa hon. Utifrån analyser av resultaten kom forskarna fram till att man bör erbjuda en bredare grupp av svarta msm psykisk vård, och speciellt personer som använder narkotika, även om de inte uppvisar klassiska symtom på depression eller ångest.

I studien rapporterade en majoritet av deltagarna att de någon gång varit frihetsberövade och haft en instabil boendesituation – stressfaktorer som ytterligare kan bidra till psykisk ohälsa. Mer forskning bör undersöka sambandet mellan bland annat boendesituation och hemlöshet, narkotikabruk, inkomst och psykisk hälsa, menade Doraivelu. Flera studier de senaste 15 åren har pekat på att unga i allt högre grad söker psykisk vård, men att det saknas studier som specifikt studerat unga, svarta msm och vad som skapar barriärer för alternativt underlättar tillgång till psykiskt stöd och vård, sa hon.

Enkla insatser för att förbättra den psykiska hälsan hos unga

Mer än 90 procent av alla ungdomar som lever med hiv bor i Afrika söder om Sahara. Lucie Cluver, professor i socialt arbete med fokus på barn och familjer vid Oxford University och University of Cape Town, berättade att 25 procent av ungdomarna som lever med hiv har någon form av klinisk ångest. Hon konstaterade att det inte går att skapa hälsa utan psykisk hälsa, och att man genom att förbättra den psykiska hälsan hos unga som lever med hiv kan få många positiva effekter – allt från ökad livskvalitet och högre skolresultat till bättre följsamhet i hivbehandlingen.

Många unga hivpositiva lever i någon form av utsatthet. Fattigdom, brist på tillgång till vissa samhällstjänster och coronapandemin påverkar den psykiska hälsan. Cluver sa att faktorer som att vara hbtq-person eller ung mamma kan göra en extra sårbar och öka risken att man mår psykiskt dåligt.

Hon konstaterade att det finns program och behandlingsmetoder som inte kräver stora insatser eller är särskilt kostsamma, till exempel kognitiv beteendeterapi (KBT) och mindfulness – insatser som snabbt kan minska den psykiska ohälsan hos unga som lever med hiv.

Tre viktiga delar enligt Cluver är att unga erbjuds peer-stöd, att vård för psykisk ohälsa integreras i primärvården samt att människors basala behov tillgodoses så att de kan fokusera på sitt psykiska mående. Det kan till exempel handla om att ge unga mödrar sådant som gör att de slipper oroa sig över att klara dagen.

– Att få en matkorg kan hjälpa deras psykiska hälsa, sa Cluver.

Familjecentrerade insatser för barn som lever med hiv

Tonya Thurman, grundare av the Highly Vulnerable Children Research Center (HVC-RC) i Sydafrika, berättade om ny forskning från Nigeria och Sydafrika som tyder på att barn som lever med hiv och förlorat föräldrar har högre virusmängder än barn som har föräldrar i livet.

Många barn är inte helt föräldralösa, men lever med en ensam förälder. De som förlorat båda föräldrarna bor ofta med en annan släkting. Den kvarvarande föräldern eller släktingen som tagit över vårdnaden är också ofta i sorg efter den som gått bort i aids. Thurman lyfte därför vikten av familjefokus i vård och stöd till barn som lever med hiv eller påverkas av hiv på andra sätt.

– Även om vi behandlar ett barn för depression kan de sedan komma hem till en deprimerad mamma, sa Thurman.

Hon pratade om ett fokus på hela livssituationen –hänsyn till familjemiljön är avgörande för att ta itu med barns och ungdomars psykiska hälsa och välbefinnande. Många lever i familjer som inte bara tampas med sorg, utan dessutom har svag ekonomi eller på annat sätt lever i utsatthet. Ett bra sätt att hjälpa dessa barn att må bättre på flera plan är att möta deras familjers behov, sa Thurman. Det kan handla om att utforma insatser som välkomnar hela familjen och kombinerar terapi med sessioner om bland annat familjeliv och ekonomisk planering. Man kan dessutom erbjuda mer praktiskt stöd i form av kontanter eller mat för att sänka tröskeln för deltagande.

HVC-RC har startat ett program i Sydafrika som heter Let’s Talk. Det är ett evidensbaserat familjestärkande och hivförebyggande program för ungdomar och deras vårdnadshavare, genom en kombination av utbildning om hiv, psykisk hälsa och guidning i föräldraskap. I programmet får deltagarna verktyg att hantera svåra känslor, lösa konflikter och kommunicera bättre. Dessutom får ungdomarna kunskap att fatta hälsosamma beslut – inklusive sådana som kan minska sannolikheten att få hiv.

