4: ÅLDRANDE, SAMSJUKLIGHET OCH ICKE ÖVERFÖRBARA SJUKDOMAR

Hiv och åldrande berördes vid flera programpunkter under konferensen. Flera talare diskuterade det faktum att den förväntade livslängden för personer som lever med hiv är nästan densamma som hos den övriga befolkningen, men att det finns skillnad i antalet funktionsjusterade levnadsår (disability adjusted life years eller DALY). Detta innebär att personer som lever med hiv har färre fullt friska levnadsår jämfört med personer som inte lever med hiv.

En del av forskningen som presenterades handlade om kroniska åldersrelaterade sjukdomar som kan påverka livslängd och livskvalitet hos äldre som lever med hiv. En del talare diskuterade också möjliga orsaker till den ökade samsjukligheten, bland annat med fokus på kronisk inflammation och vilken roll detta spelar.

I detta kapitel kan du läsa om hälsoutmaningar och samsjuklighet hos äldre som lever med hiv, exempelvis relaterat till skörhet, hjärthälsa och inflammation, samt om samsjuklighet hos postmenopausala kvinnor som lever med hiv. Du kan även ta del av vittnesmål från äldre personer som lever med hiv kring önskemål, behov och utmaningar i möte med samhället och vården.

H Lsoutmaningar Och Samsjuklighet Hos Ldre Som Lever Med Hiv

Åldersrelaterad samsjuklighet och skörhet

Jonathan Appelbaum professor i klinisk vetenskap vid Florida State University College of Medicine i USA, deltog i seminariet Conversations on healthy aging with HIV där han diskuterade olika utmaningar relaterade till att åldras med hiv. Många äldre som lever med hiv upptäcks sent eller är så kallade “late testers”, berättade Appelbaum, och det finns utmaningar relaterade till kognitiv funktionsnedsättning, fallrisk, och skörhet hos äldre personer som lever med hiv. Han definierade skörhet som en nedgång i den mot- ståndskraft en person har, vilket i sin tur gör personen mer mottaglig för försämring av befintliga eller nya sjukdomstillstånd.

Den brittiska hivspecialisten Tristan Barber, som bland annat är ordförande i kommittén för utbildning och vetenskap hos British HIV Association (BHIVA), pratade också om skörhet bland personer som lever med hiv. Detta är något som går att mäta, och som inte nödvändigtvis sammanfaller med en persons kronologiska ålder. Barber använde begreppet hivålder (HIV age) och menade att det går att dela in personer i olika hivåldersgrupper utifrån när personen fick sin diagnos (innan 1996, 1996–2005, 2005–2015 samt efter 2015). Han visade upp modellen nedan som illustrerar vilka faktorer som kan påverka åldrandet.

Polyfarmaci och multimorbiditet

Jonathan Appelbaum berättade att han genom sitt arbete identifierat att många äldre som lever med hiv tar fler än fem olika läkemedel per dag, vilket definieras som polyfarmaci. Detta har i sin tur samband med lägre följsamhet i hivbehandlingen och ökad “pill fatigue” (att man blir överväldigad eller trött på mängden piller man måste ta).

Ju fler läkemedel man tar desto större är risken för läkemedelsinteraktioner, men också för interaktioner mellan läkemedel och sjukdomar, sa Appelbaum. Han uppmanade läkare att granska medicinlistan vid varje besök för att se till att läkemedel inte interagerar med varandra, samt att byta till alternativ som är säkrare för äldre. För att veta vilka läkemedel som är säkrare för äldre kan man ta hjälp av Beers list – en lista som ger en översikt över läkemedel som är potentiellt skadliga för äldre, tipsade Appelbaum.

Tristan Barber sa att både samsjuklighet och polyfarmaci ökar i takt med åldern för personer som lever med hiv. I likhet med Appelbaum uppmanade han hivläkare att skriva ut hivläkemedel som har låg risk att interagera med andra läkemedel när de behandlar äldre patienter, samt att gå igenom läkemedelslistan och potentiella interaktioner vid varje årskontroll. Han rådde även läkare att övervaka förändringarna i det som mäts, exempelvis blodtryck och BMI, för att se hur olika parametrar ändras över tid hos den enskilda individen.