Psykisk H Lsa Och Behandlingsf Ljsamhet

Följsamhet i relation till ensamhet

Ensamhet och känslor av ensamhet driver på psykisk ohälsa som depression, ångest och suicidalitet. Ensamhet är en subjektiv upplevelse, men kan beskrivas som ångest över avsaknad av social kontakt och känslor av att sakna tillhörighet. Kan känslor av ensamhet öka risken att man inte tar sina hivmediciner som ordinerat?

I Kanada har i princip alla som lever med hiv tillgång till behandling och 95 procent är följsamma. Abigail Kroch vid Ontario HIV Treatment Network i Kanada presenterade en studie som undersökt ensamhet hos personer som lever med hiv, och hur ensamhet eventuellt kan påverka följsamheten i hivbehandlingen. Studien är en del i The OHTN Cohort Study, en community-driven studie som administreras av en vetenskaplig kommitté bestående av forskare, kliniker, andra vårdgivare, beslutsfattare och personer som lever med hiv.

The OHTN Cohort Study har pågått sedan 1995 och inkluderar data från över 8 000 anonymiserade personer som lever med hiv vid 15 hivkliniker i Onatario. Studien samlar in kliniska data via journaler och information från hivklinikerna samt psykosociala data och beteendedata genom intervjuer med ett standardiserat frågeformulär. År 2020 la man till frågor om ensamhet i formuläret. Frågorna är hämtade från ett verktyg som heter UCLA Loneliness Scale och handlar om hur ofta man känner att man saknar sällskap, hur ofta man känner sig utanför och hur ofta man känner sig isolerad från andra, berättade Kroch. Svarsalterna- tiven var ”nästan aldrig”, ”ibland” och ”ofta”. Svaren ger olika poäng på en ensamhetsskala där 3–4 är lågt, 5–6 är medium och 7–9 är högt.

Deltagarna i studien får även svara på frågan om när de senast missade att ta sina hivmediciner med svarsalternativen ”har aldrig hoppat över mediciner”, ”under den senaste veckan”, ”1–2 veckor sedan”, ”1–3 månader sedan” och ”mer än 3 månader sedan”. I juni 2021 hade 1 870 personer fyllt i frågorna om ensamhet varav 71,3 procent var män, 21,7 procent kvinnor och 7 procent icke-binära. 35,4 procent identifierade sig som heterosexuella och 64,6 procent som homosexuella, bisexuella eller queera. 75,4 procent hade levt med hiv i mer än tio år.

Nära hälften av deltagarna fick medium eller högt på ensamhetsskalan, sa Kroch. Faktorer som ålder, inkomst och civilstatus hade betydelse för graden av ensamhet, och det fanns skillnader mellan grupper. Studien visade att exempelvis personer från ursprungsbefolkning samt personer med låg årsinkomst (under $20 000) och/eller narkotikabruk löper högre risk att drabbas av ensamhet än andra.

När forskarna analyserade resultaten kunde de se samband mellan känslor av ensamhet och sämre följsamhet i hivbehandlingen. Unga fick högre ensamhetspoäng och visade på sämre följsamhet.

Det är tydligt att personer som lever med hiv och upplever ensamhet löper högre risk att missa eller hoppa över sina hivmediciner, och det behövs strategier för att hantera ensamhet hos personer som lever med hiv, särskilt i situationer som coronapandemin, menade Kroch. Annat stöd än det vården ger också kan bidra till följsamhet i behandling.

– Peer-supportprogram kan vara mycket viktiga för att människor ska fortsätta ha omätbara virusnivåer, sa Kroch.

Följsamhet i relation till depression hos unga som lever med hiv

Larry Brown från USA presenterade nya data från IMPAACT 2002-studien som ännu inte hade publicerats vid tidpunkten för aidskonferensen. Brown började med att lyfta att depression är vanligt bland unga som lever med hiv. Studiens utgångspunkt var att undersöka huruvida en skräddarsydd kombinationsbehandling mot depression hos unga som lever med hiv påverkade depressionen och följsamheten/ virusnivåerna.

Studien genomfördes i 13 städer i USA, och 156 deltagare medverkade. Deltagarna erbjöds ett anpassat program med kognitiv beteendeterapi (KBT) samt antidepressiva mediciner i kombination med litium. Resultaten från studien visade att de som deltog med detta upplägg uppnådde mycket bättre behandlingsresultat än de som fick standardbehandling mot depression. Man såg dock ingen signifikant effekt på virusnivåerna. Forskarna konkluderade att depression är en av flera faktorer som kan påverka följsamheten hos unga personer som lever med hiv.

Följsamhet och tillgång till hivbehandling för transkvinnor i USA

Johanna Chapin-Bardales från US Centers for Disease Control and Prevention berättade om NHBS-Trans-studien som genomförts i sju stora städer i USA. Fokus låg på svarta och latina-transkvinnor, och 1 561 personer deltog varav 42 procent levde med hiv. Resultaten från studien visade att endast drygt 80 procent av de hivpositiva transkvinnorna hade virussuppression, vilket i denna studie definierades som färre än 1 000 viruskopior mer ml. Dock såg man att äldre samt högutbildade transkvinnor upplevde virussuppression i högre grad, och detsamma gällde för transkvinnor som identifierade sig som hispanic/ latina.

Faktorer som associerades med sämre chanser för virussuppression var att vara yngre, hemlös och att ha svag eller sporadisk kontakt med vården. Insatser behövs för att fler transkvinnor i USA ska uppnå låga virusnivåer, och de viktigaste områdena att fokusera på för att uppnå detta är stabilt boende, hjälp med vårdkostnader, tillgång till utbildning samt regelbunden kontakt med hivvården, enligt forskarna.

Stigma

Hivstigma bland homo- och bisexuella män i progressiva samhällen

På världsaidskonferensen talades det återkommande om god psykisk hälsa och livskvalitet för personer som lever med hiv, och att stigma är ett stort hinder för att uppnå detta. Udi Davidovich, psykolog och forskare vid institutionen för infektionssjukdomar vid Amsterdam Public Health Service, har forskat på stigma bland män som har sex med män (msm) i Nederländerna. Han har även studerat hur stigma yttrar sig i en liberal kontext där homosexuella och andra sexuella minoriteter har samma rättigheter som heterosexuella, där hivtestning och hivbehandling är gratis och relativt lättillgängligt och där även PrEP (förebyggande läkemedelsbehandling mot hiv) är tillgängligt.

Enligt Davidovich beror hivstigma på en rad faktorer och föreställningar hos människor, bland annat om hur lättöverfört man tror att hiv är, men även den förväntade allvarlighetsgraden i diagnosen – det vill säga hur svårt eller allvarligt man tror det är att leva med hiv.

Davidovich undersökte tillsammans med sina kollegor huruvida föreställningar om att leva med hiv hos hivnegativa msm stämmer överens med den faktiska upplevelsen hos hivpositiva msm. Studien utfördes nationellt i Nederländerna genom att man först djupintervjuade hivpositiva msm om deras upplevelser av att leva med hiv och därefter gjorde om deras vittnesmål eller erfarenheter till mätbara enkätfrågor. 1 510 msm svarade på enkäten, varav 438 var hivpositiva och 950 var hivnegativa. 122 av respondenterna hade aldrig testat sig.

Studien visade att 76 procent av de hivnegativa respondenterna och 83 procent av de aldrig testade trodde att det är mycket betungande att leva med hiv, medan enbart 32 procent av de hivpositiva respondenterna tyckte att det faktiskt var mycket betungande. – En tredjedel av de hivpositiva respondenterna uppgav att det var mycket betungande vilket fortfarande är högt, sa Davidovich, men han konstaterade samtidigt att det var långt färre än bland de som inte levde med hiv eller inte kände till sin hivstatus.

Likaså trodde 31 procent av de hivnegativa och 39 procent av dem som aldrig testat sig att en hivdiagnos skulle leda till försämrad livskvalitet, medan bara 12 procent av dem som levde med hiv uppgav att hivdiag- nosen lett till försämrad livskvalitet.

Davidovich presenterade en rad områden där hivnegativa och aldrig testade överskattade allvarlighetsgraden eller de negativa konsekvenserna av hivdiagnosen – exempelvis fysiska konsekvenser som risken för att få andra sjukdomar och förkortad livslängd, att bli bortvald av en partner och få sämre sexliv eller risken att överföra hiv till någon annan. Man överskattade till och med risken att bli av med jobbet.

– Detta är bränslet för stigma i progressiva miljöer, sa Davidovich med eftertryck och pekade på att dessa föreställningar dessutom leder till att personer undviker att testa sig.