Jonathan Appelbaum lyfte även begreppet multimorbiditet, som innebär ackumulering av kroniska sjukdomar hos en individ på liknande sätt som samsjuklighet. När man pratar om multimorbiditet som geriatriskt koncept kan man inte behandla en sjukdom i taget, utan man måste behandla äldre personer holistiskt, sa Appelbaum. Han betonade att det är särskilt angeläget i behandlingen av personer som lever med hiv eftersom många har överlappande sjukdomar och livsstilsrelaterade riskfaktorer i kombination med polyfarmaci, kronisk inflammation och immunaktivering. Han betonade vidare att någon måste ha översyn och översikt över alla sjukdomar som en person har.

Metabolisk hälsa och övervikt

Tristan Barber pratade även om metabolism (ämnesomsättning) och viktökning i samband med åldrande i ett seminarium med titeln Metabolic consequences of new classes of ART: Older People. Han började med att definiera vad det innebär att ha god metabolisk hälsa: normalt blodsocker och blodtryck, minimalt med magfett, stabil aptit och energi, samt muskler, ben och leder som tillåter en att vara aktiv. Alla dessa områden är viktiga för en god livskvalitet, betonade Barber. Övervikt kan ha fysiska konsekvenser som ökad risk för cancer, diabetes, smärta, sömnapné, stroke och hjärtsjukdom, men Barber påminde också om att många personer med övervikt upplever stigma. Han betonade vikten av att prata om att personer har eller lever med övervikt framför att säga att personer är överviktiga, på precis samma sätt som vid hiv.

Vikten hos befolkningen ökar generellt fram till 60 års ålder, varpå det sker en viktminskning och omfördelning av fett, berättade Barber. Högt BMI är förknippat med ökad dödlighet bland unga, medan lågt BMI är förknippat med ökad dödlighet bland äldre. Hos personer som lever med hiv ser man dock att viktökning varit tydligast i äldre åldersgrupper, men få studier har undersökt viktökning hos äldre personer som lever med hiv specifikt och därför finns stora kunskapsluckor på området, sa Barber. Han efterfrågade särskilt studier kring nyare mediciner såsom Ibalizumab, Bictegravir (BIC) och injicerbar Cabotegravir hos äldre.

Hjärthälsa och inflammation

Även om den förväntade livslängden hos personer som lever med hiv liknar den hos befolkningen i allmänhet, är den förväntade livslängden som är fri från samsjuklighet lägre. Cécile Tremblay, specialist inom infektionssjukdomar på University of Montreal Health Centre (CHUM) i Kanada, höll ett föredrag om hjärthälsa under seminariet Aging with grace with HIV. Tremblay fokuserade specifikt på den roll cytokinen IL-32 spelar i tidig hjärt-kärlsjukdom hos personer som lever med hiv.

Interleukiner (IL) är en grupp cytokiner (en proteinkategori) som uttrycks och utsöndras av vita blodkroppar. Tremblays team har studerat cytokinen IL-32 som upptäcktes 1992. Alla IL-32-isoformer ökar vid hivinfektion. Tremblays team kunde visa att långvarig ökning av IL-32 hänger samman med sänkt CD4-antal och sänkt CD4/CD8-kvot.

Specifika IL-32-isoformer är ytterligare uppreglerade hos hivpositiva personer med åderförkalkning i kransartärerna, men isoformerna skiljer sig mellan män och kvinnor. Dessutom ökar IL-32 med åldern hos kvinnor, men inte hos män som lever med hiv. Däremot har män betydligt högre nivåer av IL-32. Vi förstår fortfarande inte dessa könsskillnader och kommer att fortsätta att undersöka detta närmare, sa Tremblay. Hon tillade att högre förekomst av IL-32 kan vara kopplat till ökad risk för inflammatoriska sjukdomar hos män jämfört med kvinnor.

Den högre förekomsten av IL-32-isoformer kvarstår hos personer som lever med hiv jämfört med befolkningen i allmänhet, även efter en längre tid med antiretroviral behandling. Latenta reservoarer av IL-32-isoformer kan också bidra till bestående inflammation, avslutade Tremblay.

Kollision mellan hiv och epidemier av icke överförbara sjukdomar

Under seminariet Colliding epidemics: HIV, NCDs, TB, STIs, COVID-19 and others presenterade Diego Cuadros, biträdande professor vid University of Cincinnati i USA, resultat från Vukuzazi-studien. Infektionssjukdomar, inklusive hiv, har dominerat sjukdomsbördan i Afrika söder om Sahara under flera decennier, sa Cuadros. Men precis som i andra lågoch medelinkomstländer upplever regioner i området nu en epidemiologisk övergång där förekomsten av kroniska icke överförbara sjukdomar ökar. Efter ett massivt folkhälsoarbete för att öka tillgången till antiretroviral behandling i Afrika söder om Sahara sjunker andelen hivrelaterad dödlighet och den förväntade livslängden ökar. Men ökningen av den åldrande hivpositiva befolkningen har gett en ökning av kroniska icke överförbara sjukdomar i denna grupp, förklarade Cuadros. Detta har resulterat i ett behov av att integrera vården av överförbara och icke överförbara sjukdomar och preventionsprogram.

I Vukuzazi-studien bjöds 17 118 kvalificerade deltagare som bodde på landsbygden i Sydafrika in till mobila hälsostationer där sjuksköterskor gav dem frågeformulär om historik, diagnos och behandling av högt blodtryck, diabetes och hiv. Studien visade att de områden där många som lever med hiv har stora behov gällande hivvård också är de områden som har högst börda av ouppfyllda behov gällande andra sjukdomar, exempelvis diabetes och högt blodtryck. Att geografiskt samlokalisera ouppfyllda vårdbehov för tre kroniska sjukdomar kan leda till effektiv resursfördelning, sa Cuadros. En vårdmodell som integrerar tjänster för lokalsamhällen som påverkas av hiv och kroniska icke överförbara sjukdomar är av hög prioritet, avslutade han.

HIV- OCH ÅLDERSRELATERAT STIGMA OCH PSYKOSOCIALA UTMANINGAR

Skärningspunkten mellan hiv och åldersrelaterat stigma

Oluwafemi Adeagbo, biträdande professor vid University of Iowa College of Public Health i USA, talade om det dubbla stigmat från hiv och åldrande. Tack vare effektiv antiretroviral behandling lever människor ett längre och hälsosammare liv med hiv än tidigare, inledde Adeagbo. Cirka hälften av alla som levde med diagnosticerad hiv i USA år 2018 var 50 eller äldre, sa han. I Sydafrika år 2017 var 14,5 procent av uppskattningsvis 7,9 miljoner som levde med hiv 50 år eller äldre. År 2040 kommer cirka 10 miljoner människor som lever med hiv i Afrika söder om Sahara vara äldre än 50 år.

Adeagbo berättade även om studier som visade att hivstigma hade en betydande påverkan på relationer med familj och vänner bland äldre som levde med hiv, och det var mer sannolikt att de upplevde höga stressnivåer på grund av social isolering. Rädsla för stigmatisering och ovilja att avslöja hivstatus kan påverka deras tillgång till hivbehandling, sa Adeagbo.

Att hantera skärningspunkten mellan hiv och åldersrelaterat stigma är avgörande, fortsatte han. Man måste utveckla och implementera åtgärder som minskar stigma bland äldre som lever med hiv, och deras behov rörande sexuell hälsa måste prioriteras. Att handskas med behoven hos äldre som lever med hiv kräver nytänkande – man måste investera i mänskliga resurser som geriatrikkliniker, stärka vårdsystemen och förbättra klinisk infrastruktur, avslutade han.