För att komma till rätta med de felaktiga föreställningarna måste faktiska upplevelser hos personer som lever med hiv förmedlas, exempelvis genom att hivpositiva msm går ut och berättar hur det är att leva med hiv.

Studien pekade dock på att den minoritet som underskattar hur betungande det är att ha hiv tar fler sexuella risker än personer som överskattar eller har en realistisk uppfattning. Därför står man inför utmaningen att motverka överskattning för att bekämpa stigma – utan att minska människors motivation att skydda sig, berättade Davidovich.

Kritisk reflektion (”critical consciousness”) som verktyg mot stigma

Rogério Pinto, professor vid University of Michigan, USA, deltog i seminariet Stigma interventions: Improving health and wellness for people living with HIV and key populations. Han talade om homofobi och sexism som globala, systemiska problem som bland annat påverkar personers tillgång till vård.

Det har utvecklats en ny metod för att få personer med homofobiska och sexistiska attityder att bli mer toleranta gentemot hbtq+personer, berättade Pinto. Metoden går ut på att heterosexuella rasifierade män deltar i gruppsessioner med fokus på kritisk dialog, bland annat med hjälp av bilder och illustrationer som uppmanar deltagarna att uttrycka tankar och känslor kring exempelvis heteronormativitet. De som utvecklat modellen observerar att åsikter, känslor och reaktioner som kommer upp innehåller stigmatiseran- de språk, men att deltagarna under loppet av interventionen ändrade sina tolkningar och började relatera sina egna upplevelser av rasismens effekter till effekter av homofobi och sexism.

Forskarna konkluderar att modellen ger ökad förståelse för kvinnor och homosexuella män, och att det finns mycket att utforska på området kritisk reflektion i relation till konst (illustrationer med mera) inom forskningen kring stigma. Pinto menade att man borde använda metoden i fler sammanhang, eftersom den tillåter människor att prata om saker de vanligtvis inte pratar om.

Parrelationer och hivstigma

I seminariet Stigma interventions: Improving health and wellness for people living with HIV and key populations deltog även Amy Conroy, forskare och docent vid University of California, San Francisco i USA. Hon pratade om vikten av att arbeta mot stigma på olika nivåer, och lyfte resultaten från en studie kring parrelationers effekt på upplevelser av stigma. Tidigare studier har visat att socialt stöd och sociala relationer i allmänhet kan minska stigma, samt att partners kan ha både negativ och positiv effekt på självstigmatisering hos personer som lever med hiv.

I studien som Conroy presenterade var en tredjedel av paren diskordanta (det vill säga att en partner lever med hiv medan den andra inte gör det) och 99 procent hade hivbehandling. Studien visade att det fanns samband mellan stigma och huruvida man var nöjd med sexlivet, samt att par som hade negativa kommunikationsmönster upplevde mer stigma. Man såg ingen signifikant skillnad i upplevt stigma mellan diskordanta par jämfört med par där båda levde med hiv. Forskarna menade att hivstigma ofta behöver hanteras av båda i ett par, och att det därför behövs interventioner på parnivå. Interventionerna behöver fokusera på att bygga resiliens hos paren och stärka relationen och kommunikationen, sa Conroy.

Stigma och matförsörjning

Under konferensen lyfte några föreläsare hur osäker livsmedelsförsörjning påverkar personer som lever med hiv. Föreläsaren Innocent Arinaitwe skulle medverka online i seminariet kring stigmainterventioner men förlorade uppkopplingen, vilket ledde till att moderatorn visade Arinaitwes presentation. Presentationen handlade om stigma bland hivpositiva män i Uganda och om att identifiera faktorer som hänger samman med stigma. I studien som presenterades använde man skalan Berger HIV Stigma Scale (HSS), och resultaten visade att låg grad av socialt stöd och osäker livsmedelsförsörjning hängde samman med hivstigma. I frågestunden efter presentationen lyfte den kanadensiska forskaren och docenten Carmen Logie från University of Toronto i Kanada att det är viktigt att uppmärksamma osäker livsmedelsförsörjning även i höginkomstländer. Detta påverkar särskilt kvinnor som lever med hiv, och man har sett exempel på att osäker livsmedels- och vattenförsörjning hänger samman med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och ökar risken att kvinnor har sex mot ersättning, sa Logie.

V Ldsutsatthet Och Hiv

Globalt har en av fyra kvinnor utsatts för våld i nära relationer. Även hbtq-personer är mer utsatta för våld relaterat till sexuell läggning och könsidentitet. I en deklaration antagen 2021 slår FN fast att för att stoppa hivepidemin måste man förebygga sexuellt och könsbaserat våld. Vid ett seminarium med titeln Is violence a breaking point for HIV? presenterades studier om våldets påverkan på bland annat hivprevalens och följsamhet i hivbehandling bland kvinnor och ungdomar i Afrika söder om Sahara och bland män som har sex med män i USA.

PTSD – en riskfaktor för män som har sex med män

Homo- och bisexuella cismän och andra män som har sex med män är oproportionerligt utsatta för våld, och då ofta våld drivet av fördomar kopplade till sexualitet. Genom en enkätstudie med 2 886 män som har sex med män (msm) i USA studerade John Mark

Wiginton tillsammans med andra forskare våld som riskfaktor för posttraumatisk stress (PTSD) och hiv. Wiginton är forskare vid School of Social Work San Diego State University och studien går under namnet

Targeted violence as a risk factor for posttraumatic stress disorder and HIV acquisition risks among cisgender gay, bisexual, and other men who have sex with men in the United States.

I studiens enkät fick deltagarna bland annat svara på frågorna ”Har någon någonsin skadat dig fysiskt (knuffat, slagit, sparkat, kvävt eller på annat sätt skadat dig fysiskt)?” och ”Tror du att någon av dessa upplevelser av fysiskt våld var relaterade till det faktum att du har sex med män?” Studiedeltagarna kom från hela USA. Medianåldern var 27 år, 62 procent var vita ”non-hispanic”, 79 procent identifierade sig som homosexuella och 18 procent som bisexuella. 71 procent uppgav att de var hivnegativa och 11 procent att de var hivpositiva. 46 procent av studiedeltagarna rapporterade att de hade utsatts för våld relaterat till att de har samkönat sex. 23 procent av studiedeltagarna hade PTSD. PTSD var vanligare hos dem som rapporterade att de utsatts för våld relaterat till sin sexuella läggning.

Wiginton konstaterade att det faktum att studien genomfördes under 2020 och således mitt i coronapandemin kan ge utslag på graden av psykisk ohälsa hos deltagarna och på en högre andel markörer som indikerar PTSD. Studien visade ökad risk att få hiv på grund av högre grad sexuellt risktagande, inklusive kondomlöst analsex, hos personer med posttraumatisk stress. Forskarna bakom studien drog slutsatsen att för att få ett slut på den amerikanska hivepidemin krävs insatser som tar itu med psykisk och sexuell hälsa hos våldsutsatta msm.

Våld och ungas följsamhet

Följsamheten i hivbehandling bland ungdomar som lever med hiv i Sydafrika sjunker och man lyckas inte nå 95-95-95-målet. Samtidigt är många unga som lever med hiv i Afrika söder om Sahara utsatta för sexuellt våld och våld i nära relationer. Finns det något samband mellan följsamhet i hivbehandling och våldsutsatthet? Det verkar så, enligt de få studier som finns på området.

Lucie Cluver, forskare vid Oxford University och University of Cape Town presenterade en studie med namnet Impacts of intimate partner violence and sexual violence on antiretroviral adherence among adolescents living with HIV in South Africa. Studien bygger på data från journaler och intervjuer med 1 046 ungdomar (10–19 år) som lever med hiv vid 53 kliniker i Sydafrika. Av deltagarna i studien var 53 procent följsamma i sin hivbehandling. 37 procent hade någon gång utsatts för sexuella övergrepp eller våld i en nära relation. Analyser av studieresultaten visade ett samband mellan våld och följsamhet – ungdomarna som inte hade erfarenhet av våld hade hela 72 procents sannolikhet att vara följsamma i sin behandling jämfört med 38 procent bland dem som upplevt både sexuellt våld och våld i nära relationer.

För att förbättra hälsan och följsamheten hos ungdomar som lever med hiv krävs flera åtgärder, varav en är att arbeta förebyggande för att förhindra sexuellt våld och våld i nära relationer, sa Cluver. Det kan göras genom insatser på många olika nivåer, från skolan och föräldrars närvaro till ekonomiskt stöd åt unga för att undvika att de hamnar i beroendeställning.

Vården har dessutom en viktig roll när det gäller att våga fråga om våldsutsatthet – särskilt unga flickor och kvinnor – och genom att ge stöd och vård till dem som utsatts.