Psykosociala utmaningar

Under seminariet om hälsosamt åldrande pratade Jonathan Appelbaum också om psykosociala utmaningar hos äldre som lever med hiv. Många upplever problem med den mentala hälsan, vilket bland annat hänga ihop med stigmatisering, menade Appelbaum. Han lyfte också att substansbruk eller substansberoende, exempelvis bruk eller beroende av alkohol, narkotika, läkemedel eller tobak, är utbrett bland äldre som lever med hiv. En annan aspekt är att många äldre som lever med hiv känner sig ensamma och saknar sociala stödsystem, enligt Appelbaum.

Ldersrelaterad Samsjuklighet Hos Kvinnor Som Lever Med Hiv

Medicinska och psykosociala utmaningar för kvinnor

Även Cristina Mussini, professor i infektionssjukdomar vid University of Modena and Reggio Emilia i Italien, deltog i seminariet kring hälsosamt åldrande –Conversations on healthy aging with HIV. Hon pratade specifikt om utmaningar för äldre kvinnor som lever med hiv. På det medicinska området nämnde hon benskörhet och skörhet i allmänhet, samt ökad risk för att utveckla hivrelaterade och icke-hivrelaterade cancerformer. Hon lyfte också klimakteriet och debatten kring huruvida kvinnor som lever med hiv kommer tidigare i övergångsåldern jämfört med kvinnor som inte lever med hiv. Forskningen på området är fortfarande inte tydlig. Ytterligare en medicinsk aspekt är att äldre kvinnor som lever med hiv kan uppleva problem med neurokognitiv funktion som minnesförlust, enligt Mussini.

Mussini pratade också om psykosociala utmaningar för äldre kvinnor som lever med hiv. Hon sa att många utsätts för stigmatisering, åldersdiskriminering, sexism och rasism. Dessutom ser hon att kvinnor som lever med hiv i mindre utsträckning ägnar sig åt det man på engelska omtalar som self-care – att hålla sig frisk genom sunda levnadsvanor. Hon ser också att många har utmaningar relaterade till sexualitet, isolering och ensamhet.

Mussini problematiserade också den medicinska vård som erbjuds äldre kvinnor som lever med hiv. Hon sa att vissa former av offentlig screening som cellprov upphör vid en viss ålder, ungefär 60 år i Italien. Kvinnor som lever med hiv bör erbjudas screening för cellförändringar/dysplasi längre tid än så, sa Mussini.

Samsjuklighet efter menopaus hos (cis)kvinnor som lever med hiv

Isabel Cassetti, hivspecialist och medicinsk chef för hivmottagningen Helios i Buenos Aires, föreläste om klimakteriet och dess effekt på kvinnor som lever med hiv. Hon sa att kvinnor som lever med hiv generellt upplever mer samsjuklighet jämfört med kvinnor som inte lever med hiv. Vanligast bland kvinnor som lever med hiv är D-vitaminbrist, låg bentäthet, dyslipidimi (höga halter av blodfetter) och psykiatriska sjukdomar, sa Cassetti. När det gäller bentäthet berättade hon att kvinnor som lever med hiv har de klassiska riskerna för post-menopausala kvinnor (minskad bentäthet), men att även hivmedicinerna kan påverka. Då är det särskilt Tenofovir Disoproxil Fumarate i kombination med proteashämmare som påverkar benmassan negativt, medan Tenofovir Alafenamide och NRTI-sparsamma läkemedelsregimer inte visat sig ha samma negativa effekt.

Cassetti lyfte också Peter Hunts forskning som visar att hivpositiva kvinnor har högre inflammationsnivåer jämfört med hivpositiva män på grund av ökat TLR7-uttryck,14 samt på grund av kraftigare medfödd immunaktivering. Dessa faktorer kan hänga samman med den ökade risk för hjärt-kärlsjukdom som konstaterats hos kvinnor som lever med hiv jämfört med hos hivpositiva män. Dock saknas solida studier kring skillnader mellan hivpositiva och hivnegativa kvinnor i hjärt-kärlsjukdomsutfall, sa Cassetti.

Klimakteriesymtom och menopausala kvinnor som unik grupp

I frågestunden fick Casetti frågan ”När bör läkare skriva ut hormonbehandling till kvinnor som lever med hiv?” Hon svarade att olika studier kommit till olika slutsatser kring huruvida kvinnor som lever med hiv kommer tidigare i klimakteriet än andra, men att hormonbehandling rekommenderas för kvinnor med kraftiga klimakteriesymtom. Generellt används hormonbehandling i för liten utsträckning, vilket är synd eftersom det kan förbättra livskvaliteten för personer med mycket symtom, enligt Casetti.

14 TLR står för toll-lika receptorer, och är en grupp receptorer som förmedlar immunförsvar. Aktivering av TLR leder till reaktioner i värdcellen, exempelvis frisättning av cytokiner, kemokiner och antimikrobiella peptider.

Cassetti uppmanade till ökad medvetenhet om att menopausala kvinnor är en unik grupp som har studerats i alltför liten utsträckning. Det finns inga tydliga riktlinjer kring hantering av klimakteriet för kvinnor som lever med hiv, och specialister måste kopplas in för att möta gruppens behov. Hivläkare bör fundera på vilka hivmediciner som bör undvikas hos denna grupp med tanke på den ökade risken för hjärt-kärlsjukdom, minskad bentäthet och viktförändringar, sa Cassetti. Hon betonade att inte alla läkemedel påverkar alla kvinnor på samma sätt, och att man måste anpassa behandlingen till individen.

BEHOV OCH BARRIÄRER: VITTNESMÅL FRÅN ÄLDRE SOM

Lever Med Hiv

Marc Thompson om konsekvenserna av ett åldersdiskriminerande samhälle

Under seminariet Conversations on healthy aging with HIV diskuterades utmaningar förknippade med åldrande och hur man säkrar god livskvalitet för äldre som lever med hiv. En av deltagarna i panelen var Marc Thompson, en aktivist och “long time survivor”, långtidsöverlevare, från Storbritannien. Han kallade gruppen personer som lever med hiv som är över 50 år gamla för ”silvertsunamin”, och berättade om en modell från Nederländerna som beräknat att ungefär 70 procent av alla som lever med hiv kommer vara över 50 år 2030. Thompson sa att många äldre som lever med hiv känner oro kring stigma och diskriminering. Därför tyckte han att det var relevant att prata om begreppet intersektionalitet som lanserades av Kimberlé

Crenshaw 1989.

– Hudfärg, kön, sexualitet och andra faktorer påverkar våra erfarenheter av hiv, och ålder är ytterligare en sådan intersektion som påverkar oss, sa Thompson.

Ensamhet och isolering är vanligt bland personer som lever med hiv generellt men det ökar också med åldern, vilket hänger ihop med att vi lever i ett åldersdiskriminerande samhälle, enligt Thompson. Han berättade om den nationella undersökningen State of Aging with HIV som genomförs i USA, som visar att 32 procent av äldre som lever med hiv hade upplevt 24 timmar utan interaktion med en annan person under den senaste veckan, och att 39 procent hade diagnostiserats med någon form av psykisk ohälsa.

Thompson problematiserade också att många personer som lever med hiv i USA och Europa får allt mindre kontakt med hivvården, eftersom vård och uppföljning flyttas till primärvården.

– Det går bra för mig som är så pass öppen, men för många personer i mitt community är det en stor utmaning att vara öppen inom primärvården. Jag undrar också om läkarna är beredda att behandla och bemöta mig på ett bra sätt, eller om de kommer ta med sig sina attityder till behandlingsrummet, sa Thompson.

Han avslutade sitt inlägg med att äldre som lever med hiv kommer ha behov av mer stöd, och att det behövs mer resurser och forskning för att säkra god livskvalitet för personer som åldras med hiv.

Melanie Reese om ensamhet, smärta och kognitiv funktion

Även Melanie Reese deltog i seminariet om hälsosamt åldrande. Reese är en afroamerikansk äldre kvinna som levt med hiv i över tjugo år. Hon är bland annat chef för organisationen Older Women Embracing Life (OWEL) för äldre kvinnor som lever med hiv. Precis som flera andra pratade hon om isolering och ensamhet, vilket präglar många svarta kvinnor som lever med hiv i USA, enligt Reese.