– Det finns ett akut behov av att koppla samman våldsförebyggande arbete och hivtjänster för ungdomar, sa Cluver.

Våld påverkar om kvinnor har smittfri hiv

I centrala och östra Afrika söder om Sahara har nästan 40 procent av kvinnorna utsatts för våld i nära relationer. Hälften av de kvinnor som dödas i Sydafrika dödas i nära relationer. Kvinnor utgör 65 procent av de nya hivfallen i regionen Afrika söder om Sahara, och endast 49 procent av kvinnorna i åldern 15–24 år i regionen har omätbara virusnivåer.

Salome Kuchukhidze, doktorand vid McGill University i Kanada presenterade studien Impact of intimate partner violence on women’s risk of HIV acquisition and engagement in HIV care cascade in sub-Saharan Africa: a meta-analysis of population-based surveys.

Studien undersökte hur våld i nära relationer påverkar kvinnors risk att få hiv och deras kontakt med hivvården. I studien tog man data från alla tillgängliga undersökningar om fysiskt och sexuellt våld i nära relationer bland kvinnor i Afrika söder om Sahara. Denna statistik kördes sedan mot data om hivincidens, följsamhet i hivbehandling och hivtestning (självrapporterad). All data rörde kvinnor i åldern 15–65 år som någon gång varit i en relation. Datan kom från 59 undersökningar från 30 länder med sammanlagt över 273 000 respondenter. De flesta undersökningar kom från Östafrika (48 procent) och medianundersökningsåret var 2013.

Kvinnor som utsatts för våld i nära relationer hade 3,22 gånger högre risk att få hiv än andra kvinnor, visade analyserna. Man kunde däremot inte se någon signifikant skillnad i hivtestning mellan de som utsatts för våld och de som inte hade det. Det syntes inte heller någon signifikant skillnad huruvida kvinnorna som levde med hiv stod på hivbehandling när man jämförde de våldsutsatta med de som inte var det. Dock var andelen med omätbara virusnivåer lägre bland kvinnor som utsattes för våld – de hade 9 procent lägre chans för smittfri hiv.

Det är svårt att helt se orsakssambanden i den här typen av jämförande studie, avslutade Kuchukhidze. Hon betonade dock att det behövs kvinnocentrerade interventioner och att det är nödvändigt att förebygga våld i nära relationer för att minska förekomsten av hiv.

Ursprungsbefolkningens utsatthet för våld och stigmatisering

Ett seminarium på konferensen handlade om hiv och tillvägagångssätt anpassade för ursprungsbefolkning. Carmen Del Pilar Montalvo pratade om hiv bland ursprungsbefolkningen i Peru, och lyfte den oroväckande ökade hivprevalensen i Amazonasregionen. Personer i ursprungsbefolkning som lever med hiv utsätts för många olika former för våld och stigmatisering, från statliga assimileringsförsök till sexuella övergrepp.

Hiv är inte är den enda epidemin ursprungsbefolkningen upplever – det finns dessutom parallella epidemier av tuberkulos samt sociala problem som rasism, stigma och våld, berättade Del Pilar Montalvo. Insatser som riktas mot ursprungsbefolkningen måste vara anpassade till vad välfärd innebär i den aktuella kontexten, och de måste också respektera olika gruppers hälsosuveränitet (“health sovereignity”) – det vill säga deras självbestämmanderätt över den egna hälsan, sa Del Pilar Montalvo.

Tillg Ng Till Hivv Rd Och St D Under Covidpandemin

Många försvann från hivvården 2020

Det pratades mycket om UNAIDS globala mål under världsaidskonferensen, precis som under många andra globala forum kring hiv. På senare år har de så kallade 90-målen uppgraderats till 95-mål, och det var många som diskuterade och utgick från dessa mål under konferensen.

En talare som var kritisk till 95-målen var Alison Brown, PhD på brittiska hälsosäkerhetsmyndigheten. Hon menar att både 90- och 95-målen döljer det faktiska antalet som lever med överförbar hiv. Bland annat kan man inte förutsätta att alla personer som får en diagnos behåller kontakt med vården. Detta blev särskilt relevant under covidpandemin 2020 då många försvann från hivvården, sa Brown.