Covidpandemin gjorde att många hamnade utanför, sa hon:

– Personer som kan använda Zoom och liknande kanske fick en känsla av att de inte var ensamma, men det är inte detsamma som att nå ut till någon som du kan krama och röra vid. Isolering leder till depression och ångest, och jag såg till exempel att personer som återhämtat sig från beroende började använda substanser igen. Vi såg också att våld i nära relationer ökade. Det är ett stort problem, sa Reese.

Reese pratade även om smärta, och hur patienter som söker vård för smärta i USA ofta blir bemötta som att de överdriver och/eller är på jakt efter droger. Oavsett om smärtan är psykisk eller fysisk så finns den där och behöver behandlas på ett eller annat sätt, sa hon. Reese berättade också att hon själv haft problem med fall, och att hon krävt en utredning hos en geriatriker som arbetar på hivkliniken där hon går i syfte att identifiera hur olika åldersrelaterade problem uppstår eller utvecklas.

På temat kognitiv funktion lyfte Reese att många äldre kvinnor med hiv som hon kommer i kontakt med är oroliga för minnet. De börjar glömma huruvida de tagit medicinerna, var de lämnat nycklarna och så vidare, sa hon. Hon la till att det kan vara väldigt förvirrande för personer som har problem med minnet att läkemedlen ibland ändrar form, färg och storlek.

Melanie Reese om stigma, tillgång till vård och samsjuklighet

Reese pratade också om stigma med fokus på upplevelser inom i vården. Hon berättade att många av de kvinnor hon möter upplever stigma när de söker sig till vård som inte är hivvård, till exempel screening. Många blir exempelvis mötta med antaganden om att de är fattiga. Det är avhumaniserande, och leder till att kvinnor inte söker sig till den vård och screening som de behöver, sa Reese.

Hon pratade också om brist på tillgång till vård, och sa att det inte bara är i fattiga länder utan kan vara lika relevant för personer i socioekonomiskt svaga områden i USA. Transporter, internet, omsorgsansvar och liknande kan utgöra stora barriärer för kontakten med vården, påminde Reese.

Reese diskuterade också samsjuklighet, och att hiv inte nödvändigtvis är den största hälsoutmaningen för personer som lever med hiv. Hon använde sig själv som exempel och sa att hon redan hade tio sjukdomar innan hon fick hiv, och att hiv aldrig varit det primära problemet för henne. Hon vädjade till både geriatriker och hivläkare om att de måste samarbeta och lära sig varandras begrepp och termer. Dessutom är det viktigt att organisationer som erbjuder tjänster som kan vara till nytta för personer som lever med hiv faktiskt samarbetar med varandra, avslutade hon.

Dorothy Onyango och Lydia Mungherera om tillgång till vård i resursbegränsade samhällen

Hivaktivisten och folkhälsospecialisten Dorothy Onyango från Kenya har levt med hiv i över 30 år. Hon berättade om situationen i Kenya, där det inte finns hem för äldre på samma sätt som i USA och äldre personer som lever med hiv oftast reser tillbaka till byn de kommer ifrån. Många blir isolerade och deprimerade, och vi behöver hitta sätt att ge stöd till äldre som lever med hiv i dessa kontexter, sa Onyango. Hon la till att många som bor på landsbygden i afrikanska länder saknar tillgång till bil, sjukförsäkring och annat som behövs för att få tillgång till vård. På grund av brister i vårdsystemet är det dessutom ofta så att man kan få tillgång till hivmediciner, men inte mediciner för annan samsjuklighet, berättade Onyango.

Hon påpekade också att det finns mycket stigma kring sexualitet hos äldre i afrikanska länder, och att det finns kulturella problem relaterade till att unga läkare ska ge vård till äldre. Om en äldre person får en sexuellt överförd infektion (STI) uppstår många frågor kring sexualitet hos äldre, sa Onyango. Melanie Reese passade på att kommentera att “sex never gets old!” –sex blir aldrig gammalt!

Lydia Mungherera är läkare från Uganda som själv lever med hiv. Hon har arbetat med peer-stöd sedan 90-talet, bland annat till mammor som lever med hiv. Även Mungherera pratade om tillgång till vård och att många äldre som lever med hiv är beroende av familjemedlemmar och stödgrupper, exempelvis för att ta sig till hivkliniken. Hon sa att det finns många exempel på försummelse av vård, och att personer förlorar tillgång till vårdtjänster när de blir äldre. Mungherera pratade vidare om utmaningarna med själva vårdsystemet i samhällen med begränsade resurser. Man ser bland annat låg testningskapacitet, att personer har svårt med följsamheten och att personer saknar socialt stöd. Med minskad mobilitet följer även minskad tillgång till vård och ökad risk för fattigdom, sa hon.

God V Rd Och V Rd Som M Ter Behoven Hos Ldre Som Lever Med Hiv

Omfattande vård och hiv som socialt problem

Många talare diskuterade – förutom fysiska och psykosociala utmaningar hos äldre som lever med hiv –även vad som behöver förändras i vården som erbjuds. Cristina Mussini som deltog i seminariet om hälsosamt åldrande sa att man behöver tänka om kring hur man erbjuder vård och stöd till äldre med hiv. Hon påminde om att hiv framför allt är ett socialt problem, och att det för med sig många andra sociala problem. – Vi måste till exempel kunna erbjuda vård i hemmet med fokus på sällskap och empati. Det handlar inte endast om att ta medicinen utan även om att motarbeta ensamhet och isolering, sa Mussini. Den kliniska vården måste vara omfattande och läkare måste få tid att övervaka samsjuklighet och interaktion, poängterade hon. De måste screena för skörhet, bentäthet och andra faktorer som påverkas av åldrandet.

Jonathan Appelbaum sa att alla över 50 år bör screenas för skörhet med 1–2 års intervaller. Vid dessa screeningtillfällen bör man passa på att ta upp förändringsbara faktorer som rökning och träning, sa Appelbaum.

Mussini lyfte att vårdens utmaningar inte endast handlar om resurs- eller tidsbrist, utan även om brist på samverkan och dialog mellan olika specialister. Också Appelbaum pekade på behovet av detta, och betonade att hivvård och äldrevård måste integreras. – Jag vill ha omfattande vård, och med det menar jag att man även måste arbeta med problematik som äldres matsäkerhet och tillgång till internet, sa Appelbaum.

Geriatrisk fortbildning och uppmaning till handling

Lydia Mungherera betonade att det finns stora utmaningar relaterade till bristen på vårdarbetare med geriatrisk utbildning och/eller specialisering. Hon efterfrågade fortbildning och påminde om att det inte bara gäller läkare, utan att även sjuksköterskor och andra vårdyrken också behöver bättre geriatrisk kompetens. Även hon pekade på vikten av att vården kommer till patienterna, så att man inte blir beroende av att patienterna måste ta sig till vården.

– Vården måste erbjudas både på community-nivå och i hemmet, sa Mungherera.

Marc Thompson pekade på att det finns många likheter mellan förutsättningarna i rurala Afrika och exempelvis det rurala syd i USA. Han menade att om vi förändrar hur vi tänker kring vård för äldre nu så kommer det inte bli ett problem när ”silvertsunamin” kommer om 20 år.

– Jag vill se åtaganden kring äldre personer, sa Thompson.

Mungherera avslutade sitt tal med en uppmaning till handling:

– Vi behöver insatser som reducerar stigma och adresserar behov kring sexuell hälsa för äldre.

– Vi måste ha ett folkhälsoarbete som uppmanar till nutritionell hälsa och välmående för äldre.

– Vi måste fokusera mer på äldres rättigheter och erbjuda åldersanpassad prevention, testning och behandling samt ekonomiskt och socialt stöd.