Brown och hennes kollegor presenterade en ny metod för att räkna ut hur många som står utan hivbehandling eller utan fullgod hivbehandling. Enligt deras beräkningar kan 16–22 procent av personerna som lever med hiv i England leva med överförbar hiv, jämfört med officiella siffror som ligger på kring 9 procent. Browns medskick var att fler rutter tillbaka till vården för de som fallit ifrån behöver utvecklas, samt att hivarbetet borde innebära både kamratstöd, holistisk vård och ekonomiskt stöd.

Tillgång till hivtjänster för unga i Uganda under coronapandemin

Uppskattningsvis lever 1,4 miljoner människor med hiv i Uganda. Av dessa räknas 170 000 som unga. Uganda hade en av de längsta samhällsnedstängningarna i världen under coronapandemin. Bland annat hölls landets skolor stängda i 83 veckor, kollektivtrafik ställdes in och det var utegångsförbud.

Brian Ssekajja från organisationen Reproductive Health Uganda berättade om en studie som undersökte hur ungas tillgång till hivtjänster i landet påverkats av pandemin. Studien inleddes hösten 2020 och bestod av två delar: en kvantitativ del i form av en webbenkät som genomfördes via mobiltelefoner i hela landet, och en kvalitativ del i form av fokusgrupp- diskussioner i fyra regioner. 640 personer mellan 18 och 30 år svarade på enkäten, varav 49 procent var kvinnor och 51 procent män. I gruppdiskussionerna deltog totalt 39 personer varav 14 män, 22 kvinnor och 3 icke-binära. Ssekajja berättade att det fanns en bred representation av bland annat personer som lever med hiv, hbtq-personer och unga mammor bland respondenterna i studiens båda delar. Studien visade att ungas hälsa påverkades negativt av pandemin – sexualundervisningen i skolorna minskade, unga mammor fick det svårare ekonomiskt och sexarbetare utsattes i högre grad för fysisk och psykisk misshandel. Även bland hbtq-personer kunde man se ökade ekonomiska svårigheter samt en ökad utsatthet för trakasserier.

Det fanns också flera faktorer som hindrade unga som lever med hiv att söka sig till hiv- och STI-kliniker. Cirka 30 procent var rädda för att få covid-19 om de besökte en vårdinrättning. Vissa kliniker var dessutom stängda i perioder. 25 procent av studiedeltagarna rapporterade att de inte fått mediciner för att dessa saknades i lager. I den kvalitativa delen av studien framgick att tillgång till kondomer minskat samt att en del unga som lever med hiv inte fått komma till en hivmottagning för att kontrollera sina virusmängder. Utegångsförbud utgjorde ytterligare hinder och cirka 25 procent uppgav även att de hade saknat tillgång till transport, vilket gjorde att de inte kunde ta sig till hivmottagningen.

Studien pekar på att unga som lever med hiv har påverkats mer negativt av pandemin än andra unga i Uganda – man kunde bland annat se ökade nivåer av oro och stress. Att hantera coronapandemin samtidigt som man lever med hiv och stigmat kring det påverkade den psykiska hälsan hos många. Dessutom innebar pandemin att man inte kunde ha stödgrupper och träffa andra unga som lever med hiv.

Ssekajja avslutade med att rada upp ett antal rekommendationer från unga människor i Uganda som deltog i studien:

• Hivpreventiva tjänster, hivvård och hivbehandling bör alltid finnas tillgänglig, även i händelse av en pandemi.

• Prioritera den psykiska hälsan hos unga som lever med hiv.

• Bekämpa stigma.

• Ta itu med att mediciner tar slut i lager, se till att distributionen fungerar och att människor kan vara följsamma i sin hivbehandling.

• Säkerställ tillgång till PrEP och PEP.

• Integrera sexualundervisning i onlineutbildning.

• Ge ekonomiskt stöd till unga människor, inklusive unga som lever med hiv.

Coronapandemins påverkan på män som har sex med män och andra minoriteter i Indien

Aleena Sebastian är forskare vid National Institute of Advanced Studies (NIAS), Indian Institute of Science Campus. Hon har tillsammans med några andra forskare tittat på pandemins inverkan på ekonomi, psykisk hälsa, tillgång till hälsovård och risk för att få hiv bland män som har sex med män (msm) i en indisk storstad. Hon inledde med att säga att covid-19 påverkade msm och andra minoriteter i oproportionerligt stor utsträckning, och hade en negativ inverkan på såväl ekonomin som den psykiska hälsan hos msm. Dessutom innebar covid-19 minskad tillgång till hivtestning och hivvård. Hon berättade att det finns begränsat med empiriska data på vilka konsekvenser pandemin hade på olika aspekter av livet för sexuella minoriteter i globala syd.