Behov för strategier som bemöter komplexa vårdbehov Richard Harding, professor i palliativ vård och rehabilitering och chef för Cicely Saunders Institute vid King’s College i London, har i sin forskning fokuserat mycket på palliativ vård för äldre som lever med hiv. Han deltog vid ett seminarium om behov och barriärer som hindrar människor från att få den vård och det stöd de behöver, där han berättade om studier som visar att fler sjukdomar och nya behov visar sig i takt med att personer som lever med hiv blir äldre.

Harding citerade en studie från 2016 som heter HIV and Ageing: Improving Quantity and Quality of Life: “Evidensbaserade strategier behövs för att ta itu med den växande komplexiteten i vården för personer som åldras med hiv så att livskvaliteten förbättras när den förväntade livslängden ökar.”

Även WHO slår fast att god palliativ vård är viktigt när fler som lever med hiv blir äldre i Consolidated guidelines on HIV prevention, testing, treatment, service delivery and monitoring: recommendations for a public health approach från 2021. Harding konstatera- de att god palliativ vård inte bara ökar välbefinnandet och den psykiska och fysiska hälsan hos personer som lever med hiv utan att det även är kostnadseffektivt för samhället.

Personer som lever med hiv har – förutom högre risk för samsjuklighet, kronisk smärta och allmän skörhet än hivnegativa – även högre grad av ångest, oro och depression. Harding sa att många som levt med hiv länge funderar över vilken kunskap vården har och oroar sig över vårdens brist på förståelse och kunskap om ens historia. Han presenterade data från England som visar att personer som lever med hiv även oroar sig över sådant som sekretess när de uppsöker andra vårdinstanser än hivvård.

Harding återgav ett vittnesmål från en kvalitativ studie från 2021 som exemplifierar okunskapen och det bristfälliga bemötande som personer som lever med hiv återkommande möter i primärvården. Vittnesmålet var från en kvinna som beskrev hur hennes hivstatus överskuggade allt annat när hon uppsökte läkare vilket gjorde att beskrivningen av hennes symtom inte togs på allvar. ”Så snart de ser att jag har hiv så slutar de koncentrera sig på vad jag berättar.”

Integration av hivvård och palliativ vård

Den palliativa vården måste integreras med hivvården och vara personcentrerad för att möta behoven hos en åldrande befolkning med hiv, och speciellt hos dem som har sjukdomar som inte kan botas, menade Harding. Man måste också tidigt screena för olika sjukdomstillstånd och inte bara fokusera på virusnivåer och följsamhet i hivbehandling inom hivvården. – Man löper långt högre risk att bli multisjuk när man lever med hiv, sa Harding.

Han sa även att personcentrerad vård fokuserar på individen och inte på sjukdomen. Han refererade till en litteraturöversikt som han gjort tillsammans med andra forskare, med syftet att identifiera och värdera den empiri som ligger till grund för modeller för personcentrerad vård för allvarlig sjukdom. Resultaten tyder på att personcentrerad vård bör omfatta att patienten och patientens eventuella familj respekteras, får fullständig information, involveras i beslutsfattande och får stöd i såväl fysiska och psykologiska som sociala och existentiella behov. Enligt Harding måste man låta människor fatta informerade beslut och fokusera på livskvalitet.

Harding berättade att det idag finns ett antal validerade verktyg eller koncept, för att omsätta idén om personcentrerad vård i praktiken. Han tog upp ett exempel från England vid namn POSITIVE Outcomes – ett verktyg framtaget för att patienter som lever med hiv tillsammans med vården ska hitta vilka områden man bör fokusera på i den enskilda individens vård. Verktyget är framtaget av Harding och andra forskare vid King’s College London och British HIV Association (BHIVA). Medlemmar av UK Community Advisory Board (UK-CAB) har kommit med inspel och feedback. UK-CAB är ett nätverk för aktivister och personer ur communityn som arbetar för att personer som lever med hiv ska kunna föra sin egen talan och vara involverade på alla nivåer när det gäller hivvård.