Studien genomfördes april–juni 2020 i Chandigarh i norra Indien. 132 deltagare rekryterades med hjälp av tre civilsamhällesorganisationer som arbetar med hivprevention bland msm. Forskarna använde så kallad maximum diversity sampling vilket innebar att man valde ut deltagare för att få så bred representation som möjligt när det gäller identitet, sexarbetsstatus och hivstatus. Studiedeltagarna fick svara på ett frågeformulär genom en intervju. Dessutom djupintervjuades tio personer.

Sebastian konstaterade att msm är sårbara på flera sätt än majoritetsbefolkningen och har högre risk att få hiv. Utsattheten under pandemin ledde till ett ökat sexuellt riskbeteende hos många. Till exempel började fler sälja sex för att klara ekonomin och sexarbetare i studien berättade att de kände ökad press att gå med på kondomlöst sex av rädsla för att förlora kunder.

Många testade sig i lägre grad på grund av nedstängningar och reserestriktioner. 38 procent av respondenterna som svarade på frågeformuläret uppgav att de inte haft tillgång till hivtestning, 55 procent uppgav att de inte haft möjlighet att uppsöka en mottagning för STI-testning och 74 procent saknade tillgång till stöd och rådgivning. Utifrån resultaten menade forskarna att man skulle förbättra situationen för msm i Indien genom att erbjuda rådgivning och recept via telefon, lågräntelån samt bättre tillgång till vård för psykisk ohälsa, hivvård och hivtestning.

Pandemins påverkan på långtidsöverlevare

Sara Schwartz är forskare vid University of Southern California Suzanne Dworak-Peck School of Social Work. Hon sitter även i styrelsen för National AIDS Memorial som driver projektet Surviving Voices tillsammans med HIV Story Project sedan 2015. Fokus för projektet är perspektiv från långtidöverlevare, det vill säga personer som levt med hiv sedan innan det fanns effektiva mediciner. Genom bilder, filmer och intervjuer bevaras berättelser och lärdomar för framtida generationer. Sara Schwartz berättade att syftet med Surviving Voices också är att ge utrymme åt berättelser som sällan får ta plats i andra sammanhang.

Under 2020 kunde projektet inte genomföras som tidigare på grund av pandemin. Man bestämde sig då för att genomföra en interdisciplinär studie där man intervjuade personer som tidigare deltagit i Surviving Voices. Syftet med studien var att undersöka upplevelser och känslor under pandemin, samt likheter och skillnader mellan coronapandemin och hivepidemin ur långtidöverlevares och tidiga hivaktivisters perspektiv.

De intervjuade fanns i åtta länder. 61 procent identifierade sig som män, 31 procent som kvinnor och 8 procent som transpersoner. Man genomförde 52 intervjuer över Zoom under april–november 2020, för att sedan göra 15 uppföljande intervjuer ett år senare under 2021, och ytterligare en gång under 2022. På konferensen AIDS 2022 presenterades resultaten från de första två omgångarna eftersom den tredje fortfarande pågick.

Alla studiedeltagare vittnade om att pandemin väckt traumatiska minnen från 1980- och 90-talen. Schwartz berättade att många uttryckte ilska över vilka lärdomar som kunde och borde ha dragits av det förflutna. Det handlade bland annat om social isolering, ojämlik hälsa och stigma. Vissa såg likheter, men många av de intervjuade pekade också på skillnader mellan coronapanemin och hivepidemin, och hur man ser på virusen i samhället. Stigmat som omgärdar hiv finns inte runt covid-19 och de intervjuade reflekterade över att den sociala skammen kring hiv troligtvis beror på att hiv överförs via sex.

Schwartz och hennes forskarkollegor drar slutsatsen att samhällen runt om i världen har mycket att lära från långtidsöverlevare när man hanterar nya pandemier, inte minst när det gäller att tackla långvariga, känslomässiga trauman. Långtidöverlevarnas röster har fått lite utrymme trots deras unika erfarenhet av att ha överlevt två globala pandemier, menade Schwartz.

Schwartz berättade att hon och hennes kollegor nu tittar på pandemiska paralleller, också i relation till mpox eftersom det är ett virus som fått stor uppmärksamhet de senaste månaderna och som liksom hiv kopplas ihop med män som har sex med män. Schwartz avslutade med att citera Mark Twain: – History doesn’t repeat itself, but it often rhymes.